"-Självklart" Jag såg ner i marken och vi gick genom gränden där jag en gång brevid kidnappad. Men jag sa inget. För ärligt talat skulle det egentligen inte göra mig ett jävla dugg om det hände igen.

---

Erics perspektiv, november


Jag hörde ett svagt brusande. Fast det var långt borta. Långt, långt borta... Eller? Jag kände något strävt under mig.

Var var jag någonstans? Jag öppnade försiktigt, och långsamt ögonen. En blå himmel. Jag vinklade på huvudet, men kunde inte röra mig särskilt mycket. Det var som om jag hade legat här i evigheter, utan att röra mig. Jag försökte häva mig upp på armbågarna, men ramlade ihop när det högg till i min vänstra axel. Jag drog efter andan när smärtan sköljde över mig.


'Vad hade hänt med mig?'


Jag försökte minnas, men det var som om det fanns en mur inne i min hjärna som stoppade mig. Hur jag än försökte ta mig förbi den tog det stopp. Förresten gjorde det för ont att tänka. Men nej. Jag behövde veta. Nu. Jag gjorde en kraftansträngning, och lyckades, trots smärtan, häva mig upp i sittande ställning. Men det tog hårt på mig, och jag behövde sitta stilla en stund och återfå kontrollen över mig själv innan jag kunde titta upp igen. Jag öppnade ögonen, och det jag fick se gjorde mig helt paff.

Framför mig såg jag hav. Bara en massa hav. Då måste det ha varit det som hade varit brusandet i bakgrunden. Jag kolalde mig förvånat omkring, men såg ingenting annat än hav, hav och hav. Inte en endaste ö, eller någonting alls för den delen, var i sikte. Plötsligt kom jag på att jag måste väl sitta på en ö, och kollade ner. Sand. Jag tog upp en näve med min högra hand - den vänstra smärtade för mycket - och släppte sedan ner den igen. Ännu en gång tänkte jag:

'Vad hade hänt med mig?'


Plötsligt släppte muren, och jag mindes allt. En explosion av ljus. En svart vinge. En plötslig stöt. Kallt. Svårt att andas. Simma för livet. Minnena slog emot mig med sån kraft att jag drog efter andan.

Planet hade störtat. En blixt hade träffat - och demolerat - flygplanets högra vinge, och alldeles strax efter slog planet, med alla passagerare, i Atlantens gråa vatten. Jag hade lyckats ta mig ut genom en nödutgång, och känt de kalla, stora vattenmassorna som ville dra ner mig i havets djup. Men jag hade inte gett upp. Jag hade simmat för allt jag var värt, och hade vägrat att ge upp. Jag tänkte inte dö. Jag ville inte dö. Jag skyllde på att det var för Milenas skull. För det var det. Jag ville inte lämna henne, ensam. Det skulle vara själviskt.
Jag mindes bara sekunderna då jag hade gjort ett par sista stora kraftansträngningar. Sedan hade vågorna tagit hand om mig, och allt hade blivit svart...


*


Och nu var jag alltså här. Ensam på en strand, troligen ute i Atlanten. Var annars? Jag undrade hur länge jag hade legat här? En dag? Två? Fler? Jag hade ingen aning. Jag kände efter i byxfickan efter min iPhone, men som jag hade förväntat mig var den inte där. Såklart inte. Hur skulle den förresten ha klarat sig, i typ nollgradigt vatten?

När jag kollade mig runt omkring råkade jag få syn på min vänstra axel. Och stelnade till. Ett stort snitt var draget, tvärs över nyckelbenet. Jag började dra efter andan, men fick sen syn om mitt ben. Axeln var ingenting mot det. Det var som om en hålslagare för ost eller något hade genomborrat hela benet. Det var helt blodigt, och byxorna var sönderrivna upp till knät. Jag drog djupt efter andan, och försökte att ignorera den enorma smärtan som plötsligt sköljde över mig. Trots smärtan, lyckades jag ställa mig upp. Jag försökte att hålla uppe min vikt med endast mitt högra ben, men det var ganska svårt. Vid varje steg högg det till i hela vänstra sidan.

Stopp.

Ordet vänster påminde mig om någonting. Min blick flög blixtsnabbt till min vänstra hand, till ringfingret. Den var borta. Jag fick typ panik, och sprang - jag förstod inte hur - tillbaka till stranden. Min blick sökte snabbt omkring, men ingenstans syntes någon ring. Efter ett bra tags letande gav jag upp. Det smärtade, i hjärtat. Den fick inte vara borta! Jag satte mig på en sten, och lät huvudet falla ner mot knäna.

Allt var hopplöst. Det enda som var bevis för att bandet mellan mig och Milena fanns där - förutom mina egna tankar förstås - var nu borta. Och låg säkert på havets botten någonstans... Jag suckade förtvivlat.

Plötsligt fångade någonting min blick. Ungefär tjugo meter bort, i sanden, låg någonting och glänste. Ett hopp tändes.


*


När jag kom fram fick jag se vad det var. En glasbit, troligen som havet hade spolat upp. Nej. Det var väl bara att sluta hoppas. Även om jag helst inte ville. Jag gick bort till vattenbrynet och lät mina nakna fötter spolas av det kalla havsvattnet. Där stod jag en stund och tittade ut över havet, som lystes upp av middagssolen. Så långt borta. Så långt hemifrån. Från Milena. Från min familj. Från vardagen. Från allt.

Även om jag förstod att jag troligen aldrig skulle komma hem, kände jag ingen förtvivlan. Bara tomhet. Det kändes som om mina känslor hade spolats bort med havet. Men sen... ändrade jag mig, plötsligt. Nej. Jag fick inte ge upp hoppet. Jag skulle komma tillbaka. Det måste funka, på något sätt. Jag undrade lite flyktigt om något annan från flyget hade överlevt? Hade de också spolats iland på någon ö, precis som jag? Det var nog inte särskilt troligt. Jag undrade om någon hade fått veta om olyckan än? Trodde de att alla var döda? Vad tänkte alla. Det var omöjligt att säga.

Plötsligt stötte min tå emot något hårt.

Jag kollade ner, och fick se något som låg precis framför min fot. Jag satte mig på huk doppade ner handen i vattnet och tog upp det lilla föremålet. Jag pillade bort smutset, och när jag upptäckte vad det var, blev jag helt överlycklig.

"-RINGEN!!!" Jag kunde inte tro det. Den var lite smutsig och tilltygad, men hade inte tappat sin glans. Man kunde fortfarande lätt se att det var den. Jag skrattade lyckligt, och trädde på den på mitt vänstra ringfinger. Smärtan som följde när jag rörde axeln märkte jag inte ens av. En varm våg strömmade igenom min kropp, och det kändes som om jag redan hade börjat läka, endast genom detta lilla föremåls beröring.

Nej.

Jag tänkte aldrig ge upp hoppet.

Jag förde munnen mot ringen, och viskade, med en röst, tyst men full av lycka:

"-Jag kommer tillbaka, älskling. Jag kommer tillbaka."

---

Äntligen! Har längtat efter Eric!! Men Kommentera på, så blir vi sjukt glada!! Puss, LoveYa/Wanja♥