Timeless♥ - Kapitel 7
Nära vän? Hon? Jag kunde inte låta bli att känna mig lite orolig. Jag hade väl träffat de flesta av hans vänner? Borde han inte ha berättat om han hade några fler? Jag släppte tankarna och kollade istället upp på Eric igen.
Han vände sig om och gjorde ett kort tecken åt Linda, som snabbt kilade iväg som en mus. Sen kysste han mig en gång till, och viskade, som om han hade hört mina tankar förut:
"-Det är ingen fara. Jag lovar."
I samma stund såg jag, över Erics axel, hur någon kom in i rummet.
Det var en blond, medellång tjej, som såg ut att vara något år yngre än jag kanske. Men inte mycket. Jag hade aldrig sett henne förut. När jag såg henne le mot oss - Eric hade förresten inte sett henne än - kunde jag skymta en blänkande vit tandrad. Hon var helt enkelt sjukt snygg. För perfekt.
Eric verkade märka att jag hade tankarna på annat håll, och vände sig om. Jag såg hur hans ansikte lyste upp när han såg henne.
"-MAJA!"
Det högg till i mig när han släppte min hand och rusade fram för att krama om henne.
"-ERIC!" Hon kastade sig om halsen på honom. Hennes leende var det största jag någonsinn sett, när hon och Eric kramade varandra länge. Vem var hon? Tankar virvlade i mitt huvud när några tårar rann ner för hennes kind och Eric kramde henne hårt. Jag lutade mig mot väggen och såg lite förvirrat på dom. Så småningom släppte Eric tjejen och hon log brett mot honom samtidigt som hon blinkade bort en tår.
Jag och Milena satt och pratade. Precis som Eric berättat för mig på ön att vi säkert skulle vara - så blev vi snabbt bra vänner, och efter att vi börjat prata kändes det som jag skulle kunna tänka mig att berätta vad som helst för henne. Jag berättat om ön, hon berättade om tiden i Stockholm då ingen Eric varit där. Det var hemskt att höra hur hon haft det. Kanske, kanske till och med sämre än vad vi haft det? Varje liten glad stund på ön var många fler än de Milena haft. Jag hade haft min familj och Eric, Milena stängde ut sig från hela världen. Det var skillnad. Våra blickar möttes efter en stunds tystnad - och jag såg några tårar rinna ur hennes ögon. Tårarna var inte långt ifrån för mig också. Mest av lycka, att allt hade blivit så bra tillslut. Och att jag äntligen fått träffa Eric igen, och Milena.
"-Jo, det är bra" Log jag. För nu var det ju det. Rätt så, i varje fall. Jag tänkte på Madde och kände tårarna bakom ögonlocken igen, denna gång mer av sorg.
Sååååå! Hoppas det blev okej :) Kommentera söta ni! Puss /Nina
Han vände sig om och gjorde ett kort tecken åt Linda, som snabbt kilade iväg som en mus. Sen kysste han mig en gång till, och viskade, som om han hade hört mina tankar förut:
"-Det är ingen fara. Jag lovar."
I samma stund såg jag, över Erics axel, hur någon kom in i rummet.
Det var en blond, medellång tjej, som såg ut att vara något år yngre än jag kanske. Men inte mycket. Jag hade aldrig sett henne förut. När jag såg henne le mot oss - Eric hade förresten inte sett henne än - kunde jag skymta en blänkande vit tandrad. Hon var helt enkelt sjukt snygg. För perfekt.
Eric verkade märka att jag hade tankarna på annat håll, och vände sig om. Jag såg hur hans ansikte lyste upp när han såg henne.
"-MAJA!"
Det högg till i mig när han släppte min hand och rusade fram för att krama om henne.
"-ERIC!" Hon kastade sig om halsen på honom. Hennes leende var det största jag någonsinn sett, när hon och Eric kramade varandra länge. Vem var hon? Tankar virvlade i mitt huvud när några tårar rann ner för hennes kind och Eric kramde henne hårt. Jag lutade mig mot väggen och såg lite förvirrat på dom. Så småningom släppte Eric tjejen och hon log brett mot honom samtidigt som hon blinkade bort en tår.
"-Men du, du ska väl inte gråta" Eric torkade hennes kind med baksidan av handen. Det kändes som jag ville gå därifrån, men stod stelt kvar. Vem var hon? Var den enda tanken som slog mig.
"-Jag kan inte fatta hur snabbt allting har gått och att vi ses igen" Skrattade hon tyst och såg sedan mig stå och iakta dom med en forskande blick.
"-Du måste vara Milena" Hon kom emot mig och oförberett mötte hon mig i en mjuk kram. Jag skrattade lite oförstående och såg på Eric över hennes axel och insåg plötsligt att mitt skratt måste låtit frukstansvärt tillgjort och bitchigt.
"-Det är Maja" Skrattade Eric åt mitt ansiktsuttryck. När 'Maja' släppt mig såg jag bara ännu mer oförstående på Eric.
"-Hon har gått igenom samma som jag... Jag menar, det var hennes familj som klarade sig till ön, också" Eric lade armen om mig.
"-Jag har hört mycket om dig" Skrattade Maja och jag oron började smälta.
"-Har du?" Jag log mot Eric. Såklart.
"-Bra saker" Skrattade Maja.
"-Asså shit. Trodde du hade glömt mig" Log hon sedan och kramade Eric snabbt igen. Inte på det förälskade sättet, utan på ett helt annat sätt. Det gjorde mig lugn. Tänk var mycket de fått lida gemensamt. De var nog de enda som förstod hur svårt det egentligen varit för dom.
"-Maja, klart jag inte har... Har bara haft så mycket på senaste tiden" Sa Eric med lite dåligt samvete i rösten. Det var ju mer än ett halvår sedan händelsen.
"-Förstod det..." Log Maja och hon slog sig ner i en av fåtöljerna. Jag och Eric gjorde detsamma, eftersom vi hade gott om tid. Eric sträckte sig efter en vattenflaska och drack allt på några sekunder. Efter en konsert var han alltid utomordentligt törstig.
"-Ni, jag måste verkligen duscha, men jag är strax tillbaka" Eric försvann ut ur rummet med ett leende.
*
"-Hur stod du ut?" Frågade Maja efter att vi pratat en stund. Hon lutade sig tillbaka i fåtöljen.
"-Det gjorde jag inte" Log jag lite halvt. Tiden utan Eric var bara som en mörk fläck i mitt liv. Jag ville inte minnas.
"-Hur stod du ut?" Frågade jag henne och konstigt nog skrattade hon bara.
"-Det är svårt att försöka leva sig in i hur det var egentligen... Men allt blev bättre när vi hittade Eric och började planera hur vi skulle hem" Hon gjorde en paus, och jag såg att hon hade lite svårt att berätta.
"-Han ville verkligen det. Komma hem till dig." Log hon och jag log tillbaka.
Jag och Maja satt och pratade en stund. Hon var verkligen jättesnäll och rolig. När vi pratade kändes det som om vi känt varandra i evigheter. Jag berättade om i princip hela tiden utan Eric och hon lyssnade på varje ord. Hon berättade om tiden på ön, och jag fick reda på detaljer Eric aldrig berättat. För mig hade det aldrig varit viktigt att Eric skulle berättat, och för Eric hade det ju också varit en mörk tid. Jag fick reda på ljuspunkterna från mardrömsresan. Då de och Eric hittat varandra - då de klättrat efter kokosnötter - då de suttit vid elden och gråtande pratat om allt och inget - då de börjat bygga 'flotten' för att komma hem - då de blivit upplockade av helikopterna. I allt det hemska hade de ändå haft några bra stunder. Jag log för mig själv.
Majas perspektiv:
Jag och Milena satt och pratade. Precis som Eric berättat för mig på ön att vi säkert skulle vara - så blev vi snabbt bra vänner, och efter att vi börjat prata kändes det som jag skulle kunna tänka mig att berätta vad som helst för henne. Jag berättat om ön, hon berättade om tiden i Stockholm då ingen Eric varit där. Det var hemskt att höra hur hon haft det. Kanske, kanske till och med sämre än vad vi haft det? Varje liten glad stund på ön var många fler än de Milena haft. Jag hade haft min familj och Eric, Milena stängde ut sig från hela världen. Det var skillnad. Våra blickar möttes efter en stunds tystnad - och jag såg några tårar rinna ur hennes ögon. Tårarna var inte långt ifrån för mig också. Mest av lycka, att allt hade blivit så bra tillslut. Och att jag äntligen fått träffa Eric igen, och Milena.
Jag böjde mig fram och kramade om henne.
"-Se så snabbt det går" Skrattade Eric när han kom in i rummet igen, med vatten droppande från håret. Jag och Milena släppte varandra och lutade oss leende tillbaka i fåtöljerna.
"-Visste att ni skulle komma bra överens" Log Eric och satte sig i fåtöljen samtidigt som han tog upp sin telefon ur fickan. Antagligen för att twittra.
Eric såg upp från telefonen mot mig.
"-Hur är det med Madde? Och Daniel och Anna?" Milena såg lite oförstående ut med förstod snabbt att det var min syster, pappa och mamma.
"-Jo, det är bra" Log jag. För nu var det ju det. Rätt så, i varje fall. Jag tänkte på Madde och kände tårarna bakom ögonlocken igen, denna gång mer av sorg.
"-Vad är det Maja?" Eric såg på mig.
"-Det är bara..." Jag tog ett djupt andetag.
"-Madde hade fått i sig något gift när vi hamnat i vattnet, du vet när flotten sjönk, så det har varit lite problem med det..." Jag svalde tårarna och försökte le normalt. Milena tog min hand, och konstigt nog var det hon som ställde frågan:
"-Men hon är okej nu?"
"-Mm. Men hon måste ta sprutor varje dag. Spåren sätter sig så hårt" Jag försökte ännu en gång pressa ur mig ett leende, men i situationen gick det inte speciellt bra.
*
Milenas perspektiv:
Jennifer knackade på dörren.
"-Vi drar till hotellet nu. Kom, eller så får ni gå" Jag skrattade och reste mig.
"-Ska vi inte hitta på något imorgon, Maja?" Frågade jag och såg på Eric som glatt nickade.
Ett leende spreds över hennes läppar när jag sa det, och när jag såg in i Erics ögon såg jag att ännu en fattande bit hade kommit på plats.
Sååååå! Hoppas det blev okej :) Kommentera söta ni! Puss /Nina
Timeless♥ - Kapitel 6
Mina ögon vandrade över publikhavet. Vart jag än vände min blick såg jag skrikande tjejer, som alla sträckte sina höjda händer mot mig. Det var likadant åt alla håll.
Jag dröjde lite med flit. Inte för att få mer tid att tänka precis. Bara därför att. Det blev mer spännande för publiken helt enkelt.
Precis när jag tänkte ta mig samman och peka på någon random tjej i publiken, såg jag de välbekanta ögonen.
Det kunde inte vara någon annan. Eller? Nej. Jo.
Det var hon.
Jag skulle aldrig kunna glömma det där ansiktet. Ansiktet på henne jag hade tillbringat så himla mycket tid med. Ansiktet på hon som hade upplevt precis samma sak som jag. Jag kände för att bara skrika hennes namn, rakt ut.
Men det gjorde jag inte. Istället lyfte jag min hand och pekade rakt på henne.
När hon fattade att det var henne jag pekade på formades hennes mun till ett stort leende. Jag kunde inte låta bli att le tillbaka.
Några security-vakter kom och hjälpte henne att komma över stängslet, och Linda tog över, för att hjälpa henne upp på scen. Jag visste att det skulle ta en stund, så jag förde micken mot munnen igen och fortsatte sjunga. Någon minut senare - minuter, sekunder, whatever - hörde jag dörren öppnas. Jag kände hur mina mungipor drogs uppåt. Jag vände mig om, och såg hennes leende. Jag tog ett par steg framåt och kramade om henne.
"-Hej", viskade jag. Hon kunde inget annat än att le, och jag kramade om henne lite hårdare. Vem hade anat att vi skulle träffas här? Inte jag iallafall.
När jag hade tagit de sista tonerna, och applåderna hade mynnat ut, tog jag ett djupt andetag, höjde micken, och ropade sen:
"-Visby... En sjukt stor applåd för Maja!!!!"
Jubel.
Jag vände mig om mot henne igen, gav henne CD:n och tröjan som Linda hade kommit med, och kramade sen om henne en sista gång. Innan jag släppte henne viskade jag snabbt i hennes öra:
"-Vi ses sen."
Innan hon hann svara eller ens blinka hade jag släppt henne och gått tillbaka till mitten av scenen.
*
Jag torkade svetten ur pannan med handduken som Tomas hade kastat till mig. Jag sjönk ner på en stol, fick en vattenflaska i handen, och andades ut. När jag hade tagit några klunkar vatten och återfått min normala andning, kollade jag frågande på Tomas.
"-Var är Mil?"
"-Hon är här borta med Jennifer. Jag kan hämta henne." Han försvann en stund.
Milenas perspektiv:
"-Millie!!"
Jag log åt Tomas fåniga smeknamn på mig. Men jag ställde mig upp, och gick bort till stället varifrån jag hade hört hans röst. Han log när han såg mig.
"-Eric är här nu."
Jag kände hur mitt hjärta tog ett extra litet skutt, och jag log stort. Det verkade som om jag aldrig skulle komma över det. Vilket passade mig bra.
Jag gick genom några gångar, och kom tillslut fram till bakom scenen. Eric log stort och reste sig upp för att krama om mig när han såg att jag kom. Jag tänkte först protestera när jag såg hans svettiga tröja, men glömde helt bort det när jag kände hans armar omkring mig.
Äh. Jag skulle ju ändå duscha.
När vi hade kramats en stund kollade jag upp på honom. Han kysste mig mjukt, och såg lite finurlig ut. Jag skrattade.
"-Vad är det? Du ser lite hemlig ut."
Han log.
"-Tänkte bara att du skulle få träffa en nära vän till mig. Hon kommer snart."
Nära vän? Hon? Jag kunde inte låta bli att känna mig lite orolig. Jag hade väl träffat de flesta av hans vänner? Borde han inte ha berättat om han hade några fler? Jag släppte tankarna och kollade istället upp på Eric igen.
Han vände sig om och gjorde ett kort tecken åt Linda, som snabbt kilade iväg som en mus. Sen kysste han mig en gång till, och viskade, som om han hade hört mina tankar förut:
"-Det är ingen fara. Jag lovar."
I samma stund såg jag, över Erics axel, hur någon kom in i rummet.
Det var en blond, medellång tjej, som såg ut att vara något år yngre än jag kanske. Men inte mycket. Jag hade aldrig sett henne förut. När jag såg henne le mot oss - Eric hade förresten inte sett henne än - kunde jag skymta en blänkande vit tandrad. Hon var helt enkelt sjukt snygg. För perfekt.
Eric verkade märka att jag hade tankarna på annat håll, och vände sig om. Jag såg hur hans ansikte lyste upp när han såg henne.
"-MAJA!"
Det högg till i mig när han släppte min hand och rusade fram för att krama om henne.
:O Vad tror ni kommer att hända nu?? Kommentera!!! btw, ni får sjukt gärna tipsa om bloggen om ni vill, statistiken får gärna höjas lite igen;) Puss, LoveYa/Wanja♥
Jag dröjde lite med flit. Inte för att få mer tid att tänka precis. Bara därför att. Det blev mer spännande för publiken helt enkelt.
Precis när jag tänkte ta mig samman och peka på någon random tjej i publiken, såg jag de välbekanta ögonen.
Det kunde inte vara någon annan. Eller? Nej. Jo.
Det var hon.
Jag skulle aldrig kunna glömma det där ansiktet. Ansiktet på henne jag hade tillbringat så himla mycket tid med. Ansiktet på hon som hade upplevt precis samma sak som jag. Jag kände för att bara skrika hennes namn, rakt ut.
Men det gjorde jag inte. Istället lyfte jag min hand och pekade rakt på henne.
När hon fattade att det var henne jag pekade på formades hennes mun till ett stort leende. Jag kunde inte låta bli att le tillbaka.
Några security-vakter kom och hjälpte henne att komma över stängslet, och Linda tog över, för att hjälpa henne upp på scen. Jag visste att det skulle ta en stund, så jag förde micken mot munnen igen och fortsatte sjunga. Någon minut senare - minuter, sekunder, whatever - hörde jag dörren öppnas. Jag kände hur mina mungipor drogs uppåt. Jag vände mig om, och såg hennes leende. Jag tog ett par steg framåt och kramade om henne.
"-Hej", viskade jag. Hon kunde inget annat än att le, och jag kramade om henne lite hårdare. Vem hade anat att vi skulle träffas här? Inte jag iallafall.
När jag hade tagit de sista tonerna, och applåderna hade mynnat ut, tog jag ett djupt andetag, höjde micken, och ropade sen:
"-Visby... En sjukt stor applåd för Maja!!!!"
Jubel.
Jag vände mig om mot henne igen, gav henne CD:n och tröjan som Linda hade kommit med, och kramade sen om henne en sista gång. Innan jag släppte henne viskade jag snabbt i hennes öra:
"-Vi ses sen."
Innan hon hann svara eller ens blinka hade jag släppt henne och gått tillbaka till mitten av scenen.
*
Jag torkade svetten ur pannan med handduken som Tomas hade kastat till mig. Jag sjönk ner på en stol, fick en vattenflaska i handen, och andades ut. När jag hade tagit några klunkar vatten och återfått min normala andning, kollade jag frågande på Tomas.
"-Var är Mil?"
"-Hon är här borta med Jennifer. Jag kan hämta henne." Han försvann en stund.
Milenas perspektiv:
"-Millie!!"
Jag log åt Tomas fåniga smeknamn på mig. Men jag ställde mig upp, och gick bort till stället varifrån jag hade hört hans röst. Han log när han såg mig.
"-Eric är här nu."
Jag kände hur mitt hjärta tog ett extra litet skutt, och jag log stort. Det verkade som om jag aldrig skulle komma över det. Vilket passade mig bra.
Jag gick genom några gångar, och kom tillslut fram till bakom scenen. Eric log stort och reste sig upp för att krama om mig när han såg att jag kom. Jag tänkte först protestera när jag såg hans svettiga tröja, men glömde helt bort det när jag kände hans armar omkring mig.
Äh. Jag skulle ju ändå duscha.
När vi hade kramats en stund kollade jag upp på honom. Han kysste mig mjukt, och såg lite finurlig ut. Jag skrattade.
"-Vad är det? Du ser lite hemlig ut."
Han log.
"-Tänkte bara att du skulle få träffa en nära vän till mig. Hon kommer snart."
Nära vän? Hon? Jag kunde inte låta bli att känna mig lite orolig. Jag hade väl träffat de flesta av hans vänner? Borde han inte ha berättat om han hade några fler? Jag släppte tankarna och kollade istället upp på Eric igen.
Han vände sig om och gjorde ett kort tecken åt Linda, som snabbt kilade iväg som en mus. Sen kysste han mig en gång till, och viskade, som om han hade hört mina tankar förut:
"-Det är ingen fara. Jag lovar."
I samma stund såg jag, över Erics axel, hur någon kom in i rummet.
Det var en blond, medellång tjej, som såg ut att vara något år yngre än jag kanske. Men inte mycket. Jag hade aldrig sett henne förut. När jag såg henne le mot oss - Eric hade förresten inte sett henne än - kunde jag skymta en blänkande vit tandrad. Hon var helt enkelt sjukt snygg. För perfekt.
Eric verkade märka att jag hade tankarna på annat håll, och vände sig om. Jag såg hur hans ansikte lyste upp när han såg henne.
"-MAJA!"
Det högg till i mig när han släppte min hand och rusade fram för att krama om henne.
:O Vad tror ni kommer att hända nu?? Kommentera!!! btw, ni får sjukt gärna tipsa om bloggen om ni vill, statistiken får gärna höjas lite igen;) Puss, LoveYa/Wanja♥
Designen
Kommentera gärna vad ni tycker om det nya designen! Gamla krånglade, så vi var tvungna att göra en ny! Puss!
/Nina
Timeless♥ - Kapitel 5
"-Vart ska du?" Hörde jag Eric viska i mörkret.
"-Bara borsta tänderna" Jag hämtade min neccesär och gick iväg till det lilla badrummet i änden av bussen. Trots att jag var en aning klaustrofobisk hade jag redan nästan vant mig vid de små utrymmena i bussen. Nu tyckte jag det var mest mysigt. Jag tvättade bort sminket och borstade mina tänder, och gick sedan tillbaka. Jag brydde mig inte om att byta om från mjukisbyxorna och t-shirten. Det fungerade bra som pyjamas.
"-Får jag sova hos dig?" Viskade jag till Eric som halvsov. Han mumlade något som jag tog som ett 'Mm' och kröp ner hos honom i den smala sängen.
Innan jag somnade tänkte jag igenom den underbara dagen. Jag hade sjungit på min första konsert. Bättre kunde det knappt bli ... Jag log för mig själv. Jag hade hela sommaren framför mig.
"-Hallå? Vakna nu, sömntuta!"
I nästa sekund kände jag något kallt - och blött - mot mitt ansikte. Jag kom snabbt upp på fötter.
"-Vafan gör du!??"
Edin flinade.
"-Eric tyckte att du var för söt för att bli väckt. Så jag tog på mig uppdraget."
Jag suckade tungt, och tog sen upp den blöta handduken från golvet. Han verkade vara piggare än jag, och hann precis hoppa undan innan den träffade honom i huvudet. Istället träffade den någon annan, som precis kom ut ifrån toaletten.
"-Aaaah!!"
Jag slog händerna för munnen.
"-SHIT!"
Sen såg jag vem det var. Det gjorde Edin tydligen också. Han kunde seriöst inte sluta skratta. Ganska snart låg han på golvet, dubbelvikt, och höll på att kvävas av ständiga skrattattacker. Jag kastade mig fram till offret.
"-ERIC!"
Han lyfte försiktigt av sig den blöta handduken, och kisade på mig. Vattnet droppade från hans hår, och hans tröja var ganska så... plaskblöt. Jag fick bita mig i läppen för att inte börja skratta själv. Men sen slog jag armarna om honom, utan att bry mig om att jag blev blöt.
"-Förlåt!! Det var inte meningen..."
Han bara skrattade.
"-Är det så här man säger godmorgon?"
"-Det var inte meningen att den skulle hamna på dig" Pep jag skyldigt och kysste honom snabbt. Sedan släppte jag honom, tog upp handduken som fortfarande droppade av vatten och innan Edin hunnit reagera var hans ansike lika blött som mitt och Eric's.
"-Så. Kvitt" Jag log nöjt mot Edin.
Klockan började närma sig tolv när bussen stannade utanför hotellet i centrala visby. Fortfarande klädd i samma mjukisbyxor klev jag ur bussen ut i solskenet. Jag hade fått ihop alla saker i min väska igen, som under timmarna på bussen hade blivit rejält utspridda på min säng. Trots att det varit mysigt att sova på bussen såg jag fram emot att sova i en fast säng igen.
I lobbyn tog någon hand om väskorna och vi fick nycklarna till våra rum. Som tur var fick jag dela rum med Eric. Annars hade alla varsitt rum. Vi tog hissen upp till tredje våningen och jag låste upp den vita hotelldörren med siffrorna "345". Om lite mer än en timme skulle vi vara vid bussen igen - för att ge oss iväg till konserten.
Erics perspektiv:
Hon log mot mig en sista gång innan hon släntrade av scenen. Jag jag henne en slängkyss, och vände mig sedan till den galna publiken. Jag tog ett djupt andetag, och ropade sen:
"-HUR LÅTER VISBY??"
Jubel. Jag log samtidigt som musiken började spelas.
*
Mina ögon vandrade över publikhavet. Vart jag än vände min blick såg jag skrikande tjejer, som alla sträckte sina höjda händer mot mig. Det var likadant åt alla håll.
Jag dröjde lite med flit. Inte för att få mer tid att tänka precis. Bara därför att. Det blev mer spännande för publiken helt enkelt.
Precis när jag tänkte ta mig samman och peka på någon random tjej i publiken, såg jag de välbekanta ögonen.
Timeless♥ - Kapitel 4
Eftersom jag ändå inte verkade behövas någonstans, bestämde jag mig för att jag lika gärna kunde gå tillbaka och kolla när Eric gav autografer. Jag hittade en bra plats mella två skynken där jag kunde se ut. Och ingen kunde se mig. Trodde jag. Plötsligt hörde jag en röst, som ropade:
"-DÄR ÄR HON!!"
Va? Vem? Jag kollade upp och såg den som ropade.
Hon pekade på mig.
"-DÄR!"
Jag ville gömma mig. Men det var försent. Alla hade redan sett mig.
"-Förlåt så himla mycket för förut."
Jag kollade upp på Eric, som nu hade kommit in i bussen. Han satte sig ner brevid mig och tog tag i min hand. Jag skrattade.
"-För vad?"
"-För att du blev utsatt för det där..."
Han såg skuldmedveten ut. Jag höjde handen och rufsade om honom i håret.
"-Ingen fara. Jag får väl vänja mig. Förresten var det bara lite kul." Jag log så stort jag kunde.
Men han såg tvivlande på mig.
"-Kul att de kastade typ saker på dig?"
Nej. Det hade inte varit särskilt roligt alls. Jag kunde inte komma ifrån tanken att flera tusen tjejer måste hata mig... Men det behövde Eric inte veta. Så jag försökte le.
"-Som sagt, jag får väl vänja mig." Sen la jag till: "-Förresten är det värt det."
"-Värt det?" Jag nickade.
"-Om det är så här det ska vara för att jag ska få vara med dig, då är det värt det."
Han kollade med sorgsen blick på mig. Öppnade munnen. Men stängde den igen. Och nickade sen.
"-Okej. Om du säger det..."
Det verkade inte funka. Så jag lade fingret över hans läppar, kollade honom i ögonen, och sa:
"-Jag lovar."
Kapitel 4 :D Vad tycker ni om novellen hittils? Kom gärna med tips och idéer, samt vad ni tycker är bra/dåligt! Kramar! /Nina och Wanja ♥
"-DÄR ÄR HON!!"
Va? Vem? Jag kollade upp och såg den som ropade.
Hon pekade på mig.
"-DÄR!"
Jag ville gömma mig. Men det var försent. Alla hade redan sett mig.
"-Förlåt så himla mycket för förut."
Jag kollade upp på Eric, som nu hade kommit in i bussen. Han satte sig ner brevid mig och tog tag i min hand. Jag skrattade.
"-För vad?"
"-För att du blev utsatt för det där..."
Han såg skuldmedveten ut. Jag höjde handen och rufsade om honom i håret.
"-Ingen fara. Jag får väl vänja mig. Förresten var det bara lite kul." Jag log så stort jag kunde.
Men han såg tvivlande på mig.
"-Kul att de kastade typ saker på dig?"
Nej. Det hade inte varit särskilt roligt alls. Jag kunde inte komma ifrån tanken att flera tusen tjejer måste hata mig... Men det behövde Eric inte veta. Så jag försökte le.
"-Som sagt, jag får väl vänja mig." Sen la jag till: "-Förresten är det värt det."
"-Värt det?" Jag nickade.
"-Om det är så här det ska vara för att jag ska få vara med dig, då är det värt det."
Han kollade med sorgsen blick på mig. Öppnade munnen. Men stängde den igen. Och nickade sen.
"-Okej. Om du säger det..."
Det verkade inte funka. Så jag lade fingret över hans läppar, kollade honom i ögonen, och sa:
"-Jag lovar."
Den digitala klockan vid busschauffören blinkade 19.00 när bussen började rulla. Jag satte mig tillrätta i soffan som löpte en bit längs den långa bussens ena långsida och tog upp min iphone ur väskan. Jag twittrade snabbt; 'On my way to Visby with the team, see you there?' . Efter ett par sekunder hade redan några tweetat mig. På några dagar hade jag fått flera hundra fler followers på min twitter, och även fast många av dom var haters, så var det roligt.
"-Hej Milena!" Jennifer kom och satte sig mittemot mig med ett leende på läpparna.
"-Lust att spela kort?" Hon började blanda en kortlek på den lilla runda bordet.
"-Visst" Svarade jag snabbt och lade undan telefonen. Alex hade tydligen hört oss och hoppade ner från sin säng i bakre delen av bussen.
"-Jag är också med" Han joggade genom bussen utan att se sig för, för bussen ryckte till och han ramlade in i väggen. Jag såg på Jennifer som inte kunde hålla sig för skratt.
"-Ta det lite lungt där framme" Hörde jag Edin skratta där han kikade fram från sin säng. Alex ställde sig upp igen och såg lite argt bort mot mig och Jennifer, som skrattade.
"-Förlåt, det såg så roligt ut" Pep Jennifer och Alex kunde inte låta bli att skratta lite själv. Han satte sig brevid Jennifer och hon började dela ut korten.
*
Klockan började närma sig åtta, men utanför bussfönstret lyste solen forfarande varmt och bländande. Sommar. Jag gick för att se efter hur det var med Eric, men var noga med att hålla i mig i bussens vägg.
"-Hej" Sa jag tyst och klättrade upp till Eric's säng. Han låg i sin lila onepiece och lyssnade på musik, men tog snabbt av sig hörlurarna när han såg mig.
"-Hej älskling, är det kul att åka buss?" Han satte sig upp och makade lite på sig så att jag skulle få plats.
"-Jätteroligt" Skrattade jag och virade in fingrarna i hans mörka hår. Han lade armarna om mig och kysste mig mjukt, men vi blev snart avbrutna.
"-Mackor!!" Ropade Edin nerifrån och snart fick jag en inplastad macka i huvudet.
"-Eyy, vad gör du?" Jag kollade ner på Edin som höll på att kikna av skratt.
"-Förlåt om jag störde" Skrattade han och fortsatte dela ut mackorna till resten av teamet.
Jag tyckte verkligen om att resa med teamet. Dansarna, Linda, Tomas, några roliga scenarbetare, stylisten, och Eric var verkligen sällskapliga och roliga. Det blev inte en tråkig stund i bussen. Jag och Eric satt och pratade en stund i hans säng innan vi bestämde oss för att hämta min laptop för att kolla på en film. Tvärs över bussen låg min säng där någon hade lagt min aning större väska än Eric's. Jag tog fram datorn och gick över till Eric igen.
*
När vi sett klart på filmen började klockan närma sig elva och de flesta andra sov redan. Vi hade en lång dag framför oss imorgon. Stackars busschaufören skulle antagligen behöva hålla sig vaken hela natten tills vi kom på färjan där han skulle bytas av. Utanför bussfönstret höll det på att börja skymma en aning, och solen syntes knappt längre. Jag drog för gardinen och klättrade snabbt ner från sängen.
"-Vart ska du?" Hörde jag Eric viska i mörkret.
"-Bara borsta tänderna" Jag hämtade min neccesär och gick iväg till det lilla badrummet i änden av bussen. Trots att jag var en aning klaustrofobisk hade jag redan nästan vant mig vid de små utrymmena i bussen. Nu tyckte jag det var mest mysigt. Jag tvättade bort sminket och borstade mina tänder, och gick sedan tillbaka. Jag brydde mig inte om att byta om från mjukisbyxorna och t-shirten. Det fungerade bra som pyjamas.
"-Får jag sova hos dig?" Viskade jag till Eric som halvsov. Han mumlade något som jag tog som ett 'Mm' och kröp ner hos honom i den smala sängen.
Innan jag somnade tänkte jag igenom den underbara dagen. Jag hade sjungit på min första konsert. Bättre kunde det knappt bli ... Jag log för mig själv. Jag hade hela sommaren framför mig.
Kapitel 4 :D Vad tycker ni om novellen hittils? Kom gärna med tips och idéer, samt vad ni tycker är bra/dåligt! Kramar! /Nina och Wanja ♥
Timeless♥ - Kapitel 3
Jag hörde hur bakdörren till scenen öppnades. Och stängdes. Jag tog ett djupt andetag, vände mig om, och såg rakt in i ett främmande ögonpar. Min läppar log. Mina armar välkomnade henne.
Det var sommaren 2012.
Men i den stunden jag tog henne i min famn, kände jag samma besvikelse som för nästan precis ett år sedan. Över att det inte var hon.
Tjejen med de glittrande bruna ögonen.
Alltså kapitel 3! :D Kommentera sjukt gärna vad ni tycker hittils om novellen! Puss! /Nina & Wanja
Det var sommaren 2012.
Men i den stunden jag tog henne i min famn, kände jag samma besvikelse som för nästan precis ett år sedan. Över att det inte var hon.
Tjejen med de glittrande bruna ögonen.
Milenas perspektiv:
Jag log för mig själv. Hon kunde vara högst tretton, men såg betydligt äldre ut. Tårar - antagligen av glädje, eller kanske chock - rann nerför hennes kinder ner Eric kramade om henne. Jag såg hur hans mungipor åkte upp, och han höll om henne lite extra innan han släppte henne, frågade efter hennes namn och gav henne CD:n och tröjan.
Som vanligt. Som han brukade göra. Men han verkade aldrig tröttna på det.
Han kramade om henne en sista gång, torkade hennes tårar och gav en kyss på kinden innan Linda kom fram, lade armen om hennes axlar och hjälpte henne tillbaka till hennes plats i publiken.
Jag kunde ha blivit avundsjuk. Flippat ur. Men det gjorde jag inte. För jag visste att han var som allra lyckligast i såna här ögonblick. När han fick göra andra människor lyckliga. Och om han var lycklig, var jag också lycklig.
*
Jag log för mig själv. Hon kunde vara högst tretton, men såg betydligt äldre ut. Tårar - antagligen av glädje, eller kanske chock - rann nerför hennes kinder ner Eric kramade om henne. Jag såg hur hans mungipor åkte upp, och han höll om henne lite extra innan han släppte henne, frågade efter hennes namn och gav henne CD:n och tröjan.
Som vanligt. Som han brukade göra. Men han verkade aldrig tröttna på det.
Han kramade om henne en sista gång, torkade hennes tårar och gav en kyss på kinden innan Linda kom fram, lade armen om hennes axlar och hjälpte henne tillbaka till hennes plats i publiken.
Jag kunde ha blivit avundsjuk. Flippat ur. Men det gjorde jag inte. För jag visste att han var som allra lyckligast i såna här ögonblick. När han fick göra andra människor lyckliga. Och om han var lycklig, var jag också lycklig.
*
Jag hörde skrik och applåder och förstod att konserten led mot sitt slut. Försiktigt kikade jag fram bakom scenen och hörde Eric tacka.
"-Tack ... som fan" Skrek han i mikrofonen. Med baksidan av handen strök han bort svetten ur pannan och fortsatte.
"-Utan er är jag ingenting" Jag såg hur han log, samtidigt som introt till 'Without you I'm nothing" spelades. Den sista låten på konserten. Min första konsert.
Jag mumlade med i texten och log för mig själv. Kände mig sådär otroligt lycklig.
Eric's perspektiv:
Jag mötte Milena i en svettig, varm kram när jag sorgligt nog behövt lämna scenen.
"-Du var bäst" Sa hon glatt när jag släppt henne och trött slog mig ner på en pall bakom scenen och sträckte mig efter vattenflaskan.
"-Som alltid" Fyllde hon snabbt i och satt sig brevid mig.
"-Du också" Log jag mot henne.
"-Du ska veta vilken artist du är"
Snart kom teamet och berömmde mig för en storslagen konsert. Likaså berömmde de Milena. Det var en obeskrivlig känsla att hon var med nu. I hela grejen. Hon var en del av teamet. Ännu mer en del av mig än hon redan var.
Jag gick iväg för att ta en snabb dusch. Innan jag gick in i logen knackade Linda på min axel.
"-Du Eric, de undrar om det blir några autografer idag?"
"-Visst ... ge mig femton minuter" Jag log, gick in och stängde dörren efter mig.
Nu hade sommarturnen börjat. Trött, men utomordentligt glad, slog jag mig ner på en stol och började snöra av mig skorna. Jag tyckte mycket om stunderna efter en konsert då jag för ett par minuter var ensam för att återhämta mig. Några minuter jag kom bort från allt. Visst var det precis det jag ville göra, och jag älskade att vara i det livet jag var i - men det var så stort ibland, att jag knappt hängde med.
*
Milenas perspektiv:
När jag kom in i Eric's loge efter den snabbaste dush jag någonsinn tagit var en tjej i full färd med att föna hans hår. Utanför skynket och scenen, bara några meter från oss stod flera hundra tjejer och väntade på att Eric skulle komma ut. Jag hörde dom ropa hans namn. Jag såg Eric le mot sin spegelbild. Han trivdes.
"-Hej" Eric vände blicken mot mig när han såg mig och nickade mot tjejen som just fixat hans hår.
"-Tack så mycket, det går nog bra nu" Tjejen log och rodnade lätt och Eric ställde sig upp.
"-Det är nog en del som väntar på dig där ute" Skrattade jag och han tog min hand. Vi gick ut genom en dörr bakom scenen och gick genom en smal gång. När jag hörde hur ropen kom närmare och såg lyckliga ansikten stannade jag upp och släppte Eric's hand.
"-Jag stannar nog här" Han log till svar och gav sig ut till alla händerna som sträckte sig efter honom, kastade en sista blick på mig, och mötte sedan ropen efter honom.
Jag stod gömd och såg på en stund, men bestämde mig sedan för att ge mig iväg till tourbussen. Vi skulle ha en till konsert direkt, dagen därpå, och behövde därför sova på bussen den här natten. Jag hade alltid velat sova i en tourbuss någon gång. Jag insåg att jag lät som ett litet barn i mina tankar och log smått för mig själv.
Teamet höll på att packa ihop för att åka. På vägen till logen för att hämta mina saker mötte jag Alex som bar på en låda. Jag frågade honom om han behövde hjälp, men han bara skrattade, ställde ner lådan, spände musklerna och sa att han minsann var en riktig man. Jag bara skrattade. Han var bara för rolig.
Eftersom jag ändå inte verkade behövas någonstans, bestämde jag mig för att jag lika gärna kunde gå tillbaka och kolla när Eric gav autografer. Jag hittade en bra plats mella två skynken där jag kunde se ut. Och ingen kunde se mig. Trodde jag. Plötsligt hörde jag en röst, som ropade:
"-DÄR ÄR HON!!"
Va? Vem? Jag kollade upp och såg den som ropade.
Hon pekade på mig.
"-DÄR!"
Jag ville gömma mig. Men det var försent. Alla hade redan sett mig.
Eftersom jag ändå inte verkade behövas någonstans, bestämde jag mig för att jag lika gärna kunde gå tillbaka och kolla när Eric gav autografer. Jag hittade en bra plats mella två skynken där jag kunde se ut. Och ingen kunde se mig. Trodde jag. Plötsligt hörde jag en röst, som ropade:
"-DÄR ÄR HON!!"
Va? Vem? Jag kollade upp och såg den som ropade.
Hon pekade på mig.
"-DÄR!"
Jag ville gömma mig. Men det var försent. Alla hade redan sett mig.
Alltså kapitel 3! :D Kommentera sjukt gärna vad ni tycker hittils om novellen! Puss! /Nina & Wanja
Timeless♥ - Kapitel 2
Han såg så lycklig ut. Som om det här var det bästa på hela jorden. Att få stå på scen, med tusentals människor framför sig som bara hade kommit för att få lyssna på hans underbara röst, se honom. Jag förstod honom.
Introt till Break of Dawn hade börjat spelas. Jag stannade upp, och kände hur mitt hjärta bultade. Sen, utan att jag behövde göra något, drogs mina mungipor uppåt och formade mina läppar till ett stort leende. Den här låten framkallade så många minnen. Jag log inombords, och när Eric vände sig om och kollade rakt in i mina ögon, fanns det ingen tvekan längre.
Drömmen hade slagit in.
Erics perspektiv:
Jag vände motvilligt bort min blick från de vackra ögonen, som glittrade mot mig mellan skynkena. Det var dags för det som många såg som konsertens höjdpunkt. Jag skulle ta upp en tjej på scen, krama om henne, sjunga för henne och ge henne en skiva.
Vissa skulle säkert tycka att det var tråkig, gör samma sak, om och om igen. Men det blev det aldrig. Det var alltid lika roligt att se hur glada de blev.
Oftast pekade jag bara på en slumpvis tjej i publiken, utan att riktigt tänka på vem jag valde. Men det fanns undantag. Jag mindes precis den där dagen, för snart ett år sedan...
Det hade varit en underbar dag. Solen lyste, och Made of Pop turnén var i full gång. Solen lyste, och en perfektare dag kunde man knappast få för en konsert. Jag mindes fortfarande publikens öronbedövande vrål när jag hade ställt frågan:
"-Hur låter Gröna Lund!???"
41'000 människor i publiken. Bättre kunde det nästan inte vara.
Ungefär halva konserten hade gått när det var dags för Break of Dawn. Jag hade äntligen kunnat ta mig lite tid att kolla närmare på publiken. Jag hade lett när tjejer hade skrikit och slagit händerna för sina munnar så fort jag kollade på de. Till vissa kastade jag slängkyssar. Det hade bara gjort dem ännu mer galna. Och jag älskade det.
Plötsligt hade jag, mitt i folkmassan, fått syn på en tjej. Haha, eller ja, tjejer fanns det ju överallt. Jag visste inte på något sätt vad som hade hänt med mig, men efter den där korta sekunden jag hade kollat in i hennes ögon, kunde jag inte koncentrera mig längre. Jag hade blivit rädd. Förvirrad. Sagt åt mig själv att skärpa mig. Det hade inte gått särskilt bra.
Jag visste ju att jag fick välja exakt vem jag ville. Men det tog stopp. Jag - Eric, som alltid stod upp för sig själv. Eric som alltid slängde ur sig kaxiga och självsäkra kommentarer. Den Eric jag var van vid - hade plötsligt blivit extremt blyg. Jag hade inte haft någon aning om vad jag skulle göra. Jag hade känt att det började bli bråttom att välja någon...
Så jag hade tagit mod till mig. Och så gott jag hade kunnat pekat bort mot stället där jag trodde att jag hade sett henne. Varpå ett antal lyckliga skrik hade hörts. Jag hade ångrat mig strax efter. Tänk om hon inte... ville?
Nej. Det hade inte varit likt mig.
*
Jag hörde hur bakdörren till scenen öppnades. Och stängdes. Jag tog ett djupt andetag, vände mig om, och såg rakt in i ett främmande ögonpar. Min läppar log. Mina armar välkomnade henne.
Det var sommaren 2012.
Men i den stunden jag tog henne i min famn, kände jag samma besvikelse som för nästan precis ett år sedan. Över att det inte var hon.
Tjejen med de glittrande bruna ögonen.
Sååååå... VAD TYCKER NI??:D LoveYa/Wanja♥
Introt till Break of Dawn hade börjat spelas. Jag stannade upp, och kände hur mitt hjärta bultade. Sen, utan att jag behövde göra något, drogs mina mungipor uppåt och formade mina läppar till ett stort leende. Den här låten framkallade så många minnen. Jag log inombords, och när Eric vände sig om och kollade rakt in i mina ögon, fanns det ingen tvekan längre.
Drömmen hade slagit in.
Erics perspektiv:
Jag vände motvilligt bort min blick från de vackra ögonen, som glittrade mot mig mellan skynkena. Det var dags för det som många såg som konsertens höjdpunkt. Jag skulle ta upp en tjej på scen, krama om henne, sjunga för henne och ge henne en skiva.
Vissa skulle säkert tycka att det var tråkig, gör samma sak, om och om igen. Men det blev det aldrig. Det var alltid lika roligt att se hur glada de blev.
Oftast pekade jag bara på en slumpvis tjej i publiken, utan att riktigt tänka på vem jag valde. Men det fanns undantag. Jag mindes precis den där dagen, för snart ett år sedan...
Det hade varit en underbar dag. Solen lyste, och Made of Pop turnén var i full gång. Solen lyste, och en perfektare dag kunde man knappast få för en konsert. Jag mindes fortfarande publikens öronbedövande vrål när jag hade ställt frågan:
"-Hur låter Gröna Lund!???"
41'000 människor i publiken. Bättre kunde det nästan inte vara.
Ungefär halva konserten hade gått när det var dags för Break of Dawn. Jag hade äntligen kunnat ta mig lite tid att kolla närmare på publiken. Jag hade lett när tjejer hade skrikit och slagit händerna för sina munnar så fort jag kollade på de. Till vissa kastade jag slängkyssar. Det hade bara gjort dem ännu mer galna. Och jag älskade det.
Plötsligt hade jag, mitt i folkmassan, fått syn på en tjej. Haha, eller ja, tjejer fanns det ju överallt. Jag visste inte på något sätt vad som hade hänt med mig, men efter den där korta sekunden jag hade kollat in i hennes ögon, kunde jag inte koncentrera mig längre. Jag hade blivit rädd. Förvirrad. Sagt åt mig själv att skärpa mig. Det hade inte gått särskilt bra.
Jag visste ju att jag fick välja exakt vem jag ville. Men det tog stopp. Jag - Eric, som alltid stod upp för sig själv. Eric som alltid slängde ur sig kaxiga och självsäkra kommentarer. Den Eric jag var van vid - hade plötsligt blivit extremt blyg. Jag hade inte haft någon aning om vad jag skulle göra. Jag hade känt att det började bli bråttom att välja någon...
Så jag hade tagit mod till mig. Och så gott jag hade kunnat pekat bort mot stället där jag trodde att jag hade sett henne. Varpå ett antal lyckliga skrik hade hörts. Jag hade ångrat mig strax efter. Tänk om hon inte... ville?
Nej. Det hade inte varit likt mig.
*
Jag hörde hur bakdörren till scenen öppnades. Och stängdes. Jag tog ett djupt andetag, vände mig om, och såg rakt in i ett främmande ögonpar. Min läppar log. Mina armar välkomnade henne.
Det var sommaren 2012.
Men i den stunden jag tog henne i min famn, kände jag samma besvikelse som för nästan precis ett år sedan. Över att det inte var hon.
Tjejen med de glittrande bruna ögonen.
Sååååå... VAD TYCKER NI??:D LoveYa/Wanja♥
Timeless♥ - Kapitel 1
"-Kör hårt nu, Milena. Jag vet att du kommer att klara det."
Jag log en sista gång mot Tomas.
"-Tack."
Linda - hon som brukade hjälpa upp utvalda tjejer på scen under Break of Dawn - kom och gav mig en kram.
"-Lycka till."
Jag kramade om henne och log. Sen vände jag mig om, och tog några sista, djupa andetag. Introt började spelas. Jag kände hur jag började darra lite smått.
'Det kommer gå bra', intalade jag mig. Jag såg verkligen fram emot det här. Minuterna jag skulle vara ute på scen var visserligen inte långa... Men det var alltid något.
Något stort.
Vi hade jobbat med det här länge. Jobbat hårt, vardagar och helger. Allt för att så småningom göra mig till den artist som Tomas drömde om. Under tre hela månader hade jag fått sånglektioner. Danslektioner. Lektioner av alla möjliga slag. Jag hade faktiskt fått träna på att uppträda en del också. Men bara inför teamet. Det här var något helt annat. Nu hade jag hela Helsingborg framför mig.
Jag hörde att Eric hade börjat sjunga. Det pirrade lite i mig när jag tänkte tillbaka på förra sommaren. Sommaren då allt hade hänt. Sommaren då jag hade träffat Eric. Made of pop-tour. De varma sommarkvällarna på Grönan. Det långa sommarlovet. Numret på armen. Picknicken. Det kändes som en helt annan tid. Men en sak var säker.
Sommaren 2011 var en sommar jag aldrig skulle glömma.
*
she's cooler than ice
flyer than wind
hotter than fire
Jag kände hur Alex klappade mig på axeln.
"-Nu."
this is the night
i'm burnin' within
she's hotter than fire
Jag tog det första steget ut på scenen. När fansen fick se mig började de gallskrika. Jag log, och började gå bort mot Eric.
I say I'm flammable i'm TNT
light it up
När Eric hörde min röst vände han sig om och log mot mig.
she's hotter than fire Jag lät min blick svepa över publiken.
I say I'm flammable i'm TNT
light it up
Känslan var underbar. Och när jag sänkte micken var jag helt säker.
Det var här jag hörde hemma.
Erics perspektiv:
När jag hörde de första tonerna glömde jag för en sekund bort allt. Publiken. Texten. Scenen. Jag vände mig om, och kände hur ett leende spred sig över mina läppar. Sen hann jag inte tänka förrän mina läppar automatiskt började sjunga igen.
she's hotter than fire
Jag kom på mig själv med att tänka att det var sant. She's hotter than fire. Hon passade mycket bättre till den här låten än DEV. Det hade jag tyckt hela tiden. Men det sa jag förstås inte. I varje fall hade ju DEV inte precis kunnat komma till Sverige bara för att vara med på min turné. Så då hade vi kommit på den fenomenala idén att Milena kunde hoppa in. Och det hade jag inte precis nånting emot...
Milena mötte min blick en gång till innan hon vände sig mot publiken, och bara kollade ut över havet av händer som sträckte sig mot oss.
Och man såg att hon var lycklig.
Riktigt lycklig.
Milenas perspektiv:
"-Bra jobbat, gumman!!"
Tomas såg nöjd ut. Eller nä, han var snarare helt exalterad. Han kramade om mig med ett stort leende på läpparna.
"-Du var helt fantastisk!!"
Jag log stort mot honom.
"-Tack så jättemycket Tomas!! Det var helt underbart!"
Han skrattade.
"-Då vet du hur Eric har det hela dagarna."
Just det. Eric. Jag kollade försiktigt ut genom en liten springa i skynket, och såg honom. Och log.
Han såg så lycklig ut. Som om det här var det bästa på hela jorden. Att få stå på scen, med tusentals människor framför sig som bara hade kommit för att få lyssna på hans underbara röst, se honom. Jag förstod honom.
Introt till Break of Dawn hade börjat spelas. Jag stannade upp, och kände hur mitt hjärta bultade. Sen, utan att jag behövde göra något, drogs mina mungipor uppåt och formade mina läppar till ett stort leende. Den här låten framkallade så många minnen. Jag log inombords, och när Eric vände sig om och kollade rakt in i mina ögon, fanns det ingen tvekan längre.
Drömmen hade äntligen blivit sann.
Sååååå, ÄNTLIGEN är första kapitlet av Timeless här!! Kommentera gärna supermycket om vad ni hittills tycker om den här tredje och sista delen av vår Saadestoory... Sista delen om Milena. Lite sorgligt nästan... Men det är ju en hel del kapitel kvar;) God Jul på er allihopa, vi älskar er! LoveYa/Wanja♥
PS. Glöm inte att fråga oss saker i blogresponse!!:D
GOD JUL/WANJA & NINA
2 dagar kvar
2 dagar tills Timeless börjar! Jag och Wanja försöker att få redo ett par kapitel nu, och jag hoppas verkligen att novellen blir lika bra som vi tänkt oss, haha. Känner mig lite sådär halvmotiverad just nu ... Är ju så mycket annat att fixa nu inför jul ... Lova att ni kommenterar nästa novell lika bra som ni gjorde i början av At the Break of Dawn? :D Nädå, men statistiken sjönk rejält nu på slutet av novellen... Tänkte bara kolla om ni fortfarande är nyfikna på nästa novell? Ni får ju alltid tipsa om novellen och kommentera, så blir vi lite mer peppade! ♥ Puss! Och snart ... God jul, fina ni! / Nina
Hej♥
HEJ MINA SÖTISAR!!;)
nejmen jag känner mig bara lite underbart glad idag. Har just kollat bilder och videos från Made of Pop-sommaren, vilka minnen alltså!
Haha, borde kanske komma till saken.
Eftersom vi vill få en så bra tredje del som möjligt, har vi bestämt att vänta lite med den, så att vi kan bearbeta, tänka och göra allting lite extra bra. Så vi har bestämt att den första delen av TIMELESS - ja, många av er gissade faktiskt rätt! - kommer att publiceras den 24 december, alltså på julafton!
Vår julklapp till er;)♥
Puss o Kram, LOVE YA!!/Wanja ♥
nejmen jag känner mig bara lite underbart glad idag. Har just kollat bilder och videos från Made of Pop-sommaren, vilka minnen alltså!
Haha, borde kanske komma till saken.
Eftersom vi vill få en så bra tredje del som möjligt, har vi bestämt att vänta lite med den, så att vi kan bearbeta, tänka och göra allting lite extra bra. Så vi har bestämt att den första delen av TIMELESS - ja, många av er gissade faktiskt rätt! - kommer att publiceras den 24 december, alltså på julafton!
Vår julklapp till er;)♥
Puss o Kram, LOVE YA!!/Wanja ♥
