So put your hearts in the air...♥ -Kapitel 4
Han släppte mig och vinkade till mig medan han körde iväg. Efter att ha sett den svarta bilen försvinna bakom hörnet började jag gå mot huset, och låste försiktigt upp dörren. Jag var sjukt hungrig, så jag tog mig en macka i köket innan jag gick upp för trappan till mitt sovrum. på vägen kikade jag in i mammas & pappas rum, och konstaterade att de sov. Bra. När jag hade lagt mig i sängen låg vaken en stund och försökte minnas dagen. Det funkade inte särskilt bra, så jag slöt ögonen och lät mig omslutas av sömnen...
Jag vaknade av att solen lyste i mitt ansikte. Jag blinkade lite halvvaket och kollade på min väckarklocka som stod på nattduksbordet.
10.25
Shit. Jag hade sovit i över tio timmar! Tur att det var lov. Jag satte mig upp på sängkanten och tittade ut genom fönstret. Himlen var helt blå, och jag bestämde mig för att ta en joggingtur i det fina vädret. Jag klädde på mig snabbt och studsade nerför trappan och in i köket, där mamma satt med en kaffekopp och en tidning. Hon såg upp på mig och log.
"-Gomorron älskling. Du ser ut att vara på väldigt bra humör idag". Hon höjde på ögonbrynen och lade till: "-Har det hänt nåt särskilt?"
Jag skakade på huvudet och tänkte efter snabbt. Sen svarade jag:
"-Nä, jag hade bara en väldigt bra dröm. Och så kunde jag ju sova ut ordentligt. Superskönt, haha".
Jag kände verkligen energin sprudla i mig medan jag tog fram mjölken ur kylskåpet och rörde ihop en varm choklad, som jag snabbt drack upp.
"-Jag går ut en stund", ropade jag till mamma från hallen, medan jag snörade på mig joggingskorna.
"-Vart ska du?", ropade hon tillbaka.
"-Bara ut och jogga". Jag skyndade mig ut och stängde försiktigt dörren. Medan jag började småjogga tänkte jag på min dröm. Jag kom till en början inte ihåg särskilt mycket, bara att drömmen hade varit väldigt bra. Jag joggade vidare och njöt av minnet/drömmen, och glömde så småningom bort tiden helt och hållet. Jag tänkte just på hur han tagit min arm och skrivit dit sin autograf när det plingade till i byxfickan. Mitt hjärta hoppade till och jag fiskade upp mobilen ur fickan. Hallå, dumbom, det var en dröm!? Skärp dig.
Det var från mamma:
Maten kallnar. Har du någon aning om hur mycket klockan är!? Mamma
Jag kollade på klockan.
12.35
Jag var inte ett dugg hungrig, lite konstigt faktiskt, med tanke på att jag hade varit ute och sprungit i ca två timmar. Jag började springa hemåt, som tur var hade jag mest sprungit runt i cirklar, så det var inte så långt.
När jag kom in genom dörren doftade det av något gott som jag inte riktigt kunde placera. Jag gick in i det tomma köket och ropade:
"-Mamma?"
Svaret kom från vardagsrummet:
"-Det står en tallrik med mat till dig i kylskåpet, du får värma den i mikron". Hon lät ganska sur. Jag kände hur mitt humör skönk lite, men sedan snabbt steg när jag såg vad som fanns i tallriken: Pasta med tomatsås ch riven ost. Mums.
När jag hade ätit klart gick jag upp för att ta mig en dusch. Medan jag skrubbade in hela kroppen med tvål såg jag plötsligt något svart på min arm. Jag försökte skrubba bort det, men det var fast. Jag kollade närmare på det, och stelnade till. På min arm var några siffror skrivna med svart kulspetspenna. Alltsammans var undertecknat med "/E."
Shit. Shit. Jag stirrade på de små siffrorna och kunde inte tänka. Som i trans gick jag in i mitt rum, tog en penna ur skrivbordslådan och skrev ner siffrorna på ett papper.
Plötsligt slog det mig att det måste vara ett telefonnummer. Jag tänkte på signaturen "/E.", och satte mig ner på sängen på min arm.
"Det kan inte vara sant"
Det hade inte varit en dröm. Allt hade hänt på riktigt. Han hade skjutsat hem mig i sin bil, kramat mig och skrivit vad jag trodde vart hans autograf på min arm. Han hade gjort det. Eric Saade. Det som till en början hade varit chock övergick snabbt till lycka. Jag fick hålla mig för munnen för att inte skrika rakt ut. Jag reste mig upp och skuttade runt i rummet och dansade med mig själv. Plötsligt blev jag pinsamt medveten om att jag var helt naken, och att fönstret stod på vid gavel. Jag kände hur jag blev röd i ansiktet, och skyndade in i badrummet. tänk om nån granne eller förbipasserande hade sett mig! Shiet vad pinsamt. Jag skjölde ur balsamet och tvålen som fortfarande satt i, men aktade mig noga för att skrubba min vänstra arm. När jag var klar klädde jag på mig och la mig på sängen. När jag låg sådär på rygg kunde jag se rakt på min EricSaade-affisch som satt i taket. Vilket såklart förde tankarna till honom igen. Jag hade sjukt mycket tankar i huvudet. Hade han skrivit sitt eget telefonnummer? Varför isåfall? Ville han att jag skulle ringa honom? Kunde knappast föreställa mig det. Jag sträckte mig efter min mobil som låg på nattduksbordet. Aldrig att jag skulle våga sms:a honom. Fast det här var ju världens chans för mig...
Nääää, nu fantiserade jag för mycket igen. Det var ju säkert inte ens hans nummer. Jag slängde en sista blick på lappen med numret och låste sen in den i säkert förvar tills vidare...
Shieet, världens chans ju!! Tror ni att hon kommer att sms:a honom? Hoppas på det!/Wanja
Jag vaknade av att solen lyste i mitt ansikte. Jag blinkade lite halvvaket och kollade på min väckarklocka som stod på nattduksbordet.
10.25
Shit. Jag hade sovit i över tio timmar! Tur att det var lov. Jag satte mig upp på sängkanten och tittade ut genom fönstret. Himlen var helt blå, och jag bestämde mig för att ta en joggingtur i det fina vädret. Jag klädde på mig snabbt och studsade nerför trappan och in i köket, där mamma satt med en kaffekopp och en tidning. Hon såg upp på mig och log.
"-Gomorron älskling. Du ser ut att vara på väldigt bra humör idag". Hon höjde på ögonbrynen och lade till: "-Har det hänt nåt särskilt?"
Jag skakade på huvudet och tänkte efter snabbt. Sen svarade jag:
"-Nä, jag hade bara en väldigt bra dröm. Och så kunde jag ju sova ut ordentligt. Superskönt, haha".
Jag kände verkligen energin sprudla i mig medan jag tog fram mjölken ur kylskåpet och rörde ihop en varm choklad, som jag snabbt drack upp.
"-Jag går ut en stund", ropade jag till mamma från hallen, medan jag snörade på mig joggingskorna.
"-Vart ska du?", ropade hon tillbaka.
"-Bara ut och jogga". Jag skyndade mig ut och stängde försiktigt dörren. Medan jag började småjogga tänkte jag på min dröm. Jag kom till en början inte ihåg särskilt mycket, bara att drömmen hade varit väldigt bra. Jag joggade vidare och njöt av minnet/drömmen, och glömde så småningom bort tiden helt och hållet. Jag tänkte just på hur han tagit min arm och skrivit dit sin autograf när det plingade till i byxfickan. Mitt hjärta hoppade till och jag fiskade upp mobilen ur fickan. Hallå, dumbom, det var en dröm!? Skärp dig.
Det var från mamma:
Maten kallnar. Har du någon aning om hur mycket klockan är!? Mamma
Jag kollade på klockan.
12.35
Jag var inte ett dugg hungrig, lite konstigt faktiskt, med tanke på att jag hade varit ute och sprungit i ca två timmar. Jag började springa hemåt, som tur var hade jag mest sprungit runt i cirklar, så det var inte så långt.
När jag kom in genom dörren doftade det av något gott som jag inte riktigt kunde placera. Jag gick in i det tomma köket och ropade:
"-Mamma?"
Svaret kom från vardagsrummet:
"-Det står en tallrik med mat till dig i kylskåpet, du får värma den i mikron". Hon lät ganska sur. Jag kände hur mitt humör skönk lite, men sedan snabbt steg när jag såg vad som fanns i tallriken: Pasta med tomatsås ch riven ost. Mums.
När jag hade ätit klart gick jag upp för att ta mig en dusch. Medan jag skrubbade in hela kroppen med tvål såg jag plötsligt något svart på min arm. Jag försökte skrubba bort det, men det var fast. Jag kollade närmare på det, och stelnade till. På min arm var några siffror skrivna med svart kulspetspenna. Alltsammans var undertecknat med "/E."
Shit. Shit. Jag stirrade på de små siffrorna och kunde inte tänka. Som i trans gick jag in i mitt rum, tog en penna ur skrivbordslådan och skrev ner siffrorna på ett papper.
Plötsligt slog det mig att det måste vara ett telefonnummer. Jag tänkte på signaturen "/E.", och satte mig ner på sängen på min arm.
"Det kan inte vara sant"
Det hade inte varit en dröm. Allt hade hänt på riktigt. Han hade skjutsat hem mig i sin bil, kramat mig och skrivit vad jag trodde vart hans autograf på min arm. Han hade gjort det. Eric Saade. Det som till en början hade varit chock övergick snabbt till lycka. Jag fick hålla mig för munnen för att inte skrika rakt ut. Jag reste mig upp och skuttade runt i rummet och dansade med mig själv. Plötsligt blev jag pinsamt medveten om att jag var helt naken, och att fönstret stod på vid gavel. Jag kände hur jag blev röd i ansiktet, och skyndade in i badrummet. tänk om nån granne eller förbipasserande hade sett mig! Shiet vad pinsamt. Jag skjölde ur balsamet och tvålen som fortfarande satt i, men aktade mig noga för att skrubba min vänstra arm. När jag var klar klädde jag på mig och la mig på sängen. När jag låg sådär på rygg kunde jag se rakt på min EricSaade-affisch som satt i taket. Vilket såklart förde tankarna till honom igen. Jag hade sjukt mycket tankar i huvudet. Hade han skrivit sitt eget telefonnummer? Varför isåfall? Ville han att jag skulle ringa honom? Kunde knappast föreställa mig det. Jag sträckte mig efter min mobil som låg på nattduksbordet. Aldrig att jag skulle våga sms:a honom. Fast det här var ju världens chans för mig...
Nääää, nu fantiserade jag för mycket igen. Det var ju säkert inte ens hans nummer. Jag slängde en sista blick på lappen med numret och låste sen in den i säkert förvar tills vidare...
Shieet, världens chans ju!! Tror ni att hon kommer att sms:a honom? Hoppas på det!/Wanja
Kommentarer
Trackback
