"-Är du redo att gå?" Lina stod i dörröppningen. Jag kastade en snabb blick mot ringen som satt på mitt vänstra ringfinger och viskade för mig själv 'Jag älskar dig alltid Eric, förlåt om jag gör något som är fel nu' innan jag klev ut i trapphuset.

---

Så fort vi hade kommit utanför dörren kände jag det friska luften strömma emot mig. Jag andades in, och njöt. Jag hade glömt att luft kunde smaka så gott. Jag stod där en stund och bara kollade ut över gatan och alla frosttäckta bilar, och kände mig på bättre humör än någonsin de senaste två veckorna. Inte för att jag var glad, men det var definitivt bättre.

Jag förstod inte att Lina pratade med mig förrän hon puffade till mig.

"...sen tänkte jag att vi kunde gå och äta på Pure, och... Milena, hör du mig?" Jag vände mig lite förstrött mot henne.

"-Förlåt. Jag var borta i tankarna bara." Sa jag och hon klämde fram ett leende.

"-Det är lugnt." Mumlade hon. Jag försökte le tillbaka, men jag kunde inte. Inte än. Jag tvivlade på att jag någonsin skulle kunna le igen, men jag skulle göra mitt bästa. Med tiden kanske... kanske.


*


När vi gick ur spårvagnen nere vid Sergels torg blev jag överraskad över hur många människor som verkligen var ute nu på kvällen. Men det borde jag väl veta. Nej, herregud. Lina hade rätt. Jag hade hållit mig undan alldeles för länge. Det var bra gjort av henne  att ta med mig ut, intalade jag mig. Även om jag någonstans inom mig kände att jag skulle komma att göra någonting som var fel, snart. Fruktansvärt fel.

Lina drog med mig bort till Drottninggatan, och vi promenerade runt ett tag och kollade i skyltfönstren. Eller... mina ögon var väl där, men jag såg ingenting.

'1 December 2011'

Tänk, det var redan december... jag blev vagt medveten om att vissa affärer hade börjat med julskyltning. Jag mindes att jag tidigare år hade längat efter det hela hösten, och rusat in i affärerna redan i oktober bara för att bli besviken över att de inte hade börjat spela julmusik än. Just nu brydde jag mig inte ett dugg. Om några veckor skulle det säkert vara fullt med snö här, och tidningarna skulle skriva om "snökaoset", "SJs fiasko" och allt sånt där. Som vanligt... Nej. Ingenting skulle någonsin bli som vanligt igen. Jag skakade på huvudet. Snälla. Kunde inte någon bara få mig att släppa allt för en stund? Han var ju död. Jag kunde inte göra någonting åt det.


Fast... ja, någonstans, långt inom mig, kände jag att det fanns hopp. Han kanske hade räddat undan sig på en vrakbit? Han kanske hade klarat sig på något omöjligt, helt fantastiskt sätt? Jag blundade och knöt min vänstra hand mot hjärtat. Och bad.



*


På Pure var det fullt av folk, och musiken dunkade så högt att jag knappt hörde vad Lina ropade till mig. Jag ryckte på axlarna, hon tag tag i mig så att hon kunde prata direkt i mitt öra.

"-Vad vill du ha?" Jag visste inte. Jag ryckte på axlarna. Hon nickade och släppte mig för ett tag.

Jag kunde se hur hon mimade: 'är strax tillbaka!' Så jag stannade kvar på samma ställe och kollade mig runt omkring medan jag väntade. Överallt stod folk med drinkar, och minglade eller dansade. Flera av de var lite halvt berusade, det syntes, och jag bestämde mig redan då för at ta det lite lugnt. Jag kände liksom inte för att festa loss på riktigt.

Plötsligt kände jag en arm runt min midja, och en röst som viskade i mitt öra:

"-Har du inget sällskap, gumman?" Jag vände mig förskräckt om, och såg en lång kille, kanske i tjugoårs-åldern eller äldre, som kollade på mig. Han såg berusad ut. Jag drog mig äcklat undan.

"-Var inte sån, gumman." Jag gillade inte hur han kollade på mig. Jag vände mig bort från honom igen och koncentrerade mig på att ignorera honom. Han verkade inte vilja ge upp på ett tag. Sen kände jag åter igen en arm om min midja, och i nästa sekund var jag vänd mot honom.

"-Vad vill du!?" Jag var irriterad. Kunde inte Lina komma snart, så jag slapp det här äcklet? Han log mot mig.

"-Bara för en kväll, älskling?" Jag ryckte till när han kallade mig 'älskling', och gjorde mig redo att slita mig loss. Men plötsligt kom jag på något. Det blev vändpunkten. Jag fattade tag i händerna som låg på mina axlar och drog de runt min midja.

"-För att glömma allt." Jag märkte inte att jag hade tänkt högt förrän killen sa:

"-Vad sa du?" Jag bet ihop.

"-Inget." Han log på ett sätt som för mig kändes ondskefullt och drog mig närmare sig.

"-Dåså. Det finns inget att vara rädd för."

Det sista jag tänkte innan mina läppar mötte den främmande killens var: 'Förlåt Eric. Jag vet att du aldrig kommer att förlåta mig, men jag älskar dig. Av hela mitt hjärta. Förlåt."

Det enda jag verkligen kände sen var de salta tårarna som rann nerför mina kinder, och ett par hårda, obetydellsefulla läppar i bakgrunden.

---

Tack så sjukt mkt för alla kommentarer, vi älskar er, ni äger!! Kul också att ni har upptäckt blogresponse!! ;) Kommentera vidare så nu, det mår vi bra av!!:D LoveYa/Wanja♥