Jag hörde henne ropa mitt namn när jag sprang. Jag höll nästan på att springa på ett par tjejer, som bredde ut sig över halva gatan, men hann vika undan i sista stund.


"-Eric!!" Förtvivlan i hennes röst träffade mig som en giftpil i hjärtat. "-Eric, vänta!!"

Jag ville så gärna stanna, höra vad hon ville säga, men det gick bara inte.




Hon ljög.


Jag ville så gärna tro att det inte var sant, men jag hade ju sett bilden. Så jag fortsatte springa.

Och jag hade inte en jävla aning om vad jag skulle göra.

---

Varför stod jag här? Jag behövde få tag på Eric. Nu med detsamma. Jag snodde runt, snabbt som blixten.


"-Eric!", var det enda jag kunde få ur mig. "-Eric, vänta!"


Men han väntade inte. Jag såg hans svarta tröja försvinna i mängden.


"-ERIC!!" Förtvivlan blandades med skriken som kom ur min mun, och jag kände hur klumpen i halsen började växa.

"-Eric, kom tillbaka! jag kan förklara!" Jag sprang. Jag sprang in i en massa människor. Men jag brydde mig inte.

"-ERIC!!" De tårblandade skriken som skar genom luften gick inte att tysta ner. Tårarna forsade ner för mina kinder, och jag sprang in i en till tant. Jag såg hennes irriterade ansiktsuttryck, och hur hon rörde på munnen, men jag hörde hennes skällsord. Eric. Jag behövde komma till Eric.

Men han var borta. Hur jag än sprang, hur jag än letade, kunde jag inte se honom någonstans.

Han var borta.



*



Erics perspektiv:

Jag fumlade med nycklarna när jag skulle låsa upp dörren. Händerna ville inte. Jag rynkade pannan. Som om det skulle få bort klumpen i halsen.

Jag brydde mig inte om att ta av mig skorna, utan rusade direkt in i köket. Vad skulle jag göra? Jag hade faktiskt ingen aning. Jag kunde inte vara kvar här och vänta på Mil, även om det var vad jag helst hade velat.

Plötsligt kom jag ihåg den där känslan som slog mig när jag kom hem. Efter min "dödsresa"... Det hade känts som om ingen hade varit i lägenheten på länge. Det hade varit den där speciella lukten. Som om ingen hade varit där på flera veckor.

Instinkten slog mig som ett knytnävsslag i magen.

Hon hade varit hos honom.

Jag fattade snabbt mitt beslut. Om än väldigt motvilligt.



*



Jag visste inte hur jag skulle börja. Pennan darrade i min hand. Jag stirrade skräckslaget på det vita pappret.

Skärp dig.

Jag förde pennan mot pappret, och började...

"Mil, jag vet inte varför..." Jag strök det. Nej. Det funkade inte.

Jag lämnade pappret på bordet, och sprang ut i hallen. Det funkade inte.



*



Bilen startade med ett ryck, och jag tryckte på gasen. För att vilseleda mina tankar satte jag på radion.


Something you can never rearange?
I have, I have.
Have you ever felt so sad you can hardly stand?
Lying on the ground head in your hands?
I have I have.
I can feel it all down deep inside.
But oh, I want to let these feeling rise.

Jag kände igen låten som spelades. Jag kom inte ihåg vad den hette, men jag kom ihåg att det var den där nya killen som sjöng den. Hette han Ulrik?

But boys don’t cry.
But boys don’t cry.
I knowe it will be fine
But boys don’t cry.

Jag kände hur tårarna började rinna. Mil...

Nä. Jag klarade inte av det. Jag stängde av radion och tryckte på bromsen. Utan att titta upp hoppade jag snabbt ur bilen, och struntade i att låsa den. Sen såg jag mig omkring. Först då såg jag vart jag hade kört.





Jag gick ut på klippan. Kollade ut över stupet. Såg vågorna brusa, slå mot stenarna, långt där nedanför.



Jag blundade.

---

Förlåt om det blev dåligt nu. Men min hjärna har typ krashat. Men iaf, LoveYa!!/Wanja♥