Så ses vi alltså igen...
Hej på er allihop! Känns länge sen nu va?;) Snart två år sen vi började skriva "So put your hearts in the air", och nästan ett och ett halvt år sen vi slutade på "Timeless"!
Nu är det iallafall så att jag och Nina ska börja skriva igen, fast den här gången på var sitt håll. Så nu uppmanar jag er:
Kika in här på bloggen den 22 augusti (om en månad alltså och exakt två år sen vi började novellblogga på saadestoories), för då kommer ni att få ta del av början till en liten överraskning! Jag hoppas och tror att ni kommer att gilla det, även om det inte kommer att se ut på riktigt samma sätt som våra tidigare projekt!
Stora kramar, och hoppas att vi hörs mycket framöver! (Vi har saknat er haha)
Wanja
At the Break of Dawn...♥ - SISTA KAPITLET
Han sköt fram till Emelie och lyfte upp henne. Det såg tungt ut, men han verkade inte känna av det. Eller så var han för upprörd för att bry sig om det. Han nickade åt mig att följa med, och började sen bana sin väg genom folkmassan, med Emelie i famnen. Jag kom att tänka på hur orolig Adam måste vara... Men den tanken gled snabbt undan. Nu behövde jag fokusera på att inte tappa bort Eric.
*
Det brann. Jag hörde människor skrika. Men allt jag såg var hur sjukvårdarna lyfte in Emelie i den gula ambulansen. Och körde iväg. Jag stod kvar med Eric. Och kollade efter ambulansen länge. Tankarna snurrade i mitt huvud. Men avbröts plötsligt av ett ryckigt, slitande ljud. Som tårar. Hulkande snyftningar. Jag undrade vart de kom ifrån.
Först när Eric la sina armar omkring mig och kramade om mig, hårt, förstod jag att de kom från mig.
Han lyfte upp mig i famnen och jag tryckte mitt ansikte mot hans bröst när han med snabba steg började gå från torget vi befann oss på. Jag hörde rop, ljudet från polisbilar, brandbilar och ambulanser. Jag hörde folk som grät, hårda steg mot asfalten, barn som skrek efter sina föräldrar. Ingen förstod vad som just hade hänt. Jag blundade och försökte sluta bort allt som hände, för det var för mycket. Emelie. Hon var kanske död nu? Var hon det? Tänk om fler jag kände blivit drabbade? Mamma. Pappa. Mina vänner. Teamet. Tomas. Jennifer. Vart var dom alla? Tanken som slog mig var att dom kunde vara precis vart som helst. Hemma, bortresta, i affären, på gymmet... Men värst av allt. Mitt i centrum. Just nu.
*
Det brann. Jag hörde människor skrika. Men allt jag såg var hur sjukvårdarna lyfte in Emelie i den gula ambulansen. Och körde iväg. Jag stod kvar med Eric. Och kollade efter ambulansen länge. Tankarna snurrade i mitt huvud. Men avbröts plötsligt av ett ryckigt, slitande ljud. Som tårar. Hulkande snyftningar. Jag undrade vart de kom ifrån.
Först när Eric la sina armar omkring mig och kramade om mig, hårt, förstod jag att de kom från mig.
Han lyfte upp mig i famnen och jag tryckte mitt ansikte mot hans bröst när han med snabba steg började gå från torget vi befann oss på. Jag hörde rop, ljudet från polisbilar, brandbilar och ambulanser. Jag hörde folk som grät, hårda steg mot asfalten, barn som skrek efter sina föräldrar. Ingen förstod vad som just hade hänt. Jag blundade och försökte sluta bort allt som hände, för det var för mycket. Emelie. Hon var kanske död nu? Var hon det? Tänk om fler jag kände blivit drabbade? Mamma. Pappa. Mina vänner. Teamet. Tomas. Jennifer. Vart var dom alla? Tanken som slog mig var att dom kunde vara precis vart som helst. Hemma, bortresta, i affären, på gymmet... Men värst av allt. Mitt i centrum. Just nu.
En bit ifrån kaoset satte Eric ner mig, torkade mina kinder och kysste min panna, så snabbt att jag knappt hann känna. Röken var långt borta. Stanken av död likaså, men luften kändes så fel - Jag ville bara långt bort. Våra fötter snubblade mot parkeringen där Eric's bil stod. Utan ett enda ord klev jag in i framsätet och stirrade tomt framför mig. Eric startade bilen, tog mitt ansikte i sina händer och såg mig i ögonen.
"-Du. Det ordnar sig. Tänk inte för mycket, än" Med det var för sent. Eric försökte behålla lugnet, men jag såg i hans blick att han precis som jag helst skulle vilja skrika, gråta. Jag skymtade ett par rödgråtna ögon, svarta och nedkladdade, i backspegeln - och insåg först inte att de var menade att vara mina.
Jag hade tänkt för mycket. Det kunde ha varit en terrorattack som just befunnit sig i Stockholm. Det hade kunnat vara några sinnessjuka människor som hamnat på fel spår. Det hade kunnat vara en början till krig - Eller något helt annat. Det mina tankar hade gemensamt, var att de alla var hemska. Frukstansvärt hemska. Det hade dött personer mitt i Stockholm för en kort stund sedan, och de var inte få.
Bilköerna kändes hundra gånger längre än vanligt, jag mådde illa, och vägen korsades ständigt av ambulanser och polisbilar. Vägar var avspärrade och människor sprang omkring, i förtvivlan att så snabbt som möjligt komma undan.
"-Vad hände?" Orden slank bara ur min mun i en tårfyllt mening. Det lät som om jag just vaknat upp från att ha varit medvetslös, och det skrämde mig själv.
"-Älskling. Jag vet inte." Eric fortsatte att med hård blick se ut genom fönstret och behålla lugnet, för min skull, men hans händer tryckte hårt mot ratten som om han när som hellst skulle kunnat krossa den i småbitar i sina händer.
*
Femtonde mars, 2012
"-Jag väntar här utanför" Eric släppte min hand och jag gick in genom sjukhusets dörrar. Det var besökstid nu. Jag letade mig fram till receptionen och fick beskedet att vänta i rummet bredvid. Men tunga steg gick jag och satte mig i en av de blåa sofforna mittemot korridoren där Emelie låg. Det kändes alltid lika hemskt att gå in i hennes rum, men hade efter ett par besök klarat mig bra utan att hålla Eric's hand i princip hela besöket. Emelie hade fått svåra skador. Svårare än de flesta som inte omkommit helt i den hemska olyckan. Ett skott i vardera ben och två i armen. Men hon levde, än så länge, och det var det som betydde allt.
Snön hade smält och dragit med sig alla spår från attacken. Det låg inget fönstersplitter på gatorna, inga spår efter skadade människor, och det var inte längre en polis i varje gatuhörn. För många, var händelsen nästan borta ur deras minne, men för flera hundra människor hade spåren satt sig för djupt i hjärtat. Så djupt, att de aldrig, aldrig skulle kunnat suddas ut. Det var de som hade förlorat någon de älskat.
"-Milena Seger" En sjuksköterska i vita kläder log halvt mot mig. Jag skyndade mig att ta min väska och jacka, och ställa mig upp.
"-Här" Hon lämnade mig utanför en av de många dörrarna och jag följde siffrorna på dörren med blicken. 365. Varje gång jag sett rumsnumret tänkte jag på samma sak - Dagar. Årets alla dagar. Jag tänkte på vad doktorn berättat för mig dagen efter olyckan. Hans ord slog emot mig varje gång jag stod utanför rummet. "Hon är mycket svårt skadad, och vi ska göra vad vi kan... Men vi vet inte hur många dagar det håller" Först hade jag inte förstådt vad han menat, jag var för förtvivlad - Men jag hade senare insett vad han menat. Han hade inte vetat hur många fler dagar Emelies hjärta orkade slå, men det hade gått flera veckor nu.
Jag övervägde att springa iväg genom den ljusa korridoren, men tryckte istället ned handtaget och klev in.
"-Hej" Ordet var så svagt som en viskning när det kom från Emelies mun. Ett svagt leende spred sig på hennes läppar där hon som förlamad låg i den vita sjukhussängen. Slangar och drop var fästa vid hennes kropp och hennes huvud var upphöjt med flera kuddar. I hörnet av rummet sysslade en sköterska med något men lämnade med kvicka steg rummet när hon såg mig komma.
"-Hej" Jag satte mig på stolen brevid hennes säng och tog hennes hand.
"-Hur mår du?" Frågade jag men insåg vilken dum fråga det var. Klart hon inte mådde bra...?
"-Bättre" Hon log mot mig så stort hon kunde med den omplåstrade hakan och kinden, för att visa att hon menade det, men den trasiga kroppen och smärtan i hennes ögon övertygade mig fortfarande inte. Det hade gått många, många dagar nu, men hon såg fortfarande inte mycket bättre ut.
"-Har Adam varit här idag?" Jag nickade bort mot chokladen och blommorna på nattduksbordet brevid sängen och hon log till svar. Jag sträckte mig efter min väska som stod på golvet.
"-Jag har något till dig" Jag grävde i väskan och tog upp ett inbundet fotoalbum i rött siden och räckte henne det. Hon tog emot det med den friska handen. Jag satt mig på hennes sängkant och hon la sitt huvud till rätta i mitt knä.
"-Milena... tack" Mumlade hon med glädje i rösten och jag hjälpte henne att bläddra.
Fotoalbumet var fullt av bilder på oss. Från att vi varit små, för knappt ett år sedan. Bilderna var glada, fulla av lycka och lätthet. Jag hade en dag hemma i lägenheten kollat igenom bildarkivet, och framkallat de bästa. Jag visste att minnena betydde mycket för Emelie.
"-Det är så fint" Log hon rört, och jag såg att hennes ögon var nära att tåras när hon följde sidenkanten av albumet med ett friskt finger. "-Tack" Hon försökte krama om mig, men det ryckte till i en av slangarna och med smärtfyllt slutna ögon lade hon sig ned igen. Jag hörde dörren gå upp och lyfte snabbt Emelies huvud ur mitt knä och satte mig på stolen igen.
"-Jag får nog be dig att gå nu, Emelie måste få sin sömn" En sjuksköterska kom fram till sängen och en sömntablett sprudlade i vattnet hon höll i sin hand.
"-Snälla, bara en stund till" Emelie såg bedjande som ett litet barn på sköterskan men hon skakade sorgset på huvudet.
"-Det är okej, jag kommer snart igen, du behöver sova" Jag log snabbt och började ta på mig jackan. Innan jag gick tog jag hennes hand och viskade mycket nära hennes ansikte.
"-Lova att bli bra, snart, så du får komma hem"
"-Jag lovar. Det ordnar sig" Hon pressade fram ett svagt leende och mimade ett jag 'jag älskar dig' innan jag sträckte mig min väska.
Jag gick med snabba steg genom korridoren. Jag ville ut till Eric. Den trånga luften inne på sjukhuset gjorde mig lite yr, och tanken på halvlevande Emelie fick mig att vilja gråta. Men det ordnar sig. Det sa hon ju. Dessutom var det inte första gången jag fick tvinga mig att tro och hoppas - Jag var nära på van.
*
När jag kom ut genom sjukhusets dörrar strålade solen. Eric reste sig från bänken han suttit på, och började leende komma emot mig.
"-Hur gick det?" Han lade en arm om mig och vi började promenera längs med vägen.
"-Bara bra" Ljög jag. Det kändes som om jag ville gråta i det ögonblicket.
"-Hur mår hon?" Sa han med läpparna nära mitt hår så jag kunde känna hans doft.
"-Jag vet inte riktigt ... Hon säger att hon mår bättre, men jag vet inte" Jag kisade mot de starka solstrålarna och vi svängde ner mot parken.
Gräset var vårgult och träden kala, luften varm för att vara mars. Jag och Eric gick tysta, hand i hand, längs den lilla parkvägen. Jag funderade för mig själv på hur det skulle vara om Emelie dog. Död. Ordet som förut alltid fått mig att storgråta när jag tänkt på det, var inte lika stort. Efter att Eric varit så nära död, betydde själva ordet egentligen inget. Jag tänkte på mina och Emelies alla minnen. Vi hade varit vänner så länge. Jag kunde inte förlora henne. En kall vind blåste igenom mitt hår och en ensam tår rann ner för min kind.
"-Hon är inte död" Viskade jag, så pass högt att Eric hörde det, trots prasslandet från vinden omkring oss.
"-Klart hon inte är" Svarade han tyst, och lade armarna om mig. Jag blickade mot den lysande solen. Den slutade aldrig lysa. Varje morgon gick den upp, varje morgon lyste den. Jag skulle aldrig sluta hoppas. Varje morgon skulle jag gå upp, och tro. Ännu en tår rann ner från min kind, men vinden blåste bort den och torkade min kind.
Aldrig sluta hoppas. Aldrig sluta tro. Mimade jag mot solen då jag kände hur min mobil vibrerade i fickan. "Tomas" blinkade upp på skärmen och jag svarade.
"-Hallå?" Svarade jag och hörde röster.
"-Milena. Ni måste komma hit." Han gjorde en paus, och jag kände hur han log. "Vi har planer. Stora planer"
Så! THE END ♥
Tack såå mycket, för att ni har följt den här novellen - era kommentarer betyder så mycket! Tänk att det bara är en del kvar ... Känns lite konstigt! Tycker ni inte?
I varje fall, nästa novell börjar så snart vi fått igång den lite och när vi känner att det passar (självklart går det snabbare om ni kommenterar nu , för då känner vi oss extra peppade ^^). Antagligen innom dom närmaste dagarna kommer den starta! Blir helt annorlunda en de som varit, men förhoppningsvis minst lika bra :) Så kommentera på nu, så börjar snart del tre - ! Flera av er har faktiskt gissat rätt på namnet ;)
Puss på er alla, säger jag sista gången på At the Break of Dawn, ni är bäst! //Nina ♥
INFO ! ♥
Hej alla fina läsare, tack för att ni läser och skriver ... Det peppar oss och gör oss glada varje dag! Utan era fina ord och all bra respons, tips och kritik, skulle vi nog inte skrivit så här mycket som vi gjort ♥
Nu har vi kommit till kapitel 54 av andra novellen, det är helt sjukt vad snabbt det går ... Denna novell går snart mot sitt slut! Imorgon publiceras det SISTA kapitlet av At the Break of Dawn! Detta kapitel kommer bli extra långt, och därför kommer inget 'litet' kapitel idag - Vi samlar allt till ett riktigt bra nu på slutet! Hoppas det går bra för er!
Antagligen hade ingen föreställt sig att novellen skulle sluta just nu - när det händer mycket - men snart, snart efter novellens slut kommer del tre - Antagligen den sista novellen om Milena. Vi får väl se vad som händer sedan? Kanske har ni tröttnat? ;)
Vi ska försöka att göra den tredje novellen till den bästa - lägga tid på den under jullovet, få in mycket av alla önskemål, uppdatera mycket .... Då får ni ta och kommentera lite extra också, haha ♥ Nu kommer vi till frågan! Vad heter novellen? Ni får gissa :D LEDTRÅD: Den är 3:52 minuter lång och är ännu en av Eric's låtar! Någon som kan komma på låttiteln som är namnet på den sista novellen ?
Hoppas ni nu har förståelse för att det inte kommer något kapitel idag ^^ Imorgon får ni kapitel 55, det allra sista av At the Break of Dawn!
Puss på er alla. Ni är bäst!
En fråga till! Vad minns ni mest från del 1 - SO PUT YOUR HEARTS IN THE AIR? För oss känns det som evigheter sedan ♥
At the Break of Dawn...♥ - Kapitel 54
Jag kunde fortfarande inte förstå det. Vad hände egentligen. Plötsligt hörde jag Erics röst i mitt öra.
"-Kom. Vi måste härifrån. Fort!"
Jag drog mig närmare honom, och skulle precis följa med, när jag hörde det. Det som gjorde att jag stannade upp. Det som gjorde att jag vände om, och kastade mig rakt in i tumultet.
Det var ett blodisande skrik. Jag skulle känna igen det i överallt. Var jag än var.
Det var Emelies.
Med armarna bågade jag mig fram genom den stora folkmassan. Eftersom de flesta var på väg mot det motsatta hållet krockade jag flera gånger med människor som i panik sprang ifrån platsen. Men det var ingen som brydde sig. Ingen som ropade 'Se dig för, idiot', eller liknande.
Alla ville bara härifrån.
Ju närmare jag kom platsen, ju större växte sig den oroliga känslan i mitt bröst. Men jag kunde inte vända nu. Emelie behövde hjälp. Jag var säker på att jag hade hört hennes röst. Jag kämpade mig fram de sista metrarna.
Det som mötte mig fick mig att stanna upp tvärt. Jag fick anstränga mig för att inte låta maten som jag nyss hade proppat i mig komma upp igen. Men det var svårt...
Jag svalde, och tvingade mig själv att titta. Överallt låg blodiga kroppar omkring bland rasmassorna - det som tidigare hade varit hus. Affärer. Gallerior? Jag visste inte riktigt. Jag hade inget aning om var jag egentligen var. Men det betydde ingenting. Jag kollade mig omkring.
Jag måste hitta Emelie.
Det var svårt att se vilka människor kropparna tillhörde, eftersom nästan allt var täckt av blod. Men då, plötsligt. Jag såg det bruna håret. Det bruna, långa håret, som inte kunde tillhöra någon annan än min bästa vän. Jag så mig flyktigt omkring efter någon gärningsman, men såg ingen. Sen skrek jag rakt ut och kastade mig fram till henne.
Mitt hjärta var nära på att stanna.
'Snälla, låt henne vara vid liv', var det enda jag kunde tänka. Hon fick inte var död. Hon fick inte.
Jag skönk ner på knä brevid hennes orörliga kropp. Strök henne över pannan. När hon inte reagerade la jag mitt öra mot hennes bröst.
Ja. Hennes hjärta slog. Jag kunde inte hindra vågen av lättnad. Men sen slog det mig att det kanske inte skulle göra det särskilt länge till. Jag lyfte på huvudet och kollade på hennes bröstkorg. Jo. Hon andades.
"-MILENA!!" Erics förtvivlade röst skar genom folkmassan. Nej. Fan.
Jag behövde få honom i säkerhet.
"-ERIC!!" Jag reste mig upp, hoppade upp och ner, och tillslut såg han mig. Hans ansikte sprack upp i lättnad, men övergick snabbt till panikfyllt när han såg var jag befann mig. Sen hårdnade hans ansiktsuttryck.
För sent förstod jag vad han tänkte göra. Jag började skrika och ropa till honom att gå härifrån, ta sig till någon galleria eller nåt där det var säkert för honom att vara. Det sista jag ville var att det skulle hända honom något. Men som sagt, det var för sent. Han var redan på väg mot mig, med bestämda steg.
Ju närmare och närmare han kom, desto större växte sig paniken. Tänk om gärningsmännen kom? Tänk om ännu en dödlig bomb exploderade? Det fick inte hända Eric någonting. Då skulle jag inte kunna leva.
Jag ville ropa: "-NEJ ERIC!!", men inga ord kom ur min mun. I nästa sekund var han framme hos mig, och tog mig i sina armar, men skyndade sig sen att ta tag i mina händer och säga:
"-Mil. Vi måste härifrån. Nu."
Jag kollade förtvivlat in i hans ögon.
"-Nej. Jag måste hjälpa Emelie." Jag pekade bort mot Emelie, och då såg äntligen Eric. Han svor lågt, och tog sedan tag om mitt ansikte med båda händerna.
"-Vi måste få henne härifrån. Kom."
Han sköt fram till Emelie och lyfte upp henne. Det såg tungt ut, men han verkade inte känna av det. Eller så var han för upprörd för att bry sig om det. Han nickade åt mig att följa med, och började sen bana sin väg genom folkmassan, med Emelie i famnen. Jag kom att tänka på hur orolig Adam måste vara... Men den tanken gled snabbt undan. Nu behövde jag fokusera på att inte tappa bort Eric.
*
Det brann. Jag hörde människor skrika. Men allt jag såg var hur sjukvårdarna lyfte in Emelie i den gula ambulansen. Och körde iväg. Jag stod kvar med Eric. Och kollade efter ambulansen länge. Tankarna snurrade i mitt huvud. Men avbröts plötsligt av ett ryckigt, slitande ljud. Som tårar. Hulkande snyftningar. Jag undrade vart de kom ifrån.
Först när Eric la sina armar omkring mig och kramade om mig, hårt, förstod jag att de kom från mig.
LoveYa/Wanja♥
"-Kom. Vi måste härifrån. Fort!"
Jag drog mig närmare honom, och skulle precis följa med, när jag hörde det. Det som gjorde att jag stannade upp. Det som gjorde att jag vände om, och kastade mig rakt in i tumultet.
Det var ett blodisande skrik. Jag skulle känna igen det i överallt. Var jag än var.
Det var Emelies.
Med armarna bågade jag mig fram genom den stora folkmassan. Eftersom de flesta var på väg mot det motsatta hållet krockade jag flera gånger med människor som i panik sprang ifrån platsen. Men det var ingen som brydde sig. Ingen som ropade 'Se dig för, idiot', eller liknande.
Alla ville bara härifrån.
Ju närmare jag kom platsen, ju större växte sig den oroliga känslan i mitt bröst. Men jag kunde inte vända nu. Emelie behövde hjälp. Jag var säker på att jag hade hört hennes röst. Jag kämpade mig fram de sista metrarna.
Det som mötte mig fick mig att stanna upp tvärt. Jag fick anstränga mig för att inte låta maten som jag nyss hade proppat i mig komma upp igen. Men det var svårt...
Jag svalde, och tvingade mig själv att titta. Överallt låg blodiga kroppar omkring bland rasmassorna - det som tidigare hade varit hus. Affärer. Gallerior? Jag visste inte riktigt. Jag hade inget aning om var jag egentligen var. Men det betydde ingenting. Jag kollade mig omkring.
Jag måste hitta Emelie.
Det var svårt att se vilka människor kropparna tillhörde, eftersom nästan allt var täckt av blod. Men då, plötsligt. Jag såg det bruna håret. Det bruna, långa håret, som inte kunde tillhöra någon annan än min bästa vän. Jag så mig flyktigt omkring efter någon gärningsman, men såg ingen. Sen skrek jag rakt ut och kastade mig fram till henne.
Mitt hjärta var nära på att stanna.
'Snälla, låt henne vara vid liv', var det enda jag kunde tänka. Hon fick inte var död. Hon fick inte.
Jag skönk ner på knä brevid hennes orörliga kropp. Strök henne över pannan. När hon inte reagerade la jag mitt öra mot hennes bröst.
Ja. Hennes hjärta slog. Jag kunde inte hindra vågen av lättnad. Men sen slog det mig att det kanske inte skulle göra det särskilt länge till. Jag lyfte på huvudet och kollade på hennes bröstkorg. Jo. Hon andades.
"-MILENA!!" Erics förtvivlade röst skar genom folkmassan. Nej. Fan.
Jag behövde få honom i säkerhet.
"-ERIC!!" Jag reste mig upp, hoppade upp och ner, och tillslut såg han mig. Hans ansikte sprack upp i lättnad, men övergick snabbt till panikfyllt när han såg var jag befann mig. Sen hårdnade hans ansiktsuttryck.
För sent förstod jag vad han tänkte göra. Jag började skrika och ropa till honom att gå härifrån, ta sig till någon galleria eller nåt där det var säkert för honom att vara. Det sista jag ville var att det skulle hända honom något. Men som sagt, det var för sent. Han var redan på väg mot mig, med bestämda steg.
Ju närmare och närmare han kom, desto större växte sig paniken. Tänk om gärningsmännen kom? Tänk om ännu en dödlig bomb exploderade? Det fick inte hända Eric någonting. Då skulle jag inte kunna leva.
Jag ville ropa: "-NEJ ERIC!!", men inga ord kom ur min mun. I nästa sekund var han framme hos mig, och tog mig i sina armar, men skyndade sig sen att ta tag i mina händer och säga:
"-Mil. Vi måste härifrån. Nu."
Jag kollade förtvivlat in i hans ögon.
"-Nej. Jag måste hjälpa Emelie." Jag pekade bort mot Emelie, och då såg äntligen Eric. Han svor lågt, och tog sedan tag om mitt ansikte med båda händerna.
"-Vi måste få henne härifrån. Kom."
Han sköt fram till Emelie och lyfte upp henne. Det såg tungt ut, men han verkade inte känna av det. Eller så var han för upprörd för att bry sig om det. Han nickade åt mig att följa med, och började sen bana sin väg genom folkmassan, med Emelie i famnen. Jag kom att tänka på hur orolig Adam måste vara... Men den tanken gled snabbt undan. Nu behövde jag fokusera på att inte tappa bort Eric.
*
Det brann. Jag hörde människor skrika. Men allt jag såg var hur sjukvårdarna lyfte in Emelie i den gula ambulansen. Och körde iväg. Jag stod kvar med Eric. Och kollade efter ambulansen länge. Tankarna snurrade i mitt huvud. Men avbröts plötsligt av ett ryckigt, slitande ljud. Som tårar. Hulkande snyftningar. Jag undrade vart de kom ifrån.
Först när Eric la sina armar omkring mig och kramade om mig, hårt, förstod jag att de kom från mig.
LoveYa/Wanja♥
At the Break of Dawn...♥ - Kapitel 53
"-Så, hur länge har du och Thea känt varandra?" Frågade jag nyfiket och tog fram kaffet ur skafferiet.
"-Inte så länge" Skrattade han och lutade sig mot bordet.
"-Det är roligt ... Eller jag menar ... Att Thea äntligen har hittat någon" Kommentaren som skulle verka trevlig lät mest konstig från min mun.
"-Mm, tur att det blev jag då" Skrattade han.
Jag hörde Thea och Eric skrattade från musikrummet och kände ett litet stygn av saknad. Saknad till att ha så mycket framför sig, att längta till.
När Thea och Victor hade gått, stängde jag försiktigt dörren efter mig, och vände mig om mot Eric. Och andades ut. Sen kollade jag frågande på honom.
"-Hon var väldigt entusiastisk, måste jag säga. Men trevlig."
Jag log.
"-Jag vet."
Han tog mig i sin famn och kysste mig mjukt. Jag kramade om honom och lade sen huvudet på sne.
"-Jag är hungrig."
Han skrattade.
"-Igen?"
Jag kollade på honom en stund utan att säga något, sen tog jag honom i handen och började leda honom mot sovrummet. Leende drog jag med honom ned på sängen. Han verkade fatta poängenm och skrattade.
Så jag upprepade:
"-Hungrig."
Erics perspektiv:
"-Jag är hungrig."
Jag kunde inte annat än skratta åt hennes replik. Vi hade ju nyss ätit frukost. Så jag log och frågade henne:
"-Igen?"
Istället för att svara tog hon mig i handen och började dra mig bort mot vardagsrummet. Som vi gick förbi. Vidare till sovrummet. Hon föll ner på sängen och drog mig med sig, innan hon tog tag i mitt skärp. Haha. Nu fattade jag. Och jag hade inte precis något emot det. Så jag skrattade och la min hand på hennes midja. Sen viskade hon, i mitt öra:
"-Hungrig."
*
Milenas perspektiv:
Klockan på nattduksbordet visade 16.07. Jag slöt ögonen och kände Erics armar om min kropp. Jag kurade in mig lite mer i hans famn och bara njöt av att andas in hans lukt, hans närvaro och hela känslan. Jag kände hur han kramade om mig lite hårdare. Plötsligt kände jag hur jag blev jättepigg.
"-Du?"
Jag kände hur Eric väntade på att jag skulle fortsätta.
"-Vi har ju typ hela dagen kvar. Kan vi inte göra något?"
Han skrattade.
"-Allra helst skulle jag bar ligga här och mysa med dig." Han kysste mig i nacken, och jag log.
"-Hahaha, du är för gullig."
Jag vände mig om i hans famn, så att jag kunde se honom i ögonen.
"-Jag med."
Han skrattade, och kysste mig.
"Amen dåså. Bara att stanna kvar."
Jag skrattade och gav honom en puss.
"-Ja."
Jag försökte slappna av ett tag, men det gick inte. Jag var för sprallig.
"-Eric?"
Skratt.
"-Ja, älskling?"
"-Kan vi inte gå på stan. Jag måste röra på mig."
Han log, och blinkade.
"-Har vi inte gjort det tillräckligt redan?"
Jag boxade till honom på armen, och han log flirtigt mot mig.
"-Haha, sant ju. Men visst, vi kan gå på stan. Du har rätt. Det kan bli skönt att komma ut."
Han ställde sig upp, och jag satte på mig klockan.
"-Ska vi gå ut och äta sen också?"
Han nickade.
"-Ohyes. Jag vill ha thailändskt!"
"-Jag vill ha kokosnöt." För sent insåg jag att det lät ganska fel. Men han bara skrattade och lyfte upp mig i sin famn.
"-Jag vill ha dig."
*
Jag kastade en blick på mitt armbandsur.
20.23
Vi hade precis kommit ut från den Thailändska restaurang vi hade ätit på, och började åter en gång gå ner för Drottninggatan. Plötsligt såg jag någon en bit bort.
"-Adam!" Jag hade inte träffat honom sedan i somras. Innan jag hade blivit ovän - och vän igen - med Emelie. Var de fortfarande ihop? Medan tankarna vandrade omkring i mitt huvud höjde jag en hand för att vinka åt Adam. Först verkade han inte se mig. Men när han gjorde kom han fram och gav mig en kram.
"-Milena!" Han log stort och frågade:
"-Hur mår du?" Jag lutade mig tillbaka.
"-Bara bra. Men var är...?" Jag hann inte ställa klart frågan. En hög smäll avbröt mig. Adam hade tydligen också hört den, för vi kollade samtidigt åt det håll den hade kommit ifrån.
Vad ingen av oss just i det ögonblicket visste var att... det här skulle komma att förändra våra liv. För alltid. Det enda vi just då kunde tänka på var att undra vad det där hade varit? Samtidigt som jag släppte taget om Adam och tog tag i Erics hand hörde jag den andra smällen.
Och en tredje.
Och en fjärde.
Vad händer?
En femte smäll hördes. Ett fruktansvärt tumult uppstod. Folk skrek. Jag klämde åt hårdare om Erics hand, för att vara säker på att han inte skulle försvinna i kaoset. Förutom det var jag inte säker på nånting.
Vad händer?
För varje sekund som gick, började allt klarna. Vetskapen om vad som höll på att hända stärktes bara genom folks skrik:
"-Någon skjuter!"
"-Han har gevär!"
"-Det är bomber!"
Jag kunde fortfarande inte förstå det. Vad hände egentligen. Plötsligt hörde jag Erics röst i mitt öra.
"-Kom. Vi måste härifrån. Fort!"
Jag drog mig närmare honom, och skulle precis följa med, när jag hörde det. Det som gjorde att jag stannade upp. Det som gjorde att jag vände om, och kastade mig rakt in i tumultet.
Det var ett blodisande skrik. Jag skulle känna igen det i överallt. Var jag än var.
Det var Emelies.
Förlåt för att ni har fått vänta så länge, men nu är kapitlet här iaf!!:D Hoppas ni gillar det! KOMMENTERA! LoveYa/Wanja♥
Btw, här är mina topp tre favoriter från varje album:
Masquerade: 1. Break of Dawn, 2. It's Like That With You, 3. It's Gonna Rain
Saade Vol. 1: 1. Me and My Radio, 2. Timeless, 3. Stupid With You
Saade Vol. 2: 1. Fingerprints, 2. Backseat, 3. Feel Alive
VILKA ÄR ERA?;)♥
När Thea och Victor hade gått, stängde jag försiktigt dörren efter mig, och vände mig om mot Eric. Och andades ut. Sen kollade jag frågande på honom.
"-Hon var väldigt entusiastisk, måste jag säga. Men trevlig."
Jag log.
"-Jag vet."
Han tog mig i sin famn och kysste mig mjukt. Jag kramade om honom och lade sen huvudet på sne.
"-Jag är hungrig."
Han skrattade.
"-Igen?"
Jag kollade på honom en stund utan att säga något, sen tog jag honom i handen och började leda honom mot sovrummet. Leende drog jag med honom ned på sängen. Han verkade fatta poängenm och skrattade.
Så jag upprepade:
"-Hungrig."
Erics perspektiv:
"-Jag är hungrig."
Jag kunde inte annat än skratta åt hennes replik. Vi hade ju nyss ätit frukost. Så jag log och frågade henne:
"-Igen?"
Istället för att svara tog hon mig i handen och började dra mig bort mot vardagsrummet. Som vi gick förbi. Vidare till sovrummet. Hon föll ner på sängen och drog mig med sig, innan hon tog tag i mitt skärp. Haha. Nu fattade jag. Och jag hade inte precis något emot det. Så jag skrattade och la min hand på hennes midja. Sen viskade hon, i mitt öra:
"-Hungrig."
*
Milenas perspektiv:
Klockan på nattduksbordet visade 16.07. Jag slöt ögonen och kände Erics armar om min kropp. Jag kurade in mig lite mer i hans famn och bara njöt av att andas in hans lukt, hans närvaro och hela känslan. Jag kände hur han kramade om mig lite hårdare. Plötsligt kände jag hur jag blev jättepigg.
"-Du?"
Jag kände hur Eric väntade på att jag skulle fortsätta.
"-Vi har ju typ hela dagen kvar. Kan vi inte göra något?"
Han skrattade.
"-Allra helst skulle jag bar ligga här och mysa med dig." Han kysste mig i nacken, och jag log.
"-Hahaha, du är för gullig."
Jag vände mig om i hans famn, så att jag kunde se honom i ögonen.
"-Jag med."
Han skrattade, och kysste mig.
"Amen dåså. Bara att stanna kvar."
Jag skrattade och gav honom en puss.
"-Ja."
Jag försökte slappna av ett tag, men det gick inte. Jag var för sprallig.
"-Eric?"
Skratt.
"-Ja, älskling?"
"-Kan vi inte gå på stan. Jag måste röra på mig."
Han log, och blinkade.
"-Har vi inte gjort det tillräckligt redan?"
Jag boxade till honom på armen, och han log flirtigt mot mig.
"-Haha, sant ju. Men visst, vi kan gå på stan. Du har rätt. Det kan bli skönt att komma ut."
Han ställde sig upp, och jag satte på mig klockan.
"-Ska vi gå ut och äta sen också?"
Han nickade.
"-Ohyes. Jag vill ha thailändskt!"
"-Jag vill ha kokosnöt." För sent insåg jag att det lät ganska fel. Men han bara skrattade och lyfte upp mig i sin famn.
"-Jag vill ha dig."
*
Jag kastade en blick på mitt armbandsur.
20.23
Vi hade precis kommit ut från den Thailändska restaurang vi hade ätit på, och började åter en gång gå ner för Drottninggatan. Plötsligt såg jag någon en bit bort.
"-Adam!" Jag hade inte träffat honom sedan i somras. Innan jag hade blivit ovän - och vän igen - med Emelie. Var de fortfarande ihop? Medan tankarna vandrade omkring i mitt huvud höjde jag en hand för att vinka åt Adam. Först verkade han inte se mig. Men när han gjorde kom han fram och gav mig en kram.
"-Milena!" Han log stort och frågade:
"-Hur mår du?" Jag lutade mig tillbaka.
"-Bara bra. Men var är...?" Jag hann inte ställa klart frågan. En hög smäll avbröt mig. Adam hade tydligen också hört den, för vi kollade samtidigt åt det håll den hade kommit ifrån.
Vad ingen av oss just i det ögonblicket visste var att... det här skulle komma att förändra våra liv. För alltid. Det enda vi just då kunde tänka på var att undra vad det där hade varit? Samtidigt som jag släppte taget om Adam och tog tag i Erics hand hörde jag den andra smällen.
Och en tredje.
Och en fjärde.
Vad händer?
En femte smäll hördes. Ett fruktansvärt tumult uppstod. Folk skrek. Jag klämde åt hårdare om Erics hand, för att vara säker på att han inte skulle försvinna i kaoset. Förutom det var jag inte säker på nånting.
Vad händer?
För varje sekund som gick, började allt klarna. Vetskapen om vad som höll på att hända stärktes bara genom folks skrik:
"-Någon skjuter!"
"-Han har gevär!"
"-Det är bomber!"
Jag kunde fortfarande inte förstå det. Vad hände egentligen. Plötsligt hörde jag Erics röst i mitt öra.
"-Kom. Vi måste härifrån. Fort!"
Jag drog mig närmare honom, och skulle precis följa med, när jag hörde det. Det som gjorde att jag stannade upp. Det som gjorde att jag vände om, och kastade mig rakt in i tumultet.
Det var ett blodisande skrik. Jag skulle känna igen det i överallt. Var jag än var.
Det var Emelies.
Förlåt för att ni har fått vänta så länge, men nu är kapitlet här iaf!!:D Hoppas ni gillar det! KOMMENTERA! LoveYa/Wanja♥
Btw, här är mina topp tre favoriter från varje album:
Masquerade: 1. Break of Dawn, 2. It's Like That With You, 3. It's Gonna Rain
Saade Vol. 1: 1. Me and My Radio, 2. Timeless, 3. Stupid With You
Saade Vol. 2: 1. Fingerprints, 2. Backseat, 3. Feel Alive
VILKA ÄR ERA?;)♥
At the Break of Dawn...♥ - Kapitel 52
Medan de tog av sig skorna tänkte jag på tandborts-Victor. Och kunde inte låta bli att le. Jag kände plötsligt en arm runt min midja och kollade upp. Eric gav mig en kyss, och kollade sen rakt in i mina ögon med ett busigt leende. Jag bet mig i läppen, men snart fnissade vi båda två hysteriskt. Först när Thea och Victor kom in i köket skärpte vi oss, tog varandras händer, och vände oss mot de.
Innan vi satt oss ner vid bordet lutade sig Eric ner och gav mig en sista kyss.
Och jag kunde inte låta bli att le.
*
Hoppas det blev okej nu, är lite trött och fantasilös ... Lovar att skriva mer och bättre under jullovet då jag har mer tid :D Men kommentarer skadar ju aldrig ♥ Ni är så fina! Puss/ Nina
Innan vi satt oss ner vid bordet lutade sig Eric ner och gav mig en sista kyss.
Och jag kunde inte låta bli att le.
Thea och Victor satte mitt emot oss och såg enormt lyckliga ut. Kära. Jag var väldigt glad för Thea, att hon äntligen hittat någon som var värd henne - hon var en så fin tjej.
Jag reste mig från bordet för att bryta tystnaden.
"-Är ni hungriga?" Sa jag och gick för att hämta frukosten som vi plockat fram på diskbänken, och log samtidigt mot Thea och Victor.
"-Nejtack, det är bra!" Skyndade sig Thea fort att säga.
"-Inte för mig heller, men tack ändå, vi åt lunch nyss" Victor log mot mig och flätade in hans fingrar i Theas. Jag skrattade åt min och Eric's mattider och tog fram smörgåsarna vi gjort iordning innan vi hade fått besök.
*
Thea och Victor var otroligt avslappnade med Eric, men jag såg Thea ibland bara sitta och stirra på honom och sedan sätta blicken på något annat för att ingen skulle komma på henne.
"-Jag måste få se lägenheten!" Plötsligt avbröt Thea det aning stela samtalet om vad Victor jobbade som, och log mot mig.
"-Jag kan visa er runt" Log jag, och innan jag hunnit ställa mig upp var Eric också redan på väg för att visa dom de få, men fina, rummen i vår mysiga lägenhet.
"-Vardagsrummet" Jag visade Thea och Victor att gå in. Thea såg som förtrollat på det öppna rummet med panoramafönsterväggen.
"-Det är så öppet och ljust" Log hon och tog några långsamma kliv närmare fönstret. Utanför fönstret snöade det lite, och de grusblandade vallarna vid vägkanten täcktes av ett tunt, vitt täcke. Eric lade armen om min midja och jag log. Jag hade aldrig tänk så mycket på hur fin lägenhet vi egentligen hade till skillnad från många andra. Jag hade mest tänkt på att få vara med Eric när jag flyttat hit.
"-Mm" Log jag och vi gick vidare.
"-Sovrummet" Jag öppnade försiktigt, men innan Thea satte foten innanför tröskeln stoppade jag henne.
"-Jag varnar er ... det är inte speciellt städat"
"-Det gör inget ... Jag är van" Skrattade Victor och log menande på Thea, som rodnade svagt och klev in i rummet. Täcken, kuddar och kläder låg utspridda över golvet och sängen, och jag ångrade att jag inte städat innan de kom. Dock lyste solen in genom fönstret och bildade ett mönster på mattan som speglade sig i speglarna på garderoberna.
"-Vad fint" Sa Thea och satte sig på den obäddade sängen.
*
Vi hade snart kommit till musikrummet. När jag öppnade dörren kunde Thea inget annat än att bara stirra.
"-Gissar att det är här du skriver låtar?" Log hon mot Eric som skrattade.
"-Delvis, ja"
Thea och Victor tog en runda och kollade på sakerna. Thea stannade vid den framplockade gitarren.
"-Får jag testa?"
"-Absolut, gör det" Eric gav henne en chest att ta upp den.
Efter en stunds övertalande spelade även Eric en låt för oss, och jag kunde inte låta bli att känna mig lite stolt över min pojkvän.
*
Medan Eric visade något för Thea gick jag och Victor ut i köket för att fixa iordning lite kaffe. Victor var väldigt snäll, och lagom pratsamm. Han var avslappnad att umgås med.
"-Så, hur länge har du och Thea känt varandra?" Frågade jag nyfiket och tog fram kaffet ur skafferiet.
"-Inte så länge" Skrattade han och lutade sig mot bordet.
"-Det är roligt ... Eller jag menar ... Att Thea äntligen har hittat någon" Kommentaren som skulle verka trevlig lät mest konstig från min mun.
"-Mm, tur att det blev jag då" Skrattade han.
Jag hörde Thea och Eric skrattade från musikrummet och kände ett litet stygn av saknad. Saknad till att ha så mycket framför sig, att längta till.
Hoppas det blev okej nu, är lite trött och fantasilös ... Lovar att skriva mer och bättre under jullovet då jag har mer tid :D Men kommentarer skadar ju aldrig ♥ Ni är så fina! Puss/ Nina
At the Break of Dawn...♥ - Kapitel 51
"-Det borde vara olagligt att vara så där sexig." Han skrattade ett underbart skratt, lyfte upp mig och viskade i mitt öra:
"-Ska du säga." Han gav mig en djup kyss, och satte sen ner mig på golvet.
"-Ska vi äta?" Han nickade, och vi hade precis satt oss vid bordet när vi hörde en ringklockan ge ifrån sig ett gällt ljud. Jag reste mig upp.
"-Jag öppnar." Eric var inte långt efter.
"-Jag följer med dig."
Jag tog tacksamt hans hand, och vi gick för att öppna...
"-Hej."
Jag stannade upp när jag hörde rösten, och kollade upp på den som stod utanför dörren. Och fick nästan en chock. Det var inte precis vad jag hade väntat mig...
Framför mig stod en kille med axellångt, flottigt hår, och över det hade han en sån där "eminem-duk", eller vad man nu kallade det. Han log ett stort, tandlöst leende, och man såg hur han fladdrade med tungan när han pratade. På hans tröja stod, med stora bokstäver skrivna med spritpenna:
VICTOR
Jag visste inte riktigt vad jag skulle säga... Det här kunde inte vara Theas pojkvän. Eller? Jag brukade inte vara så ytlig, men i det här fallet hoppades jag verkligen att hon skulle förstå och inse sitt eget bästa. Fort.
Jag bet mig kvickt i läppen för att inte riskera en skrattattack, som bara skulle ha blivit pinsam. Jag sneglade på Eric - snabbt så att det inte skulle märkas - och såg att han verkade ha lika svårt att hålla igen som jag. För att inte tappa greppet, knöt jag vänsterhanden, hårt, så att naglarna trängde in i huden.
Jag tog ett djupt andetag, log ett stort leende och sträckte fram handen mot honom.
"-Hej."
Victor kollade konstigt på mig. Sen tog han min hand, och skakade den.
"-Heeeej."
När han till slut släppte min hand - för att skaka Erics and - var den full av handsvett. Jag ville helst inte torka av det på mina kläder, men jag kunde seriöst inte ha kvar det. Jag smög snabbt undan och torkade av de på handduken som hängde över elementet i hallen. När jag kom tillbaka, kollade Victor på mig igen. Jag skulle precis fråga var Thea var, när han öppnade munnen, visade sin tandlösa mun och sa:
"-Vill ni köpa tandborstar?"
What??? Vad var det här för konstig kille? Jag bad en innerlig bön att Thea skulle göra slut så fort som möjligt. Han tog fram en låda med gula tandborstar, och höll den framför näsan på mig, samtidigt som han fladdrade med tungan:
"-Bara femton kronor."
Jag försökte hejda mig, men kunde inte låta bli att rynka på näsan.
"-Nej tack. Men du, var är..."
Han avbröt mig.
"-Okejdå. Men ha en så trevlig dag då." Han vände på klacken och började gå nedför trappan igen. Jag öppnade munnen för att ropa och fråga vad han höll på med, men han hade redan hunnit genom ytterdörren.
När jag hade stängt dörren vände jag mig mot Eric, och kollade panikslaget på honom. Jag såg hur han hade försökt hålla sig för skratt hela tiden, men nu brast han ut i ett enormt gapflabb. Då släppte det för mig också.
Till slut låg vi båda dubbelvikta på golvet och kiknade av skratt. Tårarna rann nerför mina kinder, och efter en stund frågade Eric:
"-Vafan var det där för nån!?"
Det fick mig bara att skratta ännu mer.
"-Inte den blekaste aning. Om det där var Theas pojkvän..."
Han skrattade, men avbröts av att dörrklockan ringde. Jag svepte snabbt bort tårarna från mina kinder, reste mig upp. Innan jag lade handen på dörrklinkan kollade jag på Eric med tvekande blick, och jag såg att han tänkte precis på samma sak som jag.
"-Hej!!"
Thea kastade rent ut sagt kastade sig över mig. Jag blev förvånad, men kramade sen om henne lika entusiastiskt.
"-Heeej älskling, har saknat dig så sjukt mycket!!"
Jag kollade över axeln på henne, och fick syn på en snygg, lång kille med mörktblont hår. Thea verkade märka att jag tittade, och tog ett steg bakåt. Hon log mot mig, och visade sen med en handrörelse mot killen.
"-Milena, det här är Victor."
Hahahahahahahaha. Herregud. Jag log mot Victor - tydligen rätt den här gången. Han log ett stort leende mot mig, och sträckte fram sin hand.
"-Hej. Trevligt att träffas."
Jag log mot Thea, och när hon såg min blick som sa: 'snygg fångst, gumman', log hon och klamrade fast sig vid Victor. Hon verkade lycklig. Och jag var extremt glad för hennes skull. Plötsligt verkade hon se något bredvid mig. Hon spärrade upp ögonen, och tappade nästan hakan. Jag kollade omkring mig och kunde först inte fatta vad det var. Men sen förstod jag.
Eric
Jag skrattade lite tyst för mig själv, och log sen mot Thea och Victor.
"-Det här är Eric..." Han log mot dem, och sträckte fram sin hand, först mot Thea, som knappt kunde sluta stirra, och sen mot Victor, som lungt och med ett leende skakade hans hand. Det enda ljud som Thea kunde få ur sig var ett stammande:
"-Jag vet..." Alla skrattade.
Plötsligt kände jag hur min mage började kurra. Just det. Vi hade ju inte ätit frukost än. Jag ville inte vara oartig, men...
"-Hörrni, vi hann aldrig äta frukost, är det okej om vi gör det snabbt? Kom in bara."
Victor nickade glatt.
"-Visst!
Medan de tog av sig skorna tänkte jag på tandborts-Victor. Och kunde inte låta bli att le. Jag kände plötsligt en arm runt min midja och kollade upp. Eric gav mig en kyss, och kollade sen rakt in i mina ögon med ett busigt leende. Jag bet mig i läppen, men snart fnissade vi båda två hysteriskt. Först när Thea och Victor kom in i köket skärpte vi oss, tog varandras händer, och vände oss mot de.
Innan vi satt oss ner vid bordet lutade sig Eric ner och gav mig en sista kyss.
Och jag kunde inte låta bli att le.
Puss på er, älskade läsare. Kände mig på sjukt bra humör idag, bättre än på länge!! För er som inte kunde se länken, skriver jag den här istället: www.onedirectionnovell.blogg.se . Sjukt duktiga tjejer!!! iaf, LoveYa!!!/Wanja♥
"-Ska du säga." Han gav mig en djup kyss, och satte sen ner mig på golvet.
"-Ska vi äta?" Han nickade, och vi hade precis satt oss vid bordet när vi hörde en ringklockan ge ifrån sig ett gällt ljud. Jag reste mig upp.
"-Jag öppnar." Eric var inte långt efter.
"-Jag följer med dig."
Jag tog tacksamt hans hand, och vi gick för att öppna...
"-Hej."
Jag stannade upp när jag hörde rösten, och kollade upp på den som stod utanför dörren. Och fick nästan en chock. Det var inte precis vad jag hade väntat mig...
Framför mig stod en kille med axellångt, flottigt hår, och över det hade han en sån där "eminem-duk", eller vad man nu kallade det. Han log ett stort, tandlöst leende, och man såg hur han fladdrade med tungan när han pratade. På hans tröja stod, med stora bokstäver skrivna med spritpenna:
VICTOR
Jag visste inte riktigt vad jag skulle säga... Det här kunde inte vara Theas pojkvän. Eller? Jag brukade inte vara så ytlig, men i det här fallet hoppades jag verkligen att hon skulle förstå och inse sitt eget bästa. Fort.
Jag bet mig kvickt i läppen för att inte riskera en skrattattack, som bara skulle ha blivit pinsam. Jag sneglade på Eric - snabbt så att det inte skulle märkas - och såg att han verkade ha lika svårt att hålla igen som jag. För att inte tappa greppet, knöt jag vänsterhanden, hårt, så att naglarna trängde in i huden.
Jag tog ett djupt andetag, log ett stort leende och sträckte fram handen mot honom.
"-Hej."
Victor kollade konstigt på mig. Sen tog han min hand, och skakade den.
"-Heeeej."
När han till slut släppte min hand - för att skaka Erics and - var den full av handsvett. Jag ville helst inte torka av det på mina kläder, men jag kunde seriöst inte ha kvar det. Jag smög snabbt undan och torkade av de på handduken som hängde över elementet i hallen. När jag kom tillbaka, kollade Victor på mig igen. Jag skulle precis fråga var Thea var, när han öppnade munnen, visade sin tandlösa mun och sa:
"-Vill ni köpa tandborstar?"
What??? Vad var det här för konstig kille? Jag bad en innerlig bön att Thea skulle göra slut så fort som möjligt. Han tog fram en låda med gula tandborstar, och höll den framför näsan på mig, samtidigt som han fladdrade med tungan:
"-Bara femton kronor."
Jag försökte hejda mig, men kunde inte låta bli att rynka på näsan.
"-Nej tack. Men du, var är..."
Han avbröt mig.
"-Okejdå. Men ha en så trevlig dag då." Han vände på klacken och började gå nedför trappan igen. Jag öppnade munnen för att ropa och fråga vad han höll på med, men han hade redan hunnit genom ytterdörren.
När jag hade stängt dörren vände jag mig mot Eric, och kollade panikslaget på honom. Jag såg hur han hade försökt hålla sig för skratt hela tiden, men nu brast han ut i ett enormt gapflabb. Då släppte det för mig också.
Till slut låg vi båda dubbelvikta på golvet och kiknade av skratt. Tårarna rann nerför mina kinder, och efter en stund frågade Eric:
"-Vafan var det där för nån!?"
Det fick mig bara att skratta ännu mer.
"-Inte den blekaste aning. Om det där var Theas pojkvän..."
Han skrattade, men avbröts av att dörrklockan ringde. Jag svepte snabbt bort tårarna från mina kinder, reste mig upp. Innan jag lade handen på dörrklinkan kollade jag på Eric med tvekande blick, och jag såg att han tänkte precis på samma sak som jag.
"-Hej!!"
Thea kastade rent ut sagt kastade sig över mig. Jag blev förvånad, men kramade sen om henne lika entusiastiskt.
"-Heeej älskling, har saknat dig så sjukt mycket!!"
Jag kollade över axeln på henne, och fick syn på en snygg, lång kille med mörktblont hår. Thea verkade märka att jag tittade, och tog ett steg bakåt. Hon log mot mig, och visade sen med en handrörelse mot killen.
"-Milena, det här är Victor."
Hahahahahahahaha. Herregud. Jag log mot Victor - tydligen rätt den här gången. Han log ett stort leende mot mig, och sträckte fram sin hand.
"-Hej. Trevligt att träffas."
Jag log mot Thea, och när hon såg min blick som sa: 'snygg fångst, gumman', log hon och klamrade fast sig vid Victor. Hon verkade lycklig. Och jag var extremt glad för hennes skull. Plötsligt verkade hon se något bredvid mig. Hon spärrade upp ögonen, och tappade nästan hakan. Jag kollade omkring mig och kunde först inte fatta vad det var. Men sen förstod jag.
Eric
Jag skrattade lite tyst för mig själv, och log sen mot Thea och Victor.
"-Det här är Eric..." Han log mot dem, och sträckte fram sin hand, först mot Thea, som knappt kunde sluta stirra, och sen mot Victor, som lungt och med ett leende skakade hans hand. Det enda ljud som Thea kunde få ur sig var ett stammande:
"-Jag vet..." Alla skrattade.
Plötsligt kände jag hur min mage började kurra. Just det. Vi hade ju inte ätit frukost än. Jag ville inte vara oartig, men...
"-Hörrni, vi hann aldrig äta frukost, är det okej om vi gör det snabbt? Kom in bara."
Victor nickade glatt.
"-Visst!
Medan de tog av sig skorna tänkte jag på tandborts-Victor. Och kunde inte låta bli att le. Jag kände plötsligt en arm runt min midja och kollade upp. Eric gav mig en kyss, och kollade sen rakt in i mina ögon med ett busigt leende. Jag bet mig i läppen, men snart fnissade vi båda två hysteriskt. Först när Thea och Victor kom in i köket skärpte vi oss, tog varandras händer, och vände oss mot de.
Innan vi satt oss ner vid bordet lutade sig Eric ner och gav mig en sista kyss.
Och jag kunde inte låta bli att le.
Puss på er, älskade läsare. Kände mig på sjukt bra humör idag, bättre än på länge!! För er som inte kunde se länken, skriver jag den här istället: www.onedirectionnovell.blogg.se . Sjukt duktiga tjejer!!! iaf, LoveYa!!!/Wanja♥
Lite svar bara...
Helluu♥
Först och främst vill jag tacka så mycket för allt underbart beröm vi får, det gör oss sjukt peppade och glada!! Vi får flera kommentarer och önskemål om vad som ska hända...
...men vi ber er bara att... vänta lite. Och att även ha lite egen fantasi. Om det är någon scen - t.ex. en sexscen - som ni gärna vill veta lite mer om ingående, fantisera gärna lite sjäva istället. Visst, vi skulle kunna beskriva det mer ingående, men det känns som om vi skulle förstöra stämningen, karaktären på storyn, allt vi har byggt upp. Det känns som om det är det alla väntar på - jag vet hur det känns, jag har själv läst andra noveller och tänkt likadant.
Men... när det sen väl händer - och tar slut - så har det alltid känts liksom: "-Vad ska novellen nu handla om?" Fråga mig inte varför, det är bara en känsla jag har. Och jag kan säga att så har det varit med nästan alla noveller jag har läst(vissa är undantag, eftersom de är så bra i vilket fall som helst), liksom: Halva novellen(spännande!!), sen har de sex, sen fortsätter novellen med andra halvan - och det känns liksom inte längre som om det är nåt speciellt med storyn, man har liksom inte samma drivkraft att läsa längre.
Visst, det känns synd om vi krossar era förhoppningar nu, men jag hoppas att ni har förståelse för oss. Det är inte sånt här vi vill fokusera på. Det gör redan sjukt så många andra. Jag förstår om vissa av er blir rejält besvikna nu, men hoppas ändå att någon förhoppningsvis fortsätter att läsa ändå.
Och jag kan också säga, att jag har inte sagt aldrig... bara inte än.
LoveYa/Wanja♥
PS. Sen tycker jag att ni faktiskt kan tänka lite vad som kan ha hänt emellan kap 49 och kap 50. Så kanske ni inte blir helt besvikna ändå;)
Först och främst vill jag tacka så mycket för allt underbart beröm vi får, det gör oss sjukt peppade och glada!! Vi får flera kommentarer och önskemål om vad som ska hända...
...men vi ber er bara att... vänta lite. Och att även ha lite egen fantasi. Om det är någon scen - t.ex. en sexscen - som ni gärna vill veta lite mer om ingående, fantisera gärna lite sjäva istället. Visst, vi skulle kunna beskriva det mer ingående, men det känns som om vi skulle förstöra stämningen, karaktären på storyn, allt vi har byggt upp. Det känns som om det är det alla väntar på - jag vet hur det känns, jag har själv läst andra noveller och tänkt likadant.
Men... när det sen väl händer - och tar slut - så har det alltid känts liksom: "-Vad ska novellen nu handla om?" Fråga mig inte varför, det är bara en känsla jag har. Och jag kan säga att så har det varit med nästan alla noveller jag har läst(vissa är undantag, eftersom de är så bra i vilket fall som helst), liksom: Halva novellen(spännande!!), sen har de sex, sen fortsätter novellen med andra halvan - och det känns liksom inte längre som om det är nåt speciellt med storyn, man har liksom inte samma drivkraft att läsa längre.
Visst, det känns synd om vi krossar era förhoppningar nu, men jag hoppas att ni har förståelse för oss. Det är inte sånt här vi vill fokusera på. Det gör redan sjukt så många andra. Jag förstår om vissa av er blir rejält besvikna nu, men hoppas ändå att någon förhoppningsvis fortsätter att läsa ändå.
Och jag kan också säga, att jag har inte sagt aldrig... bara inte än.
LoveYa/Wanja♥
PS. Sen tycker jag att ni faktiskt kan tänka lite vad som kan ha hänt emellan kap 49 och kap 50. Så kanske ni inte blir helt besvikna ändå;)
At the Break of Dawn...♥ - Kapitel 50
Oförmögen att säga någonting, pressade jag handflatorna mot hans bröstkorg, och lät de glida ner till magen, där de stannade på hans sixpack. Jag kände hur han lät sina fingrar smeka min midja och vandra över min rygg. Jag rös till, och pressade mig ännu närmare honom när hans hand gled under mitt BH-band, och mjukt började smeka mina skulderblad.
Jag suckade lyckligt.
Och insåg att jag aldrig skulle kunna släppa honom
*
Solstrålarna lyste in på mig genom de tunna persiennerna. Jag försökte sluta ögonen igen, stanna kvar i den underbara drömmens värld. Försökte kura ihop mig tillräckligt långt in i Erics famn för att slippa höra de gälla tonerna.
Jag ville verkligen inte vakna. Men min telefon verkade inte vara på min sida - den fortsatte ringa konstant. Jag suckade och sträckte mig efter mobilen. Namnet lyste upp på skärmen.
Thea<3
Just det. Hon skulle ju komma idag. Jag tryckte på svara-knappen och tryckte telefonen mot örat.
"-Hallå?"
"-Hej Mil, jag har försökt ringa dig minst fem gånger!! Vad gör du??" Jag suckade.
"-Sover kanske?" Det blev tyst i luren, och sen hörde jag återigen Theas röst:
"-Haha, din sjusovare. Du minns väl att vi skulle komma till dig runt två idag? Vi är på väg nu."
What!?? Hur mycket var klockan egentligen? Jag tog snabbt bort telefonen från örat och kollade.
13.02
Oj. Shit. Jag förde telefonen mot örat igen.
"-Oups." Thea skrattade.
"-Du får nog skynda dig lite isåfall. Men vi ses snart!! Puss!"
"-Hejdå..." Men hon hade redan hunnit lägga på. Jag suckade och la tillbaka telefonen på nattduksbordet igen. Sen vände jag mig mot Eric.
Och kunde inte låta bli att le. Hela uppsynen var bara för rolig. Han låg utspridd över i princip hela sängen, och håret stod rakt upp. Jag fnissade. Han var så söt. Men framför allt var han sjukt snygg. Jag lutade mig fram och gav honom en lätt puss. Han mumlade nånting och rörde lite på sig innan han började andas med djupa andetag igen. Jag skrattade tyst och smekte honom över håret.
Jag reste mig försiktigt upp och gick till byrån. Vad skulle jag ta på mig idag? Jag drog ut lådan med underkläder och drog på mig ett par rena trosor och en vit BH med spets. Var gårdagens "nattlinne" hade tagit vägen visste jag inte riktigt... Jag fnissade och kollade bort mot Eric, som låg med halva kroppen utanför sängen. Det gick som ett pirr genom hela kroppen, och jag blev tvungen att titta bort. Jag log för mig själv och drog ut en annan låda.
*
Jag fick nästan en chock när jag kollade på mig själv i badrumsspegeln.
Håret stod åt alla möjliga håll, och jag var lite svart under ögonen av det smink som jag inte riktigt hade lyckats få bort igår. Men ansiktet var rosigt, ögonen glittrade, och munnen var krökt i ett busigt leende.
Jag fnissade ännu en gång och sträckte mig efter borsten som låg på hyllan. Eftersom jag hade lite bråttom försökte jag med några snabba borstdrag reda ut trasslet på mitt huvud. Vilket självklart ledde till att borsten fastnade. Jag drog en djup suck, och försökte istället att frigöra den med hjälp av mina fingrar.
Tio minuter senare stod jag ute i hallen med lätt plattat hår, och ett halsband som matchade mina ljusbruna tights och min vita blus. Jag hade struntat i att sminka mig. Det var något jag överlag inte brydde mig särskilt mycket om längre. Jag hade insett att jag var fin som jag var. Relativt nöjd med vad jag hade hunnit åstadkomma på så kort tid.
Jag bestämde mig för att börja med frukosten, och väcka Eric sen. Eftersom det var så sent och vi vanligtvis skulle ha ätit lunch vid den här tiden, bestämde jag mig för att göra brunch. Jag stoppade i några skivor i brödrosten, satte på vattenkokaren och började vispa till en pannkakssmet.
*
Jag hade inte märkt att Eric hade vaknat. Plötsligt kände jag hans armar omkring mig och hans varma andedräkt i min nacke. Jag ryckte till först, men slappnade sen av, och lutade mig bakåt, mot honom. Han kramade om mig och kysste mig mjukt på kinden. Det fick mig att vilja ha mer. Jag vände mig om så att jag stod vänd mot honom. Han log, och jag kunde inte hejda mina mungipor som - utan att jag behövde göra någonting - drogs uppåt i ett stort leende. Han lät sin nästipp nudda min.
"-Så du är vaken nu, sömntuta?" Han skrattade, och svarade:
"-Jag vet inte. Det här kanske bara är en väldigt underbar dröm?" Jag skrattade, kramade om honom och lutade mitt huvud mot hans bröst.
"-Du är för underbar." Han kysste mig på huvudet, och begravde in sitt ansikte i mitt hår. Så stod vi en stund och bara höll om varandra - tills jag plötsligt vände upp ansiktet mot honom.
"-Just det. Thea och Victor kommer om en halvtimme." Han stelnade till, och kollade med stressad blick på mig.
"-Du skämtar??" Jag kunde inte låta bli att skratta åt honom.
"-Haha, nej."
"-Men herregud! Då måste jag skynda mig!" Jag släppte honom motvilligt. Han kastade en sista blick på mig innan han rusade in i sovrummet igen. "-Vad passar att ha på sig?" Jag log flirtigt mot honom.
"-För min del kan du gärna gå omkring så där." Jag nickade mot boxershortsen han hade på sig. Han skrattade, och skakade på huvudet. Han mimade: 'Later, Darling', och försvann sen in i sovrummet. Jag log för mig själv, och gick tillbaka till spisen.
Ungefär tio minuter senare kom Eric ut i köket igen i ett par jeans och ett snyggt vitt linne. Han verkade dock ha glömt håret, för det stod fortfarande rakt upp. Det fick mig att tappa andan. Jag låtsades svimma, och sjönk ner på golvet. Självklart var Eric framme hos mig på en tiondels sekund, och kollade på mig med oroliga ögon.
"-Hur är det, älskling?" Jag suckade teatraliskt, och kollade sen upp på honom med ett leende.
"-Det borde vara olagligt att vara så där sexig." Han skrattade ett underbart skratt, lyfte upp mig och viskade i mitt öra:
"-Ska du säga." Han gav mig en djup kyss, och satte sen ner mig på golvet.
"-Ska vi äta?" Han nickade, och vi hade precis satt oss vid bordet när vi hörde en ringklockan ge ifrån sig ett gällt ljud. Jag reste mig upp.
"-Jag öppnar." Eric var inte långt efter.
"-Jag följer med dig."
Jag tog tacksamt hans hand, och vi gick för att öppna...
Verkar som ni längtar efter lite mer kärlek...?;) Jag lovar, det kommer det att bli mer av i fortsättningen! iaf, puss, LoveYa!!/Wanja♥
Btw, sjukt läsvärd novell!!: ->HÄR<-
Jag suckade lyckligt.
Och insåg att jag aldrig skulle kunna släppa honom
*
Solstrålarna lyste in på mig genom de tunna persiennerna. Jag försökte sluta ögonen igen, stanna kvar i den underbara drömmens värld. Försökte kura ihop mig tillräckligt långt in i Erics famn för att slippa höra de gälla tonerna.
Jag ville verkligen inte vakna. Men min telefon verkade inte vara på min sida - den fortsatte ringa konstant. Jag suckade och sträckte mig efter mobilen. Namnet lyste upp på skärmen.
Thea<3
Just det. Hon skulle ju komma idag. Jag tryckte på svara-knappen och tryckte telefonen mot örat.
"-Hallå?"
"-Hej Mil, jag har försökt ringa dig minst fem gånger!! Vad gör du??" Jag suckade.
"-Sover kanske?" Det blev tyst i luren, och sen hörde jag återigen Theas röst:
"-Haha, din sjusovare. Du minns väl att vi skulle komma till dig runt två idag? Vi är på väg nu."
What!?? Hur mycket var klockan egentligen? Jag tog snabbt bort telefonen från örat och kollade.
13.02
Oj. Shit. Jag förde telefonen mot örat igen.
"-Oups." Thea skrattade.
"-Du får nog skynda dig lite isåfall. Men vi ses snart!! Puss!"
"-Hejdå..." Men hon hade redan hunnit lägga på. Jag suckade och la tillbaka telefonen på nattduksbordet igen. Sen vände jag mig mot Eric.
Och kunde inte låta bli att le. Hela uppsynen var bara för rolig. Han låg utspridd över i princip hela sängen, och håret stod rakt upp. Jag fnissade. Han var så söt. Men framför allt var han sjukt snygg. Jag lutade mig fram och gav honom en lätt puss. Han mumlade nånting och rörde lite på sig innan han började andas med djupa andetag igen. Jag skrattade tyst och smekte honom över håret.
Jag reste mig försiktigt upp och gick till byrån. Vad skulle jag ta på mig idag? Jag drog ut lådan med underkläder och drog på mig ett par rena trosor och en vit BH med spets. Var gårdagens "nattlinne" hade tagit vägen visste jag inte riktigt... Jag fnissade och kollade bort mot Eric, som låg med halva kroppen utanför sängen. Det gick som ett pirr genom hela kroppen, och jag blev tvungen att titta bort. Jag log för mig själv och drog ut en annan låda.
*
Jag fick nästan en chock när jag kollade på mig själv i badrumsspegeln.
Håret stod åt alla möjliga håll, och jag var lite svart under ögonen av det smink som jag inte riktigt hade lyckats få bort igår. Men ansiktet var rosigt, ögonen glittrade, och munnen var krökt i ett busigt leende.
Jag fnissade ännu en gång och sträckte mig efter borsten som låg på hyllan. Eftersom jag hade lite bråttom försökte jag med några snabba borstdrag reda ut trasslet på mitt huvud. Vilket självklart ledde till att borsten fastnade. Jag drog en djup suck, och försökte istället att frigöra den med hjälp av mina fingrar.
Tio minuter senare stod jag ute i hallen med lätt plattat hår, och ett halsband som matchade mina ljusbruna tights och min vita blus. Jag hade struntat i att sminka mig. Det var något jag överlag inte brydde mig särskilt mycket om längre. Jag hade insett att jag var fin som jag var. Relativt nöjd med vad jag hade hunnit åstadkomma på så kort tid.
Jag bestämde mig för att börja med frukosten, och väcka Eric sen. Eftersom det var så sent och vi vanligtvis skulle ha ätit lunch vid den här tiden, bestämde jag mig för att göra brunch. Jag stoppade i några skivor i brödrosten, satte på vattenkokaren och började vispa till en pannkakssmet.
*
Jag hade inte märkt att Eric hade vaknat. Plötsligt kände jag hans armar omkring mig och hans varma andedräkt i min nacke. Jag ryckte till först, men slappnade sen av, och lutade mig bakåt, mot honom. Han kramade om mig och kysste mig mjukt på kinden. Det fick mig att vilja ha mer. Jag vände mig om så att jag stod vänd mot honom. Han log, och jag kunde inte hejda mina mungipor som - utan att jag behövde göra någonting - drogs uppåt i ett stort leende. Han lät sin nästipp nudda min.
"-Så du är vaken nu, sömntuta?" Han skrattade, och svarade:
"-Jag vet inte. Det här kanske bara är en väldigt underbar dröm?" Jag skrattade, kramade om honom och lutade mitt huvud mot hans bröst.
"-Du är för underbar." Han kysste mig på huvudet, och begravde in sitt ansikte i mitt hår. Så stod vi en stund och bara höll om varandra - tills jag plötsligt vände upp ansiktet mot honom.
"-Just det. Thea och Victor kommer om en halvtimme." Han stelnade till, och kollade med stressad blick på mig.
"-Du skämtar??" Jag kunde inte låta bli att skratta åt honom.
"-Haha, nej."
"-Men herregud! Då måste jag skynda mig!" Jag släppte honom motvilligt. Han kastade en sista blick på mig innan han rusade in i sovrummet igen. "-Vad passar att ha på sig?" Jag log flirtigt mot honom.
"-För min del kan du gärna gå omkring så där." Jag nickade mot boxershortsen han hade på sig. Han skrattade, och skakade på huvudet. Han mimade: 'Later, Darling', och försvann sen in i sovrummet. Jag log för mig själv, och gick tillbaka till spisen.
Ungefär tio minuter senare kom Eric ut i köket igen i ett par jeans och ett snyggt vitt linne. Han verkade dock ha glömt håret, för det stod fortfarande rakt upp. Det fick mig att tappa andan. Jag låtsades svimma, och sjönk ner på golvet. Självklart var Eric framme hos mig på en tiondels sekund, och kollade på mig med oroliga ögon.
"-Hur är det, älskling?" Jag suckade teatraliskt, och kollade sen upp på honom med ett leende.
"-Det borde vara olagligt att vara så där sexig." Han skrattade ett underbart skratt, lyfte upp mig och viskade i mitt öra:
"-Ska du säga." Han gav mig en djup kyss, och satte sen ner mig på golvet.
"-Ska vi äta?" Han nickade, och vi hade precis satt oss vid bordet när vi hörde en ringklockan ge ifrån sig ett gällt ljud. Jag reste mig upp.
"-Jag öppnar." Eric var inte långt efter.
"-Jag följer med dig."
Jag tog tacksamt hans hand, och vi gick för att öppna...
Verkar som ni längtar efter lite mer kärlek...?;) Jag lovar, det kommer det att bli mer av i fortsättningen! iaf, puss, LoveYa!!/Wanja♥
Btw, sjukt läsvärd novell!!: ->HÄR<-
At the Break of Dawn...♥ - Kapitel 49
När vi trötta kom fram till lägenheten började klockan närma sig elva på kvällen. Det hade varit en rolig kväll. En kväll jag aldrig upplevt tidigare. En låtskrivarkväll.
"-Åh, jag måste bara ..." Efter en stunds tystnad i lägenheten slank Eric in i musikrummet och tog upp gitarren. Han hade fått ännu en låtidé som han var tvungen att skriva ner. Jag skrattade och gick bort till badrummet.
Jag tappade upp ett varmt bad. Mina fötter var fortfarande en aning frusna. När jag klätt av mig kläderna och lade mig i det varma vattnet kände jag saknad till Bora Bora, de mysiga dagarna, bara jag och Eric, sol, värme och de färgglada fiskarna. Alla minnen var så ljusa. Allt som hänt innan all dramatik kändes så lätt och ljuvt. Kärleksfullt, ungt. Men allt efter olyckan var så starkt. Ett band som aldrig kunde brytas. Det var det som den andra ringen på mitt ringfinger symboliserade. Jag tog av mig den, sköljde den i den varma vattnet och såg nästan små bokstäver blänka på den, trots att det bara var en inbillning. Styrka & hopp.
Jag kände kylan slå emot min kropp när jag klev ur badkaret. Jag skyndade mig att vira en handduk om mig, dra ut proppen och låta vattennivån sjunka. Jag vände mig mot spegeln och såg på mig själv. Det mörkblonda håret var vått, jag huttrade smått, men i övrigt såg jag helt okej ut. Inga mörka ringar under ögonen, inga superstora finnar som genast förstörde hela uppsynen, inga nedåtpekande mungipor.
Jag log. När jag kände efter så kände jag mig faktiskt väldigt bra. Bättre än på länge. Och jag visste vad det berodde på. Allt var så underbart just nu, jag hade fått börja med det jag ville, hade inga problem, visste äntligen vad jag ville med mitt liv. Och framför allt: Eric var hemma. Hos mig. Inte borta någonstans på en öde ö, utan här.
Det kändes som om vi hade hittat tillbaka till varandra väldigt bra efter alla olyckor och misstag. Jag tror till och med att vi kom ännu närmare varandra nu efteråt. Så på så sätt kanske uppehållet - eller ja, det ofrivilliga uppehållet - i vårt förhållande hade fört med sig nåt bra ändå?
Fast nej.
Jag skulle aldrig kunna tänka på den där hemska tiden som om den var något bra. Aldrig någonsin. Vi hade båda två fått uppleva saker som hade skakat oss mer än något annat. Men vi hade fått oss en tankeställare. Vi hade lärt oss att inte ta allt självklart. Vi hade förstått att, när som helst, kunde hela ens värld slås i spillror. Vi hade lärt oss att uppskatta det vi hade. Njuta av varje liten minut tillsammans. Och det gjorde vi definitivt. Jag iallafall.
Jag började torrblåsa håret och lät alla tankar försvinna ur mitt huvud för ett tag. Det var skönt att bara släppa allt för några minuter, hur underbart det än var. När mitt hår var relativt torrt, tog jag på mig BH:n och ett par rena trosor, och tänkte precis ta på mig resten av kläderna när jag kom på att klockan var väldigt sent.
23.43
Isåfall skulle jag ju ändå gå och lägga mig snart. Jag brukade fortfarande sno Erics lila konsertlinnen att ha som nattlinnen. Eftersom jag hade glömt de på flera olika ställen - hos mina föräldrar, hos Emelie och på ett antal andra ställen - började han få ont om dem. Jag log för mig själv. Kanske borde jag köpa några nya till honom nån gång.
Jag skyndade mig att borsta tänderna, tvätta ansiktet, och dra borsten genom håret några gånger, innan jag virade en torr, stor handduk om mig och gick ut i den kyliga hallen. Jag kände tröttheten slå emot mig, och såg till att skynda mig fram till sovrumsdörren innan jag föll ihop på hallgolvet.
*
Det var mörkt inne i sovrummet. Eric kanske sov redan? Jag drog försiktigt igen dörren bakom mig, och undvek att tända några lampor som eventuellt skulle kunna väcka honom. Jag gick med tysta steg fram till byrån och öppnade byrålådan för att ta fram mitt "nattlinne", men hittade det inte.
Äh.
Strunt samma. Jag lät handduken falla till golvet och kände direkt hur jag rös. För att så snabbt som möjligt komma under täcket tog jag några skutt över mattan och landade i sängen - kanske gjorde jag lite för mycket väsen av mig, för precis när jag hade dragit täcket över mig kände jag ett par varma händer mot min midja, och strax efter hörde jag Erics röst:
"-Mil... Vad gör du?" Han skrattade, och jag vände mig mot honom, och viskade, eftersom jag fortfarande inte var riktigt säker på om han sov eller inte:
"-Oj. Väckte jag dig?" Han kunde bara vagt se konturerna av hans ansikte i mörkret när han skakade på huvudet.
"-Nädå. Jag tänkte vänta på dig innan jag somnar." Jag drog efter andan. Oups. Och jag hade inga kläder på mig. Äsch. Han hade säkert inte hunnit se mig. Förresten var han ju min pojkvän.
"-Så du har varit vaken hela tiden?" Jag kollade förbryllat på honom, och han skrattade.
"-Haha, yes." Han log, och lade sen till: "-Förresten verkar det som om du äntligen har lärt dig hur du ska klä dig."
Jag suckade. Mina förhoppningar hade tydligen inte varit särskilt mycket att lita på. Jag slöt ögonen.
"-Förlåt. Det var inte meningen att du skulle bli provocerad." Han la ett finger mot mina läppar, och viskade lågt:
"-Fel, älskling. Det heter attraherad, inte provocerad." Det gick inte att ignorera pirret som spred sig från maggropen och ut i hela kroppen.
"-Jaså du. Är du verkligen säker på att det är så?" Han log ett kaxigt leende, och drog mig närmare sig.
"-Helt säker."
I nästa sekund kände jag hans heta läppar mot mina, och ett par mjuka armar om min midja. Jag kysste försiktigt tillbaka, och lät mina händer vandra runt hans bröstkorg, så att de tillslut vilade på hans skulderblad. Jag drog mig ännu närmare honom, och släppte sedan för en sekund hans rygg, bara för att fläta in mina fingrar i hans hår. Det hade blivit lite längre på sistone. Han hade klippt det jättekort efter att han hade kommit hem strax innan jul, men nu hade det vuxit ut igen... Och jag gillade det. Mycket. Jag släppte hans läppar för en sekund.
"-Du, lova att inte klippa dig." Han kollade förvånat på mig.
"-Va?" Jag skrattade. Sen verkade han fatta.
"-Jaså. Haha, men..." Han verkade försöka komma på något att kompromissa med. "-Isåfall får du lova att lämna det där nattlinnet i byrålådan i fortsättningen också."
Jag fnissade.
"-Din galning."
Han skrattade, men rullade sedan runt, så att han låg ovanpå mig. Han log kaxigt och kollade på mig med het blick.
"-Och hur definierar du galning?"
Jag ignorerade hans fråga, och flätade återigen in fingrarna i hans hår, och drog ner honom över mig. Han protesterade inte, och lät sig villigt dras med. Han rullade över på sidan igen, och kollade mig i ögonen. De brann som eldar, men han försökte låta lugn när han viskade:
"-Du är sjukt het, det vet du va?" Jag skrattade.
Oförmögen att säga någonting, pressade jag handflatorna mot hans bröstkorg, och lät de glida ner till magen, där de stannade på hans sixpack. Jag kände hur han lät sina fingrar smeka min midja och vandra över min rygg. Jag rös till, och pressade mig ännu närmare honom när hans hand gled under mitt BH-band, och mjukt började smeka mina skulderblad.
Jag suckade lyckligt.
Och insåg att jag aldrig skulle kunna släppa honom.
Sådärja! Sorry för att det inte kom något kapitel igår, men man har inte alltid sina bästa skrivardagar. Så nu fick ni ett relativt långt nu istället;) KOMMENTERA! LoveYa/Wanja♥
Jag kände kylan slå emot min kropp när jag klev ur badkaret. Jag skyndade mig att vira en handduk om mig, dra ut proppen och låta vattennivån sjunka. Jag vände mig mot spegeln och såg på mig själv. Det mörkblonda håret var vått, jag huttrade smått, men i övrigt såg jag helt okej ut. Inga mörka ringar under ögonen, inga superstora finnar som genast förstörde hela uppsynen, inga nedåtpekande mungipor.
Jag log. När jag kände efter så kände jag mig faktiskt väldigt bra. Bättre än på länge. Och jag visste vad det berodde på. Allt var så underbart just nu, jag hade fått börja med det jag ville, hade inga problem, visste äntligen vad jag ville med mitt liv. Och framför allt: Eric var hemma. Hos mig. Inte borta någonstans på en öde ö, utan här.
Det kändes som om vi hade hittat tillbaka till varandra väldigt bra efter alla olyckor och misstag. Jag tror till och med att vi kom ännu närmare varandra nu efteråt. Så på så sätt kanske uppehållet - eller ja, det ofrivilliga uppehållet - i vårt förhållande hade fört med sig nåt bra ändå?
Fast nej.
Jag skulle aldrig kunna tänka på den där hemska tiden som om den var något bra. Aldrig någonsin. Vi hade båda två fått uppleva saker som hade skakat oss mer än något annat. Men vi hade fått oss en tankeställare. Vi hade lärt oss att inte ta allt självklart. Vi hade förstått att, när som helst, kunde hela ens värld slås i spillror. Vi hade lärt oss att uppskatta det vi hade. Njuta av varje liten minut tillsammans. Och det gjorde vi definitivt. Jag iallafall.
Jag började torrblåsa håret och lät alla tankar försvinna ur mitt huvud för ett tag. Det var skönt att bara släppa allt för några minuter, hur underbart det än var. När mitt hår var relativt torrt, tog jag på mig BH:n och ett par rena trosor, och tänkte precis ta på mig resten av kläderna när jag kom på att klockan var väldigt sent.
23.43
Isåfall skulle jag ju ändå gå och lägga mig snart. Jag brukade fortfarande sno Erics lila konsertlinnen att ha som nattlinnen. Eftersom jag hade glömt de på flera olika ställen - hos mina föräldrar, hos Emelie och på ett antal andra ställen - började han få ont om dem. Jag log för mig själv. Kanske borde jag köpa några nya till honom nån gång.
Jag skyndade mig att borsta tänderna, tvätta ansiktet, och dra borsten genom håret några gånger, innan jag virade en torr, stor handduk om mig och gick ut i den kyliga hallen. Jag kände tröttheten slå emot mig, och såg till att skynda mig fram till sovrumsdörren innan jag föll ihop på hallgolvet.
*
Det var mörkt inne i sovrummet. Eric kanske sov redan? Jag drog försiktigt igen dörren bakom mig, och undvek att tända några lampor som eventuellt skulle kunna väcka honom. Jag gick med tysta steg fram till byrån och öppnade byrålådan för att ta fram mitt "nattlinne", men hittade det inte.
Äh.
Strunt samma. Jag lät handduken falla till golvet och kände direkt hur jag rös. För att så snabbt som möjligt komma under täcket tog jag några skutt över mattan och landade i sängen - kanske gjorde jag lite för mycket väsen av mig, för precis när jag hade dragit täcket över mig kände jag ett par varma händer mot min midja, och strax efter hörde jag Erics röst:
"-Mil... Vad gör du?" Han skrattade, och jag vände mig mot honom, och viskade, eftersom jag fortfarande inte var riktigt säker på om han sov eller inte:
"-Oj. Väckte jag dig?" Han kunde bara vagt se konturerna av hans ansikte i mörkret när han skakade på huvudet.
"-Nädå. Jag tänkte vänta på dig innan jag somnar." Jag drog efter andan. Oups. Och jag hade inga kläder på mig. Äsch. Han hade säkert inte hunnit se mig. Förresten var han ju min pojkvän.
"-Så du har varit vaken hela tiden?" Jag kollade förbryllat på honom, och han skrattade.
"-Haha, yes." Han log, och lade sen till: "-Förresten verkar det som om du äntligen har lärt dig hur du ska klä dig."
Jag suckade. Mina förhoppningar hade tydligen inte varit särskilt mycket att lita på. Jag slöt ögonen.
"-Förlåt. Det var inte meningen att du skulle bli provocerad." Han la ett finger mot mina läppar, och viskade lågt:
"-Fel, älskling. Det heter attraherad, inte provocerad." Det gick inte att ignorera pirret som spred sig från maggropen och ut i hela kroppen.
"-Jaså du. Är du verkligen säker på att det är så?" Han log ett kaxigt leende, och drog mig närmare sig.
"-Helt säker."
I nästa sekund kände jag hans heta läppar mot mina, och ett par mjuka armar om min midja. Jag kysste försiktigt tillbaka, och lät mina händer vandra runt hans bröstkorg, så att de tillslut vilade på hans skulderblad. Jag drog mig ännu närmare honom, och släppte sedan för en sekund hans rygg, bara för att fläta in mina fingrar i hans hår. Det hade blivit lite längre på sistone. Han hade klippt det jättekort efter att han hade kommit hem strax innan jul, men nu hade det vuxit ut igen... Och jag gillade det. Mycket. Jag släppte hans läppar för en sekund.
"-Du, lova att inte klippa dig." Han kollade förvånat på mig.
"-Va?" Jag skrattade. Sen verkade han fatta.
"-Jaså. Haha, men..." Han verkade försöka komma på något att kompromissa med. "-Isåfall får du lova att lämna det där nattlinnet i byrålådan i fortsättningen också."
Jag fnissade.
"-Din galning."
Han skrattade, men rullade sedan runt, så att han låg ovanpå mig. Han log kaxigt och kollade på mig med het blick.
"-Och hur definierar du galning?"
Jag ignorerade hans fråga, och flätade återigen in fingrarna i hans hår, och drog ner honom över mig. Han protesterade inte, och lät sig villigt dras med. Han rullade över på sidan igen, och kollade mig i ögonen. De brann som eldar, men han försökte låta lugn när han viskade:
"-Du är sjukt het, det vet du va?" Jag skrattade.
Oförmögen att säga någonting, pressade jag handflatorna mot hans bröstkorg, och lät de glida ner till magen, där de stannade på hans sixpack. Jag kände hur han lät sina fingrar smeka min midja och vandra över min rygg. Jag rös till, och pressade mig ännu närmare honom när hans hand gled under mitt BH-band, och mjukt började smeka mina skulderblad.
Jag suckade lyckligt.
Och insåg att jag aldrig skulle kunna släppa honom.
Sådärja! Sorry för att det inte kom något kapitel igår, men man har inte alltid sina bästa skrivardagar. Så nu fick ni ett relativt långt nu istället;) KOMMENTERA! LoveYa/Wanja♥
At the Break of Dawn...♥ - Kapitel 48
Den första halvtimmen satt jag bara där och fick inte ner någonting. Jag försökte att koncentrera mig, och klura ut något bra. Som väntat gick det inte så bra. Till slut höll jag på att ge upp.
Nä. Det här funkade inte...
Som ett hammarslag trängde plötsligt in orden i min hjärna. Minnena. De var plötsligt alla så tydliga. Och utan att jag behövde göra någonting, växte textrad efter textrad fram. Ja. Det var ju självklart. Det var så här det skulle vara.
Jag förde handen mot pappret, och kände hur mitt leende blev större och större allt eftersom pennan flög fram över de hittills tomma raderna...
*
Hoppas det blev okej! Är så trött och seg nu känner jag, dessutom är jag så stressad av allt slutplugg nu innan jullovet. Därför blir kapitlena lite korta nu .. Men i varje fall så blir vi alltid glada av respons! Puss!! /Nina ♥
Nä. Det här funkade inte...
Som ett hammarslag trängde plötsligt in orden i min hjärna. Minnena. De var plötsligt alla så tydliga. Och utan att jag behövde göra någonting, växte textrad efter textrad fram. Ja. Det var ju självklart. Det var så här det skulle vara.
Jag förde handen mot pappret, och kände hur mitt leende blev större och större allt eftersom pennan flög fram över de hittills tomma raderna...
Melodin som löpte i mitt huvud framkallade alla de minnen, de känslor och den tomhet som jag hade den tid jag var ensam. Vanligvis skulle jag börjat gråta vid tanken av det, men nu kändes det mer som inspriation. En källa att hämta ifrån. Orden som hamnade på pappret och gång på gång spelades upp för mig i mitt huvud var en låt, efter vad jag själv upplevt. Som en dagbok. Låten var bara det första kapitlet i den. Det kunde bli så mycket mer. När jag efter en stund fyllt sidan och kände mig nöjd var allt som stod där bara som en liten bråkdel av allt jag tänkt på under en ynka sekund. Att så många ord var en så liten del av ett minne. Jag läste igenom allt med ett leende på läpparna, trots att bilden jag såg av mig själv var sorglig kände jag mig nöjd.
"-Så" Log jag mot Eric.
"-Va?" Han såg oförstående upp på mig från sina papper.
"-Klar" Skrattade jag och gav blocket till Eric.
"-Hur? Hur gick det så snabbt helt plötsligt?" Eric granskade de väl utvalda orden på det linjerade pappret.
"-Eller alltså ... Jag vet inte om det är bra, men vi kan ju ..." Tänk om det jag skrivit var jättedåligt? Kanske bara jag förstod innerbörden i texten?
"-... testa! Absolut" Plötsligt hade Jason tagit av sig hörlurarna och avslutade min mening, leende.
*
Det var sen kväll när vi promenerade hem. Låten vi fått ihop på något konstigt vis hade redan satt sig i min hjärna, och verkade inte ha några planer för att gå därifrån. "There's like a wind, blowing my sins, Into the darkness ..." Kanske kunde det bli något bra?
"-Jag är så stolt över dig ska du veta" Eric lade armen om mig där vi gick i kylan. Jag skrattade.
"-Ska du säga!" Jag log upp mot honom och några snöflingor smälte mot mina ögonlock.
"-Så du är stolt över mig?" Skrattade Eric och gav mig en snabb puss innan vi promenerade vidare.
"-Klart jag är! Hur skulle jag inte kunna vara?" Jag kände mig varm innombords trots att kylan bet hårt i kinderna.
"-Och vet du vad .." Fortsatte jag tyst och höll hans varma hand i ett hårt grepp. "-Jag älskar dig"
"-Menar du det?" Eric saktade ner stegen, skrattade, böjde sig försiktigt ner och kysste mina läppar.
"-För alltid" Mumlade jag mot hans ansikte.
*
När vi trötta kom fram till lägenheten började klockan närma sig elva på kvällen. Det hade varit en rolig kväll. En kväll jag aldrig upplevt tidigare. En låtskrivarkväll.
"-Åh, jag måste bara ..." Efter en stunds tystnad i lägenheten slank Eric in i musikrummet och tog upp gitarren. Han hade fått ännu en låtidé som han var tvungen att skriva ner. Jag skrattade och gick bort till badrummet.
Jag tappade upp ett varmt bad. Mina fötter var fortfarande en aning frusna. När jag klätt av mig kläderna och lade mig i det varma vattnet kände jag saknad till Bora Bora, de mysiga dagarna, bara jag och Eric, sol, värme och de färgglada fiskarna. Alla minnen var så ljusa. Allt som hänt innan all dramatik kändes så lätt och ljuvt. Kärleksfullt, ungt. Men allt efter olyckan var så starkt. Ett band som aldrig kunde brytas. Det var det som den andra ringen på mitt ringfinger symboliserade. Jag tog av mig den, sköljde den i den varma vattnet och såg nästan små bokstäver blänka på den, trots att det bara var en inbillning. Styrka & hopp.
Hoppas det blev okej! Är så trött och seg nu känner jag, dessutom är jag så stressad av allt slutplugg nu innan jullovet. Därför blir kapitlena lite korta nu .. Men i varje fall så blir vi alltid glada av respons! Puss!! /Nina ♥
At the Break of Dawn...♥ - Kapitel 47
"-Vilken tur för mig då." Jag sträckte på mig för att ge honom en kyss. När jag hade släppt hans läppar, kollade han mig rakt i ögonen, och viskade:
"-Jag är ditt största fan, bara så du vet."
Det fick mig att skratta. Jag ställde mig än en gång på tå, virade armarna om hans hals, och kysste honom.
Allra helst skulle jag ha velat fryst ögonblicket.
För alltid.
Jag kollade upp från mitt block.
Eric satt i en fåtölj med sitt block och hade en koncentrerad rynka i pannan. Jason stod vid keyboarden med hörlurarna istoppade, det var mycket troligt att han höll på att testa en ny låtidé.
Jason verkade vara en mycket intressant människa. Snäll, men inte särskilt pratsam. Framförallt var han ett geni på att göra låtar. Jag hade inte bara sett det i flera av Erics alla låtar - hela tiden kom han med nya genialiska idéer, nya underbara melodier...
Han var helt enkelt en fantastisk talang.
Jag vände återigen blicken mot mitt block. Thomas hade sagt åt mig att prova mig fram. '-En artist måste börja från grunden', hade han sagt. Och visst, jag försökte. Men det gick inte så bra...
I was fallin'
I never knew
If you would ever take me in your arms, and hold me
Again
I was empty
Nothing mattered
There was no power to stay
Anymore
Äsch. Jag knycklade ihop pappret. Det funkade inte. Jag suckade. Om jag inte ens kunde få ner en någorlunda text... Hur skulle jag då någonsin kunna bli artist? Jag slängde mig bakåt i fåtöljen. Eric hörde mitt suckande och kollade upp på mig.
"-Går det bra?"
Jag himlade med ögonen.
"-Inte särskilt." Jag höll upp det tomma blocket. "-För dig då?" Jag ställde mig upp och gick fram till honom och la händerna på hans axlar. Han vände på huvudet för att se mig, och höll sen upp blocket.
"-Kolla själv."
Jag tog över blocket och kollade varsamt på de med omsorg valda orden som var nerskrivna i prydliga rader. Jag suckade, och gav sen tillbaka blocket.
"-Varför måste alla ha talanger utom jag." Jag la armarna i kors över bröstet och kollade upp i taket. Eric tog tag om min midja och drog ner mig i sitt knä, och kramade om mig. Han borrade in sitt ansikte i mitt hår och viskade:
"-Du, jag har övat i hela mitt liv." Han pekade bort mot Jason Gill, som var långt borta i sin låtskrivarvärld. "-Och han där borta har haft ännu längre tid på sig. Så du har gott om tid på dig."
Jag vände på mig så att jag såg honom i ögonen. Och log.
"-Jag har lite dåligt tålamod bara."
Eric log, och drog försiktigt ner mitt huvud mot sitt ansikte så att han kunde låta sina läppar beröra mina. Det fick mig genast att känna mig bättre.
"-Jag lovar, det kommer att gå lättare när du har övat lite. Förresten är jag säker på att det du skrev var jättebra." Han nickade bort mot fåtöljen, där mitt hopknycklade papper låg. Oups. Det hade inte varit meningen att han skulle se den. Jag reste mig upp och gick bort till min fåtöljen, tog pappret och kastade den mot papperskorgen.
Mitt i prick.
Jag satte mig ner, vände blicken mot Eric.
"-Okej. Jag gör ett försök till!" Eric skrattade åt mitt hurtiga tonfall. Jag försökte att låta bli att le och se allvarlig ut när jag vände ner blicken mot blocket igen.
Den första halvtimmen satt jag bara där och fick inte ner någonting. Jag försökte att koncentrera mig, och klura ut något bra. Som väntat gick det inte så bra. Till slut höll jag på att ge upp.
Nä. Det här funkade inte...
Som ett hammarslag trängde plötsligt in orden i min hjärna. Minnena. De var plötsligt alla så tydliga. Och utan att jag behövde göra någonting, växte textrad efter textrad fram. Ja. Det var ju självklart. Det var så här det skulle vara.
Jag förde handen mot pappret, och kände hur mitt leende blev större och större allt eftersom pennan flög fram över de hittills tomma raderna...
Love is calling... Får inte nog av låten!! Inte för att det har något med novellen att göra, men ändå;) Vilken/vilka är era "Saade-favorites"?:D LoveYa/Wanja♥
I was fallin'
I never knew
If you would ever take me in your arms, and hold me
Again
I was empty
Nothing mattered
There was no power to stay
Anymore
Äsch. Jag knycklade ihop pappret. Det funkade inte. Jag suckade. Om jag inte ens kunde få ner en någorlunda text... Hur skulle jag då någonsin kunna bli artist? Jag slängde mig bakåt i fåtöljen. Eric hörde mitt suckande och kollade upp på mig.
"-Går det bra?"
Jag himlade med ögonen.
"-Inte särskilt." Jag höll upp det tomma blocket. "-För dig då?" Jag ställde mig upp och gick fram till honom och la händerna på hans axlar. Han vände på huvudet för att se mig, och höll sen upp blocket.
"-Kolla själv."
Jag tog över blocket och kollade varsamt på de med omsorg valda orden som var nerskrivna i prydliga rader. Jag suckade, och gav sen tillbaka blocket.
"-Varför måste alla ha talanger utom jag." Jag la armarna i kors över bröstet och kollade upp i taket. Eric tog tag om min midja och drog ner mig i sitt knä, och kramade om mig. Han borrade in sitt ansikte i mitt hår och viskade:
"-Du, jag har övat i hela mitt liv." Han pekade bort mot Jason Gill, som var långt borta i sin låtskrivarvärld. "-Och han där borta har haft ännu längre tid på sig. Så du har gott om tid på dig."
Jag vände på mig så att jag såg honom i ögonen. Och log.
"-Jag har lite dåligt tålamod bara."
Eric log, och drog försiktigt ner mitt huvud mot sitt ansikte så att han kunde låta sina läppar beröra mina. Det fick mig genast att känna mig bättre.
"-Jag lovar, det kommer att gå lättare när du har övat lite. Förresten är jag säker på att det du skrev var jättebra." Han nickade bort mot fåtöljen, där mitt hopknycklade papper låg. Oups. Det hade inte varit meningen att han skulle se den. Jag reste mig upp och gick bort till min fåtöljen, tog pappret och kastade den mot papperskorgen.
Mitt i prick.
Jag satte mig ner, vände blicken mot Eric.
"-Okej. Jag gör ett försök till!" Eric skrattade åt mitt hurtiga tonfall. Jag försökte att låta bli att le och se allvarlig ut när jag vände ner blicken mot blocket igen.
Den första halvtimmen satt jag bara där och fick inte ner någonting. Jag försökte att koncentrera mig, och klura ut något bra. Som väntat gick det inte så bra. Till slut höll jag på att ge upp.
Nä. Det här funkade inte...
Som ett hammarslag trängde plötsligt in orden i min hjärna. Minnena. De var plötsligt alla så tydliga. Och utan att jag behövde göra någonting, växte textrad efter textrad fram. Ja. Det var ju självklart. Det var så här det skulle vara.
Jag förde handen mot pappret, och kände hur mitt leende blev större och större allt eftersom pennan flög fram över de hittills tomma raderna...
Love is calling... Får inte nog av låten!! Inte för att det har något med novellen att göra, men ändå;) Vilken/vilka är era "Saade-favorites"?:D LoveYa/Wanja♥
At the Break of Dawn...♥ - Kapitel 46
"-Victor?"
"-Min pojkvän" Jag hörde hur hon log.
"-Va? Victor, vem? Sen när? Jag måste få träffa honom" Snabbt forsade frågorna ur min mun och hon besvarade dom så gott hon kunde medan jag hörde Victor kommentera tyst i bakgrunden.
*
Vi bestämde oss för att hon skulle komma förbi här, med Victor, imorgon. Jag log för mig själv när jag lade på. Thea hade aldrig haft någon lycka med killar. Inte jag heller förståds, tills jag träffade Eric.
Precis innan jag låste telefonen såg jag att jag fått ett konstigt sms. Samma nummer som ringt mig. Jag gick igenom siffrorna en gång till, och insåg plötsligt ... Det var Joel som hade ringt mig.
Jag tömde snabbt samtalslistan på missade samtal och la ner telefonen i min väska innan jag gick tillbaka till Eric i köket för att avsluta frukosten. Jag kunde inte släppa tanken. Vad ville jäveln mig?
"-Du ser bekymrad ut, har det hänt något?" Sa Eric efter en stund och såg på mig med rynkad panna.
"-Nä... eller..." Jag funderade på om jag skulle säga något. Jag ville inte påminna om Joel. Eric skulle nog bara bli ledsen, och kanske tro att jag gillade honom fortfarande.
"-Kom" Eric klappade på sitt knä, jag reste mig från stolen, och satte mig i hans famn. Han lade armarna om mig.
"-Vad?" Frågade han och såg mig i ögonen.
"-Jo... Eller jag vet inte" Jag ryckte på axlarna och såg på iskristallerna på panormafönstrets glas över Eric's axel.
"-Är det något med Thea? Vill du inte att hon ska komma?" Eric tänkte tydligen inte släppa att jag inte sa vad det var. Han kände mig för väl för att se att leendet jag pressade ur mig var falskt.
"-Nej... Jag blev bara lite... Joel hade ringt" Suckade jag tillslut.
"-Åh... Joel...Vad ville han?" Sa han lungt men hans armar runt mig släppte litegrann. Jag visste att han skulle bli sårad, trots att han försökte dölja det.
"-Inte fan vet jag..." Jag lutade ansiktet över Eric's axel och andades in hans doft för att glömma alla bekymmer.
"-Strunta i honom då..." Fick han ur sig och smekte mig långsamt över ryggen. Jag mumlade ett svagt "Mm" mot hans hår och han vaggade mig tyst i sin famn. Tänk om det ändå var så lätt.
*
Efter en mysig dag hemma skulle vi snart ge oss iväg till studion, där vi egentligen skulle varit redan imorse. Jag tog på mig min kappa, borstade igenom håret en sista gång och tog Eric's hand, för att gå ut i kylan.
"-Vad skulle vi göra idag egentligen?" Frågade jag Eric när vi kommit ut.
"-Jag vet faktiskt inte riktigt vad han tänkt sig... Jason skulle komma tydligen, har du träffat honom än?" Eric log mot mig.
"-Vilken av dom?" Skrattade jag. Det fanns två i Erics team med samma namn.
"-Gill, producenten" Självklart visste jag vem han menade. Redan innan jag och Eric känt varandra kände jag honom så väl på något underligt sätt. På ett fan-sätt. Nu var det så annorlunda.
"-Åh, nä, honom tror jag inte jag sett. Irl."
"-Då så." Han log, men kollade sen på mig med slug min. "-Kom ihåg att uppföra dig!" Han hötte med fingret åt mig, och jag skrattade.
"-Då så." Han log, men kollade sen på mig med slug min. "-Kom ihåg att uppföra dig!" Han hötte med fingret åt mig, och jag skrattade.
"-Brukar jag inte vara det?" Jag kramade om honom och log.
"-Tveksamt. Extremt stora fans kan ju bli lite vilda ibland..."
"-Av dig eller av Jason Gill?" Han flinade.
"-Mig."
"-Vilken tur för mig då." Jag sträckte på mig för att ge honom en kyss. När jag hade släppt hans läppar, kollade han mig rakt i ögonen, och viskade:
"-Jag är ditt största fan, bara så du vet."
Det fick mig att skratta. Jag ställde mig än en gång på tå, virade armarna om hans hals, och kysste honom.
Allra helst skulle jag ha velat fryst ögonblicket.
För alltid.
Puss o Kram på er, LoveYa!/Nina&Wanja
At the Break of Dawn...♥ - Kapitel 45
Jag försökte bitchblicka honom, men det gick inte så bra, så jag försökte se sårad ut istället. Det fick honom på kroken. Han sträckte sig efter min hand.
"-Det är lungt, jag retas bara med dig, älskling." Han log varmt mot mig, och klappade sen på sitt knä. "-Kom hit."
Jag reste mig upp, gick runt bordet och satte mig i Erics knä. Jag lutade mig bakåt mot hans axel, och han viskade med het röst i mitt öra:
"-Jag tänder bara på dig, så du vet." För att demonstrera bet han mig löst i halsen, och jag skrek till. Han skrattade, och jag vände på huvudet för att kyssa honom.
Hoppas det blev okej! Lovar att nästa kapitel blir mer händelserikt, och vi lovar att försöka följa era små önskemål så gott det går, snart ;) Puss på er alla! Glöm inte att kommentera, så blir vi glada och peppade till att skriva! ♥ /Nina
"-Det är lungt, jag retas bara med dig, älskling." Han log varmt mot mig, och klappade sen på sitt knä. "-Kom hit."
Jag reste mig upp, gick runt bordet och satte mig i Erics knä. Jag lutade mig bakåt mot hans axel, och han viskade med het röst i mitt öra:
"-Jag tänder bara på dig, så du vet." För att demonstrera bet han mig löst i halsen, och jag skrek till. Han skrattade, och jag vände på huvudet för att kyssa honom.
Nästa morgon. Lördag.
Jag vaknade tätt intill Eric och blickade mot klockan som stod på nattduksbordet. 11.30. Oj, hur hade jag kunnat sova så länge? Antagligen hade vi somnat ganska sent kvällen innan.
Jag lossade försiktigt Eric's grepp och försökte sätta mig upp, men det gick inte speciellt bra, för Eric vaknade smått och lade armarna om mig igen - så jag inte kunde komma loss.
"-Klockan är halv tolv" Skrattade jag och rullade runt så mitt ansikte var precis vid hans.
"-Jaja" Mumlade han, log och drog mig närmare sig.
"-Eric .. skulle vi inte vara i studion vid tio?" Jag kunde inte låta bli att skratta och pussade honom lätt på munnen.
"-Nä ... va?" Plötsligt slog han upp ögonen och kollade över min axel på klockan.
"-Ojdå" Hans reaktion var inte det jag hade förväntat mig. Han slöt ögonen igen och lade sig tillrätta.
"-Ska du sova mer nu också?" Log jag och makade mig så nära honom som jag bara kunde komma. Han öppnade ena ögat och såg oemotståndligt söt ut med sin ruffsiga morgonfrisyr.
*
Det han bli halv ett innan vi satt vid frukosten. Eric hade precis proppat i sig en hel smörgås på en gång när hans telefon hördes från sovrummet. Jag han först, och hämtade den.
"-Tretton missade samtal från Tomas" Skrattade jag och räckte telefonen till Eric som snabbt svalde innan han svarade.
"-Förlåt!" Svarade han snabbt och drog en hand genom håret.
De pratade en stund och det verkade inte som Tomas var speciellt arg. De bestämmde att vi skulle komma framot sju ikväll istället.
"-Jag hade lovat att ringa Thea idag .." Mumlade jag samtidigt som jag stoppade en sked yoghurt i munnen.
"-Visst, gör det!" Eric log snett och såg kärleksfullt på mig.
"-Är du ledig idag?" Frågade jag hastigt och log tillbaka.
"-Ja, vill hon träffa mig?" Eric skrattade.
"-Vem vill inte?" Jag log och gick ut till hallen för att hämta telefonen som var på laddning.
När jag låste upp den såg jag något som förvånade mig. 9 missade samtal. Från ett nummer jag inte kände igen. Skulle jag ringa tillbaka? Jag svabblade snabbt igen siffrorna och märkte att jag kände igen dom, men visste inte från vem ... Kanske Martin? Nej. Jag borde ha hans nummer inlagt. Vem skulle ringa mig nio gånger? Tomas nummer hade jag. Jag struntade i det för en stund och letade efter Thea's nummer i kontaktlistan.
"-Thea?" Hörde jag hennes välbekannta röst efter ett par signaler.
"-Hej! Det är Milena ... Jag lovade att ringa dig" Jag kände hur min röst var full av glädje sedan gårdagen.
"-Hej sötnos! Gud vad jag saknar dig!!" Skrattade hon, och jag kände att jag saknade henne också.
"-Har du lust att hitta på något idag?" Frågade jag efter att vi pratat en stund.
"-Jo, ja .. eller, alltså, jag och Victor skulle..." Sa hon och jag hörde en killröst skratta i bakgrunden.
"-Victor?"
"-Min pojkvän" Jag hörde hur hon log.
"-Va? Vicor, vem? Sen när? Jag måste få träffa honom" Snabbt forsade frågorna ur min mun och hon besvarade dom så gott hon kunde medan jag hörde Victor kommentera tyst i bakgrunden.
*
Vi bestämde oss för att hon skulle komma förbi här, med Victor, imorgon. Jag log för mig själv när jag lade på. Thea hade aldrig haft någon lycka med killar. Inte jag heller förståds, tills jag träffade Eric.
Precis innan jag låste telefonen såg jag att jag fått ett konstigt sms. Samma nummer som ringt mig. Jag gick igenom siffrorna en gång till, och insåg plötsligt ... Det var Joel som hade ringt mig.
Till alla Läsare♥
Hello alla underbara läsare!! Som ni kanske vet hade vi en sån här frågegrej för några månader sen. Och nu plötsligt kom jag på att det kanske skulle kunna vara kul att göra en igen, eftersom vi har fått en hel del nya läsare sen dess!
Ni behöver absolut inte svara på alla frågorna, de är mer tänkta som skrivhjälp om ni inte vet riktigt vad ni ska skriva. Det som kan vara kul för oss är om åtminstonde skriver lite om er själva, så vi får lära känna er lite!;)
Ni behöver absolut inte svara på alla frågorna, de är mer tänkta som skrivhjälp om ni inte vet riktigt vad ni ska skriva. Det som kan vara kul för oss är om åtminstonde skriver lite om er själva, så vi får lära känna er lite!;)
Saker som skulle kunna vara kul att veta:
-Hur fick ni reda på SaadeStoories? Var det nån kompis som tipsade er, google, såg ni tips på nån annan blogg, eller gick det till på nåt helt annat sätt?:)
-Har ni själva rekommenderat bloggen till någon annan?
-Finns det några andra novellbloggar om Eric som ni tycker är läsvärda, som vi borde kolla in?
-Hur länge har ni följt bloggen?(den startade den 22 augusti 2011)
-Hur gamla är ni? Vi är 15(Wanja) och 13(Nina), är lite nyfikna bara:)
-Ser ni personerna, karaktärerna i storyn, framför er när ni läser? Hur har ni tänkt er de isåfall?(Asså inte Eric, Marlene, Jennifer och alla andra som finns i verkligheten, men til exempel Milena, Emelie, Erics kompisar, Milenas föräldrar, ja ni fattar...)
-Har ni tänkt på vad som kommer hända i framtiden, både i den här novellen och i de eventuella fortsättningarna?(vi har ju visserligen redan bestämt en hel del, men det kunde vara kul att höra om ni har några tankar)
-Vad tycker ni om huvudpersonen? Asså liksom i allmänhet, hennes personlighet också. Jag kan säga att för mig känns hon nästan - eller hon gör seriöst det - som en riktig kompis. Addå det känns som om jag känner henne utan och innan... Fast sen har såklart Milena hemligheter som inte ens vi vet... menmen... ;)
-Har ni några funderingar på vad som har hänt innan allt det här? Kommer ni t ex ihåg Milenas tvillingbror Marcus?:) Eller har ni några andra frågor, vilka som helst? Det kan handla om nåns ögonfärg, hur ett rum ser ut, vad och när de gjorde si och så och så vidare... Fråga på bara!!
-Är det något ni saknar extra mycket i novellen? Säg precis vad ni vill!
-Finns det någon blogg som ni rekommenderar, som vi skulle kunna inspireras av?
-Finns det någon speciell person som ni gärna skulle vilja "träffa"(asså att den förekommer i novellen), som inte har varit med än? Det kan vara både sådana som finns på riktigt, och andra, t ex ur Milenas tidigare liv.
-Vem av alla de här människorna som förekommer i novellen skulle ni helst av allt vilja träffa/känna/vara bekant med? Vi får väl säga att det är förbjudet att ta Eric, vet att alla skulle välja honom ändå...x)♥ hihi
Sådärja... fick ner några frågor till slut:D Ni behöver självklart inte svara på alla de här frågorna, de är mer tänkta som tips för om ni vill skriva något. Samma sak åt andra hållet, ni får sjukt gärna skriva mer, gärna om er själva:D
Sist men inte minst... NI ÄR BÄST!!!! Utan er skulle vi aldrig ha kommit så här himla långt, utan troligen lagt ner SaadeStoories för länge sedan! Så stort tack till alla er söta läsare♥
LoveYa/Wanja♥♥♥
At the Break of Dawn...♥ - Kapitel 44
"-Milena ... Vet du hur duktig du är egentligen?" Jag kysste hennes panna och tog sedan hennes ansikte i mina händer.
"-Tro mig, Milena Seger är namnet alla kommer säga" Hon fick ett leende på läpparna när några bakom oss mumlade hennes namn.
Milena's perspektiv:
"-Tro mig, Milena Seger är namnet alla kommer säga" Sa Eric, jag log, och några bakom oss i spårvagnen mumlade mitt namn. Jag skrattade åt sammanträffandet. Ännu var jag mest känd som 'Eric Saade's flickvän'.
Vi gick av spårvagnen vid Sergels Torg. Eftersom det var så mycket folk drog vi upp huvorna på jackorna för att undvika för mycket uppmärksamhet. Det visade sig dock inte vara nödvändigt. De flesta människorna rusade omkring så snabbt i mellandagsrean av de inte hann kolla sig omkring särskilt mycket.
Så fort vi hade kommit in på Starbucks slog vi oss ner i två fåtöljer, och pustade ut. Ingen av oss var egentligen särskilt hungrig, eftersom vi bara någon timme tidigare hade proppat i oss fika på Wayne's, efter mitt lilla utbrott.
Jag köpte ändå varsin färskpressad apelsinjuice åt mig och Eric. Eric hade förstås erbjudit betalning, men jag hade avvisat det genom att påpeka att det var lättare om jag gick och hämtade. Det var inte lika många som kände igen mig. Innan han hann sticka åt mig hundralappen han just tog upp ur fickan skuttade jag skrattande iväg mot disken.
Mycket riktigt kände inte många igen mig. Jag anade bara en svag gnutta undran i tjejen-som-stod-bakom-kassans ögon. När jag hade betalat och var på väg tillbaka till vår plats igen tänkte jag på hur Eric måste ha det.
Att ha såna där ögon efter sig hela tiden.
Jag log smått och skakade på huvudet. Stackare.
Fast... när jag tänkte efter så skulle det faktiskt vara rätt kul om jag skulle... Nä. Det var ju en minimal chans att jag verkligen skulle slå igenom, på riktigt asså. Jag tänkte på hur länge Eric hade fått kämpa. Det hade tagit sju hela år att bli den han var idag. Fast samtidigt var jag ju säker på att han var precis samma människa som innan.
Lika underbar.
När jag kom fram till vårt lilla bord satte jag ner brickan, innan jag med en duns landade i fåtöljen. Jag tog ett av juiceglasen, och tog en stor klunk. Det var visserligen dyrt, men absolut värt pengarna. Eric satt bara kvar och kollade på mig. Vilket till slut fick mig att säga:
"-Den där andra juicen är till dig, vet du." Han vaknade upp ur transen, och ruskade på huvudet.
"-Visst ja. Juicen." Jag skrattade, och han la förebrående till: "-Det där hade du inte behövt göra. Jag hade gärna betalat."
Jag skakade på huvudet.
"-Nähädu. Jag hann först." Jag tog en till klunk av den utsökta juicen, och lutade mig bakåt.
Jag försökte föreställa mig själv, stå där uppe på de stora scenerna, sjungande, med hundra, nä, tusentals skrikande fans som sträckte upp sina armar mot mig. Fast så skulle det förstås aldrig bli.
Jag fingrade på mitt halsband. Det som jag hade fått av Eric på min födelsedag i somras. Jag log och tittade på de små diamanterna som prydde berlocken. Jag såg i ögonvrån hur Eric log.
"-Vad tänker du på?"
"-Hm. Inget särskilt." Jag log mot honom. "-Du då?"
Han skrattade mjukt.
"-Det jag brukar tänka på, antar jag."
"-Och vad är det då?" Jag lade huvudet på sned. Han log, och sträckte sig över bordet för att låta sina fngrar glida över min kind.
"-Dig."
Jag log, och kramade om hans hand.
"-Jag älskar dig."
Hans ögon glittrade.
"-Du är det bästa som har hänt mig."
Jag kunde inte släppa hans blick, utan satt bara kvar så där en lång stund, med ett fåraktigt leende på läpparna. Ända tills det plingade till i min byxficka. Jag tog irriterat upp mobilen, och läste Theas sms:
Tid ikväll? Puss<3
Jag skickade snabbt tillbaka ett svar.
Upptagen, ringer dig imorrn! Miss you honey<3
När jag kollade upp igen på Eric kom jag plötsligt på något. Jag lade huvudet på sned och sa:
"-Har du tänkt på att det är mycket lättare för killar att få fans än tjejer?"
Han verkade fundera en stund innan han svarade.
"-Varför tror du det?"
Jag skrattade.
"-De flesta fans är ju tjejer, eller?" Jag kollade frågande på honom, och när han inte gav mig något svar tolkade jag det som ett ja. "-Liksom hur många procent av publiken på dina konserter är killar? Typ 0,2%? I varje fall, de flesta tjejer blir oftare fans av en snygg kille än en liten fjuttig tjej."
Han öppnade munnen för att protestera, men jag höll pekfingret mot hans läppar.
"-Har jag rätt?"
Han ignorerade frågan, och skrattade.
"-Så du tycker inte att till exempel Britney Spears, Carola, Rihanna, Charlotte Perelli och en massa andra snygga tjejer har en massa fans?" Han kollade på mig som om jag borde veta det.
"-Charlotte Perelli snygg? Du skämtar", spottade jag ur mig.
Han skrattade och log kaxigt.
"-Såklart."
"-Så du tänder på äldre kvinnor menar du?"
Han skrattade.
"-Alltid."
Jag försökte bitchblicka honom, men det gick inte så bra, så jag försökte se sårad ut istället. Det fick honom på kroken. Han sträckte sig efter min hand.
"-Det är lungt, jag retas bara med dig, älskling." Han log varmt mot mig, och klappade sen på sitt knä. "-Kom hit."
Jag reste mig upp, gick runt bordet och satte mig i Erics knä. Jag lutade mig bakåt mot hans axel, och han viskade med het röst i mitt öra:
"-Jag tänder bara på dig, så du vet." För att demonstrera bet han mig löst i halsen, och jag skrek till. Han skrattade, och jag vände på huvudet för att kyssa honom.
Sådärja, nu blev det ÄNTLIGEN klart!!:D Enjoy, och kommentera extra mycket nu hörrni! LoveYa/Wanja♥
Vi gick av spårvagnen vid Sergels Torg. Eftersom det var så mycket folk drog vi upp huvorna på jackorna för att undvika för mycket uppmärksamhet. Det visade sig dock inte vara nödvändigt. De flesta människorna rusade omkring så snabbt i mellandagsrean av de inte hann kolla sig omkring särskilt mycket.
Så fort vi hade kommit in på Starbucks slog vi oss ner i två fåtöljer, och pustade ut. Ingen av oss var egentligen särskilt hungrig, eftersom vi bara någon timme tidigare hade proppat i oss fika på Wayne's, efter mitt lilla utbrott.
Jag köpte ändå varsin färskpressad apelsinjuice åt mig och Eric. Eric hade förstås erbjudit betalning, men jag hade avvisat det genom att påpeka att det var lättare om jag gick och hämtade. Det var inte lika många som kände igen mig. Innan han hann sticka åt mig hundralappen han just tog upp ur fickan skuttade jag skrattande iväg mot disken.
Mycket riktigt kände inte många igen mig. Jag anade bara en svag gnutta undran i tjejen-som-stod-bakom-kassans ögon. När jag hade betalat och var på väg tillbaka till vår plats igen tänkte jag på hur Eric måste ha det.
Att ha såna där ögon efter sig hela tiden.
Jag log smått och skakade på huvudet. Stackare.
Fast... när jag tänkte efter så skulle det faktiskt vara rätt kul om jag skulle... Nä. Det var ju en minimal chans att jag verkligen skulle slå igenom, på riktigt asså. Jag tänkte på hur länge Eric hade fått kämpa. Det hade tagit sju hela år att bli den han var idag. Fast samtidigt var jag ju säker på att han var precis samma människa som innan.
Lika underbar.
När jag kom fram till vårt lilla bord satte jag ner brickan, innan jag med en duns landade i fåtöljen. Jag tog ett av juiceglasen, och tog en stor klunk. Det var visserligen dyrt, men absolut värt pengarna. Eric satt bara kvar och kollade på mig. Vilket till slut fick mig att säga:
"-Den där andra juicen är till dig, vet du." Han vaknade upp ur transen, och ruskade på huvudet.
"-Visst ja. Juicen." Jag skrattade, och han la förebrående till: "-Det där hade du inte behövt göra. Jag hade gärna betalat."
Jag skakade på huvudet.
"-Nähädu. Jag hann först." Jag tog en till klunk av den utsökta juicen, och lutade mig bakåt.
Jag försökte föreställa mig själv, stå där uppe på de stora scenerna, sjungande, med hundra, nä, tusentals skrikande fans som sträckte upp sina armar mot mig. Fast så skulle det förstås aldrig bli.
Jag fingrade på mitt halsband. Det som jag hade fått av Eric på min födelsedag i somras. Jag log och tittade på de små diamanterna som prydde berlocken. Jag såg i ögonvrån hur Eric log.
"-Vad tänker du på?"
"-Hm. Inget särskilt." Jag log mot honom. "-Du då?"
Han skrattade mjukt.
"-Det jag brukar tänka på, antar jag."
"-Och vad är det då?" Jag lade huvudet på sned. Han log, och sträckte sig över bordet för att låta sina fngrar glida över min kind.
"-Dig."
Jag log, och kramade om hans hand.
"-Jag älskar dig."
Hans ögon glittrade.
"-Du är det bästa som har hänt mig."
Jag kunde inte släppa hans blick, utan satt bara kvar så där en lång stund, med ett fåraktigt leende på läpparna. Ända tills det plingade till i min byxficka. Jag tog irriterat upp mobilen, och läste Theas sms:
Tid ikväll? Puss<3
Jag skickade snabbt tillbaka ett svar.
Upptagen, ringer dig imorrn! Miss you honey<3
När jag kollade upp igen på Eric kom jag plötsligt på något. Jag lade huvudet på sned och sa:
"-Har du tänkt på att det är mycket lättare för killar att få fans än tjejer?"
Han verkade fundera en stund innan han svarade.
"-Varför tror du det?"
Jag skrattade.
"-De flesta fans är ju tjejer, eller?" Jag kollade frågande på honom, och när han inte gav mig något svar tolkade jag det som ett ja. "-Liksom hur många procent av publiken på dina konserter är killar? Typ 0,2%? I varje fall, de flesta tjejer blir oftare fans av en snygg kille än en liten fjuttig tjej."
Han öppnade munnen för att protestera, men jag höll pekfingret mot hans läppar.
"-Har jag rätt?"
Han ignorerade frågan, och skrattade.
"-Så du tycker inte att till exempel Britney Spears, Carola, Rihanna, Charlotte Perelli och en massa andra snygga tjejer har en massa fans?" Han kollade på mig som om jag borde veta det.
"-Charlotte Perelli snygg? Du skämtar", spottade jag ur mig.
Han skrattade och log kaxigt.
"-Såklart."
"-Så du tänder på äldre kvinnor menar du?"
Han skrattade.
"-Alltid."
Jag försökte bitchblicka honom, men det gick inte så bra, så jag försökte se sårad ut istället. Det fick honom på kroken. Han sträckte sig efter min hand.
"-Det är lungt, jag retas bara med dig, älskling." Han log varmt mot mig, och klappade sen på sitt knä. "-Kom hit."
Jag reste mig upp, gick runt bordet och satte mig i Erics knä. Jag lutade mig bakåt mot hans axel, och han viskade med het röst i mitt öra:
"-Jag tänder bara på dig, så du vet." För att demonstrera bet han mig löst i halsen, och jag skrek till. Han skrattade, och jag vände på huvudet för att kyssa honom.
Sådärja, nu blev det ÄNTLIGEN klart!!:D Enjoy, och kommentera extra mycket nu hörrni! LoveYa/Wanja♥
Sorry :S
Tyvärr kommer det nog inget kapitel idag, känner att jag är helt rörig i huvudet. Kan inte få ner något bra ikväll känner jag, och då tror jag att det är bättre om jag satsar på att lägga ner min själ på att skriva ett bra och inlevelsefullt kapitel imorrn. Men jag lovar att ni får läsning då!! :D
Hoppas ni klarar er♥ Puss och Kram/Wanja♥
Hoppas ni klarar er♥ Puss och Kram/Wanja♥
At the Break of Dawn...♥ - Kapitel 43
"-Va?" Fick jag ur mig. Jag fattade inte. De brast båda i skratt. Oj. Jag hade inte märkt att Eric slutat sjunga. Jag kände hur jag rodnade.
"-Men det är bra ... det är bra" Log Tomas när han slutat skratta och fortsatte:
"-Imorgon är ni här igen? Jag har en sak jag vill visa er båda!"
Jag log mot Eric. Han log tillbaka, och jag plockade snabbt upp min Iphone och twittrade snabbt; - Dreams come true sometimes. I think im really lucky at that part of life -
Eric's perspektiv(Fem minuter tidigare):
Intro't till Break of Dawn spelades, som det som så många gånger tidigare gjort. Men den här gången kändes det annorlunda. Nu skulle Milena sjunga. Jag log för mig själv när jag tänkte på hennes födelsedag, då jag överaskat henne med att hon skulle bli "Break of Dawn-tjejen" på en konsert.
Låten började, jag slöt ögonen, och tog de första tonerna. När jag öppnade ögonen igen och slutade sjunga med i sången, fortsatte Milena ostört sjunga. Hon hade en så vacker röst. Jag stod där med hörlurarna på och bara lyssnade till resten av låten. Tomas ville säkert också höra Milena's röst utan min.
När hon sjungit klart kände jag en värme innom mig. Hon hade hittat rätt. Hon skulle hålla på med musik, inte sitta i kassan på något himla Ica. Hennes ögon var en aning blanka när hon öppnade dem. Var hon ledsen? Eller glad?
"-Underbart" Log Thomas och lade en hand på Milena's axel efter applåderna.
"-Perfekt att du slutade efter refrängen så jag fick höra Milena lite ..." Sa Tomas och jag log till svar. Milena såg förvånad och frågande ut.
"-Va?" Fick hon tillslut ur sig. Jag och Thomas brast båda i skratt.
"-Men det är bra ... det är bra" Log Thomas när han slutat skratta och fortsatte:
"-Imorgon är ni här igen? Jag har en sak jag vill visa er båda!"
*
När vi satt på oss våra jackor och sagt hejdå till Tomas tog jag Milena's hand.
"-Så, hur var det?" Frågade jag när vi kommit ut i kylan. Hon sträckte på sig för att kyssa mig.
"-Det var pinsamt, två gånger" Log hon, kysste mig och jag skrattade.
Vi fortsatte gå, med händerna ihopflätade. Plötsligt stannade hon.
"-Ska vi inte åka in till stan och fika eller något ... Jag vill ha en latte" Hon såg så söt ut så jag var tvungen att ge henne en snabb puss innan jag svarade;
"-Absolut, det låter bra"
Vi steg i nästa spårvagn.
"-Men du ..." Frågade Milena mig när vi satt oss i spårvagnen.
"-Vad?" Jag lade armen om mig och drog upp luvan över huvudet, för att bli mindre igenkänd.
"-Alltså ... Jag kan ju inte bli artist" Mumlade hon.
"-Vill du inte det?" Jag såg på henne.
"-Klart jag vill ..." Hon såg ner på sina fötter och lutade sedan huvudet mot min axel.
"-Milena ... Vet du hur duktig du är egentligen?" Jag kysste hennes panna och tog sedan hennes ansikte i mina händer.
"-Tro mig, Milena Seger är namnet alla kommer säga" Hon fick ett leende på läpparna när några bakom oss mumlade hennes namn.
Milena's perspektiv:
"-Tro mig, Milena Seger är namnet alla kommer säga" Sa Eric, jag log, och några bakom oss i spårvagnen mumlade mitt namn. Jag skrattade åt sammanträffandet. Ännu var jag mest känd som 'Eric Saade's flickvän'.
Så! Hoppas det blev okej för nu ... Blev superkort, jag vet, men det är väll antagligen bätte än inget alls! Kommer eventuellt ett kapitel till ikväll ;) Kommentera är ni sötasst ♥ Puss! /Nina
At the Break of Dawn...♥ - Kapitel 42
"-Beredd?" Tomas kollade upp på mig.
Jag tog ett djupt andetag, och slöt ögonen. Nu gällde det. Nu skulle jag allt visa vad jag gick för. Jag öppnade ögonen igen, och tittade på Eric, som stod precis brevid mig, även han iklädd hörlurar och placerad framför en mikrofon. Han blinkade åt mig. Jag log.
Om jag skulle göra det här, ville jag göra det tillsammans med honom.
Jag vände mig mot Tomas, och gav honom tummen upp.
"-Beredd."
Missing, hoping
Won't give up no
Hoppas det blev okej! Hinner tyvärr inte skriva mer just nu :/ Imorgon kommer ett längre kapitel ♥ Kommentera så blir jag gladast!! Klarar ni tio kommentarer ikväll? Puss på er, ni är bäst!! /Nina
Jag tog ett djupt andetag, och slöt ögonen. Nu gällde det. Nu skulle jag allt visa vad jag gick för. Jag öppnade ögonen igen, och tittade på Eric, som stod precis brevid mig, även han iklädd hörlurar och placerad framför en mikrofon. Han blinkade åt mig. Jag log.
Om jag skulle göra det här, ville jag göra det tillsammans med honom.
Jag vände mig mot Tomas, och gav honom tummen upp.
"-Beredd."
Jag hörde förspelet till Break of Dawn i lurarna. Jag hade valt att provsjunga den låten innan jag började med helt nya, eftersom jag kunde varenda ord i den utantill - och minnena till låten var några av de mest underbara. Jag mindes när jag paff blev uppledd på scen på min födelsedag och plötsligt fått en mikrofon i handen. Av ren reflex hade jag börjat sjunga inför alla Eric's fans. Thomas hade tyckte mycket om det.
I don't wanna wake up lonely
Tonerna och orden kom bara ur min mun. Jag såg på Eric som log mot mig och tog sedan slöt ögonen för att sjunga.
I can't stand another night alone in my bed
Jag tänkte på varje morgon jag vaknat ensam och gråtande i lägenheten och börjat tappa hoppet för att få återse honom, men bet ihop och tog nästa ton precis innan jag missade den.
Missing, hoping
Det började kännas som låten hade skrivits exakt efter mina känslor den perioden då Eric troddes vara död. Allt, stämmde in. Jag hade inte tänkt på det förrut.
At the break of dawn
Jag kunde precis se framför mig hur jag genom tårarna såg solen gå upp, röd som blod, en av alla de ensama mornarna.
I won't let go
Jag kunde precis känna tårarna hur de brukade rinna ner för mina kinder när någon sa att han var död. Jag skulle aldrig kunna förstå det och släppa taget om honom. I slutändan var det ju jag som hade haft rätt. Han var ju inte det. Död.
Det gjorde jag aldrig.
Think about home when you're far away
Think about me when I wake up and you're gone
At the break of dawn
Think about us when we said forever
Think about me and remember I'm alone
At the break of dawn
At the break of dawn
Orden flöt ur min mun som det var något jag sjöng varje dag. Jag behöll mina ögon slutna under hela refrängen, för att undvika att låta se Eric och Thomas mina blanka ögon som var nära gråt.
Think about me when I wake up and you're gone
At the break of dawn
Think about us when we said forever
Think about me and remember I'm alone
At the break of dawn
At the break of dawn
Orden flöt ur min mun som det var något jag sjöng varje dag. Jag behöll mina ögon slutna under hela refrängen, för att undvika att låta se Eric och Thomas mina blanka ögon som var nära gråt.
I keep dreaming you'll be with me
Varje natt.
I believe that somewhere down the line you'll be mine
Han var alltid min. Har var alltid den jag älskat mest av allt. Även om han inte var nära.
In the twilight
I feel your beating heart
I won't let go
Won't give up no
Think about home when you're far away
Think about me when I wake up and you're gone
At the break of dawn
Think about us when we said forever
Think about me and remember I'm alone
At the break of dawn
At the break of dawn
My hands were cold and dry
Your cheeks were red
We promised that we'd love forever
That's what we said
That's what we said
Think about home when you're far away
Think about me when I wake up and you're gone
At the break of dawn
Think about us when we said forever
Think about me and remember I'm alone
At the break of dawn
At the break of dawn
At the break of dawn
I feel your beating heart
I won't let go
Won't give up no
Think about home when you're far away
Think about me when I wake up and you're gone
At the break of dawn
Think about us when we said forever
Think about me and remember I'm alone
At the break of dawn
At the break of dawn
My hands were cold and dry
Your cheeks were red
We promised that we'd love forever
That's what we said
That's what we said
Think about home when you're far away
Think about me when I wake up and you're gone
At the break of dawn
Think about us when we said forever
Think about me and remember I'm alone
At the break of dawn
At the break of dawn
At the break of dawn
Först när låten var slut och jag hört sluttonen i de stora hörlurarna vågade jag öppna ögonen. Bakom glaset i studiobåset såg jag att Thomas applåderade. Eric log brett och såg med tindrade ögon på mig.
"-Underbart" Log Thomas och la en hand på min axel.
"-Perfekt att du slutade efter refrängen så jag fick höra Milena lite ..." Skrattade Thomas och såg på Eric som bara log till svar.
"-Va?" Fick jag ur mig. Jag fattade inte. De brast båda i skratt. Oj. Jag hade inte märkt att Eric slutat sjunga. Jag kände hur jag rodnade.
"-Men det är bra ... det är bra" Log Thomas när han slutat skratta och fortsatte:
"-Imorgon är ni här igen? Jag har en sak jag vill visa er båda!"
Jag log mot Eric. Han log tillbaka, och jag plockade snabbt upp min Iphone och twittrade snabbt; - Dreams come true sometimes. I think im really lucky at that part of life -
Hoppas det blev okej! Hinner tyvärr inte skriva mer just nu :/ Imorgon kommer ett längre kapitel ♥ Kommentera så blir jag gladast!! Klarar ni tio kommentarer ikväll? Puss på er, ni är bäst!! /Nina
At the Break of Dawn...♥ - Kapitel 41
"-Så det är DET du oroar för dig??" Han skrattade lättat, och jag riktigt såg hur en sten föll från hans hjärta. Han släntrade fram till soffan och satte sig brevid mig. Sen la han en arm runt mina axlar och viskade:
"-Så länge du finns kan inget tas ifrån mig."
När han sa de kände jag hur jag äntligen kunde andas ut. Jag lutade mitt huvud mot hans axel, och fick ur mig ett tyst:
"-Tack."
"-Du kan väl tänka på det, Milena?" Det var Tomas som frågade. Samma fråga som han hade ställt minst fyra gånger redan. Jag svarade samma sak som jag hade svarat alla gånger:
"-Vi får se." Tomas nickade. Just nu visste jag inte alls riktigt vad jag ville. Jag sträckte mig efter Erics hand under bordet. När jag fann den kramade jag om den. Smekte den mjukt, och höll fast den. Tills jag märkte... att det inte var Erics hand. Den var inte lika mjuk, hade inte samma konturer. Jag blev illröd i ansiktet när jag insåg faktumet.
Det var Tomas hand.
Jag släppte den ögonblickligen, och lutade mig så långt bak det bara gick i den mjuka fåtöljen jag satt i - för att Eric, och förhoppningsvis inte heller Tomas, inte skulle hinna märka något.
Men det var naturligtvis redan försent.
Tomas brast ut i gapskratt. Eric kollade konstigt på honom, och jag ville bara sjuka genom marken. När Eric såg mig, rynkade han pannan.
"-Vad är det?"
Tomas kunde inte svara eftersom han skrattade så mycket, men jag lyckades stamma fram något som skulle föreställa ett svar:
"-J-jag märkte inte... J-jag t-trodde att det var din hand..."
Tomas fick ännu en skrattattack, och det såg ut som Eric började förstå. Ett leende smög sig uppå hans läppar, och han verkade också behöva kämpa mot att börja småskratta. Det gjorde det hela ännu värre. Jag försökte gömma mig bakom min tekopp, men det funkade inte särskilt bra, så jag tog en fåtöljkudde och gömde ansiktet med den.
"-Hahaha, det är ingen fara, älskling." Eric tog kudden ur mina händer gav mig en kyss. Jag kunde känna hur han log mot mina läppar, och slappnade av.
"-Okejdå." Nu kunde jag inte låta bli att skratta lite själv - det smittade av sig. Eric lutade sig bakåt, och jag såg rakt in i hans glittrande ögon.
Och jag fattade mitt beslut.
*
Eric höll armen om min midja medan vi med raska steg gick till studion. Jag hade lämnat kladdkakan halväten på caféet, då jag plötsligt hade bestämt mig.
Det har var ju vad jag ville.
Så varför skulle jag låta chansen glida mig ur händerna?
*
"-Beredd?" Tomas kollade upp på mig.
Jag tog ett djupt andetag, och slöt ögonen. Nu gällde det. Nu skulle jag allt visa vad jag gick för. Jag öppnade ögonen igen, och tittade på Eric, som stod precis brevid mig, även han iklädd hörlurar och placerad framför en mikrofon. Han blinkade åt mig. Jag log.
Om jag skulle göra det här, ville jag göra det tillsammans med honom.
Jag vände mig mot Tomas, och gav honom tummen upp.
"-Beredd."
Kände mig så usel... Så jag blixtsnabbt-skrev ett kapitel. Vill säga tack så mycket för att ni stöttar oss så mycket, det betyder så himla mycket! Så här fick ni iaf ett litet extra-kapitel... Puss&Kram, ni är bäst!!!/Wanja♥
"-Så länge du finns kan inget tas ifrån mig."
När han sa de kände jag hur jag äntligen kunde andas ut. Jag lutade mitt huvud mot hans axel, och fick ur mig ett tyst:
"-Tack."
"-Du kan väl tänka på det, Milena?" Det var Tomas som frågade. Samma fråga som han hade ställt minst fyra gånger redan. Jag svarade samma sak som jag hade svarat alla gånger:
"-Vi får se." Tomas nickade. Just nu visste jag inte alls riktigt vad jag ville. Jag sträckte mig efter Erics hand under bordet. När jag fann den kramade jag om den. Smekte den mjukt, och höll fast den. Tills jag märkte... att det inte var Erics hand. Den var inte lika mjuk, hade inte samma konturer. Jag blev illröd i ansiktet när jag insåg faktumet.
Det var Tomas hand.
Jag släppte den ögonblickligen, och lutade mig så långt bak det bara gick i den mjuka fåtöljen jag satt i - för att Eric, och förhoppningsvis inte heller Tomas, inte skulle hinna märka något.
Men det var naturligtvis redan försent.
Tomas brast ut i gapskratt. Eric kollade konstigt på honom, och jag ville bara sjuka genom marken. När Eric såg mig, rynkade han pannan.
"-Vad är det?"
Tomas kunde inte svara eftersom han skrattade så mycket, men jag lyckades stamma fram något som skulle föreställa ett svar:
"-J-jag märkte inte... J-jag t-trodde att det var din hand..."
Tomas fick ännu en skrattattack, och det såg ut som Eric började förstå. Ett leende smög sig uppå hans läppar, och han verkade också behöva kämpa mot att börja småskratta. Det gjorde det hela ännu värre. Jag försökte gömma mig bakom min tekopp, men det funkade inte särskilt bra, så jag tog en fåtöljkudde och gömde ansiktet med den.
"-Hahaha, det är ingen fara, älskling." Eric tog kudden ur mina händer gav mig en kyss. Jag kunde känna hur han log mot mina läppar, och slappnade av.
"-Okejdå." Nu kunde jag inte låta bli att skratta lite själv - det smittade av sig. Eric lutade sig bakåt, och jag såg rakt in i hans glittrande ögon.
Och jag fattade mitt beslut.
*
Eric höll armen om min midja medan vi med raska steg gick till studion. Jag hade lämnat kladdkakan halväten på caféet, då jag plötsligt hade bestämt mig.
Det har var ju vad jag ville.
Så varför skulle jag låta chansen glida mig ur händerna?
*
"-Beredd?" Tomas kollade upp på mig.
Jag tog ett djupt andetag, och slöt ögonen. Nu gällde det. Nu skulle jag allt visa vad jag gick för. Jag öppnade ögonen igen, och tittade på Eric, som stod precis brevid mig, även han iklädd hörlurar och placerad framför en mikrofon. Han blinkade åt mig. Jag log.
Om jag skulle göra det här, ville jag göra det tillsammans med honom.
Jag vände mig mot Tomas, och gav honom tummen upp.
"-Beredd."
Kände mig så usel... Så jag blixtsnabbt-skrev ett kapitel. Vill säga tack så mycket för att ni stöttar oss så mycket, det betyder så himla mycket! Så här fick ni iaf ett litet extra-kapitel... Puss&Kram, ni är bäst!!!/Wanja♥
