Eric satt i en fåtölj med sitt block och hade en koncentrerad rynka i pannan. Jason stod vid keyboarden med hörlurarna istoppade, det var mycket troligt att han höll på att testa en ny låtidé.

Jason verkade vara en mycket intressant människa. Snäll, men inte särskilt pratsam. Framförallt var han ett geni på att göra låtar. Jag hade inte bara sett det i flera av Erics alla låtar - hela tiden kom han med nya genialiska idéer, nya underbara melodier...

Han var helt enkelt en fantastisk talang.

Jag vände återigen blicken mot mitt block. Thomas hade sagt åt mig att prova mig fram. '-En artist måste börja från grunden', hade han sagt. Och visst, jag försökte. Men det gick inte så bra...


I was fallin'
I never knew
If you would ever take me in your arms, and hold me
Again

I was empty
Nothing mattered
There was no power to stay
Anymore


Äsch. Jag knycklade ihop pappret. Det funkade inte. Jag suckade. Om jag inte ens kunde få ner en någorlunda text... Hur skulle jag då någonsin kunna bli artist? Jag slängde mig bakåt i fåtöljen. Eric hörde mitt suckande och kollade upp på mig.

"-Går det bra?"


Jag himlade med ögonen.

"-Inte särskilt." Jag höll upp det tomma blocket. "-För dig då?" Jag ställde mig upp och gick fram till honom och la händerna på hans axlar. Han vände på huvudet för att se mig, och höll sen upp blocket.

"-Kolla själv."


Jag tog över blocket och kollade varsamt på de med omsorg valda orden som var nerskrivna i prydliga rader. Jag suckade, och gav sen tillbaka blocket.

"-Varför måste alla ha talanger utom jag." Jag la armarna i kors över bröstet och kollade upp i taket. Eric tog tag om min midja och drog ner mig i sitt knä, och kramade om mig. Han borrade in sitt ansikte i mitt hår och viskade:

"-Du, jag har övat i hela mitt liv." Han pekade bort mot Jason Gill, som var långt borta i sin låtskrivarvärld. "-Och han där borta har haft ännu längre tid på sig. Så du har gott om tid på dig."


Jag vände på mig så att jag såg honom i ögonen. Och log.

"-Jag har lite dåligt tålamod bara."


Eric log, och drog försiktigt ner mitt huvud mot sitt ansikte så att han kunde låta sina läppar beröra mina. Det fick mig genast att känna mig bättre.

"-Jag lovar, det kommer att gå lättare när du har övat lite. Förresten är jag säker på att det du skrev var jättebra." Han nickade bort mot fåtöljen, där mitt hopknycklade papper låg. Oups. Det hade inte varit meningen att han skulle se den. Jag reste mig upp och gick bort till min fåtöljen, tog pappret och kastade den mot papperskorgen.

Mitt i prick.


Jag satte mig ner, vände blicken mot Eric.

"-Okej. Jag gör ett försök till!" Eric skrattade åt mitt hurtiga tonfall. Jag försökte att låta bli att le och se allvarlig ut när jag vände ner blicken mot blocket igen.



Den första halvtimmen satt jag bara där och fick inte ner någonting. Jag försökte att koncentrera mig, och klura ut något bra. Som väntat gick det inte så bra. Till slut höll jag på att ge upp.

Nä. Det här funkade inte...




Som ett hammarslag trängde plötsligt in orden i min hjärna. Minnena. De var plötsligt alla så tydliga. Och utan att jag behövde göra någonting, växte textrad efter textrad fram. Ja. Det var ju självklart. Det var så här det skulle vara.


Jag förde handen mot pappret, och kände hur mitt leende blev större och större allt eftersom pennan flög fram över de hittills tomma raderna...

---

Love is calling... Får inte nog av låten!! Inte för att det har något med novellen att göra, men ändå;) Vilken/vilka är era "Saade-favorites"?:D LoveYa/Wanja♥