Jennifer suckade ljudligt, och jag skrattade.

"-Du Jen, hur många provade du?"


Hon rodnade lätt, och kollade lite skamset på mig.

"-Tjugotvå..."


Jag skrattade, och gick in i omklädningsrummet för att ta av mig den tredje bröllopsklänningen jag provade. Samtidigt som jag drog den över huvudet råkade jag komma åt dörren lite, så att den öppnades några centimeter. Som tur var hann ingen se in.

Men jag hann se ut. Och såg precis vad jag hade letat efter hela dagen.

---

Jag kunde knappast dra ögonen ifrån den vackra klänningen, som hängde på en galge, några meter bort. Men jag var tvungen, eftersom jag behövde dra av mig den fluffiga "Diana-klänningen". När jag efter stor möda och stort besvär hade fått av mig den stora klänningen ropade jag på Frida.

Jag räckte ut klänningen till henne genom dörrspringen och pekade sen på den.

"-Jennifer, skulle du kunna räcka mig den där där borta? Jag skulle vilja prova den."


Jennifer kollade yrvaket upp från sin iPhone - antagligen hade hon varit djupt försjunken i TempleRun eller något liknande. Hon kollade frågande på mig.

"-Va?"


Jag pekade på den igen.

"-Den."


Jennifer ställde sig snabbt upp, och satte handen för pannan.

"-Aj, aj, kapten."


Frida gick och hängde tillbaka "Diana-klänningen" samtidigt som Jennifer ställde sig på en pall för att ta ner den jag hade pekat på. Så fort jag fick den i mina händer visste jag att det var något speciellt med den här klänningen. Den hade något som ingen annan av de jag provat hade haft. Fridas röst hördes över dörren.

"-Vill du att jag hjälper dig?"


Jag skakade på huvudet, även om hon såklart inte kunde se mig.

"-Nejdå. Jag klarar mig."


Jag hänge snabbt upp galgen som klänningen satt på på en krok inne i omklädningsrummet, och drog snabbt igenom mitt hår några gånger med fingrarna innan jag tog ner klänningen från galgen och försiktigt började dra på mig den.


*


Frida och Jennifer kollade med stora ögon på mig i spegeln, och jag såg hur en tår letade sig fram fram ur Jennifers ögonvrå. De kunde bara stirra. Och samma var det mig med mig.

"-Åh, Mil, du är så vacker så jag börjar gråta!", snyftade Jennifer.


Jag log stort, och kände mig stolt. Vacker? Ja, faktiskt. Jag kunde inte låta bli att erkänna det för mig själv. Jag mönstrade mig själv i spegeln.

Den var perfekt.


Klänningen var av vitt siden, och föll i mjuka volanger i flera lager utefter kroppen. Över bystet fanns ett underbart broderat mönster, bestående av silverpärlor och matchande tråd. Även nere vid fållen var det broderat på flera ställen.


Jag tog ett triumferande andetag. Det här var precis vad jag ville ha. Jag nickade, och vände mig om.

"-Jag tar den här."


Frida nickade, men kollade ändå tvekande på mig. Hon sänkte rösten och viskade:

"-Är du säker? Den kostar tretton tusen..."


Jag nickade.

"-Det spelar ingen roll."


Jag hade inte särskilt bra koll på vad bröllopsklänningar brukade kosta i vanliga fall, men antog att den här definitivt var av det dyrare slaget. Men jag var säker på min sak. Om det var något jag visste att jag ville, så var det det här. Jag upprepade:

"-Jag tar den här."


Jennifer och Frida verkade vänta lite för att se om jag skojade, men verkade sen fatta att jag menade allvar. Jennifer kastade sig om halsen på mig, och jag fick rygga undan lite för att hon inte skulle blöta ner klänningen med sina tårar.

"-Åh, Mil!"


Frida kramade om mig.

"-Eric kommer att bli ännu mer förälskad i dig än vad han redan är."


Det värmde i mig när hon sa det. Och jag kollade på mig själv i spegeln ännu en gång. Ja. Den var perfekt. För mig, men också för Eric. Vi skulle få det perfekta bröllop vi båda drömde om. Jag log för mig själv.

"-Tror du det?"


Frida skrattade, och log stort.

"-Nej." Hon gjorde en paus, och la skrattande till när hon såg min förbryllade min:


"-Jag vet."

---

Förlåt förlåt för händelselöst kapitel, men skrev ihop det här kapitlet på endast tjugo minuter(jag kan säga er att det brukar ta ca en och halv timme per kapitel annars...)

Iaf, glöm aldrig att vi älskar er! LoveYa/Wanja♥