'VIP-BILJETT TILL ERIC SAADE, GRÖNA LUND, KL 16.00 3/7-2012'



Jag förstod först inte. Var det helt enkelt en biljett till en av Erics konserter? Det tog ett tag innan jag insåg. Gröna Lund. Samma plats som för exakt ett år sedan. Samma ställe jag väntat på i timmar för att se Eric. Nu fick jag se honom all hans lediga tid. Då visste jag inte vem han var, mer att han var min största idol. Jag visste inte då att han betydde så mycket för mig, som nu. Det var helt otroligt hur saker kunde förändrats. Jag satte mig ner på en av stolarna och kunde inte sluta le. Biljetten höll jag hårt i min hand, och lycka spred sig i hela kroppen. Det skulle bli en perfekt dag, precis som Eric säkert hade planerat ... Alla pilarna ... Jag log.

Ingen var hemma i huset, och ingen Eric syntes till. Antagligen skulle det bli så likt dagen för exakt ett år sedan som möjligt. Vi skulle ses först där. Jag skulle så där som en i publiken ... och han skulle inte ta upp mig på scenen. Peka på mig, men råka få upp tjejen bredvid. Jag skrattade och gick upp till mitt gamla rum. Det var numera ett gästrum. De lila lakanen var utbytta mot rena, vita, min garderob var helt tömd på saker och det var allmänt tomt. Alla mina saker var ju i lägenheten nu. I mitt hem.

Efter en liten stund i min mammas och pappas hus kändes det lite tomt. Jag bestämde mig för att dra mig tillbaka till lägenheten och spendera timmarna tills konserten där. När jag gick hem sken solen varmt ner på asfalten och brände på mina bara fötter. Men det gjorde ingenting. Jag småjoggade längs kvarteren och kände en sådan obeskrivlig lycka. När den varma julivinden blåste genom håret kunde jag glömma sorgen. Jag fokuserade på Eric, och försökte glömma Emelie för en stund. För jag visste att jag behövde gå vidare, och låta saker gå förbi, trots att det gått så snabbt. Det var bara lite mer än en vecka sedan det hände, men jag hade reagerat så annorlunda än när Eric försvann. Jag visste att hon inte ville att jag skulle gråta hela nätterna och sörja hela dagarna. Hon ville inte det.

När jag klev in i lägenheten med smutsiga fötter och ruffsigt hår lyste den gula solen in genom vardagsrummets heltäckande panoramavägg och lägenheten kändes fri. Jag studsade mot badrummet och försökte med möda tvätta mina fötter i handfatet. Efter att ha ramlat några gånger lyckades jag till sist få fötterna rena, och jag torkade dom på ett rent badlakan ur badrumsskåpet. Jag hörde hur mobil vibrerade till. Ett sms från ett okänt nummer. 'En taxi står utanför vid två'. Ingen hälsning, ingen avsändare. Jag kunde mycket väl lista ut från vem det var. Jag skrattade för mig själv och såg på klockan som närmade sig tolv. Jag hade gott om tid.

Jag målade mina tånaglar, fingernaglar, plattade håret och ägnade säkert en timma till att prova olika kläder. Efter att ha provat alla mina klänningar beslutade jag mig till en lämpligare konsertoutfit - ett par korta jeansshorts och en stor skjorta. Det fick duga. Jag granskade mig i spegeln och insåg att jag inte alls liknadade mig själv för ett år sedan. Ett år äldre, och så mycket hade hänt med mig. Det var som det senaste året med Eric hade fått mig att se allt som många får se i ett helt liv. Att älska någon så mycket, att tro förlora något, att göra fel och komma tillbaka, att gråta nätterna långa utan stopp, att få lära känna så många underbara personer, att nå alla drömmar man någonsinn haft - och att förlora en person som betytt så mycket. Om allt detta var ihoppressat på ett kort år, vad skulle då hända i framtiden?

Mitt leende försvann inte när jag lämnade spegeln. Klockan närmade sig halv två och jag gick ut i köket. Stekte ett ägg, drack en cola som jag hittade i kylskåpet och kände i kroppen hur jag bara ville att konserten skulle börja.

*

Klockan var prick två. Jag skyndade mig ner för trapporna och såg en svart taxi vänta utanför. Alltså ingen Tomas den här gången, tänkte jag och skrattade för mig själv. Eric hade ju egna uppfattningar om taxi. Jag sprang och satte mig brevid taxichauffören.

"-Hej! Gröna Lund, tack" Log jag. Han nickade och svarade:

"-Det vet jag" Såklart. Eric hade ju bokat taxin innan, för att se att jag säkert kom rätt. Alltid 100%.

Jag klev ut utanför Gröna Lund och för en gångs skull fick jag stå i den långa kön som alla andra. Inte gå med backstage. Egentligen ingick ju inte Gröna Lund konserten i årets turné, så jag hade inget gästnummer. Vad jag visste. Det var antagligen en extrakonsert teamet lagt in. Jag tog upp solglasögonen ur väskan för att slippa bli igenkänd, vilket hände lite då och då nu för tiden. Folk skulle nog undra varför jag stod i publiken.

När jag efter ett bra tag kom fram till kassan visade jag upp min biljett och erhöll en vip-tag. För en säker plats längst fram. Innan jag gick mot scenen köpte jag mig en stor mjukglass och satte mig på en bänk i solen. Glassen smälte fortare än jag han äta, så det slutade med att halva glassen landat på asfalten. Solen sken somrigt, precis som för ett år sedan. Jag mindes hur jag stått i kö hela dagen för en bra plats, sms:at Emelie - som inte hade kunnat komma. Jag mindes hur det pirrat i hela kroppen för att se Eric redan flera timmar innan. Jag mindes allt så tydligt när jag var här igen...

Den här dagen hade jag väntat på i evigheter. Eric Saade skulle uppträda på Grönan, och jag tänkte sjävklart ta mig dit. Själva konserten skulle börja först om några timmar, men jag hade varit på konsert här förut och visste att jag aldrig skulle få en bra plats om jag inte kom i tid.

Jag hade tur. Platserna vid stängslet var bara upptagna till hälften, och jag trängde mig fram till en plats precis vid högtalarna. Där satte jag mig ner och väntade. Jag tog upp min mobil ur min bruna läderväska och skrev ett sms till min kompis Emelie:

Kmr du eller? Paxar en plats åt dig längst fram;-)<3

Redan några sekunder senare plingade det till.

Asså jag e så himla lessen sötan, men jag har ändrade planer, ska ut med Adam, kommer inte :(<3

Åh, perfekt. Så nu skulle jag få stå här själv bland alla skrikande småglin. Jippi. Aja, hon fick väl skylla sig själv att hon missade allt. Jag tänkte i alla fall stanna här.

Utrymmet framför scenen fylldes ganska snabbt, och jag fick ställa mig upp för att inte fösas undan. Från alla håll tryckte det mot mig, och jag höll hårt i min väska. Jag klamrade mig fast vid stängslet när några tjejer försökte tränga sig fram till min plats. Vakterna som stått mellan publiken och scenen ända sen jag kom gick runt och motade tillbaka fans som hängde ut för mycket över stängslet. Gud vad det här skulle bli kul!

Jag hade aldrig varit på nån konsert med Eric, hade blivit superlycklig när jag såg att han skulle uppträda här på Grönan nu i sommar. Jag och Emelie hade bestämt att vi skulle gå tillsammans. Men nu så hade hon tydligen viktigare saker för sig. Jag surade lite över det där, men avbröts i mina tankar av att en liten gubbe(säkert chefen för grönan eller nåt) kom upp på scenen, hälsade alla välkomna och bad publiken att tränga ihop sig så gott det gick. Sen berättade han att det var nytt publikrekord, 41'000 människor hade kommit för att lyssna på Eric!! Alla jublade högt, och fick mig att kolla runt bakom mig.

Shit. Det var faktiskt sjukt mycket folk här, det pirrade till lite i mig när jag tänkte på att jag stod längst fram, bara någon meter bort från Eric. Jag hade hört att han ibland brukade ta upp en tjej på scenen under konserten, tänk om det skulle bli jag! När jag tänkte på det blev jag alldeles varm i kroppen.

-

Minnena var tydliga som de varit igår, men jag kunde ändå inte känna igen mig i dom riktigt. Milena som jag var nu fanns det inte spår av då. Jag började gå mot scenen där det redan var smockfullt av folk. Jag trängde mig fram till vipraden längst fram och tryckte mig mot stängslet. Först när jag stod där tog jag av mig solglasögonen, och hoppades att ingen skulle lägga märket till mig. Alla var ju så fokuserade på Eric.

Minuterna gick snabbt, och jag skrattade inom mig under soundchecken då jag hörde Erics underbara röst. Det fattades nästan att jag inte fick sjunga själv på soundchecken, som på alla sommarens konserter. Det kändes nästan som allt jag varit med om varit en dröm och jag kom tillbaka till den 3 juli 2011, som okända Milena Seger, men när jag mötte Jennifers blick från publikskaran visste jag att jag att allt varit sant. Hon log mot mig och testade dansstegen en sista gång innan hon gick backstage igen. Jag kände pirret växa i magen på samma sett som för ett år sedan. Pirret inför att få se Eric snart. Min största idol, precis som för ett år sedan. Allt var precis som för ett år sedan, tills jag äntligen fick se Eric komma ut på scenen, och såg hans ansikte lysa i solen.

Han var inte bara artisten, idolen Eric Saade i mina ögon längre. Han var något så mycket större.