Med så tysta steg som möjligt gick jag upp för trappan, i hopp om att hon inte skulle låsa in sig någonstans innan jag hann berätta.

Jag gläntade försiktigt på dörren till hennes rum. Eller ja - hennes gamla rum. Det var tydligen ett gästrum nu för tiden. Jag stannade så fort jag hörde höga, förtvivlade snyftningar. Det högg till i hjärtat.

Det var på grund av mig hon grät.



Jag kunde inte låta det vara så här. Hon fick tro mig eller inte, jag stod inte ut längre. Jag slängde upp dörren och sprang fram till hennes säng. Hon kollade upp, och började sätta sig upp, men jag stoppade henne.

"-Vänta", viskade jag med sprucken röst.


Hon stirrade på mig med rödgråtna ögon. Än en gång kändes det som om en kniv stacks i mitt hjärta. Jag ville bara breda ut armarna, ta henne i min famn, och hålla om henne. Men hur gärna jag än ville, så kunde jag inte förmå mig till att göra det. När jag inte sa något mer på en stund gjorde hon en ansats att resa sig upp, så jag la handen på hennes arm, tog ett djupt andetag... och sen forsade orden ur min mun innan jag kunde hejda dem.


"-Jag är så himla ledsen Milena, jag ångrar allt jag har sagt och jag vet att jag har sårat dig, jag är så himla ledsen och arg på mig själv, men jag trodde verkligen att du inte ville ha mig längre när jag läste det där sms:t. Och sen när du kom hem var jag så sårad att jag inte visste vad jag gjorde, förlåt för att jag skrek åt dig, det var så himla onödigt, men jag..." jag märkte att jag inte kom någon vart, så jag började om. "-Sen, ungefär en halvtimme senare, stod jag inte ut längre. Jag ringde upp dig för att säga förlåt. Att jag ångrade mig. Att jag ville att du skulle komma tillbaka." Jag gjorde en paus, och kollade snabbt på henne. Jag kunde inte tyda hennes ansiktsuttryck.

"-Så jag slog numret. Och en tjej svarade. Jag fattade ingenting. Men när jag hörde hur hennes kompisar skrattade i bakgrunden föll bitarna på plats. Jag var förbannad när jag lade på. Vad hade jag gjort? Jag var helt förtvivlad, och visste inte vad jag skulle göra. Men sen såg jag att du hade twittrat, och insåg att du måste vara någonstans där det fanns en dator."


Jag lade märke till att hon ryckte till.

"-Och jag känner dig. Så jag visste att du skulle dra hem..." Jag tvekade på ordet "hem", för jag visste inte riktigt hur hon skulle ta det. Jag la till: "-...till dina föräldrar." Hon reagerade inte.



Milenas perspektiv:

Jag hörde inte längre vad han sa. Jag stirrade bara rakt framför mig.

Mobilen.


Ilskan, besvikelsen jag hade känt för bara ett par sekunder sen var plötsligt som bortblåst. Jag kollade upp på Eric, vars ögon var slutna. Hans kinder var våta av tårar, och det högg till i mitt hjärta. Jag lutade mig fram och slog armarna om honom. Han kollade upp och stirrade på mig, som om han inte kunde tro mig. Jag begravde snyftande mitt ansikte mot hans bröst.

"-Förlåt. Förlåt."


Han smekte mig mjukt över håret.

"-För vad?"


Jag snyftade.

"-För att jag inte trodde på dig. Jag är så ledsen."


"-Det är jag som ska säga förlåt." Han kramade om mig, hårt. Så satt vi en stund, och bara höll om varandra.


Plötsligt sa Eric:

"-Jag är bara så glad att jag har dig tillbaka igen..."


Jag kollade upp, och tittade rakt in i hans glittrande ögon, som fortfarande var fuktiga. Men den här gången av glädjetårar. Jag släppte inte hans blick för en sekund.


"-Du trodde väl inte på allvar att jag skulle kunna leva utan dig?"


Hans leende som följde lyste som om himlens alla stjärnor hade lämnat himlen för att komma ner på jorden. Sen lyfte han försiktigt upp min haka. Det sista jag hörde innan hans läppar mötte mina var:


"-Jag älskar dig, Milena Seger. Tro aldrig något annat."

---

Kände att det blev lite snabbt och ihoprafsat här på slutet, men snälla, ge mig många kommentarer nu!!! SÅ JAG BLIR RIKTIGT PEPPAD!!:D Bara så ni vet, utan er är vi ingenting!! LoveYa!/Wanja♥

"-Jag ska anmäla dig" Mumlade jag ilsket och ledset innan jag lade på och sprang mot hallen. Jag behövde komma till Milena och förklara allt. Hoppas att hon skulle förlåta mig och förstå.

---

Milenas perspektiv:

Ögonen kollade ner på mig från taket. När pappa och mamma hade gjort om mitt rum till gästrum hade de ställt ner alla mina gamla saker i källaren och tapetserat om. Men affischen i taket hade de tydligen glömt.

Jag var glad för det, fast på ett sätt ändå inte. Jag skulle ha kunnat tänka mycket bättre om inte de där underbara bruna ögonen hade tittat på mig hela tiden så där. Min blick vandrade över revan jag hade orsakat en gång tidigare, när jag hade trott att Eric hade varit otrogen mot mig. Jag hade blivit galen och rivit affischen mitt itu. Så jävla patetiskt. Liksom, ett par tjejer hade kommit fram till mig och sagt att Eric uttnyttjade mig, att han hade träffat de samtidigt som han träffade mig.

Om jag hade trott på allt sådant som sades efter det skulle affischen antagligen vara i tusentals bitar nu. Men jag hade ju trots allt en gång förstått att det bara var snack, sätt att klanka ner på mig för att jag var Erics flickvän.

Flickvän.


Jag antog att det var ett ord som tilhörde det förflutna.

Jag suckade, och sträckte mig efter min jacka för att ta fram mobilen. Som naturligtvis inte var där. Jag ställde mig upp. Jag öppnade dörren, och gick över till pappas arbetsrum, där jag satte mig i hans kontorsstol och satte på datorn.

Medans den satte på sig tittade jag ut genom fönstret. Det regnade. 'Perfekt väder för en lika perfekt dag', tänkte jag.

Så fort datorn hade satts på klickade jag upp twitter. Jag väntade mig nästan att få se något som handlade om att vi hade gjort slut eller nåt. Men sen kom jag på att det bara var en kvart sen eller nåt som jag hade sprungit från hans - det ar väl antagligen det nu, igen - lägenhet. Jag bet mig i läppen, och innan jag hann tänka hade jag skickat iväg tweeten.


'Are you supposed to feel good? Even if your heart's been broken?'


Jag ångrade mig genast när den kom upp på min timeline. Men ändå lät jag bli att ta bort tweeten. Jag brydde mig ärligt talat inte om Eric såg den...




Fast jo. Jag brydde mig så himla mycket.



*



En minut senare hade jag så många mentions att jag inte ens han kolla på dem, eftersom det kom nya hela tiden. Jag kollade på vissa. Många undrade vad som hade hänt. Jag svarade inte på någonting - om de nu var så dumma att de inte fatta fick de för fan skylla sig själva.

Plötsligt fångade något min blick.

#EricAndMilena


What? Jag kollade på det som stod som överrubrik. 'Wordwide trends". Jag kunde bara gapa. Twitter måste skämta med mig. Sen såg jag ytterligare något, strax under:

#ErlenaBrokeUp


Och skakade på huvudet. Hur hade min lilla tweet lyckats leda till något så här stort? Liksom, jag hade typ 13'000 följare? Det var inte särskilt mycket. Jag klickade upp den senare trenden, och skummade igenom tweetsen som tusentals människor hade twittrat.

'@ericsaademusic Is it true?:o #Erlenabrokeup'


Erlena. Vad var det för något himla namn!? Fans hade länge försökt komma på ett sånt där "par"-namn till mig och Eric, men aldrig riktigt lyckats. Och jag kunde väl inte precis säga att det hade lyckats bättre den här gången.


Det överraskade mig att alla hade nämnt Eric i sina tweets. Det var ju jag som hade twittrat? Bara för det var jag tvungen att klicka mig in på Erics account.

'A fighter keeps fighting'


Hade han inte gråtit när han hade bett mig att dra? Han verkade ju inte precis särskilt ledsen nu iallafall. Jag höjde på ögonbrynen. Han hade tydligen kommit över mig snabbt. Jag skrattade glädjelöst, och tryckte på 'Unfollow'-knappen.

Han hade ju bett mig att dra. Han hade verkligen sagt det, och jag hade hört det med egna öron. Den här gången hade det inte varit några tjejer på stan som hade lurat i mig att han inte ville ha mig längre. Det hade varit han själv. Jag hörde det återigen i mitt huvud. "-Gå!! Det är ju slut."

Visst. han skulle få det som han ville. Jag skulle lämna honom ifred.

Tick.

Tack.

Tick.

Tack.

Jag hörde klockans rytmiska tickande, och insåg plötsligt att jag bara döljde allt för mig själv. Jag försökte vara likgiltig, låtsas som om jag inte brydde mig alls. Men egentligen... så hade mitt hjärta brustit i samma stund som han hade yttrat orden som fått mig att ta mina grejer och försvinna.

Jag lutade mig bakåt mot ryggstödet, och släppte fram tårarna som hade velat komma ut så länge.




Allt var inte Timeless.

---

....


KOMMENTERA!!!:o /Wanja♥

Dörren gick igen med en smäll och hon var borta. Jag var helt förtvivlad. Helt borta, som om jag inte riktigt förstod vad som hände. Jag lät ansiktet falla i mina handflator och satte mig tungt i soffan. Det högg till i hjärtat när jag skrikit åt henne att gå. Varför hade jag gjort så? Visserligen var det ju hon som lämnade mig, men jag kanske skulle varit mindre hård? Tårar rann för mina kinder. Det var inte ofta jag grät, men nu fanns det inget annat att göra.

Hon hade verkat så ovetande. Hon sa att hon inte förstod vad jag menat ... Men det var ju hon som skickade sms:et. Jag tog fram min mobil och kollade på sms:et igen:  Förlåt, men jag klarar inte det här längre. Det här med hoten från fansen och allt ... Eric, det är slut. Jag flyttar. Du får leta upp någon som klarar alla kraven i att ha ett förhållande med dig. På sättet det stod på lät det också som det var hon. Vem skulle föressten annars skickat något från hennes mobil? Jag slängde mobilen i soffan och gick mot panoramafönstret. Ute skymdes den strålande solen som sken alldelles nyss av mörka moln. Jag suckade. Vad fanns det jag kunde göra?

Dörren var låst till huset. Alltså ingen hemma, vilket var bra. Jag ville tänka ifred. Under mattan hittade jag nyckeln som jag vred i låset innan jag gick in. Jag sparkade av mig skorna, lämnade väskan i hallen och sprang upp på mitt rum med tårar rinnande ner för kinderna.

Jag förstod ingenting. Absolut ingenting. Vad hade han menat? Vart ville han komma? Var det ett sätt att säga att han inte ville vara med mig mera? Han sa att det var mitt fel? Alla tankar slog mig som hårda slag i magen och fick mig bara att gråta mera. Jag satte mig på min gamla säng och stirrade ut genom fönstret där himlen var oklar och molning. Precis som jag just nu.

Jag kom plötsligt på min mobil som behövde spärras, men beslöt mig för att vänta med det tills någon kunde hjälpa mig. Jag hade tänk att Eric skulle fått hjälpa med mig med det, men när jag tänkte på honom gjorde det bara ont i mig nu. Allt i livet påminnde om honom. När jag slöt ögonen var allt jag såg honom. Han var ju mitt allt, så varför hände detta?

Jag tvekade ett tag innan jag tryckte på 'Milena' i min kontaktlista. Jag behövde prata med henne, för ju mer jag tänkte ju oklarare blev det för mig om vad hon menat med sms:et. Jag tog ett djupt andetag innan jag pressade telefonen mot örat och väntade på att signalerna skulle gå fram.

"-Jag ska anmäla dig" Mumlade jag ilsket och ledset innan jag lade på och sprang mot hallen. Jag behövde komma till Milena och förklara allt. Hoppas att hon skulle förlåta mig och förstå.

---

Förlåt att det blev så kort & dåligt men ... Pusss /Nina ♥

Sorgen och all oklarhet tog fullkomligt över i mig. För fan. Dumpa mig i ett sms? Dagen efter vår årsdag? Snälla, fina Milena. Jag kunde inte placera hur hon skulle kunnat göra något sådant. Jag ställde mig upp med en sådan fart att spegeln på väggen rasade i golvet med en ljudlig krash. Spegelglaset gick i tusen bitar på hallmattan men jag brydde mig inte om att plocka upp bitarna. Stegen gick runt i lägenheten, utan att kunna stanna innan jag tillslut satte mig på den bäddade sängen och lät ansiktet falla i händerna. Jag kände mig så krossade innombords när jag tog upp mobilen och läste meddelandet om och om igen. Hon kunde ha ringt? Pratat med mig face-to-face? Allt annat hade varit bättre än att jag ensam i lägenheten öppnade ett sms från Milena att hon skulle lämna mig. Nu. Jag ställde mig upp och började dra ut hennes kläder ur garderoben. Allt gick så snabbt i mitt huvud så jag knappt hängde med. Tårar rann ner för mina kinder och hjärtat hade i princip stannat. T-shirts och klänningar låg på golvet vid mina fötter. Hennes saker. Skulle hon bara flytta från mig och lådsas som om allt varit som förrut? Så många gånger hon sagt att hon älskat mig mer än allt annat, var det bara ord utan mening? Var det så lite jag betydde för henne att hon skulle lämna mig på grund av mitt yrke. Hon var ju också en del av det?! Ilskan tog över och fick mitt hjärta att slå hårt. Jag älskade henne för mycket för att det här skulle få hända. Jag sprang ut i badrummet och tänkte precis släppa hennes dyra parfym i kakelgolvet men ångrade mig snabbt. Istället tog jag tag i dörröppningen för att behålla kontrollen över mig själv. Men det restulterade bara i fler tårar.

Precis som spegeln i hallen kunde allt på en sekund gå i tusen bitar.

Solen sken när jag klev ur språrvagnen vid Ica. Hur hade min mobil kunnat bli stulen? Jag förstod inte. Tänk om någon skulle få tag på alla mina sms, kontakter och privata bilder. Det skulle inte bli roligt för mig. Jag kunde precis se framför mig hur bilderna på mig och Eric skulle vara på aftonbladets framsida. Inte bra. Tanken slog mig om och om igen. Jennifer sa åt mig att försöka spärra mobilen så snabbt som möjligt när jag kom hem.

Trots den stulna mobilen kunde jag inte låta bli att vara glad. Gårdagen hade varit perfekt. Allt var så perfekt det kunde bli egentligen. Jag visste inte vad jag skulle önska mig mer än det jag hade. Att Emelie skulle komma tillbaka, inflikade min hjärna men jag kastade snabbt bort de sorgsna tankarna och promenerade mot lägenheten med shoppingkassarna. Jennifer hade nog haft säkert fem gånger så många kassar som jag. Jag log för mig själv och kisade upp mot solen. Jag längtade efter Eric, som antagligen redan var hemma. Jag hoppades att han inte hade blivit för orolig att jag inte hört av mig, men det skulle inte vara typiskt honom ... Jag funderade snabbt på om han kanske hade försökt ringa min mobil. Då hade han antagligen insett att den var stulen.

När jag kom till lägenhetsdörren var den upplåst. Eric var alltså hemma. Jag klev in genom dörren, men allt var tyst inne i lägenheten. Ingen kom och mötte mig.

"-Hallå? Jag är hemma!" Ropade jag glatt och började snöra av mina converse. Det första jag la märket till var att spegeln var krossad på hallmattan och spegelglassplitter var utspritt över govlet. Jag blev rädd. Hade det varit inbrott? Försiktigt gick jag in i lägenheten, klev försiktigt över splittret och gick in i sovrummet. Eric stod lutad mot väggen med röda ögon. Han hade gråtit. Jag såg oförstående på honom och gick mot honom, men han backade undan. På golvet låg mina kläder utspridda.

"-Så ska du hämta dina saker nu eller?" Sa han med en tyst men hård röst. Mitt hjärta stannade till. Jag förstod inte. Vad menade han?

"-Eric, vad menar du?" Fick jag ur mig. Jag hörde att min röst var lika hård som hans.

"-Jag fattar! Gå bara innan du gör det så mycket svårare för mig" Han gick ut ur rummet och jag följde efter.

"-Kan du snälla förklara vad som hänt?" Min röst var fylld av irritation. Jag förstod inte ett ord av vad han sagt. Skulle jag gå? Varför?

"-Ska JAG förklara vad som hänt?" Skrockade han och stannade upp, men jag hörde i hans röst hur han hellst bara skulle vilja gråta.

"-Ja. Jag fattar ärligt talat inte vad du håller på med?" Min röst var lungn, men så oförstående.

"-Så nu är allt mitt fel? Gör så som du vill göra bara. Gå!! Det är ju slut" Hans röst var arg när han föste mig mot hallen. Tårar rann långsamt ner för hans kinder.

"-Varför skulle jag vilja gå? Vad menar du?" Undrade jag och mötte hans rödgråtna blick. Han svarade inte utan lämnade mig i hallen och gick in i sovrummet igen. Jag sprang efter.

"-För i he... Eric, svara!" Skrek jag nästan men han ignorerade mig och såg ut genom fönstret. "-Nähä" La jag till och räffsade ihop kläderna i resväskan som fortfarande låg på golvet. Han sa ingenting när jag stängde väskan, sprang ut i hallen och gick ut ur lägenheten. Salta tårar rann ner för mina kinder. Ville han att jag skulle lämna honom? Jag förstod ingenting. Med väskan bakom mig kom jag ut ur huset. Allt hade för en stund sedan varit så bra, och nu. Var det slut nu? Han hade sagt det, men inget av orden han sagt stämde in på det som hänt de senaste dagarna. Allt hade varit bra. Vad menade han då? Hade han träffat någon ...? Tusen tankar virvlade i mitt huvud när jag gick mot mitt gamla hus, som inte längre var mitt 'hemma'. Det var hos Eric jag skulle vara. Tårar rann när jag tänkte på vad han sagt. Han hade sagt åt mig att gå. Han ville att jag skulle gå.

---

Missförstånd , ojojoj. Asdåligt kapitel känner jag ... men jaja, man har inte alltid bra dagar ... Puss /Nina (foto: ninakaufmann.se)

"-Den här dagen har varit den underbaraste i mitt liv. Jag älskar dig. Tack" Hann jag säga och se hans breda leende innan mina ögon inte kunde hållas öppna längre. På några sekunder hade jag somnat, men den drömlika dagen fortsatte i mina drömmar.

---

"-Vad tycker du om den här?" Jennifer kom ut ur omklädningsrummet iklädd en rosa-och-gul-randig onepiece. Jag granskade den snabbt i några sekunder, och bestämde mig för att vara ärlig.


"-Skitful." Jennifer skrattade, och gick tillbaka för att byta om. Medan jag väntade på henne passade jag på att kolla min twitter på mobilen. Jag hade fortfarande den jag hade fått förra sommaren av mina föräldrar, och som tur var funkade den fortfarande. Inte för att jag förväntade mig att den skulle paja, men ändå. Det hände väl ganska ofta nuförtiden.

Jag svarade på lite mentions, och följde också en del. En tjej hade skrivit:


Bitch.


Jag tryckte på "follow"-knappen, och log för mig själv. Hon skulle antagligen bli rätt förvånad. Efter att ha följt några till och svarat på ett antal mentions hade Jennifer fortfarande inte kommit ut ur provhytten.

"-Jennifer!?"


"-Snart!"


Jag suckade för mig själv och bestämde mig för att hämnas lite på Jennifer för att hon tog så lång tid på sig. Så jag la upp en bild på henne på twitter, där hon posade i stilettstövlar, hotpants och ett oversizelinne med ett äpple på. Visserligen var bilden ganska snygg, men jag visste att Jennifer inte gärna var på bild. Till bilden skrev jag:


"Shopping with @Jen_W , you're sooo hot! xxx"


Några sekunder senare hade jag redan flera mentions, men jag orkade inte kolla på dem. Så jag satte mig istället och förberedde mig på ytterligare en tråkig väntstund. Som tur var hade jag fel, för Jennifer kom precis ut ur provhytten. Hon log mot mig och visade upp en vit onepiece hon hade provat. Jag gjorde tummen upp, och vi gick tillsammans till kassan, där vi betalade våra grejer - jag hade hittat ett par snygga svarta pumps på rea - och sen gick ut ur affären.


Vi styrde våra steg mot Starbucks, där vi satte oss ner med varsin muffin och en milkshake.

Plötsligt sa Jennifer:

"-Du. Jag behöver hjälp."


Jag blev först lite orolig med tanke på hennes panikslagna ansiktsuttryck. Men sen förklarade hon att Alex's syster hade berättat för henne att Alex var sjukt förälskad i henne, och att hon inte visste vad hon skulle göra. Jag log lite för mig själv. Jag var ärligt talat inte förvånad. Snarare tvärtom - jag var förvånad att de inte hade insett hur bra de passade ihop än. Jag hade pratat flera gånger med Eric om det, och han tyckte likadant.

Just det. Eric!

Medan Jennifer babblade på sträckte jag mig efter min väska, som låg under bordet, för att ta fram min mobil. Jag kunde inte hitta den när jag satt så här, så jag tog upp den istället för att kunna se bättre. Jennifer verkade märka att jag inte riktigt lyssnade, och frågade:

"-Vad gör du?"


"-Måste kolla med Eric när han kommer hem." Jag rotade runt lite i väskans alla fack, men kunde inte hitta den. Jag kollade upp på Jennifer. "-Kan du ringa min mobil? Jag kan inte hitta den."


Hon nickade, kanske lite sur över att jag hade varit lite frånvarande förut. Men det verkade gå över snabbt, eftersom hon knappade in mitt nummer och log medan hon höll telefonen mot örat. Jag kollade i väskan. Det verkade inte ha gått några signaler än.

Jennifer rynkade pannan, och kollade över bordet i min väska.

"-Ringer det inte?" Jag skakade på huvudet. "-Och du har inte på ljudlöst?" Jag skakade på huvudet igen.


Jennifer stängde av samtalet, och jag dök ner i väskan igen. Efter fem minuter hade jag letat igenom HELA väskan och fortfarande inte hittat min telefon. Jag fattade inte... Förrän instinkten plötsligt slog mig. Mina ögon såg upp på Jennifer.

"-Den måste ha blivit stulen."


Jag lutade huvudet mot ryggstödet.

"-Fan."



*



Erics perspektiv:

Jag öppnade dörren och klev in i lägenheten.

Gud vad skönt det skulle bli att bara vara hemma nu.

Dagen hade varit rätt ansträngande, även om turnén nu var slut så hade jag ett antal TV-shower och sånt att uppträda på. Så idag hade jag haft ett långt danspass med min tränare. Jag sparkade av mig skorna, och gick in i köket.

"-Milena?"


Inget svar. Hon var tydligen inte hemma än från sin shoppingtur med Jennifer. Om jag kände henne rätt så skulle hon väl inte stanna alltför länge till. Hon gillade visst att shoppa, men långa vägar ifrån så mycket som Jennifer.

Medan jag funderade plingade min mobil till i min ficka. Jag tog upp den, och såg att avsändaren var Milena. Jag log för mig själv, och tänkte att hon säkert hade skrivit att hon skulle komma hem snart eller något sånt.

Jag tryckte upp sms:t.



När jag såg vad som var skrivet brast mitt hjärta.

---

LoveYa!/Wanja♥

Jag såg över axeln på Eric hur servitören stod och kollade på oss från restaurangen. Så fort han såg att jag kollade på honom vände han sig snabbt om och gick förläget iväg. Men hans närvaro hade gjort mig lite obekväm. Vem visste hur länge han hade stått och tittat på oss? Jag lämnade för en sekund Erics läppar, och förde min mun till hans öra.

"-Eric..."


Han fortsatte att kyssa mig på halsen.

"-Eric?"


Han slutade kyssa mig bara för en sekund.

"-Vad är det, älskling?"


Jag kände återigen hans läppar mot min hals, och hans händer som långsamt klättrade uppför min midja och tog linnet med sig.

"-Eric... Inte här."


Han fortsatte kyssa mig.

"-Varför inte?" Hans ögon mötte mina. Hans blick var het. "-Jag vill ha dig. Nu."


Det pirrade till i maggropen, men jag nickade bort mot restaurangen.

"-Han där kollar på oss."


Eric kollade upp och såg servitören som återigen förläget vände bort sin blick. Han nickade, och tog sedan min hand.

"-Kom."



*



Så fort vi hade kommit runt den lilla kullen, eller sanddynen, drog han med sig mig ner på marken. Jag skrattade när vi landade i den mjuka sanden. Sen hann jag inte tänka särskilt mycket innan Eric var ovanpå mig.

Jag skrattade, men låste sedan mina armar runt hans nacke och lät honom kyssa mig. Hans händer började återigen leta sig in under mitt linne igen, och den här gången gjorde jag inget motstånd.


Han var det jag ville ha.



Nu och för all framtid.



*
















"-Snart halv tre" Log Eric och nickade mot bilens digitala röda siffror. Jag log och fortsatte kolla ut på gatan där det knappt syntes några levande väsen. Bara några sommarglada ungdomar och ett par ensamma män. Det var mörkt i de flesta fönster, men gatlyktorna lyste svagt i den tidiga morgonen. Rätt som det var hade jag somnat med huvudet lutat mot fönstret.

---

Blev lite kort kanske .. men jaja, hoppas det blev okej :D Puss, kommentera söta ni! ♥ /Nina & Wanja

"-Mer än gärna" Log jag brett. Allt var som en stor deja vú. Allt var exakt som de första stunderna med Eric, bara att jag nu visste att han bara var min och jag bara hans. För ett år sedan hade jag aldrig trott att jag skulle vara här med Eric igen. Hade inte minsta aning.

---

"-Du... Tror du på kärlek vid första ögonkastet?"


-


"-Med dig tror jag på allt." Jag tittade djupt in i hans bruna ögon. Våra händer var sammanlänkade, och vågornas tysta brusande hördes i bakgrunden.

Eric log och kollade ner i marken. Han hade inte uttalat orden, men vi visste båda vad jag hade svarat på. När ingen av oss sa något började han skratta.

"-Jag undrar om det beror på platsen, eller om det kanske är tidpunkten som gör att jag blir såg här blyg med dig."


Jag log. Han var så söt. Han kollade fortfarande ner på marken, men tog mina händer i båda sina.

"-Det känns inte som om det är 2012. Det känns som om vi är tillbaka i sommaren 2011."


Jag förstod precis vad han menade, så jag nickade.

"-Jag känner mig också..." jag gjorde en paus, och skrattade lätt, samtidigt som jag vände ner blicken mot marken jag med. "-Jag känner precis den känslan som jag kände då. Samma känsla som har funnits kvar hela tiden."


Jag kände hur mina kinder antog en lätt rödaktig nyans, och hur mina läppar formade ett litet, lyckligt leende. Sen kände jag hans mjuka hand på min kind. Jag kollade upp, och såg hans ansikte bara några centimeter från mitt.

"-Du är väldigt gullig när du rodnar."


Det fick mig såklart att rodna ännu mer. Jag kollade ner i marken igen, men Eric la sina händer på min hals och lyfte försiktigt upp min haka med tummarna, så att jag kollade rakt på honom.

"-När jag ser dig... Är det som om världen stannar upp."


Jag kunde inte förmå mig att säga någonting. Han fortsatte:

"-Jag kan fortfarande inte förstå att du valde just mig."


Jag skrattade.

"-Det verkar som om du snor mina repliker hela tiden."


Sen kramade jag mjukt om hans händer.

"-Hur skulle jag inte kunna välja dig? Du är ju allt man kan önska sig - helt underbar, fantastisk, helt otroligt..." Jag avbröts av att han pressade sina mjuka läppar mot mina.

Jag glömde genast bort alla ord jag hade tänkt säga, och flätade in fingrarna i hans svarta hår. Jag var så glad att han hade låtit det växa. Jag kände hur en av hans händer vandrade nerför min ryggrad, och hur den andra smekte mig över håret. Jag pressade mig närmare mot honom, och sög åt mig hans läppar.

Han var för underbar.


Jag tröttnade aldrig. Han kyssar var som en drog för mig. Eller nej. De var som min luft, det som gjorde att jag kunde andas. Det enda jag hörde var brusandet av havet runt omkring oss, och det enda jag kände var våra läppar som rörde sig i takt med vågornas kluckande. Jag älskade honom. Så mycket.

"-Jag älskar dig, Eric."


Han släppte mina läppar bara för att svara.

"-Och du ska bara veta hur mycket jag älskar dig."


Hans läppar återvände till mina, och jag kände hur hans hand gled innanför mitt linne.

---

Förlåt om det inte händer så mycket nu, men ändå! Tänk att vi redan är på kapitel 31!!!! Känns som om det var nyss vi började med "So Put Your Hearts In The Air..." Fast det är ju ändå ett tag sen, 22 augusti!! Puss, LoveYa!/Wanja♥

Jag hjälpte Milena på båten. Hon slutade inte le när vi satte oss, motorn började durra långsamt och jag sträckte mig efter champangeflaskan. Vinden blåste genom hennes hår och hon var så vacker. Jag ville bara ta henne i mina armar och kyssa henne, men tänkte på kaptenen som styrde, och unvek att situationen skulle bli för pinsam för honom. Det var nog smart att anlita kaptenen, men tanke på vad som hänt ... För lite mindre än ett år sedan.

-

-

Jag tänkte tillbaka - men kastade snabbt bort tankarna när jag såg Milena, le och blunda när solen sken i hennes ansikte. Långsamt, långsamt började solen gå ner. Jag satte mig närmare henne och tog hennes hand.

"-Vet du vad som var det första jag tänkte på när jag kom hem den kvällen för ett år sedan?" Mumlade jag. Milena fortsatte blunda mot den bländade solen och skrattade:

"-Att jag var den snyggaste människan du någonsin sett?" Jag log.

"-Att du var den person jag ville spendera resten av mitt liv med" Hon öppnade ögonen och såg på mig en lång stund innan våra läppar möttes i en perfekt kyss. Tyst viskade hon mot mina läppar:

"-Jag älskar dig Eric"

"-Jag älskar dig också, Milena"

*

Båten stannade vid den lilla bryggan vid skärgårdsön. Jag såg restaurangen vi spenderat en av våra första dejter på som lyste i skymningen och den fina stranden en bit bort. Men inga andra människor. Vi tackade kaptenen på den lilla motorbåten och började gå hand i hand mot restaurangen. Inga där heller, bortsett från en servitör som välkomnade oss.

"-Var är alla?" Undrade jag och såg på Eric. Vi slog oss ner vid ett bort med utsikt över skärgården.

"-Jo ... jag har bokat hela restaurangen, om jag ska vara ärlig" Eric såg ner i marken. Jag bara gapade. Hade han bokat hela restaurangen bara för oss? Jag visste mycket väl att bara maten var dyr.

"-Alltså, jag tänkte att vi inte skulle bli störda ... Men det kanske blev för mycket?" Han såg lite oroligt på mig. Jag skakade häftigt på huvudet och sträckte mig efter hans hand.

"-För mycket?" Skrattade jag och fortsatte:

"-Det är ju alldelles underbart" Mina ord fick honom återigen att le. Exakt samma leende som jag mindes från sist vi suttit här. Jag mindes det precis.

-

*

"-Vad sägs som en promenad?" Frågade Eric mig när vi ätit den fanstastiska maten.

"-Mer än gärna" Log jag brett. Allt var som en stor deja vú. Allt var exakt som de första stunderna med Eric, bara att jag nu visste att han bara var min och jag bara hans. För ett år sedan hade jag aldrig trott att jag skulle vara här med Eric igen. Hade inte minsta aning.

---

Blev lite mycket tillbakablickar, men jag hoppas kapitlet blev okej!! :D Ni har blivit lite dåliga på att kommentera fina ni, vart är era kommentarer? :) Extra många kommentarer på det här kapitlet så blir nästa extra långt !! ♥ Btw, för er som önskar mer dramatik ... Det kommer, det kommer - vi vill bara att deras årsdag ska bli perfekt, haha :*

Mina ögon blev stora som pingisbollar.


Vad i...?


Jag kunde inte fatta det. Det var hon. Samma tjej som förra året. SAMMA TJEJ!

Sen slog det mig. Det var väl helt uppenbart? Det var samma, alltihop. Samma dag. Samma tid. Samma plats. Samma tjej.

Allt var samma. Det var så att jag nästan trodde att jag var tillbaka där, den 3 juli 2011. Men det var jag inte.


Allt var likadant. Det var bara ett år senare.

Han var min Eric.

---

"-SO PUT YOUR HEARTS IN THE AIR!!!!"


Det var ganska falskt, men jag försökte att inte låtsas om det. Även om det var svårt. Jag försökte koppla bort det, men till slut stod jag inte ut längre. Den falska stämman skar igenom mina trumhinnor. Jag var tvungen att hålla för öronen, om jag inte skulle behöva sticka härifrån. Och det ville jag då inte...

Jag satte på mig solglasögonen, och vände mig sedan om. Blickade rakt in i tjejens ögon, och gav henne en bitchig blick.


Så. Äntligen blev det tyst på henne.


Jag andades ut, och sänkte sakta mina händer för att återigen gripa tag i stängslet. Nu när det var tyst kunde jag koncentrera mig bättre på konserten. Jag vände min blick uppåt mot scenen. Och tänkte på hur många människor det faktiskt fanns i världen som sjöng riktigt falskt. Som hon bakom mig till exempel. Innan jag hade blivit ihop med Eric hade folk ofta klagat på hans stil, hans utseende, sättet han hade blivit känd på, hans röst, och framförallt: Hans personlighet.

Hur skulle de kunna veta något om hans personlighet? De hade väl för fan aldrig träffat honom!? Förresten hade han ju den underbaraste personligheten i hela världen? Och ingen skulle klaga på hans röst. För det var sjukt mycket bättre än många andras.

Jag kollade på Eric, och kände hur det värmde i hjärtat. Hans svarta hår stod rakt upp, och hans ögon kollade ut över publiken. Han hade på sig ett vitt linne - det lila från Adrian Hammond hade han tyvärr valt att låta bli i år. Det kändes lite tomt, men det här var också sjukt snyggt på honom. Såklart.


It’s time to cross the line
We should jump overboard
My hands around your hips
Ready to roll
Girl, I hate to see you go
But I love to watch you leave
I’m so bad, I’m so bad

'VIP-BILJETT TILL ERIC SAADE, GRÖNA LUND, KL 16.00 3/7-2012'



Jag förstod först inte. Var det helt enkelt en biljett till en av Erics konserter? Det tog ett tag innan jag insåg. Gröna Lund. Samma plats som för exakt ett år sedan. Samma ställe jag väntat på i timmar för att se Eric. Nu fick jag se honom all hans lediga tid. Då visste jag inte vem han var, mer att han var min största idol. Jag visste inte då att han betydde så mycket för mig, som nu. Det var helt otroligt hur saker kunde förändrats. Jag satte mig ner på en av stolarna och kunde inte sluta le. Biljetten höll jag hårt i min hand, och lycka spred sig i hela kroppen. Det skulle bli en perfekt dag, precis som Eric säkert hade planerat ... Alla pilarna ... Jag log.

Ingen var hemma i huset, och ingen Eric syntes till. Antagligen skulle det bli så likt dagen för exakt ett år sedan som möjligt. Vi skulle ses först där. Jag skulle så där som en i publiken ... och han skulle inte ta upp mig på scenen. Peka på mig, men råka få upp tjejen bredvid. Jag skrattade och gick upp till mitt gamla rum. Det var numera ett gästrum. De lila lakanen var utbytta mot rena, vita, min garderob var helt tömd på saker och det var allmänt tomt. Alla mina saker var ju i lägenheten nu. I mitt hem.

Efter en liten stund i min mammas och pappas hus kändes det lite tomt. Jag bestämde mig för att dra mig tillbaka till lägenheten och spendera timmarna tills konserten där. När jag gick hem sken solen varmt ner på asfalten och brände på mina bara fötter. Men det gjorde ingenting. Jag småjoggade längs kvarteren och kände en sådan obeskrivlig lycka. När den varma julivinden blåste genom håret kunde jag glömma sorgen. Jag fokuserade på Eric, och försökte glömma Emelie för en stund. För jag visste att jag behövde gå vidare, och låta saker gå förbi, trots att det gått så snabbt. Det var bara lite mer än en vecka sedan det hände, men jag hade reagerat så annorlunda än när Eric försvann. Jag visste att hon inte ville att jag skulle gråta hela nätterna och sörja hela dagarna. Hon ville inte det.

När jag klev in i lägenheten med smutsiga fötter och ruffsigt hår lyste den gula solen in genom vardagsrummets heltäckande panoramavägg och lägenheten kändes fri. Jag studsade mot badrummet och försökte med möda tvätta mina fötter i handfatet. Efter att ha ramlat några gånger lyckades jag till sist få fötterna rena, och jag torkade dom på ett rent badlakan ur badrumsskåpet. Jag hörde hur mobil vibrerade till. Ett sms från ett okänt nummer. 'En taxi står utanför vid två'. Ingen hälsning, ingen avsändare. Jag kunde mycket väl lista ut från vem det var. Jag skrattade för mig själv och såg på klockan som närmade sig tolv. Jag hade gott om tid.

Jag målade mina tånaglar, fingernaglar, plattade håret och ägnade säkert en timma till att prova olika kläder. Efter att ha provat alla mina klänningar beslutade jag mig till en lämpligare konsertoutfit - ett par korta jeansshorts och en stor skjorta. Det fick duga. Jag granskade mig i spegeln och insåg att jag inte alls liknadade mig själv för ett år sedan. Ett år äldre, och så mycket hade hänt med mig. Det var som det senaste året med Eric hade fått mig att se allt som många får se i ett helt liv. Att älska någon så mycket, att tro förlora något, att göra fel och komma tillbaka, att gråta nätterna långa utan stopp, att få lära känna så många underbara personer, att nå alla drömmar man någonsinn haft - och att förlora en person som betytt så mycket. Om allt detta var ihoppressat på ett kort år, vad skulle då hända i framtiden?

Mitt leende försvann inte när jag lämnade spegeln. Klockan närmade sig halv två och jag gick ut i köket. Stekte ett ägg, drack en cola som jag hittade i kylskåpet och kände i kroppen hur jag bara ville att konserten skulle börja.

*

Klockan var prick två. Jag skyndade mig ner för trapporna och såg en svart taxi vänta utanför. Alltså ingen Tomas den här gången, tänkte jag och skrattade för mig själv. Eric hade ju egna uppfattningar om taxi. Jag sprang och satte mig brevid taxichauffören.

"-Hej! Gröna Lund, tack" Log jag. Han nickade och svarade:

"-Det vet jag" Såklart. Eric hade ju bokat taxin innan, för att se att jag säkert kom rätt. Alltid 100%.

Jag klev ut utanför Gröna Lund och för en gångs skull fick jag stå i den långa kön som alla andra. Inte gå med backstage. Egentligen ingick ju inte Gröna Lund konserten i årets turné, så jag hade inget gästnummer. Vad jag visste. Det var antagligen en extrakonsert teamet lagt in. Jag tog upp solglasögonen ur väskan för att slippa bli igenkänd, vilket hände lite då och då nu för tiden. Folk skulle nog undra varför jag stod i publiken.

När jag efter ett bra tag kom fram till kassan visade jag upp min biljett och erhöll en vip-tag. För en säker plats längst fram. Innan jag gick mot scenen köpte jag mig en stor mjukglass och satte mig på en bänk i solen. Glassen smälte fortare än jag han äta, så det slutade med att halva glassen landat på asfalten. Solen sken somrigt, precis som för ett år sedan. Jag mindes hur jag stått i kö hela dagen för en bra plats, sms:at Emelie - som inte hade kunnat komma. Jag mindes hur det pirrat i hela kroppen för att se Eric redan flera timmar innan. Jag mindes allt så tydligt när jag var här igen...

Den här dagen hade jag väntat på i evigheter. Eric Saade skulle uppträda på Grönan, och jag tänkte sjävklart ta mig dit. Själva konserten skulle börja först om några timmar, men jag hade varit på konsert här förut och visste att jag aldrig skulle få en bra plats om jag inte kom i tid.

Jag hade tur. Platserna vid stängslet var bara upptagna till hälften, och jag trängde mig fram till en plats precis vid högtalarna. Där satte jag mig ner och väntade. Jag tog upp min mobil ur min bruna läderväska och skrev ett sms till min kompis Emelie:

Kmr du eller? Paxar en plats åt dig längst fram;-)<3

Redan några sekunder senare plingade det till.

Asså jag e så himla lessen sötan, men jag har ändrade planer, ska ut med Adam, kommer inte :(<3

Åh, perfekt. Så nu skulle jag få stå här själv bland alla skrikande småglin. Jippi. Aja, hon fick väl skylla sig själv att hon missade allt. Jag tänkte i alla fall stanna här.

Utrymmet framför scenen fylldes ganska snabbt, och jag fick ställa mig upp för att inte fösas undan. Från alla håll tryckte det mot mig, och jag höll hårt i min väska. Jag klamrade mig fast vid stängslet när några tjejer försökte tränga sig fram till min plats. Vakterna som stått mellan publiken och scenen ända sen jag kom gick runt och motade tillbaka fans som hängde ut för mycket över stängslet. Gud vad det här skulle bli kul!

Jag hade aldrig varit på nån konsert med Eric, hade blivit superlycklig när jag såg att han skulle uppträda här på Grönan nu i sommar. Jag och Emelie hade bestämt att vi skulle gå tillsammans. Men nu så hade hon tydligen viktigare saker för sig. Jag surade lite över det där, men avbröts i mina tankar av att en liten gubbe(säkert chefen för grönan eller nåt) kom upp på scenen, hälsade alla välkomna och bad publiken att tränga ihop sig så gott det gick. Sen berättade han att det var nytt publikrekord, 41'000 människor hade kommit för att lyssna på Eric!! Alla jublade högt, och fick mig att kolla runt bakom mig.

Shit. Det var faktiskt sjukt mycket folk här, det pirrade till lite i mig när jag tänkte på att jag stod längst fram, bara någon meter bort från Eric. Jag hade hört att han ibland brukade ta upp en tjej på scenen under konserten, tänk om det skulle bli jag! När jag tänkte på det blev jag alldeles varm i kroppen.

-

Minnena var tydliga som de varit igår, men jag kunde ändå inte känna igen mig i dom riktigt. Milena som jag var nu fanns det inte spår av då. Jag började gå mot scenen där det redan var smockfullt av folk. Jag trängde mig fram till vipraden längst fram och tryckte mig mot stängslet. Först när jag stod där tog jag av mig solglasögonen, och hoppades att ingen skulle lägga märket till mig. Alla var ju så fokuserade på Eric.

Minuterna gick snabbt, och jag skrattade inom mig under soundchecken då jag hörde Erics underbara röst. Det fattades nästan att jag inte fick sjunga själv på soundchecken, som på alla sommarens konserter. Det kändes nästan som allt jag varit med om varit en dröm och jag kom tillbaka till den 3 juli 2011, som okända Milena Seger, men när jag mötte Jennifers blick från publikskaran visste jag att jag att allt varit sant. Hon log mot mig och testade dansstegen en sista gång innan hon gick backstage igen. Jag kände pirret växa i magen på samma sett som för ett år sedan. Pirret inför att få se Eric snart. Min största idol, precis som för ett år sedan. Allt var precis som för ett år sedan, tills jag äntligen fick se Eric komma ut på scenen, och såg hans ansikte lysa i solen.

Han var inte bara artisten, idolen Eric Saade i mina ögon längre. Han var något så mycket större.

I floder forsade de ner för mina kinder. Iskalla, salta tårar. Jag stod som förstenad. Kunde inte förstå.

"-Milena, hon är död" Snyftade Karin, Emelies mamma, och mötte mig med sina rödgråtna ögon. Hennes blick var så tom, så hjälplös. Jag visste inte vart jag skulle ta vägen. Skulle jag omfamna Emelies ledsna föräldrar? Skulle jag trösta Adam? Nej. För det var inget man kunde göra.

Död.

Ordet ekade fram och tillbaka i mitt huvud och det kändes som jag skulle svimma.

"-När?" Ordet var mer som ett påstående än en fråga. Så svag och innehållande så mycket dold sorg.

"-För en timme sedan" Pressade Timmy fram, och tårar rann långsamt ner för hans kinder. När jag tog ett kliv framot och såg Emelies slutna ögon fortsatte bara tårarna rinna. Alla tårar som samlats inom mig när jag varit så lycklig en tid. Alla tårar som bara väntade på att få göra mina kinder våta.

"-Varför? Varför hände det här?! Hon skulle ju bli bra, sa ni inte det?" Plötsligt blev jag arg, även om jag inte hade någon anledning till det. Jag var arg på den oskyldiga sköterskan som stod lutad mot väggen en bit bort. Hon grät inte, och visade inga känslor. Klart hon inte gjorde. Det här var vardag för henne. Hon öppnade munnen för att svara och mötte min blick.

"-Hennes skador påverkade henne mer än vi trodde... Hon fick en hjärtattack. Och hennes hjärta slutade slå på bara några minuter" Sköterskans röst var okänslolös och torr. Inga spår av sorg. Hon gick med snabba steg ut genom dörren.

Jag lade ner mobilen i fickan. En stor klump av orohet och rädsla samlades i magen. Sämre? Hur mycket sämre? Snabba steg ledde mot bagagebandet där Eric och resten av teamet redan tagit emot väskorna.

"-Eric, jag måste till sjukhuset" Sa jag snabbt, svagt men innom mig skrikande. Eric kom fram till mig.

"-Mår du inte bra?" Med orolig blick mötte han mina rädda ögon.

"-Jag mår bra. Men det är Emelie" Tårar brände bakom ögonlocken. Jag hade ingen aning om vad som hände. Emelie skulle väl bli bättre? De sa ju det!

"-Jag följer med dig. Kom" Eric tog min hand.

"-Vi hörs senare, vi måste iväg!" Med rynkad panna såg han på Tomas som nickade. Vi började gå mot utgångarna, med våra väskor. Jag visste inte vad jag säga, men jag behövde heller inte säga något. Eric höll bara min hand. Hårt.

*

"-Vad har hänt?" Frågade mig Eric till slut, först när vi hoppat in i en taxi utanför Arlanda.

"-Jag vet inte riktigt ..." Sa jag tyst med gråten i halsen.

"-Hennes pappa lämnade ett meddelande på telefonen, och han lät .. allvarlig ... Han sa att hon är sämre" Eric lade armen om mig och jag lät honom krama om mig. Tankar virvlade runt i mitt förvirrade huvud. Allt hade varit så bra - och nu? Jag visste inte. Hon kanske bara var lite illamående, eller hade ovanligt mycket smärtor..? Men när jag tänkte efter visste jag att det inte var så. Jag hade hört på Timmys röst att det var något riktigt allvarligt. Så det var därför jag var på väg mot sjukhuset.

"-Det blir säkert bra snart ..." Viskade Eric tyst i mitt öra, i hopp om att lugna mig - men någonstanns, innerst inne visste jag att det inte var så. Jag hade alltid velat dölja den sanningen. Det hade alla. Adam, Emelies föräldrar, Frida, Thea, Victor, Martin ... Ingen ville inse att hon hade skadats så svårt.

"-Jag tror inte det" Viskade jag mot hans axel med gråten i halsen. Eric märkte det och kramade om mig hårdare, men hade inga ord att tillägga. Han pressade bara läpparna mot min panna.

Efter en liten stund bromsade taxin in brevid sjukhusets gråa byggnad. Jag kände igen mig på sjukhuset nu, efter alla besök jag gjort ... Jag ville gråta när vi klev ur taxin, men inga tårar kom fram. Vi tog väskorna, betalade taxichauffören och gick med snabba steg mot glasdörrarna.

"-Emelie .. Larsson" Stammade jag fram till kvinnan i receptionen.

"-En vän eller?" Jag nickade och rabblade upp Emelies personnummer som jag numera kunde utantill.

"-Okej ... Rum 256, men det är inte lämpligt att besöka henne nu. Kom tillbaka om några timmar" Sa kvinnan känslolöst. Vad menade hon? Fick man inte besöka sin bästa vän, bara för att hon mådde dåligt? Ilskan spred sig i kroppen. Jag greppade tag om Erics hand, gav en sur blick till kvinnan bakom disken, och började med bestämmda steg gå mot rum . Jag struntade i kvinnans ord som kastades i ryggen på mig. Jag hörde inte änns vad hon sa. Jag gick bara med snabba steg mot rummet där Emelie befann sig. 256. 25/6. Dagens datum. Varför skulle alltid mina hjärta göra allt så logiskt?

När vi närmade oss rummet genom de vita korridorerna var mina känslor bara en förvirrad blanding. Sorg, rädsla, ilska ... och framför allt kärlek. Kärlek till Emelie, som jag växt upp med, som nu låg bakom en av alla de meningslösa vita dörrarna - och hur hon mådde där bakom, det visste jag inte. Det enda jag visste var att hon inte mådde bra. Hur dåligt, eller hur bra, det hade jag ingen minsta aning om.

Vi svängde till vänster, och fann det blå väntrummet jag suttit i flera gånger. Någon satt framåtböjd med ansiktet i händerna.

"-Adam?!" Jag släppte Erics hand och sprang fram till honom.

"-Hur mår hon? Vart är hon?" Jag såg förtvivlat på hans rödgråtna ansikte. Det var inte bra, det var inte bra! Tankarna for som raketer genom huvudet. Han pekade mot dörren framför honom, som stod halvt på glänt. Dörr 257.

"-EMELIE" Min röst var så svag, men ändå så tydlig. Hennes föräldrar var lutade över kroppen i den vita sjukhussängen.

"-Vad händer?! Kan någon tala om för mig vad som händer?!" Min röst var tyst, men stark och full av förtvivlan. Ingen sa något. Inte ens sköterskan som stod lutad mot den vittapetserade väggen. Inte ens Emelies mamma eller pappa som kände mig så bra. När jag såg ut på den gråtande Adam och sedan på Emelies livlöst bleka ansikte insåg jag vad som hade hänt, och hon lovat mig aldrig skulle hända.

"-Bra jobbat!!" Tomas mötte mig i en kram när jag svettig och överväldigad kom ut i logen. Det var helt sjukt. Hjärtat slog snabbt och det kändes som jag precis vaknat upp ur en underbar dröm.

"-Shit, drömde jag det där?" Utbrast jag när jag slog mig ned i en fåtölj och en av assistenterna vid arenan kom med ett glas vatten.

"-Att du var så bra menar du? Nej, det var sant" Skrattade Tomas och jag log samtidigt som jag knappt kunde sitta stilla. Jag ville bara ut på scen och göra samma sak igen.

"-Men gud .. det var helt .. underbart" Log jag brett och Tomas log tillbaka.

"-Fansen verkar gilla det också ..." Nickade Tomas mot dörren till scenen. Jag kunde höra Erics röst i högtalarna och skrik från fans ändå in i logen. Jag kunde inte annat än att le. Jag tog en klunk vatten och gick sedan ut i korridoren, för att tjuvkika lite bakom scenen. Jag svängde vänster i en av de långa korridorerna och följde den dunkande musiken från trummorna och elgitarrerna som precis spelade introt till den sista låten. Fans skrek och jag kom allt närmare. Tillslut hittade jag en perfekt plats bakom scenen där jag satte mig och kikade in i arenan, där jag såg tusentals ansikten och Eric som förberedde sig för att ta sista låtens första toner. Det var nog det största uppträdandet utomlands för honom också ... Och jag fick dela det med honom.

*

"-Skynda er, taxin är här" Ropade Tomas från andra sidan dörren och jag skyndade mig att knyta skorna innan jag tillsammans med Eric gav mig iväg ut.

"-Har du trivts i Barcelona då?" Log Eric mot mig när vi stod i hissen ner till lobbyn.

"-Om jag har! Det har varit en dröm" Jag log brett och såg in i hans vackra, mörka ögon. Allt kändes så perfekt. Jag hade glömt bekymmrena hemifrån med mina vänner, och hade bara haft några helt underbara dagar här, i Spanien.

"-Äntligen, hoppa in i taxin där borta!" Tomas mötte oss i lobbyn och tog emot nyckeln för att lämna den till receptionen. Vi gick med snabba steg mot en av taxibilarna som väntade på oss utanför hotellet. Taxin var ovanligt stor, med två fåtöljliknande säten och stjärnhimmel. Alltid det bästa. När chauffören tagit handom mitt bagage och jag satt mig i ett av sätena såg jag genom fönstret hur just Jennifer, Alex, Edin och Kevin hoppade in i en taxi. Jennifer mötte min blick och vinkade glatt. Jag hade inte spenderat speciellt mycket tid med henne i Barcelona, förrutom en kväll då vi åt med teamet. För det mesta av de tre dagarna umgicks så mycket jag bara kunde med Eric. Varje ledig minut, tjugofyra timmar om dygnet.

"-Jag kommer sakna Spanien" Sa jag och såg på Eric när taxin börjat rulla, mot flygplatsen.

"-Jag med ..." Eric log snett.

"-Men vi kommer säkert snart tillbaka" Lade han till och tog min hand. De tre andra bilarna var tätt efter oss på den trafikfyllda vägen mot Girona-flygplatsen. Konserten hade verkligen blivit en succé. Dagen efter hade massor av fans stått utanför hotellet när vi skulle ut, så den största delen av dagen hade vi spenderat i hotellerummet med roomservice som kom med mat och godsaker bara vi tryckte på en knapp. Och nu var vi på väg hem igen. Så pass tidigt på morgonen som det nu var hade det knappt varit några fans alls som störde oss, men antagligen skulle någon vänta på flygplatsen.

*

Som jag trott möttes vi av glada, gråtande, hysteriska tjejer när vi klev ur taxin vid Girona. Några av medhjälparna hjälpte oss förbi skarorna, men det tog längre tid än beräknat att ta oss igenom säkerhetskontrollen. När min väska åkt igenom säkerhetskontrollen tre gånger och jag i stressen råkat få med mig både nagelsax och lotion, som jag blev av med, var klockan aldelles för mycket.

"-Last call. Flight 240 to Stockholm will close boarding in five minutes." För säkert femte gången ropades vårt flyg upp i högtalarna och jag såg nervöst på mobilklockan. "Förlåt" mimade jag till Eric som var den ende som väntade, plus en säkerhetsvakt. Jag stängde väskan, slängde den över axeln, tog Erics hand och började springa mot gaten som med en skylt visades att ta tio minuter att gå.

"-Det var ju inte ditt fel" Sa Eric och suckade mot en spanjorska som fortfarande undersökte min lotion så att den inte var något sprängmedel eller så. Med snabba steg fortsatte vi mot gaten. Säkerhetsvakten erbjöd sig att bära min väska men jag tackade nej och fortsatte bara springa.

"-Flight 240 to Stockholm, boarding is closed" Hörde vi en kvinna säga i högtalarna samtidigt som vi visade biljetterna för flygplatskontrollanten. Jag pustade ut.

När vi kom in i flyplanet hörde jag Edin börja skratta.

"-Oj, jag trodde ni skulle missa flyget" Skrattade Linda när vi trötta efter springturen slog oss ner på våra platser framför henne och Tomas.

"-Vad var det som tog så långt tid?" Undrade Tomas.

"-Någon jävla kontrollant som inte tillät nagelsaxar och lotions i flygplanet" Skrattade jag och Jennifer brast i skratt framför oss. Hon kollade på mig mellan sätena.

"-Du är rolig du" Log hon och jag bara ut tungan till henne.

Flygresan gick snabbt. Jag ägnade timmarna åt att kolla på Valentines day på den lilla tv:n som alla hade framför flygplanssätet. Vi fick frukost på planet, och eftersom jag var riktigt hungrig åt jag upp allting, även om jag inte tyckte om flygplansmat något vidare ... Snart närmade vi oss kära Sverige igen. Jag såg de gröna ängarna och Stockholms skärgård när vi planet långsamt skönk. Det var så vackert. Eric hade små stygn av rädsla för att flyga kvar, efter olyckan, så jag höll hans varma hand när vi långsamt landade. Ingen annan i teamet hade ju varit med i flygolyckan, förrutom två assistenter, som okom. Eric hade inte pratat mycket om dessa, för han kände dem knappt.

"-We will arive in Stockholm in a couple of minutes. The weather in Stockholm will be 25 degrees and sunny." När en flygvärdinnas röst hördes i högtalarna sken solen in genom fönstret och bländade mig. Jag hade nästan glömt att det faktiskt fortfarande var varmt och somrigt i Sverige också.

*

"-Vad har jag gjort för att få en så underbar person som du?" Plötsligt stannade Milena upp och mötte min blick. Jag såg på hennes underbara ansikte och hade inga ord att svara med. Så jag böjde mig bara ner och mötte hennes läppar i en perfekt kyss. I solnedgången i Spanien, en sådan kyss som annars bara existerade i filmer. En kyss som sa att inga ord kunde beskriva hur mycket man älskar någon.

---

Erics perspektiv:

Jag kände energin redan innan jag hade gått ut på scenen. Det var utsålt. Hela himla Palau Sant Jordi, den enorma arena jag skulle uppträda på ikväll. Där vi skulle uppträda. Det kändes helt sjukt.

Innan jag tog de avgörande stegen ut på scenen, tog jag ett djupt andetag, fyllde mina lungor med luft. Sen tog jag med mig all min energi, och sprang ut på scenen, till introt av "Fingerprints". När publiken fick se mig, börja de skrika, och jublet som följde var öronbedövande.

Jag bara log. Inga ord i världen kunde beskriva det här. Jag skrattade högt, och ropade:

"-HOW ARE YOU BARCELONA!??"



Jublet som följde var enormt. Och jag kunde inte låta bli att bara skrika rakt ut:

"-I LOVE YOU!!!!"



Strax efter fick jag tusentals kärleksförklaringar tillbaka. Det kändes som om jag flög på små rosa moln. Jag hörde knappast när det var dags för mig att börja, och fick skärpa mig för att överhuvudtaget ta ton. Men jag klarade det, trots att det kändes som att jag inte skulle kunna göra något annat än att bara glida runt på den stora våg av kärlek och lycka som fansen rent ut sagt slungade mot mig.

You did this on your own
Not who I used to know
You need to turn it around
Put yourself on display
I like you more that way
Why can't you stay on the ground


Nu förstod jag vad Milena hade menat. Det här var helt sjukt. Jag hade vetat att det skulle vara fullsatt... Men jag hade aldrig någonsin kunnat föreställa mig något sånt här. Det var bara... det var bara too crazy.


You're acting like a stranger
Your fingerprints in danger
'Cause I don't recognize you at all
There's no face in the mirror
Your image is the killer
No I don't recognize you at all
Your fingerprints are gone
You're losing your heart
You're fingerprints are gone
You're falling apart

Sången satt. Movesen satt. Allt satt. Och energin bara flödade.

You're in this for infinity
You're losing your identity
And I hate to see you fade away
You're heading for a destiny
You're in this for infinity
You're losing your identity
And I hate to see you fade away



*


När introt till Popular började spelas, bröt kaoset ut. Eller nej... inte kaos. Isåfall underbart kaos. Jag kollade på några tjejer i främsta raden, och såg hur de grät. Jag log för mig själv. Efter många oroliga stunder då jag hade undrat vad alla dessa gråtande fans var ledsna för, hade jag insett att de grät av glädje, inte av sorg. Fast jag förstod inte precis varför de grät. Jag var ju bara en vanlig människa.


I will be popular, I will be popular
I'm gonna get there, popular
My body wants you girl
My body wants you girl
I'll get you when I'm popular
I put my hands up in the light
You see me dancing for my life
I will be popular, I will be popular
I'm gonna get there, popular

"-Så, vad tyckte ni om arenan?" Tomas mötte upp oss på parkeringen bakom arenan där bilarna stod parkerade.

"-Det var helt sjukt... stort" Skrattade jag och Eric höll med.

"-Och vet ni vad det bästa är?" Lade Tomas till.

"-Nej?" Jag såg på honom.

"-Det blir ännu större med publik"

Vi skrattade alla tre och började gå bort mot bilarna som skulle ta oss tillbaka till hotellet. Jennifer, Alex, Edin och Kevin var i full färd med att packa in väskor i bakluckorna.

"-Men det kommer väl inte vara fullsatt, det var ju enormt ju?" Jag log ironiskt och Tomas skrattade. Klart det inte skulle vara fullsatt.

"-VA?" Jag stannade upp och bara gapade.

"-Im popular now, you know" Blinkade Eric.

*

"-Åh, vad jag älskar det här stället" Jag andades in lukten av städat och ställde ner min väska på hotellrummets golv.

"-Vad bra... För jag älskar att vara här med dig" Jag kände Erics andedräkt i nacken. Jag sprakade av mig de lätta skorna och vände mig om för att möta hans läppar.

"-Jag kan inget mindre än att säga detsamma" Mumlade jag lyckligt mot hans läppar och jag kände glädje spridas i hela kroppen. Då och då flög tankar på Frida förbi - tankar på Joel. Jag tänkte också på Emelie, och hoppades med hela mitt hjärta att hon äntligen skulle bli bra snart. Men just i ögonblicket, tänkte jag faktiskt allra mest på hur mycket jag älskade Eric.

"-Vad sägs som en promenad innan solen går ner?" Log Eric när han släppt mig igen. Jag nickade och gick in i hotellrummet för att hämta mina solglasögon som låg på bordet. Jag fäste dom i håret och drog på mig en kofta - i fall det skulle bli kyligt. Jag sprang fram och tillbaka i hotellrummet tills jag var redo att gå.

"-Tjejer..." Suckade Eric när jag äntligen var beredd att gå. Jag log medan jag snörde mina converse.

När vi lämnade nyckeln till rummet i receptionen och gick ut genom glasdörrarna höll solen långsamt på att gå ner. Den lyste röd bakom hustaken där jag kunde se havet börja. Stranden låg faktiskt inte så långt från hotellet. Vi började gå längs vägkanten, vi kikade in i små butiker och njöt bara av att värmen, solnedgången och av att få gå där tillsammans.

"-Oj, vad fint det är" Utbrast jag när jag såg havet en bit bort. Ju längre vi gick dessto starkare blev den salta doften av hav. Vi vek av på en liten gångväg som ledde närmare stranden.

"-Är du sugen på en glass?" Log Eric, jag nickade och vi styrde mot en kiosk en bit bort. När vi kom närmare såg jag en plansh som satt fäst på den gula träväggen. ERIC SAADE IN SPAIN löd en rubrik i stora svarta bokstäver ovanför en bild från förra årets eurovision.

"-Kolla!" Log jag och pekade mot planshen. Han skrattade och satte snabbt på sig solglasögonen, för säkerhets skull - men förstås skulle det inte hjälpa mot fans som kände igen honom, solglasögonen var i princip ett av hans kännetecken. Vi gick fram till kiosken och kollade på affishen över glassorterna.

"-Wait, is it possible that you're Eric Saade?" Avbröt oss plötsligt en röst på bruten engelska.

"-Yes, thats me" Mötte Eric mannen i kioskens breda leende.

"-Can I please, please get an autograph for my daughter? She is a big fan of you" Eric log bara ett snabbt "Yes, of course" och tog emot papper och penna.

"-Whats her name?" Eric kollade på mannen som såg överlycklig ut.

"-Ana"

"-Oh, so you're Milena Seger?!" Jag såg förvånat på mannen som just nämt mitt namn.

"-Well, yes I am" Jag log lite chockat. Hur kunde han veta vem jag var? Förutom gästandet på Erics konserter under turnen hade jag inte kommit långt i karriärer än. En främmande man i Spanien kände igen mig...! När Eric skrivit en snabb hälsning till Ana och gett tillbaka pappret till mannen räckte han mig det.

"-Can't you also write something? That would be so nice" Jag skrattade och tog självklart emot pappret. Med en lite mindre snitsig handstil än Erics skrev jag snabbt mitt namn.

"-Thank you so much" Mannen log det största han kunde.

"-No problem" Hann Eric innan mig och vi fortsatte kolla på vilka glassar vi ville ha.

"-So, two of these" Jag pekade på en glassort.

"-Anything else?" Mannen lade fram glassarna på den lilla disken.

"-No, thanks" Eric höll fram tio-euro-sedeln men mannen skakade bara på huvudet.

"-Nono, its free for you" Lite halvt förvånat men glatt tackade vi den snälla spanjoren och fortsatte promenera ner längs gångvägen.

"-Vad snällt" Skrattade jag när vi kommit en bit bort.

"-Haha, ja" Det verkade som Eric var lite förvånad han också.

*

Erics perspektiv:

Vi gick längs muren som ledde längs strandkanten. Solen höll på att gå ner men luften var fortfarande varm och behaglig. Där vi gick höll folket på att gå hem, och knappt några fans hade kommit fram till mig, bortsett från mannen i kiosken. Jag log för mig själv. Allt var så underbart så jag ville stanna där för alltid.

"-Vad har jag gjort för att få en så underbar person som du?" Plötsligt stannade Milena upp och mötte min blick. Jag såg på hennes underbara ansikte och hade inga ord att svara med. Så jag böjde mig bara ner och mötte hennes läppar i en perfekt kyss. I solnedgången i Spanien, en sådan kyss som annars bara existerade i filmer. En kyss som sa att inga ord kunde beskriva hur mycket man älskar någon.

---

"-Dig själv förstås" Jag suckade och gick för att hämta min lotion och solkräm ur badrummet. Det skulle bli en bra resa. Och inte bara det. Jag skulle uppträda i en arena för flera tusen personer. I Spanien. Jag insåg nog inte hur stort det var, än. För för ett par månader sedan hade jag inte ens drömmar om att bli sångerska över huvud taget. Jag visste bara en sak jag ville då, och det var att få vara med Eric. För alltid. Allt jag fått nu, det var bara ett litet plus i kanten.

---

"-WIHOOOO JENNIFER!!"


Mitt skrik måste ha hörts över hela flygplatsen. Jennifer hade tydligen också hört det, för strax efter kom hon ut från flygplatstoaletterna. Hon sprang fram till mig.

"- Vad tusan gör du??"


Jag tog på mig min bästa oskyldighetsmin.

"-Vadå?"


Hon la armarna i kors och kollade på mig.

"-I know what you're hiding, hun."


Jag skrattade, och tog henne i armen.

"-Nämen du, de väntar på oss. Flyget går om tolv minuter."


Hon kollade chockat på mig och stannade upp. Jag skrattade.

"-Kom då!!"



*



Jag slog upp dörrarna till balkongen och kände värmen slå emot mig. Jag kunde inget annat än att bara stå där, njuta, och låta solen värma mitt ansikte. Plötsligt kände jag ett par armar om min midja.

"-Eric?"


Han skrattade mjukt och kysste mig på kinden.

"-Har du några flera pojkvänner?"


Jag vände ansiktet uppåt, så jag tittade på honom.

"-Klart jag inte har."


Jag kollade strängt på honom, och han skrattade.

"-Jag skojar bara med dig, älskling."


Jag vände på mig, så att jag stod med kroppen mot honom.

"-Jag älskar dig."


Han svarade med att lägga armarna om min midja och kyssa mig passionerat. Jag låste mina händer bakom hans nacke, och flätade in fingrarna i hans hår. Så stod vi en stund, och middagssolen lyste över oss. När jag kände hur Erics händer började leta sig in under min tröja, la jag händerna på hans bröstkorg och började fösa in honom i hotellrummet. Jag släppte honom en sekund för att stänga dörren till balkongen, men då flyttade han bara läpparna till min hals.

Jag föste honom bakåt tills han ramlade bakåt, ner på sängen. Han drog med mig i fallet, och jag hamnade ovanpå honom. Utan att jag hann tänka hade jag börjat knäppa upp knapparna på hans skjorta, och snart låg även min på golvet. Jag kände Erics händer röra sig upp och nerför min rygg, och hans läppar, som ivrigt formade mina.

Jag älskade honom så mycket...




"-RINGGG!!"


Vi struntade först i telefonen, men den fortsatte ringa. Tillslut suckade Eric och sträckte sig efter den.


"-Ja, hej, Alex. Vad vill du?" Han drog handen genom sitt sexigt rufsiga hår.


"-Va, nu?" Eric satte sig upp på sängen.


"-Jaha... okej... hejdå." När han hade lagt på vände han sig mot mig.


"-Förlåt älskling. Thomas vill att vi ska komma till arenan och testa lite redan nu."


Jag hasade mig fram till honom och gav honom en kyss.

"-Det låter kul."


Eric skrattade.

"-Jaja, det är väl bra att du är positiv."


Nu var det min tur att skratta.

"-Skulle jag inte vara det?"


"-Jag skulle nog inte varit lika positiv."


Jag rynkade pannan.

"-Men du tycker väl att det är roligt att se arenan?"


"-Skulle hellre stanna i hotellrummet, med dig."


Leendet som han gav mig fick det att pirra till i maggropen, och jag vände ner ansiktet för att man inte skulle se hur jag rodnade. Jag gick fram till Eric, la armarna om honom och kysste honom en gång till innan jag gick bort till min resväska för att hitta en ny blus att sätta på mig innan vi drog iväg till arenan.

---

Förlåt för ett lite händelselöst kapitel, men så kan det bli om man har för lite fantasi. Iallafall, pussokram, hoppas ni älskar mig ändå! Hahahaa, näädå, men är för flumm för att skriva nu, LOOVE YA/Wanja♥

"-Är det varmt där?" Frågade jag Eric som börjat packa ner t-shirts och badbyxor i sin stora resväska. Jag låg fortfarande och halvsov i den mjuka sängen. Hade inga planer på att gå därifrån heller.

"-Jag tror det ... Vi får hoppas i varje fall!" Skrattade Eric och packade ner det tredje paret solglasögon. Jag log och sträckte mig efter min iphone.

"-På vädret står det att det är typ 30 plus" Log jag belåtet åt vädersidan över Barcelona som bara visade stora, gula solar på de närmaste dagarna.

"-Och soligt" Lade jag till och Eric log brett. Jag fingrade runt lite på facebook och twitter, och rätt som det var tappade jag fästet om telefonen och tappade den mitt i ansiktet.

"-Aaaj" Skrek jag till och Eric såg upp från packandet. Han hade svårt att hålla sig för skratt.

"-Det var INTE roligt" Jag försökte se allvarligt på honom.

"-Nejnej, självklart inte ... Hur gick det älskling?" Eric kom fram till mig och fångade min blick.

"-Inte bra" Mumlade jag, halvt skrattande, och druknande i hans underbara ögon. Eric började pussa mig i ansiktet, lite överallt, och det fick mig bara att skratta ännu mer.

"-Bättre nu?" Jag nickade glatt, samtidigt som jag satte mig upp i sängen. Eric återgick till packningen.

"-Ska du inte packa, din slöfock?" Eric såg upp på mig.

"-Måste jag?" Jag slängde mig tillbaka ner på sängen och borrade ner ansiktet i kudden.

"-Klockan är ett" Skrattade Eric.

"-VA?! Är klockan ett? Varför sa du inte det?! Jag måste packa!" Snart var det fart på henne. Hon hoppade upp ur sängen och efter några sekunder hörde jag hur vattnet började rinna ur dushen i badrummet.  Jag skrattade för mig själv.

Imorgon fortsatte turnen. Klockan fem skulle vi vara vid studion och träffa teamet inför morgondagen, så vi hade i princip 4 knappa timmar tills dess. Efter en liten stund kom Milena ut från badrummet igen.

"-Brr, vad kallt det är" Huttrade hon när hon kom in i rummet med handuken runt om sig. Jag såg upp från där jag satt i högen med kläder och saker som skulle ner i resväskan. Hon var så fin. Vattnet droppade från hennes långa hår.

"-Vad kollar du på?" Log hon.

"-Dig ... du är så vacker" Hon suckade och gick skrattande iväg med sina kläder för att byta om.

Milenas perspektiv:

När jag satt på mig jeansen och den svartvita linnet borstade jag igenom mitt blöta hår som redan samlat ihop sig i små tovor. När vi var yngre brukade alltid Frida borsta igenom mitt hår tills det var helt mjukt och fint. Hon älskade att hålla på med mitt långa hår. Jag log, men mitt leende försvann snabbt när jag tänkte på henne. Frida hade inte hört av sig sedan kvällen vi träffat henne och Joel på Pure. Det högg till i mitt hjärta och jag kände ett stygn av dåligt samvete, fastän jag visste att det inte var mitt fel. Jag borde göra något! Skrek det inom mig, men jag visste att jag inte vågade gå ett steg närmare Joel igen. Även om det gällde Frida.

"-Hej, hur är det?" Frågade Eric när jag kom in i sovrummet igen inkånkande på min resväska. Han hade inte kommit mycket längre med packningen än för en stund sedan.

"-Bra, hurså?" Svarade jag kanske lite för avsöljande att jag inte mådde speciellt bra.

"-Du såg lite bekymmrad ut bara ..." Eric såg på mig med rynkad panna och drog ner mig i sin famn.

"-Nejdå, jag tänkte bara på Frida ..." Jag lutade huvudet mot hans axel.

"-Jag känner dig allt för bra" Eric kysste min panna och släppte mig sedan för att låta mig packa. Jag öppnade resväskan där forfarande en tom chipspåse låg kvar sedan resan till Gotland.

"-Vad är det här?" Sa jag och slängde påsen på Eric som oskyldigt såg upp på mig innan han gick och slängde den. Jag log för mig själv och började riva ut kläder ur garderoben. Några klänningar, ett par jeansshorts, jeans, ett par t-shirts ... Linda skulle ta mig sig ett set av mina scenkläder, det hade hon lovat, så det behövde jag inte tänka på.

"-Vad ska man ta med?" Jag satte mig på sängen brevid resväskan som började bli halvfull.

"-Det ser ut som du redan har med dig ganska mycket saker" Log Eric som såg ut att börja bli klar med sin packning.

"-Det är bara kläder, Eric" Han skakade på huvudet.

"-Men vad är det viktigaste att ta med?" Upprepade jag. Han log bara ett snett leende.

"-Dig själv förstås" Jag suckade och gick för att hämta min lotion och solkräm ur badrummet. Det skulle bli en bra resa. Och inte bara det. Jag skulle uppträda i en arena för flera tusen personer. I Spanien. Jag insåg nog inte hur stort det var, än. För för ett par månader sedan hade jag inte ens drömmar om att bli sångerska över huvud taget. Jag visste bara en sak jag ville då, och det var att få vara med Eric. För alltid. Allt jag fått nu, det var bara ett litet plus i kanten.

---

"-Jag ska döda den jäveln."


Jag kände Erics hand smeka mitt hår, samtidigt som han uttalade orden lungt. Men jag antog att han egentligen var allt annat än lugn.

Jag kunde inte säga något. Inte än. Eric lät mig gråta ut.


Efter en stund kollade han ner på mig, och smekte försiktigt bort en av tårarna som rann nerför min kind.

"-Vet du varför han var här?"


Jag skakade på huvudet.

"-Det verkade som om Frida..." Jag stannade plötsligt upp mitt i meningen. "-Frida!!" Jag satte mig spikrakt upp. "-Jag måste varna henne!"


"-Vänta, vänta!" Eric höll i mig när jag försökte ställa mig upp och springa tillbaka in på Pure.


"-Du kommer bara att träffa på... honom, igen. Ring istället. Eller skicka ett sms." Jag skakade på huvudet.


"-Jag måste säga det till henne NU! Innan han gör något dumt med henne!"


"-Ring."


Jag kunde knappast säga emot. Eric hade rätt. Jag skulle bara kollapsa igen om jag såg Joel. Och det skulle jag ju troligen göra om jag gick fram till Frida. Så jag satte mig i Erics knä, tog upp min iPhone och slog Fridas nummer.
Efter åtta signaler svarade hon.


"-Mil? Varför försvann ni bara sådär?? Hände det någonting?"


Jag visste inte riktigt vad jag skulle säga, så jag bet mig i läppen och kollade på Eric. Han bara nickade. Till slut fick jag ur mig:

"-Asså vi behövde gå." Jag hoppades att hon skulle nöja sig med det svaret. Det gjorde hon, som tur var.


"-Okej..." Hon verkade vänta på att jag skulle säga nåt. Så jag tog ett djupt andetag.


"-Du, jag behöver säga en sak till dig." Tystnad. Hon väntade i luren. "-Du... Joel... är inte bra. Håll dig borta från honom."

Sen sa hon något jag inte hade förväntat mig.

"-Vafan Milena. Du är bara avundsjuk."


Jag tappade nästan hakan.

"-Va?"


"-Ja. Nu, när jag äntligen har hittat nån. Så säger du att jag ska dumpa honom, bara sådär. Du vill bara sabba för mig, eller hur?"


"-Nej, men..."


"-Jo det vill du. Men du ska veta, att han är min pojkvän, och jag älskar honom."


"-Frida..." Hon lyssnade inte.


"-Ring tillbaka när du har en ursäkt."


Hon la på och jag greppade hårt om telefonen för att inte tappa den i asfalten. Jag såg upp på Eric som bekymrat bet sig i läppen.

"-Vi är framme" Påminde mig Eric när taxin stannat vid trotoarkanten. Jag vaknade upp ur mitt tänkande. Eric betalade taxin, vi sa hejdå till den aning trötta taxichauffören och stod snart utanför huset.

"-Hur är det?" Eric tog bort en hårslinga från mitt ansikte och placerade den bakom örat.

"-Jag vet inte ... Kallt" Fick jag ironsikt sett fram och såg ner på mina bara ben. Det var trots allt ganska sent. Eric log lite, tog min hand och slog portkoden till huset.

Tåraran brände bakom ögonlocken varje gång jag tänkte på Joel ... med Frida - en av mina bästa vänner. Om Emelie skulle varit friskt, då hade jag ringt henne, men nu ville jag inte lägga mer tygd på henne än det redan var. Så jag lät bli.

När vi kom in i den varma lägenheten sparkade jag av mig skorna och gick in i vardagsrummet. Klockan närmade sig kvart i två på natten, men konstigt nog var jag inte trött. Eric kom strax efter mig in och satte sig brevid mig i den mjuka soffan.

"-Jag lovar att det ordnar sig .. hon måste ju liksom inse ..." Eric försökte trösta mig men jag skakade på huvudet.

"-Du vet inte hur Joel är ... Om jag inte haft styrkan och hoppen kvar hade jag antagligen varit kvar hos honom nu" Jag ryste av tanken. Eric såg lite sårat ut genom fönstret där himlen skiftade i en mörkblå färg. Jag ångrade direkt att jag hade sagt det.

"-Du vet inte hur Joel är ... Om jag inte haft styrkan och hoppen kvar hade jag antagligen varit kvar hos honom nu" Jag blev förvånad av hennes ordval. Så hon hade varit kvar hos honom om inte jag kommit tillbaka? Jag kände hur hon såg på mig när jag riktade blicken ut genom fönstret.

"-Förlåt ... Det var inte så jag menade ... Jag menade bara att ... att" Tårarna kom tillbaka i hennes röst.

"-Jag älskar dig" Viskade jag mot hennes tårade ögon och hon kramade om mig hårdare medan fler tårar rann ner från hennes kind.

"-Jag älskar dig också Eric ... Du ska bara veta hur mycket jag älskar dig" Viskade hon knappt hörbart och jag vaggade henne i famnen. "-Tack" Lade hon snabbt till. Jag mötte hennes blick.

"-För vad?" Jag kunde se hur hennes blick började få tillbaka 'Milena'.

"-För att du finns" Ett litet leende syntes på hennes läppar, trots att tårarna inte gav upp.

---

---

Stockholm.

Jag klev ur bussen och en sval vind blåste mot mitt ansikte. Jag andades in den friska luften för att vakna till och blickade mot telefonen. 03.24. Sedan tidig morgon hade vi suttit i bussen på väg hem från Visby efter en härlig sista dag med Maja, och hennes familj, nya tankar och en kort natt på hotellet. En knapp vecka skulle vi få vara hemma nu - innan nästa stopp på turnen, Barcelona. Det kändes stort att få uppträda där - på en stor arena. Utomlands.

Jag gäspade stort och gick in i bussen igen för att hämta min väska.

"-Hejdå Milena, vi ses väl i veckan?" Jennifer var precis på väg ut. Med halvvakna ögon log hon mot mig.

"-Det hoppas jag!" Jag kramade snabbt om henne och hon gick ut till Alex bil.

Inne i bussen plockade Eric fortfarande ihop sina saker. Att han aldrig kunde hålla någon ordning i bussen ... Jag log för mig själv. På min säng låg den lilla resväskan klar, och jag tog ner den på bussgolvet.

"-Är du färdig snart?" Log jag sömnigt och satte mig på Edins tomma säng.

"-Så snabbt som möjligt" Eric försökte stänga den överfulla resväskan men insåg snabbt att det inte var någon mening med att försöka, så snart låg sakerna utspridda på sängen igen, och han började packa i allt en andra gång. Linda var i full färd med att räfsa ihop lakanen som skulle tvättas innan turnen satte igång igen. Jag reste mig för att hjälpa henne.

*

När bilen körde in i garaget nedanför lägenheten i Birkastan vid fyratiden på morgonen kände jag lite innerlig glädje för att vara hemma igen. Trots att det var min dröm att få åka på turnen - var det alltid lika mysigt att komma hem till vår fina lägenhet. Min och Erics.

"-Skönt att vara hemma igen?" Eric var snabbare än jag, och var redan och öppnade bildörren för mig. Jag tog hans hand.

"-Mm"

Eric bar upp väskorna, och när jag vred nyckeln i nyckelhålet kände jag mig så hemma. För detta var mitt hem numera. Jag gick in och sparkade av mig skorna i hallen, drog av mig jeansjackan och bar min resväska till sovrummet med ett trött leende.

*

Jag kände doften av kaffe och öppnade förskitigt ögonen samtidigt som Eric kom in genom dörröppningen med en bricka.

"-Frukost" Log han och jag satte mig glatt upp i sängen.

"-Du är så underbar" Skrattade jag och, han satte sig på sängkanten och satte brickan i mitt knä. Han kysste mig mjukt.

Jag hörde plötsligt hur mobilen vibrerade till på nattduksbordet. Ett sms, från mamma. 'Hej gumman, eftersom ni är hemma nu, har ni lust att komma på middag i veckan? Det var så länge sedan vi sågs!' Jag såg upp mot Eric.

"-Mamma undrar om vi vill komma på middag .."

"-Vad sägs som ikväll?" Han log och tog en klunk av sitt kaffe.

Snart var jag på fötter. Jag borstade igenom mitt hår, snörade conversen och var snart ute ur lägenheten. Jag bestämde mig för att promenera till sjukhuset. Solen stod högt på himlen och sken varmt ner på mig. När jag gick förbi Ica, gick jag in och köpte med mig en ask av Emelies favoritchoklad och senaste numret av Veckorevyn. Blommor hade hon nog fått tillräckligt av Adam.

När jag klev in på sjukhuset kände jag inte av samma tygd som för en tid sedan. Emelies skador läkte, sakta. Men säkert. Hoppades alla. Jag gick fram till receptionen, gav mitt namn och personnummer och gick sedan mot Emelies nya rum. Hon hade flyttats runt en del. De vita sjukhusväggarna kändes nästan fridfulla när solskenet stötte emot dom, och stegen var lätta när de styrde mot rummet längst bort i korridoren.

"-Surprise" Log jag när jag knackade på dörren och klev in.

"-MILENA!" Emelie satte sig försiktigt upp i sängen, lade undan en bok hon haft i händerna och log som om hon inte sett mig på år.

"-Hur mår du?" Frågade jag henne när vi kramats en stund och jag satt mig på den lilla vita pallen brevid sängen.

"-Bara bra, faktiskt ... Visst får jag inte röra mig så mycket, men några gånger har jag faktiskt fått komma ut i solskenet ändå" Hon log mot mig. En frisk ros blommade i ett glas vatten på nattduksbordet.

"-Har Adam varit här?" Log jag och fingrade på de blodröda bladen.

"-Nej, den är faktiskt från mormor" Skrattade hon men fick snabbt ett lite ledset ansiktsuttryck i ansiktet.

"-Fungerar det bra mellan dig och Adam?" Jag såg på henne med rynkad panna.

"-Nja, jag vet inte ... Han har inte varit här på ett tag, men jag antar att han har annat för sig än att sörja över mig" Hon log lite halvt men jag såg i hennes ögon att lite sorg gömde sig där.

"-Han har säkert haft lite mycket bara ..." Jag försökte få henne på bättre tankar och tog fram chokladen och tidningen. Hennes leende kom tillbaka.

"-Men tack, det var inte nödvändigt ...! Du är bäst" Hon böjde sig fram och kramade om mig.

Vi pratade en stund om allt möjligt. Om turnen. Om Eric. Om mig. Allt handlade om mig. Vi skippade allt prat om Adam, om Emelies ledsna familj, om skadorna ... Det kändes så fel, men jag ville inte få ner hennes glada humör. Man fick inte gå miste om då Emelie var glad.

*

"-Du, tack för att du kom!" Log Emelie innan jag gick ut genom dörren.

"-Jag kommer snart igen. Jag älskar dig, Emelie, för alltid" Jag öppnade dörren för att gå, trots att det var svårt att lämna henne ensam igen.

"-Jag älskar dig, och allt kommer att bli bra" Hörde jag henne säga innan jag stängde dörren bakom mig. Jag hoppade till när jag såg någon stå lutat mot väggen utanför rummet.

"-Adam!" Oförberett kramade jag om honom. "Tro mig, hon kommer bli glad att se dig!" Jag log brett mot honom innan han gick in till Emelie. Jag kunde nästan känna Emelies glädje genom de tjocka sjukhusväggarna när jag lämnade sjukhuset. Hon var inte ensam i alla fall. Inte alltid.

---

"-Hallå, jag är hemma" Ropade Maja och hyschade åt mig och Milena. Vi hade beslutat att överraska Madde.

"-Redan?" Jag hörde plötsligt Maddes röst. Det var så länge sedan jag hört hennes röst så jag knappt ens kände igen den. Den lät äldre på något sätt ... och svagare. Vi tog av oss skorna och gick in.

"-Jag har med mig några som du nog vill träffa" Log Maja och leendet som strax därpå spred sig på Maddes läppar var enormt.

"-Eric!! Milena!" Hon var snart på fötter. Milena såg en aning förbryllad ut att till och med Madde visste hennes namn.

"-Madde!" Jag mötte henne i en stor, mjuk kram och lyfte upp henne. Trots att vi knappt hittat någon mat på ön kändes hennes kropp mycket skörare nu än för ett halvår sedan. Hur hade giftet kunnat påverka så mycket?

"-Eric" Mumlade hon glatt i mitt öra och jag log. Maja och Madde hade liksom bara existerat i en liten tidsperiod i mitt liv, en period som känns så långt borta från allt - men nu sågs vi igen. Det kändes speciellt på något sätt. De delade en 'upplevelse' med mig som ingen annan delade.

"-Du måste vara Milena?" När Eric släppt Majas syster kom hon leende till mig.

"-Du måste vara Madde?" Jag gav henne en snabb kram.

*

Vi satte oss på den lilla altanen och Maja gick för att hämta något att äta och dricka. En sval sommarvind blåste upp från havet och jag ryste till. Eric lade armen om mig.

"-Så, hur är det med dig?" Frågade Eric Madde som satt invirad i en filt på en av solstolarna.

"-Sådär, kan man väl säga ..." Madde log lite halvt.

"-Maja har berättat" Eric såg bekymrat på Madde och hon nickade stumt.

*

Det började närma sig kväll när vi lämnade stugan. Vi hade blivit erbjudna middag av Anna och Daniel, men hade sagt att vi nog behövde gå tillbaka till hotellet ... Det var tråkigt att säga hejdå till Maja, och Madde. De var så fina tjejer. När vi sa hejdå lovade Maja att hon skulle komma och hälsa på när hon var i Stockholm. Jag ville tro att det skulle bli snart vi sågs igen, men på något sätt kände jag på mig att det inte skulle bli så snart ...

Jag vände mig om och vinkade en sista gång innan vi gick mot busshållplatsen.

"-Det känns lite sorgligt att säga hejdå" Sa jag och såg upp på Eric som inte kunde dölja att han var lite ledsen att lämna dom.

"-Mm" Sa han bara tyst, log och tog min hand. Jag tog hans hand och tryckte den mot hjärtat samtidigt som jag såg upp i hans ögon.

"-Men du har jag mig i alla fall" Jag log lite halvt och han kysste mig mjukt. Sådana stunder ville jag helst stanna i för alltid ... Inget att tänka på, inga bekymmer. Bara Erics läppar mot mina.

"-Du vet väl att jag älskar dig?" Sa han när vi börjat gå längs klipporna mot busshållplatsen.

"-Du vet väl att jag älskar dig mer än allt på hela jorden tillsammans?" Jag kollade på honom med en busig blick och kände att jag lät som ett litet barn som pratade till sin mamma.

"-Mm, jag vet" Han stannade upp och pussade mig på läpparna.

"-Stanna! Vänta!" Förgäves sprang vi efter bussen som åkt förbi framför näsorna på oss. Eric tog min hand och stannade upp.

"-Ingen idé ..." Han suckade och vi satte oss på en stor sten vid vägkanten.

"-Ska vi behöva sitta här i två timmar?!" Jag lutade mig mot Erics axel. Hur lyckades vi egentligen? Missa bussen med en sekund.

"-Nja, det finns några andra alternativ ..." Eric blickade ut mot solen som höll på att gå ner.

"-Vilka?" Jag gäspade och tryckte mig nära Eric. Jag frös lite.

"-Ett, gå tillbaka till Maja ..." Han såg först på mig och sedan på stugan som skymtade långt borta bakom några raukar.

"-Och två?"

"-Alternativ två ... Gå hem till hotellet" Eric skrattade lite och jag rynkade pannan. Trevlig kvällspromenad på två, tre timmar?

"-Eller tre, ringa en taxi" Innan jag han säga något hade han redan tagit upp mobiltelefonen.

"-Nejnej Eric, det blir aldelles för dyrt!" Sa jag hysteriskt och hoppade upp från stenen. Eric mimade 'Tomas' och jag började skratta.

"-Jo, hej ... Det är Eric!" Jag andades in och fortsatte.

"-Du är inte möjligtvis en bit utanför Visby någonstanns där det finns massor av stenar?" Jag såg mig omkring, och insåg att det, och havet, var det enda man såg. Jag rabblade upp busshållsplatsens namn.

"-Jo, tyvärr så är jag faktiskt det ... Vad gör ni där ute?" Tomas suckade och Milena skrattade ljudligt.

"-Åh, men nej vilken tur ... Vi är på utflykt ... Och missade precis den sista bussen inom två timmar" Jag kunde knappt hålla mig för skratt, för situationen var ganska komisk.

"-Tur för er att jag finns då ... Där om tio" Muttrade Tomas. Jag log och lade på.

"-Taxin kommer om tio minuter" Log jag, tog Milena i mitt knä och satte mig på stenen igen.

*

Milenas perspektiv:

"-Jag vet ... Men det blir för ansträngande för dig att gå .... Vi kan komma förbi senare, kanske" Jag kysste hennes panna, sa hejdå, och lämnade stugan. Det var hårt att lämna henne hemma varje dag. De tidigare sommrarna hade vi gått omkring på stan tillsammans varje dag, men den här sommaren fick hon knappt lämna stugan. Doktorerna sa att hennes skada behövde vila i minst ett år innan de skulle kunna ge nästa diagnos. Jag suckade tungt och började gå in mot stan.

---

Clarion Hotel. Jag kollade för säkerhets skull en gång till på google maps på min iPhone. Japp. Här var det. I samma stund som jag satte handen på handtaget till de gammaldags medeltida dörrarna som ledde in till receptionen började kyrkklockorna slå. Jag skyndade mig in.

Eftersom det var tomt i hela lobbyn antog jag att de inte var klara än. Så jag satte mig i en fåtölj med en tidning och väntade.


Åtta minuter över fem kom Milena ner för trappan. När hon såg mig sprack hennes ansikte upp i ett stort leende, och hon tog några skutt fram till mig, och kramade om mig.

"-Maja!!" Jag log och kramade tillbaka.


"-Milena." Jag var så glad att det hade gått så bra. Jag tyckte verkligen om Milena, och det verkade som om hon tyckte om mig också. När jag hade mött hennes oroliga blick där backstage för första gången hade jag inte alls varit lika säker. Men jag hade förstått vad hon var orolig för. Att jag skulle ta Eric ifrån henne. Men det skulle jag aldrig göra.

Visst, jag hade väl också varit så där "fan-kär" i Eric. Det hade jag. Men under de där veckorna på ön hade jag lärt känna honom bättre. Och insett att det aldrig skulle bli vi. Jag hade inte heller känt någon längtan efter det heller. Han kändes mer som en bror för mig. Någon som skulle förstå mig i vilken situation som helst. Någon jag kunde prata med.

"-Hej, Maja!" Milena släppte mig och Eric kom och gav mig en varm kram. När jag hade släppt honom frågade jag:


"-Så... vad har ni lust att se?"


Eric tog Mils hand och kollade frågande på henne.

"-Ingen aning. Det är roligt att bara se sig omkring lite..." Han tänkte efter. "-Eller jo. Jag vill se såna där raukar!"


Jag skrattade.

"-Isåfall får vi ta bussen. Det är hrm... ganska långt bort."


Eric såg ut som en stor smiley.

"-Jamen dåså! Vad väntar vi på?"



*



"-Ska inte du bada också?" Milena kollade på Eric. Han skakade på huvudet.


"-För kallt."  Han la sig tillbaka på den varma klippan och satte på sig solglasögonen. Milena suckade, och gick upp ur vattnet.


"-Men då får vi ju inte se din snygga mage ju." Eric satte sig upp igen och kikade fram bakom solglasögonen samtidigt som han avfyrade ett bländande leende.


"-Jaså, det är det ni är ute efter?"


"-Klart vi är." Milena gick fram till honom och försökte lyfte upp honom. Men han drog istället ner henne över sig. Jag fnissade för mig själv. De var så söta. Jag lät de vara lite ifred, och dök ner i vattnet.

Plötsligt fick jag en idé. Jag dök ner till botten - som inte var särskilt långt ner - och samlade på mig så mycket av det slemmiga, gröna sjögräset jag kunde. När jag kom upp igen smög jag försiktigt, på tå fram till klippan där Eric och Milena låg och solade. Det verkade som om Milena hade fått Eric att ta av sig tröjan ändå. Jag log för mig själv.
Perfekt för min plan.


"-IIIHHH!!" Jag hade släppt ner det gröna slemmiga sjögräset rakt på deras magar.


"-MAJA!!" Milena skrattade och skrek samtidigt, medan hon såg sig om för att hitta gärningsmannen. Jag var redan på väg mot vattnet när hon fick syn på mig.


"-Du ska fåååå!!!!!!" Hon sprang efter, och Eric såg bara förbryllad ut. Men sen var han inte sent efter.


"-Nä nu du..."


Det slutade med att vi alla till slut var helt gröna av sjögräs. Så Eric blev tvungen att bada iallafall.

När vi hade fått på oss alla kläder - ja, vi hade haft med oss badkläder - , tagit oss till busshållplatsen och löst biljetter, kom jag på en sak. Jag började lite tveksamt...

"-Just det. Eric?" Han kollade upp på mig.


"-Ja, Maja?" Jag harklade mig.


"-Jag tänkte... Madde ville så gärna träffa dig? Om du skulle ha lust alltså." Han sken upp.


"-Jättegärna! Närdå? Nu?" Jag kollade på klockan.


"-Ja. Vi skulle kunna hoppa av några stationer tidigare isåfall..."


"-Perfect." Han log stort, och kollade sen ner på Milena, som hade somnat på hans axel. "-Det kanske blir dags att väcka den här då." Vi skrattade båda två.




Jag såg genast den lilla stugan när vi klev av bussen. Den lilla röda stugan med vita knutar. Och jag visste att Madde troligen satt därinne, ensam och utan att ha någonting att göra.

Jag log för mig själv.


Hon skulle bara veta vad som väntade henne.

---

Kapitel 11! Skulle vara askul om ni alla kunde skriva hur gamla ni är/vilket år ni är födda? Lite nyfiken bara. Pusspuss, LoveYa!/Wanja♥

Majas perspektiv:

Jag skulle möta Eric och Milena utanför deras hotell vid femtiden för att sedan visa dom runt lite i Visby. Jag kände igen mig ganska bra eftersom jag tillbringat varje sommar på Gotland sedan jag varit mycket liten. Jag borstade igen mitt hår och kastade en sista blick i spegeln.

"-Jag går nu" Ropade jag till mamma och pappa som satt i köket.

"-Gör så! Ni är välkomna hit sen" Svarade mamma och jag gick till vardagsrummet för att säga hejdå till Madde. Hon låg i soffan och läste. Jag satte mig på soffkanten.

"-Jag vill också följa med" Log hon lite halvt med rynkad panna. Jag kände ett stygn av dåligt samvete.

"-Jag vet ... Men det blir för ansträngande för dig att gå .... Vi kan komma förbi senare, kanske" Jag kysste hennes panna, sa hejdå, och lämnade stugan. Det var hårt att lämna henne hemma varje dag. De tidigare sommrarna hade vi gått omkring på stan tillsammans varje dag, men den här sommaren fick hon knappt lämna stugan. Doktorerna sa att hennes skada behövde vila i minst ett år innan de skulle kunna ge nästa diagnos. Jag suckade tungt och började gå in mot stan.

---

Vi väntade in Tomas och resten av teamet innan vi gick ut från hotellet. Tomas hade tydligen bokat bord på någon restaurang inte så lång från hotellet. Jag tyckte det skulle bli roligt att lära känna hela teamet lite bättre, så jag såg fram emot middagen. För jag ingick i teamet nu. Team Saade, som för drygt ett år sedan bara hade existerat i drömmarna.

---

"-Vad tänker du beställa?" Jag satt och kollade igenom menyn tillsammans med Jennifer.


"-Hm..." Hon granskade listan med vegetariska rätter, och fastnade till slut med blicken på en. "-Den där tror jag."


Jag läste vad det stod - Ris med Tofu och grillade grönsaker. Inte för att jag hade någon aning om vad det var. Jag vände mig till Jennifer.

"-Vad är tofu för nåt?"


Hon bara skrattade.

"-Typ soja - eller ja, en sorts mosade bönor. Men det är sjukt gott jag, lovar!", la hon skrattande till när hon såg min tveksamma min. Jag såg hur kyparen var på väg mot vårt bord, och kände att jag behövde fatta ett snabbt beslut.


"-Okejdå. Jag tar samma." Jag slog ihop menyn. Jennifer log och blinkade.


"-Bra val." Men jag kollade på henne med allvarlig min.


"-Det är ditt fel om jag dör av matförgiftning." Hon skrattade högt, och jag kunde inte låta bli att le lite själv.


Plötsligt kom Alex fram bakom Jennifer och lade händerna framför hennes ögon, så att hon inte såg något. Hon skrek till, men slappnade sen av.

"-Mil? Jag visste inte att du hade superkrafter. Ärligt talat så trodde jag att du var ganska långsam." Hon tog tag i händerna och sniffade på de.


Alex skrattade, sänkte sitt huvud så att han var precis brevid hennes öra, och sa med mörk röst:

"-Bu." Han släppte Jennifers ansikte, och flyttade istället händerna till hennes axlar. Hon kollade upp på honom.


"-Alex!! Du skrämde mig!"


Han skrattade.

"-Det var ju det som var meningen." Han gjorde en paus, men verkade sen komma på något. "-Vad var det där om dödshot förresten?"


Jag kollade på Jennifer, och skrattade snabbt.

"-Jennifer tvingar mig att äta läskig vegetarisk mat." Jennifer kollade förebrående på mig.


"-Ditt eget val. Btw så är det inte särskilt läskigt? Eller hur Alex?" Hon skrattade. Han himlade med ögonen, och suckade.


"-Fast... jo." Han tog ett andetag. "-Nu ska jag gå och se till min fisk. Bye Ladies." Han lutade sig snabbt ner och gav Jennifer en hastig kyss på kinden innan han blixtsnabbt försvann iväg någonstans. Jennifer kollade med gapande mun efter honom. Jag kunde inget annat än att skratta åt hennes ansiktsuttryck. Hon såg faktiskt lite ut som en fisk. Hon kollade på mig som om hon inte riktigt kunde fatta, sen åt hållet dit han hade försvunnit, och tillbaka till mig. Hon höjde handen och lät sina fingrar stryka över stället där Alex läppar hade lämnat osynliga avtryck. Jag fnissade, och sjöng lite tyst:


"-Love is in the air..."


Plötsligt blev allting svart. Jag skrattade.

"-Har du och Alex en pakt eller? Som går ut på att man ska skrämma sina flickvänner?"


Eric tog bort händerna från mina ögon, och kollade förvånat på mig.

"-Hur kunde du veta att det var jag?"


Jag log och skakade på huvudet, samtidigt som jag suckade teatraliskt.

"-Kände det på lukten."


Jennifer skrattade högt och Eric rynkade pannan.

"-Luktar jag så illa...?"


Jag vände mig om lita halvt så att jag kunde kolla rakt in i hans ögon.

"-Nej, dummer. Snarare tvärtom."


Han skrattade mjukt och log varmt.

"-Jag antar att det betyder bra?"


Jag log och fångade en av hans hårlockar med mitt finger. Jag älskade när han lät bli att platta det.

"-Precis."


Han lutade sig ner och gav mig en varm kyss, och det pirrade lite i mig. När han alldeles för snart avslutade och drog sig tillbaka, frågade han:

"-Flickvänner?"


Jag kollade oförstående på honom.

"-Va?"


Han nickade menande bort mot Jennifer.

"-Ja, därborta verkar vi ju ha en, enligt vad du sa nyss." Han skrattade, och det gjorde även jag när jag fattade vad han menade.


"-Just det..." Jag log mot Jennifer. "-Vad har offret att säga?"


Hennes kinder antog en rodnande färg, och hon vände bort ansiktet. Eric småfnissade, och jag nynnade en gång till:

"-Love is in the air..."


Jennifer väste: "-Tyst!", och vände sen bort ansiktet igen. Med ett litet leende som hon inte kunde hejda. Eric vände upp mitt huvud, och skrattade.

"-Ohyes. It is."


Sen kände jag hans andedräkt alldeles intill mitt ansikte, och hans leende läppar mot mina.




*



"-Det här var ju riktigt gott." Jag kollade på Jennifer, som just höll på att stoppa en bit sockerärta i munnen. Hon nickade.


"-Sa ju det."


"-Man kanske skulle bli vegetarian."


Hon log stort mot mig.

"-Klart tjejen. Vi bildar klubb. Förresten kan man prata med minimajs, visste du det?" Jag brast ut i gapflabb över hennes sjukt konstiga humor, och det blev inte precis bättre när hon demonstrerade genom att ta upp en bit majs med gaffeln och kolla på den med djup blick. Hon bet sig i läppen.


"-Förlåt, lilla älskade minimajs, men nu måste jag äta upp dig." Hon stoppade den snabbt i munnen, och jag trillade nästan av stolen. Några andra i teamet, som satt bredvid, kollade lite konstigt på oss. Men vi brydde oss inte särskilt mycket.

Jag kunde inte sluta skratta på ett bra tag, men när jag äntligen hade börjat andas normalt igen var det ändå svårt att äta vidare, eftersom jag hela tiden tänkte på att jag behövde prata med maten innan jag åt upp den. Inte bra. Tillslut hade jag dock klarat av hela tallriken. Jag sköt ut stolen och tänkte precis ställa mig upp för att gå på toa.




Då kände jag något kallt träffa mitt huvud.

---

Hehe... Känner mig på lite 'oseriös'-humör idag, hoppas det inte påverkar kapitlet för negativt. Iaf, I LOVE YOU:* /Wanja


PS. GLÖM INTE ATT VI HAR BÅDE TWITTER, FACEBOOK och BLOGRESPONSE! inte bästa uppdateringen, men gå gärna in och gilla!:D