---

Vi gick hand i hand mot bilen. På vägen mötte vi ett par fans som bad om autografer och bilder med oss, men det var mest roligt. Jag fick krama om några tjejer i tioårsåldern innan jag klev in i bilen.

"-Så, lust att äta ute ikväll?" Eric log mot mig innan han startade bilen som sakta rullade ut från parkeringen.

"-Absolut" Svarade jag och tog upp min mobiltelefon ur väskan för att passa på att Twittra. När jag loggade in på Twitter var hela min timeline full av bilder från bilder där jag varit uppe på scen hos Justin, massor av tweets om hur mycket tur jag hade i livet, några sura tweets och några få om att jag och Justin hade något på gång. Jag skrattade bara för mig själv hur mycket folk trodde om mig, twittrade snabbt och lade sedan ner telefonen i väskan igen.

"-Något nytt?" Undrade Eric.

"-Nej, blir bara förvånad om hur snabbt allt kommer ut på internet ..." Jag tog upp mobilen igen och visade en bild på mig från konserten med texten: Taskigt av Milena ... hur kan hon hålla på med Justin när hon har Eric?. Eric såg lite osäkert på mig men jag log bara, lutade mig mot honom och kysste hans kind.

"-Bry dig inte, för du vet ju sanningen" Sa jag övertalande och Eric log och nickade. "-Kom ihåg att jag alltid älskar dig, vad som än händer" Lade jag till och hans leende blev varmt när han släppte blicken på vägen stund för att se på mig.


"-Om du lovar att komma ihåg det du också"

Jag vaknade till ljudet av smattrande regndroppar mot fönsterrutan. Himlen var inte så blå som igår, några gråa regnmoln skymde solen. Jag satte mig upp i sängen, trots att jag hellst stannat under det varma täcket en stund till. Jag såg mig omkring omkring och upptäckte en liten lapp på nattduksbordet.

Jag log för mig själv åt den fina lappen. Han skulle ha en engångssignering på stan idag - men antagligen hade det bara blivit kaotiskt för mig om jag följt med, så vi tyckte båda det var bäst att jag stannade hemma. Dessutom tyckte jag det var skönt med en lugn dag för en gångs skull.


Jag kravlade mig ur sängen och klev i tofflorna som stod på den mjuka mattan. I pjamas gick jag ut till köket. Utan den skinande solen var köket inte alls lika ljust och fint som det brukade. En dimma av dysterhet flöt in genom lägenhetens panoramafönster. Jag öppnade kylskåpet och tog ut några våfflor från gårdagen som jag värmde i micron och åt tillsammans med lite färska jordgubbar. Den somriga smakan fick genast upp mitt humör lite grann.


Jag tog en snabb dusch och drog sedan på mig min one-piece, som knappt var använd. Ett antal gånger under touren hade jag haft på mig den, men jag föredrog för det mesta jeans - trots att det var mysdag. Jag blåste håret tort och satte upp det i en slarvig knut innan jag gick till vardagsrummet för att se om det gick något på tv. Efter en stunds zappande stannade jag vid ett gammalt avsnitt av One Three Hill, och tog fram min laptop. Det var länge sedan jag haft tid att spendera tid framför facebook och olika bloggar, som jag alltid gjort förrut. Nu när jag hade ledigt valde jag att spendera tid med Eric, min familj eller mina vänner - när jag nu hade ledigt ... Jag loggade in på facebook och gick igenom några hundratal vänförfrågningar. Det visade sig att jag inte kände igen något av namnen förrutom ett, en snygg, populär kille från min gamla klass som i princip ignorerat mig då. Såklart ville han ha mig som vän på facebook nu, när det var jag som fick uppmärksamhet. Jag log bara lite ironiskt och klickade på "neka". Jag loggade även in på twitter, som välkommnade mig med att jag fått 908 nya followers. Jag log för mig själv och följde ett tiotal tillbaka. Jag levde i en så oförklarig värld nu. För ett par år sedan blev jag glad när någon gillade min profilbild på facebook, men nu var det vardag för mig att få komplimanger från alla möjliga håll. Det var något som jag fortfarande inte riktigt kunde förstå.


Jag hoppade plötsligt till av att min mobil började durra på glasbordet. Snabbt stängde jag av ljudet på tv:n och ställde laptopen på bordet innan jag kollade vem det var som ringde. "Frida" stod det på displayen. Jag stannade upp ett tag. Vi hade ju inte pratat med varandra sedan dramatiken om Joel. Vad ville hon nu? Berätta att jag haft rätt hela tiden, eller att jag var dum i huvudet bara? Jag tog ett djupt andetag och tryckte på svara.


"-Hallå?" Det var tyst ett bra tag när jag svarat. Kanske var det Joel som ville vara omogen och busringa mig? Jag var på väg att sucka ljudligt när jag plötsligt hörde höga snyftningar i andra änden av luren. Vad hade hänt?


"-Frida, hallå?" Min röst var inte hård längre, utan full av orolighet för att Frida satt och grät utan att jag visste varför. Det dröjde ytterligare några evighetssekunder innan hon gråtande svarade.


"-Milena..."

---

Bara för att reta er slutar jag där för idag ... lite smått tråkigt kapitel, men hoppas det duger :D Ni är bäst, tack till alla som läser vår blogg och kommenterar, det värmer! Kommentera fina ni :) puss /Nina