Timeless♥ - Kapitel 24

"-EMELIE" Min röst var så svag, men ändå så tydlig. Hennes föräldrar var lutade över kroppen i den vita sjukhussängen.

"-Vad händer?! Kan någon tala om för mig vad som händer?!" Min röst var tyst, men stark och full av förtvivlan. Ingen sa något. Inte ens sköterskan som stod lutad mot den vittapetserade väggen. Inte ens Emelies mamma eller pappa som kände mig så bra. När jag såg ut på den gråtande Adam och sedan på Emelies livlöst bleka ansikte insåg jag vad som hade hänt, och hon lovat mig aldrig skulle hända.

Det var då tårarna kom.

---

I floder forsade de ner för mina kinder. Iskalla, salta tårar. Jag stod som förstenad. Kunde inte förstå.

"-Milena, hon är död" Snyftade Karin, Emelies mamma, och mötte mig med sina rödgråtna ögon. Hennes blick var så tom, så hjälplös. Jag visste inte vart jag skulle ta vägen. Skulle jag omfamna Emelies ledsna föräldrar? Skulle jag trösta Adam? Nej. För det var inget man kunde göra.

Död.

Ordet ekade fram och tillbaka i mitt huvud och det kändes som jag skulle svimma.

"-När?" Ordet var mer som ett påstående än en fråga. Så svag och innehållande så mycket dold sorg.

"-För en timme sedan" Pressade Timmy fram, och tårar rann långsamt ner för hans kinder. När jag tog ett kliv framot och såg Emelies slutna ögon fortsatte bara tårarna rinna. Alla tårar som samlats inom mig när jag varit så lycklig en tid. Alla tårar som bara väntade på att få göra mina kinder våta.

"-Varför? Varför hände det här?! Hon skulle ju bli bra, sa ni inte det?" Plötsligt blev jag arg, även om jag inte hade någon anledning till det. Jag var arg på den oskyldiga sköterskan som stod lutad mot väggen en bit bort. Hon grät inte, och visade inga känslor. Klart hon inte gjorde. Det här var vardag för henne. Hon öppnade munnen för att svara och mötte min blick.

"-Hennes skador påverkade henne mer än vi trodde... Hon fick en hjärtattack. Och hennes hjärta slutade slå på bara några minuter" Sköterskans röst var okänslolös och torr. Inga spår av sorg. Hon gick med snabba steg ut genom dörren.

Karin gick ut för att se till Adam, och jag tog hennes plats brevid sängen. Långsamt satte jag mig på den vita stolen. Jag mötte Timmys ledsna blick för en sekund innan även han lämnade rummet. Ensam satt jag kvar i rummet. Jag såg på den livlösa kroppen. Inte ens Emelie var kvar med mig. Jag var helt ensam i rum 256. Ingen annan fanns här. Men något i luften fick mig att inte känna samma ensamhet som de veckorna jag varit ensam i lägenheten. Något fanns runt mig. Jag tog Emelies kalla, slappa hand i mina. På hennes förband var saker skrivna med kulspetspenna. Det mesta i stil med "Adam" och små hjärtan - men min blick stannade vid en mening skriven mycket litet i rött närmast hennes handled. Jag älskar dig Milena, för alltid. Du är den starkaste person jag känner. Var det till mig? Utan att jag märkte det droppade tårar ner på förbandet och de sista orden i meningen suddades ut lite. Jag snuddade vid bläcket med fingertopparna som snabbt färgades röda. Det var skrivet nyss, alldeles nyss. Hon avled för en timme sedan, hur hade hon kunnat skriva det? Då slog det mig. Det var det sista hon gjort. Skrivit en hälsning till mig...

Det kändes som hela jag krossades. Tusen gånger om, på bara ett par sekunder. Jag grät, hulkande, snyftande och tryckte hennes hand mot pannan.

"-Snälla. Lämna mig inte. Inte du också. Jag behöver dig" Viskade jag mot den kalla huden. Jag hade känt på i princip den smärta man kunde känna, bara de senaste åren. Förlorat min bror, som hade betytt allt. Trott förlora Eric, som var mitt allt. Och nu försvann min bästa vän. Som hade varit ett stöd genom allt. Genom alla smärtor. Även om hon inte varit hos mig när Eric var borta, hade hon funnits. Nu fanns hon inte brevid mig som ett skydd mot den hårda vinden. Hon fanns inte som en person att prata med. Det hon fanns som var en styrka inom mig, som sa mig, att aldrig tappa hoppet. Hon visste väl att jag inte var stark? Jag var så vek, så svag, men ändå hade det varit det sista hon sa mig. Att jag var stark.

"-Det var du som var det, älskling. Du var den starkaste person jag kände" Viskade jag och la min hand på hennes likbleka panna. Och trots att tårarna brände som de aldrig gjort förut gick de inte igenom hjärtat som de gjorde vid Marcus död, och Eric's försvinnande.



Om det något jag var bekant vid, så var det att förlora någon jag älskade.

*



2 Juni, 2012

Jag hade upplevt det förut. Men den här gången var det annorlunda. Hoppet fanns inte. Det fanns inte samma ovisshet, nu när jag hade sett det med egna ögon.

Hon var död.

Död.

Jag hade fortfarande inte vant mig vid ordet. Skulle jag någonsin kunna göra det? Jag kände hur några tårar lutade sig fram genom mina slutan ögon och lämnade ett vått spår på min kind. Äntligen. Jag hade velat gråta så länge, men hade aldrig kunnat. Allt jag hade känt under den senaste veckan hade varit tomhet. Men nu... kände jag.


Jag kände Erics armar om mig. Kände hans läppar mot mitt hår. Men han sa ingenting. Inga ord för att säga att allt snart skulle bli bättre igen. Och det var helt rätt. Jag behövde bara få gråta ut. Jag var så himla glad att Erics armar fanns där när jag behövde dem. Jag tänkte tillbaka på förra året... Då hade jag varit helt ensam. Men nu var han här. Och det var det enda viktiga.



*



En halvtimme senare satte jag mig upp på sängkanten, gnuggade mig i ögonen och drog ut lådan på nattduksbordet. Och tog ut albumet. Albumet jag aldrig hade hunnit ge till henne. Jag slog upp första sidan.


En bild på mig och Emelie, från förra våren. När snön just hade smält och vi hade åkt ner till havet. Man såg inte våra ansikten, men jag visste att vi hade haft roligt. Vi hade varit glada. Vi hade ropat mot vinden som hade blåst in över land, och känt den härliga kalla vinden vina genom håret.


Jag mindes alltför väl.







Jag vände blad innan det förra blev alldeles för blött.

---

Asså gud TACK SÅ HIMLA MYCKET!!! Besöksrekord igår, och det tack vare er!!!!!:D Och det STIGER!!! Måste bara en än gång säga tack till alla er som har läst, kommenterat och haft åsikter om våra tre noveller. Både de som har följt oss sedan starten och hållit ut ändå tills nu och de som har kommit till på senare tid. Ni är så underbara, och nu snor jag Erics citat, haha;):  "Utan er är vi ingenting! "

PUSS!/Nina&Wanja♥

Den här novellen går ju rätt in i hjärtat, gud vad man blir berörd, även fast den inte är "verkliga personer". Ni gör ett toppen jobb. Kram på er:)

Utan era noveller är jag ingenting ;) älskar dem!!! <3

Ni förkänar att ha besöksrekord och så efter allt ni gjort!

Ni Är BÄST

Det är NI som ska ha TACK!!!

Ni lägger ju verkligen ner er själ och så mkt tid på dessa noveller - och det märks verkligen!!!

Mina kinder är våta efter att ha läst kvällens kapitel... :'(

Ni är så bra och detta kapitlet var hur fint och sorgligt som helst... :''(

Tack!!!

<3 <3 <3

åhh hon har det inte lätt, milena ;S <3

åhh hon har det inte lätt, milena ;S <3

Så bra!!! Ni är omänskliga! Hihi! :-P

ÅH tårar kryper fram genom ögonlocken när jag läser! Ni är så fruktansvärt bra och ni förtjänar verkligen all besöksrekord! LOVE YOU! <3<3<3

NEJ! Stackan <3 Tycker synd om Milena. Men hon har någon som inte många har när dom vill/behöver någon... Eric <3 Den här novellen är azigt bra!



//Love Bella

OMG håller på att gråta... ni e så underbara, gud va ni e duktiga... har inga ord <3 älskar er

Som alltid förundras jag av hur ni får ner känslor på ett sådant fantastiskt sätt! Jag vet mycket väl hur det är att förlora nära personer, och det ni skriver är så sant. Man blir först ledsen och sen arg på att det inte gick att hindra. Sen blir man helt tom och kan inget annat än att bara stirra ut i tomma intet för att sedan brista ut i tårar igen. Ni har gjort det igen som ni gjort under hela eran tid här. Skrivit något så underbart så att jag inte har några riktiga ord för det!

OHNEJ EMILIE ÄR DÖD ;( Håller på att gråta här :'( NI ÄR SÅ DUKTIGA... Jag har seriöst inga ord <3333

så fantastiskt bra! :)♥