Timeless♥ - Sista Kapitlet

"-Jag har ju redan ..." Mer hann jag inte säga innan jag kände hur någon tog en säck över huvudet på mig och jag hörde hysteriska skratt. Inte svåra att känna igen, så jag lät dem bära ner mig för trapporna och sätta mig i någon form av fordon. Först då försvann säcken från mig och jag såg vart jag befann mig. Rosaklädda Frida, Thea och Jennifer som jublade när jag hörde en motor starta. Jag hade ingen aning om vart vi skulle, vad jag just gjorde eller vart jag skulle befinna mig de nästa minuterna. Men det gjorde ingenting, för ärligt talat fanns det nog ingen bättre sätt att fira sin möhippa med sina närmaste vänner, vad man än gjorde, vart man än befann sig. Jag lutade mig bara bakåt och lät vinden blåsa igenom mitt hår när cabrioleten körde iväg. Det fanns fortfarande små bitar av mig som saknades ... Emelie, Marcus ... De skulle aldrig riktigt komma tillbaka eller fyllas av något annat - men varje gång jag log lyckades jag sköta saknaden bättre, och de senaste veckorna var nog de veckor jag lett mest i mitt liv

---

Femtonde september tvåtusentolv.

Frida lät några lockar falla ner runt mitt ansikte.

"-Vad tycks?"


Jag kollade på mig själv i spegeln. Frida hade jobbat ett bra tag med min håruppsättning, men det hade det varit värt. Hon hade gjort en fläta som hon sedan fäst i en knut uppe på huvudet. Resten av håret hade hon lockat lätt, och låtit det falla ner slingor som fint ramade in mitt ansikte. Jag kände hur mina ögon vidgades en aning, och mina läppar kröktes sakta till ett leende. Jag kom inte riktigt på något att säga, men Frida såg mitt leende, som bara kunde tolkas på ett sätt. Hon log stort, och jag såg i spegeln hur hon vände sig till höger - alltså till vänster, och öppnade munnen för att ropa på någon som stod en bit bort.

"-Jennifer! Kom!"


Några sekunder senare såg jag Jennifers blonda kalufs dyka upp bakom mitt huvud i spegeln. Jag såg att hon redan var stylad. Hennes hår var plattat, och uppsatt i en stram tofs. Hennes läppar lyste av det röda läppstift de var målade med, och ögonen var stilfullt markerade med eyeliner. Hon hade på sig en beigefärgad, enärmad klänning, som smet åt om midjan. Jag tänkte för mig själv att det verkligen var snyggt på henne - och ovanligt. Det var inte precis så här man brukade se Jennifer. Hon såg min gillande blick, och log stort mot mig i spegeln.

"-Jag måste säga att Frida har gjort ett riktigt bra jobb med dig." Hon lade händerna på mina axlar, och drog lätt i lockarna som föll ramade in mitt ansikte. Hon nickade, och formade sina läppar till en pussmun samtidigt som hon log mot min spegelbild. Hon blinkade och skrattade.

"-Redo för sminket, honey?"


Jag nickade.

"-Ready."


Frida log mot mig en sista gång, innan hon stack iväg för att fixa sig själv. Jennifer gick och drog ut en låda ur sekretären som stod mot väggen alldeles bredvid. Hon tog ut två enorma neccesärer, och började veckla ut dem.
Jag kunde inget annat än att gapa åt allt smink som fanns i dem. Jag kollade med öppen mun på Jennifer.

"-Seriöst!?"


Hon skrattade.

"-Det är bröllop, då är det inte meningen att man ska spara."


Ett konstigt ljud - som kanske kunde liknas lite vid ett skratt, jag vet inte, kanske ett frust? - slank ur min mun, och Jennifer bet sig i läppen för att inte börja gapflabba. Hon sträckte sig istället efter underlagskrämen som låg i den större av väskorna, och tog tag i min i min stol för att snurra runt mig, så att jag satt mot henne istället. Jag kollade surt på henne.

"-Får jag inte se min sminkning?"


Hon skrattade.

"-Näpp. Från och med nu är speglar förbjudet område."


Jag suckade. Aja. Jag hade väl inte precis något annat val än att lyda. Plötsligt såg jag Jennifers hand precis framför mina ögon, och ryckte till. Sen kände jag hur den kalla krämen nuddade min kind, och hörde Jennifers röst:

"-Blunda."


*


Jag slöt ögonen, och Frida drog upp den sista biten av dragkedjan på klänningen. Sen tog hon ett steg tillbaka, och jag öppnade ögonen. Jag hörde Jennifer dra efter andan, och Fridas hjärtliga skratt. Jag vände mig oroligt mot båda av dem.

"-Vad är det? Ser jag konstig ut?"


Jennifer bara stirrade på mig. Frida stod bredvid henne, i sin röda klänning och lockade hår, med ett enormt leende på läpparna.


Jennifers perspektiv:

Jag fick inte ur mig ett ord. Visst, jag hade i allmänhet väldigt lätt för att bli rörd, men något så här vackert hade jag aldrig sett i hela mitt liv. Jag kunde bara stirra på Milena, som stod framför mig. Hennes klänning föll i mjuka vågor ner mot golvet, och släpet låg efter henne som ett hav av siden. Hennes oroliga ögon omgavs av en mjuk, glittrande men naturlig makeup som verkligen framhävde hennes äkta skönhet. Läpparna var halvt öppna, och det ljusa läppglanset lyste upp när en svag strimma sol föll över henne. Hon började se mer och mer orolig ut, och jag tvingade mig själv att säga något, även om jag bara fick fram det som en snyftning:

"-Du... du är så himla vacker, Mil."


Jag kunde se i ögonvrån hur Frida log. Hon var bättre på att hantera såna här situationer än jag.

"-Good job, girl!"


Jag kollade snabbt upp på henne, och besvarade svagt hennes hand med en high-five. Nämen, hon hade rätt. Vi hade verkligen gjort ett bra jobb. Jag hade knappt kännt Frida i någon månad - då Mil presenterade oss för varandra - men kom redan superbra överens med henne. I varje fall hade hon gjort en helt underbar frisyr, och jag kunde inte precis klaga på min sminkning heller... Vi hade först tänkt hyra in en stylist. Men nu var jag verkligen glad att vi inte hade gjort det.

Jag såg hur Milena fick ett lättat leende på läpparna - som dock snabbt byttes ut mot otålighet.

"-Snäääälla, kan jag inte få se mig i en spegel?"


Jag skrattade åt hennes plötsliga humörsvängningar, och tänkte precis svara att det absolut inte gick för sig, när jag hörde en välbekant röst utifrån dörren.

"-Knack knack."


Milenas perspektiv:

När jag hörde hans röst kändes det som om mina ben skulle vika sig mitt itu. Fjärilarna börja fladdra i min mage, och jag kände hur jag bara ville springa fram till dörren, slita upp den, och kasta mig i hans armar. Jennifer och Frida hade inte låtit mig träffa honom sen igår - då vi båda hade blivit bortrövade. Jag hörde hans andetag där utifrån, och förberedde på mig att några sekunder få känna hans armar runt mig och hans läppar mot mina. Mitt hjärta dunkade.


Jennifer kastade sig fram till dörren och vred om låset i samma stund som handtaget trycktes ner. Hon gled ner med ryggen mot dörren och pustade ut.

"-Jennifer!", utbrast jag. Hon kollade med sträng blick på mig, som om jag borde se det självklara i situationen. Strax efter hörde jag Erics frågande röst:


"-Frida? Jennifer? Var är Milena?"


Jennifer ignorerade honom. Han fortsatte:

"-Alex har hållit mig fången i en liten garderob typ hela dagen, snääälla jag måste få komma in och träffa Milena?"


Jag kände mitt hjärta hoppa över några slag när jag hörde hans ord genom dörren. Jag öppnade munnen för att svara, men Jennifer hann först.

"-Du vet att det är förbjudet för brudgummen att se bruden innan själva ceremonin."


"-Men..."


Jennifer var bestämd.

"-Inga men."


Jag hörde Eric sucka. Sen blev hans röst varm, och han frågade mjukt:

"-Mil?"


Jag rusade fram till dörren, och skulle precis ropa att jag var här, men Frida höll för min mun, så det enda som hördes var:

"-Jmgh rjh hrr!"


Frida svarade istället för mig.

"-Hon är här, men glöm att hon kommer få prata med dig."


Jag försökte förgäves komma ur hennes grepp, men var fast. Jag hörde Eric sucka en gång till, men sen skrattade han lätt.

"-Aja, knäppisar." Jag gjorde en paus, och fortsatte sen, med samma varma tonfall han hade använt innan: "-Mil, vi ses sen. Jag älskar dig."


Jag lyckades äntligen ta mig loss, och fick fram ett svagt:

"-Jag är hon i vitt."


Jag trodde först inte att han hade hört mig, men när jag hörde hans vackra, lågmälda skratt förstod jag att han hade gjort det.

"-Jag är han i svart."


Jag kände en sprudlande känsla växa inom mig, och gjorde mig beredd på att ropa ut en massa kärleksförklaringar, men stoppades av Fridas hand som återigen hade fått tag om min mun. Jennifer tryckte händerna mot dörren.

"-Gå nu Eric!"


Han skrattade, och jag hörde hur ljudet av hans steg avlägsnade sig, och försvann längre och längre bort i korridoren.



*



Solstrålarna mötte mitt ansikte när Jennifer och Frida ledde ut mig vid den ståtliga byggnadens baksida. De hjälptes åt att bära min aning släpande klänning för att den inte skulle bli smutsig. Jag kände mig för tillfället som en sådan där sagoprinsessa som bara existerade i drömmar, med vit, stor klänning, perfekt hår och perfekt sminkning. Och så där lycklig, fast samtidigt nervös. Det började pirra i kroppen när de långsamt ledde mig bakom träden i den stora slottsträdgården, och jag ansträngde mig för att inte kliva fel i de små, vita klackskorna. En bit bort hörde jag röster som jag kände igen, och skratt från glada människor när jag såg en kvinna i knälång, ljusbeige klänning närmade sig.

"-Mamma!" Utropade jag och var nära att springa fram till henne när Jennifer stoppade mig genom att lägga en hand på min axel.

"-Förstör inte klänningen eller nått nu" Hon såg på mig med ett snett leende och jag suckade bara.

"-Åh, gumman ..." Mamma mötte mig i en lös kram för att inte riskera att nudda mitt hår eller mitt smink. Jag såg att några små tårar rann ner för hennes kind när hon granskade mig. "-Jag har aldrig sett något vackrare ... du är så fin" Utbrast hon och jag log mot henne.

"-Jag instämmer" Pappa slöt upp strax bakom mamma och gav mig en puss i pannan innan han ställde sig och tog mammas hand.

"-Ni är jättestiliga ni också" Skrattade jag, de båda log brett och mamma torkade bort några rörda tårar med en näsduk när jag plötsligt hörde dova ljud av klingande kyrkklockor. Jag stannade till och kände nervositetet stiga i mig. Tänk om jag skulle ramla på väg fram till altaret, fastna med klänningen eller bli så rörd så att tårarna skulle förstöra mitt ansikte? Jag andades djupt, vinkade till mamma och pappa som skyndade sig bort mot trädallén och de vita uppställda bänkarna. Folk började slå sig ner, men ännu såg jag inte till någon Eric bredvid prästen framme vid det vita, lilla altaret längst fram vid slottet.

"-Är du nervös?" Frida ställde sig framför mig och granskade mitt ansikte samtidigt som Jennifer rättade till min klänning. Jag nickade stumt.

"-Du ska i alla fall veta att du är väldigt, väldigt vacker" Sa Jennifer och bad Frida att hjälpa henne med klänningen när vi sakta började gå längs den gröna gräsmattan mot allén. Jag försökte kväva nervositeten genom att andas långsamt och tänka på alla personer som var här. Alla som jag älskade. Jag hade knappt hunnit hälsa på några än, vi hade haft fullt upp med att fixa mig iordning, men efter vigseln skulle jag ha hela kvällen på mig att prata med alla som kommit.

Vi närmade oss långsamt folket när kyrkklockorna började tona ut i sensommarvinden och någon började spela piano framme vid altaret. Ljuva pianotoner flöt ut över allén där alla gäster satt och väntade. När jag kom fram bakom träden och folket fick syn på mig reste sig en efter en från de vita bänkarna och vände sina blickar mot mig. Jag kände mig fruktansvärt nervös när Jennifer och Frida lyfte min klänning, pianospelet blev starkare och jag mötte massor av rörda blickar. Jag såg Maja, mamma och pappa, Tomas, Marlene, Adam, Thea och Victor, Martin, Gustav ... Alla såg på mig. Inte på samma sätt som när jag stod på scen eller hade en signering. Inte alls på samma sätt. Så mycket djupare. Och varmare.

Jag tog ett djupt andetag, blundade en sekund och öppnade ögonen igen när Jennifer viskade till mig att börja gå. Det var som en lättnad, som att all nervositet släppte när jag skymtade honom i svart smoking längst fram. Eric stod bredvid prästen längst framme och log det finaste leendet jag någonsinn sett. Ett leende som betydde så mycket. Jag kände hur jag bara ville springa fram till honom och kasta mig i hans famn, men stoppade mig genom att med små, långsamma steg börja gå fram mellan bänkarna i den vackra allén. För varje steg kom jag ett steg närmare Eric, vars leende blev bredare och bredare ju närmare jag kom. Det kändes som allt annat stannade upp när jag långsamt gick fram mot honom. Det enda jag såg vad Eric. Alla andra var som suddiga. Jag avbröts ur min lilla dröm av att fåglarna kvittrade högljutt uppe från trädkronorna, och gick lite snabbare.

Frida och Jennifer släppte min klänning och jag tog ett sista steg innan jag stog framför honom och han snuddade vid min hand. Lyckan spred sig i mig som tusentals solar och prästen tog några steg närmare oss.

"-Eric Khaled Saade, tager du Milena Maria Seger till din hustru att älska i lust och nöd?" Prästens ord ekade i mitt huvud och jag mötte Erics sneda leende.

"-Ja, det gör jag"

Man kunde inte gå miste om lyckan i hans röst. Jag släppte inte hans ögon med blicken. Våra ögon såg bara varandra, och var som fastnaglade i varandra.

"-Milena Maria Seger, taget du Eric Khaled Saade till din make att älska i lust och nöd?" Jag stannade upp ett par sekunder innan jag svarade.

"-Ja"

Frida steg fram och gav en glittrande ring i min hand, och Eric tog emot en från Alex. Långsamt, utan att släppa varandras blick trädde vi på en fjärde ring på varandras ringfinger. Jag höll upp handen mot solen och de fyra, perfekta ringarna glänste i solskenen. Jag såg på Eric, och det var som inget annat än vi två existerade. Jag viskade tyst, bara till honom. Ingen annan skulle förstå:

"-Den första symboliserar kärleken" Han skrattade tyst och klev närmare mig. Ingen annan kunde förstå. Den första ringen var egentligen förlovningsringen från ön, min artonde födelsedag för mer än ett år sedan. Men för oss var den så mycket mer än förlovningsring.

"-Den andra för återförenselsen" Jag log åt hans ordval och tog hans hand i min samtidigt som han strök över mina fyra ringar med tummen. Återförenselsen efter att jag trott att han varit borta från mig för alltid en tid. Den hemskaste tiden i mitt liv. Den andra ringen betydde också att det fanns något djupt inne som aldrig gick att glömma.

"-Den tredje ... är lyckan" Log jag och hans ansikte närmade sig mitt. Lyckan över att vi hade varandra igen, och att drömmar faktiskt kunde gå i uppfyllelse. "-Och den fjärde då?" Undrade jag och sträckte på mig för att nå hans ansikte.

Det följde några sekunder av tystnad. Det såg ut som han tänkte.

"-Den fjärde är tidslösheten älskling ... Det behövs ingen tid mer. Jag vill vara med dig för alltid, och för det räcker ingen tid till. Jag vill vara med dig i all evighet, och längre än så. Milena ..." Hans läppar nuddade mitt öra och han viskade tyst. "-Den fjärde ringen betyder timeless"

Jag log när hans läppar nuddade mina i en perfekt kyss. Jag hörde inte ens applåderna från människorna i bänkarna, såg inte mamma gråta, hörde inte mina vänner jubla, såg inte prästens klassiska leende ... Det enda jag såg och kände var Eric. Den jag älskade mer än allt på hela jorden. Han var mitt allt, och nu visste jag äntligen, att han skulle vara det för alltid.

---

Kommentera på riktigt, riktigt mycket nu(kan inte ALLA slänga in en liten kommentar på detta sista kapitlet? Det skulle betyda så mycket för oss!), för det är inte riktigt slut än. Ni är bäst! Love you/Nina och Wanja ♥

världens bästa novell. Åh, ni är så sjuk underbara så ni fattar inte. Hoppas ni kommer fortsätta och kanske släppa egna böcker i framtiden? NI ÄR BÄST PÅ NOVELLER!

Aww, man lever in i berättelsen .

Helt underbart kapitel !

Ni har skrivit än sån bra novell! Kommer verkligen sakna den <3

Vill inte att det ska ta slut:/ Ni har gjort ett fantastikst jobb med dessa noveller:) Glömmer aldrig den dagen, då jag hittade till denna sida och sen den dagen har jag varit fängslad med era noveller.

Grymt bra jobbat:)

Men ååååååå!! Jag gråter, inte för att det är såååå hääär fint utan för att det är slut :'(

Naaaw, så himla fint :) Så otroligt tråkigt att allt är slut nu, eller? Ni har verkligen gjort ett grymt jobb. Absolut mycket bättre än någon annan novell som finns! Kommer sakna den nästan för mycket. Nu är det bara att läsa den igen då.



Vill också önska er två tjejer all lycka till i framtiden! Haha, låter som om vi ska ta studenten eller nått ;) Men jag hoppas verkligen att ni skriver mer. Säg gärna till i så fall. Ha det så bra! ♥

Aaaaaaa! Det är så JÄVLA sjukt att det är slut! Jag kan inte fatta det! Det är så synd vill ha många mer kapitel ju!



Snälla snälla snälla kan ni skriva en till novell om Eric Saade? Snälla? Det vore underbart i all denna sorg för att det är slut...

Såå super braa:D:D:D<33

Tack så mycket för den underbart fina bloggen som har gjort mina dagar ända sedan jag började läsa. Ni är seriöst de bästa novell bloggerskorna ever! Så synd att det är slut... men allting har ett slut. Jätte jätte jätte fint. Så nu ska vi se fram emot pop explosion! Längtar galet mycket :) Tyvärr blir vi inte på samma men ändå. Vi alla läser den här bloggen för en sak. Vi älskar: Eric Khaled Saade <3



KRAM LOVE UUU!! / Noomi <3

Ni fick mig definitivt att gråta nu :'''( Kommer sakna det hela och ja-det var awesome detta kapitel med! <3

Jag fick tårar i ögonen när jag läste den här sista novellen :( för det var så himla fint men sammtidigt att det är den sista novellen :) kommer verkligen sakana den för ni två underbara tjejer har den bästa novellen om Eric Saade!!<3<3:D

Åh det är så fruktansvärt underbart fantastiskt! Det finns verkligen inga ord för hur bra och hur duktiga ni är! <3 Jag är så glad över att jag hittade denna novellen och för att jag har följt den under hela tiden ni skrivit. Ni ska veta att den har betytt väldigt mycket för mig. :* Kommer sakna detta så enormt mycket! SNYFT! <3

Assa gråter som helvete mkt... så jävlig bra assa ni e bäst fan va jag älskar eer km igen skriv mer snälla vi alla ber er skriv mer vi vill ha mer

Sjukt bra!!!!!! :D

Jag har följt den här novellen sen Eric postade om den på fb, och jag blev förälskad i den! Det är jättetråkigt att denn måste ta slut, men nån gång måste den :/ men den var hur bra som helst!

Alla är nog ledsna för att den slutade, men vad skulle vi tycka om ni inte ens skapade den? Tack för det!

Faaaaaantaaasstiiissskkktt , ni skrev att det inte är riktigt över än? Haha (:

OH NOOOOOOOOO DEN FÅR INTE VARA SLUUUUUT MEN DEN VAR HELT FANTASTISK TRO MIG DEN ÄR BÄTTRE ÄN ALLT JAG HAR LÄST I HELA MITT LIV!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!

KAN NI INTE HA KVAR BLOGGEN SEN ÄVEN FAST NI INTE SKRIVER PÅ DEN SÅ MAN KAN LÄSA DEN IGEN??! :D

Jättebra!!!!

Sååååååååååååååååå jäääääääääääävla braaaaaaaaaaaAaaaaaaaa

Ni har verkligen skrivit en helt underbar novell!!! Varenda kapitel har varit så sjuuuukt bra!



Kommer sakna den sjuuukt mkt, skulle va bra om ni hade kvar bloggen så att man kan fortsätta läsa kapitlerna :)

Det har verkligen varit en riktigt grym novell. Ni vet vad ni gör och får oss förstå hela handlingen och det gör det hela så bra! Grymt bra, vi hoppas att det kommer mer. Kram!

Novellen får verkligen inte ta slut. NEJ!! Den får verkligen inte det. Denna novellen var riktigt bra. Till och med så bra att jag har suttit uppe långt in på natten för att läsa den :D Jag hoppas verkligen det blir en till om SUPERSOCKERSÖTA Eric <3

det var jätte bra men snälla skulle ni kunna checka in min novell och säga vad ni tycker förestten kommer det en ny novell!!!!!

Jag kan inte fatta att det är slut! Jag sitter här och gråter.... Slut på Milena och Eric.... Jag minns när de träffades första gången efter konserten.... Ja

Jag satt och storlog under hela tiden jag läste detta kapitel. Riktigt fint tjejer! Ni har gjort ett superbra jobb med novellen, helt klart den bästa om Eric jag har läst! Ops, ni fällde jag visst en liten glödjetår här x) Ni är superbra!<3

Så sjukt underbart grymmt!!! jag älskar er tjejor! se ya as soon as possible!! ;-) ;*

kan vara det allra bästa sista kapitlet någonsin! så himla bra skrivet, finns inte ord till hur mycket jag älskar er! sitter och gråter för att det är sista kapitlet! :')

Supersuperduper !! Ni är talangfulla !

super bra! :))

Jag är verkligen inte en sån som gråter. Men det här... tårarna bara rinner, jag kan inte hjälpa det.

Jág gillade verkligen den här novellen, jag vet att den inte är sann och att han kanske inte alls är sån här i verkligheten, men ärligt talat. Jag har börjat se Eric ur ett annat perspektiv efter att jag läst er berättelse, han betyder så mycket för mig och det känns nästan som man lär känna honom lite... haha! jag vet det låter kanske lite konstigt, men jag har verkligen det. Så bra är den!

Ni borde verkligen skriva en ny novell, om ni har tid och orkar. Det skulle vara jätte kul att läsa :)

Juste har jag sagt hur otroligt duktiga ni är på att skriva, det är verkligen något ni bör satsa på i framtiden.

Kram.

Jag är verkligen inte en sån som gråter. Men det här... tårarna bara rinner, jag kan inte hjälpa det.

Jág gillade verkligen den här novellen, jag vet att den inte är sann och att han kanske inte alls är sån här i verkligheten, men ärligt talat. Jag har börjat se Eric ur ett annat perspektiv efter att jag läst er berättelse, han betyder så mycket för mig och det känns nästan som man lär känna honom lite... haha! jag vet det låter kanske lite konstigt, men jag har verkligen det. Så bra är den!

Ni borde verkligen skriva en ny novell, om ni har tid och orkar. Det skulle vara jätte kul att läsa :)

Juste har jag sagt hur otroligt duktiga ni är på att skriva, det är verkligen något ni bör satsa på i framtiden.

Kram.

Hej vilken fin blogg!

Förlåt för lång kommentar och ifall jag verkar desperat, men det är jag hihi (A)



Har en tävling på bloggen nu och du kan vinna ett presentkort på 300kronor på NELLY.COM!!.



Anledningen till att jag har det är för att jag behöver all hjälp jag kan få för att samla in röster på min son då han är med och deltar i en tävling!



Gå in på denna länken och gör det 2 lätta reglerna och du har chansen att vinna ett presentkort på Nelly.com !!

http://sandracederbom.blogg.se/2012/february/tavling-vinn-presentkort.html



(har du röstat tidigare på min son så går det nu att rösta om på nytt då allting börjat om ifrån noll)



KOM IHÅG, DU HJÄLPER MIN SON OCH DET ÄR JAG EVIGT TACKSAM FÖR & VILL DÅ HJÄLPA DIG GENOM ATT HA EN TÄVLING! <3

fin blogg!

Sugen på att tävla? :D



Vinn ett valfritt iphoneskal på min blogg;

http://jonssonsfoton.blogg.se/2011/december/utkast-dec-12-2011.html#comment



Vinn ett sminkkit;

http://jonssonsfoton.blogg.se/2012/february/vinn-sminkkit.html#comment



Eller varför inte ta en titt på min bloppis?

http://jonssonsfoton.blogg.se/category/bloppis.html



WOOPWOOP, ha det så bra! Och sorry om du inte gillar reklam ;*

Fin blogg! :)

Hej, vill du tjäna pengar på din blogg?

Gå in på min blogg:

www.amandaklahr.blogg.se

och tryck på den stora bannern högst upp!

Ett jättenkelt sätt att tjäna pengar på din blogg!

Du kommer absolut inte ångra dig!

Du har inget att förlora! :D

Ni är dom bästa novell skrivarna som finns! Jag lovar! Ni är bäst! Jag är ett jättestort fan! Älskar er! Puss!

Hej! :) Jag heter Emma och jag har läst Timeless idag och jag bara äääälskaaaaar den!!! Ni skriver så fantastiskt bra!! Det var så väl beskrivet alltihop och jaa... Den är perfekt! Jag hittade dock inte kap. 10-19 och kap. 40-44. Tips på var jag ska leta?? Kan ju inte missa att läsa dom! :D <3 PS. Älskar er! <3 :)

Och vad heter ni på fb? Om man vill lägga till er :)

Ni borde börja skriva igen!

helt sjukt underbart, jag ser bilder fram för mig