So put your hearts in the air...♥ -Kapitel 10
Jag struntade i att lämna en lapp, eftersom Mamma och Pappa ändå skulle komma hem så pass sent ...
När det ringde på dörren kände jag ingen osäkerhet alls som föregående dag. Jag studsade mot dörren och tryckte ner handtaget ...
"-Hej" Sa jag glatt och kramade honom.
"-Vad fin du är ..." Log Eric varmt och granskade mig.
Vi gick tillsammans mot bilen som stod vid trottoarkanten. När vi hade satt oss, kunde jag inte låta bli att fråga:
"-Vart ska vi?"
"-Det får bli en överaskning!" Svarade han, och jag bet mig i läppen. Jag var så nyfiken, men sa inget mer.
Efter en ca. halvtimmes lång fart stannade Eric vid en brygga där vi klev ur.
"-Så ... Jag tänkte vi kunde ta båten ut till en fin ö." Sa han och pekade mot en överklassig liten motorbåt som vad fastbunden vid bryggan.
"-Är det din båt?" Frågade jag förvånat, och såg på de stora svarta bokstäverna på båtens högra sida: SAADE.
"-Hahah, ja, jag fick den på min förra födelsedag av min mananger..."
Vi tog båten ut till en fin liten ö i skärgården. Det var helt underbart. Det var inte mycket folk på ön, det fanns endast en restaurang och en liten strand, där några par satt och åt middag.
Vi fick ett litet bord på en terass med fantastisk utsikt. När vi hade sett menyerna kom kyparen för att ta våra beställningar. Eric nickade mot mig.
"-Ehm, jag tar... En saffranrisotto och ett glas... vatten" Jag sneglade mot Eric.
"-Detsamma för mig, plus en flaska champange med två glas." Han log snett mot mig, och jag log tillbaka.
Maten smakade gott, och vi pratade om allt möjligt. Snart kom han till frågan:
"-Har du någon pojkvän?"
"-Nej. Och du, är till tillsammans med någon...?" Fick jag ur mig.
"-Nej! Eller jag vet inte..." Sa han och log kaxigt mot mig.
Jag kände hur jag rodnade, men jag försökte dölja det. Inom mig sprudlade glädje. Menade han mig? MENADE HAN MIG? När jag tänkte efter sjönk humöret lite igen. Tänk om det var någon annan... Det skulle egenligen vara med än självklart. Vem älskar inte honom? Jag hade massor av tankar i huvudet men försökte ändå le någorlunda normalt.
Vi skrattade och pratade tills vi ätit upp och jag fick reda på rätt mycket om honom. När vi hade ätit färdigt, betalade Eric, och ville inte på några villkor att jag betalade min egna mat.
"-Vad sägs som en liten promenad?" Sa han och såg först på mig, och sedan på den lilla stranden där en lysande röd sol höll på att gå ner.
"-Mer än gärna!" Sa jag lite nonchalant.
Vi gick ner för en liten backe och framme vid stranden tog vi av oss våra skor och gick barfota i den fuktiga men varma sanden. Det var underbart. En varm sommardag på en ö i Skärgården... Med Eric. HAN var underbar.
Vi satte oss ner på en klippa och vinden blåste genom mitt hår. En varm sommarvind. Bara någon millimeter ifrån mig satt han, och var för vacker. Jag kunde inte låta bli att titta på honom, men när han vände sig mot mig kisade jag mot solen, och låtsades som ingenting. Ett leende lekte i hans mungipa när han såg mot solen.
"-Milena... Du är så himla fin..." Mumlade han och såg på mig. Han smekte min kind, och hela tiden stannade när våra blickar möttes. Jag var som förtrollad. Kunde inte dra min blick ur hans underbara mörka ögon.
"Du... tror du på kärlek på första ögonkastet?" Fortsatte han tyst, och jag blev stum. Med dig tror jag på allt!! Ville jag ropa, men det kom inga ord ur min mun. Jag nickade långsamt, och våra ansikten närmade sig varandra. Hans ansikte var nu bara någon millimeter från mitt, och hans läppar snuddade mina. Utan att tänka besvarade jag kyssen passionerat. Det var det underbaraste ögonblicket i mitt liv, jag ville inte att det skulle ta slut. Hans hand trevade längs min ryggrad, men plötsligt avbröts det magiska ögonblicket av en irriterande röst:
"-Är det där Eric Saade?"
Uhhh ♥ Gosh, vad jag är avundsjuk!! Ett till kapitel kommer snart, i promise! Glöm inte att följa oss på bloglovin ... dessutom finns vi på blogresponse nu också :D /Nina
So put your hearts in the air...♥ -Kapitel 9
I samma ögonblick som jag kom in och stängt igen dörren plingade min mobil till. Ett sms.
"Vad gör du imorgon kväll?"
Jag bubblade av glädje.
Mamma satt i soffan och kollade på TV när jag kom in, och pappa, var på jobbet.
"-Hej gumman! Vad bra att du kom hem, jag började bli lite orolig!" Mamma vände sig om när hon såg mig komma.
"-Du ser glad ut, har du haft roligt?" Fortsatte hon ...
OM jag har, tänkte jag, men slängde helt enkelt ur mig ett:
"-Ja, jättekul" Och log ett brett leende.
Jag gick upp och tog en välbehövd dusch. Medan det varma vattnet forsade ner för mina axlar funderade jag över dagen. Hur kunde allt detta hända? Gillade han mig? Gillade Eric Saade MIG?
När jag satt på mitt rum skrev jag ett snabbt inlägg på Twitter. "Sometimes dreams come true". Efter ett par minuter, hade någon retweetat mitt det. EricSaadeMusic. Jag log för mig själv.
Jag la mig i min säng och lyssnade igenom alla Eric's låtar på min Ipod. Nu känndes det helt annorlunda en för ett par dagar sedan. Mitt i Hearts in the air ringde min telefon. Jag kom att tänka på Eric's skrattattack och fnissade tyst för mig själv innan jag svarade.
"-Hej"
"-Hej Sweet! Är du hemma?" Hörde jag Emelie. Typiskt.
"-Jaa"
"-Åhh, berätta allt! Är han snäll, snygg?" Fnissade Emelie energiskt.
"-Ja, underbar." Svarade jag lungt och kände mig nöjd att jag lät så normal.
"-Vad heter han?" Vad skulle jag säga? Ljuga kunde jag ju inte?
"-E-eric" Stammade jag.
"-Oh my gosh, precis som vår älskling!" Utropade hon, och inom mig sa jag: 'Det är han. Det är vår älskling. Min älskling'.
"-Aaa, precis ..." Fick jag ur mig.
"-Sjukt coolt, men du, vi ses väl snart? Måste dra!" Sa hon, och jag kännde en innerlig glädje att hon var så blåst.
"-Ja, hejdå. Love you." Sa jag.
"-Hej!"
Jag var stolt att jag hade klarat situationen så bra. Jag vet egentligen inte varför jag inte talade sanningen för min bästa vän ... Om hon skulle få veta skulle hon aldrig förlåta mig, men jag behövde bara lite tid. Jag menar, att säga "Hej Emelie, idag var jag på en typ, dejt, med Eric Saade". Hur skulle det låta?
Jag hade svårt att somna den kvällen. Jag kunde inte tänka på något annat än honom. Det pirrade i magen, som det inte gjort förut, när jag bara varit ett överdrivet entusiastiskt fan. Nu var han något mer för mig. Men var jag något mer för honom?
*
Nästa morgon när jag vaknade var sängklockan precis 12.00. Jag hade verkligen sovit länge. Halvvaken klev jag upp och väckte mig med en kalldusch. Jag blåste mitt hår, klädde på mig, ett par mjukisbyxor och en slapp t-shirt.
När jag kom ner till köket hade mamma lämnat en lapp:
Är på jobbet. Jag och pappa som har en ledig kväll går på bio, och kommer hem sent. Ring om det är något. Puss & kram, ta hand om dig!
Jag stekte mig ett ägg och drack ett stort glas blodapelsinjuice. Min absoluta favoritfrukost.
Jag satte mig framför tv:n och zappade runt bland kanalerna. Plötsligt plingade min mobil till ... Ett sms från Eric:
Hämtar upp dig vid fem, okej? :)
Jag skrev snabbt tillbaka:
Super, ses då.
Jag undrade vad han skulle hitta på. Det fick överaska mig! Jag tänkte på om detta skulle vara en dejt, eller hur han egentligen såg det. Jag smakade på ordet pojkvän. Eric, min pojkvän ... Jag skakade snabbt ur tanken i huvudet igen. Varför skulle han gilla mig? Han var ju älskad av tusentals tjejer, egentligen kunde han ju bara välja någon som passade honom.
Klockan smög långsamt framot. Vid fyra sprang jag upp till mitt rum och fixade iordning mig. Jag valde en ljusklänning, men ett hjärt-halsband och en jeansjacka. Håret lät jag falla ner längs ryggen.
Jag struntade i att lämna en lapp, eftersom Mamma och Pappa ändå skulle komma hem så pass sent ...
När det ringde på dörren kände jag ingen osäkerhet alls som föregående dag. Jag studsade mot dörren och tryckte ner handtaget ...
Alltså... Det var kapitel 9! Vad tycker ni? Kommentera!!!♥
So put your hearts in the air...♥ -Kapitel 8
Jag märkte inte när tårarna började forsa ner för mina kinder när Eric klickat av tv:n. Jag blundade, ville bra sjunka genom marken. Marcus.
"-Milena? Är du okej?" Jag kände Erics arm om mig och hans andedräkt nära mitt ansikte.
Jag grät mer. Tårarna forsade som floder. Utan att tänka kröp jag bara ihop i Eric's famn, och han smekte mig långsamt över håret.
"Jag är här, det är okej, gråt" Viskade han mot min panna.
Jag satt länge i hans famn och bara grät ut. Det var så länge sedan jag gråtit så mycket. Eric höll alltid om mig, och lät mig bara gråta.
När jag lugnat ner mig, frågade han:
"-Vill du berätta?" Med mjuk röst och såg in i mina rödgråtna ögon.
Hulkande berättade jag om min bror, och hur mycket jag hade älskat honom. Han nickade förstående och kramade om mig.
"-Du kanske vill gå och tvätta dig?" Frågade han sedan och torkade bort några salta tårar från min kind.
Jag gick mot badrummet. Jag granskade mitt ansikte i spegeln. Jag såg verkligen hemsk ut ... Jag torkade bort mascaran från mina kinder och tvättade mitt ansikte med ljummet vatten. Det kändes skönt. Jag smörjde in mitt ansikte med en lotion som jag hittade i badrumsskåpet och plockade fram lite puder och mascara ur handväskan. Jag borstade även mitt hår och lät lockarna falla ner för ryggen.
Innan jag öppnade badrumsdörren igen tog jag några djupa andetag. Bete dig som vanligt, tilltalde jag mig själv och gick ut.
"-Hur mår du?" Frågade Eric och kom emot mig från köket. Han såg på mig med oroliga ögon.
"-Bättre. Förlåt för att ..."
Jag blev tyst, när han smekte mig över kinden och viskade:
"-Shh, det är okej ..."
Vi kollade varandra länge i ögonen, och det magiska ögonblicket avbröts plötsligt av att min mobil ringde. Jag svarade efter att refrängen på Popular hade spelats två och en halv gång.
"-Hallå?" Svarade jag en aning irriterat.
"-Hur långt tid får det ta att svara egentligen, vart är du?" Hörde jag Emelie, med sin vanliga röst.
Jag fick hjärnsläpp och sneglade på Eric som log snett, och döljde ett skratt. Vad skulle jag nu säga?
"-Hos en kille." Jag grämde mig för att jag inte kom på något bättre.
"-Vem? Har du inte berättat något för mig? Berätta allt i detalj NU sötnos!"
"-Emelie.. Vi pratar senare!"
"-Okej, jag fattar! Pusshej!" Jag var tacksam för att hon förstod så lätt.
"Hejdå!" Jag la snabbt på.
När jag lagt ner mobilen i handväskan såg jag fick Eric ett skrattanfall.
"Vad?!" Frågade jag i hopp om att låta seriös, men han skrattade bara ännu mer. Jag kunde inte låta bli att skratta själv.
Han satte sig ner i soffan, och efter att skrattet så småningom avtog fick han ur sig:
"Fin ringsignal!"
Jag log puttade honom i sidan med armbågen. Han såg på mig och log ett strålande leende. Han var för söt.
Klockan började närma sig tio på kvällen. Detta var nog den underbaraste dagen i mitt liv, eller om det var en dröm. Jag nöp mig svagt i armen.
"AJ, det där gjorde asont" Skrek jag och Eric skrattade.
"Hahah, vad gjorde du?" Frågade han.
"Skulle bara kolla om jag drömde ..." Fnissade jag och Eric fick ännu ett skrattanfall.
Frammot elva satt vi i Eric's bil hem till mig. Det kändes sorgligt att kliva ur bilen när den stod utanför min port. Utanför höll solen på att gå ner, och det dröjde ett tag innan jag satte handen på bildörrshandtaget.
"Hejdå" Sa jag, i brist på en bättre "hejdå-fras".
Han böjde sig fram och oförberedd kysste han mig på kinden och en blixt av glädje gick igenom mig.
Jag såg länge efter Eric när hans bil körde iväg. Jag, jag älskade honom verkligen. Mer än jag någonsin gjort.
I samma ögonblick som jag kom in och stängt igen dörren plingade min mobil till. Ett sms.
"Vad gör du imorgon kväll?"
Jag bubblade av glädje.
Ohh, så avundsjuk ! :o Inte ni? Kommentera så kommer det fler kapitel :D /Nina
So put your hearts in the air...♥ -Kapitel 7
"-Kom! Det börjar regna!"
"-Va?" Han blinkade lite yrvaket men kom snabbt på fötter. Jag tog korgen och filten medan han borstade av lite gräs från byxorna.
"-KOM!" Jag skrattade åt hans halvslutna ögon och sprang skrattande mot bilen...
Det tog ett tag innan Eric hittade bilnyckeln, så vi hann bli ordentligt blöta innan vi satt i bilen igen.
"-Vad vill du hitta på, ska vi kolla på en film?" Sa Eric, och pekade mot en enorm hylla med dvd-filmer.
"-Absolut ..." Jag gick mot dvd-hyllan och började bläddra mellan filmerna. När jag kollade mot Eric, stod han lutad mot dörrkarmen och tittade på mig.
"-Vad kollar du på?" Frågade jag.
"-Dig" Svarade han med ett snett leende.
Jag kände hur jag blev röd om kinderna. Hur kunde han vara så underbar, det var bara så ofattbart.
Tillslut bestämde vi oss för "Remember me". Jag hade sett den förrut, men hade tyckt den var väldigt bra. Vi satte oss i soffan, och Eric hämtade en skål popcorn.
Vi satt brevid varandra i den vita soffan och det kändes som en dröm. Jag. Satt. Här. Helt. Normalt. Brevid. Eric. Saade. Det kändes inte sant, men ändå så självklart. Det kändes som han flyttade lite närmare, för varje ögonblick i filmen, men det kanske bara var jag som inbillade mig.
I slutet av filmen, när Tyler (Robert Pattinson) dog, kände jag tårarna bränna bakom ögonlocken. Det påminde mig så mycket om min tvillingbror, som dött i en motorcykelolycka för drygt ett år sedan. Jag hade försökt att glömma, men det var så svårt. Marcus. Han hade varit den person som hade betytt allra mest för mig på hela jorden.
Jag märkte inte när tårarna började forsa ner för mina kinder när Eric klickat av tv:n. Jag blundade, ville bra sjunka genom marken. Marcus.
"-Milena? Är du okej?" Jag kände Erics arm om mig och hans andedräkt nära mitt ansikte.
Jag grät mer. Tårarna forsade som floder. Utan att tänka kröp jag bara ihop i Eric's famn, och han smekte mig långsamt över håret.
"Jag är här, det är okej, gråt" Viskade han mot min panna.
Åhhh ♥ Underbaar.. Kommentera supergärna vad ni tycker! Kommer kanske ett till kapitel ikväll :) Kram/Nina
So put your hearts in the air...♥ -Kapitel 6
Även om jag hade väntat på det ryckte jag till när jag hörde ringklockan. Jag väntande några sekunder, och gick sen för att öppna dörren...
Det kändes som om jag tvekade en hel evighet med handen där på dörrhandtaget. Jag kom plötsligt att tänka på att han måste ju stå och vänta där ute på att jag skulle öppna dörren, och jag övertalade mig själv att trycka ner dörrklinkan och försiktigt knuffa upp dörren.
"-Hej".
Jag hörde plötsligt hans röst och kollade upp. Ögonblicket då jag mötte hans blick kändes det som om luften stannade upp. Som förra gången jag mötte honom kändes det som om jag drömde, men inte lika starkt eftersom det var ljust, och mitt på dagen, men det kändes fortfarande helt overkligt. Jag mönstrade honom snabbt från topp till tå och konstaterade att han såg helt perfekt ut, som alltid. Han hade på sig en grå huvtröja med ett vitt linne under, och svarta jeans. Jag insåg att jag måste se ut som en fåne där jag stod och stirrade, och skyndade mig att svara:
"-Hej". Jag log brett, och han tog ett steg fram och gav mig en hård kram. Han verkade inte ha lagt märke att jag hade varit lite frånvarande nyss.
"-Hur har du haft det?"
Han släppte mig och lutade sig tillbaka, för att se på mig. Han log stort tillbaka, och jag blev, typ, bländad av hans blänkvita tandrad. Ett lätt skratt slank ur min mun och jag kände hur mungiporna drogs uppåt.
"-Allt är bra med mig... du då?", frågade jag, kisande mot solen.
Jag bannade mig själv för att jag inte kom på nåt bättre att säga. Han log bara och svarade mjukt:
"-Haha, bra, har inte haft särskilt mycket ledig tid, men så är det. Superskönt med lov i några dagar nu, när man kan göra vad man vill." Han nickade bort mot bilen och fortsatte:
"-Tänkte vi kunde åka nånstans? Om det är okej för dig förstås?", frågade han och höjde på ögonbrynen.
'Vart som helst med dig', tänkte jag, men det sa jag inte... Oh my gosh, jag kunde fortfarande inte fatta att han stod här precis framför mig! ERIC SAADE!!!! Jag svarade istället:
"-Absolut! Vart ska vi?", frågade jag medan jag låste dörren om mig och vi började gå mot bilen. Eric höll upp dörren för mig och jag satte mig i passagerarsätet. Hans halsduk låg emellan sätena, och medan han gick runt bilen passade jag på att föra den mot näsan och lukta på den. Den doftade himmelskt, som en perfekt blandning av alla de finaste parfymerna i världen, fast ändå helt personlig och naturlig. Jag höll halsduken mot ansiktet en hundradels sekund till, men hörde sen hur dörren på andra sidan öppnades. Jag skyndade att lägga ner halsduken igen, och i nästa sekund hoppade han och satte sig framför ratten. Han verkade vara på bra humör, vilket gjorde att jag också fylldes av glädje inombords.
"-Det finns en plats jag gillar, som ligger ungefär kanske en halvtimme härifrån med bil". Han log mot mig. "-Har du ätit lunch än?"
Jag tänkte snabbt igenom dagen, och svarade sen:
"-Nej. Men jag åt frukost ganska sent".
Han pekade bakåt mot baksätet och sa:
"-Tänkte vi kunde äta lite picknick? Tog med lite mat". Jag kollade bakom mig, och såg en stor korg och en rödrutig filt. Jag älskade picknick. Jag log stort mot Eric och frågade:
"-Har du lagat mat?"
"-Japp". Han log stolt och jag kunde inte låta bli att skratta åt hans min. Stämningen mellan oss var lättsam, och vi pratade om allt möjligt medan vi körde ut ur stan. Eric berättade bland annat att han hade några dagar ledigt nu, sen skulle han iväg och fortsätta med sin turné igen. Jag kände ett sting av sorg när han sa det. Han verkade märka det och tröstade mig med att han skulle ha en konsert i Södertälje ganska snart, jag kanske ville komma då? Han sa att han skulle kunna visa mig allt backstage och att jag kunde få träffa hans dansare och resten av teamet. Jag blev genast på bättre humör.
Eftr ungefär en tre kvart kom vi fram till en strand, en kust eller vad man nu ska kalla det. Det var inga folk där förutom vi, och man kunde höra havet slå mot klipporna. Det var så himla vackert. Vi bredde ut picknickfilten under ett par stora ekar och började duka upp. Maten var fantastisk, och det sa jag också till honom. Han verkade bli jätteglad och ansiktet sken som solen. Han var så himla vacker. Och han satt här med mig, ensam vid havet, där inga andra människor kunde störa.
När vi hade ätit klart tog han på sig ett par solglasögon och lade sig tillrätta på filten. Jag följde hans exempel och la mig och njöt av den skinande solen.
"-Fint, va?". Jag hörde på rösten att han log.
"-Aa. Det är så himla vackert här". Jag vände mitt huvud på sidan och kollade på honom. Han låg med ansiktet mot solen och blundade. Hans svarta hår glänste och jag kunde hur mitt hjärta slog dubbelslag. Efter en stund hörde jag dova snarkningar och satte mig upp. Jag skrattade smått för mig själv. Han var så himla söt. Jag la mig ner brevid honom igen och dåsade till lite jag också. Jag vaknade av att han mumlade någonting i sömnen och rullade över så att han låg alldeles nära mig, bara en cm från mitt ansikte. Jag kunde inte andas, men började skratta när han började snarka igen.
Han verkade sova som en stock, och vaknade inte förrän de första regndropparna träffade honom i ansiktet. Jag ruskade lite försiktigt på honom och började räfsa ihop filten och matsakerna.
"-Kom! Det börjar regna!"
"-Va?" Han blinkade lite yrvaket men kom snabbt på fötter. Jag tog korgen och filten medan han borstade av lite gräs från byxorna.
"-KOM!" Jag skrattade åt hans halvslutna ögon och sprang skrattande mot bilen...
Sorry för kort kapitel, hade inte så mycket tid/Wanja
Ps. Har fått veta att det tydligen inte går att kommentera, ska fixa det, lovar!:D
So put your hearts in the air...♥ -Kapitel 5
Nääää, nu fantiserade jag för mycket igen. Det var ju säkert inte ens hans nummer. Jag slängde en sista blick på lappen med numret och låste sen in den i säkert förvar tills vidare...
Lite senare under eftermiddagen kom Emelie över, vi gjorde spa och hon berättade entusiastiskt om sin dejt med Adam. Jag försökte verka intresserad genom att komma med "hmm" och "aa" ibland emellanåt. Sen berättade jag i min tur om konserten, hur han hade tagit min hand och sett rakt in i mina ögon, och om den sjukt stora publiken. Jag utelämnade det som hade hänt senare på kvällen. Det hade inte känts rätt att berätta om det.
***
De följande två veckorna hjälpte jag till i blomsteraffären runt hörnet, för att tjäna lite extra. När jag hade fått min lön i slutet av veckan gick jag och Emelie och fikade på Wayne's mitt i centrum. Drottninggatan var smockfull av glassätande barn, fjortisar i hotpants och stråhattar, mammor som försökte hitta den billigaste diskborsten i sommarrean och en massa annat folk. Vi gick och shoppade en stund också, men eftersom det var så sjukt varmt kunde vi inte stanna mer än halvtimme. Jag hittade i alla fall en ny blus, en vit som satt åt ordentligt i midjan. Emelie hade fått mig att köpa den, med orden 'Herregud vad snygg den är på dig'. Och det var den faktiskt också, måste jag medge. haha. Jag var i alla fall assvettig när jag kom hem, och tog en kall dusch. Siffrorna på armen hade gått bort för länge sen, och jag tänkete bara ibland på den där dagen. Tills idag.
Eftersom jag hade rätt så mycket pengar kvar av min lön, tänkte jag spara de i min skrivbordslåda. Jag letade en stund efter nyckeln, och hittade den efter typ en halvtimme under madrassen.
När jag öppnade den lilla lådan ramlade en lapp ut, och ner på golvet framför mina fötter. Jag tog upp den. Redan när den hade ramlat ut visste jag ju vad det var, men jag höll den ändå framför ansiktet och kollade närmare på den.
Jag kunde inte vänta längre.
Jag måste göra det.
Nu.
Innan jag hann tänka efter tog jag fram min mobil och slog in de tio siffrorna. Sen tog det stopp. Jag insåg att min hand darrade.
"-Skärp dig!", sa jag högt till mig själv. Varför skulle han ha skrivit sitt nummer bara så där? Det var väl klart att jag skulle sms:a honom. Eller ringa. Aja, whatever. Men tänk om det inte var hans? Jag slog bort tanken och kollade på mobilen igen. Innan jag hann tänka tryckte jag på 'Ring'. Första signalen hördes. Nej. Det här gick inte. Jag tryckte blixtsnabbt bort samtalet. Vad höll jag på med?? Han tyckte säkert bara att jag var ett jobbigt fan. Han kom säkert inte ens ihåg mig. Fast han hade ju ändå gett mig sitt nummer...
"PLINGGG!!!!"
Jag ryckte ofrilligt till av det oväntade ljudet, och tog upp mobilen. Dolt nummer. Självklart.
Hej, vem?:)
Shit. Shit. HAN hade sms:at mig! mitt hjärta tog ett lyckoskutt, och jag skyndade att skriva tillbaka:
Milena. Kommer du ihåg mig?;)
Två sekunder senare kom ett nytt meddelande. Jag kollade inte ens på avsändaren, så ivrig var jag. Det borde jag inte ha varit, för det som jag fick läsa sen gjorde mig rejält besviken(underdrift):
Nej?? Något får du väl göra själv! Jag är väl inte din betjänt heller!?
Jag kände hur jag fick en klump i halsen och ögonen började bli suddiga. Men vad hade jag väntat mig? Plötsligt fick jag syn på avsändaren. "Mamma". Jag drog en lättnadens suck, och mindes att jag hade frågat mamma om hon inte kunde komma hem och laga lunch åt mig. Hon var på jobbet.
När det plingade till igen kollade jag först noga på avsändaren. Dolt nummer. Bra.
Äntligen!! Jag trodde aldrig att jag skulle få höra från dig igen... Klart jag kommer ihåg dig!;D
Ett lyckorus gick genom min kropp. Han kom ihåg mig! HAN KOM IHÅG MIG! Jag höll för munnen för att inte skrika av lycka och kastade mig bakåt på sängen, så att jag såg rakt upp på affishen. I det ögonblicket kändes det som att de där bruna ögonen kollade rakt på mig, och att munnen kröktes i ett snett leende. Jag andades ut. Han kom ihåg mig!!!! När min värsta glädjeattack var över skrev jag tillbaka:
:D Du skrev ditt nummer på min arm...
3 sekunder.
Ja, jag kunde ju inte bara låta dig gå... Är du ledig idag? Vi kanske kunde ses isf?;)
Mitt hjärta stannade. Menade han allvar!? När mitt hjärta hade fått tillbaka sin normala rytm svarade jag att det var jag. Vi bestämde att han skulle hämta upp mig om en timme ungefär. Jag försökte låta bli att hyperventilera medan jag gjorde mig i ordning. Jag valde att sätta på mig min nya vita blus och ett par ljusblåa stuprörsjeans. Jag satte upp mitt ljusbruna hår i en hög tofs. Jag hade aldrig färgat mitt hår, tyckte att det var fint som det var. Eftersom jag hade låtit det växa sen jag var ganska liten, föll det i stora, böljande lockar ändå ner till midjan.
Jag valde att inte sminka mig så mycket, eftersom jag hade hört att killar gillade det mer diskret. Varför brydde jag mig egentligen så mycket om hur jag såg ut? Det har var ju inte precis en dejt. Eller var det det? Vid närmare eftertanke kom jag fram till att det var nog precis vad det var. Men varför skulle han vilja träffa mig? Jag var ju bara en vanlig tjej. Och han var definitivt INTE vanlig. Han var världens snyggaste, bästa, sötaste, vackraste kille...
När klockan i köket närmade sig två skrev jag en lapp till mamma att jag var ute med en kompis. Hon skulle nog ändå inte bry sig särskilt mycket. När klockan var två minuter i två började jag hyperventilera. Jag försökte intala mig själv att jag skulle vara lugn, det var inte HAN som som skulle stå utanför min dörr om ca två minuter, bara en vanlig kille. En. Helt. Vanlig. Kille. Det funkade inte.
Även om jag hade väntat på det ryckte jag till när jag hörde ringklockan. Jag väntande några sekunder, och gick sen för att öppna dörren...
Vad kommer hända nu? Är så sjuukt avis!!!!!<3 Kommentera!/Wanja
So put your hearts in the air...♥ -Kapitel 4
Jag vaknade av att solen lyste i mitt ansikte. Jag blinkade lite halvvaket och kollade på min väckarklocka som stod på nattduksbordet.
10.25
Shit. Jag hade sovit i över tio timmar! Tur att det var lov. Jag satte mig upp på sängkanten och tittade ut genom fönstret. Himlen var helt blå, och jag bestämde mig för att ta en joggingtur i det fina vädret. Jag klädde på mig snabbt och studsade nerför trappan och in i köket, där mamma satt med en kaffekopp och en tidning. Hon såg upp på mig och log.
"-Gomorron älskling. Du ser ut att vara på väldigt bra humör idag". Hon höjde på ögonbrynen och lade till: "-Har det hänt nåt särskilt?"
Jag skakade på huvudet och tänkte efter snabbt. Sen svarade jag:
"-Nä, jag hade bara en väldigt bra dröm. Och så kunde jag ju sova ut ordentligt. Superskönt, haha".
Jag kände verkligen energin sprudla i mig medan jag tog fram mjölken ur kylskåpet och rörde ihop en varm choklad, som jag snabbt drack upp.
"-Jag går ut en stund", ropade jag till mamma från hallen, medan jag snörade på mig joggingskorna.
"-Vart ska du?", ropade hon tillbaka.
"-Bara ut och jogga". Jag skyndade mig ut och stängde försiktigt dörren. Medan jag började småjogga tänkte jag på min dröm. Jag kom till en början inte ihåg särskilt mycket, bara att drömmen hade varit väldigt bra. Jag joggade vidare och njöt av minnet/drömmen, och glömde så småningom bort tiden helt och hållet. Jag tänkte just på hur han tagit min arm och skrivit dit sin autograf när det plingade till i byxfickan. Mitt hjärta hoppade till och jag fiskade upp mobilen ur fickan. Hallå, dumbom, det var en dröm!? Skärp dig.
Det var från mamma:
Maten kallnar. Har du någon aning om hur mycket klockan är!? Mamma
Jag kollade på klockan.
12.35
Jag var inte ett dugg hungrig, lite konstigt faktiskt, med tanke på att jag hade varit ute och sprungit i ca två timmar. Jag började springa hemåt, som tur var hade jag mest sprungit runt i cirklar, så det var inte så långt.
När jag kom in genom dörren doftade det av något gott som jag inte riktigt kunde placera. Jag gick in i det tomma köket och ropade:
"-Mamma?"
Svaret kom från vardagsrummet:
"-Det står en tallrik med mat till dig i kylskåpet, du får värma den i mikron". Hon lät ganska sur. Jag kände hur mitt humör skönk lite, men sedan snabbt steg när jag såg vad som fanns i tallriken: Pasta med tomatsås ch riven ost. Mums.
När jag hade ätit klart gick jag upp för att ta mig en dusch. Medan jag skrubbade in hela kroppen med tvål såg jag plötsligt något svart på min arm. Jag försökte skrubba bort det, men det var fast. Jag kollade närmare på det, och stelnade till. På min arm var några siffror skrivna med svart kulspetspenna. Alltsammans var undertecknat med "/E."
Shit. Shit. Jag stirrade på de små siffrorna och kunde inte tänka. Som i trans gick jag in i mitt rum, tog en penna ur skrivbordslådan och skrev ner siffrorna på ett papper.
Plötsligt slog det mig att det måste vara ett telefonnummer. Jag tänkte på signaturen "/E.", och satte mig ner på sängen på min arm.
"Det kan inte vara sant"
Det hade inte varit en dröm. Allt hade hänt på riktigt. Han hade skjutsat hem mig i sin bil, kramat mig och skrivit vad jag trodde vart hans autograf på min arm. Han hade gjort det. Eric Saade. Det som till en början hade varit chock övergick snabbt till lycka. Jag fick hålla mig för munnen för att inte skrika rakt ut. Jag reste mig upp och skuttade runt i rummet och dansade med mig själv. Plötsligt blev jag pinsamt medveten om att jag var helt naken, och att fönstret stod på vid gavel. Jag kände hur jag blev röd i ansiktet, och skyndade in i badrummet. tänk om nån granne eller förbipasserande hade sett mig! Shiet vad pinsamt. Jag skjölde ur balsamet och tvålen som fortfarande satt i, men aktade mig noga för att skrubba min vänstra arm. När jag var klar klädde jag på mig och la mig på sängen. När jag låg sådär på rygg kunde jag se rakt på min EricSaade-affisch som satt i taket. Vilket såklart förde tankarna till honom igen. Jag hade sjukt mycket tankar i huvudet. Hade han skrivit sitt eget telefonnummer? Varför isåfall? Ville han att jag skulle ringa honom? Kunde knappast föreställa mig det. Jag sträckte mig efter min mobil som låg på nattduksbordet. Aldrig att jag skulle våga sms:a honom. Fast det här var ju världens chans för mig...
Nääää, nu fantiserade jag för mycket igen. Det var ju säkert inte ens hans nummer. Jag slängde en sista blick på lappen med numret och låste sen in den i säkert förvar tills vidare...
Shieet, världens chans ju!! Tror ni att hon kommer att sms:a honom? Hoppas på det!/Wanja
So put your hearts in the air...♥ -Kapitel 3
„-Hur mår du?“, frågade han med ett lite oroligt uttryck i ansiktet.
Jag kunde inte fatta att det verkligen var han. Eric Saade satt här, bara några centimeter ifrån mig! Jag mönstrade hans svarta hår och mötte plötsligt hans vackra, bruna ögon. Jag blev alldeles yr och såg säkert ut som en fåne där jag satt och stirrade. Han log varmt, och jag mindes plötsligt hans fråga.
„-Mmm, va? Jodå, jag mår bra. Vad har hänt egentligen?“, sa jag, och fortsatte: „-Vad gör DU här förresten? Om det verkligen är du vill säga. Varför skulle det vara det?“
Jag insåg att jag svamlade och höll snabbt handen för munnen. Men han bara skrattade, nickade mot mitt huvud och sa sen:
„-jag var klar med konserten, hade bytt om och sånt, och tänkte åka hem, när jag såg de där killarna slå¨ner någon i korridorerna här utanför“. I hans ögon blänkte ilska. „-Jag bad de dra härifrån och kallade på vakt. Sen såg vi dig och tog dig upp hit, så du fick plåstras om lite. Det var på tiden att du vaknade“.
Han log ett leende som var vackert som solen.
„-Du var på konserten va? Tyckte jag kände igen dig“.
Jag mindes plötsligt ögonblicket tidigare under dagen då han hade kollat på mig och tagit min hand. jag blev varm i kroppen. Han hade verkligen lagt märke till mig! Jag kände att jag rodnade lätt, men som tur var verkade han inte märka det. Jag kände att jag borde säga något.
„-Jo“. Jag log mot honom. „-Brukar du träffa fans såhär backstage ofta?“
„-Hahaha“, skrattade han. „-Nja, inte precis. Men jag kunde ju inte bara lämna dig där“.
Jag blev jätterörd. Tydligen var ju bara han kvar här hos mig.
„-Jag täkte att vi kunde skjutsa hem dig när du hade vaknat. Vad heter du förresten?“
Helst ville jag ju inte åka hem, men svarade:
„Milena “
„Eric“, svarade han och sträckte fram handen.
Som om jag inte visste det. Jag satta mig upp och tog hans hand. Den var mjuk och varm. Han kollade på mig en stund, som om han inte ville att jag skulle gå, men reste sig sen upp och frågade om jag var redo att åka. Jag reste mig tvekande, fortfarande lite yr, och vi gick ut till hans bil i tystnad. Det var fortfarande rätt ljust ute eftersom det var mitt i sommarn, och visarna på min klocka visade 23.05. Konserten hade slutat klockan åtta. Mina föräldrar brukade inte bli så oroliga, jag var ju ändå sjutton år gammal, och fick gå och komma lite hur jag ville.
Vi satte oss i bilen, en svart opel, Eric i förarsätet och jag bredvid. Vi pratade lite om mig och vem jag var medan jag då slängde in vägbeskrivningsinstruktioner. Han stannade utanför mitt hus och gick ut.
„-Är det här du bor?“, frågade han.
„-Japp“, sa jag tyst. „-Tack så mycket för skjutsen“, log jag.
„-Ingen orsak, kul att lära känna dig“. han sträckte fram handen, men jag avbröt honom.
„Förlåt, men skulle jag inte kunna få en autograf? Inte för att vara påträngande, men nu när man ändå har chansen“.
Han skrattade högt och skakade på huvudet, och tog sen fram en penna ur byxfickan.
„-Självklart“. Han tog tag i min arm och svepte med pennan över den. Det var för mörkt nu för att jag skulle kunna se. Jag kollade närmare.
Han skrattade lågt och såg mig i ögonen. „-Hejdå, då“, viskade han, och log mot mig. Jag log lite sorgset och viskade med samma låga tonfall: „-Hejdå“. Hans ansikte förändrades i mörkret och jag såg hur hans ögon började glittra. Han kollade mig djupt i ögonen, tvekade kort och lutade sig sen fram och gav mig en kram.
"-Hoppas vi ses igen". Han lutade sig tillbaka och log. Min hjärna slutade funka, och jag kunde komma på något alls att säga, så jag bara nickade, och stammade fram ett "-Aa-a..."
Han släppte mig och vinkade till mig medan han körde iväg. Efter att ha sett den svarta bilen försvinna bakom hörnet började jag gå mot huset, och låste försiktigt upp dörren. Jag var sjukt hungrig, så jag tog mig en macka i köket innan jag gick upp för trappan till mitt sovrum. på vägen kikade jag in i mammas & pappas rum, och konstaterade att de sov. Bra. När jag hade lagt mig i sängen låg vaken en stund och försökte minnas dagen. Det funkade inte särskilt bra, så jag slöt ögonen och lät mig omslutas av sömnen...
Vad tycker ni om novellen hittills? Snälla, börja kommentera!! det peppar oss:D♥/Wanja
So put your hearts in the air...♥ -Kapitel 2
I det ögonblicket kändes det som om han och jag var de enda människorna i hela universum, och jag drog efter andan. Sedan tog jublet tillbaka oss till verkligheten och han tryckte mjukt min hand en gång till innan med ett leende på läpparna släntrade bort mot mitten av scenen...
Konserten tog slut alldeles för fort, och efter avslutningsnumret „Popular“, kände jag mig alldeles yr, vad hade egentligen hänt där? Jag försökte spola tillbaka minnet och uppleva den underbara scenen om och om igen.
Jag försökte få tag på en vakt för att fråga om Eric skulle ge några autografer. Jag fick svaret att det skulle han tyvärr inte. Vad synd, tänkte jag. Jag hade så gärna vilja se in i hans vackra bruna ögon en gång till, tänk om han mindes mig? Lite sur började jag gå bort mot utgången, tog mig igenom spärrarna, och började gå uppför gatan.
Plötsligt var det någon som drog i min arm. jag hörde en röst som väste: „-Tyst!“, och sen kände jag hur jag drogs bakåt. Någon la en hand över mina ögon, och när jag lät ett skrik slinka ut ur min öppna mun höll en annan hand för den också. Jag försökte kämpa emot, men händerna var för starka. Sen hörde jag en röst
„-Men vad har vi här då?“. Killen som hade sagt det skrattade elakt.
„-Släpp mig!“, skrek jag, medan jag försökte sparka och slå mig loss.
En annan kille svor och tog fast mina händer, samtidigt som den första killen fortsatte:
„-Tjejen, ta det lugnt nu så det inte händer nåt va.“
Jag blev knäpptyst. Vad tänkte de göra med mig? Jag kände skräcken komma krypande, men skrek:
„-Vad håller ni på med!?“
Jag fick en knuff i ryggen, och jag hörde hur den förste killen bad mig att följa med. Jag såg fortfarande ingenting, men följde lydigt med. Hade jag nåt val? Jag hörde hur en dörr öppnades och stängdes. Min första tanke var att de hade låst in mig i nåt litet rum, men sen hörde jag ljuden och skriken från bergochdalbanorna, och förstod att vi måste vara alldeles precis vid grönan nån stans. ‚Då måste det vara nån som hör mig om jag skriker nu’, tänkte jag och öppnade munnen en aning.
„-Du, försök inte, gumman“, sa den som höll i mig, och tog ett grepp om min mun. Jag bet honom i fingrarna. Han väste tyst men knep tag om mina läppar så att det inte var en chans att jag kunde öppna dem.
„-Så nu vill du förstås veta vad vi tänker göra med dig?“, hördes den första killens röst igen. Han log, det hördes på rösten. Han njöt tydligen av det här.
‚Nej, det vill jag inte, skitstövel’, tänkte jag. Jag sparkade framåt med avsikt att träffa honom i skrevet. Det lyckades tydligen, och han svor lågt.
„-Vad i...“, var det sista jag hörde. Sen kände jag en fruktansvärd smärta i bakhuvudet och allt blev svart.
***
När jag vaknade kände jag ett starkt, ljus mot ögonlocken, och att jag låg i en säng. Visserligen var den ganska hård, men säng som säng. Säng? Jag hade inget minne av att jag hade kommit hem? Sen hörde jag röster och beslöt mig för att blunda en stund till.
„-Tror du att hon vaknar snart?“
Va? Vänta, jag kände igen den där rösten. Men jag kunde inte riktigt placera den.
„-Jag vet verkligen inte, Eric“, suckade en annan röst, och fortsatte: „-Vi kommer tillbaka imorrn igen och kollar till henne då, okej?“
Eric? Trodde jag rätt om det var den jag trodde att det var? Eller drömde jag fortfarande?
„-Är du galen!? Vi kan ju inte bara lämna henne här, tänk om hon vaknar!“. Det var den underbara rösten som talade.
Den andra rösten suckade igen.
„-Jag tänker i alla fall gå hem“. Den fick svaret:
„-Gör du det, jag stannar i alla fall här“.
Jag hörde en dörr stängas och prasslet av tidningspappaer, och sen en dov duns. Sen blev det tyst, och efter ett tag kunde jag höra mina egna hjärtslag. När jag trodde att jag var ensam(vilket var ganska otänkbart med tanke på vad jag just hade hört), öppnade jag ögonen, och hävde mig försiktigt upp på armbågarna.
„-Jaså, du är vaken nu? Trodde aldrig att du skulle öppna ögonen“.
Jag ryckte till, var inte beredd på att nån skulle vara här.
„-Förlåt om jag skrämde dig“. Han såg lättad ut när han la ner tidningen på soffbordet, reste sig upp och gick bort och satte sig på en stol bredvid sängen/britsen jag låg på.
„-Hur mår du?“, frågade han med ett lite oroligt uttryck i ansiktet.
Jag kunde inte fatta att det verkligen var han. Eric Saade satt här, bara några centimeter ifrån mig! Jag mönstrade hans svarta hår och mötte plötsligt hans vackra, bruna ögon. Jag blev alldeles yr och såg säkert ut som en fåne där jag satt och stirrade. Han log varmt, och jag mindes plötsligt hans fråga.
Sorry för kort kapitel, men hinner inte skriva mer nu, ska gå och lägga mig... ni får ha tålamod tills imorrn:) Kram/Wanja♥
So put your hearts in the air...♥ -Kapitel 1
Den här dagen hade jag väntat på i evigheter. Eric Saade skulle uppträda på Grönan, och jag tänkte sjävklart ta mig dit. Själva konserten skulle börja först om några timmar, men jag hade varit på konsert här förut och visste att jag aldrig skulle få en bra plats om jag inte kom i tid.
Jag hade tur. Platserna vid stängslet var bara upptagna till hälften, och jag trängde mig fram till en plats precis vid högtalarna. Där satte jag mig ner och väntade. Jag tog upp min mobil ur min bruna läderväska och skrev ett sms till min kompis Emelie:
Kmr du eller? Paxar en plats åt dig längst fram;-)<3
Redan några sekunder senare plingade det till.
Asså jag e så himla lessen sötan, men jag har ändrade planer, ska ut med Adam, kommer inte :(<3
Åh, perfekt. Så nu skulle jag få stå här själv bland alla skrikande småglin. Jippi. Aja, hon fick väl skylla sig själv att hon missade allt. Jag tänkte i alla fall stanna här.
Utrymmet framför scenen fylldes ganska snabbt, och jag fick ställa mig upp för att inte fösas undan. Från alla håll tryckte det mot mig, och jag höll hårt i min väska. Jag klamrade mig fast vid stängslet när några tjejer försökte tränga sig fram till min plats. Vakterna som stått mellan publiken och scenen ända sen jag kom gick runt och motade tillbaka fans som hängde ut för mycket över stängslet. Gud vad det här skulle bli kul!
Jag hade aldrig varit på nån konsert med Eric, hade blivit superlycklig när jag såg att han skulle uppträda här på Grönan nu i sommar. Jag och Emelie hade bestämt att vi skulle gå tillsammans. Men nu så hade hon tydligen viktigare saker för sig. Jag surade lite över det där, men avbröts i mina tankar av att en liten gubbe(säkert chefen för grönan eller nåt) kom upp på scenen, hälsade alla välkomna och bad publiken att tränga ihop sig så gott det gick. Sen berättade han att det var nytt publikrekord, 41'000 människor hade kommit för att lyssna på Eric!! Alla jublade högt, och fick mig att kolla runt bakom mig.
Shit. Det var faktiskt sjukt mycket folk här, det pirrade till lite i mig när jag tänkte på att jag stod längst fram, bara någon meter bort från Eric. Jag hade hört att han ibland brukade ta upp en tjej på scenen under konserten, tänk om det skulle bli jag! När jag tänkte på det blev jag alldeles varm i kroppen.
Nu var det bara några minuter kvar tills konserten skulle börja, och det kändes redan som om jag varken hade någon röst eller hörsel kvar. När gitarristen, trummisen och alla andra som stod för musiken kom in, jublade hela publiken. Sen hände en aspinsam grej. Alla trodde typ att basisten var Eric, och började skrika för full hals. När vi märkte att det inte var han blev det lite pinsamt tyst.
De satte igång med förspelet till öppningsnumret, och det kom lite dimma också. Eller lite, typ hela scenen dränktes. Herregud, varför skulle förspelet vara så himla långt? hann jag tänka, sen exploderade allt, och Erics röst hördes... „You’re raw dangerous, Oh, what a rush...“. Jublet som följde var öronbedövande. Sen kom Eric själv fram ur dimman, och jag blev nästan held ställd av hans perfektion. jag hade ju bara sett honom på TV, och på bilder, och redan då tyckt att han var sjukt snygg. Men det här hade jag då ALDRIG kunnat drömma om...
Hans leende gjorde så att jag inte kunde andas. Jublet steg för varje dansmove, och i det ögonblicket då han tog av sig sina solglasögon kollade han rakt in i mina ögon. Han log brett, det vackraste jag nånsin sett. Först när han efter några sekunder släppte min blick kunde jag släppa lös i ett jublande skrik. Låtar gick, med prat ibland mellan styckena, och när det var dags för „Break of Dawn“, sa han: „-Förra året, under Masquerade tour, brukade jag ibland ta upp en tjej på scenen under den här låten“. Skrik hördes lite överallt ifrån. „-Jag har inte riktigt bestämt mig än om jag ska göra det idag, men...“ Han avbröts av öronbedövande jubel, och skrattade smått. „-Jag tänkte säg att vi får se“, sa han. „-Det beror på hur bra ni sjunger med här“ log han.
Introt gick igång och han började sjunga. Efter andra refrängen började musiken gå lite lugnare, och Erics ögon vandrade över publikhavet. Han pekade lite förstrött åt mitt håll, och när scenarbetarna kom bärandes på en stege stannade mitt hjärta nästan. Han hade valt mig, han ville verkligen att JAG skulle komma upp på scen! Min lycka gick snabbt över till besvikelse när de ställde dit stegen åt tjejen bredvid mig.
Hon grät nästan av lycka när de ledde upp henne på scen, och jag kände hur en klump av avundsjuka växte inom mig när Eric tog emot henne med en kram. Han sjöng refrängen en gång till, medan hon fick sitta på trappan på scenen, och sen fick hon en t-shirt, en skiva och en kram till innan hon gick tillbaka till sin plats igen.
Eric fortsatte med några andra låtar, och under „Manboy“ kom han släntrande mot „min“ sida av scenen, När han tog ett steg ut på högtalaren framför sträckte alla tjejer(inklusive jag) runt mig händerna mot honom, Men han kollade bara på mig, och sträckte sig efter min hand, med en ursäktande, men gillande blick. Han såg ut att vilja säga att han hade velat mig att komma upp på scenen, och säga förlåt för att det blev nån annan.
I det ögonblicket kändes det som om han och jag var de enda människorna i hela universum, och jag drog efter andan. Sedan tog jublet tillbaka oss till verkligheten och han tryckte mjukt min hand en gång till innan med ett leende på läpparna släntrade bort mot mitten av scenen...
Det var alltså första kapitlet:) vad tycker ni? Skulle bli sjuuukt glad för kommentarer!♥/Wanja
Ny Blogg!:D
Kram♥
/Wanja & Nina
