"-Kom" Ingen förstod mycket, men var snart påväg efter honom uppför trappan.

---

Erics perspektiv:

Milena var inte hemma. Jag kände å ena sidan en lättnad - inga tysta stunder då vi bara ignorerade varandra. Å andra sidan - den som jag märkte av starkast - kändes det skit.

Jag sparkade av mig skorna, hängde av mig jackan och gick in i köket.

Jag stannade när jag fick se min bild i väggspegeln. Och blev nästan rädd.


Killen som kollade på mig ur spegeln var inte jag. Det kunde inte vara jag. Jag var inte så där blek, hade inte såna där mörka ringar under ögonen, såg inte så himla deprimerad ut.


Men det var jag.


Jag suckade, och tog några steg bort till vardagsrummet, där jag damp ner i soffan. Jag försökte vilseleda tankarna som rusade i mitt huvud genom att kolla på TV, men det funkade inte särskilt bra. På nästan varje kanal såg jag något som påminde om Milena, förutom på barnkanalen. Och jag hade inte precis lust att titta på "Dora utforskaren". Så jag zappade bara vidare mellan kanalerna, tills jag inte pallade mer utan stängde av. Jag lutade mig bakåt i soffan och kollade upp mot taket.


Suck.


Varför behövde allt vara så svårt? Allt jag ville var ju att vara med Mil. Och jag visste ju att hon också ville det. Men jag bara stötte bort henne. Jag sårade henne om och om igen. Men hon hade ju sårat mig? Kunde jag plötsligt ändra mig och bara vara normal direkt? Det kändes inte så.


Jag täckte ansiktet med händerna.


Vi hade i princip inte pratat med varandra på riktigt på flera dar. Bara utbytt korta, nödvändiga ord ibland. Jag hade sovit ute på soffan medan hon var inne i sovrummet.


Jävla gubbe.


Varför hade hon gjort det? Jag menar, hon hade ju faktiskt rent av skrikit till mig att hon aldrig hade älskat honom. Jag ville så gärna att det skulle vara sant, men jag hade ändå svårt att förmå mig att tro henne. Varför hade hon stannat hos honom om hon inte älskade honom? Jag förstod bara inte.

Jag tänkte på bilden som hade synts på tidningen.


Fan, vad jag hatade honom.


Fast inte lika mycket som jag hatade mig själv.



*



Jag rycktes ur mina tankar när jag hörde brevinkastet smälla till. Det var säkert bara reklam. Jag hävde mig ändå upp från soffan, men ramlade nästan tillbaka i soffan, så jag fick ta tag i soffbordet. Som välte.


Men faan.


Äh. Jag struntade i det, och gick bort till hallen. Det låg ett brev på dörrmattan. Jag tog upp det, och mönstrade det. På framsidan stod, med stora, snirkliga bokstäver:

ERIC

Ingen adress, frimärke, ingenting förutom mitt namn. Det här var inte reklam. Inte räkningar heller. Det kunde visserligen vara ett brev från ett fan eller nåt, men jag kände på mig att det inte var det. Då slog det mig.

Milena?

Utan att tänka efter rev jag snabbt av den övre kanten av kuvertet, och drog ut en liten papperslapp. Den var handskriven, men det var INTE Milenas handstil. Jag läste:


Vasaparken.


Va? Jag vände på brevet. Fanns det inget mer? Jag kollade återigen på ordet. Vasaparken... Vad kunde de me
Då kom jag på det.


Vasaparken.


Självklart.



*



Jag vinkade hejdå till mannen i souvenirbutiken. Han var bara en av många som jag under den senaste timmen hade fått ta emot små kuvert av. Alla kännetecknades av namnet som stod på framsidan:


ERIC


Jag läste snabbt vad som stod på brevet, och stoppade sen ner det i fickan, tillsammans med alla de andra breven.
Jag blev förvånad när jag såg vad det stod. Alla de tidigare breven hade utpekat något specifikt ställe i centrala Stockholm, men det här var annorlunda.


Du vet vart du ska.


Vadå? Hur skulle jag kunna veta det. Jag skummade igenom min hjärna, för att hitta något fyndigt. Men det var för svårt. Jag hade ingen ledtråd. Fanns det inget mer som kunde hjälpa mig? Jag kollade på de små orden igen.
Och såg.


Under det sista ordet i meningen var något ritat.

En våg. Vågor.

Sedan fångade t-en min blick.

De var ritade som träd.

Jag såg allt mer ju mer jag kollade. Ett e var ritat som en sol, och här och var var gräs ritat. Till slut var det ingen tvekan om vad som hade menats.

Du vet vart du ska.


Ja. Det visste jag.


Men det var långt bort. Längre bort än alla de andra kuverten. Och trots att det var, just det, bara ett litet kuvert, visste jag precis hur viktigt det var att jag gjorde det här.

Jag började springa hemåt.



*



Jag kunde höra hur vågorna brusade, och hur vinterfåglarna sjöng i träden när jag klev ur bilen.



Och jag visste att jag hade kommit rätt.

---

Hoppas att det blev okej:D Vart tror ni att Eric har åkt? KOMMENTERA gärna!! Puss, iaf, LoveYa!/Wanja♥

PS. Glöm inte att fråga saker i blogresponse!!;)