DAGEN ÄR INNE
Idag publicerar jag min nya novell "Soundtrack of a dream" på min nya, egna novellblogg:
Botten och grund för novellen är One Direction, så särskilt ni som gillar de lika mycket som jag gör hoppas jag kikar in och förhoppningsvis stannar kvar lika troget som ni har gjort här på saadestoories! Såklart hoppas jag även att ni andra hittar till milkshakestories, och kanske med tiden blir mer fästa vid de fem pojkarna än vad ni någonsin har trott att ni kan bli.
Jag ser så mycket fram emot det här, hoppas att ni gör det också! Ni är guld värda!
Kram♥
Wanja
Jag ser så mycket fram emot det här, hoppas att ni gör det också! Ni är guld värda!
Kram♥
Wanja
Så ses vi alltså igen...
Hej på er allihop! Känns länge sen nu va?;) Snart två år sen vi började skriva "So put your hearts in the air", och nästan ett och ett halvt år sen vi slutade på "Timeless"!
Nu är det iallafall så att jag och Nina ska börja skriva igen, fast den här gången på var sitt håll. Så nu uppmanar jag er:
Kika in här på bloggen den 22 augusti (om en månad alltså och exakt två år sen vi började novellblogga på saadestoories), för då kommer ni att få ta del av början till en liten överraskning! Jag hoppas och tror att ni kommer att gilla det, även om det inte kommer att se ut på riktigt samma sätt som våra tidigare projekt!
Stora kramar, och hoppas att vi hörs mycket framöver! (Vi har saknat er haha)
Wanja
Epilog...♥
Solens strålar studsade mot kökets trävita golv. Utanför var himlen blå och gräset på gården var strålande grönt. Ovanligt för en septemberdag. Jag blickade ut genom det stora fönstret där just eken fällde ett stort, gult blad som i solskenet långsamt dinglade ner mot marken och landade i gräset. Jag sträckte mig efter fönsterhaspen och lät sensommarluften flyta in i det stora köket.
"-Maten är färdig!" Ropade jag ut i trädgården, och hörde strax därpå steg en bit bort innan jag såg dem komma mot huset. Eric höll den lilla flickan i handen - och de skrattade. Jag kände värmen sprida sig i kroppen när jag såg på hennes axellånga, bruna hår, som vajade i vinden, och hörde hennes skratt som den lilla munnen framkallade när Eric lyfte upp henne och snurrade runt henne i luften. Jag kunde inget annat än att bara titta på dem.
De två personerna jag älskade mest i hela världen.
Jag hörde hur brädorna på verandan knarrade till, och förstod att de skulle vara inomhus om bara ett par sekunder. Så jag skyndade mig fram till spisen och tog maten från plattan, samtidigt som jag hörde hur ytterdörren öppnades. Jag kollade åt vänster precis i rätt sekund för att få se ett glatt leende.
"-Mamma, mamma!" Hon kom fram till mig, jag hukade mig ner och hon slängde sig i mina armar. "-Pappa och jag har plockat blommor till dig."
Jag tog emot henne och kollade henne i ögonen samtidigt som jag pussade henne på pannan.
"-Har ni? Vad snällt!"
Hon nickade, och tog tag i Erics hand. När han log sitt varma leende mot mig kunde jag inte hindra mitt hjärta från att slå ett dubbelslag. Han tog fram den andra handen som han hade haft bakom ryggen tills nu, och gav mig en liten bukett med förgätmigej och smörblommor. Jag ställde mig upp och kollade in i hans ögon samtidigt som jag tog emot den.
"-Tack. De är verkligen jättefina."
Eric kysste mig.
"-Som du."
Jag kände hur värmen spred sig i bröstet, och avbröts först när jag kände hur någon ryckte i min hand.
"-Mamma? Jag är hungrig."
Jag släppte motvilligt ifrån mig Eric, och log sedan mot henne.
"-Absolut älskling, vi ska äta nu."
*
Jag staplade tallrikarna på varandra och bar bort dem till diskmaskinen, där jag snyggt och prydligt ställde in dem. Sen tog jag stekpannan och höll den under det rinnande vattnet. Plötsligt kände jag ett par starka armar omkring mig.
"-Behöver du hjälp?"
Jag skrattade lätt, och lutade mig lätt bakåt, så att jag vilade mot hans rygg. Han placerade sina händer på mina, och började diska pannan. Det gick inte särskilt bra, och det slutade med att jag och Eric hade ett litet vattenkrig inne i köket. Till slut låg vi båda på golvet och skrattade. Eric lyfte sin hand och lät den försiktigt glida över min kind, samtidigt som han kollade på mig med glittrande ögon. Jag kom plötsligt på något.
"-Var är...?"
Jag hann inte säga färdigt meningen innan Eric avbröt mig, utan att släppa mig med blicken.
"-Hon är på sitt rum."
Jag nickade, och flyttade mig några centimeter närmare honom. Jag vände på mig så att han kunde krama om mig bakifrån. Så låg vi en stund, tills jag plötsligt hörde hans röst alldeles intill mitt öra.
"-Vet du en sak?"
"-Nej."
"-Det är den femtonde september idag."
Det tog ett tag för mig att koppla det, men när jag väl gjorde det... då kunde jag inte hejda mitt leende.
"-Tänk... fem hela år."
Jag kände Erics varma skratt mot min nacke.
"-Och ändå är det bara en bråkdel av det som kommer."
Jag vände mig om och rullade över honom. Jag kollade honom snabbt i ögonen, innan jag pressade mina läppar mot hans. Han la sina armar om mig, och besvarade mjukt min kyss. När jag lämnade hans läppar för en sekund för att andas, viskade han mot min hals:
"-Jag älskar dig."
Jag skrattade.
"-Och jag dig."
Jag rullade ner från honom och la mig på golvet. Eric satte sig snabbt upp, förvånad över att jag bara försvann sådär plötsligt. När han märkte var jag befann mig, kollade han oroligt på mig.
"-Är det något?"
Jag log stort, och drunknade i hans ögon.
"-Nej." Jag gjorde en paus. Och la sedan till: "-Eller jo. Allt är perfekt."
Sådär, hoppas ni gillar den här lilla epilogen, det blev vår överraskning till er ;) Vi älskar er, Puss!/Wanja & Nina ♥
De två personerna jag älskade mest i hela världen.
Jag hörde hur brädorna på verandan knarrade till, och förstod att de skulle vara inomhus om bara ett par sekunder. Så jag skyndade mig fram till spisen och tog maten från plattan, samtidigt som jag hörde hur ytterdörren öppnades. Jag kollade åt vänster precis i rätt sekund för att få se ett glatt leende.
"-Mamma, mamma!" Hon kom fram till mig, jag hukade mig ner och hon slängde sig i mina armar. "-Pappa och jag har plockat blommor till dig."
Jag tog emot henne och kollade henne i ögonen samtidigt som jag pussade henne på pannan.
"-Har ni? Vad snällt!"
Hon nickade, och tog tag i Erics hand. När han log sitt varma leende mot mig kunde jag inte hindra mitt hjärta från att slå ett dubbelslag. Han tog fram den andra handen som han hade haft bakom ryggen tills nu, och gav mig en liten bukett med förgätmigej och smörblommor. Jag ställde mig upp och kollade in i hans ögon samtidigt som jag tog emot den.
"-Tack. De är verkligen jättefina."
Eric kysste mig.
"-Som du."
Jag kände hur värmen spred sig i bröstet, och avbröts först när jag kände hur någon ryckte i min hand.
"-Mamma? Jag är hungrig."
Jag släppte motvilligt ifrån mig Eric, och log sedan mot henne.
"-Absolut älskling, vi ska äta nu."
*
Jag staplade tallrikarna på varandra och bar bort dem till diskmaskinen, där jag snyggt och prydligt ställde in dem. Sen tog jag stekpannan och höll den under det rinnande vattnet. Plötsligt kände jag ett par starka armar omkring mig.
"-Behöver du hjälp?"
Jag skrattade lätt, och lutade mig lätt bakåt, så att jag vilade mot hans rygg. Han placerade sina händer på mina, och började diska pannan. Det gick inte särskilt bra, och det slutade med att jag och Eric hade ett litet vattenkrig inne i köket. Till slut låg vi båda på golvet och skrattade. Eric lyfte sin hand och lät den försiktigt glida över min kind, samtidigt som han kollade på mig med glittrande ögon. Jag kom plötsligt på något.
"-Var är...?"
Jag hann inte säga färdigt meningen innan Eric avbröt mig, utan att släppa mig med blicken.
"-Hon är på sitt rum."
Jag nickade, och flyttade mig några centimeter närmare honom. Jag vände på mig så att han kunde krama om mig bakifrån. Så låg vi en stund, tills jag plötsligt hörde hans röst alldeles intill mitt öra.
"-Vet du en sak?"
"-Nej."
"-Det är den femtonde september idag."
Det tog ett tag för mig att koppla det, men när jag väl gjorde det... då kunde jag inte hejda mitt leende.
"-Tänk... fem hela år."
Jag kände Erics varma skratt mot min nacke.
"-Och ändå är det bara en bråkdel av det som kommer."
Jag vände mig om och rullade över honom. Jag kollade honom snabbt i ögonen, innan jag pressade mina läppar mot hans. Han la sina armar om mig, och besvarade mjukt min kyss. När jag lämnade hans läppar för en sekund för att andas, viskade han mot min hals:
"-Jag älskar dig."
Jag skrattade.
"-Och jag dig."
Jag rullade ner från honom och la mig på golvet. Eric satte sig snabbt upp, förvånad över att jag bara försvann sådär plötsligt. När han märkte var jag befann mig, kollade han oroligt på mig.
"-Är det något?"
Jag log stort, och drunknade i hans ögon.
"-Nej." Jag gjorde en paus. Och la sedan till: "-Eller jo. Allt är perfekt."
Sådär, hoppas ni gillar den här lilla epilogen, det blev vår överraskning till er ;) Vi älskar er, Puss!/Wanja & Nina ♥
Tack!♥
Allting har ju som sagt ett slut, och det har även den här "eran". Vi vill tacka för en fantastisk tid här på bloggen, det har varit sex fantastiska månader - ja, igår var det faktiskt exakt sex månader sen vi, den 22 augusti 2011, publicerade det allra första kapitlet av "So Put Your Hearts In The Air" - och vi är så glada att vi har fått gå igenom den tiden tillsammans med er. Alla er fina respons har gjort oss så glada!
Vi skulle vilja framföra ett speciellt tack till alla er som under hela tiden har peppat oss med kommentarer, om och om igen, och aldrig har tröttnat. Noomi, Miss Darkness, Marre, Jennifer, Josefin, Alva, Dokuro-chan, Maria, Anna, Mikaela, Louise, Kickan, Amanda, Emma - och såklart ALLA andra också som har följt oss - ett enormt tack till er, vi kan inte beskriva hur ofta ni har gjort våran dag med era underbara kommentarer. Det ska bli sjukt sorgligt att skiljas från er, vet inte riktigt hur vi komer att klara det. Iaf, om ni vill får ni jättegärna lägga till oss på facebook: Wanja Nina . Om ni inte har kommenterat så mycket - och vi kanske inte vet så bra vilka ni är - men ändå vill lägga till oss, kan ni ju skriva ett meddelande så att vi vet att ni inte bara är någon helt random person;) Men antagligen kommer vi väl känna igen de flesta av er!
Vi har på senaste tiden ofta fått frågan om vi inte kan göra en till novell? Vi kan säga så här: Vi har tyckt att det har varit helt underbart att skriva de här tre novellerna, men just nu känner vi inte för att skriva en till direkt, av flera anledningar. För det första skulle det kännas väldigt konstigt att skriva om någon än Milena, hon har ju liksom blivit "vår" karaktär, och vi tror inte att det skulle bli lika bra om vi plötsligt skulle skriva om någon helt annat. För det andra så började vi ju skriva på "So put your hearts in the air" för att vi hade en klar idé om hur vi skulle gå tillväga, och kände hela tiden en nyfikenhet att utforska hur novellen skulle gå vidare. Om vi skulle börja på en ny novell nu, skulle vi först behöva komma på en bra idé för hur den skulle vara, och det är inte det lättaste.
Så, vårt svar på den frågan: Det blir tyvärr ingen ny novell här på SaadeStoories, men bloggen kommer självklart finnas kvar så att ni kan gå tillbaka och läsa hur ofta ni vill! Vi kommer antagligen kika in på bloggen lite då och då framöver, så ni får såklart sjukt gärna slänga in en liten kommentar på era favoritkapitel också:)
Och kom ihåg: Vi säger inte aldrig. Vem vet, någon gång i framtiden kanske vi plötsligt får en kick och börjar skriva igen? Det är absolut inte omöjligt!
Vi skulle vilja framföra ett speciellt tack till alla er som under hela tiden har peppat oss med kommentarer, om och om igen, och aldrig har tröttnat. Noomi, Miss Darkness, Marre, Jennifer, Josefin, Alva, Dokuro-chan, Maria, Anna, Mikaela, Louise, Kickan, Amanda, Emma - och såklart ALLA andra också som har följt oss - ett enormt tack till er, vi kan inte beskriva hur ofta ni har gjort våran dag med era underbara kommentarer. Det ska bli sjukt sorgligt att skiljas från er, vet inte riktigt hur vi komer att klara det. Iaf, om ni vill får ni jättegärna lägga till oss på facebook: Wanja Nina . Om ni inte har kommenterat så mycket - och vi kanske inte vet så bra vilka ni är - men ändå vill lägga till oss, kan ni ju skriva ett meddelande så att vi vet att ni inte bara är någon helt random person;) Men antagligen kommer vi väl känna igen de flesta av er!
Vi har på senaste tiden ofta fått frågan om vi inte kan göra en till novell? Vi kan säga så här: Vi har tyckt att det har varit helt underbart att skriva de här tre novellerna, men just nu känner vi inte för att skriva en till direkt, av flera anledningar. För det första skulle det kännas väldigt konstigt att skriva om någon än Milena, hon har ju liksom blivit "vår" karaktär, och vi tror inte att det skulle bli lika bra om vi plötsligt skulle skriva om någon helt annat. För det andra så började vi ju skriva på "So put your hearts in the air" för att vi hade en klar idé om hur vi skulle gå tillväga, och kände hela tiden en nyfikenhet att utforska hur novellen skulle gå vidare. Om vi skulle börja på en ny novell nu, skulle vi först behöva komma på en bra idé för hur den skulle vara, och det är inte det lättaste.
Så, vårt svar på den frågan: Det blir tyvärr ingen ny novell här på SaadeStoories, men bloggen kommer självklart finnas kvar så att ni kan gå tillbaka och läsa hur ofta ni vill! Vi kommer antagligen kika in på bloggen lite då och då framöver, så ni får såklart sjukt gärna slänga in en liten kommentar på era favoritkapitel också:)
Och kom ihåg: Vi säger inte aldrig. Vem vet, någon gång i framtiden kanske vi plötsligt får en kick och börjar skriva igen? Det är absolut inte omöjligt!
Vi älskar er♥
Wanja & Nina
PS. Som sagt är novellen inte riktigt slut än. Kika in de kommande dagarna!
PS 2. Jennifer - du skrev att Eric hade lagt upp om vår novell på facebook?:o Är det sant?? Sjukt kul isåfall! Kan du inte länka, eller skriva vad han skrev?:D♥
Timeless♥ - Sista Kapitlet
"-Jag har ju redan ..." Mer hann jag inte säga innan jag kände hur någon tog en säck över huvudet på mig och jag hörde hysteriska skratt. Inte svåra att känna igen, så jag lät dem bära ner mig för trapporna och sätta mig i någon form av fordon. Först då försvann säcken från mig och jag såg vart jag befann mig. Rosaklädda Frida, Thea och Jennifer som jublade när jag hörde en motor starta. Jag hade ingen aning om vart vi skulle, vad jag just gjorde eller vart jag skulle befinna mig de nästa minuterna. Men det gjorde ingenting, för ärligt talat fanns det nog ingen bättre sätt att fira sin möhippa med sina närmaste vänner, vad man än gjorde, vart man än befann sig. Jag lutade mig bara bakåt och lät vinden blåsa igenom mitt hår när cabrioleten körde iväg. Det fanns fortfarande små bitar av mig som saknades ... Emelie, Marcus ... De skulle aldrig riktigt komma tillbaka eller fyllas av något annat - men varje gång jag log lyckades jag sköta saknaden bättre, och de senaste veckorna var nog de veckor jag lett mest i mitt liv
Frida lät några lockar falla ner runt mitt ansikte.
"-Vad tycks?"
Jag kollade på mig själv i spegeln. Frida hade jobbat ett bra tag med min håruppsättning, men det hade det varit värt. Hon hade gjort en fläta som hon sedan fäst i en knut uppe på huvudet. Resten av håret hade hon lockat lätt, och låtit det falla ner slingor som fint ramade in mitt ansikte. Jag kände hur mina ögon vidgades en aning, och mina läppar kröktes sakta till ett leende. Jag kom inte riktigt på något att säga, men Frida såg mitt leende, som bara kunde tolkas på ett sätt. Hon log stort, och jag såg i spegeln hur hon vände sig till höger - alltså till vänster, och öppnade munnen för att ropa på någon som stod en bit bort.
"-Jennifer! Kom!"
Några sekunder senare såg jag Jennifers blonda kalufs dyka upp bakom mitt huvud i spegeln. Jag såg att hon redan var stylad. Hennes hår var plattat, och uppsatt i en stram tofs. Hennes läppar lyste av det röda läppstift de var målade med, och ögonen var stilfullt markerade med eyeliner. Hon hade på sig en beigefärgad, enärmad klänning, som smet åt om midjan. Jag tänkte för mig själv att det verkligen var snyggt på henne - och ovanligt. Det var inte precis så här man brukade se Jennifer. Hon såg min gillande blick, och log stort mot mig i spegeln.
"-Jag måste säga att Frida har gjort ett riktigt bra jobb med dig." Hon lade händerna på mina axlar, och drog lätt i lockarna som föll ramade in mitt ansikte. Hon nickade, och formade sina läppar till en pussmun samtidigt som hon log mot min spegelbild. Hon blinkade och skrattade.
"-Redo för sminket, honey?"
Jag nickade.
"-Ready."
Frida log mot mig en sista gång, innan hon stack iväg för att fixa sig själv. Jennifer gick och drog ut en låda ur sekretären som stod mot väggen alldeles bredvid. Hon tog ut två enorma neccesärer, och började veckla ut dem.
Jag kunde inget annat än att gapa åt allt smink som fanns i dem. Jag kollade med öppen mun på Jennifer.
"-Seriöst!?"
Hon skrattade.
"-Det är bröllop, då är det inte meningen att man ska spara."
Ett konstigt ljud - som kanske kunde liknas lite vid ett skratt, jag vet inte, kanske ett frust? - slank ur min mun, och Jennifer bet sig i läppen för att inte börja gapflabba. Hon sträckte sig istället efter underlagskrämen som låg i den större av väskorna, och tog tag i min i min stol för att snurra runt mig, så att jag satt mot henne istället. Jag kollade surt på henne.
"-Får jag inte se min sminkning?"
Hon skrattade.
"-Näpp. Från och med nu är speglar förbjudet område."
Jag suckade. Aja. Jag hade väl inte precis något annat val än att lyda. Plötsligt såg jag Jennifers hand precis framför mina ögon, och ryckte till. Sen kände jag hur den kalla krämen nuddade min kind, och hörde Jennifers röst:
"-Blunda."
*
Jag slöt ögonen, och Frida drog upp den sista biten av dragkedjan på klänningen. Sen tog hon ett steg tillbaka, och jag öppnade ögonen. Jag hörde Jennifer dra efter andan, och Fridas hjärtliga skratt. Jag vände mig oroligt mot båda av dem.
"-Vad är det? Ser jag konstig ut?"
Jennifer bara stirrade på mig. Frida stod bredvid henne, i sin röda klänning och lockade hår, med ett enormt leende på läpparna.
Jennifers perspektiv:
Jag fick inte ur mig ett ord. Visst, jag hade i allmänhet väldigt lätt för att bli rörd, men något så här vackert hade jag aldrig sett i hela mitt liv. Jag kunde bara stirra på Milena, som stod framför mig. Hennes klänning föll i mjuka vågor ner mot golvet, och släpet låg efter henne som ett hav av siden. Hennes oroliga ögon omgavs av en mjuk, glittrande men naturlig makeup som verkligen framhävde hennes äkta skönhet. Läpparna var halvt öppna, och det ljusa läppglanset lyste upp när en svag strimma sol föll över henne. Hon började se mer och mer orolig ut, och jag tvingade mig själv att säga något, även om jag bara fick fram det som en snyftning:
"-Du... du är så himla vacker, Mil."
Jag kunde se i ögonvrån hur Frida log. Hon var bättre på att hantera såna här situationer än jag.
"-Good job, girl!"
Jag kollade snabbt upp på henne, och besvarade svagt hennes hand med en high-five. Nämen, hon hade rätt. Vi hade verkligen gjort ett bra jobb. Jag hade knappt kännt Frida i någon månad - då Mil presenterade oss för varandra - men kom redan superbra överens med henne. I varje fall hade hon gjort en helt underbar frisyr, och jag kunde inte precis klaga på min sminkning heller... Vi hade först tänkt hyra in en stylist. Men nu var jag verkligen glad att vi inte hade gjort det.
Jag såg hur Milena fick ett lättat leende på läpparna - som dock snabbt byttes ut mot otålighet.
"-Snäääälla, kan jag inte få se mig i en spegel?"
Jag skrattade åt hennes plötsliga humörsvängningar, och tänkte precis svara att det absolut inte gick för sig, när jag hörde en välbekant röst utifrån dörren.
"-Knack knack."
Milenas perspektiv:
När jag hörde hans röst kändes det som om mina ben skulle vika sig mitt itu. Fjärilarna börja fladdra i min mage, och jag kände hur jag bara ville springa fram till dörren, slita upp den, och kasta mig i hans armar. Jennifer och Frida hade inte låtit mig träffa honom sen igår - då vi båda hade blivit bortrövade. Jag hörde hans andetag där utifrån, och förberedde på mig att några sekunder få känna hans armar runt mig och hans läppar mot mina. Mitt hjärta dunkade.
Jennifer kastade sig fram till dörren och vred om låset i samma stund som handtaget trycktes ner. Hon gled ner med ryggen mot dörren och pustade ut.
"-Jennifer!", utbrast jag. Hon kollade med sträng blick på mig, som om jag borde se det självklara i situationen. Strax efter hörde jag Erics frågande röst:
"-Frida? Jennifer? Var är Milena?"
Jennifer ignorerade honom. Han fortsatte:
"-Alex har hållit mig fången i en liten garderob typ hela dagen, snääälla jag måste få komma in och träffa Milena?"
Jag kände mitt hjärta hoppa över några slag när jag hörde hans ord genom dörren. Jag öppnade munnen för att svara, men Jennifer hann först.
"-Du vet att det är förbjudet för brudgummen att se bruden innan själva ceremonin."
"-Men..."
Jennifer var bestämd.
"-Inga men."
Jag hörde Eric sucka. Sen blev hans röst varm, och han frågade mjukt:
"-Mil?"
Jag rusade fram till dörren, och skulle precis ropa att jag var här, men Frida höll för min mun, så det enda som hördes var:
"-Jmgh rjh hrr!"
Frida svarade istället för mig.
"-Hon är här, men glöm att hon kommer få prata med dig."
Jag försökte förgäves komma ur hennes grepp, men var fast. Jag hörde Eric sucka en gång till, men sen skrattade han lätt.
"-Aja, knäppisar." Jag gjorde en paus, och fortsatte sen, med samma varma tonfall han hade använt innan: "-Mil, vi ses sen. Jag älskar dig."
Jag lyckades äntligen ta mig loss, och fick fram ett svagt:
"-Jag är hon i vitt."
Jag trodde först inte att han hade hört mig, men när jag hörde hans vackra, lågmälda skratt förstod jag att han hade gjort det.
"-Jag är han i svart."
Jag kände en sprudlande känsla växa inom mig, och gjorde mig beredd på att ropa ut en massa kärleksförklaringar, men stoppades av Fridas hand som återigen hade fått tag om min mun. Jennifer tryckte händerna mot dörren.
"-Gå nu Eric!"
Han skrattade, och jag hörde hur ljudet av hans steg avlägsnade sig, och försvann längre och längre bort i korridoren.
*
Solstrålarna mötte mitt ansikte när Jennifer och Frida ledde ut mig vid den ståtliga byggnadens baksida. De hjälptes åt att bära min aning släpande klänning för att den inte skulle bli smutsig. Jag kände mig för tillfället som en sådan där sagoprinsessa som bara existerade i drömmar, med vit, stor klänning, perfekt hår och perfekt sminkning. Och så där lycklig, fast samtidigt nervös. Det började pirra i kroppen när de långsamt ledde mig bakom träden i den stora slottsträdgården, och jag ansträngde mig för att inte kliva fel i de små, vita klackskorna. En bit bort hörde jag röster som jag kände igen, och skratt från glada människor när jag såg en kvinna i knälång, ljusbeige klänning närmade sig.
Kommentera på riktigt, riktigt mycket nu(kan inte ALLA slänga in en liten kommentar på detta sista kapitlet? Det skulle betyda så mycket för oss!), för det är inte riktigt slut än. Ni är bäst! Love you/Nina och Wanja ♥
Femtonde september tvåtusentolv.
Frida lät några lockar falla ner runt mitt ansikte.
"-Vad tycks?"
Jag kollade på mig själv i spegeln. Frida hade jobbat ett bra tag med min håruppsättning, men det hade det varit värt. Hon hade gjort en fläta som hon sedan fäst i en knut uppe på huvudet. Resten av håret hade hon lockat lätt, och låtit det falla ner slingor som fint ramade in mitt ansikte. Jag kände hur mina ögon vidgades en aning, och mina läppar kröktes sakta till ett leende. Jag kom inte riktigt på något att säga, men Frida såg mitt leende, som bara kunde tolkas på ett sätt. Hon log stort, och jag såg i spegeln hur hon vände sig till höger - alltså till vänster, och öppnade munnen för att ropa på någon som stod en bit bort.
"-Jennifer! Kom!"
Några sekunder senare såg jag Jennifers blonda kalufs dyka upp bakom mitt huvud i spegeln. Jag såg att hon redan var stylad. Hennes hår var plattat, och uppsatt i en stram tofs. Hennes läppar lyste av det röda läppstift de var målade med, och ögonen var stilfullt markerade med eyeliner. Hon hade på sig en beigefärgad, enärmad klänning, som smet åt om midjan. Jag tänkte för mig själv att det verkligen var snyggt på henne - och ovanligt. Det var inte precis så här man brukade se Jennifer. Hon såg min gillande blick, och log stort mot mig i spegeln.
"-Jag måste säga att Frida har gjort ett riktigt bra jobb med dig." Hon lade händerna på mina axlar, och drog lätt i lockarna som föll ramade in mitt ansikte. Hon nickade, och formade sina läppar till en pussmun samtidigt som hon log mot min spegelbild. Hon blinkade och skrattade.
"-Redo för sminket, honey?"
Jag nickade.
"-Ready."
Frida log mot mig en sista gång, innan hon stack iväg för att fixa sig själv. Jennifer gick och drog ut en låda ur sekretären som stod mot väggen alldeles bredvid. Hon tog ut två enorma neccesärer, och började veckla ut dem.
Jag kunde inget annat än att gapa åt allt smink som fanns i dem. Jag kollade med öppen mun på Jennifer.
"-Seriöst!?"
Hon skrattade.
"-Det är bröllop, då är det inte meningen att man ska spara."
Ett konstigt ljud - som kanske kunde liknas lite vid ett skratt, jag vet inte, kanske ett frust? - slank ur min mun, och Jennifer bet sig i läppen för att inte börja gapflabba. Hon sträckte sig istället efter underlagskrämen som låg i den större av väskorna, och tog tag i min i min stol för att snurra runt mig, så att jag satt mot henne istället. Jag kollade surt på henne.
"-Får jag inte se min sminkning?"
Hon skrattade.
"-Näpp. Från och med nu är speglar förbjudet område."
Jag suckade. Aja. Jag hade väl inte precis något annat val än att lyda. Plötsligt såg jag Jennifers hand precis framför mina ögon, och ryckte till. Sen kände jag hur den kalla krämen nuddade min kind, och hörde Jennifers röst:
"-Blunda."
*
Jag slöt ögonen, och Frida drog upp den sista biten av dragkedjan på klänningen. Sen tog hon ett steg tillbaka, och jag öppnade ögonen. Jag hörde Jennifer dra efter andan, och Fridas hjärtliga skratt. Jag vände mig oroligt mot båda av dem.
"-Vad är det? Ser jag konstig ut?"
Jennifer bara stirrade på mig. Frida stod bredvid henne, i sin röda klänning och lockade hår, med ett enormt leende på läpparna.
Jennifers perspektiv:
Jag fick inte ur mig ett ord. Visst, jag hade i allmänhet väldigt lätt för att bli rörd, men något så här vackert hade jag aldrig sett i hela mitt liv. Jag kunde bara stirra på Milena, som stod framför mig. Hennes klänning föll i mjuka vågor ner mot golvet, och släpet låg efter henne som ett hav av siden. Hennes oroliga ögon omgavs av en mjuk, glittrande men naturlig makeup som verkligen framhävde hennes äkta skönhet. Läpparna var halvt öppna, och det ljusa läppglanset lyste upp när en svag strimma sol föll över henne. Hon började se mer och mer orolig ut, och jag tvingade mig själv att säga något, även om jag bara fick fram det som en snyftning:
"-Du... du är så himla vacker, Mil."
Jag kunde se i ögonvrån hur Frida log. Hon var bättre på att hantera såna här situationer än jag.
"-Good job, girl!"
Jag kollade snabbt upp på henne, och besvarade svagt hennes hand med en high-five. Nämen, hon hade rätt. Vi hade verkligen gjort ett bra jobb. Jag hade knappt kännt Frida i någon månad - då Mil presenterade oss för varandra - men kom redan superbra överens med henne. I varje fall hade hon gjort en helt underbar frisyr, och jag kunde inte precis klaga på min sminkning heller... Vi hade först tänkt hyra in en stylist. Men nu var jag verkligen glad att vi inte hade gjort det.
Jag såg hur Milena fick ett lättat leende på läpparna - som dock snabbt byttes ut mot otålighet.
"-Snäääälla, kan jag inte få se mig i en spegel?"
Jag skrattade åt hennes plötsliga humörsvängningar, och tänkte precis svara att det absolut inte gick för sig, när jag hörde en välbekant röst utifrån dörren.
"-Knack knack."
Milenas perspektiv:
När jag hörde hans röst kändes det som om mina ben skulle vika sig mitt itu. Fjärilarna börja fladdra i min mage, och jag kände hur jag bara ville springa fram till dörren, slita upp den, och kasta mig i hans armar. Jennifer och Frida hade inte låtit mig träffa honom sen igår - då vi båda hade blivit bortrövade. Jag hörde hans andetag där utifrån, och förberedde på mig att några sekunder få känna hans armar runt mig och hans läppar mot mina. Mitt hjärta dunkade.
Jennifer kastade sig fram till dörren och vred om låset i samma stund som handtaget trycktes ner. Hon gled ner med ryggen mot dörren och pustade ut.
"-Jennifer!", utbrast jag. Hon kollade med sträng blick på mig, som om jag borde se det självklara i situationen. Strax efter hörde jag Erics frågande röst:
"-Frida? Jennifer? Var är Milena?"
Jennifer ignorerade honom. Han fortsatte:
"-Alex har hållit mig fången i en liten garderob typ hela dagen, snääälla jag måste få komma in och träffa Milena?"
Jag kände mitt hjärta hoppa över några slag när jag hörde hans ord genom dörren. Jag öppnade munnen för att svara, men Jennifer hann först.
"-Du vet att det är förbjudet för brudgummen att se bruden innan själva ceremonin."
"-Men..."
Jennifer var bestämd.
"-Inga men."
Jag hörde Eric sucka. Sen blev hans röst varm, och han frågade mjukt:
"-Mil?"
Jag rusade fram till dörren, och skulle precis ropa att jag var här, men Frida höll för min mun, så det enda som hördes var:
"-Jmgh rjh hrr!"
Frida svarade istället för mig.
"-Hon är här, men glöm att hon kommer få prata med dig."
Jag försökte förgäves komma ur hennes grepp, men var fast. Jag hörde Eric sucka en gång till, men sen skrattade han lätt.
"-Aja, knäppisar." Jag gjorde en paus, och fortsatte sen, med samma varma tonfall han hade använt innan: "-Mil, vi ses sen. Jag älskar dig."
Jag lyckades äntligen ta mig loss, och fick fram ett svagt:
"-Jag är hon i vitt."
Jag trodde först inte att han hade hört mig, men när jag hörde hans vackra, lågmälda skratt förstod jag att han hade gjort det.
"-Jag är han i svart."
Jag kände en sprudlande känsla växa inom mig, och gjorde mig beredd på att ropa ut en massa kärleksförklaringar, men stoppades av Fridas hand som återigen hade fått tag om min mun. Jennifer tryckte händerna mot dörren.
"-Gå nu Eric!"
Han skrattade, och jag hörde hur ljudet av hans steg avlägsnade sig, och försvann längre och längre bort i korridoren.
*
Solstrålarna mötte mitt ansikte när Jennifer och Frida ledde ut mig vid den ståtliga byggnadens baksida. De hjälptes åt att bära min aning släpande klänning för att den inte skulle bli smutsig. Jag kände mig för tillfället som en sådan där sagoprinsessa som bara existerade i drömmar, med vit, stor klänning, perfekt hår och perfekt sminkning. Och så där lycklig, fast samtidigt nervös. Det började pirra i kroppen när de långsamt ledde mig bakom träden i den stora slottsträdgården, och jag ansträngde mig för att inte kliva fel i de små, vita klackskorna. En bit bort hörde jag röster som jag kände igen, och skratt från glada människor när jag såg en kvinna i knälång, ljusbeige klänning närmade sig.
"-Mamma!" Utropade jag och var nära att springa fram till henne när Jennifer stoppade mig genom att lägga en hand på min axel.
"-Förstör inte klänningen eller nått nu" Hon såg på mig med ett snett leende och jag suckade bara.
"-Åh, gumman ..." Mamma mötte mig i en lös kram för att inte riskera att nudda mitt hår eller mitt smink. Jag såg att några små tårar rann ner för hennes kind när hon granskade mig. "-Jag har aldrig sett något vackrare ... du är så fin" Utbrast hon och jag log mot henne.
"-Jag instämmer" Pappa slöt upp strax bakom mamma och gav mig en puss i pannan innan han ställde sig och tog mammas hand.
"-Ni är jättestiliga ni också" Skrattade jag, de båda log brett och mamma torkade bort några rörda tårar med en näsduk när jag plötsligt hörde dova ljud av klingande kyrkklockor. Jag stannade till och kände nervositetet stiga i mig. Tänk om jag skulle ramla på väg fram till altaret, fastna med klänningen eller bli så rörd så att tårarna skulle förstöra mitt ansikte? Jag andades djupt, vinkade till mamma och pappa som skyndade sig bort mot trädallén och de vita uppställda bänkarna. Folk började slå sig ner, men ännu såg jag inte till någon Eric bredvid prästen framme vid det vita, lilla altaret längst fram vid slottet.
"-Är du nervös?" Frida ställde sig framför mig och granskade mitt ansikte samtidigt som Jennifer rättade till min klänning. Jag nickade stumt.
"-Du ska i alla fall veta att du är väldigt, väldigt vacker" Sa Jennifer och bad Frida att hjälpa henne med klänningen när vi sakta började gå längs den gröna gräsmattan mot allén. Jag försökte kväva nervositeten genom att andas långsamt och tänka på alla personer som var här. Alla som jag älskade. Jag hade knappt hunnit hälsa på några än, vi hade haft fullt upp med att fixa mig iordning, men efter vigseln skulle jag ha hela kvällen på mig att prata med alla som kommit.
Vi närmade oss långsamt folket när kyrkklockorna började tona ut i sensommarvinden och någon började spela piano framme vid altaret. Ljuva pianotoner flöt ut över allén där alla gäster satt och väntade. När jag kom fram bakom träden och folket fick syn på mig reste sig en efter en från de vita bänkarna och vände sina blickar mot mig. Jag kände mig fruktansvärt nervös när Jennifer och Frida lyfte min klänning, pianospelet blev starkare och jag mötte massor av rörda blickar. Jag såg Maja, mamma och pappa, Tomas, Marlene, Adam, Thea och Victor, Martin, Gustav ... Alla såg på mig. Inte på samma sätt som när jag stod på scen eller hade en signering. Inte alls på samma sätt. Så mycket djupare. Och varmare.
Jag tog ett djupt andetag, blundade en sekund och öppnade ögonen igen när Jennifer viskade till mig att börja gå. Det var som en lättnad, som att all nervositet släppte när jag skymtade honom i svart smoking längst fram. Eric stod bredvid prästen längst framme och log det finaste leendet jag någonsinn sett. Ett leende som betydde så mycket. Jag kände hur jag bara ville springa fram till honom och kasta mig i hans famn, men stoppade mig genom att med små, långsamma steg börja gå fram mellan bänkarna i den vackra allén. För varje steg kom jag ett steg närmare Eric, vars leende blev bredare och bredare ju närmare jag kom. Det kändes som allt annat stannade upp när jag långsamt gick fram mot honom. Det enda jag såg vad Eric. Alla andra var som suddiga. Jag avbröts ur min lilla dröm av att fåglarna kvittrade högljutt uppe från trädkronorna, och gick lite snabbare.
Frida och Jennifer släppte min klänning och jag tog ett sista steg innan jag stog framför honom och han snuddade vid min hand. Lyckan spred sig i mig som tusentals solar och prästen tog några steg närmare oss.
"-Eric Khaled Saade, tager du Milena Maria Seger till din hustru att älska i lust och nöd?" Prästens ord ekade i mitt huvud och jag mötte Erics sneda leende.
"-Ja, det gör jag"
Man kunde inte gå miste om lyckan i hans röst. Jag släppte inte hans ögon med blicken. Våra ögon såg bara varandra, och var som fastnaglade i varandra.
"-Milena Maria Seger, taget du Eric Khaled Saade till din make att älska i lust och nöd?" Jag stannade upp ett par sekunder innan jag svarade.
"-Ja"
Frida steg fram och gav en glittrande ring i min hand, och Eric tog emot en från Alex. Långsamt, utan att släppa varandras blick trädde vi på en fjärde ring på varandras ringfinger. Jag höll upp handen mot solen och de fyra, perfekta ringarna glänste i solskenen. Jag såg på Eric, och det var som inget annat än vi två existerade. Jag viskade tyst, bara till honom. Ingen annan skulle förstå:
"-Den första symboliserar kärleken" Han skrattade tyst och klev närmare mig. Ingen annan kunde förstå. Den första ringen var egentligen förlovningsringen från ön, min artonde födelsedag för mer än ett år sedan. Men för oss var den så mycket mer än förlovningsring.
"-Den andra för återförenselsen" Jag log åt hans ordval och tog hans hand i min samtidigt som han strök över mina fyra ringar med tummen. Återförenselsen efter att jag trott att han varit borta från mig för alltid en tid. Den hemskaste tiden i mitt liv. Den andra ringen betydde också att det fanns något djupt inne som aldrig gick att glömma.
"-Den tredje ... är lyckan" Log jag och hans ansikte närmade sig mitt. Lyckan över att vi hade varandra igen, och att drömmar faktiskt kunde gå i uppfyllelse. "-Och den fjärde då?" Undrade jag och sträckte på mig för att nå hans ansikte.
Det följde några sekunder av tystnad. Det såg ut som han tänkte.
"-Den fjärde är tidslösheten älskling ... Det behövs ingen tid mer. Jag vill vara med dig för alltid, och för det räcker ingen tid till. Jag vill vara med dig i all evighet, och längre än så. Milena ..." Hans läppar nuddade mitt öra och han viskade tyst. "-Den fjärde ringen betyder timeless"
Jag log när hans läppar nuddade mina i en perfekt kyss. Jag hörde inte ens applåderna från människorna i bänkarna, såg inte mamma gråta, hörde inte mina vänner jubla, såg inte prästens klassiska leende ... Det enda jag såg och kände var Eric. Den jag älskade mer än allt på hela jorden. Han var mitt allt, och nu visste jag äntligen, att han skulle vara det för alltid.
Kommentera på riktigt, riktigt mycket nu(kan inte ALLA slänga in en liten kommentar på detta sista kapitlet? Det skulle betyda så mycket för oss!), för det är inte riktigt slut än. Ni är bäst! Love you/Nina och Wanja ♥
Everything has an end...♥
Kan nästan inte inte fatta att den här "eran" eller vad man ska kalla det snart är slut. Ju mer jag tänker på det, desto sorgligare känns det... Men sen måste man ju tänka på att det inte är hela världen, det är ju liksom bara en novell!♥
Jag skulle kunna skriva mycket mer, men det vill jag spara till senare.
I varje fall ville jag säga att vi nu håller på med det allra sista kapitlet av "Timeless" - och alltså också det allra sista kapitlet av vår Saadestory. Vi vill verkligen att det ska bli något extra, och inte bara ett vanligt kapitel. För att det ska bli extra långt och bra behöver vi också lite mer tid än vanligt, och därför måste jag tyvärr meddela att det inte kommer något kapitel idag. Men som sagt så kommer det komma ett extra långt kapitel imorgon istället!:D
Puss, LoveYa!/Wanja♥
Jag skulle kunna skriva mycket mer, men det vill jag spara till senare.
I varje fall ville jag säga att vi nu håller på med det allra sista kapitlet av "Timeless" - och alltså också det allra sista kapitlet av vår Saadestory. Vi vill verkligen att det ska bli något extra, och inte bara ett vanligt kapitel. För att det ska bli extra långt och bra behöver vi också lite mer tid än vanligt, och därför måste jag tyvärr meddela att det inte kommer något kapitel idag. Men som sagt så kommer det komma ett extra långt kapitel imorgon istället!:D
Puss, LoveYa!/Wanja♥
Timeless♥ - Kapitel 59
Frida kramade om mig.
"-Eric kommer att bli ännu mer förälskad i dig än vad han redan är."
Det värmde i mig när hon sa det. Och jag kollade på mig själv i spegeln ännu en gång. Ja. Den var perfekt. För mig, men också för Eric. Vi skulle få det perfekta bröllop vi båda drömde om. Jag log för mig själv.
"-Tror du det?"
Frida skrattade, och log stort.
"-Nej." Hon gjorde en paus, och la skrattande till när hon såg min förbryllade min:
"-Jag vet."
Sådär .... Nu lider ju novellen snart (observera att detta INTE var sista kapitlet ..) mot sitt slut, så ni får se till att kommentera extra mycket nu! :D kan ni klara 30 kommentarer? Ni är bäst så ni vet! Puss /Nina
"-Eric kommer att bli ännu mer förälskad i dig än vad han redan är."
Det värmde i mig när hon sa det. Och jag kollade på mig själv i spegeln ännu en gång. Ja. Den var perfekt. För mig, men också för Eric. Vi skulle få det perfekta bröllop vi båda drömde om. Jag log för mig själv.
"-Tror du det?"
Frida skrattade, och log stort.
"-Nej." Hon gjorde en paus, och la skrattande till när hon såg min förbryllade min:
"-Jag vet."
Det var den fjortonde september. Jag satt och såg ut genom köksfönstret. Höstsolen strålande in och refelekterade kaklet på golvet i det vita taket, samtidigt som ett mysigt ljus flöt in i lägenheten. Jag slängde en blick på den stilrena klockan på väggen. Tjugo över fem. Det var nog dags att göra sig iordning. Trots att mina vänner vägrat avslöja något visste jag ju nästan att de skulle röva bort mig till kvällen och ta mig någonstanns. Sista kvällen som "fri". Jag suckade åt tanken. Varför skulle jag behöva vara "fri", när jag kunde vara Erics?
Sedan en månad tillbaka ägnade jag varje ledig stund till att planera bröllopet. Gästlistor, inköpslistor, dekorationer,kläder, accesoarer, mat, tårta ... På ett bröllop som vårat skulle bli sattes liksom inga gränser. Självklart hade Frida, Jennifer och Thea hjälpt mig. Och såklart Marlene och mamma. Alla var involverade. Jag reste mig från stolen och gick mot sovrummet där Eric just knäppte sin skjorta framför garderobsdörrens spegel.
"-Kommer killarna och hämtar upp dig?" Jag log och såg på honom.
"-Ja, det sa dom i alla fall. Men jag har faktiskt ingen aning om vart vi ska" Eric log snett mot mig.
Jag öppnade min garderob och tog ut ett par tighta jeans, ett fransigt linne och en skinnjacka jag inte annvänt på åratal. Det fick duga för ikväll. Jag hade ju ingen aning om vad vi skulle göra. Antagligen något i stil med fest, men utomhus var det inte jättevarmt på kvällen längre, så jag skippade shorts. Till outfiten tog jag fram ett par höga, svarta ankleboots ur skobyrån, som fyllts med många skor sedan jag börjat hos Tomas. Till alla olika events fick jag nya, vilket inte gjorde mig speciellt mycket.
Jag plattade igenom mitt hår och satte upp det i en hög tofs, sminkade mig och gick sedan ut i hallen för att säga hejdå till Eric som var påväg ut.
"-Hejdå älskling, ha det så roligt" Skrattade jag och han kom emot mig i en mjuk kram innan hans läppar snuddade mina för ett par sekunder.
"-Sista kvällen som fri vet du ... Det ska man ta vara på" Han såg nonchalant på mig och jag skrattade bara.
"-Jodu, från och med imorgon är det andra takter" Han log och kysste mig ännu en gång innan han försvann genom dörren. Jag kände mig så lyckligt lottad, och kunde fortfarande inte riktigt förstå att mitt liv jag levde i faktiskt var på riktigt. Ibland när jag gick och la mig på kvällen var jag rädd att vakna upp från det underbara jag fanns i och att allt skulle vara borta. Men det hände aldrig. Varje gång jag vaknade så vaknade jag med Erics armar runt om mig och hans andetag i min nacke. Varje morgon jag vaknade insåg jag att allt faktiskt var sant. Trots att det var svårt att förstå.
Jag gick ut i köket och tog ner den meterlånga check-listan för morgondagen från anslagstavlan. Nästan allt var klart. Jag sluddrade igenom allt från tårtor till blommor. Blommor! Plötsligt insåg jag att det stod en oifylld ruta längst ner på listan. Fem tusen rosor skulle hämtas hos floristen innan kvällen. Jag fick lite panikstress och knappade in mammas nummer på mobilen. Hon svarade efter ett par signaler.
"-Hallå?"
"-Hej mamma! Du! Är du jättesnäll och hämtar de vita rosorna i stan? Jag hinner verkligen inte, tjejerna kommer nog snart" Jag pratade som vanligt för snabbt och otydligt, men mamma tycktes förstå ändå.
"-Självklart gumman ... Vill du att jag fixar så de levereras till slottet imorgon bitti?" Jag kunde alltid räkna med henne.
"-Åh, tack gärna"
"-Då gör vi så, ha så roligt ikväll! Och ta det lungt ..." Jag skrattade.
"-Jadå. Älskar dig, hejdå" Innan hon hann svara klickade jag på röd lur och stoppade ner mobilen i fickan. Jag kryssade för den tomma rutan på listan och placerade rebelliskt fötterna på bordet samtidigt som jag tog en klunk vatten från ett glas på bordet. Det var så mycket som skulle hinnas med ... Tänk om något skulle gå fel? Jag hann dock inte tänka mer, för jag hörde svaga knackningar på dörren. Nu var dom nog här. Jag reste mig och gick till dörren, tog ett djupt andetag och öppnade... och såg... Tandborst-Victor?! För lite mindre än ett år sedan hade han knackat på, och jag trott det var Theas nye pojkvän. Men jag hade haft fel, för han hade bara velat sälja sina femtonkronors-tandborstar. Jag kände mycket väl igen det flottiga, axellånga håret och den smutsiga t-shirten med tryckbokstäver "VICTOR". Jag kunde inte annat än att brista i skratt.
"-Tjenare Victor, det var länge sedan" Fick jag till slut fram mellan skratten. Han såg konstigt på mig. "-Jag kan faktiskt köpa en tandborste av dig idag, bara för att jag är så snäll" Log jag sarkastiskt innan han säga något. Jag tog fram en tjuga och bytte den mot en extremt ful tandborste, tackade och stängde dörren mitt upp i ansiktet på den minst sagt förvånade tandbortförsäljaren. När dörren gått igen fick jag ett skrattanfall trots att ingen annan var i lägenheten och lutade mig mot dörren när det plötsligt knackade igen. Jag öppnade snabbt.
"-Jag har ju redan ..." Mer hann jag inte säga innan jag kände hur någon tog en säck över huvudet på mig och jag hörde hysteriska skratt. Inte svåra att känna igen, så jag lät dem bära ner mig för trapporna och sätta mig i någon form av fordon. Först då försvann säcken från mig och jag såg vart jag befann mig. Rosaklädda Frida, Thea och Jennifer som jublade när jag hörde en motor starta. Jag hade ingen aning om vart vi skulle, vad jag just gjorde eller vart jag skulle befinna mig de nästa minuterna. Men det gjorde ingenting, för ärligt talat fanns det nog ingen bättre sätt att fira sin möhippa med sina närmaste vänner, vad man än gjorde, vart man än befann sig. Jag lutade mig bara bakåt och lät vinden blåsa igenom mitt hår när cabrioleten körde iväg. Det fanns fortfarande små bitar av mig som saknades ... Emelie, Marcus ... De skulle aldrig riktigt komma tillbaka eller fyllas av något annat - men varje gång jag log lyckades jag sköta saknaden bättre, och de senaste veckorna var nog de veckor jag lett mest i mitt liv.
Timeless♥ - Kapitel 58
Jennifer suckade ljudligt, och jag skrattade.
"-Du Jen, hur många provade du?"
Hon rodnade lätt, och kollade lite skamset på mig.
"-Tjugotvå..."
Jag skrattade, och gick in i omklädningsrummet för att ta av mig den tredje bröllopsklänningen jag provade. Samtidigt som jag drog den över huvudet råkade jag komma åt dörren lite, så att den öppnades några centimeter. Som tur var hann ingen se in.
Men jag hann se ut. Och såg precis vad jag hade letat efter hela dagen.
Jag kunde knappast dra ögonen ifrån den vackra klänningen, som hängde på en galge, några meter bort. Men jag var tvungen, eftersom jag behövde dra av mig den fluffiga "Diana-klänningen". När jag efter stor möda och stort besvär hade fått av mig den stora klänningen ropade jag på Frida.
Jag räckte ut klänningen till henne genom dörrspringen och pekade sen på den.
"-Jennifer, skulle du kunna räcka mig den där där borta? Jag skulle vilja prova den."
Jennifer kollade yrvaket upp från sin iPhone - antagligen hade hon varit djupt försjunken i TempleRun eller något liknande. Hon kollade frågande på mig.
"-Va?"
Jag pekade på den igen.
"-Den."
Jennifer ställde sig snabbt upp, och satte handen för pannan.
"-Aj, aj, kapten."
Frida gick och hängde tillbaka "Diana-klänningen" samtidigt som Jennifer ställde sig på en pall för att ta ner den jag hade pekat på. Så fort jag fick den i mina händer visste jag att det var något speciellt med den här klänningen. Den hade något som ingen annan av de jag provat hade haft. Fridas röst hördes över dörren.
"-Vill du att jag hjälper dig?"
Jag skakade på huvudet, även om hon såklart inte kunde se mig.
"-Nejdå. Jag klarar mig."
Jag hänge snabbt upp galgen som klänningen satt på på en krok inne i omklädningsrummet, och drog snabbt igenom mitt hår några gånger med fingrarna innan jag tog ner klänningen från galgen och försiktigt började dra på mig den.
*
Frida och Jennifer kollade med stora ögon på mig i spegeln, och jag såg hur en tår letade sig fram fram ur Jennifers ögonvrå. De kunde bara stirra. Och samma var det mig med mig.
"-Åh, Mil, du är så vacker så jag börjar gråta!", snyftade Jennifer.
Jag log stort, och kände mig stolt. Vacker? Ja, faktiskt. Jag kunde inte låta bli att erkänna det för mig själv. Jag mönstrade mig själv i spegeln.
Den var perfekt.
Klänningen var av vitt siden, och föll i mjuka volanger i flera lager utefter kroppen. Över bystet fanns ett underbart broderat mönster, bestående av silverpärlor och matchande tråd. Även nere vid fållen var det broderat på flera ställen.
Jag tog ett triumferande andetag. Det här var precis vad jag ville ha. Jag nickade, och vände mig om.
"-Jag tar den här."
Frida nickade, men kollade ändå tvekande på mig. Hon sänkte rösten och viskade:
"-Är du säker? Den kostar tretton tusen..."
Jag nickade.
"-Det spelar ingen roll."
Jag hade inte särskilt bra koll på vad bröllopsklänningar brukade kosta i vanliga fall, men antog att den här definitivt var av det dyrare slaget. Men jag var säker på min sak. Om det var något jag visste att jag ville, så var det det här. Jag upprepade:
"-Jag tar den här."
Jennifer och Frida verkade vänta lite för att se om jag skojade, men verkade sen fatta att jag menade allvar. Jennifer kastade sig om halsen på mig, och jag fick rygga undan lite för att hon inte skulle blöta ner klänningen med sina tårar.
"-Åh, Mil!"
Frida kramade om mig.
"-Eric kommer att bli ännu mer förälskad i dig än vad han redan är."
Det värmde i mig när hon sa det. Och jag kollade på mig själv i spegeln ännu en gång. Ja. Den var perfekt. För mig, men också för Eric. Vi skulle få det perfekta bröllop vi båda drömde om. Jag log för mig själv.
"-Tror du det?"
Frida skrattade, och log stort.
"-Nej." Hon gjorde en paus, och la skrattande till när hon såg min förbryllade min:
"-Jag vet."
Förlåt förlåt för händelselöst kapitel, men skrev ihop det här kapitlet på endast tjugo minuter(jag kan säga er att det brukar ta ca en och halv timme per kapitel annars...)
Iaf, glöm aldrig att vi älskar er! LoveYa/Wanja♥
"-Du Jen, hur många provade du?"
Hon rodnade lätt, och kollade lite skamset på mig.
"-Tjugotvå..."
Jag skrattade, och gick in i omklädningsrummet för att ta av mig den tredje bröllopsklänningen jag provade. Samtidigt som jag drog den över huvudet råkade jag komma åt dörren lite, så att den öppnades några centimeter. Som tur var hann ingen se in.
Men jag hann se ut. Och såg precis vad jag hade letat efter hela dagen.
Jag kunde knappast dra ögonen ifrån den vackra klänningen, som hängde på en galge, några meter bort. Men jag var tvungen, eftersom jag behövde dra av mig den fluffiga "Diana-klänningen". När jag efter stor möda och stort besvär hade fått av mig den stora klänningen ropade jag på Frida.
Jag räckte ut klänningen till henne genom dörrspringen och pekade sen på den.
"-Jennifer, skulle du kunna räcka mig den där där borta? Jag skulle vilja prova den."
Jennifer kollade yrvaket upp från sin iPhone - antagligen hade hon varit djupt försjunken i TempleRun eller något liknande. Hon kollade frågande på mig.
"-Va?"
Jag pekade på den igen.
"-Den."
Jennifer ställde sig snabbt upp, och satte handen för pannan.
"-Aj, aj, kapten."
Frida gick och hängde tillbaka "Diana-klänningen" samtidigt som Jennifer ställde sig på en pall för att ta ner den jag hade pekat på. Så fort jag fick den i mina händer visste jag att det var något speciellt med den här klänningen. Den hade något som ingen annan av de jag provat hade haft. Fridas röst hördes över dörren.
"-Vill du att jag hjälper dig?"
Jag skakade på huvudet, även om hon såklart inte kunde se mig.
"-Nejdå. Jag klarar mig."
Jag hänge snabbt upp galgen som klänningen satt på på en krok inne i omklädningsrummet, och drog snabbt igenom mitt hår några gånger med fingrarna innan jag tog ner klänningen från galgen och försiktigt började dra på mig den.
*
Frida och Jennifer kollade med stora ögon på mig i spegeln, och jag såg hur en tår letade sig fram fram ur Jennifers ögonvrå. De kunde bara stirra. Och samma var det mig med mig.
"-Åh, Mil, du är så vacker så jag börjar gråta!", snyftade Jennifer.
Jag log stort, och kände mig stolt. Vacker? Ja, faktiskt. Jag kunde inte låta bli att erkänna det för mig själv. Jag mönstrade mig själv i spegeln.
Den var perfekt.
Klänningen var av vitt siden, och föll i mjuka volanger i flera lager utefter kroppen. Över bystet fanns ett underbart broderat mönster, bestående av silverpärlor och matchande tråd. Även nere vid fållen var det broderat på flera ställen.
Jag tog ett triumferande andetag. Det här var precis vad jag ville ha. Jag nickade, och vände mig om.
"-Jag tar den här."
Frida nickade, men kollade ändå tvekande på mig. Hon sänkte rösten och viskade:
"-Är du säker? Den kostar tretton tusen..."
Jag nickade.
"-Det spelar ingen roll."
Jag hade inte särskilt bra koll på vad bröllopsklänningar brukade kosta i vanliga fall, men antog att den här definitivt var av det dyrare slaget. Men jag var säker på min sak. Om det var något jag visste att jag ville, så var det det här. Jag upprepade:
"-Jag tar den här."
Jennifer och Frida verkade vänta lite för att se om jag skojade, men verkade sen fatta att jag menade allvar. Jennifer kastade sig om halsen på mig, och jag fick rygga undan lite för att hon inte skulle blöta ner klänningen med sina tårar.
"-Åh, Mil!"
Frida kramade om mig.
"-Eric kommer att bli ännu mer förälskad i dig än vad han redan är."
Det värmde i mig när hon sa det. Och jag kollade på mig själv i spegeln ännu en gång. Ja. Den var perfekt. För mig, men också för Eric. Vi skulle få det perfekta bröllop vi båda drömde om. Jag log för mig själv.
"-Tror du det?"
Frida skrattade, och log stort.
"-Nej." Hon gjorde en paus, och la skrattande till när hon såg min förbryllade min:
"-Jag vet."
Förlåt förlåt för händelselöst kapitel, men skrev ihop det här kapitlet på endast tjugo minuter(jag kan säga er att det brukar ta ca en och halv timme per kapitel annars...)
Iaf, glöm aldrig att vi älskar er! LoveYa/Wanja♥
Timeless♥ - Kapitel 57
Josefin höjde på ögonbrynen, men log sen. Precis när jag trodde att hon skulle byta samtalsämne flikade hon in:
"-Ja, man skulle ju nästan kunna tro att du hade förlovat dig. Tre gånger eller nåt."
Jakob skrattade högt åt Josefins "skämt", och jag såg hur Eric även han tvingade fram ett litet skratt, som inte var helt äkta. Martin började också gapflabba.
"-Hahahahaha, du är rolig du."
Aja. Snart skulle ju ändå alla veta det.
"-Tadaa!!"
Jennifer kom ut ur omklädningsrummet, iklädd en rosa, modern klänning. Jag jublade och applåderade lite när hon snurrade runt, och Frida skrattade där hon satt bredvid mig. Jennifer skakade på de blonda lockarna, och såg nästan ut som askungen på bal där hon virvlade runt i butiken. Jag suckade lite för mig själv, och la mig ner på den enorma "kudden", "pallen" eller vad man nu skulle kalla den. En stor, svart, rund grej som man kunde sätta sig på om man till exempel skulle prova skor eller något.
Jag kollade upp i taket, och såg i den stora spegeln som löpte över hela taket i den lyxiga butiken hur tanten i kassan kollade lite surt på oss. Jag ignorerade henne, och vände återigen blicken mot Jennifer. Och skrattade lite med en suck. Det var väl det här man fick vänta sig om man lät Jennifer följa med på bröllopklänningsprovning...
Själv hade jag inte hunnit prova en enda en än.
Och Jennifer hade hunnit prova... få se nu... sjutton. På en och en halv timme. Det var ganska bra gjort egentligen. Jag var glad att Frida hade velat följa med också. Jag ville gärna ha mig mina bästa vänner till det här speciella tillfället. Det skedde ju trots allt bara en gång i livet. I alla fall för mig, det var jag säker på.
Frida och Jennifer var mina bästa vänner för tillfället... Jag tänkte på Emelie. Gud vad jag hade önskat att hon hade fått uppleva det här. Jag kände såret i hjärtat smärta när jag tänkte på henne, men samtidigt kände jag mig varm, eftersom jag tänkte tillbaka på alla fina minnen vi hade tillsammans. Jag hade lärt mig leva med sorgen efter min bästa vän, så nu var det inte så farligt längre. Jag hade tyckt allra mest synd om Adam, men var lycklig över att han och Frida hade funnit varandra när båda hade haft det som svårast. De hade kunnat stötta varandra. Frida påstod visserligen att de bara var väldigt nära vänner, men jag antog att det bara var en tidsfråga innan hon själv skulle inse att det fanns så mycket mer än bara vänskap mellan dem. Efter min födelsedag hade jag alltmer börjat tro att Adam redan visste om det. Han ville bara inte pressa Frida, utan låta henne bearbeta besvikelsen efter Joel i sin egen takt.
Jag kollade på Frida, och la märke till att hennes mage hade blivit större än senast vi hade setts. Hon var trots allt i andra månaden - och i förhållande till hennes smala kropp hade hennes mage förändrats ganska mycket. Barnet var beräknat att komma i februari nästa år, och Frida verkade vara lycklig. Jag log för mig själv, och kände mig lycklig. Lycklig över livet, över min tillvaro, och att jag var omgiven av människor jag älskade - och som älskade mig.
*
Frida knöt försiktigt sidenbanden över skulderbladen.
"-Klart."
Jag vände mig långsamt om, och kollade mig i spegeln. Jag såg ut som prinsessan Diana. Jag suckade, och skakade på huvudet.
"-För fluffigt."
Jennifer suckade ljudligt, och jag skrattade.
"-Du Jen, hur många provade du egentligen om jag får fråga?"
Hon rodnade lätt, och kollade lite skamset på mig.
"-Tjugotvå..."
Jag skrattade, och gick in i omklädningsrummet för att ta av mig den tredje bröllopsklänningen jag provade. Samtidigt som jag drog den över huvudet råkade jag komma åt dörren lite, så att den öppnades några centimeter. Som tur var hann ingen se in.
Men jag hann se ut. Och såg precis vad jag hade letat efter hela dagen.
Guuuud, förlåt för så himla superkort kapitel, men vi ska till Göteborg över helgen och måste göra tidsinställda, så därför blir kapitlena lite kortare än vanligt. Hoppas ni orkar läsa och kommentera ändå! Puss, LoveYa/Wanja♥
"-Ja, man skulle ju nästan kunna tro att du hade förlovat dig. Tre gånger eller nåt."
Jakob skrattade högt åt Josefins "skämt", och jag såg hur Eric även han tvingade fram ett litet skratt, som inte var helt äkta. Martin började också gapflabba.
"-Hahahahaha, du är rolig du."
Aja. Snart skulle ju ändå alla veta det.
"-Tadaa!!"
Jennifer kom ut ur omklädningsrummet, iklädd en rosa, modern klänning. Jag jublade och applåderade lite när hon snurrade runt, och Frida skrattade där hon satt bredvid mig. Jennifer skakade på de blonda lockarna, och såg nästan ut som askungen på bal där hon virvlade runt i butiken. Jag suckade lite för mig själv, och la mig ner på den enorma "kudden", "pallen" eller vad man nu skulle kalla den. En stor, svart, rund grej som man kunde sätta sig på om man till exempel skulle prova skor eller något.
Jag kollade upp i taket, och såg i den stora spegeln som löpte över hela taket i den lyxiga butiken hur tanten i kassan kollade lite surt på oss. Jag ignorerade henne, och vände återigen blicken mot Jennifer. Och skrattade lite med en suck. Det var väl det här man fick vänta sig om man lät Jennifer följa med på bröllopklänningsprovning...
Själv hade jag inte hunnit prova en enda en än.
Och Jennifer hade hunnit prova... få se nu... sjutton. På en och en halv timme. Det var ganska bra gjort egentligen. Jag var glad att Frida hade velat följa med också. Jag ville gärna ha mig mina bästa vänner till det här speciella tillfället. Det skedde ju trots allt bara en gång i livet. I alla fall för mig, det var jag säker på.
Frida och Jennifer var mina bästa vänner för tillfället... Jag tänkte på Emelie. Gud vad jag hade önskat att hon hade fått uppleva det här. Jag kände såret i hjärtat smärta när jag tänkte på henne, men samtidigt kände jag mig varm, eftersom jag tänkte tillbaka på alla fina minnen vi hade tillsammans. Jag hade lärt mig leva med sorgen efter min bästa vän, så nu var det inte så farligt längre. Jag hade tyckt allra mest synd om Adam, men var lycklig över att han och Frida hade funnit varandra när båda hade haft det som svårast. De hade kunnat stötta varandra. Frida påstod visserligen att de bara var väldigt nära vänner, men jag antog att det bara var en tidsfråga innan hon själv skulle inse att det fanns så mycket mer än bara vänskap mellan dem. Efter min födelsedag hade jag alltmer börjat tro att Adam redan visste om det. Han ville bara inte pressa Frida, utan låta henne bearbeta besvikelsen efter Joel i sin egen takt.
Jag kollade på Frida, och la märke till att hennes mage hade blivit större än senast vi hade setts. Hon var trots allt i andra månaden - och i förhållande till hennes smala kropp hade hennes mage förändrats ganska mycket. Barnet var beräknat att komma i februari nästa år, och Frida verkade vara lycklig. Jag log för mig själv, och kände mig lycklig. Lycklig över livet, över min tillvaro, och att jag var omgiven av människor jag älskade - och som älskade mig.
*
Frida knöt försiktigt sidenbanden över skulderbladen.
"-Klart."
Jag vände mig långsamt om, och kollade mig i spegeln. Jag såg ut som prinsessan Diana. Jag suckade, och skakade på huvudet.
"-För fluffigt."
Jennifer suckade ljudligt, och jag skrattade.
"-Du Jen, hur många provade du egentligen om jag får fråga?"
Hon rodnade lätt, och kollade lite skamset på mig.
"-Tjugotvå..."
Jag skrattade, och gick in i omklädningsrummet för att ta av mig den tredje bröllopsklänningen jag provade. Samtidigt som jag drog den över huvudet råkade jag komma åt dörren lite, så att den öppnades några centimeter. Som tur var hann ingen se in.
Men jag hann se ut. Och såg precis vad jag hade letat efter hela dagen.
Guuuud, förlåt för så himla superkort kapitel, men vi ska till Göteborg över helgen och måste göra tidsinställda, så därför blir kapitlena lite kortare än vanligt. Hoppas ni orkar läsa och kommentera ändå! Puss, LoveYa/Wanja♥
Timeless♥ - Kapitel 56
Han kollade lite kaxigt på mig, och jag kunde inte bestämma mig för om jag skulle daska till honom med min fria hand, eller om jag helt enkelt skulle krypa in i hans famn. Men Eric var snabbare än mig. Innan jag hann bestämma mig för något alternativ tog han tag med båda händer om mitt ansikte och kollade mig djupt i ögonen.
"-Milena, du är den enda som någonsin har stulit mitt hjärta. Glöm aldrig det."
Sedan var hans läppar mot mina det enda jag uppfattade. Jag kände en plötslig hetta genomsyra min kropp, och utan att jag behövde styra mina händer tog de tag i hans T-shirt för att komma så nära det bara gick. Han gjorde inte precis motstånd. Snarare tvärtom - hans hand på min ryggrad pressade mig allt närmare närmare honom, och den andra lekte med mitt hår. Jag rullade över honom på rygg, så att jag kunde lägga mig ovanpå honom. Det var först när jag drog med handen längs hans vältrimmade mage som jag märkte att hans t-shirt var av.
Jag skrattade, och pressade återigen mina läppar mot hans.
Jag var lite smått nervös när jag kollade fram bakom skynket. Jag hade verkligen ingen aning om vad de visste. Vi hade ju valt att inte komma ut med det - än. Och turligt nog verkade det inte vara någon som hade några misstankar... iallafall om man skulle tro twitter. Men ändå. Det här var nog den första gången jag kände mig riktigt rädd för Erics fans - och jag var inte precis den typen som lät mig påverkas för mycket av deras kommentarer och åsikter.
Det var den första september 2012. Eric skulle ha en signering i gallerian, och det var helt fullt med folk. Jag hade inte haft något särskilt för mig idag, så jag följde med för att se hur det var - jag hade konstigt nog aldrig själv varit på en signering med Eric under min tid som fan. Men av säkerhetsskäl hade Tomas bett mig att stanna i bakgrunden. Han visste inte heller hur mycket fansen visste om vårt stundande bröllop - och om de gjorde det kunde det antagligen komma att gå ganska vilt till.
Istället skulle jag sitta i ett litet rum precis bakom signeringsbordet, vårifrån jag lätt kunde se vad som hände utanför. Det hade redan börjat strömma in folk för en halvtimma sedan - även om det var mer än en timme tills själva signeringen skulle börja.
För att fördriva tiden tog jag upp min iphone och spelade lite TempleRun. Inte för att jag var bra, men det var tidsdödande. Jag lyckades faktiskt slå mitt rekord innan jag tröttnade, och gick in på twitter istället. Jag svarade på lite mentions, följde lite random fans och kollade vad som trendade. En var #20MILLIONBELIEBERS. Jag log för mig själv, och tänkte på när jag och Eric hade träffat Justin. När jag såg på det så här i efterhand så kändes det egentligen ganska awkward...
Till min lättnad trendade inget om mig och Eric, varken i Sverige eller Worldwide. Jag orkade inte kollade några andra länder, men jag antog att de inte visste mer där. Det skulle vara sjukt konstigt isåfall.
Plötsligt blev det svart.
Jag tog bort händerna från mina ögon och lutade mig bakåt för att se vem det var - även om jag så klart redan visste det.
Eric kollade med ett ursäktande leende ner på mig.
"-Jag måste gå ut nu, jobbet väntar."
Jag vände på mig, så att jag kunde se honom bättre. Jag log stort.
"-Lycka till."
Han lutade sig ner och gav mig en sista kyss, innan han försvann iväg. Jag kollade leende efter honom. Jag visste hur mycket det här betydde för honom - att få göra det han älskade, att få träffa alla fans, och ja... allt det där. Och jag kunde inte låta bli att känna mig lycklig själv när han var så lycklig.
Plötsligt hörde jag skriken, och jag visste att Eric hade kommit ut. Tomas gav mig en kort blick innan även han försvann ut genom skynket - antagligen för att se till att allt gick någorlunda lugnt till. Jag log.
*
Efter signeringen, som tog ungefär fyra timmar - det var just det, en signering, och inget mer, inget framförande eller nåt - var det dags att dra vidare till nästa punkt på dagsordningen. Eric skulle bli intervjuad av radiokanalen "the Voice", och jag skulle följa med även dit.
Eric hade varit där flera gånger tidigare, och kramade glatt om Josefin, Jakob och Martin och alla andra som jobbade där när vi kom. Jag hälsade lite blygt, och gick sen och satte mig i en soffa precis utanför, medan de andra gick in i studion för att göra intervjun. Jag fick anvisningar om att jag kunde se hela intervjun på en bildskärm som satt precis utanför, så jag satte mig tillrätta och väntade. Jag var så uppslukad av den svarta skärmen, att jag ryckte till när Erics ansikte plötsligt dök upp. Tomas - som tydligen precis hade satt sig bredvid mig - kollade upp på mig och skrattade.
"-Du kanske borde sätta på den också."
Jag fattade först inte vad han menade, men när han pekade på bildskärmen gick det upp för mig att jag hade suttit och stirrat på en avstängd tv... vilket dumhuvud jag var asså. Josefins - intervjuarens - röst avbröt plötsligt mina tankar.
"-Eric, jag kom plötsligt att tänka på en sak... Varför har du egentligen tre ringar på samma finger?"
Jag stelnade till. Vad skulle han svara? Men bara en pytteliten gnutta nervositet syntes i Erics ansikte när han med lugn och stadig röst svarade:
"-Äh, det är bara smycken."
"-Tre på samma finger?"
Eric skrattade.
"-Yes."
Josefin höjde på ögonbrynen, men log sen. Precis när jag trodde att hon skulle byta samtalsämne flikade hon in:
"-Ja, man skulle ju nästan kunna tro att du hade förlovat dig. Tre gånger eller nåt."
Jakob skrattade högt åt Josefins "skämt", och jag såg hur Eric även han tvingade fram ett litet skratt, som inte var helt äkta. Martin började också gapflabba.
"-Hahahahaha, du är rolig du."
Aja. Snart skulle ju ändå alla veta det.
Sorry för kort kapitel, men har inte så mycket tid! LoveYa!/Wanja♥
"-Milena, du är den enda som någonsin har stulit mitt hjärta. Glöm aldrig det."
Sedan var hans läppar mot mina det enda jag uppfattade. Jag kände en plötslig hetta genomsyra min kropp, och utan att jag behövde styra mina händer tog de tag i hans T-shirt för att komma så nära det bara gick. Han gjorde inte precis motstånd. Snarare tvärtom - hans hand på min ryggrad pressade mig allt närmare närmare honom, och den andra lekte med mitt hår. Jag rullade över honom på rygg, så att jag kunde lägga mig ovanpå honom. Det var först när jag drog med handen längs hans vältrimmade mage som jag märkte att hans t-shirt var av.
Jag skrattade, och pressade återigen mina läppar mot hans.
Jag var lite smått nervös när jag kollade fram bakom skynket. Jag hade verkligen ingen aning om vad de visste. Vi hade ju valt att inte komma ut med det - än. Och turligt nog verkade det inte vara någon som hade några misstankar... iallafall om man skulle tro twitter. Men ändå. Det här var nog den första gången jag kände mig riktigt rädd för Erics fans - och jag var inte precis den typen som lät mig påverkas för mycket av deras kommentarer och åsikter.
Det var den första september 2012. Eric skulle ha en signering i gallerian, och det var helt fullt med folk. Jag hade inte haft något särskilt för mig idag, så jag följde med för att se hur det var - jag hade konstigt nog aldrig själv varit på en signering med Eric under min tid som fan. Men av säkerhetsskäl hade Tomas bett mig att stanna i bakgrunden. Han visste inte heller hur mycket fansen visste om vårt stundande bröllop - och om de gjorde det kunde det antagligen komma att gå ganska vilt till.
Istället skulle jag sitta i ett litet rum precis bakom signeringsbordet, vårifrån jag lätt kunde se vad som hände utanför. Det hade redan börjat strömma in folk för en halvtimma sedan - även om det var mer än en timme tills själva signeringen skulle börja.
För att fördriva tiden tog jag upp min iphone och spelade lite TempleRun. Inte för att jag var bra, men det var tidsdödande. Jag lyckades faktiskt slå mitt rekord innan jag tröttnade, och gick in på twitter istället. Jag svarade på lite mentions, följde lite random fans och kollade vad som trendade. En var #20MILLIONBELIEBERS. Jag log för mig själv, och tänkte på när jag och Eric hade träffat Justin. När jag såg på det så här i efterhand så kändes det egentligen ganska awkward...
Till min lättnad trendade inget om mig och Eric, varken i Sverige eller Worldwide. Jag orkade inte kollade några andra länder, men jag antog att de inte visste mer där. Det skulle vara sjukt konstigt isåfall.
Plötsligt blev det svart.
Jag tog bort händerna från mina ögon och lutade mig bakåt för att se vem det var - även om jag så klart redan visste det.
Eric kollade med ett ursäktande leende ner på mig.
"-Jag måste gå ut nu, jobbet väntar."
Jag vände på mig, så att jag kunde se honom bättre. Jag log stort.
"-Lycka till."
Han lutade sig ner och gav mig en sista kyss, innan han försvann iväg. Jag kollade leende efter honom. Jag visste hur mycket det här betydde för honom - att få göra det han älskade, att få träffa alla fans, och ja... allt det där. Och jag kunde inte låta bli att känna mig lycklig själv när han var så lycklig.
Plötsligt hörde jag skriken, och jag visste att Eric hade kommit ut. Tomas gav mig en kort blick innan även han försvann ut genom skynket - antagligen för att se till att allt gick någorlunda lugnt till. Jag log.
*
Efter signeringen, som tog ungefär fyra timmar - det var just det, en signering, och inget mer, inget framförande eller nåt - var det dags att dra vidare till nästa punkt på dagsordningen. Eric skulle bli intervjuad av radiokanalen "the Voice", och jag skulle följa med även dit.
Eric hade varit där flera gånger tidigare, och kramade glatt om Josefin, Jakob och Martin och alla andra som jobbade där när vi kom. Jag hälsade lite blygt, och gick sen och satte mig i en soffa precis utanför, medan de andra gick in i studion för att göra intervjun. Jag fick anvisningar om att jag kunde se hela intervjun på en bildskärm som satt precis utanför, så jag satte mig tillrätta och väntade. Jag var så uppslukad av den svarta skärmen, att jag ryckte till när Erics ansikte plötsligt dök upp. Tomas - som tydligen precis hade satt sig bredvid mig - kollade upp på mig och skrattade.
"-Du kanske borde sätta på den också."
Jag fattade först inte vad han menade, men när han pekade på bildskärmen gick det upp för mig att jag hade suttit och stirrat på en avstängd tv... vilket dumhuvud jag var asså. Josefins - intervjuarens - röst avbröt plötsligt mina tankar.
"-Eric, jag kom plötsligt att tänka på en sak... Varför har du egentligen tre ringar på samma finger?"
Jag stelnade till. Vad skulle han svara? Men bara en pytteliten gnutta nervositet syntes i Erics ansikte när han med lugn och stadig röst svarade:
"-Äh, det är bara smycken."
"-Tre på samma finger?"
Eric skrattade.
"-Yes."
Josefin höjde på ögonbrynen, men log sen. Precis när jag trodde att hon skulle byta samtalsämne flikade hon in:
"-Ja, man skulle ju nästan kunna tro att du hade förlovat dig. Tre gånger eller nåt."
Jakob skrattade högt åt Josefins "skämt", och jag såg hur Eric även han tvingade fram ett litet skratt, som inte var helt äkta. Martin började också gapflabba.
"-Hahahahaha, du är rolig du."
Aja. Snart skulle ju ändå alla veta det.
Sorry för kort kapitel, men har inte så mycket tid! LoveYa!/Wanja♥
Timeless♥ - Kapitel 55
Efter mitt säkert tjugonde telefonsamtal jag fått under dagen prickade jag av ännu ett namn på listan. Det skulle bli ett fint bröllop, och varje dag var en dag mindre tills det var dags. Jag var nästan lite nervös. Jag hängde upp listan på anslagstavlan i köket igen samtidigt som min telefon durrade till i fickan. Igen. "Jennifer" stod det på displayen när jag tryckte på svara. Först när hon ringde slog det mig hur länge sedan jag pratat med henne.
"-Hej" Svarade jag glatt och det följde ett par sekunder av tystnad innan jag hörde hennes hysteriskt glada röst.
"-MILENA!!!" Jag fick hålla mobilen en bit från örat för att inte få hörselskada. "-När får jag följa med dig och köpa klänning?"
"-Tänk, om bara några veckor är du min."
Jag kunde känna hur Erics läppar log mot min nacke, och jag mumlade:
"-Jag är redan din."
Han kramade mig hårdare, och jag kröp in ännu längre i hans famn.
"-Du vet vad jag menar."
Jag skrattade lätt. Det var klart att jag gjorde. Om bara två veckor och tre dagar skulle jag inte längre vara Milena Seger, utan Milena Saade Seger. Vi hade funderat en del över det där med namnet, och jag hade inte haft något emot att byta helt till Saade, nej, inte alls. Eric hade inte heller haft något emot det - eller ja, han stod väl bakom mina beslut oavsett vad jag än valde.
Men någon gång hade Tomas flikat in att Milena Seger redan började bli ett stort namn på marknaden. Och då hade vi börjat tänka efter... Visserligen trodde jag väl att mina fans - de började bli allt fler - skulle känna igen mig även som Milena Saade, men Tomas hade rätt. Milena Seger var den jag hade blivit känd som, och det skulle bli konstigt om jag plötsligt blev nåt helt annat. Så till slut hade jag bestämt mig för att det fick bli ett dubbelnamn.
Milena Saade Seger...
Jag log för mig själv. Det lät faktiskt riktigt bra. Jag gillade tanken på att vara... gift. Det kändes så stort, så overkligt. Men ändå var det så nära. Två veckor och tre dagar. Jag hade stenkoll på det. För varje dag som gick kom den femtonde september närmare.
Ja, ja gillade tanken på att vara gift. Sedan vi hade bestämt det hade jag inte känt en endaste liten gnutta tvivel. Det var det här jag ville. Min familj och mina vänner hade också reagerat bra på det.
Den som jag hade varit mest orolig över att berätta det för hade reagerat precis tvärtom än jag hade väntat mig. Mamma hade varit överlycklig, och numera gick hon bara runt och pratade om det hela tiden, varje gång vi kom över på middag eller i annat ärende. Hon älskade Eric - I can't blame her - och hade flera gånger berättat för mig hur stolt hon var över mig att jag hade valt en så perfekt man att spendera resten av mitt liv tillsammans med. Jag skrattade lätt för mig själv, och Eric rörde lite på sig.
"-Vad är det som är roligt?"
Jag lossade lite på hans grepp om mig, så att jag kunde vända mig om. Jag virade armarna om hans midja och kollade flirtigt mot honom.
"-Jag tänkte bara på att jag hoppades på att få ha dig för mig själv i framtiden."
Eric kollade på mig med stora ögon.
"-Varför skulle du inte?"
Jag skrattade.
"-Ja, mamma verkar ju vara ganska fäst vid dig."
Det fick honom att brista ut i gapskratt. Han vek sig nästan dubbel, vilket var lite roligt. Jag antog väl att han var trött, och att det var det hans extremt dåliga humor berodde på. Men ändå kunde jag inte låta bli att skratta själv. När han till slut lugnade sig höjde han på ena ögonbrynet.
"-Jaa... Inget mig emot. Hon är ju ganska het."
Jag daskade till honom i huvudet.
"-Hörru."
Han bara skrattade, tog tag i min hand och lade den långsamt på sin bröstkorg, precis över stället där hjärtat satt.
"-Hahaha, jag skämtar ju bara", sa han mjukt. Men sen fick han något busigt i blicken. "-Men det skulle inte förvåna mig om hon var det, hon är ju ändå din mamma."
Han kollade lite kaxigt på mig, och jag kunde inte bestämma mig för om jag skulle daska till honom med min fria hand, eller om jag helt enkelt skulle krypa in i hans famn. Men Eric var snabbare än mig. Innan jag hann bestämma mig för något alternativ tog han tag med båda händer om mitt ansikte och kollade mig djupt i ögonen.
"-Milena, du är den enda som någonsin har stulit mitt hjärta. Glöm aldrig det."
Sedan var hans läppar mot mina det enda jag uppfattade. Jag kände en plötslig hetta genomsyra min kropp, och utan att jag behövde styra mina händer tog de tag i hans T-shirt för att komma så nära det bara gick. Han gjorde inte precis motstånd. Snarare tvärtom - hans hand på min ryggrad pressade mig allt närmare närmare honom, och den andra lekte med mitt hår. Jag rullade över honom på rygg, så att jag kunde lägga mig ovanpå honom. Det var först när jag drog med handen längs hans vältrimmade mage som jag märkte att hans t-shirt var av.
Jag skrattade, och pressade återigen mina läppar mot hans.
KOMMENTERA! Skriv btw gärna era twitternamn om ni vill att vi ska följa er!;) LoveYa/Wanja♥
"-Tänk, om bara några veckor är du min."
Jag kunde känna hur Erics läppar log mot min nacke, och jag mumlade:
"-Jag är redan din."
Han kramade mig hårdare, och jag kröp in ännu längre i hans famn.
"-Du vet vad jag menar."
Jag skrattade lätt. Det var klart att jag gjorde. Om bara två veckor och tre dagar skulle jag inte längre vara Milena Seger, utan Milena Saade Seger. Vi hade funderat en del över det där med namnet, och jag hade inte haft något emot att byta helt till Saade, nej, inte alls. Eric hade inte heller haft något emot det - eller ja, han stod väl bakom mina beslut oavsett vad jag än valde.
Men någon gång hade Tomas flikat in att Milena Seger redan började bli ett stort namn på marknaden. Och då hade vi börjat tänka efter... Visserligen trodde jag väl att mina fans - de började bli allt fler - skulle känna igen mig även som Milena Saade, men Tomas hade rätt. Milena Seger var den jag hade blivit känd som, och det skulle bli konstigt om jag plötsligt blev nåt helt annat. Så till slut hade jag bestämt mig för att det fick bli ett dubbelnamn.
Milena Saade Seger...
Jag log för mig själv. Det lät faktiskt riktigt bra. Jag gillade tanken på att vara... gift. Det kändes så stort, så overkligt. Men ändå var det så nära. Två veckor och tre dagar. Jag hade stenkoll på det. För varje dag som gick kom den femtonde september närmare.
Ja, ja gillade tanken på att vara gift. Sedan vi hade bestämt det hade jag inte känt en endaste liten gnutta tvivel. Det var det här jag ville. Min familj och mina vänner hade också reagerat bra på det.
Den som jag hade varit mest orolig över att berätta det för hade reagerat precis tvärtom än jag hade väntat mig. Mamma hade varit överlycklig, och numera gick hon bara runt och pratade om det hela tiden, varje gång vi kom över på middag eller i annat ärende. Hon älskade Eric - I can't blame her - och hade flera gånger berättat för mig hur stolt hon var över mig att jag hade valt en så perfekt man att spendera resten av mitt liv tillsammans med. Jag skrattade lätt för mig själv, och Eric rörde lite på sig.
"-Vad är det som är roligt?"
Jag lossade lite på hans grepp om mig, så att jag kunde vända mig om. Jag virade armarna om hans midja och kollade flirtigt mot honom.
"-Jag tänkte bara på att jag hoppades på att få ha dig för mig själv i framtiden."
Eric kollade på mig med stora ögon.
"-Varför skulle du inte?"
Jag skrattade.
"-Ja, mamma verkar ju vara ganska fäst vid dig."
Det fick honom att brista ut i gapskratt. Han vek sig nästan dubbel, vilket var lite roligt. Jag antog väl att han var trött, och att det var det hans extremt dåliga humor berodde på. Men ändå kunde jag inte låta bli att skratta själv. När han till slut lugnade sig höjde han på ena ögonbrynet.
"-Jaa... Inget mig emot. Hon är ju ganska het."
Jag daskade till honom i huvudet.
"-Hörru."
Han bara skrattade, tog tag i min hand och lade den långsamt på sin bröstkorg, precis över stället där hjärtat satt.
"-Hahaha, jag skämtar ju bara", sa han mjukt. Men sen fick han något busigt i blicken. "-Men det skulle inte förvåna mig om hon var det, hon är ju ändå din mamma."
Han kollade lite kaxigt på mig, och jag kunde inte bestämma mig för om jag skulle daska till honom med min fria hand, eller om jag helt enkelt skulle krypa in i hans famn. Men Eric var snabbare än mig. Innan jag hann bestämma mig för något alternativ tog han tag med båda händer om mitt ansikte och kollade mig djupt i ögonen.
"-Milena, du är den enda som någonsin har stulit mitt hjärta. Glöm aldrig det."
Sedan var hans läppar mot mina det enda jag uppfattade. Jag kände en plötslig hetta genomsyra min kropp, och utan att jag behövde styra mina händer tog de tag i hans T-shirt för att komma så nära det bara gick. Han gjorde inte precis motstånd. Snarare tvärtom - hans hand på min ryggrad pressade mig allt närmare närmare honom, och den andra lekte med mitt hår. Jag rullade över honom på rygg, så att jag kunde lägga mig ovanpå honom. Det var först när jag drog med handen längs hans vältrimmade mage som jag märkte att hans t-shirt var av.
Jag skrattade, och pressade återigen mina läppar mot hans.
KOMMENTERA! Skriv btw gärna era twitternamn om ni vill att vi ska följa er!;) LoveYa/Wanja♥
Timeless♥ - Kapitel 54
"-Wow, vad fint det är ..." Längs vägen fram mot slottet var träden perfekt placerade och svarta lyktor som kunde lysa på kvällen. Den vita byggnaden lyste i solskenet, där vi skyndade oss mot den.
"-Ja, verkligen ..." Milena log mot mig och vi kysstes snabbt innan vi fortsatte mot ingången. Allt var precis som vi tänkt oss, om inte underbare än så. Inne i huset fanns stora salar, hotellrum och vackra balkonger. Runt omkring växte stora ekar och i rabatterna blommade blommor i tusentals färger. Det var ingen tvekan när vi gick mot receptionen.
"-Jo, vi vill boka för ett ..." Jag såg på Milena som log så stort som jag aldrig sett henne le förrut, och hon tog min hand. "-Ett bröllop".
*
Jag kände mig nästan lite nervös, när vi gick uppför uppfarten till mina föräldrars - mitt gamla - hus. Jag fick anstränga mig för att inte knyckla ihop kuvertet jag höll i handen. Jag gick upp för dörrtrappan och övervägde en stund om jag skulle knacka på och överlämna det - eller helt enkelt låta brevet landa på dörrmattan så de fick upptäcka det själva. Jag såg bort mot Eric som väntade på trotoarkanten med solen som lyste upp hans ansikte. Jag log mot honom och slog några lätta knackningar på trädörren. Jag väntade en stund, men när ingen öppnade petade jag in det vita kuveret med texten "Mamma & pappa" i guldig skrift i brevinkastet och lämnade huset igen.
"-Ingen hemma?" Han kisade mot mig i solskenet.
"-Nepp" Jag tog hans fria hand och vi började gå mot en postlåda som fanns några kvarter bort. I den andra handen höll Eric en tygkasse, som var fylld till bredden med vita, avlånga kuvert. Inbjudningar. Augustisolen sken varmt när vi promenerade längs de lugna gatorna och fåglarna kvittrade i trädtopparna som i en färggrann bilderbok. Allt kändes så bra, trots nervositeten som gömde sig i mig. Jag hade ingen aning om hur folk skulle reagera när de hittade ett kuvert i brevlådan. Hur skulle mamma och pappa ta det? Hur skulle mina vänner ta det? Hur skulle Tomas ta det att hans två mest framgångsrika artister gifte sig plötsligt, bara sådär? Jag hade ingen aning, men så länge jag och Eric var glada var det nog inga bekymmer. Vi hade varandra nu, hur folk än skulle reagera.
*
Anitas perspektiv (Milenas mamma), senare samma kväll:
"-Tar du resten av kassarna Christian?" Jag blinkade mot solen och ställde ner de tunga Ica-kassarna på trappan. Jag grävde efter husnyckeln i fickan, hittade den till slut och vred om i låset. Jag lät dörren gå upp och bar in kassarna i hallen där jag sparkade av mig de lätta sandalerna på dörrmattan. Plötsligt klev jag på något. Ett kuvert. Vi brukade inte få post så här dags, när dessutom var lördag. Jag höll upp kuveret mot solstrålarna som sken in genom den öppna dörren. Mamma & pappa, stod det skrivet i skrivstil. Det var inte svårt att gissa vem det var i från.
"-Vad är det där?" Christian kom in genom dörren och ställde ner resten av kassarna från storhandlingen.
"-Vi får väl se" Log jag innan jag gick i köket för att börja packa upp. Kuveret lade jag på köksbordet för att sedan öppna det. Kanske det var bilder från födelsedagsfesten? Jag hade ingen aning.
När vi plockat ur kassarna slog jag mig ner vid köksbordet.
"-Är det okej om jag öppnar brevet?" Jag såg på Christian som nickade glatt. Jag sträckte mig efter brevkniven som låg på bordsduken och började sprätta upp kuveret.
"-Undra vad det är" Log jag undrande och Christian satte sig på stolen bredvid mig. Jag behövde inte undra så länge till. Ett tunt papper gömde sig i kuveret, och innan jag hunnit läsa allt förstod jag vad det var. Jag mötte Christians blick och strax efteråt kramade vi om varandra.
"-Vår lilla flicka har blivit stor" Christian log ett snett leende och omedvetet rann några glädjetårar ner för min kind, så lätt rörd som jag var. Min flicka skulle gifta sig, och jag var för en gångs skull som tveksam mamma helt säker på att det var rätt person hon valt.
Majas perspektiv, Gotland, två dagar senare:
"-Maja, du har fått post!" Jag hörde mamma komma in genom altandörren. Trött reste jag mig från köksbordet och mötte henne i vardagsrummet.
"-Från vem?" Jag log undrande på henne.
"-Ingen aning ... Men ett fint brev var det i alla fall"
Jag följde den prydliga guldskriften på kuverets framsida. Maja Kristiansson. Vem skickade brev till mig? Försiktigt öppnade jag det vita kuveret med tumnageln och tog ut det tunna, silverfärgade pappret. När jag läste vad som stod log jag innombords.
'Ni är välkommna till vigseln av Milena Maria Seger och Eric Khaled Saade, den femtonde september på Häringe Slott.'
"-Madde!" Med glada, lätta steg gick jag ut på altanen där Sanna satt i en solstol i skuggan och såg ut över havet. "-Du måste få se det här"
Fridas perspektiv:
Vi var på väg hem från en snabb tur på stan. Adam och jag. Han hjälpte mig med allt möjligt, och var mitt stöd natt som dag. Jag visste att jag behövde det efter allt med Joel, och trots att jag sörjde Emelie, så kunde jag inte hjälpa att jag tyckte om Adam mycket. Den senaste tiden hade vi kommit så nära. Jag såg precis brevbäraren åka iväg när vi kom in på uppfarten till lägenhetshuset.
"-Jag ska bara kolla om jag fått någon post" Jag lyfte locket till brevlådan och mycket riktigt - där fanns ett par räkningar, reklamblad och ett vitt kuvert. Adam stannade upp och kisade mot mig i solljuset. Jag plockade upp posten och vi gick mot dörren till huset där jag slog in portkoden.
Väl inne i den lilla lägenheten sparkade jag av mig skorna och gick in i köket där jag lät posten falla på köksbordet. Jag slängde reklambladen, lade räkningarna på köksbänken och tog det lilla kuveret i händerna. Brevid det blommiga Sverige-frimärket stod det med en välbekannt handstil. Frida Jonsson. Jag kunde inte hålla mig, utan öppnade kuveret direkt, men en liten svag aning om vad som fanns i. På något sätt kunde jag nästan förvänta mig vad som skulle stå på pappret jag tog ur kuveret. Och mycket riktigt, så var det en bröllopsinbjudan. Jag läste igenom den fina texten och kände hur jag blev aldelles lycklig innombords. Den där lyckan jag saknat lite grann sedan allt med Joel hände. Jag följde textraderna med blicken en tredje gång och lade märke till några tillskrivna ord längst ner. Ps. Adam är också välkommen. Mitt leende blev bredare och jag vände mig om mot Adam som just kom in genom dörröppningen.
"-Vad är det? Du ser så glad ut" Han log finurligt mot mig och jag viftade med inbjudan framför mitt ansikte.
"-Vi är bjudna på bröllop"
Tomas perspektiv
Jag låste upp dörren till studion och gick in. Ingen var här än. På dörrmattan låg som vanligt en hög post, för det mesta fanbrev, flest till Eric och Milena. Jag plockade upp breven och gick snabbt igenom dom. Lade fanbreven i en hög, räkningarna i en. Jag stannade plötsligt upp vid ett litet vitt kuvert. Ett brev i den stilen som inte brukade komma hit till studion. Prydliga guldbokstäver prydde det vita kuveret. Jag lade ner resten av breven på skohyllan, satte mig ner och öppnade det kuveret. Ett smått chockerat leende spred sig på mina läppar när jag läste på det tunna silverfärgade pappret.
... vigseln av Milena Maria Seger och Eric Khaled Saade, den femtonde september på Häringe Slott.
Jag hade nästan kunnat vänta mig det.
Jennifers perspektiv:
"-Jen, du har post!" Alex kom in genom lägenhetsdörren och tog upp ett kuvert från dörrmattan. Innan jag reagerade gick jag fram och kysste honom snabbt på läpparna.
"-Har jag? Jag brukar väl aldrig få post?" Jag tog kuveret ur händerna på honom, samtidigt som han tog upp ett likadant kuvert ur fickan. Jag skrattade.
"-Vad kan det vara...?" Vi började öppna kuverten samtidigt som jag nyfiket funderade vad som kunde vara i. Antagligen något i jobbsamanhanget, eftersom vi båda fått likadana brev. Kanske en inbjudan till något. Ett dansevent, eller photoshoot? Oftast brukade de breven komma till dansagenturen, men de kanske började skicka hem breven nu? Jag såg på Alex, och vi tog samtidigt upp det tunna pappret ur kuveret. Jag började läsa högt, innan jag sett vad som stod.
"-Ni är välkommna till vigseln av Milena Maria Seger och Eric ..." Jag hann inte läsa klart innan ett brett leende spred sig på mina läppar och jag mötte Alex smått förvånade, glada blick. "-Shiiiittt" Utropade jag och kramade om honom innan jag drog upp telefonen ur fickan för att slå in Milenas nummer.
Marlenes perspektiv (Erics mamma):
Jag öppnade den svarta brevlådan utanför huset och ett vinden tog med sig ett litet vitt kuvert. Med snabba steg sprang jag efter brevet som landat på en sten en bit bort. När jag hunnit i fatt det höll jag upp det mot solen, och de guldiga bokstäverna lyste upp. Marlene Jacobsson. Jag kände igen handstilen men kunde inte placera den. Jag tog med resten av posten och gick in i huset där jag lät alla brev utom ett falla på dörrmattan. Det lilla kuveret behöll jag i händerna när jag gick för att hämta en kökskniv att öppna det med, för att inte göra sönder pappret.
Himlen lyste blå utanför fönstret när jag tog upp ett tunt papper ur kuveret. Jag hade verkligen ingen aning om vad det kunde vara ... Jag lade pappret på bordet, tog på mig glasögonen och följde de små, prydliga bokstäverna med blicken. En glädje spreds innom mig när jag såg vad som stod. En obeskrivlig glädje.
Milenas perspektiv:
Efter mitt säkert tjugonde telefonsamtal jag fått under dagen prickade jag av ännu ett namn på listan. Det skulle bli ett fint bröllop, och varje dag var en dag mindre tills det var dags. Jag var nästan lite nervös. Jag hängde upp listan på anslagstavlan i köket igen samtidigt som min telefon durrade till i fickan. Igen. "Jennifer" stod det på displayen när jag tryckte på svara. Först när hon ringde slog det mig hur länge sedan jag pratat med henne.
"-Hej" Svarade jag glatt och det följde ett par sekunder av tystnad innan jag hörde hennes hysteriskt glada röst.
"-MILENA!!!" Jag fick hålla mobilen en bit från örat för att inte få hörselskada. "-När får jag följa med dig och köpa klänning?"
Blev ett lite annorlunda kapitel idag! Massor av olika perspektiv ;) Hoppas det inte blev allt för knäppt, haha. Tack för era underbara kommentarer! Man blir sååhäääär glad och peppad! Puss på er, och glad alla hjärtans dag i efterskott föressten! /Nina ♥
Timeless♥ - Kapitel 53
"-Så det betyder ett ja?"
Jag var oförmögen att svara, och svarade därför istället med att slänga armarna om hans hals och kyssa honom med all min kärlek. Till slut kom orden ur mig:
"-Ja. Ja, ja, ja. Ja, ja, ja, ja."
Han skrattade lyckligt, och tog försiktigt tag om min vänstra hand. Nägra sekunder senare släppte han den, och jag lyfte den mot ansiktet för att kunna se.
Bredvid de två tidigare ringarna satt nu en tredje. De tusentals pyttesmå diamanterna lystes upp av skenet från lågorna från värmeljusen, och sände ut ett ljus över hela rummet.
Och det enda jag hörde var våra egna andetag.
Erics perspektiv, femtonde augusti:
"-Kom!" Milena tog min hand och drog med mig bort från båtbryggan. Jag såg mot allén av träd och fylldes av en underbar lycka.
Sådär ... Och romatiskare blir det, haha. Kommentera!!! /Nina ♥
Jag var oförmögen att svara, och svarade därför istället med att slänga armarna om hans hals och kyssa honom med all min kärlek. Till slut kom orden ur mig:
"-Ja. Ja, ja, ja. Ja, ja, ja, ja."
Han skrattade lyckligt, och tog försiktigt tag om min vänstra hand. Nägra sekunder senare släppte han den, och jag lyfte den mot ansiktet för att kunna se.
Bredvid de två tidigare ringarna satt nu en tredje. De tusentals pyttesmå diamanterna lystes upp av skenet från lågorna från värmeljusen, och sände ut ett ljus över hela rummet.
Och det enda jag hörde var våra egna andetag.
Jag satt i soffan med laptopen i mitt knä och kalendern i handen. Nästan alla sidor i kalendern var fullklottrade. Några lediga dagar här och där, ett par helger och röda dagar - men annars var hösten rätt så fullbokat. Konstigt nog blev jag inte ens stressad av mitt program. Det var det jag drömt om. Dessutom fick jag umgås med Eric, nästan varje dag, så det gjorde inte så mycket. Det enda negativa var väl att jag träffade mina vänner så pass sällan ... Men när jag tänkte på gårdagen kändes allt så bra. Jag hade fått en perfekt, mysig nittonårsdag, precis så som jag ville ha den. Dessutom hade jag inte kunnat vara något annat än glad när jag såg hur en tredje ring gnistrade på mitt ringfinger. Jag skrattade tyst för mig själv. Tre ringar, var det normalt? Dessutom väntade nog en fjärde. Jag bläddrade fram och tillbaka bland sidorna. En helg i slutet av Augusti, för tidigt. I början av oktober, för lång väntan. Plötsligt stannade fingrarna som vandrade över datumen på en helg i mitten av september.
"-Eric, kom lite" Jag hörde Eric ställa ner något i köket och snart satt han brevid mig i soffan.
"-Hittat något som skulle passa?" Eric log mot mig och jag pekade på kalendern.
"-Det är om lite mer än en månad, är det för snart?" Jag såg på honom men han behöll bara sitt glada leende.
"-Vi kan gifta oss imorgon älskling om du så vill, det spelar ingen roll. Bara vi hinner fixa allt" Han kysste mig mjukt och jag kände mig i ögonblicket som den lyckligaste personen på jorden.
Både jag och Eric hade drömmar om ett stort vitt bröllop. I alla fall sedan igår hade vi båda börjat drömma. På en skärgårdsö med tusentals blommor och skinande sol, dit alla personer vi tyckte om kunde komma, äta en ståtlig bröllopstårta i flera våningar ... Det fanns tusentals saker vi föreställde oss. Allt hade förändrats så mycket sedan gårdagskvällen. Det kändes mycket verkligare än när Eric friat till mig på Bora Bora för ett år sedan. Mycket, betydligare. Mycket mer som om det verkligen hände. Vi skulle gifta oss. Det var inte bara frieri.
"-Det där var ju fint" Eric pekade på en bild jag just klickade upp. Häringe slott.
"-Fint? Det är ju underbart" Jag bläddrade mellan bilder på en drömlik slottliknande byggnad som låg vid en av Stockholms Skärgårdsöar. När jag såg på bilderna föreställde jag mig att jag gick där längs allén av träd i en vit klänning ... Jag blundade en stund och tänkte, när tanken plötsligt slog mig. Jag hade precis fyllt nitton. Andra skulle gått ut gymnasiet nu, och jag skulle gifta mig? Jag bet mig i läppen. Kanske allt gick för fort?
"-Är det något?" Eric måste sett mitt oroliga ansiktsuttryck och såg dubbelt så orligt tillbaka på mig. Jag blinkade till och försvann ur tankarna.
"-Nej. Jag drömde bara" Ljög jag och han kysste mig mjukt. Så fort hans läppar nuddade mina visste jag att det inte alls var för tidigt att gifta sig. Inte för oss. För i alla fall jag visste att jag aldrig skulle sluta älska honom. Aldrig.
*
Erics perspektiv, femtonde augusti:
"-Varför är ni som hemlighetsfulla?" Tomas stoppade mig när vi var på väg ut genom dörren från studion, jag och Milena. Jag skrattade.
"-Är vi hemlighetsfulla? Inte mer än vi brukar!" Fick Milena lyckligtvis ur sig. Jag hade inte så lätt för att hålla mig att berätta. Ingen visste om bröllopet än. Vi tyckte det skulle bli roligare om det plötsligt damp ner en inbjudan i folks brevlådor. Och det skulle inte ta så många dagar till.
När vi sagt hejdå till Tomas gav vi oss iväg mot bilen. Milena tog upp den tredje ringen ur fickan och fäste den på fingret igen. I studion hade den antagligen gett lite för mycket ledtrådar än.
"-Så, är du redo? Båten ut går vid fyra" Milena log mot mig och jag mötte hennes leende innan jag satte mig framför ratten.
"-Alltid" Jag blickade snabbt på klockan som visade kvart i. Vi skulle förmodligen hinna med båten som gick ut till ön där Häringe Slott låg. Om det passade oss, skulle vi boka det idag. Det var trots allt bara en månad tills det planerade datumet för bröllopet. Jag log för mig själv åt tanken på bröllopet. Om den dagen inte redan vart, så skulle enligt våra planer och drömmar bröllopet bli den underbaraste dagen i mitt liv.
*
"-Kom!" Milena tog min hand och drog med mig bort från båtbryggan. Jag såg mot allén av träd och fylldes av en underbar lycka.
"-Wow, vad fint det är ..." Längs vägen fram mot slottet var träden perfekt placerade och svarta lyktor som kunde lysa på kvällen. Den vita byggnaden lyste i solskenet, där vi skyndade oss mot den.
"-Ja, verkligen ..." Milena log mot mig och vi kysstes snabbt innan vi fortsatte mot ingången. Allt var precis som vi tänkt oss, om inte underbare än så. Inne i huset fanns stora salar, hotellrum och vackra balkonger. Runt omkring växte stora ekar och i rabatterna blommade blommor i tusentals färger. Det var ingen tvekan när vi gick mot receptionen.
"-Jo, vi vill boka för ett ..." Jag såg på Milena som log så stort som jag aldrig sett henne le förrut, och hon tog min hand. "-Ett bröllop".
Sådär ... Och romatiskare blir det, haha. Kommentera!!! /Nina ♥
Timeless♥ - Kapitel 52
"-Nejdå. Jag är alltid på din sida älskling." Han log stort. "-Vet du varför?"
Jag skakade på huvudet. Han log underbart.
"-Därför att du är så söt när du rodnar."
Det fick mig såklart att börja rodna. Jag vände ner blicken och log, samtidigt som jag skrattade.
"-Du är så himla random."
Han skrattade mjukt och kysste mig inför alla - mina föräldrar och mina vänner - utan att skämmas ett dugg. Jag tvekade först. Men när jag kände hans mjuka läppar mot mina brydde jag mig inte längre. De fick väl tycka vad de ville. Jag lade armarna om honom och hängav mig mina känslor.
Några timmar senare var tårtan uppäten, presenterna öppnade och alla - förutom mamma och pappa som hade gått hem tidigare - låg huller om buller i soffan. Frida hade somnat i Adams knä, och han hade lagt handen på hennes mage. Jag log för mig själv. Frida och Adam hade verkligen kommit närmare varandra på senare tiden.
'De skulle passa bra ihop', tänkte jag och kurade ihop mig mot Erics bröst. Jag höll precis på att somna när Theas röst väckte mig.
"-Vi borde nog dra hem snart, det börjar bli sent."
Jag satte mig upp, och gnuggade mig lite sömnigt i ögonen.
"-Tack så himla mycket för att ni ville komma."
Thea log mot mig.
"-Klart vi ville! Man vill väl inte missa sina bästa kompis nittonårsdag?" Hon flinade stort. Jag log mot henne.
"-Tack... jag antar att det blir fest snart igen?"
Thea nickade. Hon skulle fylla tjugo om bara några veckor. Frida hade fyllt i april. Jag var yngst, men jag hade alltd umgåtts med äldre, eftersom jag hade börjat skolan ett år tidigare. Det var även därför jag hade slutat gymnasiet redan förra året. Jag kollade på Martin och Gustav, som satt och pratade med Victor, Theas pojkvän. Thea kollade snabbt på mig innan hon vände blicken mot killarna och ropade:
"-Jorden anropar MVG."
Ingen reagerade. Inte så konstigt. Men jag började skratta. Thea var så himla random. Hon kollade på mig med en uppgiven blick och suckade.
"-Martin. Victor. Gustav. Jag ska hem! Ska ni med eller?"
De tre killarna kollade upp på Thea, och Victor var först med att ställa sig upp.
"-Absolut." Han gick fram till Thea och lade armarna om henne. Hon verkade tänka efter en stund, innan hon vände blicken mot mig.
"-Frida och Adam?", frågade hon. Jag kollade på Frida och Adam, som låg och sov i andra änden av soffan. Adam kramade om Frida, som var ihopkurad mot hans bröst. Jag log.
"-Ni kan gå, vi väcker dem sen."
Frida flinade.
"-Ja, de är ju så söta så att man knappt vill störa dem."
Jag överraskades plötsligt av Martin, som kramade om mig.
"-Hejdå, Mil. Tack så himla mycket för tårtan." Jag flinade mot honom, och han log. "-Ja, och för allt annat också förstås."
Jag krånglade ur mina armar ur Erics grepp, satte mig upp lite försiktigt för att inte väcka honom, och kramade om Martin.
"-Det var så kul att träffa dig. Vi gör ju inte så ofta nuförtiden."
Jag kände hur jag blev lite sorgsen när jag sa det. Jag ville så gärna träffa mina vänner, men det blev liksom aldrig riktigt av. Men Martin - och Gustav, som precis hade kommit fram bakom Martin för att också ge mig en kram- bara log.
"-Sånt är livet. Men vi älskar dig ändå, även om vi inte ses jämt och ständigt, eller hur Martin?"
Martin nickade.
"-Klart vi gör." Han log ett töntigt leende. "-Forever and ever!!" Han slog ut med armarna, och jag skrattade högt. De kramade om mig en gång till innan de tillsammans med Victor och Thea försvann ut genom dörren. Nu var jag den enda som var vaken. Till en början satt jag bara och tänkte lite, men efter en stund började det bli tråkigt, så jag började peta lite på Eric. Han var faktiskt mer lättväckt än jag hade väntat mig. Efter att jag hade petat på honom i ungefär en minut började han försiktigt öppna ögonen. Han kisade mot mig.
"-Va? Är det redan morgon?"
Jag skrattade mjukt.
"-Nej. Det är typ tio på kvällen."
Han skrattade, lite nyvaket.
"-Ojdå."
Han lade armarna om mig och drog ner mig mot sig. Men jag stoppade honom innan våra läppar hann nudda varandra. Han kollade förbryllat på mig, och jag skrattade.
"-Vi kanske borde väcka Frida och Adam och skicka hem dem först?"
Han vände på huvudet, och kollade på de sovande tu i soffan.
"-Oj. Ah. Kanske det."
Jag skrattade, gav honom en snabb puss, och ställde mig sedan upp. Jag hoppade upp på Adam, som yrvaket satte sig upp.
"-Vad gör du!??"
Jag skrattade.
"-Dags att gå hem."
Han kollade på klockan på väggen, och nickade sen.
"-Visst." När han såg hur jag kollade på Frida - och försökte avgöra om jag skulle peta på henne också - fortsatte han snabbt: "-Nej, låt henne sova. Jag bär henne."
Han krånglade försiktigt in sina armar under henne, och lyfte upp henne i sin famn. Hon rörde inte på sig. Inte ens när Adam gick ut i hallen, och på något krångligt sätt kom i sina skor, vaknade hon. Jag flinade hela tiden, men Adam ignorerade mig. När jag skulle krama om honom innan han gick ut genom dörren, verkade Frida vakna till lite. Hon puttade irriterat bort mig när hon klämdes emellan mig och Adam. Jag skrattade.
"-Hon vill visst ha dig för sig själv."
Adams kinder blev lätt röda, och han mumlade ett snabbt hejdå, innan han skyndade ut genom dörren.
Jag stod en stund och kollade på dörren en bra stund efter att de hade försvunnit, och efter kanske fem minuter kände jag Erics armar om min midja, och hans läppar i nacken.
"-Alla har gått nu va?"
Jag skrattade lätt och vände mig leende om.
"-Ja. Det verkar som om vi är ensamma nu."
Eric log ett underbart leende.
"-Menar du det?"
Jag skrattade, innan jag drog honom intill mig och kysste honom. Han placerade en hand på min midja, och den andra på min korsrygg, för att försiktigt dra mig så tätt intill sig som det var möjligt. Jag blundade och flätade in mina fingrar i hans svarta, mjuka hår.
Plötsligt kände jag hur mina fötter lyftes från golvet. Eric slutade inte kyssa mig när han - med mig i famnen - gick in i sovrummet. Han satte mjukt ner mig på sängen, och släppte för en alldeles för lång sekund mina läppar.
"-Öppna ögonen, älskling", viskade han.
Jag öppnade mina ögon. Och satte nästan andan i halsen. Överallt, i hela rummet, lyste små ljus. Det var så vackert... När hade han gjort det här? Och varför?
"-Eric", andades jag. Jag kollade upp, men han satt inte där han nyss hade suttit. Plötsligt såg jag honom framför mig, och hans ansikte var bara några millimeter från mitt. Hans ögon glittrade som stjärnor på himlen.
"-Ja?"
Jag visste inte vad jag skulle säga. Men det verkade inte göra något. Eric log, och ställde sig försiktigt upp, innan han gick och tog något som låg på nattduksbyrån. Jag hann inte se vad det var. Jag hann inte fundera särskilt länge, innan han med långsamma steg kom tillbaka till mig igen. Han sjönk ner på huk, så att han var i ungefär samma höjd som jag, och kollade mig djupt in i ögonen. Jag kunde inte slita mig ifrån de. Och jag ville inte heller. Så när han plötsligt vände ner blicken blev jag nästan besviken. Men sen såg jag att ett leende lekte på hans läppar. Jag såg i dunklet hur hans kinder skiftade färg till en lätt mörkare nyans. Jag kände hur det pirrade till i maggropen, och hur hjärtat började slå snabbare.
"-Milena...", började han. Jag väntade tålmodigt.
"-Ja... Jag vet ju att jag redan har frågat dig det här en gång..." Han skrattade lätt. "-Men det var ju så länge sen." Han gjorde en paus. "-Och vi bestämde ju aldrig riktigt något..." Mitt hjärta hoppade över ett slag. Jag kände hur Eric tog tag i min vänstra hand.
Plötsligt kollade han upp på mig, och det kändes som om jag aldrig hade sett något vackrare i hela mitt liv. Jag drog efter andan. Utan att tveka, sa han det plötsligt:
"-Milena Seger, jag älskar dig över hela mitt hjärta." Hans ögon glittrade. "-Jag undrar..." Han gick ner på ena knät, och jag kunde inte andas längre. Han tog ett djupt andetag.
"-Vill du gifta dig med mig?"
Plötsligt gick det upp för mig vad han nyss hade sagt. Han hade verkligen sagt det! Varenda cell i hela min kropp bara skrek av lycka. Jag kastade mig om halsen på honom. Jag kunde inte minnas en enda stund hittills i mitt liv då jag hade varit så lycklig som jag var nu. Inte den 3 juli 2011. Inte våra första dagar tillsammans. Inte dagen då Eric kom tillbaka efter att ha varit 'död'. Inte ens den där kvällen på Bora Bora, då han hade friat till mig för första gången.
Aldrig tidigare hade jag varit så lycklig.
Jag ville inte släppa taget om honom, men var till slut tvungen, när han lutade sig lätt bakåt. Hans ansikte lyste som en ängels, och jag tvivlade inte på att han var lika lycklig som jag. Hans leende var obeskrivligt när han frågade:
"-Så det betyder ett ja?"
Jag var oförmögen att svara, och svarade därför istället med att slänga armarna om hans hals och kyssa honom med all min kärlek. Till slut kom orden ur mig:
"-Ja. Ja, ja, ja. Ja, ja, ja, ja."
Han skrattade lyckligt, och tog försiktigt tag om min vänstra hand. Nägra sekunder senare släppte han den, och jag lyfte den mot ansiktet för att kunna se.
Bredvid de två tidigare ringarna satt nu en tredje. De tusentals pyttesmå diamanterna lystes upp av skenet från lågorna från värmeljusen, och sände ut ett ljus över hela rummet.
Och det enda jag hörde var våra egna andetag.
Åååååååh<33 vad tycker ni??? KOMMENTERA! långt kapitel nu! Det verkade som någon hade missförstått och trott att novellen redan var slut, men det är den inte! Det är flera kapitel kvar, så take it calm! LoveYa/Wanja♥
Jag skakade på huvudet. Han log underbart.
"-Därför att du är så söt när du rodnar."
Det fick mig såklart att börja rodna. Jag vände ner blicken och log, samtidigt som jag skrattade.
"-Du är så himla random."
Han skrattade mjukt och kysste mig inför alla - mina föräldrar och mina vänner - utan att skämmas ett dugg. Jag tvekade först. Men när jag kände hans mjuka läppar mot mina brydde jag mig inte längre. De fick väl tycka vad de ville. Jag lade armarna om honom och hängav mig mina känslor.
'De skulle passa bra ihop', tänkte jag och kurade ihop mig mot Erics bröst. Jag höll precis på att somna när Theas röst väckte mig.
"-Vi borde nog dra hem snart, det börjar bli sent."
Jag satte mig upp, och gnuggade mig lite sömnigt i ögonen.
"-Tack så himla mycket för att ni ville komma."
Thea log mot mig.
"-Klart vi ville! Man vill väl inte missa sina bästa kompis nittonårsdag?" Hon flinade stort. Jag log mot henne.
"-Tack... jag antar att det blir fest snart igen?"
Thea nickade. Hon skulle fylla tjugo om bara några veckor. Frida hade fyllt i april. Jag var yngst, men jag hade alltd umgåtts med äldre, eftersom jag hade börjat skolan ett år tidigare. Det var även därför jag hade slutat gymnasiet redan förra året. Jag kollade på Martin och Gustav, som satt och pratade med Victor, Theas pojkvän. Thea kollade snabbt på mig innan hon vände blicken mot killarna och ropade:
"-Jorden anropar MVG."
Ingen reagerade. Inte så konstigt. Men jag började skratta. Thea var så himla random. Hon kollade på mig med en uppgiven blick och suckade.
"-Martin. Victor. Gustav. Jag ska hem! Ska ni med eller?"
De tre killarna kollade upp på Thea, och Victor var först med att ställa sig upp.
"-Absolut." Han gick fram till Thea och lade armarna om henne. Hon verkade tänka efter en stund, innan hon vände blicken mot mig.
"-Frida och Adam?", frågade hon. Jag kollade på Frida och Adam, som låg och sov i andra änden av soffan. Adam kramade om Frida, som var ihopkurad mot hans bröst. Jag log.
"-Ni kan gå, vi väcker dem sen."
Frida flinade.
"-Ja, de är ju så söta så att man knappt vill störa dem."
Jag överraskades plötsligt av Martin, som kramade om mig.
"-Hejdå, Mil. Tack så himla mycket för tårtan." Jag flinade mot honom, och han log. "-Ja, och för allt annat också förstås."
Jag krånglade ur mina armar ur Erics grepp, satte mig upp lite försiktigt för att inte väcka honom, och kramade om Martin.
"-Det var så kul att träffa dig. Vi gör ju inte så ofta nuförtiden."
Jag kände hur jag blev lite sorgsen när jag sa det. Jag ville så gärna träffa mina vänner, men det blev liksom aldrig riktigt av. Men Martin - och Gustav, som precis hade kommit fram bakom Martin för att också ge mig en kram- bara log.
"-Sånt är livet. Men vi älskar dig ändå, även om vi inte ses jämt och ständigt, eller hur Martin?"
Martin nickade.
"-Klart vi gör." Han log ett töntigt leende. "-Forever and ever!!" Han slog ut med armarna, och jag skrattade högt. De kramade om mig en gång till innan de tillsammans med Victor och Thea försvann ut genom dörren. Nu var jag den enda som var vaken. Till en början satt jag bara och tänkte lite, men efter en stund började det bli tråkigt, så jag började peta lite på Eric. Han var faktiskt mer lättväckt än jag hade väntat mig. Efter att jag hade petat på honom i ungefär en minut började han försiktigt öppna ögonen. Han kisade mot mig.
"-Va? Är det redan morgon?"
Jag skrattade mjukt.
"-Nej. Det är typ tio på kvällen."
Han skrattade, lite nyvaket.
"-Ojdå."
Han lade armarna om mig och drog ner mig mot sig. Men jag stoppade honom innan våra läppar hann nudda varandra. Han kollade förbryllat på mig, och jag skrattade.
"-Vi kanske borde väcka Frida och Adam och skicka hem dem först?"
Han vände på huvudet, och kollade på de sovande tu i soffan.
"-Oj. Ah. Kanske det."
Jag skrattade, gav honom en snabb puss, och ställde mig sedan upp. Jag hoppade upp på Adam, som yrvaket satte sig upp.
"-Vad gör du!??"
Jag skrattade.
"-Dags att gå hem."
Han kollade på klockan på väggen, och nickade sen.
"-Visst." När han såg hur jag kollade på Frida - och försökte avgöra om jag skulle peta på henne också - fortsatte han snabbt: "-Nej, låt henne sova. Jag bär henne."
Han krånglade försiktigt in sina armar under henne, och lyfte upp henne i sin famn. Hon rörde inte på sig. Inte ens när Adam gick ut i hallen, och på något krångligt sätt kom i sina skor, vaknade hon. Jag flinade hela tiden, men Adam ignorerade mig. När jag skulle krama om honom innan han gick ut genom dörren, verkade Frida vakna till lite. Hon puttade irriterat bort mig när hon klämdes emellan mig och Adam. Jag skrattade.
"-Hon vill visst ha dig för sig själv."
Adams kinder blev lätt röda, och han mumlade ett snabbt hejdå, innan han skyndade ut genom dörren.
Jag stod en stund och kollade på dörren en bra stund efter att de hade försvunnit, och efter kanske fem minuter kände jag Erics armar om min midja, och hans läppar i nacken.
"-Alla har gått nu va?"
Jag skrattade lätt och vände mig leende om.
"-Ja. Det verkar som om vi är ensamma nu."
Eric log ett underbart leende.
"-Menar du det?"
Jag skrattade, innan jag drog honom intill mig och kysste honom. Han placerade en hand på min midja, och den andra på min korsrygg, för att försiktigt dra mig så tätt intill sig som det var möjligt. Jag blundade och flätade in mina fingrar i hans svarta, mjuka hår.
Plötsligt kände jag hur mina fötter lyftes från golvet. Eric slutade inte kyssa mig när han - med mig i famnen - gick in i sovrummet. Han satte mjukt ner mig på sängen, och släppte för en alldeles för lång sekund mina läppar.
"-Öppna ögonen, älskling", viskade han.
Jag öppnade mina ögon. Och satte nästan andan i halsen. Överallt, i hela rummet, lyste små ljus. Det var så vackert... När hade han gjort det här? Och varför?
"-Eric", andades jag. Jag kollade upp, men han satt inte där han nyss hade suttit. Plötsligt såg jag honom framför mig, och hans ansikte var bara några millimeter från mitt. Hans ögon glittrade som stjärnor på himlen.
"-Ja?"
Jag visste inte vad jag skulle säga. Men det verkade inte göra något. Eric log, och ställde sig försiktigt upp, innan han gick och tog något som låg på nattduksbyrån. Jag hann inte se vad det var. Jag hann inte fundera särskilt länge, innan han med långsamma steg kom tillbaka till mig igen. Han sjönk ner på huk, så att han var i ungefär samma höjd som jag, och kollade mig djupt in i ögonen. Jag kunde inte slita mig ifrån de. Och jag ville inte heller. Så när han plötsligt vände ner blicken blev jag nästan besviken. Men sen såg jag att ett leende lekte på hans läppar. Jag såg i dunklet hur hans kinder skiftade färg till en lätt mörkare nyans. Jag kände hur det pirrade till i maggropen, och hur hjärtat började slå snabbare.
"-Milena...", började han. Jag väntade tålmodigt.
"-Ja... Jag vet ju att jag redan har frågat dig det här en gång..." Han skrattade lätt. "-Men det var ju så länge sen." Han gjorde en paus. "-Och vi bestämde ju aldrig riktigt något..." Mitt hjärta hoppade över ett slag. Jag kände hur Eric tog tag i min vänstra hand.
Plötsligt kollade han upp på mig, och det kändes som om jag aldrig hade sett något vackrare i hela mitt liv. Jag drog efter andan. Utan att tveka, sa han det plötsligt:
"-Milena Seger, jag älskar dig över hela mitt hjärta." Hans ögon glittrade. "-Jag undrar..." Han gick ner på ena knät, och jag kunde inte andas längre. Han tog ett djupt andetag.
"-Vill du gifta dig med mig?"
Plötsligt gick det upp för mig vad han nyss hade sagt. Han hade verkligen sagt det! Varenda cell i hela min kropp bara skrek av lycka. Jag kastade mig om halsen på honom. Jag kunde inte minnas en enda stund hittills i mitt liv då jag hade varit så lycklig som jag var nu. Inte den 3 juli 2011. Inte våra första dagar tillsammans. Inte dagen då Eric kom tillbaka efter att ha varit 'död'. Inte ens den där kvällen på Bora Bora, då han hade friat till mig för första gången.
Aldrig tidigare hade jag varit så lycklig.
Jag ville inte släppa taget om honom, men var till slut tvungen, när han lutade sig lätt bakåt. Hans ansikte lyste som en ängels, och jag tvivlade inte på att han var lika lycklig som jag. Hans leende var obeskrivligt när han frågade:
"-Så det betyder ett ja?"
Jag var oförmögen att svara, och svarade därför istället med att slänga armarna om hans hals och kyssa honom med all min kärlek. Till slut kom orden ur mig:
"-Ja. Ja, ja, ja. Ja, ja, ja, ja."
Han skrattade lyckligt, och tog försiktigt tag om min vänstra hand. Nägra sekunder senare släppte han den, och jag lyfte den mot ansiktet för att kunna se.
Bredvid de två tidigare ringarna satt nu en tredje. De tusentals pyttesmå diamanterna lystes upp av skenet från lågorna från värmeljusen, och sände ut ett ljus över hela rummet.
Och det enda jag hörde var våra egna andetag.
Åååååååh<33 vad tycker ni??? KOMMENTERA! långt kapitel nu! Det verkade som någon hade missförstått och trott att novellen redan var slut, men det är den inte! Det är flera kapitel kvar, så take it calm! LoveYa/Wanja♥
Timeless♥ - Kapitel 51
Jag mötte Frida till sist i en lång kram.
"-Vad stor du har blivit!" Skrattade jag, och hon skrattade med mig. I själva verket hade hennes mage inte växt alls mycket än, men i propotion till hennes tunna kropp såg magen mycket större ut nu än förrut.
Vi gick alla in i lägenheten, Eric kramade om allihopa och Mamma bar in en stor, underbar tårta i köket.
"-Jag är så glad att jag har er alla" Log jag och såg på människorna jag älskade mest av allt. Jag kände på mig att det skulle bli en underbar födelsedag, trots att detta bara var början.
"-Mer tårta?"
Mamma höll upp fatet med den halvätna tårtan i luften och kollade frågande på alla som satt runt bordet. Jag såg genast hur Gustav och Martin höjde händerna och ropade, båda samtidigt, med munnarna fyllda av tårta:
"-Jag!"
De kollade på varandra med en konstig min, och det blev tyst i några sekunder. Sen brast alla ut i gapskratt. Jag kunde nästan inte andas, och det rann tårar nerför mina kinder. Plötsligt upptäckte jag hur alla satt och kollade på mig, där jag låg på golvet och lät små ljud - som inte ens var skratt - komma ur min strupe. Jag satte mig blixtsnabbt upp med röda kinder, och satte mig på min stol.
När alla fortsatte kolla på mig en lång stund utan att säga utbrast jag till slut:
"-MEN ÅÅÅÅH. JAG BLIR GALEN!!"
Jag kastade mig ner på golvet och försvann under bordet. I nästa ögonblick hörde jag ett skrik och en duns, och såg hur Frida låg på golvet på andra sidan bordet. I nästa sekund låg även Thea på golvet och skrek av skratt. Jag stack fram huvudet under bordet och såg hur Adam skakade på huvudet och mumlade:
"-Tjejer asså..."
"-Milena, jag börjar tro att du just har fyllt fem, inte nitton." Det sista var pappas röst. Jag tänkte precis säga något, när jag kände ett par starka armar om min midja. Jag blev så förvånad att jag inte kunde säga något.
Eric drog fram mig under bordet och satte mig i sitt knä. Han kramade om mig bakifrån och fnissade i mitt öra.
"-Jag måste nog nästan hålla med."
Jag lossade lite på hans armar och vände på mig så att jag kunde kolla honom i ögonen.
"-Det är meningen att du ska vara på min sida, inte på hans." Jag pekade på pappa, som räckte ut tungan åt mig. Jag ignorerade honom, och fortsatte att kolla strängt på Eric, som bara skrattade.
"-Jaså?"
Jag daskade till honom lite lätt på axeln, och han skrockade, innan han pussade mig på pannan.
"-Nejdå. Jag är alltid på din sida älskling." Han log stort. "-Vet du varför?"
Jag skakade på huvudet. Han log underbart.
"-Därför att du är så söt när du rodnar."
Det fick mig såklart att börja rodna. Jag vände ner blicken och log, samtidigt som jag skrattade.
"-Du är så himla random."
Han skrattade mjukt och kysste mig inför alla - mina föräldrar och mina vänner - utan att skämmas ett dugg. Jag tvekade först. Men när jag kände hans mjuka läppar mot mina brydde jag mig inte längre. De fick väl tycka vad de ville. Jag lade armarna om honom och hängav mig mina känslor.
Sorry för händelselöst kapitel, menmen. Fick en fråga om varför det här är den sista novellen? Jo, så här är det: I början hade vi faktiskt bara planerat en novell... eller ja. Vi hade inte planerat något särskilt alls, utan skrev bara på. Och kom till slut fram till att vi ville göra en trilogi.
Vi känner att det har varit sjukt roligt att skriva här, och det kommer att kännas sjukt sorgligt när vi väl slutar, men vi vill verkligen avsluta den här "saadestoories-eran" på ett bra sätt, och vi känner att det bara kommer att bli tråkigt om vi drar ut på det för länge. Vi har inga särskilda idéer vad som skulle kunna hända i en fortsatt novell - så det skulle antagligen inte bli särskilt mycket att skriva om ändå.
btw... JAG ÄR SÅ SJUKT STOLT ÖVER #SAADEFAMILY !!! VI TRENDADE Eric Saade WORLDWIDE IGÅR KVÄLL !:D
"-Mer tårta?"
Mamma höll upp fatet med den halvätna tårtan i luften och kollade frågande på alla som satt runt bordet. Jag såg genast hur Gustav och Martin höjde händerna och ropade, båda samtidigt, med munnarna fyllda av tårta:
"-Jag!"
De kollade på varandra med en konstig min, och det blev tyst i några sekunder. Sen brast alla ut i gapskratt. Jag kunde nästan inte andas, och det rann tårar nerför mina kinder. Plötsligt upptäckte jag hur alla satt och kollade på mig, där jag låg på golvet och lät små ljud - som inte ens var skratt - komma ur min strupe. Jag satte mig blixtsnabbt upp med röda kinder, och satte mig på min stol.
När alla fortsatte kolla på mig en lång stund utan att säga utbrast jag till slut:
"-MEN ÅÅÅÅH. JAG BLIR GALEN!!"
Jag kastade mig ner på golvet och försvann under bordet. I nästa ögonblick hörde jag ett skrik och en duns, och såg hur Frida låg på golvet på andra sidan bordet. I nästa sekund låg även Thea på golvet och skrek av skratt. Jag stack fram huvudet under bordet och såg hur Adam skakade på huvudet och mumlade:
"-Tjejer asså..."
"-Milena, jag börjar tro att du just har fyllt fem, inte nitton." Det sista var pappas röst. Jag tänkte precis säga något, när jag kände ett par starka armar om min midja. Jag blev så förvånad att jag inte kunde säga något.
Eric drog fram mig under bordet och satte mig i sitt knä. Han kramade om mig bakifrån och fnissade i mitt öra.
"-Jag måste nog nästan hålla med."
Jag lossade lite på hans armar och vände på mig så att jag kunde kolla honom i ögonen.
"-Det är meningen att du ska vara på min sida, inte på hans." Jag pekade på pappa, som räckte ut tungan åt mig. Jag ignorerade honom, och fortsatte att kolla strängt på Eric, som bara skrattade.
"-Jaså?"
Jag daskade till honom lite lätt på axeln, och han skrockade, innan han pussade mig på pannan.
"-Nejdå. Jag är alltid på din sida älskling." Han log stort. "-Vet du varför?"
Jag skakade på huvudet. Han log underbart.
"-Därför att du är så söt när du rodnar."
Det fick mig såklart att börja rodna. Jag vände ner blicken och log, samtidigt som jag skrattade.
"-Du är så himla random."
Han skrattade mjukt och kysste mig inför alla - mina föräldrar och mina vänner - utan att skämmas ett dugg. Jag tvekade först. Men när jag kände hans mjuka läppar mot mina brydde jag mig inte längre. De fick väl tycka vad de ville. Jag lade armarna om honom och hängav mig mina känslor.
Sorry för händelselöst kapitel, menmen. Fick en fråga om varför det här är den sista novellen? Jo, så här är det: I början hade vi faktiskt bara planerat en novell... eller ja. Vi hade inte planerat något särskilt alls, utan skrev bara på. Och kom till slut fram till att vi ville göra en trilogi.
Vi känner att det har varit sjukt roligt att skriva här, och det kommer att kännas sjukt sorgligt när vi väl slutar, men vi vill verkligen avsluta den här "saadestoories-eran" på ett bra sätt, och vi känner att det bara kommer att bli tråkigt om vi drar ut på det för länge. Vi har inga särskilda idéer vad som skulle kunna hända i en fortsatt novell - så det skulle antagligen inte bli särskilt mycket att skriva om ändå.
btw... JAG ÄR SÅ SJUKT STOLT ÖVER #SAADEFAMILY !!! VI TRENDADE Eric Saade WORLDWIDE IGÅR KVÄLL !:D
