At the Break of Dawn...♥ - SISTA KAPITLET

Han sköt fram till Emelie och lyfte upp henne. Det såg tungt ut, men han verkade inte känna av det. Eller så var han för upprörd för att bry sig om det. Han nickade åt mig att följa med, och började sen bana sin väg genom folkmassan, med Emelie i famnen. Jag kom att tänka på hur orolig Adam måste vara... Men den tanken gled snabbt undan. Nu behövde jag fokusera på att inte tappa bort Eric. 




*




Det brann. Jag hörde människor skrika. Men allt jag såg var hur sjukvårdarna lyfte in Emelie i den gula ambulansen. Och körde iväg. Jag stod kvar med Eric. Och kollade efter ambulansen länge. Tankarna snurrade i mitt huvud. Men avbröts plötsligt av ett ryckigt, slitande ljud. Som tårar. Hulkande snyftningar. Jag undrade vart de kom ifrån.




Först när Eric la sina armar omkring mig och kramade om mig, hårt, förstod jag att de kom från mig.

---

Han lyfte upp mig i famnen och jag tryckte mitt ansikte mot hans bröst när han med snabba steg började gå från torget vi befann oss på. Jag hörde rop, ljudet från polisbilar, brandbilar och ambulanser. Jag hörde folk som grät, hårda steg mot asfalten, barn som skrek efter sina föräldrar. Ingen förstod vad som just hade hänt. Jag blundade och försökte sluta bort allt som hände, för det var för mycket. Emelie. Hon var kanske död nu? Var hon det? Tänk om fler jag kände blivit drabbade? Mamma. Pappa. Mina vänner. Teamet. Tomas. Jennifer. Vart var dom alla? Tanken som slog mig var att dom kunde vara precis vart som helst. Hemma, bortresta, i affären, på gymmet... Men värst av allt. Mitt i centrum. Just nu.

En bit ifrån kaoset satte Eric ner mig, torkade mina kinder och kysste min panna, så snabbt att jag knappt hann känna. Röken var långt borta. Stanken av död likaså, men luften kändes så fel - Jag ville bara långt bort. Våra fötter snubblade mot parkeringen där Eric's bil stod. Utan ett enda ord klev jag in i framsätet och stirrade tomt framför mig. Eric startade bilen, tog mitt ansikte i sina händer och såg mig i ögonen.

"-Du. Det ordnar sig. Tänk inte för mycket, än" Med det var för sent. Eric försökte behålla lugnet, men jag såg i hans blick att han precis som jag helst skulle vilja skrika, gråta. Jag skymtade ett par rödgråtna ögon, svarta och nedkladdade, i backspegeln - och insåg först inte att de var menade att vara mina.

Jag hade tänkt för mycket. Det kunde ha varit en terrorattack som just befunnit sig i Stockholm. Det hade kunnat vara några sinnessjuka människor som hamnat på fel spår. Det hade kunnat vara en början till krig - Eller något helt annat. Det mina tankar hade gemensamt, var att de alla var hemska. Frukstansvärt hemska. Det hade dött personer mitt i Stockholm för en kort stund sedan, och de var inte få.

Bilköerna kändes hundra gånger längre än vanligt, jag mådde illa, och vägen korsades ständigt av ambulanser och polisbilar. Vägar var avspärrade och människor sprang omkring, i förtvivlan att så snabbt som möjligt komma undan.

"-Vad hände?" Orden slank bara ur min mun i en tårfyllt mening. Det lät som om jag just vaknat upp från att ha varit medvetslös, och det skrämde mig själv.

"-Älskling. Jag vet inte." Eric fortsatte att med hård blick se ut genom fönstret och behålla lugnet, för min skull, men hans händer tryckte hårt mot ratten som om han när som hellst skulle kunnat krossa den i småbitar i sina händer.

*

Femtonde mars, 2012

"-Jag väntar här utanför" Eric släppte min hand och jag gick in genom sjukhusets dörrar. Det var besökstid nu. Jag letade mig fram till receptionen och fick beskedet att vänta i rummet bredvid. Men tunga steg gick jag och satte mig i en av de blåa sofforna mittemot korridoren där Emelie låg. Det kändes alltid lika hemskt att gå in i hennes rum, men hade efter ett par besök klarat mig bra utan att hålla Eric's hand i princip hela besöket. Emelie hade fått svåra skador. Svårare än de flesta som inte omkommit helt i den hemska olyckan. Ett skott i vardera ben och två i armen. Men hon levde, än så länge, och det var det som betydde allt.

Snön hade smält och dragit med sig alla spår från attacken. Det låg inget fönstersplitter på gatorna, inga spår efter skadade människor, och det var inte längre en polis i varje gatuhörn. För många, var händelsen nästan borta ur deras minne, men för flera hundra människor hade spåren satt sig för djupt i hjärtat. Så djupt, att de aldrig, aldrig skulle kunnat suddas ut. Det var de som hade förlorat någon de älskat.

"-Milena Seger" En sjuksköterska i vita kläder log halvt mot mig. Jag skyndade mig att ta min väska och jacka, och ställa mig upp.

"-Här" Hon lämnade mig utanför en av de många dörrarna och jag följde siffrorna på dörren med blicken. 365. Varje gång jag sett rumsnumret tänkte jag på samma sak - Dagar. Årets alla dagar. Jag tänkte på vad doktorn berättat för mig dagen efter olyckan. Hans ord slog emot mig varje gång jag stod utanför rummet. "Hon är mycket svårt skadad, och vi ska göra vad vi kan... Men vi vet inte hur många dagar det håller" Först hade jag inte förstådt vad han menat, jag var för förtvivlad - Men jag hade senare insett vad han menat. Han hade inte vetat hur många fler dagar Emelies hjärta orkade slå, men det hade gått flera veckor nu.

Jag övervägde att springa iväg genom den ljusa korridoren, men tryckte istället ned handtaget och klev in.

"-Hej" Ordet var så svagt som en viskning när det kom från Emelies mun. Ett svagt leende spred sig på hennes läppar där hon som förlamad låg i den vita sjukhussängen. Slangar och drop var fästa vid hennes kropp och hennes huvud var upphöjt med flera kuddar. I hörnet av rummet sysslade en sköterska med något men lämnade med kvicka steg rummet när hon såg mig komma.

"-Hej" Jag satte mig på stolen brevid hennes säng och tog hennes hand.

"-Hur mår du?" Frågade jag men insåg vilken dum fråga det var. Klart hon inte mådde bra...?

"-Bättre" Hon log mot mig så stort hon kunde med den omplåstrade hakan och kinden, för att visa att hon menade det, men den trasiga kroppen och smärtan i hennes ögon övertygade mig fortfarande inte. Det hade gått många, många dagar nu, men hon såg fortfarande inte mycket bättre ut.

"-Har Adam varit här idag?" Jag nickade bort mot chokladen och blommorna på nattduksbordet brevid sängen och hon log till svar. Jag sträckte mig efter min väska som stod på golvet.

"-Jag har något till dig" Jag grävde i väskan och tog upp ett inbundet fotoalbum i rött siden och räckte henne det. Hon tog emot det med den friska handen. Jag satt mig på hennes sängkant och hon la sitt huvud till rätta i mitt knä.

"-Milena... tack" Mumlade hon med glädje i rösten och jag hjälpte henne att bläddra.

Fotoalbumet var fullt av bilder på oss. Från att vi varit små, för knappt ett år sedan. Bilderna var glada, fulla av lycka och lätthet. Jag hade en dag hemma i lägenheten kollat igenom bildarkivet, och framkallat de bästa. Jag visste att minnena betydde mycket för Emelie.

"-Det är så fint" Log hon rört, och jag såg att hennes ögon var nära att tåras när hon följde sidenkanten av albumet med ett friskt finger. "-Tack" Hon försökte krama om mig, men det ryckte till i en av slangarna och med smärtfyllt slutna ögon lade hon sig ned igen. Jag hörde dörren gå upp och lyfte snabbt Emelies huvud ur mitt knä och satte mig på stolen igen.

"-Jag får nog be dig att gå nu, Emelie måste få sin sömn" En sjuksköterska kom fram till sängen och en sömntablett sprudlade i vattnet hon höll i sin hand.

"-Snälla, bara en stund till" Emelie såg bedjande som ett litet barn på sköterskan men hon skakade sorgset på huvudet.

"-Det är okej, jag kommer snart igen, du behöver sova" Jag log snabbt och började ta på mig jackan. Innan jag gick tog jag hennes hand och viskade mycket nära hennes ansikte.

"-Lova att bli bra, snart, så du får komma hem"

"-Jag lovar. Det ordnar sig" Hon pressade fram ett svagt leende och mimade ett jag 'jag älskar dig' innan jag sträckte mig min väska.

Jag gick med snabba steg genom korridoren. Jag ville ut till Eric. Den trånga luften inne på sjukhuset gjorde mig lite yr, och tanken på halvlevande Emelie fick mig att vilja gråta. Men det ordnar sig. Det sa hon ju. Dessutom var det inte första gången jag fick tvinga mig att tro och hoppas - Jag var nära på van.

*

När jag kom ut genom sjukhusets dörrar strålade solen. Eric reste sig från bänken han suttit på, och började leende komma emot mig.

"-Hur gick det?" Han lade en arm om mig och vi började promenera längs med vägen.

"-Bara bra" Ljög jag. Det kändes som om jag ville gråta i det ögonblicket.

"-Hur mår hon?" Sa han med läpparna nära mitt hår så jag kunde känna hans doft.

"-Jag vet inte riktigt ... Hon säger att hon mår bättre, men jag vet inte" Jag kisade mot de starka solstrålarna och vi svängde ner mot parken.

Gräset var vårgult och träden kala, luften varm för att vara mars. Jag och Eric gick tysta, hand i hand, längs den lilla parkvägen. Jag funderade för mig själv på hur det skulle vara om Emelie dog. Död. Ordet som förut alltid fått mig att storgråta när jag tänkt på det, var inte lika stort. Efter att Eric varit så nära död, betydde själva ordet egentligen inget. Jag tänkte på mina och Emelies alla minnen. Vi hade varit vänner så länge. Jag kunde inte förlora henne. En kall vind blåste igenom mitt hår och en ensam tår rann ner för min kind.

"-Hon är inte död" Viskade jag, så pass högt att Eric hörde det, trots prasslandet från vinden omkring oss.

"-Klart hon inte är" Svarade han tyst, och lade armarna om mig. Jag blickade mot den lysande solen. Den slutade aldrig lysa. Varje morgon gick den upp, varje morgon lyste den. Jag skulle aldrig sluta hoppas. Varje morgon skulle jag gå upp, och tro. Ännu en tår rann ner från min kind, men vinden blåste bort den och torkade min kind.

Aldrig sluta hoppas. Aldrig sluta tro. Mimade jag mot solen då jag kände hur min mobil vibrerade i fickan. "Tomas" blinkade upp på skärmen och jag svarade.

"-Hallå?" Svarade jag och hörde röster.

"-Milena. Ni måste komma hit." Han gjorde en paus, och jag kände hur han log. "Vi har planer. Stora planer"

---

Så! THE END ♥
Tack såå mycket, för att ni har följt den här novellen - era kommentarer betyder så mycket! Tänk att det bara är en del kvar ... Känns lite konstigt! Tycker ni inte?

I varje fall, nästa novell börjar så snart vi fått igång den lite och när vi känner att det passar (självklart går det snabbare om ni kommenterar nu , för då känner vi oss extra peppade ^^). Antagligen innom dom närmaste dagarna kommer den starta! Blir helt annorlunda en de som varit, men förhoppningsvis minst lika bra :) Så kommentera på nu, så börjar snart del tre - ! Flera av er har faktiskt gissat rätt på namnet ;)

Puss på er alla, säger jag sista gången på At the Break of Dawn, ni är bäst! //Nina ♥

Sjuktbra förutom att det var sista kapitelet :( Men som tur är så kommer det ju en del 3 ;) Läääängtar så sjukt mycket :D Vilket namn är det?

Måste först och främst berömma er för ett fantastikt bra arbete på båda novellerna. Grymt bra jobbat. Ser verkligen framemot nästa novell, hoppas det inte dröjer allt för länge tills första kapitlet kommer, är sjukt nyfiken nu när det slutade så spännande:)Keep up the good work Wanja och Nina:)

Jag måste verkigen säga att ni gjort ett sjukt bra jobb med den här! det blir bara bättre och bättre för varje kapitel som går och jag tror att nästa del kommer vara 100000000 gånger bättre om inte mer! Jag skulle aldrig sluta läsa, för det ni gör är sjukt bra! Jag skulle kunna skriva så mycket mer, men det blir nog lite för mycket att läsa. Längtar så tills nu lägger ut första kapitlet på nästa! ni gör verkligen min dag när jag ser att det kommit ut ett till! :D <33

Åh herregud! Mina tårar bara rinner och rinner, ni är så fruktansvärt jävla grymma på att skriva noveller och slutet gjorde det inte bättre. Det är alldeles för spännande och jag kan inte vänta tills del 3 börjar. TACK för att ni finns! Denna novellen har varit fantastisk! <3

Ni har varit helt fantastiska! blir alltid lika glad när jag ser att det har kommit ett nytt kapitel, och när det är slut vill man bara ha mer på sekunden. Ni skriver som gudar, vill skriva lika bra som er! Nu ska jag vara helt ärlig det här är den mest beroende framkallade bloggen jag har läst och det är bara bra:D längtar till del 3;)

Jag grät genom hela kapitlet! Jag kunde nästan inte läsa! Var ända kapitel i både del 1 och del 2 har varit helt fantastiska! Och jag längtar så himla mycket tills del 3 börjar!!!! Jag älskar er ni är så jävla duktiga på att skriva!!! <3

jättebra :'(

alla kapitel har varit underbara att läsa älskar dom <3

Förlåt men jag kan inte skriva så mycket.. jag är månlös.. det står verkligen still i mitt huvud? Säga att detta var underbart? näee.. det var mer... fantastiskt.. inte ett tillräckligt bra ord... magiskt? MYCKET BÄTTRE!! :')

Ni är verkligen bäst<33333

Kjam<3

OMG mina tårar rinner o rinner... ni e bättre än bäst km ihåg dt <3 ni har en sån sjukt bra talang att skriva... jag älskar er

SHIT SHIT SHIT vilket fint kapitel!!!

Tårarna rinner! Snyft...

Ni är så sjukt grymma på att skriva! Hela novellen, både del 1 och 2, har varit underbar!

Går liksom inte att sluta läsa när man väl har börjat! :)

Tack så mkt för det grymt bra jobbet ni gör!!!

Ser så mkt fram emot del 3!!! :D

Ska bli så spännande att se vad som händer!

Ni e bäst!

<3 <3 <3

varför blir det den sista delen? :o

Ni är jätte duktiga..:)

Ohmygash ni är så fucking jävla bra :D men sjukt slut! längtar tills del 3 så sjuukt mycket! shit sitter seriöst och gråter!

NI ÄR BÄST

SKIT VAD BRAAAA!!! LÄNGTAR TILL NÄSTA! <3

ni är så jäkla bra!! <3

Helt helt otroligt fantastiskt superduper bra!

bra!!

älskar eran novell! :)

NI ÄR BÄST!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!