Han måste ha hittat mig. Eric. Jag kravlade mig upp på armbågarna för att se om han var här. Klart han inte var. Jag kände mig lite yr i huvudet, men kom med möda upp på fötterna och trevade efter väggen. Eric.
Jag stapplade ut i vardagsrummet.
"-Milena" Han satt i soffan, i boxershorts och ruffsigt hår och såg på mig. Med blanka ögon.
"-Berätta nu" Sa han tonlöst och jag släppte dörröppningen, för att berätta allt för honom. Allt.

Jag satte mig tungt i soffan, en bit ifrån honom - även om jag helst skulle satt mig så nära honom som det bara gick.
"-Eric... Jag älskade honom aldrig" Viskade jag med gråten i halsen, och spännde blicken i den mulna vädret, för att inte behöva se i hans ledsna ögon.
"-Vem?" Frågade han tyst. Jag tålde inte att se honom så ledsen.
"-Joel..." Tårarna var mycket nära nu.
"-Joel" Gav Eric ifrån sig med en ledsen suck och hans blick träffade min. Hans ögon var blanka och röda, som de brukade vara efter att man gråtit en hel natt.
"-Eric, han betydde aldrig något för mig... det bara blev... jag var så deprimerad... Snälla tro mig!" Min röst blev allt mer förtvivlad. Han verkade inte tro mina ord.
"-Bilden..." Sa han som svar.
"-Den ... den ... den var fan inte kärlek" Stammade jag tyst, mumlande.
"-Vad var det då?" Sa Eric och blickade ut mot de grå molnen.
"-Jag hatade honom Eric ... Jag ... jag kunde inte ta mig ur det" Viskade jag och en tår rann ner för min kind.
"-Varför kunde du inte? För att du älskade honom för mycket?" Han såg mig inte i ögonen, men jag såg hur ledsen han var.
"-Fanheller ... Eric, jag älskar ingen mer än dig ... Har aldrig gjort och kommer aldrig göra! Det var för att du inte var med mig som jag grät i två veckor - utan stopp. För att jag älskade dig så mycket som jag var nära att ta mitt liv flera gånger ... Eric, snälla" Tårarna började rinna ner för kinderna men jag brydde mig inte om att torka bort dom.
"-Varför kunde du inte ta dig ur det?" Jag såg smått medlidande i hans blick - men hans sorg och ilska översteg det. Jag såg gråtande på honom utan att hitta ord, men drog tillslut undan håret och blottade märkena av hans hårda händer på min hals och blåmärkena på mitt käkben.
"-Han slog mig ..." Grät jag tyst och såg på honom.
"-Varför gick du inte?" Ännu hade hans röst inte fått tillbaka värmen det skulle ha, men medlidandet började krypa fram i honom.
"-För att han hotade att döda mig om jag skulle gå" Jag stängde ögonen och fick alla de hemska minnena tillbaka som ett slag i magen. När jag öppnade ögonen igen stod Eric vid mig och såg ner på mig, med ledsna ögon.
"-Eric, jag älskar dig mer än allt annat, lämna mig inte" Jag gömde mitt ansikte i händerna och ville inte se på hans underbara ansikte. Om jag förlorade Eric så skulle inget betyda någon längre. När han just kommit tillbaka, fick han inte gå. Även om jag gjort så stora misstag ... Han fick inte gå ... Tårarna rann i floder.
"-Jag kommer aldrig sluta älska dig Milena ... aldrig" Han kysste mitt hår.
"-Även om jag ibland önskade jag kunde" Viskade han känslolöst, och innan jag ens hunnit tänka igenom hans ord hade han lämnat rummet.
Förlåt för kort kapitel ... men jag hade i princip ingen tid alls idag för att skriva, har vänner från Sthlm här - så jag måste vara lite social. Kort kapitel är bättre än inget, eller? KOMMENTERA! :D Puss på er alla //Nina ♥