"-Haha, gud ja" Jag hade inte riktigt fått in det i huvudet än att jag nyss varit uppe på scenen. Allt som hade hänt det senaste året hade jag knappt fått in i huvudet egentligen. Vissa ögonblick, som nu, kändes som drömmar som jag när som hellst skulle kunna vakna upp i - men när jag kände värmen från Erics hand och hörde Justin sjunga introt till nästa låt, samtidigt som jag råkade möta Alexander Skarsgårds blick en bit bort och hörde många tjejer viska om mig - då fick jag känslan, att jag aldrig någonsinn skulle kunna vakna upp ur den underbara dröm jag levde i.

---

"-...Och sen har vi planerat ett album till slutet av november."


Jag lyssnade inte så noga på samtalet, utan lutade istället huvudet mot Erics axel och bara tog det lite lugnt. Efter att konserten hade tagit slut hade vi tagit oss till ett rum där en efterfest skulle hållas. Det var i princip bara kändisar med speciella VIP-biljetter här, vilket var ganska skönt. Visserligen var ju ingen av oss något utan våra fans, men det skulle antagligen ha blivit rätt stort kaos om de hade släppts in här.

"-Jag ser fram emot det."


Tjejen mittemot oss - som jag efter en stund hade förstått var Sonja Aldén - log stort mot mig. Jag log tillbaka. Eric hade efter vad jag hade hört berättat för henne om hela vår - Tomas - plan för mig, om hur vi skulle få mig att nå ut och hur jag skulle kunna få en stor och bred publik. Eric hade låtit väldigt stolt när han hade berättat om det. Jag skrattade lätt för mig själv. Han var så söt. Han hade verkligen aldrig sett mig som någon konkurrent, även om de flesta av mina fans hade upptäckt mig genom Eric. Istället gjorde han allt för att jag skulle få leva min dröm...

Jag kände Erics hand på min midja, samtidigt som jag såg hur han återigen vände upp blicken för att fortsätta samtalet med Sonja. Jag kollade ut över det stora rummet, där kanske ett par hundra människor dansade, minglade, pratade och umgicks. Typ bara kändisar, och jag satt mitt ibland dem. Det var så coolt. Jag tvivlade på att jag någonsin skulle kunna vänja mig.

Plötsligt kände jag en hand på min axel, och en röst jag kände igen.

"-Hey there."


Jag vände mig om med uppspärrade ögon, och likaså Eric.

"-Justin!??"


Justin log, och gick runt vår soffa för att sätta sig i den mittemot. Han satte sig med ett leende riktat mot mig.

"-So, you remember me?"


Jag skrattade, och låtsades tänka efter.

"-Probably."


Han skrattade, och blinkade till mig. Jag kom plötsligt att tänka på att jag borde känna mig nervös. Jag menar, jag satt ju här och småpratade med självaste Justin Bieber?? Men det kändes inte konstigt alls. Inte helt omöjligt. Inte som det alltid hade - och fortfarande gjorde - med Eric.

Justin fick plötsligt en rynka i pannan.

"-By the way, why are you in here? Aren't you supposed to be out there with the other fans?"


Jag kunde inte låta bli att le. Han visste ju antagligen inte att jag var känd här i Sverige. Men ändå hade han vetat mitt namn? Aja. Jag orkade inte tänka efter för mycket på det. Istället för att gå direkt på sak, la jag en hand på Erics lår och visade med handen på honom.

"-Look, this is Eric, and he's..."


Jag hade tänkt säga "He's my boyfriend, and also a very famous singer here in Sweden", men Justin missförstod mig helt. Han avbröt mig mitt i meningen.

"-...a big fan. Sure, I understand."


Jag började protestera, men Justin tog redan fram en penna och ett papper. Han kollade upp på Eric, samtidigt som han snabbt och vant klottrade ner sin autograf på papperet.

"-Do you want my autograph?"


Han räckte över papperet till Eric, som bara skrattade, men ändå tog emot papperet och stoppade i fickan på skjortan.

"-Do you want mine?"


Han tog Justins penna och en papperslapp ut fickan, och skrev ner sin autograf, som han sedan räckte över till en väldigt förvånad Justin. Jag kunde inte hejda mitt skrattanfall. Justins min var obeskrivlig: En blanding av förvånelse, överraskning och lite skräck. Han hade visst ingen aning om vem Eric var.

Jag tog tillfället i akt.

"-Hahahaha, Justin, this is my boyfriend Eric, and he's a very famous singer in Sweden. That's why I'm here."


Justin verkade först inte fatta någonting alls. Men plötsligt verkade det klicka för honom, och han brast ut i skratt.

"-Ahh, now I see. You're the popular guy, right?"


Eric rynkade på pannan, men log samtidigt. Vi förstod båda att Justin anspelade på låten "popular", som Eric hade tävlat med i Eurovision året innan. Det var visserligen ett fint minne, men inget han ville stanna kvar vid för alltid.

"-Yeah, I think so."


Justin skrattade igen och slog sig för pannan, och snart var samtalet igång. Eric och Justin verkade komma bra överrens - trots den stora ålderskillnaden på fyra år - och började snart prata om en hel del massa olika grejer inom musikbranschen. Jag orkade bara lyssna ett tag, och efter en stund lade jag huvudet mot Erics axel och blundade. Jag märkte inte att jag hade somnat förrän Eric försiktigt ruskade om mig och sa att det var dags att gå hem.

Jag var inte särskilt svår att väcka, utan blev ganska vaken direkt. Jag märkte att det inte var så många kvar.

"-Var är Justin?"


Eric nickade bort mot utgången.

"-Han drog hem till hotellet. Det var någon biffig livvakt som kom och hämtade honom."


Jag skrattade.

"-Kenny."


Eric himlade med ögonen. Han la armen om min midja och drog mig tätt intill sig. På vägen till utgången sa vi hejdå till en massa olika människor jag inte riktigt tänkt på vilka det var, men orkade inte riktigt stanna och prata med någon. Det var rätt kyligt trots att det var mitt i sommaren. Eric verkade märka att jag frös, och la sin tunna jacka över mina axlar och drog mig lite närmare sig. Jag lutade mitt huvud mot hans axel och bara njöt. Han var så omtänksam, så gullig och snäll. Hela tiden liksom.

"-Vad tyckte du om killen då?"


Erics plötsliga fråga överraskade mig.

"-Va?"


"-Ja, Justin..."


Jag log.

"-Han verkade jättetrevlig."


"-Jaså."


Jag märkte hur Eric plötsligt blev tystare. Jag tvärstannade, och eftersom Eric höll om mig var han också tvungen att stanna. Jag tog tag om hans midja och vände honom mot mig.

"-Eric... Justin är en trevlig kille som gör bra musik. Ingenting mer."


Han verkade slappna av lite, och kollade förläget ner i gatan. Jag skrattade lätt, och kramade om honom, samtidigt som jag kollade djupt in i hans bruna ögon.

"-Inget mer", upprepade jag. Sen drog jag försiktigt hans huvud mot mitt och våra läppar möttes. Först efter en lång stund släppte vi varandra, och då fanns ett leende på bådas läppar. Eric strök en hårslinga ur mitt ansikte, och log.

"-Trodde nästan att han skulle sno dig där förut, så mycket som han flörtade med dig."


Jag skrattade.

"-Isåfall lade jag inte märke till det."


Eric kramade om mig mjukt.

"-Så det betyder att jag får ha dig för mig själv?"


Jag skrattade, och kysste honom.

"-Alltid."

---

Sååå... Nu fick ni ett rätt långt kapitel, men det gillar ni väl? Iaf, puss&kram, LoveYa!/Wanja♥

"-Javisst" Fick jag lite halvengengerat ur mig och skrattade innan jag gav Eric en varm blick och följde med kvinnan. Hundratals tjejer i fjorton-femtonårs åldern skrek runt omkring mig när kvinnan visade mig vart jag skulle gå. Jag hann inte tänkte speciellt mycket alls innan jag kände hur två biffiga securityguards lyfte mig över ett stängsel. Jag fattade inte riktigt vad som hände, om jag skulle skratta, skrika eller gråta ... Jag log bara brett när jag mötte riktiga Justin Biebers ögon på scenen, när jag leddes mot en stol på scenens mitt. Antagligen var det rätt ovanligt att inte en tjej grät när hon blev upptagen på scen, för jag möttes av tusentals förvånade ansikten från publiken. Dels kanske för att de kände igen mig, men också för att jag antagligen inte alls såg speciellt hysterisk ut. Jag log för mig själv när Justin gick runt min stol.

"-Över dina förväntningar?" Log han och lade armen om mig.

"-Haha, gud ja" Jag hade inte riktigt fått in det i huvudet än att jag nyss varit uppe på scenen. Allt som hade hänt det senaste året hade jag knappt fått in i huvudet egentligen. Vissa ögonblick, som nu, kändes som drömmar som jag när som hellst skulle kunna vakna upp i - men när jag kände värmen från Erics hand och hörde Justin sjunga introt till nästa låt, samtidigt som jag råkade möta Alexander Skarsgårds blick en bit bort och hörde många tjejer viska om mig - då fick jag känslan, att jag aldrig någonsinn skulle kunna vakna upp ur den underbara dröm jag levde i.

---

Blev lite kort nu, men jag måste iväg! Kommentera söta ni! /Nina ♥

Vi var strax framme i kön när jag plötsligt bländades av ett antal kamerablixtar från en bit bort. Var de seriöst efter oss här också? På Justins konsert? Jag suckade, såg på Eric, och förberedde mig sedan på att reportrarna som kom emot oss skulle överösa oss med frågor som skulle finnas på aftonbladets förstasida imorgon. Så var mitt liv nu.

---

Den kvinnliga journalistens namnskylt visade att hon kom från tjejtidningen Frida. Jag hade själv läst den när jag var yngre. Jag log mot henne.

"-Jodå. Han är jätteduktig."


Hon antecknade, och under tiden kollade jag mig lite omkring. En bit bort hade en journalist haffat Eric, och lite överallt runt omkring mig såg jag en hel del andra kändisar. Jag blev nästan lite nervös bland alla stora sångare, skådespelare och andra som Måns Zelmerlöw, Agnes, Danny, Linda Bengtzing, och en hel del massa annat viktigt folk. Bland annat såg jag Lotta Engberg. Jag kunde inte låta bli att känna mig lite nervös, även om jag egentligen inte hade någon som helst anledning att vara det.

Jag var ju en av dem nu.

Det var sjukt svårt att ta in. För bara ett år sedan hade jag varit en helt vanlig tjej, som nyss hade gått ut gymnasiet - jag hade ju börjat skolan ett år tidigare än de andra som var lika gamla som jag -, och som inte riktigt visste vad jag ville med mitt liv. Och nu... ja. Det hade hänt så himla mycket sedan dess. Allt på grund av att jag den där sommardagen hade gått på konserten på Grönan, blivit nerslagen och hittad av Eric. Jag hade verkligen haft tur. Numera kunde jag inte föreställa mig ett liv utan honom.

Jag avbröts i mina tankar av att jag hörde mitt namn ropas.

"-Milena! Milena!"


Jag vände mig om åt det hållet jag hade hört ropen ifrån och såg ett par tjejer i kanske trettonårsåldern stå och le mot mig.

"-Milena!"


Jag log och vände mig om för att gå till dem. De skrek högt när de såg att jag var påväg, och jag kunde inte låta bli att le stort. Hade jag verkligen fans. De var väldigt söta i alla fall. När jag kom fram stirrade de på mig med stora ögon, och jag skrattade. Den ena tjejen tog sig samman, och frågade, lite nervöst:

"-Skulle vi kanske kunna få ta en bild med dig?"


Jag log stort.

"-Absolut!"


Jag tog varsin bild med var och en av dem, och sen ville de att jag skulle skriva min autograf på deras skor - de skyllde på att de inte hade något papper. Jag stod och snackade en stund med dem, men var till slut tvungen att gå. Innan jag gick gav jag dem varsin kram. Plötsligt sa den ena tjejen:

"-Du och Eric är så himla söta tillsammans, bara så att du vet!"


Jag kan inte riktigt beskriva känslan jag kände i det ögonblicket. Men det kändes som om jag blev varm i hela kroppen, och mungiporna drogs uppåt, utan att jag behövde göra någonting alls. Jag log det största jag kunde mot tjejerna, och hoppades att det syntes på mig hur glad jag blev.

"-Tack."


Jag kramade om de en gång till, och vände sedan om för att gå och leta efter Eric.



*



Efter ungefär en kvart hittade jag honom pratandes med någon kille i svart kostym som jag först inte kände igen. När Eric såg mig log han stort, la en arm runt min midja och drog mig intill sig. Sen vände han mig mot killen i kostymen.

"-Alex, det här är min flickvän, Milena."


Killen kollade på mig med ett leende, och jag insåg plötsligt vem det var. Det var ju Alexander Skarsgård! Att jag inte hade sett det förrän nu!

"-Hej."


Hans röst ryckte plötsligt ut mig ur mina tankar. Jag lyckades till slut ändå stamma fram ett hej, och sträcka fram min hand för att skaka hans. När jag hade släppt honom vände han sig återigen mot Eric och förklarade att han var tvungen att gå. Han log mot mig en gång till innan han försvann i folkvimlet. Jag kollade efter honom som ett fån, och återvände först till verkligheten igen när jag kände Erics läppar mot mitt öra.

"-Är det någon som är lite starstruck kanske?" Jag nickade, och han brast ut skratt. "-Tro mig, jag har inte heller vant mig än."


Jag kollade ut i folkvimlet en gång till, innan jag vände mig mot Eric.

"-Jag tror dig."


Han log ner mot mig, och kysste mig lätt på pannan.

"-Är det okej om vi börjar ta oss till platserna? Det börjar snart."


Jag nickade, och log tillbaka. Sen tog jag hans hand och började gå mot dörrarna.



*



Konserten var riktigt bra. Killen var sjukt duktig måste jag säga. Han hade sången, dansen, och definitivt utstrålningen. Jag förstod att jag hade varit så obsessed av honom när jag var yngre.

Eric sa inte så mycket under konserten, utan stod mest med armarna runt mig medan alla JB-fans runt omkring skrek och sjöng med i alla låtar. Som tur fäste ingen särskilt stor uppmärksamhet vid oss. Det var skönt att slippa en massa frågor och bara ta det lungt.


Konserten flöt på och började lida mot sitt slut. Jag stod just och tänkte på hur härligt men ändå samtidigt lite jobbigt det måste vara med så mycket fans, när jag kände en hand på min axel. Som inte var Erics.

Jag vände mig långsamt om.

---

Sååå, vad tycker ni?:D KOMMENTERA på nu!LoveYa/Wanja♥

"-Eric, har du sett min locktång?" Jag hade precis blåst mitt nytvättade hår och dragit på mig en blommig blus och en svart kjol. Lagom somrigt för sensommarkvällen på globen. Fin skulle man ju vara.

"-Nä" Svarade han efter en liten stund från sovrummet. Jag letade i badrumsskåpet men kom sedan på att den antagligen låg på nattduksbordet. Inne i sovrummet stod Eric med bar överkropp och kammade igenom håret framför garderobsdörrsspegeln. Jag stannade upp och såg på hans perfekta mage, vilket han såklart märkte.

"-Vad kollar du på älskling?" Han såg på mig och jag log.

"-Tänkte bara på hur snygg du är" Svarade jag, tog locktången från nattduksbordet och gick tillbaka till badrummet. Efter drygt en timme var jag nöjd med mitt ansikte och mitt hår. Det mörkblonda håret låg i mjuka lockar längs ryggen och ansiktet var naturligt sminkat. Jag gav min spegelbild ett leende och gick ut till köket där Eric stod i chinos och skjorta, redo för att vi skulle ge oss av om en liten stund.

"-Jag gjorde lite tortellini" Eric ställde två tallrikar på köksbordet och gick till spisen för att hälla av vattnet från tortellinisen.

"-Åh, vad gott" Jag log brett och satte mig vid bordet. Jag hade inte tänkt på att jag antagligen inte skulle bli hungrig under konserten om vi inte åt innan. Jag var verkligen förväntansfull för Justin Bieber konserten. Det skulle bli så kul att se honom, trots att jag inte lyssnat på hans musik på åratal. Framför allt skulle det bli roligt med en kväll bara med Eric.

Snart satt vi båda vid matbordet och åt tortellini i all tystnad. Solen sken utanför och himlen var blå. Jag blickade mot klockan som visade halv 5. Alltså knappt två timmar tills konsertens start, så vi hade gott om tid. Dock skulle det nog ta ett tag att komma in i Globen. Jag visste ju att Justin Bieber inte hade speciellt lite fans ...

"-Vi borde nog gå ganska snart" Sa jag och stoppade in den sista torellinin i munnen. Eric nickade.

"-Om en kvart, jag ska bara diska" Jag log åt att han var så snäll, hjälpte Eric att duka av bordet, kysste honom snabbt och gick för att plocka ihop lite saker i min väska. Jag rotade bland mina handväskor och hittade en axelväska där min mobil, plånbok, hårborste, mascara, näsdukar och lite annat onödigt fick plats. Jag hade för tillfället min gamla nokia - eftersom min iphone blivit stulen - men skulle snart få en ny.

*

Jag stod i hallen, redo för att gå. Milena stod antagligen framför spegeln och rättade till frisyren en gång till eller något sådant ... Som om hon inte var perfekt redan som hon var.

"-Är du klar?" Ropade jag och slog mig ner på stolen i hallen.

"-Strax" Hörde jag henne glatt ropa. Klockan närmade sig fem och solen sken forfarande in genom vardagsrummets stora panoramafönster så att hela lägenheten lyste i ett mysigt ljus mot de vita väggarna. Jag hade det så bra.

Snart kom Milena, skyndade sig att sätta på sig sina skor, sin tunna jacka och ta väskan som välfylld hängde på dörrhandtaget. Hon tog min hand, log sitt allra största leende och vi gick ut.

"-Vad har du med dig för saker egentligen?" Undrade jag, log snett och blickade mot Milenas handväska som såg ganska tung ut.

"-Bara nödvändiga saker" Skrattade Milena och såg på mig med oskyldiga ögon. Jag böjde mig ned för att kyssa hennes mjuka läppar.

"-Som?"

"-Jaja, okej, lite onödiga saker också då ..." Hon räckte ut tungan åt mig och vi gick ut genom husets glasdörrar, mot garaget. När vi satt oss i bilen såg Milena överdrivet förväntansfull ut. Som om hon hoppade upp och ned i sätet när jag körde ut på gatan mot Globen.

"-Ska det bli roligt?" Jag såg på hennes glada ansikte och hennes leende smittade av sig. Det tog ett tag innan hon svarade ...

"-Vad tror du? OM det ska!" Hon log, sträckte sig mot mig och pussade mig snabbt innan jag behövde fokusera på vägen igen.

*

"-OJ" Utbrast jag när vi fått lov att parkera långt från Globen, och efter en stunds promenerade anlänt till den långa kön. Det var helt hysteriskt mycket fans. Jag såg på klockan. 17.30, om exakt en timme skulle konserten börja. Men kön såg timlång ut, det skulle säkert ta minst tre timmar!

"-Kom, vi har VIP!" Eric tog min hand och drog mig mot en skylt en bit bort, där kön var betydligt kortare. Såklart hade Tomas beställt VIP-biljetter till oss ... Jag tyckte det var rätt roligt att Tomas köpt biljetter till just Justin Biebers konsert till oss ... Han hade sagt att det var bra att få inspiration från olika musikstilar, och vi hade hållit med.

Vi ställde oss i den korta kön och jag hoppade hysteriskt upp och ned, eftersom jag visste att jag snart skulle få se Justin. Jag skrattade åt mig själv, och Eric likaså. Man kunde nog inte tro att jag skulle fylla 19 ... Jag såg antagligen mer ut som en fjortonårig, hysterisk Belieber - Med Eric Saade i sällskap.

Vi var strax framme i kön när jag plötsligt bländades av ett antal kamerablixtar från en bit bort. Var de seriöst efter oss här också? På Justins konsert? Jag suckade, såg på Eric, och förberedde mig sedan på att reportrarna som kom emot oss skulle överösa oss med frågor som skulle finnas på aftonbladets förstasida imorgon. Så var mitt liv nu.

---

"-Vänta lite ... Kom med här" Han vinkade till oss att följa med till kontoret. "-Jag har en liten överrasking till er!"

---

Jag kollade snabbt och frågande på Eric, men han bara log och ryckte på axlarna.

"-KOM NU DÅ!"


Vi kollade upp samtidigt åt hållet vi hade hört rösten ifrån, och såg hur Tomas stod borta i andra änden av korridoren. Han flinade mot oss.

"-Vad väntar ni på?"


Jag gav Eric en nyfiken blick innan jag började småspringa bort mot Tomas, som redan var på väg in i kontoret. Jag hann precis stoppa dörren med handen innan den slog igen, och sköt upp den för Eric som kom precis efter.
När vi båda var inne i kontoret och hade stängt dörren efter oss.

"-Tomas?"


Han stod med ryggen mot oss och fifflade med något. Plötsligt vände han sig om, med ett stort flin på läpparna. Han såg nästan lite läskig ut, men samtidigt kunde jag inte hålla mig för skratt. Jag bet mig i läppen. Han kollade noga på oss med smala ormögon, och jag lade märke till att både jag och Eric stod helt blixtstilla. Tomas viskade genom tänderna:

"-Jag har en present till er..."


Han fortsatte stirra på oss. Plötsligt exploderade han och skrek glatt:

"-JAG HAR FIXAT BILJETTER ÅT ER PÅ FÖRSTA RADEN!!!!!"


Hans leende var obeskrivligt, och fick både mig och Eric att kolla på varandra. Sen bröt vi båda ut i ett lyckligt tjut, och kastade oss fram för att krama om Tomas. Han muttrade lite när vi överröste honom med lovord och tack, och skrattade lite smått.

"-Det var ju roligt att ni blev glada i alla fall."


Jag skrattade.

"-Det är klart vi blev! Liksom, första raden på..." Jag hejdade mig. Jag kollade på Eric, och såg att han precis verkade ha kommit att tänka på samma sak som jag. Vi rynkade pannan och vände oss mot Tomas igen. Eric frågade misstänksamt:

"-Vad är det för konsert vi ska på egentligen?"


Tomas flinade stort.

"-LOTTA ENGBERG! Kul va?"


Jag stelnade till. WHAT???? Jag fick skärpa mig för att inte ramla ner på golvet och falla platt. Jag kastade en snabb blick på Tomas för att se om han skämtade.

Det gjorde han inte.

Så för att inte göra honom besviken, kastade jag mig än en gång fram och kramade om honom.

"-Tack så himla mycket Tomas!"


Eric log också stort.

"-Ja, vi ser verkligen fram emot det!" Sen la han armen runt min midja. "-Eller hur, Mil?"


Jag nickade så övertygande jag förmådde mig till. Tomas log glatt, och verkade inte märka att våra tacksamma leenden inte var riktigt äkta. Han sträckte sig efter något på sitt skrivbord - ett kuvert - och gav det till oss.

"-Här har ni biljetterna."


*


Väl ute i korridoren kramade Eric om min midja.

"-Aja, det viktigaste är ju att han blev gald över det." Han blinkade åt mig, och jag skrattade.


"-Vem trodde du att det var?" Jag kollade upp på Eric, och han gjorde en lustig min.


"-Jag vet faktiskt inte riktigt." Han lutade sig ner och kysste mig. Jag lade armarna om hans midja, och stötte plötsligt emot något vasst. Ett kuvert. Jag tog tag om det och krånglade ur det ur hans ficka.


"-Vad gör du?", mumlade han mot mina läppar.


"-Jag vill kolla på biljetterna."


Han skrattade, men släppte taget om mig lite, så jag fick utrymme att öppna brevet. Jag drog försiktigt ur de ur kuvertet.


Och fick en chock.



*



"-AAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAHHHHHHHHHH TOMAS!!!!!!!!" Jag stormade in genom dörren till kontoret som vi hade lämnat för bara nån minut sen. Jag var helt hysterisk. jag sprang fram till Tomas, som inte hade hunnit sätta sig än, och kastade mig om halsen på honom. Han skrattade.

"-Trodde ni verkligen att jag skulle köpa biljetter till er för att gå på Lotta Engberg?"


Jag ignorerade hans fråga fullständigt.

"-DU SKA BARA VETA HUR LYCKLIG JAG ÄR!!!!!"


Eric kom in genom dörren i samma stund, skrattandes.

"-Fan vilket pokerface Tomas."


Tomas skrattade också.

"-Borde kanske satsa på att bli skådespelare istället..." Eric tystade honom.


"-Nää. Då har jag ju ingen personlig assistent längre." Eric flinade stort, och Tomas boxade till honom på armen.


Jag var helt inne i mina egna tankar. Jag hade fortfarande inte riktigt tagit in chocken, lyckan.

Vi skulle på konsert. I Globen. Med Justin Bieber.


Jag kunde fortfarande inte fatta det.

Sen jag hade varit ca... femton år, kanske, hade jag varit en absolut Belieber - eller inte lika mycket som jag var Saadist, men ändå. Det hade avtagit en del de två senaste åren, och jag hade bara tyckt att han var helt okej, han var duktig, men inte så jättespeciell. Men nu, plötsligt, kom alla känslorna tillbaka. Jag riktigt kände fangirlet inom mig vakna till liv. Jag kände en arm runt min midja, och lutade mig vant mot den välbekanta axeln.
Jag slöt ögonen och bara njöt.



Mitt liv kunde inte bli mer perfekt.

---

Wihoooo, vad tycker ni?:D är inget stort fan av JB, men jaja. Milena är ju inte jag x) även om jag sjukt gärna skulle vilja att det var så♥ Men pusspusspuss, älskar er!!;)/Wanja♥

Det var måndag. Dramatiken om allt med mobilen var som bortblåst med vinden. Allt hade ju varit så himla onödigt och orealistiskt. Så dumt helt enkelt, så det var helt enkelt inte värt att minnas. Klockan var bara strax efter nio på morgonen när jag vaknade av att någon slamrade i köket i vår lägenhet. Just det. Vi skulle ju vara i studion vid tio.

Jag klev trött upp ur sängen och gick med tunga steg mot köket. Antagligen morgonvacker med rufsigt hår och allt, men jag brydde mig inte.

"-Godmorgon älskling" Log Eric mot mig och kollade upp en sekund från pannkaksstekningen. Jag satte mig ner på en av stolarna.

"-Godmorgon ..." Mumlade jag. "-Är du vaken så här dags?" Han skrattade bara och fortsatte steka pannkakor tills det var en hel hög på den vita tallriken på diskbänken. Han slog sig ner hos mig och vi började äta.

"-Vad var det vi skulle göra idag?" Log jag mot Eric och blinkade mot det starka solljuset som strålade in genom fönstret vid kökets ena kortsida.

"-Vi ska spela in låten... du vet?" Eric såg på mig som om jag var lite konstig som alldeles glömt bort det.

"-Åh, just det" Jag tryckte i mig en sista pannkaka och hoppade sedan upp från stolen för att ta mig en dusch.

*

Klockan var fem i tio när vi lämnade huset. Även om mitt klädval inte var så viktigt idag hade jag rivit ut hela garderoben innan jag hittade något jag ville sätta på mig. Eric hade såklart tyckt att allt var fint. Med skyndande steg gick vi mot studion några kvarter bort. Vi skulle spela in vår allra första låt tillsammans - jag och Eric. Efter att turnén blivit så stor succé hade jag fått en hel del fans ... Så Tomas hade tyckt det var en bra idé för mig att sjunga i en av Erics låtar. Han skulle ju inte ge ut ett nytt album på ett tag, men länge hade fansen väntat på en singel som var utlovad för i höst.

"-Åh, jag är lite nervös" Jag bet mig i läppen när Eric drog upp glasdörren till studion.

"-Det behöver du inte vara ... Du är så duktig så" Eric pussade mig snabbt innan vi möttes av Tomas och J-son i hallen. Vi hälsade på dem och gick sedan in i den välbekanta studion jag varit i så många gånger det senaste året. Jag log när jag tänkte på allt nytt jag fått uppleva, och alla nya personer jag fått lära känna. Nu kunde jag ju inte föreställa mig ett liv utan teamet och de ständiga besöken i studion, nya låtidéer, inbjudningar till olika event och mest av allt - såklart kunde jag inte föreställa mig ett liv utan Eric.

Timmarna gick i studion. Många ominspelningar, alla olika delar av låten minst hundra gånger kändes det som. Vi skulle behöva minst en vecka för att få perfekta inspelningar. Jag suckade lite vid tanken. Trots att det var roligt att spela in låtar krävde det mycket kraft. Jag slog mig trött ner på stolen när jag kom ut i båset efter att ha spelat in samma fyra ord supermånga gånger. Jag satte på mig hörlurarna och hörde Eric sjunga. Jag blundade och bara njöt av att lyssna till hans röst. Han var verkligen en artist.

"-Höjer du lite Milena?" Jag avbröts i mina tankar av J-son's röst och jag tog av mig hörlurarna.

"-Vad sa du?" Trots att jag egentligen hört vad han sa, så sa jag det av ren reflex.

"-Kan du höja micken lite?" Jag nickade, satte på mig hörlurarna och sträckte mig efter volymknappen. Sedan såg jag på Jason som glatt nickade. Återigen lutade jag mig tillbaka och lyssna till de hackiga musikstyckena som antagligen så småningom skulle ligga på topplistorna som en hitlåt. Jag förstod inte riktigt än hur de små bitarna skulle sitta ihop med basen, trummorna och allt - men med Jason's jobb skulle det säkerligen bli bra.

*

Jag väcktes upp av Erics hand vid min kind och hans trötta röst.

"-Klara för idag"

Tydligen hade jag slumrat till medan Eric spelat in ... Jag nickade, tog av mig hörlurarna som jag fortfarande hade på mig och ställde mig upp.

"-Jag somnade visst" Skrattade jag och såg på Erics sneda leende när han mötte min trötta blick.

"-Var det så tråkigt?" Sa han ironiskt, men jag skrattade bara och vi började gå mot hallen när Tomas plötsligt mötte oss.

"-Vänta lite ... Kom med här" Han vinkade till oss att följa med till kontoret. "-Jag har en liten överrasking till er!"

Med så tysta steg som möjligt gick jag upp för trappan, i hopp om att hon inte skulle låsa in sig någonstans innan jag hann berätta.

Jag gläntade försiktigt på dörren till hennes rum. Eller ja - hennes gamla rum. Det var tydligen ett gästrum nu för tiden. Jag stannade så fort jag hörde höga, förtvivlade snyftningar. Det högg till i hjärtat.

Det var på grund av mig hon grät.



Jag kunde inte låta det vara så här. Hon fick tro mig eller inte, jag stod inte ut längre. Jag slängde upp dörren och sprang fram till hennes säng. Hon kollade upp, och började sätta sig upp, men jag stoppade henne.

"-Vänta", viskade jag med sprucken röst.


Hon stirrade på mig med rödgråtna ögon. Än en gång kändes det som om en kniv stacks i mitt hjärta. Jag ville bara breda ut armarna, ta henne i min famn, och hålla om henne. Men hur gärna jag än ville, så kunde jag inte förmå mig till att göra det. När jag inte sa något mer på en stund gjorde hon en ansats att resa sig upp, så jag la handen på hennes arm, tog ett djupt andetag... och sen forsade orden ur min mun innan jag kunde hejda dem.


"-Jag är så himla ledsen Milena, jag ångrar allt jag har sagt och jag vet att jag har sårat dig, jag är så himla ledsen och arg på mig själv, men jag trodde verkligen att du inte ville ha mig längre när jag läste det där sms:t. Och sen när du kom hem var jag så sårad att jag inte visste vad jag gjorde, förlåt för att jag skrek åt dig, det var så himla onödigt, men jag..." jag märkte att jag inte kom någon vart, så jag började om. "-Sen, ungefär en halvtimme senare, stod jag inte ut längre. Jag ringde upp dig för att säga förlåt. Att jag ångrade mig. Att jag ville att du skulle komma tillbaka." Jag gjorde en paus, och kollade snabbt på henne. Jag kunde inte tyda hennes ansiktsuttryck.

"-Så jag slog numret. Och en tjej svarade. Jag fattade ingenting. Men när jag hörde hur hennes kompisar skrattade i bakgrunden föll bitarna på plats. Jag var förbannad när jag lade på. Vad hade jag gjort? Jag var helt förtvivlad, och visste inte vad jag skulle göra. Men sen såg jag att du hade twittrat, och insåg att du måste vara någonstans där det fanns en dator."


Jag lade märke till att hon ryckte till.

"-Och jag känner dig. Så jag visste att du skulle dra hem..." Jag tvekade på ordet "hem", för jag visste inte riktigt hur hon skulle ta det. Jag la till: "-...till dina föräldrar." Hon reagerade inte.



Milenas perspektiv:

Jag hörde inte längre vad han sa. Jag stirrade bara rakt framför mig.

Mobilen.


Ilskan, besvikelsen jag hade känt för bara ett par sekunder sen var plötsligt som bortblåst. Jag kollade upp på Eric, vars ögon var slutna. Hans kinder var våta av tårar, och det högg till i mitt hjärta. Jag lutade mig fram och slog armarna om honom. Han kollade upp och stirrade på mig, som om han inte kunde tro mig. Jag begravde snyftande mitt ansikte mot hans bröst.

"-Förlåt. Förlåt."


Han smekte mig mjukt över håret.

"-För vad?"


Jag snyftade.

"-För att jag inte trodde på dig. Jag är så ledsen."


"-Det är jag som ska säga förlåt." Han kramade om mig, hårt. Så satt vi en stund, och bara höll om varandra.


Plötsligt sa Eric:

"-Jag är bara så glad att jag har dig tillbaka igen..."


Jag kollade upp, och tittade rakt in i hans glittrande ögon, som fortfarande var fuktiga. Men den här gången av glädjetårar. Jag släppte inte hans blick för en sekund.


"-Du trodde väl inte på allvar att jag skulle kunna leva utan dig?"


Hans leende som följde lyste som om himlens alla stjärnor hade lämnat himlen för att komma ner på jorden. Sen lyfte han försiktigt upp min haka. Det sista jag hörde innan hans läppar mötte mina var:


"-Jag älskar dig, Milena Seger. Tro aldrig något annat."

---

Kände att det blev lite snabbt och ihoprafsat här på slutet, men snälla, ge mig många kommentarer nu!!! SÅ JAG BLIR RIKTIGT PEPPAD!!:D Bara så ni vet, utan er är vi ingenting!! LoveYa!/Wanja♥

"-Jag ska anmäla dig" Mumlade jag ilsket och ledset innan jag lade på och sprang mot hallen. Jag behövde komma till Milena och förklara allt. Hoppas att hon skulle förlåta mig och förstå.

---

Milenas perspektiv:

Ögonen kollade ner på mig från taket. När pappa och mamma hade gjort om mitt rum till gästrum hade de ställt ner alla mina gamla saker i källaren och tapetserat om. Men affischen i taket hade de tydligen glömt.

Jag var glad för det, fast på ett sätt ändå inte. Jag skulle ha kunnat tänka mycket bättre om inte de där underbara bruna ögonen hade tittat på mig hela tiden så där. Min blick vandrade över revan jag hade orsakat en gång tidigare, när jag hade trott att Eric hade varit otrogen mot mig. Jag hade blivit galen och rivit affischen mitt itu. Så jävla patetiskt. Liksom, ett par tjejer hade kommit fram till mig och sagt att Eric uttnyttjade mig, att han hade träffat de samtidigt som han träffade mig.

Om jag hade trott på allt sådant som sades efter det skulle affischen antagligen vara i tusentals bitar nu. Men jag hade ju trots allt en gång förstått att det bara var snack, sätt att klanka ner på mig för att jag var Erics flickvän.

Flickvän.


Jag antog att det var ett ord som tilhörde det förflutna.

Jag suckade, och sträckte mig efter min jacka för att ta fram mobilen. Som naturligtvis inte var där. Jag ställde mig upp. Jag öppnade dörren, och gick över till pappas arbetsrum, där jag satte mig i hans kontorsstol och satte på datorn.

Medans den satte på sig tittade jag ut genom fönstret. Det regnade. 'Perfekt väder för en lika perfekt dag', tänkte jag.

Så fort datorn hade satts på klickade jag upp twitter. Jag väntade mig nästan att få se något som handlade om att vi hade gjort slut eller nåt. Men sen kom jag på att det bara var en kvart sen eller nåt som jag hade sprungit från hans - det ar väl antagligen det nu, igen - lägenhet. Jag bet mig i läppen, och innan jag hann tänka hade jag skickat iväg tweeten.


'Are you supposed to feel good? Even if your heart's been broken?'


Jag ångrade mig genast när den kom upp på min timeline. Men ändå lät jag bli att ta bort tweeten. Jag brydde mig ärligt talat inte om Eric såg den...




Fast jo. Jag brydde mig så himla mycket.



*



En minut senare hade jag så många mentions att jag inte ens han kolla på dem, eftersom det kom nya hela tiden. Jag kollade på vissa. Många undrade vad som hade hänt. Jag svarade inte på någonting - om de nu var så dumma att de inte fatta fick de för fan skylla sig själva.

Plötsligt fångade något min blick.

#EricAndMilena


What? Jag kollade på det som stod som överrubrik. 'Wordwide trends". Jag kunde bara gapa. Twitter måste skämta med mig. Sen såg jag ytterligare något, strax under:

#ErlenaBrokeUp


Och skakade på huvudet. Hur hade min lilla tweet lyckats leda till något så här stort? Liksom, jag hade typ 13'000 följare? Det var inte särskilt mycket. Jag klickade upp den senare trenden, och skummade igenom tweetsen som tusentals människor hade twittrat.

'@ericsaademusic Is it true?:o #Erlenabrokeup'


Erlena. Vad var det för något himla namn!? Fans hade länge försökt komma på ett sånt där "par"-namn till mig och Eric, men aldrig riktigt lyckats. Och jag kunde väl inte precis säga att det hade lyckats bättre den här gången.


Det överraskade mig att alla hade nämnt Eric i sina tweets. Det var ju jag som hade twittrat? Bara för det var jag tvungen att klicka mig in på Erics account.

'A fighter keeps fighting'


Hade han inte gråtit när han hade bett mig att dra? Han verkade ju inte precis särskilt ledsen nu iallafall. Jag höjde på ögonbrynen. Han hade tydligen kommit över mig snabbt. Jag skrattade glädjelöst, och tryckte på 'Unfollow'-knappen.

Han hade ju bett mig att dra. Han hade verkligen sagt det, och jag hade hört det med egna öron. Den här gången hade det inte varit några tjejer på stan som hade lurat i mig att han inte ville ha mig längre. Det hade varit han själv. Jag hörde det återigen i mitt huvud. "-Gå!! Det är ju slut."

Visst. han skulle få det som han ville. Jag skulle lämna honom ifred.

Tick.

Tack.

Tick.

Tack.

Jag hörde klockans rytmiska tickande, och insåg plötsligt att jag bara döljde allt för mig själv. Jag försökte vara likgiltig, låtsas som om jag inte brydde mig alls. Men egentligen... så hade mitt hjärta brustit i samma stund som han hade yttrat orden som fått mig att ta mina grejer och försvinna.

Jag lutade mig bakåt mot ryggstödet, och släppte fram tårarna som hade velat komma ut så länge.




Allt var inte Timeless.

---

....


KOMMENTERA!!!:o /Wanja♥

Dörren gick igen med en smäll och hon var borta. Jag var helt förtvivlad. Helt borta, som om jag inte riktigt förstod vad som hände. Jag lät ansiktet falla i mina handflator och satte mig tungt i soffan. Det högg till i hjärtat när jag skrikit åt henne att gå. Varför hade jag gjort så? Visserligen var det ju hon som lämnade mig, men jag kanske skulle varit mindre hård? Tårar rann för mina kinder. Det var inte ofta jag grät, men nu fanns det inget annat att göra.

Hon hade verkat så ovetande. Hon sa att hon inte förstod vad jag menat ... Men det var ju hon som skickade sms:et. Jag tog fram min mobil och kollade på sms:et igen:  Förlåt, men jag klarar inte det här längre. Det här med hoten från fansen och allt ... Eric, det är slut. Jag flyttar. Du får leta upp någon som klarar alla kraven i att ha ett förhållande med dig. På sättet det stod på lät det också som det var hon. Vem skulle föressten annars skickat något från hennes mobil? Jag slängde mobilen i soffan och gick mot panoramafönstret. Ute skymdes den strålande solen som sken alldelles nyss av mörka moln. Jag suckade. Vad fanns det jag kunde göra?

Dörren var låst till huset. Alltså ingen hemma, vilket var bra. Jag ville tänka ifred. Under mattan hittade jag nyckeln som jag vred i låset innan jag gick in. Jag sparkade av mig skorna, lämnade väskan i hallen och sprang upp på mitt rum med tårar rinnande ner för kinderna.

Jag förstod ingenting. Absolut ingenting. Vad hade han menat? Vart ville han komma? Var det ett sätt att säga att han inte ville vara med mig mera? Han sa att det var mitt fel? Alla tankar slog mig som hårda slag i magen och fick mig bara att gråta mera. Jag satte mig på min gamla säng och stirrade ut genom fönstret där himlen var oklar och molning. Precis som jag just nu.

Jag kom plötsligt på min mobil som behövde spärras, men beslöt mig för att vänta med det tills någon kunde hjälpa mig. Jag hade tänk att Eric skulle fått hjälpa med mig med det, men när jag tänkte på honom gjorde det bara ont i mig nu. Allt i livet påminnde om honom. När jag slöt ögonen var allt jag såg honom. Han var ju mitt allt, så varför hände detta?

Jag tvekade ett tag innan jag tryckte på 'Milena' i min kontaktlista. Jag behövde prata med henne, för ju mer jag tänkte ju oklarare blev det för mig om vad hon menat med sms:et. Jag tog ett djupt andetag innan jag pressade telefonen mot örat och väntade på att signalerna skulle gå fram.

"-Jag ska anmäla dig" Mumlade jag ilsket och ledset innan jag lade på och sprang mot hallen. Jag behövde komma till Milena och förklara allt. Hoppas att hon skulle förlåta mig och förstå.

---

Förlåt att det blev så kort & dåligt men ... Pusss /Nina ♥

Sorgen och all oklarhet tog fullkomligt över i mig. För fan. Dumpa mig i ett sms? Dagen efter vår årsdag? Snälla, fina Milena. Jag kunde inte placera hur hon skulle kunnat göra något sådant. Jag ställde mig upp med en sådan fart att spegeln på väggen rasade i golvet med en ljudlig krash. Spegelglaset gick i tusen bitar på hallmattan men jag brydde mig inte om att plocka upp bitarna. Stegen gick runt i lägenheten, utan att kunna stanna innan jag tillslut satte mig på den bäddade sängen och lät ansiktet falla i händerna. Jag kände mig så krossade innombords när jag tog upp mobilen och läste meddelandet om och om igen. Hon kunde ha ringt? Pratat med mig face-to-face? Allt annat hade varit bättre än att jag ensam i lägenheten öppnade ett sms från Milena att hon skulle lämna mig. Nu. Jag ställde mig upp och började dra ut hennes kläder ur garderoben. Allt gick så snabbt i mitt huvud så jag knappt hängde med. Tårar rann ner för mina kinder och hjärtat hade i princip stannat. T-shirts och klänningar låg på golvet vid mina fötter. Hennes saker. Skulle hon bara flytta från mig och lådsas som om allt varit som förrut? Så många gånger hon sagt att hon älskat mig mer än allt annat, var det bara ord utan mening? Var det så lite jag betydde för henne att hon skulle lämna mig på grund av mitt yrke. Hon var ju också en del av det?! Ilskan tog över och fick mitt hjärta att slå hårt. Jag älskade henne för mycket för att det här skulle få hända. Jag sprang ut i badrummet och tänkte precis släppa hennes dyra parfym i kakelgolvet men ångrade mig snabbt. Istället tog jag tag i dörröppningen för att behålla kontrollen över mig själv. Men det restulterade bara i fler tårar.

Precis som spegeln i hallen kunde allt på en sekund gå i tusen bitar.

Solen sken när jag klev ur språrvagnen vid Ica. Hur hade min mobil kunnat bli stulen? Jag förstod inte. Tänk om någon skulle få tag på alla mina sms, kontakter och privata bilder. Det skulle inte bli roligt för mig. Jag kunde precis se framför mig hur bilderna på mig och Eric skulle vara på aftonbladets framsida. Inte bra. Tanken slog mig om och om igen. Jennifer sa åt mig att försöka spärra mobilen så snabbt som möjligt när jag kom hem.

Trots den stulna mobilen kunde jag inte låta bli att vara glad. Gårdagen hade varit perfekt. Allt var så perfekt det kunde bli egentligen. Jag visste inte vad jag skulle önska mig mer än det jag hade. Att Emelie skulle komma tillbaka, inflikade min hjärna men jag kastade snabbt bort de sorgsna tankarna och promenerade mot lägenheten med shoppingkassarna. Jennifer hade nog haft säkert fem gånger så många kassar som jag. Jag log för mig själv och kisade upp mot solen. Jag längtade efter Eric, som antagligen redan var hemma. Jag hoppades att han inte hade blivit för orolig att jag inte hört av mig, men det skulle inte vara typiskt honom ... Jag funderade snabbt på om han kanske hade försökt ringa min mobil. Då hade han antagligen insett att den var stulen.

När jag kom till lägenhetsdörren var den upplåst. Eric var alltså hemma. Jag klev in genom dörren, men allt var tyst inne i lägenheten. Ingen kom och mötte mig.

"-Hallå? Jag är hemma!" Ropade jag glatt och började snöra av mina converse. Det första jag la märket till var att spegeln var krossad på hallmattan och spegelglassplitter var utspritt över govlet. Jag blev rädd. Hade det varit inbrott? Försiktigt gick jag in i lägenheten, klev försiktigt över splittret och gick in i sovrummet. Eric stod lutad mot väggen med röda ögon. Han hade gråtit. Jag såg oförstående på honom och gick mot honom, men han backade undan. På golvet låg mina kläder utspridda.

"-Så ska du hämta dina saker nu eller?" Sa han med en tyst men hård röst. Mitt hjärta stannade till. Jag förstod inte. Vad menade han?

"-Eric, vad menar du?" Fick jag ur mig. Jag hörde att min röst var lika hård som hans.

"-Jag fattar! Gå bara innan du gör det så mycket svårare för mig" Han gick ut ur rummet och jag följde efter.

"-Kan du snälla förklara vad som hänt?" Min röst var fylld av irritation. Jag förstod inte ett ord av vad han sagt. Skulle jag gå? Varför?

"-Ska JAG förklara vad som hänt?" Skrockade han och stannade upp, men jag hörde i hans röst hur han hellst bara skulle vilja gråta.

"-Ja. Jag fattar ärligt talat inte vad du håller på med?" Min röst var lungn, men så oförstående.

"-Så nu är allt mitt fel? Gör så som du vill göra bara. Gå!! Det är ju slut" Hans röst var arg när han föste mig mot hallen. Tårar rann långsamt ner för hans kinder.

"-Varför skulle jag vilja gå? Vad menar du?" Undrade jag och mötte hans rödgråtna blick. Han svarade inte utan lämnade mig i hallen och gick in i sovrummet igen. Jag sprang efter.

"-För i he... Eric, svara!" Skrek jag nästan men han ignorerade mig och såg ut genom fönstret. "-Nähä" La jag till och räffsade ihop kläderna i resväskan som fortfarande låg på golvet. Han sa ingenting när jag stängde väskan, sprang ut i hallen och gick ut ur lägenheten. Salta tårar rann ner för mina kinder. Ville han att jag skulle lämna honom? Jag förstod ingenting. Med väskan bakom mig kom jag ut ur huset. Allt hade för en stund sedan varit så bra, och nu. Var det slut nu? Han hade sagt det, men inget av orden han sagt stämde in på det som hänt de senaste dagarna. Allt hade varit bra. Vad menade han då? Hade han träffat någon ...? Tusen tankar virvlade i mitt huvud när jag gick mot mitt gamla hus, som inte längre var mitt 'hemma'. Det var hos Eric jag skulle vara. Tårar rann när jag tänkte på vad han sagt. Han hade sagt åt mig att gå. Han ville att jag skulle gå.

---

Missförstånd , ojojoj. Asdåligt kapitel känner jag ... men jaja, man har inte alltid bra dagar ... Puss /Nina (foto: ninakaufmann.se)

"-Den här dagen har varit den underbaraste i mitt liv. Jag älskar dig. Tack" Hann jag säga och se hans breda leende innan mina ögon inte kunde hållas öppna längre. På några sekunder hade jag somnat, men den drömlika dagen fortsatte i mina drömmar.

---

"-Vad tycker du om den här?" Jennifer kom ut ur omklädningsrummet iklädd en rosa-och-gul-randig onepiece. Jag granskade den snabbt i några sekunder, och bestämde mig för att vara ärlig.


"-Skitful." Jennifer skrattade, och gick tillbaka för att byta om. Medan jag väntade på henne passade jag på att kolla min twitter på mobilen. Jag hade fortfarande den jag hade fått förra sommaren av mina föräldrar, och som tur var funkade den fortfarande. Inte för att jag förväntade mig att den skulle paja, men ändå. Det hände väl ganska ofta nuförtiden.

Jag svarade på lite mentions, och följde också en del. En tjej hade skrivit:


Bitch.


Jag tryckte på "follow"-knappen, och log för mig själv. Hon skulle antagligen bli rätt förvånad. Efter att ha följt några till och svarat på ett antal mentions hade Jennifer fortfarande inte kommit ut ur provhytten.

"-Jennifer!?"


"-Snart!"


Jag suckade för mig själv och bestämde mig för att hämnas lite på Jennifer för att hon tog så lång tid på sig. Så jag la upp en bild på henne på twitter, där hon posade i stilettstövlar, hotpants och ett oversizelinne med ett äpple på. Visserligen var bilden ganska snygg, men jag visste att Jennifer inte gärna var på bild. Till bilden skrev jag:


"Shopping with @Jen_W , you're sooo hot! xxx"


Några sekunder senare hade jag redan flera mentions, men jag orkade inte kolla på dem. Så jag satte mig istället och förberedde mig på ytterligare en tråkig väntstund. Som tur var hade jag fel, för Jennifer kom precis ut ur provhytten. Hon log mot mig och visade upp en vit onepiece hon hade provat. Jag gjorde tummen upp, och vi gick tillsammans till kassan, där vi betalade våra grejer - jag hade hittat ett par snygga svarta pumps på rea - och sen gick ut ur affären.


Vi styrde våra steg mot Starbucks, där vi satte oss ner med varsin muffin och en milkshake.

Plötsligt sa Jennifer:

"-Du. Jag behöver hjälp."


Jag blev först lite orolig med tanke på hennes panikslagna ansiktsuttryck. Men sen förklarade hon att Alex's syster hade berättat för henne att Alex var sjukt förälskad i henne, och att hon inte visste vad hon skulle göra. Jag log lite för mig själv. Jag var ärligt talat inte förvånad. Snarare tvärtom - jag var förvånad att de inte hade insett hur bra de passade ihop än. Jag hade pratat flera gånger med Eric om det, och han tyckte likadant.

Just det. Eric!

Medan Jennifer babblade på sträckte jag mig efter min väska, som låg under bordet, för att ta fram min mobil. Jag kunde inte hitta den när jag satt så här, så jag tog upp den istället för att kunna se bättre. Jennifer verkade märka att jag inte riktigt lyssnade, och frågade:

"-Vad gör du?"


"-Måste kolla med Eric när han kommer hem." Jag rotade runt lite i väskans alla fack, men kunde inte hitta den. Jag kollade upp på Jennifer. "-Kan du ringa min mobil? Jag kan inte hitta den."


Hon nickade, kanske lite sur över att jag hade varit lite frånvarande förut. Men det verkade gå över snabbt, eftersom hon knappade in mitt nummer och log medan hon höll telefonen mot örat. Jag kollade i väskan. Det verkade inte ha gått några signaler än.

Jennifer rynkade pannan, och kollade över bordet i min väska.

"-Ringer det inte?" Jag skakade på huvudet. "-Och du har inte på ljudlöst?" Jag skakade på huvudet igen.


Jennifer stängde av samtalet, och jag dök ner i väskan igen. Efter fem minuter hade jag letat igenom HELA väskan och fortfarande inte hittat min telefon. Jag fattade inte... Förrän instinkten plötsligt slog mig. Mina ögon såg upp på Jennifer.

"-Den måste ha blivit stulen."


Jag lutade huvudet mot ryggstödet.

"-Fan."



*



Erics perspektiv:

Jag öppnade dörren och klev in i lägenheten.

Gud vad skönt det skulle bli att bara vara hemma nu.

Dagen hade varit rätt ansträngande, även om turnén nu var slut så hade jag ett antal TV-shower och sånt att uppträda på. Så idag hade jag haft ett långt danspass med min tränare. Jag sparkade av mig skorna, och gick in i köket.

"-Milena?"


Inget svar. Hon var tydligen inte hemma än från sin shoppingtur med Jennifer. Om jag kände henne rätt så skulle hon väl inte stanna alltför länge till. Hon gillade visst att shoppa, men långa vägar ifrån så mycket som Jennifer.

Medan jag funderade plingade min mobil till i min ficka. Jag tog upp den, och såg att avsändaren var Milena. Jag log för mig själv, och tänkte att hon säkert hade skrivit att hon skulle komma hem snart eller något sånt.

Jag tryckte upp sms:t.



När jag såg vad som var skrivet brast mitt hjärta.

---

LoveYa!/Wanja♥

Jag såg över axeln på Eric hur servitören stod och kollade på oss från restaurangen. Så fort han såg att jag kollade på honom vände han sig snabbt om och gick förläget iväg. Men hans närvaro hade gjort mig lite obekväm. Vem visste hur länge han hade stått och tittat på oss? Jag lämnade för en sekund Erics läppar, och förde min mun till hans öra.

"-Eric..."


Han fortsatte att kyssa mig på halsen.

"-Eric?"


Han slutade kyssa mig bara för en sekund.

"-Vad är det, älskling?"


Jag kände återigen hans läppar mot min hals, och hans händer som långsamt klättrade uppför min midja och tog linnet med sig.

"-Eric... Inte här."


Han fortsatte kyssa mig.

"-Varför inte?" Hans ögon mötte mina. Hans blick var het. "-Jag vill ha dig. Nu."


Det pirrade till i maggropen, men jag nickade bort mot restaurangen.

"-Han där kollar på oss."


Eric kollade upp och såg servitören som återigen förläget vände bort sin blick. Han nickade, och tog sedan min hand.

"-Kom."



*



Så fort vi hade kommit runt den lilla kullen, eller sanddynen, drog han med sig mig ner på marken. Jag skrattade när vi landade i den mjuka sanden. Sen hann jag inte tänka särskilt mycket innan Eric var ovanpå mig.

Jag skrattade, men låste sedan mina armar runt hans nacke och lät honom kyssa mig. Hans händer började återigen leta sig in under mitt linne igen, och den här gången gjorde jag inget motstånd.


Han var det jag ville ha.



Nu och för all framtid.



*
















"-Snart halv tre" Log Eric och nickade mot bilens digitala röda siffror. Jag log och fortsatte kolla ut på gatan där det knappt syntes några levande väsen. Bara några sommarglada ungdomar och ett par ensamma män. Det var mörkt i de flesta fönster, men gatlyktorna lyste svagt i den tidiga morgonen. Rätt som det var hade jag somnat med huvudet lutat mot fönstret.

---

Blev lite kort kanske .. men jaja, hoppas det blev okej :D Puss, kommentera söta ni! ♥ /Nina & Wanja

"-Mer än gärna" Log jag brett. Allt var som en stor deja vú. Allt var exakt som de första stunderna med Eric, bara att jag nu visste att han bara var min och jag bara hans. För ett år sedan hade jag aldrig trott att jag skulle vara här med Eric igen. Hade inte minsta aning.

---

"-Du... Tror du på kärlek vid första ögonkastet?"


-


"-Med dig tror jag på allt." Jag tittade djupt in i hans bruna ögon. Våra händer var sammanlänkade, och vågornas tysta brusande hördes i bakgrunden.

Eric log och kollade ner i marken. Han hade inte uttalat orden, men vi visste båda vad jag hade svarat på. När ingen av oss sa något började han skratta.

"-Jag undrar om det beror på platsen, eller om det kanske är tidpunkten som gör att jag blir såg här blyg med dig."


Jag log. Han var så söt. Han kollade fortfarande ner på marken, men tog mina händer i båda sina.

"-Det känns inte som om det är 2012. Det känns som om vi är tillbaka i sommaren 2011."


Jag förstod precis vad han menade, så jag nickade.

"-Jag känner mig också..." jag gjorde en paus, och skrattade lätt, samtidigt som jag vände ner blicken mot marken jag med. "-Jag känner precis den känslan som jag kände då. Samma känsla som har funnits kvar hela tiden."


Jag kände hur mina kinder antog en lätt rödaktig nyans, och hur mina läppar formade ett litet, lyckligt leende. Sen kände jag hans mjuka hand på min kind. Jag kollade upp, och såg hans ansikte bara några centimeter från mitt.

"-Du är väldigt gullig när du rodnar."


Det fick mig såklart att rodna ännu mer. Jag kollade ner i marken igen, men Eric la sina händer på min hals och lyfte försiktigt upp min haka med tummarna, så att jag kollade rakt på honom.

"-När jag ser dig... Är det som om världen stannar upp."


Jag kunde inte förmå mig att säga någonting. Han fortsatte:

"-Jag kan fortfarande inte förstå att du valde just mig."


Jag skrattade.

"-Det verkar som om du snor mina repliker hela tiden."


Sen kramade jag mjukt om hans händer.

"-Hur skulle jag inte kunna välja dig? Du är ju allt man kan önska sig - helt underbar, fantastisk, helt otroligt..." Jag avbröts av att han pressade sina mjuka läppar mot mina.

Jag glömde genast bort alla ord jag hade tänkt säga, och flätade in fingrarna i hans svarta hår. Jag var så glad att han hade låtit det växa. Jag kände hur en av hans händer vandrade nerför min ryggrad, och hur den andra smekte mig över håret. Jag pressade mig närmare mot honom, och sög åt mig hans läppar.

Han var för underbar.


Jag tröttnade aldrig. Han kyssar var som en drog för mig. Eller nej. De var som min luft, det som gjorde att jag kunde andas. Det enda jag hörde var brusandet av havet runt omkring oss, och det enda jag kände var våra läppar som rörde sig i takt med vågornas kluckande. Jag älskade honom. Så mycket.

"-Jag älskar dig, Eric."


Han släppte mina läppar bara för att svara.

"-Och du ska bara veta hur mycket jag älskar dig."


Hans läppar återvände till mina, och jag kände hur hans hand gled innanför mitt linne.

---

Förlåt om det inte händer så mycket nu, men ändå! Tänk att vi redan är på kapitel 31!!!! Känns som om det var nyss vi började med "So Put Your Hearts In The Air..." Fast det är ju ändå ett tag sen, 22 augusti!! Puss, LoveYa!/Wanja♥

Jag hjälpte Milena på båten. Hon slutade inte le när vi satte oss, motorn började durra långsamt och jag sträckte mig efter champangeflaskan. Vinden blåste genom hennes hår och hon var så vacker. Jag ville bara ta henne i mina armar och kyssa henne, men tänkte på kaptenen som styrde, och unvek att situationen skulle bli för pinsam för honom. Det var nog smart att anlita kaptenen, men tanke på vad som hänt ... För lite mindre än ett år sedan.

-

-

Jag tänkte tillbaka - men kastade snabbt bort tankarna när jag såg Milena, le och blunda när solen sken i hennes ansikte. Långsamt, långsamt började solen gå ner. Jag satte mig närmare henne och tog hennes hand.

"-Vet du vad som var det första jag tänkte på när jag kom hem den kvällen för ett år sedan?" Mumlade jag. Milena fortsatte blunda mot den bländade solen och skrattade:

"-Att jag var den snyggaste människan du någonsin sett?" Jag log.

"-Att du var den person jag ville spendera resten av mitt liv med" Hon öppnade ögonen och såg på mig en lång stund innan våra läppar möttes i en perfekt kyss. Tyst viskade hon mot mina läppar:

"-Jag älskar dig Eric"

"-Jag älskar dig också, Milena"

*

Båten stannade vid den lilla bryggan vid skärgårdsön. Jag såg restaurangen vi spenderat en av våra första dejter på som lyste i skymningen och den fina stranden en bit bort. Men inga andra människor. Vi tackade kaptenen på den lilla motorbåten och började gå hand i hand mot restaurangen. Inga där heller, bortsett från en servitör som välkomnade oss.

"-Var är alla?" Undrade jag och såg på Eric. Vi slog oss ner vid ett bort med utsikt över skärgården.

"-Jo ... jag har bokat hela restaurangen, om jag ska vara ärlig" Eric såg ner i marken. Jag bara gapade. Hade han bokat hela restaurangen bara för oss? Jag visste mycket väl att bara maten var dyr.

"-Alltså, jag tänkte att vi inte skulle bli störda ... Men det kanske blev för mycket?" Han såg lite oroligt på mig. Jag skakade häftigt på huvudet och sträckte mig efter hans hand.

"-För mycket?" Skrattade jag och fortsatte:

"-Det är ju alldelles underbart" Mina ord fick honom återigen att le. Exakt samma leende som jag mindes från sist vi suttit här. Jag mindes det precis.

-

*

"-Vad sägs som en promenad?" Frågade Eric mig när vi ätit den fanstastiska maten.

"-Mer än gärna" Log jag brett. Allt var som en stor deja vú. Allt var exakt som de första stunderna med Eric, bara att jag nu visste att han bara var min och jag bara hans. För ett år sedan hade jag aldrig trott att jag skulle vara här med Eric igen. Hade inte minsta aning.

---

Blev lite mycket tillbakablickar, men jag hoppas kapitlet blev okej!! :D Ni har blivit lite dåliga på att kommentera fina ni, vart är era kommentarer? :) Extra många kommentarer på det här kapitlet så blir nästa extra långt !! ♥ Btw, för er som önskar mer dramatik ... Det kommer, det kommer - vi vill bara att deras årsdag ska bli perfekt, haha :*

Mina ögon blev stora som pingisbollar.


Vad i...?


Jag kunde inte fatta det. Det var hon. Samma tjej som förra året. SAMMA TJEJ!

Sen slog det mig. Det var väl helt uppenbart? Det var samma, alltihop. Samma dag. Samma tid. Samma plats. Samma tjej.

Allt var samma. Det var så att jag nästan trodde att jag var tillbaka där, den 3 juli 2011. Men det var jag inte.


Allt var likadant. Det var bara ett år senare.

Han var min Eric.

---

"-SO PUT YOUR HEARTS IN THE AIR!!!!"


Det var ganska falskt, men jag försökte att inte låtsas om det. Även om det var svårt. Jag försökte koppla bort det, men till slut stod jag inte ut längre. Den falska stämman skar igenom mina trumhinnor. Jag var tvungen att hålla för öronen, om jag inte skulle behöva sticka härifrån. Och det ville jag då inte...

Jag satte på mig solglasögonen, och vände mig sedan om. Blickade rakt in i tjejens ögon, och gav henne en bitchig blick.


Så. Äntligen blev det tyst på henne.


Jag andades ut, och sänkte sakta mina händer för att återigen gripa tag i stängslet. Nu när det var tyst kunde jag koncentrera mig bättre på konserten. Jag vände min blick uppåt mot scenen. Och tänkte på hur många människor det faktiskt fanns i världen som sjöng riktigt falskt. Som hon bakom mig till exempel. Innan jag hade blivit ihop med Eric hade folk ofta klagat på hans stil, hans utseende, sättet han hade blivit känd på, hans röst, och framförallt: Hans personlighet.

Hur skulle de kunna veta något om hans personlighet? De hade väl för fan aldrig träffat honom!? Förresten hade han ju den underbaraste personligheten i hela världen? Och ingen skulle klaga på hans röst. För det var sjukt mycket bättre än många andras.

Jag kollade på Eric, och kände hur det värmde i hjärtat. Hans svarta hår stod rakt upp, och hans ögon kollade ut över publiken. Han hade på sig ett vitt linne - det lila från Adrian Hammond hade han tyvärr valt att låta bli i år. Det kändes lite tomt, men det här var också sjukt snyggt på honom. Såklart.


It’s time to cross the line
We should jump overboard
My hands around your hips
Ready to roll
Girl, I hate to see you go
But I love to watch you leave
I’m so bad, I’m so bad

'VIP-BILJETT TILL ERIC SAADE, GRÖNA LUND, KL 16.00 3/7-2012'



Jag förstod först inte. Var det helt enkelt en biljett till en av Erics konserter? Det tog ett tag innan jag insåg. Gröna Lund. Samma plats som för exakt ett år sedan. Samma ställe jag väntat på i timmar för att se Eric. Nu fick jag se honom all hans lediga tid. Då visste jag inte vem han var, mer att han var min största idol. Jag visste inte då att han betydde så mycket för mig, som nu. Det var helt otroligt hur saker kunde förändrats. Jag satte mig ner på en av stolarna och kunde inte sluta le. Biljetten höll jag hårt i min hand, och lycka spred sig i hela kroppen. Det skulle bli en perfekt dag, precis som Eric säkert hade planerat ... Alla pilarna ... Jag log.

Ingen var hemma i huset, och ingen Eric syntes till. Antagligen skulle det bli så likt dagen för exakt ett år sedan som möjligt. Vi skulle ses först där. Jag skulle så där som en i publiken ... och han skulle inte ta upp mig på scenen. Peka på mig, men råka få upp tjejen bredvid. Jag skrattade och gick upp till mitt gamla rum. Det var numera ett gästrum. De lila lakanen var utbytta mot rena, vita, min garderob var helt tömd på saker och det var allmänt tomt. Alla mina saker var ju i lägenheten nu. I mitt hem.

Efter en liten stund i min mammas och pappas hus kändes det lite tomt. Jag bestämde mig för att dra mig tillbaka till lägenheten och spendera timmarna tills konserten där. När jag gick hem sken solen varmt ner på asfalten och brände på mina bara fötter. Men det gjorde ingenting. Jag småjoggade längs kvarteren och kände en sådan obeskrivlig lycka. När den varma julivinden blåste genom håret kunde jag glömma sorgen. Jag fokuserade på Eric, och försökte glömma Emelie för en stund. För jag visste att jag behövde gå vidare, och låta saker gå förbi, trots att det gått så snabbt. Det var bara lite mer än en vecka sedan det hände, men jag hade reagerat så annorlunda än när Eric försvann. Jag visste att hon inte ville att jag skulle gråta hela nätterna och sörja hela dagarna. Hon ville inte det.

När jag klev in i lägenheten med smutsiga fötter och ruffsigt hår lyste den gula solen in genom vardagsrummets heltäckande panoramavägg och lägenheten kändes fri. Jag studsade mot badrummet och försökte med möda tvätta mina fötter i handfatet. Efter att ha ramlat några gånger lyckades jag till sist få fötterna rena, och jag torkade dom på ett rent badlakan ur badrumsskåpet. Jag hörde hur mobil vibrerade till. Ett sms från ett okänt nummer. 'En taxi står utanför vid två'. Ingen hälsning, ingen avsändare. Jag kunde mycket väl lista ut från vem det var. Jag skrattade för mig själv och såg på klockan som närmade sig tolv. Jag hade gott om tid.

Jag målade mina tånaglar, fingernaglar, plattade håret och ägnade säkert en timma till att prova olika kläder. Efter att ha provat alla mina klänningar beslutade jag mig till en lämpligare konsertoutfit - ett par korta jeansshorts och en stor skjorta. Det fick duga. Jag granskade mig i spegeln och insåg att jag inte alls liknadade mig själv för ett år sedan. Ett år äldre, och så mycket hade hänt med mig. Det var som det senaste året med Eric hade fått mig att se allt som många får se i ett helt liv. Att älska någon så mycket, att tro förlora något, att göra fel och komma tillbaka, att gråta nätterna långa utan stopp, att få lära känna så många underbara personer, att nå alla drömmar man någonsinn haft - och att förlora en person som betytt så mycket. Om allt detta var ihoppressat på ett kort år, vad skulle då hända i framtiden?

Mitt leende försvann inte när jag lämnade spegeln. Klockan närmade sig halv två och jag gick ut i köket. Stekte ett ägg, drack en cola som jag hittade i kylskåpet och kände i kroppen hur jag bara ville att konserten skulle börja.

*

Klockan var prick två. Jag skyndade mig ner för trapporna och såg en svart taxi vänta utanför. Alltså ingen Tomas den här gången, tänkte jag och skrattade för mig själv. Eric hade ju egna uppfattningar om taxi. Jag sprang och satte mig brevid taxichauffören.

"-Hej! Gröna Lund, tack" Log jag. Han nickade och svarade:

"-Det vet jag" Såklart. Eric hade ju bokat taxin innan, för att se att jag säkert kom rätt. Alltid 100%.

Jag klev ut utanför Gröna Lund och för en gångs skull fick jag stå i den långa kön som alla andra. Inte gå med backstage. Egentligen ingick ju inte Gröna Lund konserten i årets turné, så jag hade inget gästnummer. Vad jag visste. Det var antagligen en extrakonsert teamet lagt in. Jag tog upp solglasögonen ur väskan för att slippa bli igenkänd, vilket hände lite då och då nu för tiden. Folk skulle nog undra varför jag stod i publiken.

När jag efter ett bra tag kom fram till kassan visade jag upp min biljett och erhöll en vip-tag. För en säker plats längst fram. Innan jag gick mot scenen köpte jag mig en stor mjukglass och satte mig på en bänk i solen. Glassen smälte fortare än jag han äta, så det slutade med att halva glassen landat på asfalten. Solen sken somrigt, precis som för ett år sedan. Jag mindes hur jag stått i kö hela dagen för en bra plats, sms:at Emelie - som inte hade kunnat komma. Jag mindes hur det pirrat i hela kroppen för att se Eric redan flera timmar innan. Jag mindes allt så tydligt när jag var här igen...

Den här dagen hade jag väntat på i evigheter. Eric Saade skulle uppträda på Grönan, och jag tänkte sjävklart ta mig dit. Själva konserten skulle börja först om några timmar, men jag hade varit på konsert här förut och visste att jag aldrig skulle få en bra plats om jag inte kom i tid.

Jag hade tur. Platserna vid stängslet var bara upptagna till hälften, och jag trängde mig fram till en plats precis vid högtalarna. Där satte jag mig ner och väntade. Jag tog upp min mobil ur min bruna läderväska och skrev ett sms till min kompis Emelie:

Kmr du eller? Paxar en plats åt dig längst fram;-)<3

Redan några sekunder senare plingade det till.

Asså jag e så himla lessen sötan, men jag har ändrade planer, ska ut med Adam, kommer inte :(<3

Åh, perfekt. Så nu skulle jag få stå här själv bland alla skrikande småglin. Jippi. Aja, hon fick väl skylla sig själv att hon missade allt. Jag tänkte i alla fall stanna här.

Utrymmet framför scenen fylldes ganska snabbt, och jag fick ställa mig upp för att inte fösas undan. Från alla håll tryckte det mot mig, och jag höll hårt i min väska. Jag klamrade mig fast vid stängslet när några tjejer försökte tränga sig fram till min plats. Vakterna som stått mellan publiken och scenen ända sen jag kom gick runt och motade tillbaka fans som hängde ut för mycket över stängslet. Gud vad det här skulle bli kul!

Jag hade aldrig varit på nån konsert med Eric, hade blivit superlycklig när jag såg att han skulle uppträda här på Grönan nu i sommar. Jag och Emelie hade bestämt att vi skulle gå tillsammans. Men nu så hade hon tydligen viktigare saker för sig. Jag surade lite över det där, men avbröts i mina tankar av att en liten gubbe(säkert chefen för grönan eller nåt) kom upp på scenen, hälsade alla välkomna och bad publiken att tränga ihop sig så gott det gick. Sen berättade han att det var nytt publikrekord, 41'000 människor hade kommit för att lyssna på Eric!! Alla jublade högt, och fick mig att kolla runt bakom mig.

Shit. Det var faktiskt sjukt mycket folk här, det pirrade till lite i mig när jag tänkte på att jag stod längst fram, bara någon meter bort från Eric. Jag hade hört att han ibland brukade ta upp en tjej på scenen under konserten, tänk om det skulle bli jag! När jag tänkte på det blev jag alldeles varm i kroppen.

-

Minnena var tydliga som de varit igår, men jag kunde ändå inte känna igen mig i dom riktigt. Milena som jag var nu fanns det inte spår av då. Jag började gå mot scenen där det redan var smockfullt av folk. Jag trängde mig fram till vipraden längst fram och tryckte mig mot stängslet. Först när jag stod där tog jag av mig solglasögonen, och hoppades att ingen skulle lägga märket till mig. Alla var ju så fokuserade på Eric.

Minuterna gick snabbt, och jag skrattade inom mig under soundchecken då jag hörde Erics underbara röst. Det fattades nästan att jag inte fick sjunga själv på soundchecken, som på alla sommarens konserter. Det kändes nästan som allt jag varit med om varit en dröm och jag kom tillbaka till den 3 juli 2011, som okända Milena Seger, men när jag mötte Jennifers blick från publikskaran visste jag att jag att allt varit sant. Hon log mot mig och testade dansstegen en sista gång innan hon gick backstage igen. Jag kände pirret växa i magen på samma sett som för ett år sedan. Pirret inför att få se Eric snart. Min största idol, precis som för ett år sedan. Allt var precis som för ett år sedan, tills jag äntligen fick se Eric komma ut på scenen, och såg hans ansikte lysa i solen.

Han var inte bara artisten, idolen Eric Saade i mina ögon längre. Han var något så mycket större.