"-Att Eric Saade spökar i Stockholm" Skrattade Eric lite ironiskt, tog min ena hand, och styrde ut på Stockholms gator med den andra.

---

Det var inte så läskigt som jag trodde hos den där psykologen. Det var en ung kvinna, kanske i trettioårsåldern, som tog emot mig. Hon ställde en hel del massa olika frågor, dels om hur allting kändes, men faktiskt också såna som jag inte hade väntat mig. Typ om jag tyckte om mitt hår och sånt. Knäppt. Fast det funkade. Det kändes liksom bra att bara prata med nån som hon.

Jag hade frågat om Eric fick följa med in, men psykologen tyckte att det skulle vara bättre om han väntade utanför. Först hade jag blivit lite smått irriterad. Men när vi hade pratat en stund förstod jag henne bättre. Det var nog bra om jag fick göra mig av med mina tankar utan att hela tiden tänka på att jag kunde säga något fel. Psykologen kände mig ju inte, så där spelade det egentligen ingen roll vad jag sa.

Men en sak var jag noga med. Inte ett enda ord om Joel. Och det var nog på grund av den lilla, fruktansvärda saken som gjorde att jag fortfarande hade en liten klump i magen när vi var klara. För det här gången. Men jag kunde bara inte berätta om honom. Jag kunde bara inte.



*



När jag kom ut i väntesalen satt Eric och läste en tidning, och märkte inte riktigt ens när jag kom in. Han verkade väldigt försjunken i tidningen, och jag såg hur han rynkade pannan eller höjde på ögonbrynen ibland allt eftersom han läste. Jag log för mig själv. Han var så himla söt. Humöret i mig steg från noll till hundratusen på bara en sekund. Jag gick fram till honom och satte mig brevid honom. Han kollad förvånat upp, och log när han såg att det var jag. Jag såg hans mungipor dras uppåt, och fjärilarna fladdrade till i min mage.


"-Hur gick det?" Han smekte mig över kinden.


"-Bra." Jag blundade och njöt av hans beröring. Han skrattade, och jag la till


"-Fast jag ska dit nästa vecka igen. För att följa upp behandlingen." Jag kände hur han nickade, även fast jag hade ögonen slutna.


"-Men du..." Jag kände hans andedräkt nära mig, och kände plötsligt en outhärdlig stark lust att bara dra honom intill mig. Tätt intill mig. Men precis när jag trodde att jag skulle få känna hans mjuka läppar mot min panna, sa han:


"-Ska vi gå?" Jag öppnade besviket ögonen. Han log mot mig, och sträckte sig efter min hand. Jag kände besvikelsen för hans avvisande skölja över mig. Men jag försökte le och tog hans hand.


"-Ja."



*



Så fort vi hade kommit utanför sjukhusets entrédörrar, tog Eric tag i mina axlar, och vände mig mot sig. Han kollade djupt in i mina ögon, och såg med allvarlig min på mig.


"-Förlåt. Men jag tänkte att det kunde vara artigt att inte gå för långt därinne. Pensionärer är ganska känsliga." Han skrattade. " Dessutom är det mycket mysigare här ute." Han log ett av sina underbaraste leenden.


Jag hann inte ens tänka, utan plötsligt hade Eric pressat sina läppar mot mina, och dragit mig tätt intill sig. Han hade flätat in sina fingrar i mitt hår, och jag blev helt överraskad. Han brukade inte ta för sig så här mycket. Men jag gillade det. Alldeles för mycket. Jag skrattade lyckligt, och kramade om honom, hårt. Jag sög åt mig hans mjuka, underbara läppar, och kysste dem.

Eric kände min reaktion, och flyttade sina händer till min bröstkorg, och lät de glida innanför jackan istället, så att hela hans kropp var pressad mot min. Varenda lilla millimeter. Ändå ville jag bara komma närmare honom.

Han kysste mig igen.


Jag kände snön under mina fötter. Men jag frös inte. Inte nu. Eric var ju här.

---

Förlåt för kort och fantasilöst kapitel nu... Men jag lovar att det blir bättre imorrn!!:D LoveYa/Wanja♥