At the Break of Dawn...♥ - Kapitel 10
Nu när jag kände mig bättre... kom jag på att jag kanske skulle utforska ön lite. Fast jag hade haft två hela veckor på mig hade jag inte ens tänkt tanken att göra det tidigare. Jag hade inte haft orken. Hur som helst, det var definitivt på tiden att göra det.
Så fort jag hade kommit längre in i den täta skogen, märkte jag att den var ännu större än jag hade trott. Mycket större. Jag hoppades att jag skulle hitta tillbaka till stranden. Om det nu skulle spela någon roll.
Jag strosade omkring en stund, och såg plötsligt... något som skulle förändra allt.
Milenas perspektiv, Stockholm:
När jag ett par timmar senare gick ut i duggregnet kände jag mig gladare än jag gjort på länge. Jag var på väg mot Roxy Recordings för att möta Thomas, Erics mananger. Vi skulle tillsammans göra klart Erics nästan klara album och ge ut det, till hans minne. För det var han värd.
När jag kom fram till studion kom Thomas och öppnade.
"-Hej Milena" Han gav mig en kram och log brett.
"-Kom in" Vi gick in i studion.
"-Hur hade du tänkt det här?" Fortsatte han och satte sig vid datorn.
"-Jo .. Eller .. Jag skulle vilja göra klart skivan" Jag kände hur min röst skar sig lite när jag sa det men jag tog ett andetag och fortsatte tyst.
"-Jag har skrivit klart låten .. Jag vet inte om den är bra, eller dålig, den kanske inte alls är så som ni har tänkt er .." Jag kände hur jag pratade för snabbt och Thomas avbröt mig.
"-Den är säkert bra! Låt höra" Han ställde sig upp och hämtade gitarren som stod i hörnet av rummet.
"-Ska jag spela ..?" Jag tog emot gitarren och bet mig i läppen.
"-Det är det man brukar göra på gitarrer ja" Han log och satte sig till rätta med blicken mot mig. Jag kände mig nervös. 'För Eric' tänkte jag tyst och började dra akorden på introt. Jag slöt bort omvärlden för en stund och spelade så som jag gjort hemma i lägenheten på förmiddagen.
*
"-Milena, jag vet inte riktigt vad jag ska säga" Jag såg att Thomas ögon var blanka.
"-Vart det så dåligt?" Jag kände hur jag ville sjunka genom marken. Tänk om det sög?
"-Nej, tvärtom!! Ser du, jag fick gåshud .." Han visade sin arm. Det var sant. Jag kände hur mina kinder rödnade.
"-Det var underbart! Du måste spela in den här, så publicerar vi albumet" Han kollade på mig och log.
"-Men, det är ju Eric som .." Tänk om hans fans skulle hata mig? Tänk om jag bara förstörde?
"-Det här ordnar sig ... Jag hade aldrig tänkt att det skulle bli någonting! Det blir det tack vare dig, Milena!" Han såg på mig och sedan på datorn där han satte på Hotter Than Fire, som hann bli klar innan olyckan.
"-Det var för synd att allt det här skulle hända honom .. Han var en sån bra och talangfull kille" Thomas suckade djupt.
'Shes cooler then ice, flier then wind, hotter than fire . This is the night, im burning whit it, shes hotter than fire' När jag hörde Erics röst kände jag hur sorgen kom tillbaka, och tårarna börja krypa upp ur halsen på mig igen. Vad fan gjorde jag här? Trodde att jag kunde fylla tomrummet och göra klart allt det Eric börjat på? Nej.
"-Jag .. jag måste nog gå" Mumlade jag och tog på mig jackan. Om jag skulle vara här längre skulle jag nog riskera att börja gråta. Allt detta påminnde mig för mycket om Eric. Thomas stängde av musiken.
"-Men du kan väll komma i veckan .. Vi fixar det här tillsammans, eller hur?" Han log lite halvt mot mig.
"-Mm, aa, absolut" Jag såg ner i golvet.
"-Och du, du är okej va?" Thomas ställde sig upp för att säga hejdå.
"-Jadå, oroa dig inte" Jag pressade ur mig ett falskt leende.
*
När jag kom ut ur den varma studion drog jag efter andan. Jag klarade verkligen inte så här mycket. Långsamt började salta tårar droppa ner för mina kinder. Jag satte mig på en bänk utanför Ica och såg hur solen höll på att gå bakom husen. 'Eric, jag behöver dig' viskade jag tyst, gråtande. 'Jag behöver dig så jävla mycket, du får inte lämna mig så här, för jag kan inte leva utan dig'.
Jag satt på bänken i duggregnet en stund för att lunga ner mig. Plötsligt började min mobil durra. Okänt nummer. Vem kunde det vara?
"-Hallå" Svarade jag. Det klassiska standartsvaret när det var dolt nummer.
"-Hej snygging, minns du mig?" Jag kände en obehaglig känsla av att jag kände igen rösten.
"-Nej. Jag vet inte vem du är." Svarade jag stelt och började ta stegen mot lägenheten.
"-Klart du gör, pure, igår kväll?" Nu kunde jag plötsigt orientera mig. Det var han. Killen jag kysst, så där random, bara för att glömma allt.
"-Vad vill du? Och hur fan har du fått tag i mitt nummer?" Jag lät inte så arg som jag hoppats på.
"-Lungna ner dig sötnos, lust att ses, vill du inte bara för en stund .. för att glömma?" Han skrattade dovt. Mina tankar gick snabbt. 'Det betyder inget, inte någonting, men jag måste bara få glömma för en sekund. Eric, du måste förlåta mig sen, lova det ...'
"-Visst, vart ska vi ses?" Jag kände inte igen min röst när jag sa det.
At the Break of Dawn...♥ - Kapitel 9
Innan lunch vek jag ihop pappret med texten och ackorden, den färdiga låten. Jag hade inga som helst talanger inom låtskrivning, men jag gjorde det till honom... Till Eric som aldrig skrivit klart den vackra låten. Jag visste att han börjat på den innan han åkte, och sagt, att när han kommer tillbaka skriver han klart den. Men han kom ju inte. Skulle han någonsin komma? Tanken slog mig och jag lade ner gitarren i sitt fodral igen.
Jag kastade en blick mot högen utskrivna papper som låg på keyboarden. Där fanns en bild av covern på Saade Volym 2 som skulle utkommit för två dagar sedan - men det kom ju inte ut, Roxy Recordings och Thomas hade antagligen tappat hoppet om att det skulle bli något... Innan jag visste ordet av, hade jag slagit Thomas nummer på min Iphone - och väntade på att han skulle svara.
"-Lingman" Svarade han efter fem signaler. Det var så länge sedan jag hört hans röst. Den lät trött.
"-Hej .. eh .. det är Milena .. Seger" Jag var osäker på hur bra han skulle veta vem jag var.
"-Milena, hur är det med dig?" Sa han med en röst full av medlidande.
"-Jag vet inte riktigt .. jag vet inte riktigt vart jag ska ta vägen menar jag men .." Jag suckade och fortsatte:
"-Jag har en god nyhet, om man kan säga så .. Ni måste ge ut Saade volym 2, även om Eric inte kommer tillbaka, ni måste" Jag var lite nervös på hur han skulle reagera.
"-Men den sista låten fattas ju" Han suckade djupt.
"-Inte längre .. den är klar .."
"-Vad menar du Milena?"
"-Låten. Det är färdig nu" Jag fick ett leende på mina läppar.
"-Så du har skrivit klart den?" Jag hörde glädjen som började ta över tröttheten i hans röst.
"-Ja .." Jag log för mig själv.
"-Kan du komma förbi vid studion senare idag?" Jag hörde prasslande från papper.
"-Javisst, jag kommer om en stund... ska bara äta något" Mumlade jag och plockade ihop papprena med noterna.
"-Bra, vi ses!" Sa han glatt och la på.
Jag kände mig nöjd.
*
Erics perspektiv, långt borta:
Jag hade varit i ungefär två veckor på ön nu. Till min förvåning hade jag upptäckt att den faktiskt var mycket större än jag hade väntat mig, och skogen som jag först hade trott var en liten dunge av träd verkade vara flera hundra meter djup.
Jag kunde ju inte precis säga att jag hade det bra. Tvärtom. Det hade varit väldigt svårt att hitta mat under de här senaste två veckorna, och jag hade magrat en hel del. Jag försökte att inte tänka på det för mycket, men jag kunde inte undkomma tanken på att jag måste se ut som ett skelett. Men vad kunde jag göra åt det? Ibland kunde jag ha tur, och hitta någon enstaka frukt - som jag oftast inte visste vad det var - eller bär som gav mig lite energi. Annars var jag tvungen att livnära mig på rötter som jag först befriade från jord genom att tvätta de i havet, och sen hängde upp de att torka i någon låg palm. Visst, det fanns kokosnötter, men hur skulle jag komma åt de? Jag kunde inte komma up i träden, och när någon väl hade ramlat ner kunde jag ändå inte öppna de.
Så nu, efter två veckor... jag kände att jag inte skulle klara mig länge till. Jag hade inte mycket energi kvar i kroppen, och det enda som höll mig vid mod var ringen som satt och glänste, lika vackert som alltid, på mitt magra finger. Den var det enda som fortfarande gav mig ett hopp om allt skulle ordna sig. Allt skulle gå bra. Någon gång, på något sätt skulle jag komma tillbaka. Komma hem. Få återse Milena.
Det värkte i mig när jag tänkte på henne. Jag tänkte på att hon måste väl leva vidare sitt liv hemma i Sverige, i Stockholm.
Trodde hon att jag var död? Det gjorde hon nog. Hade hon träffat någon ny? Det gjorde ont i mig när jag tänkte på det. Tänk om... Hon hade glömt mig? Nej. Det trodde jag inte. Men kanske...?
Nej. Jag skakade bort tanken ur huvudet.
*
Jag bestämde mig för att ta en promenad på stranden, för att bli av med alla oroliga tankar som malde i mitt huvud. Jag lät mina fötter vada genom vattnet i vattenbrynet, som kylde ner mina bara ben.
Jag var så inne i tankarna att jag inte såg papplådan som långsamt närmade sig mig. Så när den stötte emot mitt ben - jag hade vant mig så pass mycet vid smärtan att jag inte brydde mig längre - hoppade jag till. Sen såg jag vad det var, och det tändes ett hopp i mig. Tänk om där fanns något som kunde hjälpa mig att komma hem. Eller fanns det mat? Kläder?
Till min besvikelse var det enda jag såg ett papperskuvert i botten, nedblött av det inkomna vattnet. Jag suckade, men tog upp det och öppnade det. Inuti fanns... en fällkniv! Och ett sånt där elddon. Jag överraskades när jag fick syn på "SAS"-loggan på kniven. Va? Sen såg jag att samma logga fanns både på Kuvertet och på lådan.
Det slog mig att den måste ha kommit från det sjunkna planet. Säkert en första hjälpen-grej eller nåt. Jag log för mig själv. Jag visste precis vad jag skulle använda den till.
Kokosnötterna.
Jag joggade snabbt upp mot skogsbrynet, och stannade framför en palm. Jag kollade upp mot nötterna, som hängde där, kanske femton meter upp, precis under bladen. Jag funderade ett tag, och tog sen upp en sten från marken, och vägde den i handen en stund. Sen, med ett ryck, slungade jag iväg stenen, upp mot kokosnötterna. Den missade. Jag tog upp en till. Den missade också. Äh. Det här skulle aldrig funka.
Jo. Jag skulle få ner den där himla nöten. Jag väntade en stund, och lutade mig ner, och tog upp en trekantig, hård sten. Jag tog ett djupt andetag, kisade upp mot toppen av palmen för att kunna avgöra den perfekta kaststräckan, tvekade kort, och slungade sen iväg den mot nöten. Jag var helt säker på att den skulle missa. Så när kokosnöten landade med en dov duns framför mina fötter, blev jag väldigt förvånad. Först stirrade jag bara på den, som om jag inte riktigt kunde fatta att den verkligen låg där. Men när jag fattade det, kastade jag mig över den.
Jag tog fram fällkniven, och skar ett djupt snitt i nöten - som tur var var det inte den där hårda, bruna sorten som man typ måste köra över med ångvält för att krossa, utan en mjukare, grön sort. Jag förde nöten mot munnen, och började dricka ivrigt av saften som rann ur hålet jag hade skurit upp. Jag struntade i att den var lite sur, och att nöten kanske var lite omogen. Jag brydde mig inte. Allt var bättre än torra rötter och saltvatten.
Jag kände sakta men säkert hur energi fyllde min kropp. Jag kände mig bättre än jag någonsin hade gjort de två senaste veckorna. Jag märkte inte ens av smärtan i min vänstra sida längre.
*
Nu när jag kände mig bättre... kom jag på att jag kanske skulle utforska ön lite. Fast jag hade haft två hela veckor på mig hade jag inte ens tänkt tanken att göra det tidigare. Jag hade inte haft orken. Hur som helst, det var definitivt på tiden att göra det.
Så fort jag hade kommit längre in i den täta skogen, märkte jag att den var ännu större än jag hade trott. Mycket större. Jag hoppades att jag skulle hitta tillbaka till stranden. Om det nu skulle spela någon roll.
Jag strosade omkring en stund, och såg plötsligt... något som skulle förändra allt.
Kände att det blev extremt fantasilöst nu... förlåt:S Men iaf, bara så ni vet skrev Nina den första - och den bra - delen, så jaja... Men iaf, Kommentera!!!:D LoveYa/Wanja♥
At the Break of Dawn...♥ - Kapitel 8
"-RINGEN!!!" Jag kunde inte tro det. Den var lite smutsig och tilltygad, men hade inte tappat sin glans. Man kunde fortfarande lätt se att det var den. Jag skrattade lyckligt, och trädde på den på mitt vänstra ringfinger. Smärtan som följde när jag rörde axeln märkte jag inte ens av. En varm våg strömmade igenom min kropp, och det kändes som om jag redan hade börjat läka, endast genom detta lilla föremåls beröring.
Nej.
Jag tänkte aldrig ge upp hoppet.
Jag förde munnen mot ringen, och viskade, med en röst, tyst men full av lycka:
"-Jag kommer tillbaka, älskling. Jag kommer tillbaka."
Nej.
Jag tänkte aldrig ge upp hoppet.
Jag förde munnen mot ringen, och viskade, med en röst, tyst men full av lycka:
"-Jag kommer tillbaka, älskling. Jag kommer tillbaka."
Milenas perspektiv, december:
Jag vaknade morgonen därpå, lite bakis, men ändå med hela gårdagskvällen i detaljerat minne. Lina mndes dessto mindre ...
"-Godmorgon" Sa jag när jag kom in i köket där Lina redan satt.
"-Hej! Sovit gott?" Hon log.
"-Nja, bättre än de senaste nätterna... men jag vet fortfarande inte om man kan kalla det bra" Mumlade jag och gick och öppnade kylskåpet. Jag plockade ut den färdiga pannkakssmeten och la en smörklick i stekpannan. Det var inte alls lika kul att steka pannkakor som när Eric brukade vara med. Jag tänkte fortfarande på honom. Varje sekund.
"-Vill du ha pannkakor?" Frågade jag Lina som satt och smuttade på en kopp varm choklad.
"-Jättegärna" Sa hon och fortsatte sedan med rynkad panna.
"-Har du lika ont i huvudet som jag har?" Hon drog ena handen genom håret.
"-Lite kanske..." Jag hade faktiskt inte känt efter riktigt.
"-Och du... Jag kan inte stanna hur länge som helst... för jag måste hem till Helsingborg idag" Hon kollade ner i golvet. Jag visste att det skulle bli tomt utan henne. Man kanske skulle hitta på något med sina vänner, för en gångs skull?
*
När vi ätit frukost och Lina packat ihop sina få saker gick det snabbt tills hon var borta.
"-Ska jag inte beställa taxi ändå? Det är ju så kallt!" Sa jag en tredje gång men hon skakade bara på huvudet.
"-Nejnej, det är lungt, jag går!"
"-Säkert?" Jag sneglade på Lina och sedan på det kalla vädret utanför fönstret. Hon log bara, kramade om mig och sa hejdå.
När Lina gått var lägenheten lika tom som innan. Den annars mysiga lilla lägenheten kändes kall och ensam. Jag gick runt, full av tankar, men samtidigt så tom. Det kändes på något sätt obekant, som om jag var på en visning för lägenheten eller så. Allt var så annorlunda när Eric inte var här. Jag gick in i musikrummet. Gitarren stod lutad mot hyllan med alla papprena och noterna, och på keyboarden låg en mic. Jag satte mig på den välbekanta lilla oranga stolen och tog gitarren i knät... På notstället framför stod det par notpapper... Jag hade inte hört låten förut.
Innan jag ens han tänka så mycket på det började jag försöka ta ut akorden och testade att sjunga texten långsamt... Låten var inte färdig. Det fattades ett slut.
*
Innan lunch vek jag ihop pappret med texten och akorden, den färdiga låten. Jag hade inga som helst talanger inom låtskrivning, men jag gjorde det till honom... Till Eric som aldrig skrivit klart den vackra låten. Jag visste att han börjat på den innan han åkte, och sagt, att när han kommer tillbaka skriver han klart den. Men han kom ju inte. Skulle han någonsin komma? Tanken slog mig och jag lade ner gitarren i sitt fodral igen.
Jag kastade en blick mot högen utskrivna papper som låg på keyboarden. Där fanns en bild av covern på Saade Volym 2 som skulle utkommit för två dagar sedan - men det kom ju inte ut, Roxy Recordings och Thomas hade antagligen tappat hoppet om att det skulle bli något... Innan jag visste ordet av, hade jag slagit Thomas nummer på min Iphone - och väntade på att han skulle svara.
Sådär, detta var kapitel 8! Vi ska skriva så mycket vi hinner, men kommer tyvärr inte ha så mycket tillgång till dator .. Men puss! Kommentera /Nina ♥
HAPPY BIRTHDAY
Ja, må han leva, ja må han leva, ja må han leva ut i hundrade år ...
Det är en stor dag idag, Eric fyller 21!
Han är värd allas grattis :D <3 Eric, du är underbar .
At the Break of Dawn...♥ - Kapitel 7
Klockan var knappt tre på natten när vi satt i spårvagnen. Det var alldelles tyst mellan oss, ingen sa något. Men båda grät, tyst. Hur kunde så många tårar få plats i en människa? Det var ofattbart. Jag tror jag hade gråtit mer de senaste veckorna än i hela mitt liv innan, med undantag från Marcus död. Men Eric vad ju inte död, jag skulle aldrig få in orden i mig någonsin, hur många som än sa det. När spårvagnen stannade och vi klev ut hade de flesta tårarna torkat, och Lina log.
"-Var det inte ganska skönt att komma ut lite?" Hon la en arm om mig och vi började gå mot lägenheten.
"-Skojar du? Klart det var" Jag halvlog och kände ett stygn av skuldkänsla för kvällen.
"-Är det okej om jag lånar din soffa inatt?" Lina bet sig i läppen.
"-Självklart" Jag såg ner i marken och vi gick genom gränden där jag en gång brevid kidnappad. Men jag sa inget. För ärligt talat skulle det egentligen inte göra mig ett jävla dugg om det hände igen.
Erics perspektiv, november
Jag hörde ett svagt brusande. Fast det var långt borta. Långt, långt borta... Eller? Jag kände något strävt under mig.
Var var jag någonstans? Jag öppnade försiktigt, och långsamt ögonen. En blå himmel. Jag vinklade på huvudet, men kunde inte röra mig särskilt mycket. Det var som om jag hade legat här i evigheter, utan att röra mig. Jag försökte häva mig upp på armbågarna, men ramlade ihop när det högg till i min vänstra axel. Jag drog efter andan när smärtan sköljde över mig.
'Vad hade hänt med mig?'
Jag försökte minnas, men det var som om det fanns en mur inne i min hjärna som stoppade mig. Hur jag än försökte ta mig förbi den tog det stopp. Förresten gjorde det för ont att tänka. Men nej. Jag behövde veta. Nu. Jag gjorde en kraftansträngning, och lyckades, trots smärtan, häva mig upp i sittande ställning. Men det tog hårt på mig, och jag behövde sitta stilla en stund och återfå kontrollen över mig själv innan jag kunde titta upp igen. Jag öppnade ögonen, och det jag fick se gjorde mig helt paff.
Framför mig såg jag hav. Bara en massa hav. Då måste det ha varit det som hade varit brusandet i bakgrunden. Jag kolalde mig förvånat omkring, men såg ingenting annat än hav, hav och hav. Inte en endaste ö, eller någonting alls för den delen, var i sikte. Plötsligt kom jag på att jag måste väl sitta på en ö, och kollade ner. Sand. Jag tog upp en näve med min högra hand - den vänstra smärtade för mycket - och släppte sedan ner den igen. Ännu en gång tänkte jag:
'Vad hade hänt med mig?'
Plötsligt släppte muren, och jag mindes allt. En explosion av ljus. En svart vinge. En plötslig stöt. Kallt. Svårt att andas. Simma för livet. Minnena slog emot mig med sån kraft att jag drog efter andan.
Planet hade störtat. En blixt hade träffat - och demolerat - flygplanets högra vinge, och alldeles strax efter slog planet, med alla passagerare, i Atlantens gråa vatten. Jag hade lyckats ta mig ut genom en nödutgång, och känt de kalla, stora vattenmassorna som ville dra ner mig i havets djup. Men jag hade inte gett upp. Jag hade simmat för allt jag var värt, och hade vägrat att ge upp. Jag tänkte inte dö. Jag ville inte dö. Jag skyllde på att det var för Milenas skull. För det var det. Jag ville inte lämna henne, ensam. Det skulle vara själviskt.
Jag mindes bara sekunderna då jag hade gjort ett par sista stora kraftansträngningar. Sedan hade vågorna tagit hand om mig, och allt hade blivit svart...
*
Och nu var jag alltså här. Ensam på en strand, troligen ute i Atlanten. Var annars? Jag undrade hur länge jag hade legat här? En dag? Två? Fler? Jag hade ingen aning. Jag kände efter i byxfickan efter min iPhone, men som jag hade förväntat mig var den inte där. Såklart inte. Hur skulle den förresten ha klarat sig, i typ nollgradigt vatten?
När jag kollade mig runt omkring råkade jag få syn på min vänstra axel. Och stelnade till. Ett stort snitt var draget, tvärs över nyckelbenet. Jag började dra efter andan, men fick sen syn om mitt ben. Axeln var ingenting mot det. Det var som om en hålslagare för ost eller något hade genomborrat hela benet. Det var helt blodigt, och byxorna var sönderrivna upp till knät. Jag drog djupt efter andan, och försökte att ignorera den enorma smärtan som plötsligt sköljde över mig. Trots smärtan, lyckades jag ställa mig upp. Jag försökte att hålla uppe min vikt med endast mitt högra ben, men det var ganska svårt. Vid varje steg högg det till i hela vänstra sidan.
Stopp.
Ordet vänster påminde mig om någonting. Min blick flög blixtsnabbt till min vänstra hand, till ringfingret. Den var borta. Jag fick typ panik, och sprang - jag förstod inte hur - tillbaka till stranden. Min blick sökte snabbt omkring, men ingenstans syntes någon ring. Efter ett bra tags letande gav jag upp. Det smärtade, i hjärtat. Den fick inte vara borta! Jag satte mig på en sten, och lät huvudet falla ner mot knäna.
Allt var hopplöst. Det enda som var bevis för att bandet mellan mig och Milena fanns där - förutom mina egna tankar förstås - var nu borta. Och låg säkert på havets botten någonstans... Jag suckade förtvivlat.
Plötsligt fångade någonting min blick. Ungefär tjugo meter bort, i sanden, låg någonting och glänste. Ett hopp tändes.
*
När jag kom fram fick jag se vad det var. En glasbit, troligen som havet hade spolat upp. Nej. Det var väl bara att sluta hoppas. Även om jag helst inte ville. Jag gick bort till vattenbrynet och lät mina nakna fötter spolas av det kalla havsvattnet. Där stod jag en stund och tittade ut över havet, som lystes upp av middagssolen. Så långt borta. Så långt hemifrån. Från Milena. Från min familj. Från vardagen. Från allt.
Även om jag förstod att jag troligen aldrig skulle komma hem, kände jag ingen förtvivlan. Bara tomhet. Det kändes som om mina känslor hade spolats bort med havet. Men sen... ändrade jag mig, plötsligt. Nej. Jag fick inte ge upp hoppet. Jag skulle komma tillbaka. Det måste funka, på något sätt. Jag undrade lite flyktigt om något annan från flyget hade överlevt? Hade de också spolats iland på någon ö, precis som jag? Det var nog inte särskilt troligt. Jag undrade om någon hade fått veta om olyckan än? Trodde de att alla var döda? Vad tänkte alla. Det var omöjligt att säga.
Plötsligt stötte min tå emot något hårt.
Jag kollade ner, och fick se något som låg precis framför min fot. Jag satte mig på huk doppade ner handen i vattnet och tog upp det lilla föremålet. Jag pillade bort smutset, och när jag upptäckte vad det var, blev jag helt överlycklig.
"-RINGEN!!!" Jag kunde inte tro det. Den var lite smutsig och tilltygad, men hade inte tappat sin glans. Man kunde fortfarande lätt se att det var den. Jag skrattade lyckligt, och trädde på den på mitt vänstra ringfinger. Smärtan som följde när jag rörde axeln märkte jag inte ens av. En varm våg strömmade igenom min kropp, och det kändes som om jag redan hade börjat läka, endast genom detta lilla föremåls beröring.
Nej.
Jag tänkte aldrig ge upp hoppet.
Jag förde munnen mot ringen, och viskade, med en röst, tyst men full av lycka:
"-Jag kommer tillbaka, älskling. Jag kommer tillbaka."
Äntligen! Har längtat efter Eric!! Men Kommentera på, så blir vi sjukt glada!! Puss, LoveYa/Wanja♥
At the Break of Dawn...♥ - Kapitel 6
Jag kunde inte tänka. Vi skulle störta. Jag hann inte känna någon panik, utan bara tomhet. Jag hörde hur andra, bakom och brevid mig, nu hade upptäckt samma sak, som jag redan sett. Skrik och rop på hjälp hördes lite överallt ifrån. Det var såklart förgäves. Vi skulle dö. Allihop. Jag kände hur planet ändrade riktning och hur min rygg trycktes mot ryggstödet, och såg genom fönstret havet som närmade sig med allt större hastighet. Jag fäste min blick på mitt vänstra ringfinger och strök över ringen, innan jag förde handen till hjärtat och bad en stilla bön. Det sista jag tänkte innan planets nos träffade vattenytan var:
'Snälla, låt Milena få leva ett långt och lyckligt liv. Och låt henne få veta att jag älskar henne. Det får hon aldrig glömma. Vad som än händer med mig.' Jag gjorde en paus. 'Jag älskar dig. För alltid.'
Kapitlet blev kanske lite kort nu .. men, det är ju det andra för idag - och dessutom kommer det ett till ändå imorgon .. Ska skriva så mycket jag hinner! Tack så sjukt mycket för all bra respons!! Puss /Nina ♥
'Snälla, låt Milena få leva ett långt och lyckligt liv. Och låt henne få veta att jag älskar henne. Det får hon aldrig glömma. Vad som än händer med mig.' Jag gjorde en paus. 'Jag älskar dig. För alltid.'
Milenas perspektiv, december:
Varför kysste jag en främmande killen? Jag visste inte ens vem han var, och hade inte en minsta känsla för honom, men jag ville glömma. Jag ville bara glömma hur ledsen jag var, bara för en sekund, även om jag lovat mig själv att sörja och tänka på Eric varje sekund av mitt liv. Jag hade skuldkänslor när killen släppte mig och såg på mig med berusade ögon.
"-Ska vi dra hem till mig sötnos?"
"-Inte idag" Slank det ur mig. Självklart menade jag 'aldrig i livet'. Varför sa jag inte det bara? Jag fick inte ur mig några mer ord.
"-Varför?" Han la en hand runt min midja.
"-Jag kan inte" Jag trängde mig genom folkmassan för att leta reda på Lina. Äntligen. Hon satt i baren och pratade med någon.
"-Lina, kom" Sa jag och drog med henne. Hon såg förvånat mot mig och vinkade till killen hon pratat med.
"-Vad, är det något som inte är bra?" Hon log.
"-Jag... Lina, jag kysste någon snubbe nyss, bara sådär, och jag mår så himla dåligt nu!" Mumlade jag.
"-Jag hör inte vad du säger!" Skrek hon i mitt öra.
"VAD SA DU?"
"-Äh..." Jag struntade i att säga det en gång till.
*
Plötsligt kände jag en hand på min axel.
"-Ey, du tappade din mobil" Det var killen jag nyss strulat med.
"-Ehm, tack!" Jag tog snabbt min iphone och min blick stannade åt bakgrundsbilden. En bild på mig och Eric.
"-Men, vi ses!" Han lät redan inte lika full längre.
"-Mm" Svarade jag. Varför hade jag inte styrkan att bara säga nej? Jag trängde mig genom folkmassan och satte mig i en trång soffa brevid Lina när en musik jag kände igen började spelas. Hotter then fire. Jag kände så väl igen låten, det var samma intro som på låten han spelat för mig första gången jag var i hans lägenhet... Det var flera månader sen nu. Jag kände hur svagheten började ta över min kropp.
"-Lina, kan vi gå?" Jag la en hand på hennes axel för att få hennes uppmärksamhet.
"-Mm, va, varför?" Först efter ett tag hörde hon vilken låt som spelades på högsta volym, och hon visste att vi snart skulle höra Erics röst. Det skulle vara mer än jag klarade av. Hon nickade snabbt och sa 'hejdå' till någon. Vi skyndade oss ut, och jag han precis höra det första ordet innan jag kände den kalla luften emot mig.
"-Vi går hem nu" Mumlade jag och ignorerade tårarna.
"-Mm, självklart" Hon kramade om mig.
Klockan var knappt tre på natten när vi satt i spårvagnen. Det var alldelles tyst mellan oss, ingen sa något. Men båda grät, tyst. Hur kunde så många tårar få plats i en människa? Det var ofattbart. Jag tror jag hade gråtit mer de senaste veckorna än i hela mitt liv innan, med undantag från Marcus död. Men Eric vad ju inte död, jag skulle aldrig få in orden i mig någonsin, hur många som än sa det. När spårvagnen stannade och vi klev ut hade de flesta tårarna torkat, och Lina log.
"-Var det inte ganska skönt att komma ut lite?" Hon la en arm om mig och vi började gå mot lägenheten.
"-Skojar du? Klart det var" Jag halvlog och kände ett stygn av skuldkänsla för kvällen.
"-Är det okej om jag lånar din soffa inatt?" Lina bet sig i läppen.
"-Självklart" Jag såg ner i marken och vi gick genom gränden där jag en gång brevid kidnappad. Men jag sa inget. För ärligt talat skulle det egentligen inte göra mig ett jävla dugg om det hände igen.
Kapitlet blev kanske lite kort nu .. men, det är ju det andra för idag - och dessutom kommer det ett till ändå imorgon .. Ska skriva så mycket jag hinner! Tack så sjukt mycket för all bra respons!! Puss /Nina ♥
Tack, tack, tack!
←Look at this! Tack! ♥ Ni ska verkligen veta att vi blir superglada när ni kommenterar så mycket! Det peppar! Såå .. jag tar väll med mig datorn och skriver på höstlovet ska ni se, annars skulle jag nästan vara elak x) För ni vill väll ha lite kapitel under höstlovet? Så sjukt roligt att så många har kollat in här, statisktikrekord också - Superoligt!
Och bara för att ni är så söta och kommenterar - publicerar jag nästa kapitel strax, plus att ett kommer imorgon kväll! Fortsätt kommentera såhär, så kommer garanterat kapitlena snabbare! :D Skriver så mycket jag hinner på tåget i morgon så vi har några på lager! Puss på er sötnosar //Nina ♥
Naawwww♥
ASSÅ HERREGUD!!!!!!! TJUGOTRE KOMMENTARER!!!! KAN INTE FATTA DET!!!!
Tack så himla mycket! Jag vet att flera av er vill att det ska komma ett till idag, men jag måste bara förbereda på att...
Som ni vet så kommer det ju att vara höstlov nu, och vi kommer att åka till Västerås hela veckan. Och har liksom ingen tillgång till datorer. Vi hade tänkt skriva typ en massa kapitel innan, så att vi kunde publicera ett tidsinställt varje dag.
Men som så ofta blir inte allt som man väntar sig...:/ Så vi har några kapitel redo för lovet(Nina kommer kanske ta med sin dator så vi kan KANSKE skriva fler)...
Vi KAN publicera ett till ikväll, men då får ni räkna med att det inte blir något imorrn:/ Ni bestämmer!
Förlåt om vi uppdaterar dåligt, men vi har verkligen extremt mycket i skolan nu, prov, betygsstress, och ja, lite allt möjligt... Jag tror att flera av er fattar vad vi menar. Men vi lägger verkligen en hel del tid på bloggen, och det verkar löna sig;D
Men iaf... NI ÄR UNDERBARAST!♥♥♥♥♥ Utan er är vi ingenting!
LoveYa the most!!♥/Wanja♥
En bild på underbaraste Eric bara också...;)♥♥♥♥ som fyller år om två dagar!!!!! Kom ihåg att vi måste få #HappyBirthdayEric till en TopTweet på Twitter!! Lova mig det! Tack, puss, älskar er♥
ÄLSKAR DIG ERIC!!♥♥♥ 4EVER♥♥♥
Tack så himla mycket! Jag vet att flera av er vill att det ska komma ett till idag, men jag måste bara förbereda på att...
Som ni vet så kommer det ju att vara höstlov nu, och vi kommer att åka till Västerås hela veckan. Och har liksom ingen tillgång till datorer. Vi hade tänkt skriva typ en massa kapitel innan, så att vi kunde publicera ett tidsinställt varje dag.
Men som så ofta blir inte allt som man väntar sig...:/ Så vi har några kapitel redo för lovet(Nina kommer kanske ta med sin dator så vi kan KANSKE skriva fler)...
Vi KAN publicera ett till ikväll, men då får ni räkna med att det inte blir något imorrn:/ Ni bestämmer!
Förlåt om vi uppdaterar dåligt, men vi har verkligen extremt mycket i skolan nu, prov, betygsstress, och ja, lite allt möjligt... Jag tror att flera av er fattar vad vi menar. Men vi lägger verkligen en hel del tid på bloggen, och det verkar löna sig;D
Men iaf... NI ÄR UNDERBARAST!♥♥♥♥♥ Utan er är vi ingenting!
LoveYa the most!!♥/Wanja♥
En bild på underbaraste Eric bara också...;)♥♥♥♥ som fyller år om två dagar!!!!! Kom ihåg att vi måste få #HappyBirthdayEric till en TopTweet på Twitter!! Lova mig det! Tack, puss, älskar er♥
ÄLSKAR DIG ERIC!!♥♥♥ 4EVER♥♥♥
At the Break of Dawn...♥ - Kapitel 5
"-Bara för en kväll, älskling?" Jag ryckte till när han kallade mig 'älskling', och gjorde mig redo att slita mig loss. Men plötsligt kom jag på något. Det blev vändpunkten. Jag fattade tag i händerna som låg på mina axlar och drog de runt min midja.
"-För att glömma allt." Jag märkte inte att jag hade tänkt högt förrän killen sa:
"-Vad sa du?" Jag bet ihop.
"-Inget." Han log på ett sätt som för mig kändes ondskefullt och drog mig närmare sig.
"-Dåså. Det finns inget att vara rädd för."
Det sista jag tänkte innan mina läppar mötte den främmande killens var: 'Förlåt Eric. Jag vet att du aldrig kommer att förlåta mig, men jag älskar dig. Av hela mitt hjärta. Förlåt."
Det enda jag verkligen kände sen var de salta tårarna som rann nerför mina kinder.
Erics perspektiv - två veckor tidigare:
Mackan med ost och skinka var inte särskilt god, förresten var den fortfarande halvfryst, så jag lämnade den halvuppäten. Jag visste att jag ändå skulle få en rejäl middag på hotellet senare, så det spelade egentligen inte så stor roll om jag åt nu. Jag tog en tidning som låg på sätet brevid mig. Det var expressen från kvällen innan. Det var inga särskilda intressanta artiklar, så jag bläddrade bara igenom den snabbt. Plötsligt fångade en liten notis, i hörnet av en sida, min blick.
"Eric Saade och Milena Seger förlovade"
Jag log för mig själv, och skakade samtidigt på huvudet. Hur hade de där tidningsmänniskorna fått reda på det? Jag skummade snabbt igenom notisen...
"...enligt en säker källa skall nu artisten Eric Saade, 21, och hans flickvän Milena Seger, 18, har lovat varandra evig kärlek genom att byta ringar. Paret skall ha setts på ett café tidigare under veckan, då de skall ha fikat och sett väldigt lyckliga ut. Ett vittne säger: '-Ja, de såg mycket förälskade ut, och hade bara ögon för varandra'. Nu undrar så klart alla: När är det dags att skrida fram till altaret? Paret har vägrat att uttala sig om påståendet och ge intervjuer, och..."
Jag skrattade, och skakade än en gång på huvudet. Jag la ihop tidningen på det tomma sätet brevid igen, och kollade ut genom fönstret, ut på molnen och den uppstigande solen. Varifrån fick tidningarna allt ifrån? Visst, själva påståendet var ju sant, men för det första hade vi inte ens varit på café sedan hemkomsten, för det andra hade ingen försökt nå oss än. Aja, det skulle väl förbli ett mysterium...
Jag avbröts i mina tankar av en röst som kom ur högtalarna. Jag spetsade öronen och försökte höra vad som sades genom det ständiga bruset.
"...Hallå, det är kapten som talar. Vi har olyckligtvis fått problem med en av våra motorer, och kommer att bli tvungna att göra en nödlandning på havet. Vi ber alla passagerare att behålla lugnet. Flytvästar finns under era säten..."
Jag började känna mig lite orolig, men föste snabbt bort de tankarna. Det skulle säkert gå bra. Piloterna var väl utbildade till sånt. Hoppades jag...
*
Det visade sig... att det inte alls skulle gå så bra. Fast det visste jag förstås inte då, än. Så jag satt kvar och försökte ta det lugnt. Jag förstod såklart att jag inte på några villkor skulle komma fram till Rio ikväll. Inte alls. Men jag försökte att inte fokusera på det. Helst skulle jag ha velat ringa Milena, men det gick ju inte, inte minst för att det inte var tillåtet att ringa på flyget. Förresten tror jag inte att det här var den bästa tidpunkten att ringa henne på. Hon var nog inte vaken, och skulle troligen bli ganska upprörd om hon fick reda på vad som just höll på att hända... Eller, ja... Hon skulle nog snarare få en panikattack eller något sånt...
Plötsligt hörde jag en kraftig smäll, och ett par sekunder senare känden jag stöten genom kroppen. Jag kollade förskräckt ut genom fönstret. Nej, vi var fortfarande uppe i luften. Det var inte vattenytan vi hade slagit i. Men vad var det då som hade hänt? Jag förstod inte riktigt. Jag kollade snabbt ut genom fönstret för att försöka avgöra avståndet till vattenytan...
Då såg jag det. Jag kunde knappt andas när jag såg förödelsen. Nästan hela vingen på min sida av flygplanet var svart, och det glödde lite om den, här och var. I nästa sekund såg jag ett starkt ljus utanför fönstret, och förstod vad som hade hänt.
'Blixten har slagit ner i vingen'
Jag kunde inte tänka. Vi skulle störta. Jag hann inte känna någon panik, utan bara tomhet. Jag hörde hur andra, bakom och brevid mig, nu hade upptäckt samma sak, som jag redan sett. Skrik och rop på hjälp hördes lite överallt ifrån. Det var såklart förgäves. Vi skulle dö. Allihop. Jag kände hur planet ändrade riktning och hur min rygg trycktes mot ryggstödet, och såg genom fönstret havet som närmade sig med allt större hastighet. Jag fäste min blick på mitt vänstra ringfinger och strök över ringen, innan jag förde handen till hjärtat och bad en stilla bön. Det sista jag tänkte innan planets nos träffade vattenytan var:
'Snälla, låt Milena få leva ett långt och lyckligt liv. Och låt henne få veta att jag älskar henne. Det får hon aldrig glömma. Vad som än händer med mig.' Jag gjorde en paus. 'Jag älskar dig. För alltid.'
......
KOMMENTERA!! LoveYa/Wanja♥
"-För att glömma allt." Jag märkte inte att jag hade tänkt högt förrän killen sa:
"-Vad sa du?" Jag bet ihop.
"-Inget." Han log på ett sätt som för mig kändes ondskefullt och drog mig närmare sig.
"-Dåså. Det finns inget att vara rädd för."
Det sista jag tänkte innan mina läppar mötte den främmande killens var: 'Förlåt Eric. Jag vet att du aldrig kommer att förlåta mig, men jag älskar dig. Av hela mitt hjärta. Förlåt."
Det enda jag verkligen kände sen var de salta tårarna som rann nerför mina kinder.
Erics perspektiv - två veckor tidigare:
Mackan med ost och skinka var inte särskilt god, förresten var den fortfarande halvfryst, så jag lämnade den halvuppäten. Jag visste att jag ändå skulle få en rejäl middag på hotellet senare, så det spelade egentligen inte så stor roll om jag åt nu. Jag tog en tidning som låg på sätet brevid mig. Det var expressen från kvällen innan. Det var inga särskilda intressanta artiklar, så jag bläddrade bara igenom den snabbt. Plötsligt fångade en liten notis, i hörnet av en sida, min blick.
"Eric Saade och Milena Seger förlovade"
Jag log för mig själv, och skakade samtidigt på huvudet. Hur hade de där tidningsmänniskorna fått reda på det? Jag skummade snabbt igenom notisen...
"...enligt en säker källa skall nu artisten Eric Saade, 21, och hans flickvän Milena Seger, 18, har lovat varandra evig kärlek genom att byta ringar. Paret skall ha setts på ett café tidigare under veckan, då de skall ha fikat och sett väldigt lyckliga ut. Ett vittne säger: '-Ja, de såg mycket förälskade ut, och hade bara ögon för varandra'. Nu undrar så klart alla: När är det dags att skrida fram till altaret? Paret har vägrat att uttala sig om påståendet och ge intervjuer, och..."
Jag skrattade, och skakade än en gång på huvudet. Jag la ihop tidningen på det tomma sätet brevid igen, och kollade ut genom fönstret, ut på molnen och den uppstigande solen. Varifrån fick tidningarna allt ifrån? Visst, själva påståendet var ju sant, men för det första hade vi inte ens varit på café sedan hemkomsten, för det andra hade ingen försökt nå oss än. Aja, det skulle väl förbli ett mysterium...
Jag avbröts i mina tankar av en röst som kom ur högtalarna. Jag spetsade öronen och försökte höra vad som sades genom det ständiga bruset.
"...Hallå, det är kapten som talar. Vi har olyckligtvis fått problem med en av våra motorer, och kommer att bli tvungna att göra en nödlandning på havet. Vi ber alla passagerare att behålla lugnet. Flytvästar finns under era säten..."
Jag började känna mig lite orolig, men föste snabbt bort de tankarna. Det skulle säkert gå bra. Piloterna var väl utbildade till sånt. Hoppades jag...
*
Det visade sig... att det inte alls skulle gå så bra. Fast det visste jag förstås inte då, än. Så jag satt kvar och försökte ta det lugnt. Jag förstod såklart att jag inte på några villkor skulle komma fram till Rio ikväll. Inte alls. Men jag försökte att inte fokusera på det. Helst skulle jag ha velat ringa Milena, men det gick ju inte, inte minst för att det inte var tillåtet att ringa på flyget. Förresten tror jag inte att det här var den bästa tidpunkten att ringa henne på. Hon var nog inte vaken, och skulle troligen bli ganska upprörd om hon fick reda på vad som just höll på att hända... Eller, ja... Hon skulle nog snarare få en panikattack eller något sånt...
Plötsligt hörde jag en kraftig smäll, och ett par sekunder senare känden jag stöten genom kroppen. Jag kollade förskräckt ut genom fönstret. Nej, vi var fortfarande uppe i luften. Det var inte vattenytan vi hade slagit i. Men vad var det då som hade hänt? Jag förstod inte riktigt. Jag kollade snabbt ut genom fönstret för att försöka avgöra avståndet till vattenytan...
Då såg jag det. Jag kunde knappt andas när jag såg förödelsen. Nästan hela vingen på min sida av flygplanet var svart, och det glödde lite om den, här och var. I nästa sekund såg jag ett starkt ljus utanför fönstret, och förstod vad som hade hänt.
'Blixten har slagit ner i vingen'
Jag kunde inte tänka. Vi skulle störta. Jag hann inte känna någon panik, utan bara tomhet. Jag hörde hur andra, bakom och brevid mig, nu hade upptäckt samma sak, som jag redan sett. Skrik och rop på hjälp hördes lite överallt ifrån. Det var såklart förgäves. Vi skulle dö. Allihop. Jag kände hur planet ändrade riktning och hur min rygg trycktes mot ryggstödet, och såg genom fönstret havet som närmade sig med allt större hastighet. Jag fäste min blick på mitt vänstra ringfinger och strök över ringen, innan jag förde handen till hjärtat och bad en stilla bön. Det sista jag tänkte innan planets nos träffade vattenytan var:
'Snälla, låt Milena få leva ett långt och lyckligt liv. Och låt henne få veta att jag älskar henne. Det får hon aldrig glömma. Vad som än händer med mig.' Jag gjorde en paus. 'Jag älskar dig. För alltid.'
......
KOMMENTERA!! LoveYa/Wanja♥
At the Break of Dawn...♥ - Kapitel 4
Klockan började närma sig sju, och det var helt mörkt ute. Svensk vinter. Jag och Lina stod i hallen och gjorde iordning oss för att dra ut på stan för en kväll. Jag kände mig arg på mig själv på något sätt, och något sa mig att jag skulle stanna hemma, men jag kastade bort tankarna och knäppte snabbt knapparna i kappan.
Så fort vi hade kommit utanför dörren kände jag det friska luften strömma emot mig. Jag andades in, och njöt. Jag hade glömt att luft kunde smaka så gott. Jag stod där en stund och bara kollade ut över gatan och alla frosttäckta bilar, och kände mig på bättre humör än någonsin de senaste två veckorna. Inte för att jag var glad, men det var definitivt bättre.
Jag förstod inte att Lina pratade med mig förrän hon puffade till mig.
"...sen tänkte jag att vi kunde gå och äta på Pure, och... Milena, hör du mig?" Jag vände mig lite förstrött mot henne.
"-Förlåt. Jag var borta i tankarna bara." Sa jag och hon klämde fram ett leende.
"-Det är lugnt." Mumlade hon. Jag försökte le tillbaka, men jag kunde inte. Inte än. Jag tvivlade på att jag någonsin skulle kunna le igen, men jag skulle göra mitt bästa. Med tiden kanske... kanske.
*
När vi gick ur spårvagnen nere vid Sergels torg blev jag överraskad över hur många människor som verkligen var ute nu på kvällen. Men det borde jag väl veta. Nej, herregud. Lina hade rätt. Jag hade hållit mig undan alldeles för länge. Det var bra gjort av henne att ta med mig ut, intalade jag mig. Även om jag någonstans inom mig kände att jag skulle komma att göra någonting som var fel, snart. Fruktansvärt fel.
Lina drog med mig bort till Drottninggatan, och vi promenerade runt ett tag och kollade i skyltfönstren. Eller... mina ögon var väl där, men jag såg ingenting.
'1 December 2011'
Tänk, det var redan december... jag blev vagt medveten om att vissa affärer hade börjat med julskyltning. Jag mindes att jag tidigare år hade längat efter det hela hösten, och rusat in i affärerna redan i oktober bara för att bli besviken över att de inte hade börjat spela julmusik än. Just nu brydde jag mig inte ett dugg. Om några veckor skulle det säkert vara fullt med snö här, och tidningarna skulle skriva om "snökaoset", "SJs fiasko" och allt sånt där. Som vanligt... Nej. Ingenting skulle någonsin bli som vanligt igen. Jag skakade på huvudet. Snälla. Kunde inte någon bara få mig att släppa allt för en stund? Han var ju död. Jag kunde inte göra någonting åt det.
Fast... ja, någonstans, långt inom mig, kände jag att det fanns hopp. Han kanske hade räddat undan sig på en vrakbit? Han kanske hade klarat sig på något omöjligt, helt fantastiskt sätt? Jag blundade och knöt min vänstra hand mot hjärtat. Och bad.
*
På Pure var det fullt av folk, och musiken dunkade så högt att jag knappt hörde vad Lina ropade till mig. Jag ryckte på axlarna, hon tag tag i mig så att hon kunde prata direkt i mitt öra.
"-Vad vill du ha?" Jag visste inte. Jag ryckte på axlarna. Hon nickade och släppte mig för ett tag.
Jag kunde se hur hon mimade: 'är strax tillbaka!' Så jag stannade kvar på samma ställe och kollade mig runt omkring medan jag väntade. Överallt stod folk med drinkar, och minglade eller dansade. Flera av de var lite halvt berusade, det syntes, och jag bestämde mig redan då för at ta det lite lugnt. Jag kände liksom inte för att festa loss på riktigt.
Plötsligt kände jag en arm runt min midja, och en röst som viskade i mitt öra:
"-Har du inget sällskap, gumman?" Jag vände mig förskräckt om, och såg en lång kille, kanske i tjugoårs-åldern eller äldre, som kollade på mig. Han såg berusad ut. Jag drog mig äcklat undan.
"-Var inte sån, gumman." Jag gillade inte hur han kollade på mig. Jag vände mig bort från honom igen och koncentrerade mig på att ignorera honom. Han verkade inte vilja ge upp på ett tag. Sen kände jag åter igen en arm om min midja, och i nästa sekund var jag vänd mot honom.
"-Vad vill du!?" Jag var irriterad. Kunde inte Lina komma snart, så jag slapp det här äcklet? Han log mot mig.
"-Bara för en kväll, älskling?" Jag ryckte till när han kallade mig 'älskling', och gjorde mig redo att slita mig loss. Men plötsligt kom jag på något. Det blev vändpunkten. Jag fattade tag i händerna som låg på mina axlar och drog de runt min midja.
"-För att glömma allt." Jag märkte inte att jag hade tänkt högt förrän killen sa:
"-Vad sa du?" Jag bet ihop.
"-Inget." Han log på ett sätt som för mig kändes ondskefullt och drog mig närmare sig.
"-Dåså. Det finns inget att vara rädd för."
Det sista jag tänkte innan mina läppar mötte den främmande killens var: 'Förlåt Eric. Jag vet att du aldrig kommer att förlåta mig, men jag älskar dig. Av hela mitt hjärta. Förlåt."
Det enda jag verkligen kände sen var de salta tårarna som rann nerför mina kinder, och ett par hårda, obetydellsefulla läppar i bakgrunden.
Tack så sjukt mkt för alla kommentarer, vi älskar er, ni äger!! Kul också att ni har upptäckt blogresponse!! ;) Kommentera vidare så nu, det mår vi bra av!!:D LoveYa/Wanja♥
"-Är du redo att gå?" Lina stod i dörröppningen. Jag kastade en snabb blick mot ringen som satt på mitt vänstra ringfinger och viskade för mig själv 'Jag älskar dig alltid Eric, förlåt om jag gör något som är fel nu' innan jag klev ut i trapphuset.
Så fort vi hade kommit utanför dörren kände jag det friska luften strömma emot mig. Jag andades in, och njöt. Jag hade glömt att luft kunde smaka så gott. Jag stod där en stund och bara kollade ut över gatan och alla frosttäckta bilar, och kände mig på bättre humör än någonsin de senaste två veckorna. Inte för att jag var glad, men det var definitivt bättre.
Jag förstod inte att Lina pratade med mig förrän hon puffade till mig.
"...sen tänkte jag att vi kunde gå och äta på Pure, och... Milena, hör du mig?" Jag vände mig lite förstrött mot henne.
"-Förlåt. Jag var borta i tankarna bara." Sa jag och hon klämde fram ett leende.
"-Det är lugnt." Mumlade hon. Jag försökte le tillbaka, men jag kunde inte. Inte än. Jag tvivlade på att jag någonsin skulle kunna le igen, men jag skulle göra mitt bästa. Med tiden kanske... kanske.
*
När vi gick ur spårvagnen nere vid Sergels torg blev jag överraskad över hur många människor som verkligen var ute nu på kvällen. Men det borde jag väl veta. Nej, herregud. Lina hade rätt. Jag hade hållit mig undan alldeles för länge. Det var bra gjort av henne att ta med mig ut, intalade jag mig. Även om jag någonstans inom mig kände att jag skulle komma att göra någonting som var fel, snart. Fruktansvärt fel.
Lina drog med mig bort till Drottninggatan, och vi promenerade runt ett tag och kollade i skyltfönstren. Eller... mina ögon var väl där, men jag såg ingenting.
'1 December 2011'
Tänk, det var redan december... jag blev vagt medveten om att vissa affärer hade börjat med julskyltning. Jag mindes att jag tidigare år hade längat efter det hela hösten, och rusat in i affärerna redan i oktober bara för att bli besviken över att de inte hade börjat spela julmusik än. Just nu brydde jag mig inte ett dugg. Om några veckor skulle det säkert vara fullt med snö här, och tidningarna skulle skriva om "snökaoset", "SJs fiasko" och allt sånt där. Som vanligt... Nej. Ingenting skulle någonsin bli som vanligt igen. Jag skakade på huvudet. Snälla. Kunde inte någon bara få mig att släppa allt för en stund? Han var ju död. Jag kunde inte göra någonting åt det.
Fast... ja, någonstans, långt inom mig, kände jag att det fanns hopp. Han kanske hade räddat undan sig på en vrakbit? Han kanske hade klarat sig på något omöjligt, helt fantastiskt sätt? Jag blundade och knöt min vänstra hand mot hjärtat. Och bad.
*
På Pure var det fullt av folk, och musiken dunkade så högt att jag knappt hörde vad Lina ropade till mig. Jag ryckte på axlarna, hon tag tag i mig så att hon kunde prata direkt i mitt öra.
"-Vad vill du ha?" Jag visste inte. Jag ryckte på axlarna. Hon nickade och släppte mig för ett tag.
Jag kunde se hur hon mimade: 'är strax tillbaka!' Så jag stannade kvar på samma ställe och kollade mig runt omkring medan jag väntade. Överallt stod folk med drinkar, och minglade eller dansade. Flera av de var lite halvt berusade, det syntes, och jag bestämde mig redan då för at ta det lite lugnt. Jag kände liksom inte för att festa loss på riktigt.
Plötsligt kände jag en arm runt min midja, och en röst som viskade i mitt öra:
"-Har du inget sällskap, gumman?" Jag vände mig förskräckt om, och såg en lång kille, kanske i tjugoårs-åldern eller äldre, som kollade på mig. Han såg berusad ut. Jag drog mig äcklat undan.
"-Var inte sån, gumman." Jag gillade inte hur han kollade på mig. Jag vände mig bort från honom igen och koncentrerade mig på att ignorera honom. Han verkade inte vilja ge upp på ett tag. Sen kände jag åter igen en arm om min midja, och i nästa sekund var jag vänd mot honom.
"-Vad vill du!?" Jag var irriterad. Kunde inte Lina komma snart, så jag slapp det här äcklet? Han log mot mig.
"-Bara för en kväll, älskling?" Jag ryckte till när han kallade mig 'älskling', och gjorde mig redo att slita mig loss. Men plötsligt kom jag på något. Det blev vändpunkten. Jag fattade tag i händerna som låg på mina axlar och drog de runt min midja.
"-För att glömma allt." Jag märkte inte att jag hade tänkt högt förrän killen sa:
"-Vad sa du?" Jag bet ihop.
"-Inget." Han log på ett sätt som för mig kändes ondskefullt och drog mig närmare sig.
"-Dåså. Det finns inget att vara rädd för."
Det sista jag tänkte innan mina läppar mötte den främmande killens var: 'Förlåt Eric. Jag vet att du aldrig kommer att förlåta mig, men jag älskar dig. Av hela mitt hjärta. Förlåt."
Det enda jag verkligen kände sen var de salta tårarna som rann nerför mina kinder, och ett par hårda, obetydellsefulla läppar i bakgrunden.
Tack så sjukt mkt för alla kommentarer, vi älskar er, ni äger!! Kul också att ni har upptäckt blogresponse!! ;) Kommentera vidare så nu, det mår vi bra av!!:D LoveYa/Wanja♥
At the Break of Dawn...♥ - Kapitel 3
"-Han är fan död!" Nästan skrek hon mellan tårarna, och släppte min hand.
"-Det vet vi ju inte" Jag försökte behålla lugnet i mig men jag kännde hur jag hade svårt att inte tappa taget och bara kasta mig på golvet och skrika.
"-Du vill bara inte veta det!! Eric är död, hans plan störtade, det är bara att förstå, han är död!!" Hon spännde blicken i mig och grät förtvivlat. Jag klarade inte av mer. Kom hon hit för att skälla ut mig? Jag ställde mig upp och sprang till sovrummet där jag slängde mig på sängen. Hon fick bara inte säga så, för det fick inte vara sant.
Tårarna rann och blötte snabbt ner kudden. Jag hörde stolsbenen skrapa i köksgolvet och Lina ställa sig upp.
"-Förlåt, jag... jag" Snart satt hon på sängen och strök mig över ryggen.
"-Förlåt Milena, det är bara så himla svårt för mig nu... med allt. Jag älskade honom, han var min bror" Lina svalde och la sig på rygg brevid mig i sängen.
"-Det är lungt" Hulkade jag. Jag förstod henne. Hon ville ju bara komma bort från all sorg.
"-Jag försöker bara... hela tiden dölja hur ledsen jag är" Hon tog ett djupt andetag. Jag satte mig upp och släppte ut håret som varit uppsatt i en hög knut.
"-Hur är det med Marlene?" Frågade jag Lina som såg sig omkring i rummet.
"-Hon försöker komma över det..." Sa hon tyst och fortsatte:
"-Alla har försökt på tag på dig och frågar hur det är med dig... Du har varit så isolerad på sistonde" Hon såg på mig och rynkade panna. Jag suckade.
"-Jag vet... Jag har inte vetat vart jag ska ta vägen..." Mumlade jag och ställde mig upp. Jag öppnade garderoben där alla Erics scenkläder hängde och kollade menande på dom innan jag stängde igen. Hon nickade.
"-Men du, jag är hungrig... Jag tror du skulle behöva storhandla lite Milena, och att komma ut lite skulle nog inte heller skada" Lina ställde sig upp och var på väg ut mot hallen.
"-Du har rätt"
*
Det kändes konstigt när jag gick ner för trappuppgången. Jag hade seriöst varit väldigt isolerad i lägenheten. Bara suttit hemma hela dagarna och sörjt. Det kändes som en annan tid jag gått ner för stentrapporna, det kändes som något sorts barndomms minne för länge sedan...
"-Så hur känns det?" Klämde Lina ur sig i ett halvt leende och såg på mig. Jag njöt av solstrålarna som lyste mig i ansiktet och luften som blåste genom håret. Känslan var underbar.
"-Bra" Var det ända jag fick ur mig när jag kisade mot den ljusa decemberhimlen. Tänk att det redan var december... Julmånaden.
"-Det var länge sedan du 'såg dagsljus' va?" Lina avbröt mina tankar.
"-Mm, jag antar att man nästan kan säga det" Jag kände hur nästan ett leende letade sig fram på mina läppar. Men bara nästan.
Vi promenerade bort till Ica, där vi tog en rejäl inköpsvagn och gick in i värmen i affären.
"-Vad ska vi köpa?" Frågade Lina när vi kommit in i affären.
"-Allt" Jag log första gången på en mycket lång tid, samtidigt som det sved i hjärtat när jag gjorde det.
Vi gick genom affären och plockade på oss allt som vi kunde tyckas behöva. Plus ett par paket chokladmousse och några redbull. Det kunde gott behövas. Det kändes skönt att Lina hjälpte mig att komma på fötter igen... Jag kunde inte leva ensam i lägenheten hur länge som helst. Då skulle jag nog dö av depression. Men hon påminde mig hela tiden om Eric, och det fick mig att hela tiden vilja gråta.
Flygbladen utanför Ica hade de samma rubriker som de haft de senaste dagarna, men det började avta en aning. Tydligen hade de haft en minnesdag för alla som blev förlorade i flygolyckan på Sergels för ett par dagar sedan, hela fanskaror hade stått och gråtit för Eric. Själv hade jag suttit hemma i soffan och ångestätit choklad. Jag fick nästan lite dåligt samvete. Jag visste att Erics familj och min familj också hade varit där.
"-Var du där?" Frågade jag Lina och pekade på Aftonbladets förstasida.
"-Nej" Hon kollade ner i marken.
"-Inte du heller va?" Hon såg på mig med ledsna ögon.
"-Nej" Sa jag känslolöst och vi började gå hem med två välfyllda kassar var.
*
När vi äntligen kommit innanför dörren med allt var vi trötta och hungriga. Så vi började laga mat. Vi ansträngde oss och lagade saffransrisotto, eftersom dom äntligen börjat sälja saffran i affärerna. Innan december var det svårt att få tag i på Ica.
"-Vad gott det ska bli" Log Lina när hon dukade fram tallrikar och bestick.
"-Mm" Det doftande underbart i köket.
Inte innan jag smakade insåg jag varför det så snabbt föll i mig att laga just risotton. Det var det jag åt kvällen jag och Eric blev tillsammans. Det smakade precis så. Smaken spred sig i munnen och det gjorde ont, när jag tänkte på den magiska kvällen på skärgårsön. Strax efter maten hade vi kysst varandra första gången. Jag mindes precis hans ord när vi satt och åt:
"-Har du någon pojkvän?"
"-Nej. Och du, är till tillsammans med någon...?"
"-Nej! Eller jag vet inte..."
Plötsligt mådde jag illa. Jag vet inte vart det kom ifrån. Jag bara saknade honom så förfärligt mycket, jag ville att han skulle vara här nu - kyssa mig, hålla om mig, säga att han älskar mig... Jag reste mig från stolen och sprang till badrummet där jag gråtande satte mig på toalettlocket med händerna för ansiktet. Jag klarade inte mer.
"-Gumman, är du okej?" Lina stod snart vid min sida och såg på mig med blanka ögon. Jag nickade stumt och torkade hulkande tårarna med en handduk som Lina räckte mig.
"-Förlåt" Sa jag tyst och kramade henne. Tillsammans gick vi ut till köket igen för att fortsätta äta. Tillsammans fick vi lov att klara oss genom allt det här.
*
"-Vi borde gå ut" Sa jag när vi satt i soffan och zappade mellan kanalerna.
"-Va?" Lina såg helt borta ut.
"-Jag sa att vi borde gå ut, dra till nån pub, glömma allt lite" Det gjorde ont att säga det men det var sant.
"-Och det kommer från dig? Bra!" Lina såg plötsligt glad ut och reste sig ur soffan.
*
Klockan började närma sig sju, och det var helt mörkt ute. Svensk vinter. Jag och Lina stod i hallen och gjorde iordning oss för att dra ut på stan för en kväll. Jag kände mig arg på mig själv på något sätt, och något sa mig att jag skulle stanna hemma, men jag kastade bort tankarna och knäppte snabbt knapparna i kappan.
"-Är du redo att gå?" Lina stod i dörröppningen. Jag kastade en snabb blick mot ringen som satt på mitt vänstra ringfinger och viskade för mig själv 'Jag älskar dig alltid Eric, förlåt om jag gör något som är fel nu' innan jag klev ut i trapphuset.
SOM TACK FÖR ALLA FINA KOMMENTARER (16 st!!), publicerar vi kapitel tre idag också , som vi egentigen först tänkt publicera imorgon..! Tack så sjukt mycket verkligen, det peppar när ni skriver så fina saker! Fortsätt så bara ;D Puss! /Nina ♥
At the Break of Dawn...♥ - Kapitel 2
Jag kollade på pappret. 04.03. Det var rätt. Jag kunde inte andas. Jag kollade en extra gång på flygnumret, som jag de senaste sekunderna hade lärt mig helt utantill. SKX3997. Plötsligt kom flygnumret upp på skärmen. Jag stelnade till.
Tick.
Tack.
Tick.
Tack.
Det kändes som tiden hade stannat. Jag hörde inte ens klockans tickande längre.
Det var som om numret på TV-skärmen hade etsats fast där. Det var det enda jag såg.
'SKX3997'
Så, detta var kapitel två! Hur tycker ni att nya novellen blir? :D Tack, tack, tack för alla söta kommentarer på första kapitlet! Vet ni hur glada vi blir?! Puss på er! Som alltid, ju fler som kommenterar, ju snabbare kommer nästa kapitel! NI ÄR BÄST ! Puss o kram /Nina ♥
Tick.
Tack.
Tick.
Tack.
Det kändes som tiden hade stannat. Jag hörde inte ens klockans tickande längre.
Det var som om numret på TV-skärmen hade etsats fast där. Det var det enda jag såg.
'SKX3997'
1 december, Stockholm:
När jag vaknade lördagmorgonen var mina kinder uttorkade och mina ögon sved. Precis som de senaste fjorton dagarna. Jag hade levt i mörker, jag hade inte gjort något, inte pratat med något, knappt ätit något. Jag hade gråtit mig till sömns i fjorton dagar. För Eric kom inte. Han kom aldrig fram. Jag fick aldrig smset som sa 'jag har landat, resan gick bra, jag älskar dig', för resan gick inte bra. Planet störtade.
Tidningarna skrev nonstop om flygolyckan. Flygplanet hade hittats på botten av havet mitt i atlanten, men ingen fanns kvar i det... Inga människor hade hittats döda, men inte heller några levande. Ingen visste om de överlevt, alla hoppades att de skulle gjort det, men innerst inne visste nog alla att de inte skulle klarat sig mitt ute i atlanten i två veckor. Jag hade nästan tappat hoppet själv nu, fast jag lovat mig själv att inte göra det.
Jag fick ständigt telefonsamtal från mina vänner, min familj, Erics familj, pressen... Alla ville trösta mig. Alla ville väl. Men jag kunde inte bli glad. Inte nu. Det känndes som jag aldrig skulle kunna bli glad igen. Först Marcus, min tvillingbror, sen Eric, den som jag älskade mest på hela jordklotet. Det var mer än jag någonsinn skulle klara av. Eric hade fyllt upp tomrummet efter min bror, och gjort mitt liv levande igen efter olyckan, men vem skulle fylla upp tomrummet efter Eric? Det var omöjligt.
Jag satt mig upp i sängen och torkade av kinderna med det vita täckets ena hörn. Jag kände mig smutsig. Jag hade inte brytt mig om att duscha den senaste tiden. Inte tvätta, städa eller diska heller för den delen... Mitt huvud smärtade och jag drog handen genom mitt rufsiga hår, som jag inte borstat på flera dagar. Jag behövde göra något åt det här.
Jag började med att duscha. Jag hade glömt hur skönt det var att låta det varma vattnet forsa nedför ryggen, men doften av duschtvålen fick mig att få tillbaka det ledsna i mig. Den doftade Eric. Jag kände tårar bränna i halsen men svalde dom snabbt. Jag hade gråtit alldelles för mycket redan.
När jag duschat klart öppnade garderoben på vid gavel och slängde ut alla mina kläder på sängen. Vad skulle jag ta på mig? Inte de smutsiga mjukisbyxorna och den färglösa Gina Tricot-Sale T-shirten. Jag drog på mig ett par tajta jeans med hög midja och stoppade ner en vit blus i den. Sedan blåste jag mitt hår, och blåste bort tårarna från kinderna, som kom ur mina ögon när jag såg uppsättningarna av Erics scenkläder i garderoben.
Efter en rejäl frukost, som jag inte ätit på mycket länge, diskade jag all disk som stod samlad på diskbänken och hämtade dammsugaren ur städskåpet. Jag råkade komma åt metallhantagen med min vänstra hand plingade det till. Ringen. Diamanterna som prydde den blänkte i solskenet som trängde in genom panormafönstrets glasrutor. Det kändes som ett hugg i hjärtat. Ringen, som betydde att vi alltid skulle älska varandra. Tänk om han levde? Tänk om han fortfarande hade på sig ringen? Jag tappade fort hoppet i mina tankar. Antagligen låg ringen rostig på havets botten någonstans om inte en stor fisk svalt den.
Jag svalde tårarna och återgick till städningen, som verkligen behövdes. Jag plockade bort alla chokladpapper från mitt deppätande från soffbordet och golvet, men kunde inte med att plocka bort allt som påminde om Eric. Jag fick inte tappa hoppen helt. Än. Jag fick inte släppa taget. Än.
*
Jag satt utmattad i soffan, när det ringde på dörren. Vem kunde det vara? Trött och med dunkade huvudvärk gick jag för att öppna. Jag orkade inte med fler blombuketter och tröstande ord.
"-Hej, får jag komma in?" Linas ansiktsuttryck var lika känslolöst som mitt.
"-Visst" Hon klev in i hallen och kramade om mig.
"-Jag har saknat dig" Viskade hon tyst, snyftande i mitt öra.
"-Jag har saknat dig också" Jag kände hur tårarna var på väg igen.
Vi gick in och satte oss vid bordet i köket.
"-Vill du ha något att äta?" Jag ställde mig upp och gick mot kylskåpet.
"-Vad finns det?" Lina försökte tränga ur sig ett leende men jag såg att det inte gick så bra.
Jag öppnade kylskåpet. Det fanns knappt någonting och det stank kylskåpslukt. En blandning av sur mjölk och gamla potatisar. Jag tog ut mjölkpaketet.
"-Inte mycket .." Mumlade jag medans jag hällde ut mjölken i diskhon. Den var klumpig och jag fick kväljningar av den sura lukten.
"-Jag har inte handlat på ett tag" Jag stängde kylskåpet igen.
"-Du har inte varit ute någonting va?" Lina såg på mig med ledsna ögon. Jag skakade långsamt och satte mig ner på stolen igen. Lina tog min hand, och såg på ringen.
"-Du måste komma över det här, även om det är svårt, Milena. Vi alla måste göra det." Hon såg på mig och jag såg hur hon försökte dölja tårarna. Eric var ju trots allt hennes bror.
"-Jag vet...men det är bara så jävla svårt" Jag slöt ögonen och blundade hårt. När jag gjorde det flög massor av bilder av Eric förbi. Hans skratt, hans kyssar... Jag kunde nästan höra hans röst i mitt huvud. Jag kunde till och med nästan känna hans doft och hans armar runt om mig.
"-Det är svårt för oss alla, Milena" Hennes ögon var blanka.
"-Jag vet... jag vet..." Jag såg upp på henne.
"-Men han kanske lever" Sa jag tydligt. Hon såg frågande på mig, harklade sig och torkade bort några tårar från kinderna.
"-Lyssna på mig nu. Det är väldigt svårt att säga det. Men han lever inte. Han är död, för fan" Tårar började forsa ner för hennes kinder.
"-Han är fan död!" Nästan skrek hon mellan tårarna, och släppte min hand.
"-Det vet vi ju inte" Jag försökte behålla lugnet i mig men jag kännde hur jag hade svårt att inte tappa taget och bara kasta mig på golvet och skrika.
"-Du vill bara inte veta det!! Eric är död, hans plan störtade, det är bara att förstå, han är död!!" Hon spände blicken i mig och grät förtvivlat. Jag klarade inte av mer. Kom hon hit för att skälla ut mig? Jag ställde mig upp och sprang till sovrummet där jag slängde mig på sängen. Hon fick bara inte säga så, för det fick inte vara sant.
At the Break of Dawn...♥ - Kapitel 1
"-Jag vill inte att du ska åka."
Eric låg med armarna tätt omkring mig. Han kramade om mig lite hårdare, och borrade in sin ansikte i mitt hår. Det var inte länge sen vi hade kommit hem från vår underbara resa, men Eric hade redan en hel del att göra igen.
"-Och du vet att jag inte vill åka ifrån dig. Men ibland måste man göra saker man inte vill."
"-Jag vet..." Jag kurade ihop mig i hans famn, och drog lite i hans händer som kramade om mig bakifrån. Ja. Ja visste ju det. Men det var så svårt att bara lämna varandra efter att ha tillbringat varenda liten sekund tillsammans i två hela veckor. Eric fortsatte min mening:
"-...och du vet ju att jag snart kommer tillbaka. Då kommer jag inte åka bort förrän efter jul."
"-Mm." Det kändes redan lite bättre när han sa det. När han skulle komma hem skulle vi ha tid igen tillsammans. Han skulle ju såklart fortfarande jobba och sånt, men han skulle vara hemma i alla fall. Jag längtade redan. Vilket egentligen var ganska konstigt eftersom vi fortfarande var tillsammans. Plötsligt kom jag på något.
"-Kommer du ihåg Arianna?" Jag vände mig mot Eric, som så eftertänksam ut.
"-Va?" Jag ryckte på axlarna.
"-Ja... Du vet. Hon den där tjejen, vars föräldrar vi träffade på semestern, en kväll..." En kväll. Men ingen kväll som helst. Den mest underbara kvällen i mitt liv. Jag log när jag tänkte på det, och var tvungen att lyfta upp min vänstra hand för att ännu en gång kolla på ringen som satt på mitt ringfinger. Vilket jag hade gjort tusentals gånger den sista tiden. Jag hade fortfarande svårt att förstå att det verkligen var sant. Vi hade fortfarande ingen om när löftet skulle bli verklighet, men just nu behövde jag inte veta det. Vetskapen om att vi skulle stanna tillsammans för alltid räckte.
Eric såg vad jag gjorde, och sträckte sig efter min hand för att fläta ihop våra fingrar. Ringarna glänste brevid varandra, och jag tittade helt förtrollat på de.
Erics perpektiv:
Jag tittade på våra sammanlänkade händer, och sedan på Milena. Hon kollade fascinerat på ringarna, och jag undrade vad hon tänkte på. Jag kunde inte släppa henne med blicken. Hon var för underbar. Jag kramade om hennes hand en gång till och kysste henne på huvudet.
"-Jag älskar dig." Hon log, och lät sina läppar fara över mitt käkben.
"-Jag älskar dig också."
Jag kände mig plötsligt sorgsen. Det skulle bli så konstigt att vara ifrån henne, även om det bara var en vecka. Jag bet ihop, men lutade mitt huvud mot kudden, som om det skulle kännas bättre i hjärtat då. Det gjorde det såklart inte.
"-Jag saknar dig redan." Jag såg hur hennes ögon blev blanka.
"-Ja. Jag vet inte hur jag ska hålla ut en hel vecka..." Hon avbröt sig, tog tag i mina axlar, och fortsatte: "-Men kom ihåg, sen kan vi vara tillsammans länge. Det sa du ju själv." Jag nickade.
"-Jag vet. Men ändå." Hon kramade om mig, som om hon försökte trösta. Men jag var säker på att hon var lika ledsen som jag.
Milenas perspektiv:
Det kändes som om jag behövde göra något åt det här. Våran sista kväll tillsammans kunde inte bara bestå av att vi var ledsna. Jag kollade på den digitala klockan som stod på nattduksbordet.
23.25
Oj. Jag visste inte att det var så sent. Jag kunde visserligen sova ut imorgon, men Erics flyg skulle gå redan klockan fyra. Jag vände mig mot honom.
"-Vi kanske borde sova. Du måste få lite sömn om du ska upp tidigt." Han log mot mig, fortfarande lite sorgset, men med en kaxig underton.
"-Jag kommer ändå inte kunna sova. Inte så länge du är här." Jag skrattade.
"-Jag kanske borde gå ut och lägga mig i soffan då?" Jag gjorde en ansats att resa mig, men Eric drog snabbt ner mig i sängen igen.
"-Du skulle bara våga", morrade han. Han drog mig tätt intill sig och pressade läpparna mot min panna. Världen började snurra, och jag skrattade lyckligt. Han lät sina händer slinka innanför mitt linne, och sen kände jag bara hans läppar mot mina. Jag kastade armarna om hans hals, och flätade in mina händer i hans hår. Och jag ville aldrig att han skulle sluta. Till slut knde jag förmå mig att säga något.
"-Du... Jag fick plötsligt inte så stor lust att gå till soffan ändå." Han skrattade och kysste mig.
"-Gör inte det då."
*
Jag vaknade av att solen lyste på mig genom persiennerna. Jag gäspade stort, och trevade efter Eric... och möttes av en tom plats där Eric skulle ha varit i vanliga fall. Besvikelsen sköljde över mig. Just det. Jag kollade på klockan.
09.28
Eric satt säkert på flyget nu. Det skulle ha gått ungefär klockan fyra, och jag gissade på att flygresan kanske skulle ta tio timmar. Jag tänkte först sms:a honom, men kom sen på att:
1. Det skulle bli sjukt dyrt.
2. Han skulle ändå inte kunna svara på ett bra tag, eftersom han satt på flyget.
Så jag bestämde mig, eftersom jag ändå inte kunde somna om, att äta lite frukost. Precis när jag skulle gå upp, plingade min iPhone till. Mitt hjärta hoppade till. Tänk om det var Eric. Det var det inte. Det var en sån där nyhet man automatiskt fick om något speciellt hade hänt i världen. Jag orkade inte kolla noga på det, utan gick och satte på TV:n istället. Nyheterna borde hålla på precis nu. Jag hade tur, jag prickade precis in rätt, och fick se nyhetsuppläsarens fejs i rutan.
"-...Och så ett expressmeddelande: Vi har just fått ett meddelande om ett försvunnet flygplan. Flygledartornet på Arlanda fick in information om problem med motorerna efter cirka fyra timmars flygresa, och strax efter bröts radiokontakten. Flyget hade rutten Stockholm-Rio de Janeiro, och avgick från Arlanda klockan 04:03 imorse..."
Mitt hjärta stannade, och jag hörde inte mer... Nej. Det kunde inte vara Erics plan. Det gick så många plan varje dag, det var minimal chans att det skulle vara just det plan Eric hade tagit. Jag sprang snabbt till sovrummet. Jag hittade vad jag letade efter i Erics nattduksbordslåda. Kopiorna av biljetten, där flygnumret, tider och sånt stod. Sen skyndade jag snabbt tillbaka till TV-soffan. Mitt hjärta bultade som en ångmaskin, när nyhetsuppläsaren fortsatte med sitt babbel:
"...Ännu finns inga informationer om överlevande, och anhöriga till offren kommer att kontaktas snarast... " Någon sprang fram och gav honom en lapp, han kollade snabbt på den, och vände sen upp blicken mot kameran igen. "-Vi har nu även fått reda på flygnumret. Rutten var som sagt Stockholm-Rio de Janeiro, och avgick från Arlanda klockan 04.03 imorse..."
Jag kollade på pappret. 04.03. Det var rätt. Jag kunde inte andas. Jag kollade en extra gång på flygnumret, som jag de senaste sekunderna hade lärt mig helt utantill. SKX3997. Plötsligt kom flygnumret upp på skärmen. Jag stelnade till.
Tick.
Tack.
Tick.
Tack.
Det kändes som tiden hade stannat. Jag hörde inte ens klockans tickande längre.
Det var som om numret på TV-skärmen hade etsats fast där. Det var det enda jag såg.
'SKX3997'
Så... det var första kapitlet! Kommentera nu vad ni tycker, så blir vi sjuuuuukt glada!! LoveYa!♥/Wanja
Snart !
Hej allihopa!
Hoppas ni inte har tröttnat på att vänta .. för idag publiceras det första kapitlet på nya novellen! Vi har velat förbereda det lite bara, men vi har skrivit mycket under den lilla pausen :) Vi har gjort en liten ändring i namnet vi tänkte ha eftersom det nu finns på en annan bra novell, men förhoppningsvis blir det väll inte så mycket förväxlingar ändå .. Vi har liksom en genomtänkt 'historia' bakom namnet, så på så sätt ville vi inte ändra på det helt!
Kommentera lite, så publicerar vi kapitlet snabbare :D Puss♥ / Nina
So put your hearts in the air...♥ -Sista kapitlet
Plötsligt hörde jag Eric småskratta bakom mig. Jag vände mig om.
"-Vad är det?" Han drog handen genom håret.
"-Det är bara lite komiskt, att ni tjejer kan stå typ en timme framför spegeln, när man bara ska gå och äta middag. Jag behövde högst fem minuter." För att jag inte skulle ta illa upp, lade han till: "-Men jag måste säga att du är sjukt snygg ikväll." Jag log, och kände hur orden sände en varm stöt genom hjärtat. Jag mönstrade Eric. Han hade på sig en snygg, svart kostym, och såg ut som en modell. Under det hade han på sig en vit skjorta.
"-Kommer du?" Jag gav spegeln en sista blick, och gick sedan fram till Eric, som la sin arm runt min midja.
"-Ja. Redo?" Han log mot mig och kysste mig mjukt.
"-Redo."
Redan på långt avstånd kunde man höra musiken. De hade tydligen redan börjat spela. Jag drog i Erics hand.
"-Kom! Vi måste skynda oss." Han skrattade.
"-Vi har två veckor på oss, älskling." Han drog mig intill sig.
"-Men inte till kvällsmaten. Jag är vrålhungrig!" Han skrattade när jag försökte skynda på stegen, och drog mig avsiktligt ännu närmare till sig igen. Jag förstod att jag inte skulle ha någon chans att komma vidare, så jag slappnade av, och lät honom hålla om mig.
"-Sådärja. Jag visste väl vad som behövdes." Han släppte mig lite, men höll kvar en arm runt min midja. Jag kramade om honom, och lutade huvudet mot hans axel. Jag kände doften av hans nytvättade kostym, och la än en gång märke till hur ofattbart snygg han var ikväll. Jag tvekade lite... men sa sen:
"-Vet du? Du är väldigt snygg i kostym. Väldigt VÄLDIGT till och med." Han kollade ner på mig.
"-Tycker du?" Det märktes att han blev glad. Jag nickade.
"-Ja..." Han avbröt mig genom att kyssa mig, mjukt och kärleksfullt.
"-Och du är helt bedårande vacker i den där klänningen." Sen la han till: "-Asså, vacker är du ju alltid, men det är något särskilt ikväll." Han strök en hårlock bakom örat på mig, och mitt hjärta slog dubbelslag. Hans ögon glittrade, och jag kände... Jag vet faktiskt inte riktigt. Men det kändes speciellt. Annorlunda än annars. Det kändes som om det fanns någonting, där under ytan, som ville ut. Jag ville så gärna veta vad det var. Men jag hade en känsla av att jag behövde vänta. Inte länge, men det behövde få komma fram av sig själv. Och jag kände att det var värt att vänta på.
Erics perspektiv:
Milenas kommentar gjorde mig förvånad.
"-Tycker du?" Jag kollade på henne.
"-Ja..." Jag kände hur en värme spred sig i kroppen. Hon log stort, och jag kunde inget annat än att luta mig ner och kyssa henne. Hon kanske inte förstod det, men jag blev himla glad. Jag var säker på att jag omedvetet skule komma att klä mig i kostym mycket oftare i framtiden. Om jag gjorde det medvetet eller inte var en annan sak. Jag log för mig själv.
"-Och du är helt bedårande vacker i den där klänningen", viskade jag. För det var hon. Jag älskade hur det vita tyget la sig över hennes hud. Jag la snabbt till: "-Asså, vacker är du ju alltid, men det är något särskilt ikväll."
Jag tvekade inte en sekund, utan förde handen mot hennes kind, och strök bort en hårslinga ur hennes ansikte. Jag såg hur hennes ögon glittrade, och jag kunde känna något, i den där blicken. En slags ouppfylld förväntan.
'Du ska få se. Snart.'
Jag sa det inte, men tanken etsade sig fast i mitt huvud. Jag blev lite nervös när jag tänkte på vad som väntade. Tänk om hon inte...? Nej. Jag skulle inte tänka så nu. Jag strök henne ännu en gång över kinden. Hon skulle få se. Snart.
Jag lutade mig lätt ner, tills våra läppar bara var några millimeter ifrån varandra. Jag kunde känna hennes doft, kunde nätt och jämnt känna smaken av hennes läppar. Fjärilarna började fladdra i magen på mig, och jag kände hur jag fick allt svårare att stå emot. En ny våg av hennes doft slog över mig. Det räckte för att jag skulle släppa alla tankar, och lämna över mig själv till känslorna.
Milenas perspektiv:
I nästa sekund kände jag hans mjuka läppar mot mina, och strax efter tappade jag tankeförmågan. Jag särade lätt på läpparna, och drog in smaken av honom. Han var underbar. Ibland undrade jag om han inte egentligen var en ängel, som hade kommit ner på jorden för att befria mänskligheten från all ondska eller nåt sånt. I vissa ögonblick kände jag mig till och med väldigt säker på det. Det här var ett sånt ögonblick. Jag la armarna om hans hals, och flätade in fingrarna i hans, silkesmjuka, svarta hår. Han var underbar. Alldeles för underbar.
*
Det magiska ögonblicket avbröts av att jag kände något nere på mitt ben. Jag ryckte till lätt, och kollade ner. En stor, svart spindel satt på mitt smalben, och höll på att klättra längre upp. Jag skrek högt och hoppade bakåt, samtidigt som jag försökte slå bort det fula kräket från min kropp. Jag fortsatte skrika, och Eric kollade förvånat på mig.
"-AAAAAAAAAAAHHHH!!!!!" Jag fortsatte att slå efter spindeln, fast den troligen redan hade ramlat av. Nu såg Eric också vad jag höll på med, och tog försiktigt tag om mina axlar, och kramade om mig. Jag andades fortfarande snabbt efter panikattacken, och hade tårar i rösten. Men efter att Eric hade hållit om mig en stund och mumlat lugnande ord, kunde jag till slut slappna av. Jag kollade upp på honom.
"-Vad hände?" Han lät lugn, men samtidigt som om han verkligen brydde sig om vad som hade hänt. Jag skakade fortfarande lätt när jag svarade.
"-D-det var en j-j-jättestor spindel på mitt b-ben!" Jag borrade in ansiktet i hans bröstkorg, och han smekte lugnande mitt hår.
"-Såja... Den är väl borta nu?" Jag var tvungen att kolla ner, även om jag egentligen redan visste svaret.
"-Jag t-tror det..." Han fortsatte att krama om mig, och släppte mig först när jag själv rätade på ryggen och ofrivilligt drog mig ur hans grepp. Jag kollade upp på honom.
"-Tack." Han gav mig en puss på munnen.
"-Allt för dig, min dam." Jag fnissade och kollade ner i marken. Jag kände att jag rodnade. Men på ett bra sätt. Han kramade mjukt min hand, och vi fortsatte att gå bort mot restaurangen.
Vi kom snart fram, och togs emot av en servitör. Vi bad om ett bord för två, och servitören slank snabbt iväg för att kolla var det fanns plats. Medan han var borta passade jag på att kolla mig omkring. Det var väldigt mycket folk. Jag hoppades verkligen att vi skulle få en plats. Plötsligt kom servitören tillbaka. Han hade ett lite skyldigt uttryck i ansiktet, och jag hann precis tänka: 'Ånej, vi kommer inte att få plats', innan ha sa:
"-Sorry... we do have two seats, but you have to share the table with another couple. Is that okay?" Han bet sig i läppen och kollade förväntansfullt på oss. Jag tyckte nästan lite synd om honom. Visserligen hade jag väl egentligen helst velat suttit ensam med Eric, men om det var ett annat par brevid gick ju inte världen under. Jag sneglade snabbt på Eric, och svarade sen leende:
"-Sure!" Han såg lättad ut, och log tillbaka. Sen visade med handen bortåt ett håll, och vi följde efter. Medan vi gick pratade han lite.
"-Honeymoon?" Jag skakade på huvudet och log.
"-Not really. Just holidays." Han nickade, och gjorde en gest mot våra kläder.
"-Just thought... your clothes, you know." Ojsan. Det hade jag inte tänkt på. Jag kollade på kläderna. Han hade faktiskt rätt, det skulle nästan kunna vara brudkläder. Svart och vitt... Jag fnissade lite för mig själv.
"-You look really beautiful together." Jag överraskades av hans kommentar, men den värmde.
"-Thank you so much." Jag tog tag i Erics hand och kramade den. Först då la jag märke till att Eric hade varit extra tyst under hela samtalet. Han verkade nästan lite nervös. När vi hade satt oss, vi ett fint litet bord brevid ett medelålders par, frågade jag honom:
"-Är det nåt?" Han såg förvånad ut.
"-Nä... Vadårå?"
"-Du verkade lite borta i tankarna bara." Jag log, och det verkade som om han tvekade en millisekund innan han svarade:
"-Närå. Det var inget speciellt." Han log, och alla tankar på att det var något han döljde för mig var som bortblåsta.
Samma servitör som hade visat oss till bordet tog upp beställningar, och ungefär en halvtimme sen kom maten, tillsammans med en flaska vin. Maten var underbar, och musiken gjorde att hela tillställningen fick en väldigt mysig stämning.
"-Skål." Eric höjde glaset. Jag log.
"-För dig och mig." Han lutade sig över bordet och kysste mig, och plötsligt var jag inte ett dugg sugen på det fina vinet längre. Inte när man kunde få något så mycket bättre.
*
"-Excuse me...?" Det var damen som satt vid vårt bord som tilltalade oss. "-Can it be possible that you are Eric Saade?" Jaha. Första fanet. Vi log mot henne, båda två, och Eric svarade:
"-Yes." Damen kollade förnöjt på sin man - vilket det troligen var - och vände sig sen mot Eric igen.
"-Oh, our daughter is fifteen years old, and she is a huge fan of you! I'm sure she would be so happy if she would get an autograph or a picture of you. Would that be okay?" Eric skrattade.
"-Of course." Kvinnan vände sig mot mannen och sa något på ett främmande språk, som lät som spanska eller nåt. Mannen drog snabbt upp ett papper och en penna ur fickan, och kvinnan tog upp en kamera.
Eric skrev vant ner sin autograph på en sidan av pappret, och frågade sen:
"-What's her name?" Kvinnan log.
"-Arianna." Eric vände blicken mot pappret igen och skrev ner en kort hälsning, och räckte sedan över pappret till mannen igen. De ville ta ett kort med Eric också, så jag fick ställa upp som fotograf. Sen ville de att jag skulle vara med på en bild också, så då fick kvinnan ta över kameran istället.
"-Thank you so much!!!" Paret verkade helt exalterade.
"-Arianna vill be so happy...!" Jag kollade på Eric, och han log mot mig. Jag log tillbaka. Han var så snäll...
*
Medan vi åt pratade vi en hel del med paret, och det visade sig att de kom från Brasilien, och att deras dotter tydligen var ett enormt fan av Eric. Jag förstod att hon skulle bli helt överlycklig. Jag hade själv varit sån för bara några månader sen. Men jag blev ändå imponerad av att Eric hade fans ända borta i Brasilien... Han var tydligen världskänd. Jag kände mig stolt över honom medan kvinnan babblade på om sin dotter.
*
När vi på väg hem hade vi bytt mailadresser, och fått veta en hel del om de. De verkade jättetrevliga. Även om klockan var över elva kände jag mig inte ett dugg trött. Men det skulle ändå bli skönt att komma hem till bungalowen, och ha en mysig kväll tillsammans bara.
Direkt när vi hade kommit innanför tröskeln lyfte Eric upp mig i sin famn och började kyssa mig. Han bar mig fram till sängen där han satte ner mig, utan att låta sina läppar släppa mina. När de till slut gjorde det, strök han mig över kinden.
"-Du... Det är en sak..." Hans röstade stockade sig lite, och jag kände hur det började pirra i magen. Jag visste väl att det var något. Jag tog hans händer i mina, och strök honom mjukt över handryggen.
"-Vadå?" Jag log stort mot honom. Han verkade nervös, det kändes, och han tvekade en stund innan han log ett snett leende och sa:
"-Asså... Jag har ingen aning om hur jag ska säga det här..." Han avbröt sig, och la sen till: "-Vänta. Blunda tills jag säger till." Jag gjorde som han sa, och kände hur hans händer för några sekunder släppte mina. Jag hörde hur en låda drogs ut, och hur det prasslade lätt av papper. Efter en liten stund sa han:
"-Så. Nu kan du titta." När jag öppnade ögonen såg jag att han höll i ett litet paket med mörkgrönt papper och ljusgrönt presentband. Jag kollade förvånat upp på Eric.
"-Är det till mig?" Han skrattade lite nervöst, och svarade:
"-Ja, det skulle jag tro..." Jag log stort och förväntansfullt mot honom, och vände sen snabbt ner blicken till paketet, som jag omsorgsfullt öppnade.
Tillslut hade jag en liten, med siden beklädd ask, i mina händer. Vad kunde det vara? Jag öppnade den försiktigt, och det som jag fick se sen gjorde mig mållös. I asken låg den vackraste ring jag någonsin hade sett. Den var beklädd med små, små diamanter, och glänste underbart vackert. Jag kände hur jag bara gapade, och jag kollade upp på Eric.
Han harklade sig, och medan jag omväxlande kollade på honom och på ringen, tog han mina händer.
"-Det finns något jag gärna skulle vilja berätta för dig..." Jag kände hur mitt hjärta började slå snabbare, och hur en underbar värme spred sig genom hela kroppen. Jag kunde inte fatta det. Jag kunde seriöst inte fatta det. Eric harklade sig igen, och tog ny sats. Han sjönk ner på ett knä, och jag kunde inte andas.
"-Milena Seger, jag har tänkt på det här länge, väldigt länge... och... jag lovar att jag alltid kommer älska dig, Milena, vad som än händer... Varenda ögonblick... För alltid... Vill du...?" Han klarade inte av att avsluta meningen, men nu förstod jag. Det var så självklart, men ändå så overkligt. Jag kände hur det började glöda, långt nere i maggropen, och jag visste att den här elden aldrig skulle gå att släcka.
Jag tittade länge in i Erics uppriktiga glittrande ögon, oförmögen att säga något. Allt var så perfekt. Det var som i en dröm. Eller som i en film. Och det var jag och Eric som var huvudpersonerna. Jag kände hur mina mungipor, utan att jag behövde göra någonting alls, drogs uppåt, i ett leende.
Jag sa inget på en mycket lång stund, och jag såg en oro börja gro i Erics ögon. Så jag tog ett andetag, och svarade, högt och tydligt, på den mest underbara fråga jag någonsin blivit ställd:
"-Ja."
Först verkade det som om han inte riktigt förstod innebörden i mina ord, och han stirrade bara på mig som om han inte kunde fatta att jag verkligen hade sagt det. Men när han väl gjorde det, spred sig ett leende i hans ansikte, så underbart att det inte gick att beskriva, vackert som en ängels. Nä... vackrare.
"-Du sa ja. Jag kan inte fatta det." Plötsligt släppte allt, och hans ansikte lyste som tusen solar. Han ropade lyckligt:
"-DU SA JA!" Han tog mitt ansikte, och kysste det med en passion så stor som... Ja, jag vet inte vad. Helt underbar var den i alla fall. Jag log, och det kändes som om jag var den lyckligaste människan i hela universum.
Han tog mina händer, och kollade mig rakt i ögonen. Och jag kunde se, att han var lycklig. Han var så himla lycklig. Han släppte mina händer och tog försiktigt asken ur mitt grepp och lyfte med omsorg ut ringen. Han väntade en stund, som för att kontrollera att den inte hade tappat sin glans, och tog sen tag i min vänstra hand. Försiktigt, men ändå ivrigt, trädde han på det lilla, glittrande föremålet på mitt ringfinger. Hela tiden tittade han på mig. Och hela tiden tittade jag på honom.
Nu satt ringen där. På mitt finger. Och där skulle den förhoppningsvis stanna för alltid.
Så... Det känns lite sorgligt att säga, men det här var sista kapitlet av "So put your hearts in the air..."
Det har varit fantastisk att skriva den här novellen, och all respons från er läsare har varit så himla underbar. Ni ska veta, att vi älskar er. För alltid!♥ LoveYa/Wanja&Nina♥
PS. Vi kommer nu här på SaadeStoories ha ett par dagar uppehåll, innan nästan novell startar... Så glöm för allt i världen inte att komma tillbaka och kolla in bloggen då!!
LOVEYA!!!!!♥
"-Vad är det?" Han drog handen genom håret.
"-Det är bara lite komiskt, att ni tjejer kan stå typ en timme framför spegeln, när man bara ska gå och äta middag. Jag behövde högst fem minuter." För att jag inte skulle ta illa upp, lade han till: "-Men jag måste säga att du är sjukt snygg ikväll." Jag log, och kände hur orden sände en varm stöt genom hjärtat. Jag mönstrade Eric. Han hade på sig en snygg, svart kostym, och såg ut som en modell. Under det hade han på sig en vit skjorta.
"-Kommer du?" Jag gav spegeln en sista blick, och gick sedan fram till Eric, som la sin arm runt min midja.
"-Ja. Redo?" Han log mot mig och kysste mig mjukt.
"-Redo."
Redan på långt avstånd kunde man höra musiken. De hade tydligen redan börjat spela. Jag drog i Erics hand.
"-Kom! Vi måste skynda oss." Han skrattade.
"-Vi har två veckor på oss, älskling." Han drog mig intill sig.
"-Men inte till kvällsmaten. Jag är vrålhungrig!" Han skrattade när jag försökte skynda på stegen, och drog mig avsiktligt ännu närmare till sig igen. Jag förstod att jag inte skulle ha någon chans att komma vidare, så jag slappnade av, och lät honom hålla om mig.
"-Sådärja. Jag visste väl vad som behövdes." Han släppte mig lite, men höll kvar en arm runt min midja. Jag kramade om honom, och lutade huvudet mot hans axel. Jag kände doften av hans nytvättade kostym, och la än en gång märke till hur ofattbart snygg han var ikväll. Jag tvekade lite... men sa sen:
"-Vet du? Du är väldigt snygg i kostym. Väldigt VÄLDIGT till och med." Han kollade ner på mig.
"-Tycker du?" Det märktes att han blev glad. Jag nickade.
"-Ja..." Han avbröt mig genom att kyssa mig, mjukt och kärleksfullt.
"-Och du är helt bedårande vacker i den där klänningen." Sen la han till: "-Asså, vacker är du ju alltid, men det är något särskilt ikväll." Han strök en hårlock bakom örat på mig, och mitt hjärta slog dubbelslag. Hans ögon glittrade, och jag kände... Jag vet faktiskt inte riktigt. Men det kändes speciellt. Annorlunda än annars. Det kändes som om det fanns någonting, där under ytan, som ville ut. Jag ville så gärna veta vad det var. Men jag hade en känsla av att jag behövde vänta. Inte länge, men det behövde få komma fram av sig själv. Och jag kände att det var värt att vänta på.
Erics perspektiv:
Milenas kommentar gjorde mig förvånad.
"-Tycker du?" Jag kollade på henne.
"-Ja..." Jag kände hur en värme spred sig i kroppen. Hon log stort, och jag kunde inget annat än att luta mig ner och kyssa henne. Hon kanske inte förstod det, men jag blev himla glad. Jag var säker på att jag omedvetet skule komma att klä mig i kostym mycket oftare i framtiden. Om jag gjorde det medvetet eller inte var en annan sak. Jag log för mig själv.
"-Och du är helt bedårande vacker i den där klänningen", viskade jag. För det var hon. Jag älskade hur det vita tyget la sig över hennes hud. Jag la snabbt till: "-Asså, vacker är du ju alltid, men det är något särskilt ikväll."
Jag tvekade inte en sekund, utan förde handen mot hennes kind, och strök bort en hårslinga ur hennes ansikte. Jag såg hur hennes ögon glittrade, och jag kunde känna något, i den där blicken. En slags ouppfylld förväntan.
'Du ska få se. Snart.'
Jag sa det inte, men tanken etsade sig fast i mitt huvud. Jag blev lite nervös när jag tänkte på vad som väntade. Tänk om hon inte...? Nej. Jag skulle inte tänka så nu. Jag strök henne ännu en gång över kinden. Hon skulle få se. Snart.
Jag lutade mig lätt ner, tills våra läppar bara var några millimeter ifrån varandra. Jag kunde känna hennes doft, kunde nätt och jämnt känna smaken av hennes läppar. Fjärilarna började fladdra i magen på mig, och jag kände hur jag fick allt svårare att stå emot. En ny våg av hennes doft slog över mig. Det räckte för att jag skulle släppa alla tankar, och lämna över mig själv till känslorna.
Milenas perspektiv:
I nästa sekund kände jag hans mjuka läppar mot mina, och strax efter tappade jag tankeförmågan. Jag särade lätt på läpparna, och drog in smaken av honom. Han var underbar. Ibland undrade jag om han inte egentligen var en ängel, som hade kommit ner på jorden för att befria mänskligheten från all ondska eller nåt sånt. I vissa ögonblick kände jag mig till och med väldigt säker på det. Det här var ett sånt ögonblick. Jag la armarna om hans hals, och flätade in fingrarna i hans, silkesmjuka, svarta hår. Han var underbar. Alldeles för underbar.
*
Det magiska ögonblicket avbröts av att jag kände något nere på mitt ben. Jag ryckte till lätt, och kollade ner. En stor, svart spindel satt på mitt smalben, och höll på att klättra längre upp. Jag skrek högt och hoppade bakåt, samtidigt som jag försökte slå bort det fula kräket från min kropp. Jag fortsatte skrika, och Eric kollade förvånat på mig.
"-AAAAAAAAAAAHHHH!!!!!" Jag fortsatte att slå efter spindeln, fast den troligen redan hade ramlat av. Nu såg Eric också vad jag höll på med, och tog försiktigt tag om mina axlar, och kramade om mig. Jag andades fortfarande snabbt efter panikattacken, och hade tårar i rösten. Men efter att Eric hade hållit om mig en stund och mumlat lugnande ord, kunde jag till slut slappna av. Jag kollade upp på honom.
"-Vad hände?" Han lät lugn, men samtidigt som om han verkligen brydde sig om vad som hade hänt. Jag skakade fortfarande lätt när jag svarade.
"-D-det var en j-j-jättestor spindel på mitt b-ben!" Jag borrade in ansiktet i hans bröstkorg, och han smekte lugnande mitt hår.
"-Såja... Den är väl borta nu?" Jag var tvungen att kolla ner, även om jag egentligen redan visste svaret.
"-Jag t-tror det..." Han fortsatte att krama om mig, och släppte mig först när jag själv rätade på ryggen och ofrivilligt drog mig ur hans grepp. Jag kollade upp på honom.
"-Tack." Han gav mig en puss på munnen.
"-Allt för dig, min dam." Jag fnissade och kollade ner i marken. Jag kände att jag rodnade. Men på ett bra sätt. Han kramade mjukt min hand, och vi fortsatte att gå bort mot restaurangen.
Vi kom snart fram, och togs emot av en servitör. Vi bad om ett bord för två, och servitören slank snabbt iväg för att kolla var det fanns plats. Medan han var borta passade jag på att kolla mig omkring. Det var väldigt mycket folk. Jag hoppades verkligen att vi skulle få en plats. Plötsligt kom servitören tillbaka. Han hade ett lite skyldigt uttryck i ansiktet, och jag hann precis tänka: 'Ånej, vi kommer inte att få plats', innan ha sa:
"-Sorry... we do have two seats, but you have to share the table with another couple. Is that okay?" Han bet sig i läppen och kollade förväntansfullt på oss. Jag tyckte nästan lite synd om honom. Visserligen hade jag väl egentligen helst velat suttit ensam med Eric, men om det var ett annat par brevid gick ju inte världen under. Jag sneglade snabbt på Eric, och svarade sen leende:
"-Sure!" Han såg lättad ut, och log tillbaka. Sen visade med handen bortåt ett håll, och vi följde efter. Medan vi gick pratade han lite.
"-Honeymoon?" Jag skakade på huvudet och log.
"-Not really. Just holidays." Han nickade, och gjorde en gest mot våra kläder.
"-Just thought... your clothes, you know." Ojsan. Det hade jag inte tänkt på. Jag kollade på kläderna. Han hade faktiskt rätt, det skulle nästan kunna vara brudkläder. Svart och vitt... Jag fnissade lite för mig själv.
"-You look really beautiful together." Jag överraskades av hans kommentar, men den värmde.
"-Thank you so much." Jag tog tag i Erics hand och kramade den. Först då la jag märke till att Eric hade varit extra tyst under hela samtalet. Han verkade nästan lite nervös. När vi hade satt oss, vi ett fint litet bord brevid ett medelålders par, frågade jag honom:
"-Är det nåt?" Han såg förvånad ut.
"-Nä... Vadårå?"
"-Du verkade lite borta i tankarna bara." Jag log, och det verkade som om han tvekade en millisekund innan han svarade:
"-Närå. Det var inget speciellt." Han log, och alla tankar på att det var något han döljde för mig var som bortblåsta.
Samma servitör som hade visat oss till bordet tog upp beställningar, och ungefär en halvtimme sen kom maten, tillsammans med en flaska vin. Maten var underbar, och musiken gjorde att hela tillställningen fick en väldigt mysig stämning.
"-Skål." Eric höjde glaset. Jag log.
"-För dig och mig." Han lutade sig över bordet och kysste mig, och plötsligt var jag inte ett dugg sugen på det fina vinet längre. Inte när man kunde få något så mycket bättre.
*
"-Excuse me...?" Det var damen som satt vid vårt bord som tilltalade oss. "-Can it be possible that you are Eric Saade?" Jaha. Första fanet. Vi log mot henne, båda två, och Eric svarade:
"-Yes." Damen kollade förnöjt på sin man - vilket det troligen var - och vände sig sen mot Eric igen.
"-Oh, our daughter is fifteen years old, and she is a huge fan of you! I'm sure she would be so happy if she would get an autograph or a picture of you. Would that be okay?" Eric skrattade.
"-Of course." Kvinnan vände sig mot mannen och sa något på ett främmande språk, som lät som spanska eller nåt. Mannen drog snabbt upp ett papper och en penna ur fickan, och kvinnan tog upp en kamera.
Eric skrev vant ner sin autograph på en sidan av pappret, och frågade sen:
"-What's her name?" Kvinnan log.
"-Arianna." Eric vände blicken mot pappret igen och skrev ner en kort hälsning, och räckte sedan över pappret till mannen igen. De ville ta ett kort med Eric också, så jag fick ställa upp som fotograf. Sen ville de att jag skulle vara med på en bild också, så då fick kvinnan ta över kameran istället.
"-Thank you so much!!!" Paret verkade helt exalterade.
"-Arianna vill be so happy...!" Jag kollade på Eric, och han log mot mig. Jag log tillbaka. Han var så snäll...
*
Medan vi åt pratade vi en hel del med paret, och det visade sig att de kom från Brasilien, och att deras dotter tydligen var ett enormt fan av Eric. Jag förstod att hon skulle bli helt överlycklig. Jag hade själv varit sån för bara några månader sen. Men jag blev ändå imponerad av att Eric hade fans ända borta i Brasilien... Han var tydligen världskänd. Jag kände mig stolt över honom medan kvinnan babblade på om sin dotter.
*
När vi på väg hem hade vi bytt mailadresser, och fått veta en hel del om de. De verkade jättetrevliga. Även om klockan var över elva kände jag mig inte ett dugg trött. Men det skulle ändå bli skönt att komma hem till bungalowen, och ha en mysig kväll tillsammans bara.
Direkt när vi hade kommit innanför tröskeln lyfte Eric upp mig i sin famn och började kyssa mig. Han bar mig fram till sängen där han satte ner mig, utan att låta sina läppar släppa mina. När de till slut gjorde det, strök han mig över kinden.
"-Du... Det är en sak..." Hans röstade stockade sig lite, och jag kände hur det började pirra i magen. Jag visste väl att det var något. Jag tog hans händer i mina, och strök honom mjukt över handryggen.
"-Vadå?" Jag log stort mot honom. Han verkade nervös, det kändes, och han tvekade en stund innan han log ett snett leende och sa:
"-Asså... Jag har ingen aning om hur jag ska säga det här..." Han avbröt sig, och la sen till: "-Vänta. Blunda tills jag säger till." Jag gjorde som han sa, och kände hur hans händer för några sekunder släppte mina. Jag hörde hur en låda drogs ut, och hur det prasslade lätt av papper. Efter en liten stund sa han:
"-Så. Nu kan du titta." När jag öppnade ögonen såg jag att han höll i ett litet paket med mörkgrönt papper och ljusgrönt presentband. Jag kollade förvånat upp på Eric.
"-Är det till mig?" Han skrattade lite nervöst, och svarade:
"-Ja, det skulle jag tro..." Jag log stort och förväntansfullt mot honom, och vände sen snabbt ner blicken till paketet, som jag omsorgsfullt öppnade.
Tillslut hade jag en liten, med siden beklädd ask, i mina händer. Vad kunde det vara? Jag öppnade den försiktigt, och det som jag fick se sen gjorde mig mållös. I asken låg den vackraste ring jag någonsin hade sett. Den var beklädd med små, små diamanter, och glänste underbart vackert. Jag kände hur jag bara gapade, och jag kollade upp på Eric.
Han harklade sig, och medan jag omväxlande kollade på honom och på ringen, tog han mina händer.
"-Det finns något jag gärna skulle vilja berätta för dig..." Jag kände hur mitt hjärta började slå snabbare, och hur en underbar värme spred sig genom hela kroppen. Jag kunde inte fatta det. Jag kunde seriöst inte fatta det. Eric harklade sig igen, och tog ny sats. Han sjönk ner på ett knä, och jag kunde inte andas.
"-Milena Seger, jag har tänkt på det här länge, väldigt länge... och... jag lovar att jag alltid kommer älska dig, Milena, vad som än händer... Varenda ögonblick... För alltid... Vill du...?" Han klarade inte av att avsluta meningen, men nu förstod jag. Det var så självklart, men ändå så overkligt. Jag kände hur det började glöda, långt nere i maggropen, och jag visste att den här elden aldrig skulle gå att släcka.
Jag tittade länge in i Erics uppriktiga glittrande ögon, oförmögen att säga något. Allt var så perfekt. Det var som i en dröm. Eller som i en film. Och det var jag och Eric som var huvudpersonerna. Jag kände hur mina mungipor, utan att jag behövde göra någonting alls, drogs uppåt, i ett leende.
Jag sa inget på en mycket lång stund, och jag såg en oro börja gro i Erics ögon. Så jag tog ett andetag, och svarade, högt och tydligt, på den mest underbara fråga jag någonsin blivit ställd:
"-Ja."
Först verkade det som om han inte riktigt förstod innebörden i mina ord, och han stirrade bara på mig som om han inte kunde fatta att jag verkligen hade sagt det. Men när han väl gjorde det, spred sig ett leende i hans ansikte, så underbart att det inte gick att beskriva, vackert som en ängels. Nä... vackrare.
"-Du sa ja. Jag kan inte fatta det." Plötsligt släppte allt, och hans ansikte lyste som tusen solar. Han ropade lyckligt:
"-DU SA JA!" Han tog mitt ansikte, och kysste det med en passion så stor som... Ja, jag vet inte vad. Helt underbar var den i alla fall. Jag log, och det kändes som om jag var den lyckligaste människan i hela universum.
Han tog mina händer, och kollade mig rakt i ögonen. Och jag kunde se, att han var lycklig. Han var så himla lycklig. Han släppte mina händer och tog försiktigt asken ur mitt grepp och lyfte med omsorg ut ringen. Han väntade en stund, som för att kontrollera att den inte hade tappat sin glans, och tog sen tag i min vänstra hand. Försiktigt, men ändå ivrigt, trädde han på det lilla, glittrande föremålet på mitt ringfinger. Hela tiden tittade han på mig. Och hela tiden tittade jag på honom.
Nu satt ringen där. På mitt finger. Och där skulle den förhoppningsvis stanna för alltid.
Så... Det känns lite sorgligt att säga, men det här var sista kapitlet av "So put your hearts in the air..."
Det har varit fantastisk att skriva den här novellen, och all respons från er läsare har varit så himla underbar. Ni ska veta, att vi älskar er. För alltid!♥ LoveYa/Wanja&Nina♥
PS. Vi kommer nu här på SaadeStoories ha ett par dagar uppehåll, innan nästan novell startar... Så glöm för allt i världen inte att komma tillbaka och kolla in bloggen då!!
LOVEYA!!!!!♥
INFO!! Kolla hit!:D♥
Hej... Förlåt för att det inte blir något kapitel ikväll, men vi har planerat ett extra långt till imorgon... Så håll ut!! Ni är bäst, utan er är vi seriöst INGENTING!!!
LoveYa he most!/Wanja♥
om det ÄR du, snälla läs!!!
angående det tidigare inlägget om kommentaren... visserligen är det ju inte särskilt stor chans att det är den riktiga Eric, men man kan ju inte sluta hoppas;) i varje fall, OM det är det, snälla, snälla säg vart vi ska skicka adressen?(vill helst inte lägga upp den på bloggen)
Så, nu håller jag tummarna!! LoveYa<3/Wanja
♥
Haha, guuuuuulligt. Undrar vem som skrivit det? Kul idé;) LoveYa♥
So put your hearts in the air...♥ -Kapitel 66
"-Jag älskar dig mer" Han kysste mig passionerat och lyfte upp mig i sin famn. Jag slingrade mina ben runt honom och flätade in fingrarna i hans mörka hår. Det känndes som jag aldrig ville släppa honom, bara stanna i hans famn för alltid och kyssa hans underbara läppar. Allt annat stannade, och vi glömde allt runtomkring. Det var inte mycket folk runtomkring där vi stod, men jag hörde någons röst en bit bort.
"-Ska vi gå någon annan stans?" Viskade Eric i mitt öra och jag fnissade tyst..
"-Mm" Jag kände Eric le mot mitt hår. Han lyfte upp den lilla påsen och skorna från marken och bar mig bort till en liten glänta under några palmer där en vit hängmatta var upphängd mellan två palmer där han satte ner mig.
"-Är inte den här hängmattan någons?" Log jag.
"-Vår" Log Eric kaxigt och drog ner mig till sig i hängmattan.
*
"-Eric!" Jag hörde honom nästan inte genom vågorna som brusade högt. Vi satt på varsin vattenskoter en bra bit ut till havs, och hela jag var blöt av saltvatten. Eric hörde mig, trots avståndet på ca femtio meter, och jag såg hur han vände och tryckte på gasen.
"-Hur går det?", frågade han när han hade kommit fram till mig. Jag log och svarade:
"-Lite vingligt." Han skrattade, och jag lade till: "-Men du måste erkänna att det är sjukt kul!" Han nickade.
"-Visst är det! Jag provade det i somras innan en konsert också, men det är ju ingenting emot det här." Jag visade ut med handen mot havet, och jag förstod precis vad han menade. Jag kollade ut över det blåa vattnet, och blev plötsligt överraskad av en våg som slog över mig från sidan.
"-AAAAHHH!!!!" Jag trodde precis att jag skulle ramla ner bland vågorna, när jag kände ett grepp om min överarm. Eric drog upp mig igen så att jag kunde ta tag i styret.
"-Det där kunde ha gått illa." Han kollade oroligt på mig. Han körde in alldeles intill mig så att han kunde sträcka över och smeka min kind. "-Var försiktig." Jag tänkte precis säga att det gick ju bra, men som vanligt när Eric rörde vid mig fick jag svårt att tänka. Jag kände hur jag drogs till honom, och hur jag vände mig så att jag satt på snedden av skotern. Jag tog tag i Erics hand och drog mig närmare honom, fast våra skotrar redan var så nära varandra det bara gick. Resultatet blev att jag till slut satt i Erics knä. Han kupade sina händer om mitt ansikte, och det enda jag kände sen var våra läppar som rörde sig i takt med vågorna. Jag flätade in mina fingrar i Erics underbara svarta hår som var lätt strävt av det saltvatten som havet stänkt upp på oss, och han strök mig mjukt längs ryggraden. Plötsligt stelnade han till, och jag tittade förvånat upp på honom.
"-Milena!" Han kollade lite tvekande på mig. "-Din skoter har rymt." Jag vände mig, om, och vad såg jag?
Där skotern för en liten stund sen hade stått och guppat på vågorna, syntes nu bara blått, skummande vatten. Och ingen skoter.
"-Fan..." Jag kollade mig nervöst omkring. Fan... Det skulle inte var särskilt kul om vi kom tillbaka till uthyrningen med bara en skoter. Plötsligt såg jag den.
"-Där!" Ungefär hundrafemtio meter bort, längre ut till havs, såg jag något rött. Hur hade den hunnit så himla långt? Det var väl bara några sekunder sen jag hade lämnat den? Eller...?
Jag avbröts i mina tankar när Eric tog tag om min axel.
"-Kom! Vi måste skynda oss innan den fortsätter längre ut till havs!" Han tog tag om styret, och jag satte mig så snabbt jag kunde tillrätta bakom Eric och virade armarna om hans midja. Jag lutade kinden mot hans rygg, och sen kände jag hur vinden tog tag i mitt hår och ven runt mitt ansikte medan vi flög över vattnet.
"-Ta över här." Jag hörde Erics röst, och fattade först inte vad han menade, men såg sen styret som han fortfarande höll i med ena handen. Jag tog snabbt tag om det med båda händerna, och i nästa sekund såg jag Eric som dök i vattnet. Efter några sekunder hade han fortfarande inte dykt upp, och jag började bli lite orolig. Jag tog ett djupt andetag och ropade:
"-Eric? Eric!" Jag kollade mig ängsligt omkring.
Plötsligt såg jag något svart brevid den andra skotern, och strax efter några starka armar som tog tag i sitsen och drog sig upp. Sen satt Eric där, med ett stort smile i ansiktet. Jag kollade lättat och förebrående på honom på samma gång.
"-Var tog du vägen!! Jag blev jätteorolig!" Han skrattade, och sände iväg ett bländande leende.
"-Jag såg en fin krabba. Var tvungen att hälsa på den." Jag skrattade, och skakade på huvudet.
"-Du är för söt." Han körde till mig med skotern.
"-Ska du säga."
*
"-Bye!" Gubben som hyrde ut vattenskotrar vinkade energiskt till oss när vi var på väg att gå. Vi hade precis lämnat in de, och de verkade gilla oss, så vi fick ganska mycket rabatt. Det var väldigt skönt att ingen kände igen Eric här. Vi kunde liksom gå omkring helt fritt på ön, och göra vad vi ville utan att dra onödigt mycket uppmärksamhet till oss. Det hade aldrig funkat hemma i Sverige.
"-Där ser du. På grund av att du var så söt fick vi köra vattenskoter för halva priset." Eric petade till mig på axeln, och log kaxigt.
"-Aaah, precis." Jag boxade till honom löst i sidan. Han höll upp handflatorna som försvar, och försökte se oskyldig ut.
"-Jodå, såg du inte hur han där flörtade med dig? Om inte jag hade varit med hade han nog slängt sig över dig." Han kollade sig över axeln, och jag kunde inte låta bli att skratta.
"-Tur att du var med mig då." Han skrattade, och la sin arm runt mina axlar.
"-Ja, jag tänker inte precis låta någon ta dig ifrån mig. Du är bara min." Han log kaxigt, och kysste mig på hjässan. Jag visade det inte, men inuti blev jag gladare än han kunde ana. Jag lutade huvudet mot hans axel medan vi gick på den något fuktiga, med stenplattor belagda gången, som ledde tillbaka till området där restaurangen, receptionen och lite fler grejer fanns.
*
Eftersom vi fortfarande bara hade badkläder på oss, bestämde vi oss för att gå hem en snabbis och byta om innan vi gick och åt kvällsmat. Det skulle vara ett inhemskt band som spelade ikväll, och finklädsel var ansagd. Jag bytte outfit flera gånger innan jag kunde bestämma mig. Tillslut blev det en tunn, vit långklänning med axelband.
"-Ser det bra ut så här?" Jag kollade mig i spegeln en sista gång. Eric skrattade.
"-Du är jättevacker, älskling." Jag tog tag om mitt hår och satte upp det i en lös tofs, men ångrade mig sen och släppte ut det igen. Det fick hänga löst. Plötsligt hörde jag Eric småskratta bakom mig. Jag vände mig om.
"-Vad är det?" Han drog handen genom håret.
"-Det är bara lite komiskt, att ni tjejer kan stå typ en timme framför spegeln, när man bara ska gå och äta middag. Jag behövde högst fem minuter." För att jag inte skulle ta illa upp, lade han till: "-Men jag måste säga att du är sjukt snygg ikväll." Jag log, och kände hur orden sände en varm stöt genom hjärtat. Jag mönstrade Eric. Han hade på sig en snygg, svart kostym, och såg ut som en modell. Under det hade han på sig en vit skjorta.
"-Kommer du?" Jag gav spegeln en sista blick, och gick sedan fram till Eric, som la sin arm runt min midja.
"-Ja. Redo?" Han log mot mig och kysste mig mjukt.
"-Redo."
Sådärja!:D Som ni vet så är det inte alls så långt kvar på den här novellen... Så passa på att kommentera, kommentera, kommentera!!! Fast nästa kommer ju i och försig också ganska snart... LoveYa!/Wanja♥
Snälla, snälla, jag har sett att vi har haft 50 unika läsare, kan inte alla ni som läser SaadeStoories bara lämna en pytteliten kommentar. Så att vi vet att ni finns xD Pusssssss ;*♥
*
"-Eric!" Jag hörde honom nästan inte genom vågorna som brusade högt. Vi satt på varsin vattenskoter en bra bit ut till havs, och hela jag var blöt av saltvatten. Eric hörde mig, trots avståndet på ca femtio meter, och jag såg hur han vände och tryckte på gasen.
"-Hur går det?", frågade han när han hade kommit fram till mig. Jag log och svarade:
"-Lite vingligt." Han skrattade, och jag lade till: "-Men du måste erkänna att det är sjukt kul!" Han nickade.
"-Visst är det! Jag provade det i somras innan en konsert också, men det är ju ingenting emot det här." Jag visade ut med handen mot havet, och jag förstod precis vad han menade. Jag kollade ut över det blåa vattnet, och blev plötsligt överraskad av en våg som slog över mig från sidan.
"-AAAAHHH!!!!" Jag trodde precis att jag skulle ramla ner bland vågorna, när jag kände ett grepp om min överarm. Eric drog upp mig igen så att jag kunde ta tag i styret.
"-Det där kunde ha gått illa." Han kollade oroligt på mig. Han körde in alldeles intill mig så att han kunde sträcka över och smeka min kind. "-Var försiktig." Jag tänkte precis säga att det gick ju bra, men som vanligt när Eric rörde vid mig fick jag svårt att tänka. Jag kände hur jag drogs till honom, och hur jag vände mig så att jag satt på snedden av skotern. Jag tog tag i Erics hand och drog mig närmare honom, fast våra skotrar redan var så nära varandra det bara gick. Resultatet blev att jag till slut satt i Erics knä. Han kupade sina händer om mitt ansikte, och det enda jag kände sen var våra läppar som rörde sig i takt med vågorna. Jag flätade in mina fingrar i Erics underbara svarta hår som var lätt strävt av det saltvatten som havet stänkt upp på oss, och han strök mig mjukt längs ryggraden. Plötsligt stelnade han till, och jag tittade förvånat upp på honom.
"-Milena!" Han kollade lite tvekande på mig. "-Din skoter har rymt." Jag vände mig, om, och vad såg jag?
Där skotern för en liten stund sen hade stått och guppat på vågorna, syntes nu bara blått, skummande vatten. Och ingen skoter.
"-Fan..." Jag kollade mig nervöst omkring. Fan... Det skulle inte var särskilt kul om vi kom tillbaka till uthyrningen med bara en skoter. Plötsligt såg jag den.
"-Där!" Ungefär hundrafemtio meter bort, längre ut till havs, såg jag något rött. Hur hade den hunnit så himla långt? Det var väl bara några sekunder sen jag hade lämnat den? Eller...?
Jag avbröts i mina tankar när Eric tog tag om min axel.
"-Kom! Vi måste skynda oss innan den fortsätter längre ut till havs!" Han tog tag om styret, och jag satte mig så snabbt jag kunde tillrätta bakom Eric och virade armarna om hans midja. Jag lutade kinden mot hans rygg, och sen kände jag hur vinden tog tag i mitt hår och ven runt mitt ansikte medan vi flög över vattnet.
"-Ta över här." Jag hörde Erics röst, och fattade först inte vad han menade, men såg sen styret som han fortfarande höll i med ena handen. Jag tog snabbt tag om det med båda händerna, och i nästa sekund såg jag Eric som dök i vattnet. Efter några sekunder hade han fortfarande inte dykt upp, och jag började bli lite orolig. Jag tog ett djupt andetag och ropade:
"-Eric? Eric!" Jag kollade mig ängsligt omkring.
Plötsligt såg jag något svart brevid den andra skotern, och strax efter några starka armar som tog tag i sitsen och drog sig upp. Sen satt Eric där, med ett stort smile i ansiktet. Jag kollade lättat och förebrående på honom på samma gång.
"-Var tog du vägen!! Jag blev jätteorolig!" Han skrattade, och sände iväg ett bländande leende.
"-Jag såg en fin krabba. Var tvungen att hälsa på den." Jag skrattade, och skakade på huvudet.
"-Du är för söt." Han körde till mig med skotern.
"-Ska du säga."
*
"-Bye!" Gubben som hyrde ut vattenskotrar vinkade energiskt till oss när vi var på väg att gå. Vi hade precis lämnat in de, och de verkade gilla oss, så vi fick ganska mycket rabatt. Det var väldigt skönt att ingen kände igen Eric här. Vi kunde liksom gå omkring helt fritt på ön, och göra vad vi ville utan att dra onödigt mycket uppmärksamhet till oss. Det hade aldrig funkat hemma i Sverige.
"-Där ser du. På grund av att du var så söt fick vi köra vattenskoter för halva priset." Eric petade till mig på axeln, och log kaxigt.
"-Aaah, precis." Jag boxade till honom löst i sidan. Han höll upp handflatorna som försvar, och försökte se oskyldig ut.
"-Jodå, såg du inte hur han där flörtade med dig? Om inte jag hade varit med hade han nog slängt sig över dig." Han kollade sig över axeln, och jag kunde inte låta bli att skratta.
"-Tur att du var med mig då." Han skrattade, och la sin arm runt mina axlar.
"-Ja, jag tänker inte precis låta någon ta dig ifrån mig. Du är bara min." Han log kaxigt, och kysste mig på hjässan. Jag visade det inte, men inuti blev jag gladare än han kunde ana. Jag lutade huvudet mot hans axel medan vi gick på den något fuktiga, med stenplattor belagda gången, som ledde tillbaka till området där restaurangen, receptionen och lite fler grejer fanns.
*
Eftersom vi fortfarande bara hade badkläder på oss, bestämde vi oss för att gå hem en snabbis och byta om innan vi gick och åt kvällsmat. Det skulle vara ett inhemskt band som spelade ikväll, och finklädsel var ansagd. Jag bytte outfit flera gånger innan jag kunde bestämma mig. Tillslut blev det en tunn, vit långklänning med axelband.
"-Ser det bra ut så här?" Jag kollade mig i spegeln en sista gång. Eric skrattade.
"-Du är jättevacker, älskling." Jag tog tag om mitt hår och satte upp det i en lös tofs, men ångrade mig sen och släppte ut det igen. Det fick hänga löst. Plötsligt hörde jag Eric småskratta bakom mig. Jag vände mig om.
"-Vad är det?" Han drog handen genom håret.
"-Det är bara lite komiskt, att ni tjejer kan stå typ en timme framför spegeln, när man bara ska gå och äta middag. Jag behövde högst fem minuter." För att jag inte skulle ta illa upp, lade han till: "-Men jag måste säga att du är sjukt snygg ikväll." Jag log, och kände hur orden sände en varm stöt genom hjärtat. Jag mönstrade Eric. Han hade på sig en snygg, svart kostym, och såg ut som en modell. Under det hade han på sig en vit skjorta.
"-Kommer du?" Jag gav spegeln en sista blick, och gick sedan fram till Eric, som la sin arm runt min midja.
"-Ja. Redo?" Han log mot mig och kysste mig mjukt.
"-Redo."
Sådärja!:D Som ni vet så är det inte alls så långt kvar på den här novellen... Så passa på att kommentera, kommentera, kommentera!!! Fast nästa kommer ju i och försig också ganska snart... LoveYa!/Wanja♥
Snälla, snälla, jag har sett att vi har haft 50 unika läsare, kan inte alla ni som läser SaadeStoories bara lämna en pytteliten kommentar. Så att vi vet att ni finns xD Pusssssss ;*♥
So put your hearts in the air...♥ -Kapitel 65
"-I think I'll take those." Jag pekade på de, och försäljaren log.
"-Both?"
"-Yes." Jag log mot honom.
"-10000 Francs." Jag kollade frågande på honom.
"-It's real diamonds." Jag nickade, och rotade efter pengar i min portmonnaie. Perfekt. Jag hade precis 10000 löst. jag räckte över de till försäljaren, som bockade och tackade på något konstigt språk. Antagligen polynesiska eller nåt.
Han gav mig påsen, och jag tackade och gick därifrån.
*
Jag vinkade när jag såg Milena. Hon stod fortfarande vid samma stånd. Jag gömde påsen i byxfickan. Det skulle bli en överraskning. Hon skulle bara veta vad som väntade henne. Jag log, och kände mig nöjdare än jag gjort på länge.
Förlåååt, blev väldigt, väldigt kort nu .. men det är väll antagligen bättre än inget alls .. Har tyvärr inte tid att skriva något mer just nu, men imorgon borde jag eller Wanja ha lite tid! :) Kommentera så blir vi sjukt glada ♥ Kram /Nina
"-Both?"
"-Yes." Jag log mot honom.
"-10000 Francs." Jag kollade frågande på honom.
"-It's real diamonds." Jag nickade, och rotade efter pengar i min portmonnaie. Perfekt. Jag hade precis 10000 löst. jag räckte över de till försäljaren, som bockade och tackade på något konstigt språk. Antagligen polynesiska eller nåt.
Han gav mig påsen, och jag tackade och gick därifrån.
*
Jag vinkade när jag såg Milena. Hon stod fortfarande vid samma stånd. Jag gömde påsen i byxfickan. Det skulle bli en överraskning. Hon skulle bara veta vad som väntade henne. Jag log, och kände mig nöjdare än jag gjort på länge.
Milenas perspektiv:
"-Vad köpte du?" Frågade jag nyfiket när Eric kom tillbaka. Jag såg glädjen i hans ögon.
"-Hemligt" Han log och böjde sig ner för att kyssa mig, men jag backade och skrattade.
"-Snäälla säg!" Jag såg på honom men han log bara och kysste mig mjukt.
Vid en liten restaurang beställde vi oss varsinn hamburgare. Det var tusen gånger godare än snabbmaten hemma i sverige .. brödet var hembakt och grönsakerna säkert odlade på ön.
"-Vad ska vi hitta på idag då?" Frågade jag när vi satte oss vid ett litet bord under ett parasoll och högg in i maten.
"-Ingen aning .. det är underbart att bara vara här med dig i min närvaro" Eric log.
"-Har sett att de hyr ut vattenscooters .. kanske vi skulle boka dom för någon dag?" Jag hade aldrig åkt vattenscooter förrut, men skulle gärna prova det.
"-Jättegärna!!" Eric hade ätit upp sin hamburgare i ett par tuggor.
Vi gick vidare på den lilla marknaden och köpte oss varsinn kall vattenmelonsbit som vi åt medan vi promenerade längs stranden. Vi tog av oss skorna när vi kom fram till den vita sanden och gick hand i hand längs strandkanten. En varm våg sköljde över mina bara fötter.
"-Vet du hur mycket du egentligen betyder för mig?" Eric stannade till och log brett.
"-Ja" Skrattade jag och lade till:
"-För jag älskar dig" Eric släppte ner påsen han hade i handen i sanden och tog ett steg närmare mig.
"-Jag älskar dig mer" Han kysste mig passionerat och lyfte upp mig i sin famn. Jag slingrade mina ben runt honom och flätade in fingrarna i hans mörka hår. Det känndes som jag aldrig ville släppa honom, bara stanna i hans famn för alltid och kyssa hans underbara läppar. Allt annat stannade, och vi glömde allt runtomkring. Det var inte mycket folk runtomkring där vi stod, men jag hörde någons röst en bit bort.
"-Ska vi gå någon annan stanns?" Viskade Eric i mitt öra och jag fnissade tyst..
"-Mm" Jag kände Eric le mot mitt hår. Han lyfte upp den lilla påsen och skorna från marken och bar mig bort till en liten glänta under några palmer där en vit hängmatta var upphängd mellan två palmer där han satte ner mig.
"-Är inte den här hängmattan någons?" Log jag.
"-Vår" Log Eric kaxigt och drog ner mig till sig i hängmattan.
Förlåååt, blev väldigt, väldigt kort nu .. men det är väll antagligen bättre än inget alls .. Har tyvärr inte tid att skriva något mer just nu, men imorgon borde jag eller Wanja ha lite tid! :) Kommentera så blir vi sjukt glada ♥ Kram /Nina
PS. Det är inte många kapitel kvar på denna novell .. men så snart som möjligt börjar andra delen .. ju mer ni kommenterar, ju fortare! Hur många kommentarer klarar ni? :D ♥
So put your hearts in the air...♥ -Kapitel 64
"-Gärna. Inte bort till manetrevet igen bara." Jag skakade på huvudet.
"-Bara här precis utanför." Jag drog upp honom på fötter, och vi gick ut på balkongen. Månen lyste vackert, och speglade sig i vattnet. Jag kollade på Eric, och fick svårt att andas. Han såg ut som en grekisk gud typ, där han stod i endast boxershorts. Hans ögon glittrade, och hans leende fick mig att vilja kasta mig i hans famn och aldrig mer lämna den. Vilket jag också gjorde. Jag drog honom hårt intill mig. Hans läppar fann mina, och jag kände hur det började snurra i huvudet. Jag märkte inte att vi båda hade tappat balansen, innan jag hörde hur Eric skrek till. Jag öppnade ögonen, och det sista jag hörde innan vi nuddade vattenytan var Erics underbara skratt.
När jag vaknade i värmen dagen därpå visste jag först inte vart jag var. Jag kisade mot solen som trängde in genom springorna i bambutaket och kände hur lyckan spred sig när jag insåg att jag var där jag var. Det var varmt, aldelles för varmt, även om de vita bomullstäckena var tunna och väggarna i bungalowen gjorda av tunnt trä. Jag kravlade mig ur Erics varma famn och satte på fläckten i hörnet på högsta. Det var härligt när den kalla vinden från fläkten blåste genom mitt hår och gjorde luften i bunglowen lite lättare att andas.
"-Bara här precis utanför." Jag drog upp honom på fötter, och vi gick ut på balkongen. Månen lyste vackert, och speglade sig i vattnet. Jag kollade på Eric, och fick svårt att andas. Han såg ut som en grekisk gud typ, där han stod i endast boxershorts. Hans ögon glittrade, och hans leende fick mig att vilja kasta mig i hans famn och aldrig mer lämna den. Vilket jag också gjorde. Jag drog honom hårt intill mig. Hans läppar fann mina, och jag kände hur det började snurra i huvudet. Jag märkte inte att vi båda hade tappat balansen, innan jag hörde hur Eric skrek till. Jag öppnade ögonen, och det sista jag hörde innan vi nuddade vattenytan var Erics underbara skratt.
När jag vaknade i värmen dagen därpå visste jag först inte vart jag var. Jag kisade mot solen som trängde in genom springorna i bambutaket och kände hur lyckan spred sig när jag insåg att jag var där jag var. Det var varmt, aldelles för varmt, även om de vita bomullstäckena var tunna och väggarna i bungalowen gjorda av tunnt trä. Jag kravlade mig ur Erics varma famn och satte på fläckten i hörnet på högsta. Det var härligt när den kalla vinden från fläkten blåste genom mitt hår och gjorde luften i bunglowen lite lättare att andas.
"-Godmorgon" Jag satte mig på sängen och strök över Erics panna. Han mumlade något och log. Jag log för mig själv, ställde mig upp, och gick upp och till badrummet. Jag kände verkligen för att ta en dusch, men det kändes lite onödigt med tanke på att vi hade havet alldeles precis utanför dörren.
Jag öppnade en av byrålådorna där jag hade mina kläder, och rotade runt en stund tills jag hittade min nyinköpta, storblommiga bikini som jag någon vecka tidigare hade köpt på Gina Tricot. Jag smet in på toaletten, bytte om, tog en handduk som jag virade om mig och gick ut på balkongen. Solen lyste mig rakt i ansiktet, och jag blundade, slängde av mig handduken och bara njöt. Sen kom jag på att jag kanske borde smörja in mig med solkräm, och småsprang in igen för att kunna komma tillbaka till solen så snabbt som möjligt igen. Jag tog solkrämsflaskan som stod på nattduksbordet och tryckte ut en stor klick i handen.
"-Godmorgon älskling. Är du redan vaken?" Jag kände hur mungiporna drogs uppåt när jag hörde Erics röst bakom min rygg. Jag tänkte just vända mig om, men hann inte, eftersom ett par starka armar tog tag om min midja och drog ner mig på sängen. Jag fnissade när han drog in mig i sin famn, och flåsade mig i nacken. Jag slappnade av, och kände hans hand på min midja.
"-Har du vaknat nu, sömntuta?" Jag skrattade och vände mig så jag låg med ansiktet mot hans. Jag gav honom en puss på munnen.
"-Det är ju ändå semester, eller hur?" Han log och jag kramade om honom. Han kollade frågande på mig. "-Vart är du påväg?"
"-Tänkte ta ett morgondopp." Han la huvudet på sned och kollade på mig med hundögon.
"-Har du någonting emot om jag följer med?" Jag jag honom en knäpp på näsan.
"-Klart jag inte har. Snarare tvärtom." Han log stort.
"-Ah, men då så." Han skuttade upp ur sängen och bort till byrån, varifrån han snabbt drog upp ett par badbyxor. Jag kollade uppgivet på honom.
"-Vad är det?" Jag gick fram till byrån och klappade på den.
"-Asså, jag har liksom ordnat alla mina kläder jättefint, och så tar det typ en kvart att hitta vad man vill ha. Du kan typ bara sticka ner handen blundande så får du upp det du har letat efter." Han skrattade och log kaxigt.
"-Jag är en naturbegåvning, vet du väl." Jag boxade löst till honom på axeln, men lät sen armen lägga sig runt hans midja.
"-Är det okej om jag väntar på dig där ute?" Jag tänkte att det kanske var artigt att låta honom byta om ifred. Han log mot mig.
"-Visst."
Jag gick ut och la mig på en av solstolarna som var på balkongen. Jag tänkte på att jag och Eric... vi hade varit ihop i nästan... fyra månader nu. Inte riktigt, men nästan. Jag mindes att det hade känts så overkligt då, men nu kändes det som det inte fanns något annat alternativ. Vi hade kommit varandra så himla nära, även fast jag inte hade känt honom så himla länge kändes det ändå som om han var den som förstod mig allra bäst i hela världen. När han kysste mig var det som om världen stannade upp... Jag älskade honom så himla mycket. Jag kom plötsligt att tänka på hur mycket jag längtade efter honom... Eller han var ju bara några meter ifrån mig, men... Jag ville ha honom. På riktigt. Men ville han?
*
Erics perspektiv:
Jag smet in på toaletten för att byta om. Milena gick ut på balkongen för att vänta. Medan jag bytte om flög plötsligt en tanke genom huvudet. 'Varför är hon där ute? Jag vill ha henne. Jag vill att hon ska vara här inne, hos mig'. Jag skakade på huvudet. Varför tänkte jag på sånt. Jag ville inte pressa henne. Men vi hade kommit varandra så nära på så kort tid. Jag ville ha henne. På riktigt. Men ville hon?
*
Milenas perspektiv:
"-Jag ska bara kolla en sak här borta. Du kan ju vänta här. Jag är strax tillbaka." Jag nickade, mot Eric, som var på väg längre bort till ett annat marknadsstånd. Han höjde handen i en vinkning, och försvann sen bortom folkmassorna.
*
Erics perspektiv:
Jag vinkade snabbt till Milena och ropade:
"-Jag ska bara kolla en sak här borta. Du kan ju vänta här. Jag är strax tillbaka." Hon nickade leende mot mig och fortsatte sen att fingra på tygerna som fanns i ståndet hon stod vid. Jag fortsatte bortåt slutet av marknaden. Överallt var människor, och jag fick tränga mig fram för att se. Plötsligt drogs min blick till något litet, blänkande, på min vänstra sida. Jag trängde mig fram genom folkmassan och fram till ståndet. Jo. Det här var precis det jag hade letat efter. Perfekt.
"-Kan I help you?" Jag vände mig mot försäljaren, som kollade på mig med frågande blick. Jag nickade.
"-I think I'll take those." Jag pekade på de, och försäljaren log.
"-Both?"
"-Yes." Jag log mot honom.
"-10000 Francs." Jag kollade frågande på honom.
"-It's real diamonds." Jag nickade, och rotade efter pengar i min portmonnaie. Perfekt. Jag hade precis 10000 löst. jag räckte över de till försäljaren, som bockade och tackade på något konstigt språk. Antagligen polynesiska eller nåt.
Han gav mig påsen, och jag tackade och gick därifrån.
*
Jag vinkade när jag såg Milena. Hon stod fortfarande vid samma stånd. Jag gömde påsen i byxfickan. Det skulle bli en överraskning. Hon skulle bara veta vad som väntade henne. Jag log, och kände mig nöjdare än jag gjort på länge.
Kommentera på nu! LoveYa the most!!/Wanja♥
PS. Vet ni att Erics nya singel kommer att heta "Hotter than fire"!? Ser så sjukt fram emot det!!!!:D♥
Jag öppnade en av byrålådorna där jag hade mina kläder, och rotade runt en stund tills jag hittade min nyinköpta, storblommiga bikini som jag någon vecka tidigare hade köpt på Gina Tricot. Jag smet in på toaletten, bytte om, tog en handduk som jag virade om mig och gick ut på balkongen. Solen lyste mig rakt i ansiktet, och jag blundade, slängde av mig handduken och bara njöt. Sen kom jag på att jag kanske borde smörja in mig med solkräm, och småsprang in igen för att kunna komma tillbaka till solen så snabbt som möjligt igen. Jag tog solkrämsflaskan som stod på nattduksbordet och tryckte ut en stor klick i handen.
"-Godmorgon älskling. Är du redan vaken?" Jag kände hur mungiporna drogs uppåt när jag hörde Erics röst bakom min rygg. Jag tänkte just vända mig om, men hann inte, eftersom ett par starka armar tog tag om min midja och drog ner mig på sängen. Jag fnissade när han drog in mig i sin famn, och flåsade mig i nacken. Jag slappnade av, och kände hans hand på min midja.
"-Har du vaknat nu, sömntuta?" Jag skrattade och vände mig så jag låg med ansiktet mot hans. Jag gav honom en puss på munnen.
"-Det är ju ändå semester, eller hur?" Han log och jag kramade om honom. Han kollade frågande på mig. "-Vart är du påväg?"
"-Tänkte ta ett morgondopp." Han la huvudet på sned och kollade på mig med hundögon.
"-Har du någonting emot om jag följer med?" Jag jag honom en knäpp på näsan.
"-Klart jag inte har. Snarare tvärtom." Han log stort.
"-Ah, men då så." Han skuttade upp ur sängen och bort till byrån, varifrån han snabbt drog upp ett par badbyxor. Jag kollade uppgivet på honom.
"-Vad är det?" Jag gick fram till byrån och klappade på den.
"-Asså, jag har liksom ordnat alla mina kläder jättefint, och så tar det typ en kvart att hitta vad man vill ha. Du kan typ bara sticka ner handen blundande så får du upp det du har letat efter." Han skrattade och log kaxigt.
"-Jag är en naturbegåvning, vet du väl." Jag boxade löst till honom på axeln, men lät sen armen lägga sig runt hans midja.
"-Är det okej om jag väntar på dig där ute?" Jag tänkte att det kanske var artigt att låta honom byta om ifred. Han log mot mig.
"-Visst."
Jag gick ut och la mig på en av solstolarna som var på balkongen. Jag tänkte på att jag och Eric... vi hade varit ihop i nästan... fyra månader nu. Inte riktigt, men nästan. Jag mindes att det hade känts så overkligt då, men nu kändes det som det inte fanns något annat alternativ. Vi hade kommit varandra så himla nära, även fast jag inte hade känt honom så himla länge kändes det ändå som om han var den som förstod mig allra bäst i hela världen. När han kysste mig var det som om världen stannade upp... Jag älskade honom så himla mycket. Jag kom plötsligt att tänka på hur mycket jag längtade efter honom... Eller han var ju bara några meter ifrån mig, men... Jag ville ha honom. På riktigt. Men ville han?
*
Erics perspektiv:
Jag smet in på toaletten för att byta om. Milena gick ut på balkongen för att vänta. Medan jag bytte om flög plötsligt en tanke genom huvudet. 'Varför är hon där ute? Jag vill ha henne. Jag vill att hon ska vara här inne, hos mig'. Jag skakade på huvudet. Varför tänkte jag på sånt. Jag ville inte pressa henne. Men vi hade kommit varandra så nära på så kort tid. Jag ville ha henne. På riktigt. Men ville hon?
*
Milenas perspektiv:
"-Jag ska bara kolla en sak här borta. Du kan ju vänta här. Jag är strax tillbaka." Jag nickade, mot Eric, som var på väg längre bort till ett annat marknadsstånd. Han höjde handen i en vinkning, och försvann sen bortom folkmassorna.
*
Erics perspektiv:
Jag vinkade snabbt till Milena och ropade:
"-Jag ska bara kolla en sak här borta. Du kan ju vänta här. Jag är strax tillbaka." Hon nickade leende mot mig och fortsatte sen att fingra på tygerna som fanns i ståndet hon stod vid. Jag fortsatte bortåt slutet av marknaden. Överallt var människor, och jag fick tränga mig fram för att se. Plötsligt drogs min blick till något litet, blänkande, på min vänstra sida. Jag trängde mig fram genom folkmassan och fram till ståndet. Jo. Det här var precis det jag hade letat efter. Perfekt.
"-Kan I help you?" Jag vände mig mot försäljaren, som kollade på mig med frågande blick. Jag nickade.
"-I think I'll take those." Jag pekade på de, och försäljaren log.
"-Both?"
"-Yes." Jag log mot honom.
"-10000 Francs." Jag kollade frågande på honom.
"-It's real diamonds." Jag nickade, och rotade efter pengar i min portmonnaie. Perfekt. Jag hade precis 10000 löst. jag räckte över de till försäljaren, som bockade och tackade på något konstigt språk. Antagligen polynesiska eller nåt.
Han gav mig påsen, och jag tackade och gick därifrån.
*
Jag vinkade när jag såg Milena. Hon stod fortfarande vid samma stånd. Jag gömde påsen i byxfickan. Det skulle bli en överraskning. Hon skulle bara veta vad som väntade henne. Jag log, och kände mig nöjdare än jag gjort på länge.
Kommentera på nu! LoveYa the most!!/Wanja♥
PS. Vet ni att Erics nya singel kommer att heta "Hotter than fire"!? Ser så sjukt fram emot det!!!!:D♥
Svar på kommentar!
SVAR: Precis, det blir som en "bok 2" .. det kommer alltså fortfarande att handla om Milena och Eric (om det finns intresse att läsa har vi planerat 3 delar). Vi tänkte att vi inte skulle trötta ut denna novell utan köra vidare i en "del två" med allt vi har planerat och så ... Egentligen som ni kanske vet skulle nästa del hetat "Break of Dawn" men vi funderar på att ändra det eftersom det nu finns en annan novell vid det namnet, och så att det inte blir missförstånd och så! Del två kommer garanterat inte bli som ni förväntar er, kan jag säga ;D Kram ♥ /Nina
Tack!♥
Måste bara säga tack till alla fina kommentarer vi fått på sistonde ... Ni ska veta hur glada vi blir! ♥
Jag har börjat på ett kapitel nu på morgonen, och får förhoppningsvis klart det till i eftermiddag .. annars får Wanja fixa det, säger vi. Nu är det ju så att vi snart börjar med del två - som vi har planerat sedan länge, det kommer bli spännande ... Ni slutar inte läsa va? Puss på er! /Nina
So put your hearts in the air...♥ -Kapitel 63
"-Jag tror inte att man ska simma bort till det där revet .." Sa jag och kysste hennes ögonlock.
"-Nä" Sa hon som enda svar och knep ihop ögonen smärtfyllt.
"-Fast jag tror inte dom var så farliga" Jag såg på fläckarna och var glad att det inte hänt något värre. Hon öppnade ögonen.
"-Ska jag behöva gå runt med dom här fläckarna hela semestern?" Sa hon surt. Det fick mig att skratta trots smärtorna i benen.
"-Det är nog inte det största problemet"
Milenas perspektiv:
Allt gick jättesnabbt, och jag fattade inte riktigt vad som hände. Det ända jag visste var att det brände som in i helvete och att jag strax efter inte hade någon känsel i benen. Eller, det var klart jag kände, det gjorde ju ont som fan, men jag kunde lixom inte röra på de. Jag kände hur det började svartna för ögonen, och jag sträckte mig efter Eric, samtidigt som jag försökte ropa:
"-Jag kan inte röra mig..." Jag vet inte om han hörde mig - jag kunde inte höra mig själv - men Eric verkade märka vad som var på tok och tog snabbt tag i mig och simmade bort från stället vi var på. Brändes det inte hos honom? Han visade det inte i så fall...
Jag kände hur jag började tappa taget när Eric lyfte upp mig på balkongen och la mig på en solstol.
"-Snälla, håll ut." Jag drog efter andan när jag fick tillbaka känseln i benen, och Eric kollade oroligt på mig.
"-Älskling, är du okej?" Jag nickade, men fick inte fram några ord. Han suckade lättat och la sin hand på mitt lår, men tog bort den igen när jag grimaserade av smärta. Han mumlade någon mer fråga, och jag försökte nicka igen, även om jag inte hade hört vad det var han sa.
Jag kollade upp på honom, och såg stora röda fläckar som prydde stora delar av hans ben. Kände han de inte? Sen såg jag hur mina ben såg ut, och drog efter andan.
Milenas perspektiv:
Allt gick jättesnabbt, och jag fattade inte riktigt vad som hände. Det ända jag visste var att det brände som in i helvete och att jag strax efter inte hade någon känsel i benen. Eller, det var klart jag kände, det gjorde ju ont som fan, men jag kunde lixom inte röra på de. Jag kände hur det började svartna för ögonen, och jag sträckte mig efter Eric, samtidigt som jag försökte ropa:
"-Jag kan inte röra mig..." Jag vet inte om han hörde mig - jag kunde inte höra mig själv - men Eric verkade märka vad som var på tok och tog snabbt tag i mig och simmade bort från stället vi var på. Brändes det inte hos honom? Han visade det inte i så fall...
Jag kände hur jag började tappa taget när Eric lyfte upp mig på balkongen och la mig på en solstol.
"-Snälla, håll ut." Jag drog efter andan när jag fick tillbaka känseln i benen, och Eric kollade oroligt på mig.
"-Älskling, är du okej?" Jag nickade, men fick inte fram några ord. Han suckade lättat och la sin hand på mitt lår, men tog bort den igen när jag grimaserade av smärta. Han mumlade någon mer fråga, och jag försökte nicka igen, även om jag inte hade hört vad det var han sa.
"-Jag tror inte att man ska simma bort till det där revet .." Han kysste mina ögonlock.
"-Nä..." Jag knep ihop ögonen när en våg av smärta sköljde över mig igen. Han smekte mig över kinden.
"-Fast jag tror inte dom var så farliga..."
Jag kollade upp på honom, och såg stora röda fläckar som prydde stora delar av hans ben. Kände han de inte? Sen såg jag hur mina ben såg ut, och drog efter andan.
"-Ska jag behöva gå runt med dom här fläckarna hela semestern!?" Jag skulle inte kunna visa mig i bikini om jag såg ut här. Han skrattade.
"-Det är nog inte det största problemet." Han tog min hand.
"-Hur känns det? Vi kanske borde kolla om vi kan hitta nån doktor..." Jag försökte le.
"-Näädå..." Fast det lyckades inte särskilt bra. Eric verkade besluta sig, och hjälpte mig upp.
"-De kanske vet nånting i receptionen. Kom."
*
"-How was you getting this?" Hotelldoktorn som vi hade skickats till höll på att känna på mina ben. "-How did it feel when the jellys where getting you red?" Jag log åt hans försök till att prata engelska med mig.
"-I was just swimming in the see, and then I felt something burning on my leg..." Jag visste inte vad jag skulle säga mer, så jag kollade på Eric, som ryckte på axlarna. Sen vände han sig mot den polynesiska doktorn.
"-Is it very dangerous?" Han såg oroligt på mina ben, som doktorn just höll på att smörja in med någon mjuk salva. Den gjorde genast att det kändes bättre, och jag slappnade av lite.
"-No, no, it is not toxic. It is only biting. And then it is being red." Eric nickade, och kollade sen på mig.
"-Hur känns det?" Jag log.
"-Mycket bättre." För det gjorde det. Jag såg lättad ut, och jag fortsatte. "-Men du då? Du har det väl lika farligt som jag?" Han kollade ner på sina ben, och verkade överraskad.
"-Oj. De hade jag inte sett än." Jag skrattade, men grimaserade sen. "-Men de gör ganska ont."
Jag vände mig mot doktorn.
"-Can get some of this too?" Jag pekade på salvan, och sen på Eric. Doktorn nickade energiskt.
"-Sure!!"
*
Vi hade blivit ompysslade båda två, och hade äntligen kommit tillbaka till vår bungalow. Det hade blivit ganska sent, och vi låg i den stora, sköna sängen.
"-Tänk, vi har inte ens varit här en hel dag." Jag kollade in i Erics ögon. "-Det är fortfarande din födelsedag." Han skrattade.
"-Ja... Och man kan bokstavligt säga att det här har varit min längsta födelsedag någonsin." Jag skrattade, och tänkte på att i Sverige var det nog redan nästa dag. Han log, och fortsatte: "-Och definitivt den underbaraste." Han kysste mig, och jag kramade om honom.
"-Jag är så glad att du blev glad. Du skulle kunna ha blivit sur, för att du ville stanna i Sverige eller nåt sånt..." Han skrattade högt, och skakade på huvudet.
"-Aldrig. Det här är min dröm. Liksom, två hela veckor med dig i en egen bungalow. Finns det något bättre?" Han tog tag om min midja, men var noga med att inte komma åt mina brännmärken. Jag skrek till och skrattade när hans lite kalla händer gled innanför mitt sovlinne. Han lät de vandra över min ryggrad, och började samtidigt kyssa mig passionerat. Utan att jag visste hur det gick till låg linnet plötsligt på golvet, och jag låg där i bara BH och shorts. Jag rullade ner från Eric och drog upp honom på mig, och snabbt slet jag av honom hans skjorta.
"-Så att det ska vara rättvist", log jag. Han skrattade och strök mig över axlarna.
"-Om det inte stör dig så."
"-Ha! Fast i och för sig, man kan ju störa på ett bra sätt också. Det kallas att distrahera." Jag pressade mina läppar mot hans, och rullade sen runt igen så att jag låg ovanpå honom. Han skrattade, och jag rullade av sängen och ställde mig upp. Jag tog hans hand.
"-Vad sägs om ett kvällsdopp?" Han satte sig upp.
"-Gärna. Inte bort till manetrevet igen bara." Jag skakade på huvudet.
"-Bara här precis utanför." Jag drog upp honom på fötter, och vi gick ut på balkongen. Månen lyste vackert, och speglade sig i vattnet. Jag kollade på Eric, och fick svårt att andas. Han såg ut som en grekisk gud typ, där han stod i endast boxershorts. Hans ögon glittrade, och hans leende fick mig att vilja kasta mig i hans famn och aldrig mer lämna den. Vilket jag också gjorde. Jag drog honom hårt intill mig. Hans läppar fann mina, och jag kände hur det började snurra i huvudet. Jag märkte inte att vi båda hade tappat balansen, innan jag hörde hur Eric skrek till. Jag öppnade ögonen, och det sista jag hörde innan vi nuddade vattenytan var Erics underbara skratt.
Sådärja... Hoppas det blev okej♥ Hinner inte mer just nu, ska gå o sova(skola imorrn, ni vet), men KOMMENTERA på så mkt ni orkar!!:D LoveYa/Wanja♥
Ps. sorry för gammal bild(har redan haft den), men hinner inte hitta annan:S
"-Hur känns det? Vi kanske borde kolla om vi kan hitta nån doktor..." Jag försökte le.
"-Näädå..." Fast det lyckades inte särskilt bra. Eric verkade besluta sig, och hjälpte mig upp.
"-De kanske vet nånting i receptionen. Kom."
*
"-How was you getting this?" Hotelldoktorn som vi hade skickats till höll på att känna på mina ben. "-How did it feel when the jellys where getting you red?" Jag log åt hans försök till att prata engelska med mig.
"-I was just swimming in the see, and then I felt something burning on my leg..." Jag visste inte vad jag skulle säga mer, så jag kollade på Eric, som ryckte på axlarna. Sen vände han sig mot den polynesiska doktorn.
"-Is it very dangerous?" Han såg oroligt på mina ben, som doktorn just höll på att smörja in med någon mjuk salva. Den gjorde genast att det kändes bättre, och jag slappnade av lite.
"-No, no, it is not toxic. It is only biting. And then it is being red." Eric nickade, och kollade sen på mig.
"-Hur känns det?" Jag log.
"-Mycket bättre." För det gjorde det. Jag såg lättad ut, och jag fortsatte. "-Men du då? Du har det väl lika farligt som jag?" Han kollade ner på sina ben, och verkade överraskad.
"-Oj. De hade jag inte sett än." Jag skrattade, men grimaserade sen. "-Men de gör ganska ont."
Jag vände mig mot doktorn.
"-Can get some of this too?" Jag pekade på salvan, och sen på Eric. Doktorn nickade energiskt.
"-Sure!!"
*
Vi hade blivit ompysslade båda två, och hade äntligen kommit tillbaka till vår bungalow. Det hade blivit ganska sent, och vi låg i den stora, sköna sängen.
"-Tänk, vi har inte ens varit här en hel dag." Jag kollade in i Erics ögon. "-Det är fortfarande din födelsedag." Han skrattade.
"-Ja... Och man kan bokstavligt säga att det här har varit min längsta födelsedag någonsin." Jag skrattade, och tänkte på att i Sverige var det nog redan nästa dag. Han log, och fortsatte: "-Och definitivt den underbaraste." Han kysste mig, och jag kramade om honom.
"-Jag är så glad att du blev glad. Du skulle kunna ha blivit sur, för att du ville stanna i Sverige eller nåt sånt..." Han skrattade högt, och skakade på huvudet.
"-Aldrig. Det här är min dröm. Liksom, två hela veckor med dig i en egen bungalow. Finns det något bättre?" Han tog tag om min midja, men var noga med att inte komma åt mina brännmärken. Jag skrek till och skrattade när hans lite kalla händer gled innanför mitt sovlinne. Han lät de vandra över min ryggrad, och började samtidigt kyssa mig passionerat. Utan att jag visste hur det gick till låg linnet plötsligt på golvet, och jag låg där i bara BH och shorts. Jag rullade ner från Eric och drog upp honom på mig, och snabbt slet jag av honom hans skjorta.
"-Så att det ska vara rättvist", log jag. Han skrattade och strök mig över axlarna.
"-Om det inte stör dig så."
"-Ha! Fast i och för sig, man kan ju störa på ett bra sätt också. Det kallas att distrahera." Jag pressade mina läppar mot hans, och rullade sen runt igen så att jag låg ovanpå honom. Han skrattade, och jag rullade av sängen och ställde mig upp. Jag tog hans hand.
"-Vad sägs om ett kvällsdopp?" Han satte sig upp.
"-Gärna. Inte bort till manetrevet igen bara." Jag skakade på huvudet.
"-Bara här precis utanför." Jag drog upp honom på fötter, och vi gick ut på balkongen. Månen lyste vackert, och speglade sig i vattnet. Jag kollade på Eric, och fick svårt att andas. Han såg ut som en grekisk gud typ, där han stod i endast boxershorts. Hans ögon glittrade, och hans leende fick mig att vilja kasta mig i hans famn och aldrig mer lämna den. Vilket jag också gjorde. Jag drog honom hårt intill mig. Hans läppar fann mina, och jag kände hur det började snurra i huvudet. Jag märkte inte att vi båda hade tappat balansen, innan jag hörde hur Eric skrek till. Jag öppnade ögonen, och det sista jag hörde innan vi nuddade vattenytan var Erics underbara skratt.
Sådärja... Hoppas det blev okej♥ Hinner inte mer just nu, ska gå o sova(skola imorrn, ni vet), men KOMMENTERA på så mkt ni orkar!!:D LoveYa/Wanja♥
Ps. sorry för gammal bild(har redan haft den), men hinner inte hitta annan:S
So put your hearts in the air...♥ -Kapitel 62
"-Jag älskar dig" Log jag.
"-Kan du ana hur mycket jag älskar dig? Det här är rena drömmen" Han skrattade tyst och hans läppar närmade sig mina. Jag slickade bort några salta vattendroppar från hans underläpp och placerade händerna i hans nacke. På en klippa långt bort från alla fotografer, fans.. långt borta från allt, ensam i ett paradis med Eric. Vi kysstes passionerat och rullade runt på den stekheta klippan, tills han rammlade ner i vattnet. Jag satte mig upp och skrattade.
"-Nej du" Han tog tag i min fot och drog ner mig i vattnet, till sig.
"-Hjälp" Fnissade jag.
"-Vad?" Eric skakade ur vatten ur håret så det skvätte på mig.
"-Såg du inte den där asläskiga fisken?"
"-Nä, jag såg bara dig" Han kysste mig igen, och jag kände mig verkligen som den lyckligaste personen i världen.
"-Nej men seriöst, såg du den inte?" Log jag när han slutat kyssa mig.
"-Nä" Han såg så söt ut med luggen hängande framför ögonen.
Vi började simma mot ett rev en bit bort. Eric simmade bakom mig.
"-Aj, varför nöp du mig?" Jag kollade på Eric.
"-Gjorde jag?" Han såg frågande på mig.
"-Men asså, aj! Nu gjorde du det igen. DET BRÄNNS" Jag kände plötsligt det brännas på mina ben och hur jag började tappa kontrollen.
"-Milena? Är du okej?"
Erics perspektiv:
Plötsligt kände jag hur det brännde till på mitt ben. Fan. Maneter.
"-Milena, kom, vi har hamnat i ett manet rev!" Sa jag förtvivlat men hon mumlade bara nått ohörbart.
"-Milena, vi måste härifrån" Hon blundade stelt.
"-J-g ka- in-e röra m-g" Hon sträckte handen efter mig och jag förstod att jag behövde handla snabbt. Medan jag kände hur det brännde mot benen tog jag Milena och försökte simma bort från revet.
"-Håll ut, snälla du" Jag lyfte upp henne på balkongen och la henne på en solstol. Jag såg de röda fläckarna på hennes ben, och ignorerade hur det brännde på mina. Jag kände mig lite yr.
"-Älskling, är du okej?" Hon nickade stumt och jag kände mig lättad. Jag satte mig på kanten av solstolen och strök över hennes hår.
"-Säker?" Hon nickade igen men grimascherade när jag råkade snudda ett brännmärke på hennes ben. Hon blundade fortfarande.
"-Jag tror inte att man ska simma bort till det där revet .." Sa jag och kysste hennes ögonlock.
"-Nä" Sa hon som enda svar och knep ihop ögonen smärtfyllt.
"-Fast jag tror inte dom var så farliga" Jag såg på fläckarna och var glad att det inte hänt något värre. Hon öppnade ögonen.
"-Ska jag behöva gå runt med dom här fläckarna hela semestern" Sa hon surt. Det fick mig att skratta trots smärtorna i benen.
"-Det är nog inte det största problemet"
Blev lite kort nu då .. Fast även om det finns lite fuskisar (haha ♥)som skrev flera kommentarer i olika namn så skrev jag ett litet nu ... Tack till alla som kommenterar! Fortsätt så! :D Det får duga tills imorgon ! Nu måste jag äta något .. Puss på er /Nina
So put your hearts in the air...♥ -Kapitel 61
"-Jag skojar ju bara. Ät så mycket du vill! Jag tror jag nöjer mig med dig." Han nafsade mig i halsen, och jag skrek skrattande till. Han tog ett vindruva.
"-Fast det här är i och för sig också gott." Han blinkade och kastade upp druvan i luften, för att strax efter fånga den i munnen. Jag applåderade och han kramade om mig.
"-Hur tycker du att din födelsedag har varit hittils då?", frågade jag. Jag var noga med att betona hittills. Han kollade allvarligt, men sen kärlkesfullt på mig.
"-Du, du ska veta, att det här är den bästa födelsedagen jag har haft i hela mitt liv." Sen kysste han mig igen.
I kortkort klänning och gladeatorsandaler gick vi bort mot restaurangen vid strandkanten. Eric hade kortbyxor och en t-shirt - och självklart, solglasögon. Det var verkligen härligt att det var så varmt .. Det var så stor skillnad till höstiga Sverige. När man gick på bryggan från våran bungalow kände man nästan dess värme genom sandalerna, om man skulle gått barfota hade de nog brunnit upp.
Hoppas kapitlet blev okej ... Kan ni fatta hur mycket man vill vara Milena? Haha, rätt ofattbart ♥ KOMMENTERA! Mer än 10 kommentarer från olika personer så kommer ett till idag! Klarar ni det? PUSS! /Nina
"-Fast det här är i och för sig också gott." Han blinkade och kastade upp druvan i luften, för att strax efter fånga den i munnen. Jag applåderade och han kramade om mig.
"-Hur tycker du att din födelsedag har varit hittils då?", frågade jag. Jag var noga med att betona hittills. Han kollade allvarligt, men sen kärlkesfullt på mig.
"-Du, du ska veta, att det här är den bästa födelsedagen jag har haft i hela mitt liv." Sen kysste han mig igen.
Klockan var strax efter 6 på kvällen på Bora Bora när vi packat upp alla våra saker och jag utforskat bungalowen. Det var underbart här. Även om "våran tid" skulle varit natt nu, kände jag mig inte speciellt trött. Vår lilla stuga låg ute på en brygga, längst ut mot havet med en liten balkong över det turkosa vattnet. Väggarna var av tunnt trä med bambutak, det fanns små lampor i alla hörn, och möblerna var av alla möjliga ljusa kulörer. Jag satte på den polynesiska tv:n men förstod inte så mycket, så jag stängde av igen. Eric satt på balkongen i en solstol och såg bara ut över havet.
"-Visst är det underbart?" Jag satt mig i hans knä.
"-Bättre än så" Han log lyckligt och såg bort mot ett grönt berg långt borta.
"-Tur du har att det är din födelsedag idag" Han såg frågande mot mig.
"-Jo, det är fortfarande mindre en tjugofyra timmar sedan vi vaknade på morgonen - men klockan är ändå bara eftermiddag" Han skrattade åt min logiska förklaring.
"-Vi säger så i alla fall" Fnissade jag.
Jag ställde mig upp och satte mig på kanten av balkongen, i hopp om att försöka nå vattnet. Solen lyste mot mina bara ben. Jag hade på mig en kort klänning, en sådan man bara kan ha på sig en riktigt, riktigt varm junidag i Sverige. Jag sträckte på tårna och kände varmt vatten mot tåspetsarna, och fick verkligen badlust.
"-Ska vi bada?" Frågade Eric som om han kunde läsa mina tankar.
"-Jättegärna" Sa jag men fortsatte:
"-Fast det är mat om lite mindre än en halvtimma, så vi kanske ska äta först" Jag kravlade mig upp från balkongkanten.
"-Absolut, jag är rätt hungrig"
*
I kortkort klänning och gladeatorsandaler gick vi bort mot restaurangen vid strandkanten. Eric hade kortbyxor och en t-shirt - och självklart, solglasögon. Det var verkligen härligt att det var så varmt .. Det var så stor skillnad till höstiga Sverige. När man gick på bryggan från våran bungalow kände man nästan dess värme genom sandalerna, om man skulle gått barfota hade de nog brunnit upp.
Restaurangen låg på en liten upphöjning med sikt mot havet. Man kunde verkligen kalla ön paradis ö. Speciellt när Eric var här. Vi slog oss ner vid ett reserverat bord längs med 'balkongen' som sträckte sig ut över stranden.
"-Är det buffet?" Sa Eric hungrigt och sneglade bort mot en fint uppdukad buffet under halmtaket.
"-Jag, det tror jag, hugg i bara" Skrattade jag medan Eric reste sig.
Maten var verkligen god. Det fanns olika sallader, stora fiskar, och massor av olika potatis- och pastarätter. Det var nog rätt anpassat för turister. Det passade mig. Efter att ha hämtat från buffen två gånger såg Eric mycket nöjd ut och lutade sig tillbaka.
"-Det var gott" Log han. Jag skrattade.
"-Är det du som äter snabbt eller jag som äter långsamt?" Jag var fortfarande på min första portion. Han såg finurligt mot mig.
"-Det är du som äter långsamt, älskling" Han såg förtrollande på mig och jag stoppade i en aldelles för varm potatisbit i munnen. Snabbt sköljde jag ner den med Erics vatten.
"-Meh! Det där var mitt vatten" Skrattade Eric förnärmat som precis tänkte sträcka sig fram för att dricka. Jag höjde handen åt en servitör.
"-Some more .. water, please"
*
"-Ska vi gå?" Eric var påväg att resa sig upp men jag höjde snabbt handen.
"-Vänta lite" Jag hade nämligen planerat något .. Det tog inte långt tid tills två servitriser kom bärande på den - tårtan. De fnissade och sjöng 'happy birthday' i kör innan de ställde den fint garnerade tårtan framför Eric.
"-Sötnos, tack" Han tog min hand när servitriserna gått sin väg. På tårtan stod med snirkliga turkosblåa bokstäver "Grattis på födelsedagen Eric. Hälsningar Milena" Jag var glad att dom fått till alla ä, å och ö trots att de inte var vana vid det. Under texten fanns en liten sol i gul marsipan och flera hjärtan av choklad.
Eric skar en stor bit och gav till mig.
"-Men Eric, sådär mycket orkar jag inte" Jag kollade på den stora tårtbiten. Eric hade redan börjat äta på sin och kollade upp.
"-Du måste äta lite mer Milena, så du inte blir för mager" Han log snett och fortsatte äta. Jag hade väll inget val. Tårtan var faktiskt fantastiskt god, så min tårtbit var borta i ett svep. Vi bestämmde oss för att låta personalen skicka resten av tårtan till våran bungalow.
*
Klockan var halv nio, men solen lyste fortfarande, och temperaturen var skön. Lite sådär strax över 30°+, men skuggigt. Jag bytte om till en söt volangbiknini och gick ut på balkongen där Eric satt i badbyxor och solen sken mot hans perfekta mage. Jag tog hans hand och drog upp honom från solstolen.
"-Ska du inte i eller?" Skrattade jag när han stretade imot en aning.
På sidan av balkongen fanns en liten stege ner i det onaturligt turkosa vattnet.
"-Finns det maneter?" Frågade jag oroligt och doppade tån i vattnet. Det var så varmt som badvatten.
"-Njä, dom som finns är fina" Eric hoppade i med ett plask och hans blöta, svarta hår blänkte som lack när han kom upp över ytan igen.
"-Hoppa i då, din fegis" Skrattade han med ett underbart leende och tog några simtag ut.
"-Okej då .." Jag klättrade ner för stegen och hoppade i. Det var varmt. Snabbt simmade jag ikapp Eric, som såg ut att vara påväg bort till en klippa några meter bort. Eric klev upp på den varma klippan och tog min hand. Jag satte mig på honom med benen slingrade runt honom och lekte med hans hår.
"-Jag älskar dig" Log jag.
"-Kan du ana hur mycket jag älskar dig? Det här är rena drömmen" Han skrattade tyst och hans läppar närmade sig mina. Jag slickade bort några salta vattendroppar från hans underläpp och placerade händerna i hans nacke. På en klippa långt bort från alla fotografer, fans.. långt borta från allt, ensam i ett paradis med Eric. Vi kysstes passionerat och rullade runt på den stekheta klippan, tills han rammlade ner i vattnet. Jag satte mig upp och skrattade.
"-Nej du" Han tog tag i min fot och drog ner mig i vattnet, till sig.
Hoppas kapitlet blev okej ... Kan ni fatta hur mycket man vill vara Milena? Haha, rätt ofattbart ♥ KOMMENTERA! Mer än 10 kommentarer från olika personer så kommer ett till idag! Klarar ni det? PUSS! /Nina
So put your hearts in the air...♥ -Kapitel 60
"-Milena, vad är det här??" Eric höll upp en tröja med sitt eget ansikte på. Vi höll precis på att packa upp, och jag tror att Eric började ångra att han inte hade varit med och packat själv. Jag fnissade, samtidigt som jag la in en hög med linnen och t-shirtar i en av hyllorna. Vi hade väldigt mycket plats, vilket var bra. Jag hade nog inte fått plats med alla mina kläder annars.
"-Är du inte nöjd med packningen?" Han frustade, och suckade teatraliskt.
"-Varför varnade du mig inte att vi skulle på två veckors semester!?" Han skakade på huvudet, och jag skrattade, och kramade om honom.
"-Då skulle det ju inte ha blivit någon överraskning!" Han log.
"-Nä, det förstås..." Jag avbröt honom genom att ge honom en djup kyss. Han besvarade den passionerat, och tog min hand. Vi gick ut tillsammans på verandan, och kollade ut över den kritvita sanden, och det brusande havet.
*
"-Var det du som knackade?" Jag kollade på Eric, som hade blivit färdig med upppackningen för länge sen och nu låg på den stora sängen och bläddrade i någon broschyr. Han verkade försjunken, och mumlade bara någonting oförståeligt som svar på min fråga, i stil med:
"-Eeeh..."
Jag skakade på huvudet, och skrattade. Fast det var nog inte särskilt stor risk att det var han som hade knackat. Jag gick bort till dörren. När jag öppnade var det ingen där. Jag kollade mig omkring.
"-Hallå?" Inget svar.
Plötsligt såg jag något som stod vid mina fötter, och log. Det var en stor korg med exotiska frukter, ananas, papaya, granatäpple, drakfrukt, apelsiner, bananer och allt man kunde föreställa sig. Mitt bland allt det goda låg en lapp. Jag böjde mig ner för att kolla närmare. När jag såg vad som stod kände jag hur en tår sakta smög sig fram i ögonvrån. Jag strök irriterat med handryggen över kinden. Det var lite jobbigt att jag alltid skulle bli rörd så himla lätt.
Jag tog upp korgen med ett leende och tassade in till Eric, som fortfarande låg i sängen och väldigt exakt studerade en broschyr om den stora vulkanen på ön, Mont Otemanu. Jag ställde ner korgen brevid sängen, och la mig intill honom.
"-Står det något interessant?" För första gången på en lång stund kollade han upp från broschyren, och log mot mig.
"-Inte särskilt..." Han la ner broschyren på nattduksbordet, och vände sig så att han kunde lägga en arm under min nacke och krama om mig. Han kysste mig.
"-Vet du hur himla underbar du är, älskling? Asså, vi är liksom mitt ute i havet på en sån där exotisk ö som man bara kan drömma om!" Jag log stort, och kände mig så himla nöjd med allt. Att jag hade valt att vi skulle åka hit. Att vi skulle vara här i två hela veckor. Att vi var här tillsammans, Eric och jag. Bara vi. Tillsammans. I två veckor.
Jag kände mig så himla lycklig. Jag älskade verkligen mitt liv. Jag borrade in ansiktet i hans hals, och han skrattade och smekte mig över ryggen. Efter en liten stund lyfte jag på huvudet och kollade på Eric. Sen lutade jag mig ut över kanten på sängen och lyfte upp korgen, och placerade den på Erics mage. Han kollade oförstående på mig och jag nickade mot korgen.
"-Den stod utanför dörren. Det står ditt namn på den." Jag pekade på det lilla kortet, och han tog upp det och började läsa:
"-Grattis på födelsedagen, Eric. Vi hoppas att du har det underbart där borta i söderhavet. Med mycket kärlek, teamet." Han kollade på mig med öppen mun, och jag skrattade.
"-Fråga inte mig hur den har kommit hit." Han skrattade lyckligt.
"-De kan väl inte ha skickat den ända från Sverige?" Han funderade ett litet tag, och jag log. De hade säkert ringt hit eller nåt och beställt den åt honom, men jag lät honom undra. Istället spanade jag in en vindruva som jag stärckte mig efter.
"-Hörru!" Jag kollade skuldmedvetet på Eric, som rufsade om mitt hår.
"-Jag skojar ju bara. Ät så mycket du vill! Jag tror jag nöjer mig med dig." Han nafsade mig i halsen, och jag skrek skrattande till. Han tog ett vindruva.
"-Fast det här är i och för sig också gott." Han blinkade och kastade upp druvan i luften, för att strax efter fånga den i munnen. Jag applåderade och han kramade om mig.
"-Hur tycker du att din födelsedag har varit hittils då?", frågade jag. Jag var noga med att betona hittills. Han kollade allvarligt, men sen kärlkesfullt på mig.
"-Du, du ska veta, att det här är den bästa födelsedagen jag har haft i hela mitt liv." Sen kysste han mig igen.
Sorry för att det inte blev nåt kapitel igår, men här är ett iaf!:) LoveYa!♥/Wanja
PS. Jag la in alla kapitel i ett worddokument för att se hur långt det blev. Gissa hur långt det blev? 148 SIDOR!!!!:D
"-Är du inte nöjd med packningen?" Han frustade, och suckade teatraliskt.
"-Varför varnade du mig inte att vi skulle på två veckors semester!?" Han skakade på huvudet, och jag skrattade, och kramade om honom.
"-Då skulle det ju inte ha blivit någon överraskning!" Han log.
"-Nä, det förstås..." Jag avbröt honom genom att ge honom en djup kyss. Han besvarade den passionerat, och tog min hand. Vi gick ut tillsammans på verandan, och kollade ut över den kritvita sanden, och det brusande havet.
*
"-Var det du som knackade?" Jag kollade på Eric, som hade blivit färdig med upppackningen för länge sen och nu låg på den stora sängen och bläddrade i någon broschyr. Han verkade försjunken, och mumlade bara någonting oförståeligt som svar på min fråga, i stil med:
"-Eeeh..."
Jag skakade på huvudet, och skrattade. Fast det var nog inte särskilt stor risk att det var han som hade knackat. Jag gick bort till dörren. När jag öppnade var det ingen där. Jag kollade mig omkring.
"-Hallå?" Inget svar.
Plötsligt såg jag något som stod vid mina fötter, och log. Det var en stor korg med exotiska frukter, ananas, papaya, granatäpple, drakfrukt, apelsiner, bananer och allt man kunde föreställa sig. Mitt bland allt det goda låg en lapp. Jag böjde mig ner för att kolla närmare. När jag såg vad som stod kände jag hur en tår sakta smög sig fram i ögonvrån. Jag strök irriterat med handryggen över kinden. Det var lite jobbigt att jag alltid skulle bli rörd så himla lätt.
Jag tog upp korgen med ett leende och tassade in till Eric, som fortfarande låg i sängen och väldigt exakt studerade en broschyr om den stora vulkanen på ön, Mont Otemanu. Jag ställde ner korgen brevid sängen, och la mig intill honom.
"-Står det något interessant?" För första gången på en lång stund kollade han upp från broschyren, och log mot mig.
"-Inte särskilt..." Han la ner broschyren på nattduksbordet, och vände sig så att han kunde lägga en arm under min nacke och krama om mig. Han kysste mig.
"-Vet du hur himla underbar du är, älskling? Asså, vi är liksom mitt ute i havet på en sån där exotisk ö som man bara kan drömma om!" Jag log stort, och kände mig så himla nöjd med allt. Att jag hade valt att vi skulle åka hit. Att vi skulle vara här i två hela veckor. Att vi var här tillsammans, Eric och jag. Bara vi. Tillsammans. I två veckor.
Jag kände mig så himla lycklig. Jag älskade verkligen mitt liv. Jag borrade in ansiktet i hans hals, och han skrattade och smekte mig över ryggen. Efter en liten stund lyfte jag på huvudet och kollade på Eric. Sen lutade jag mig ut över kanten på sängen och lyfte upp korgen, och placerade den på Erics mage. Han kollade oförstående på mig och jag nickade mot korgen.
"-Den stod utanför dörren. Det står ditt namn på den." Jag pekade på det lilla kortet, och han tog upp det och började läsa:
"-Grattis på födelsedagen, Eric. Vi hoppas att du har det underbart där borta i söderhavet. Med mycket kärlek, teamet." Han kollade på mig med öppen mun, och jag skrattade.
"-Fråga inte mig hur den har kommit hit." Han skrattade lyckligt.
"-De kan väl inte ha skickat den ända från Sverige?" Han funderade ett litet tag, och jag log. De hade säkert ringt hit eller nåt och beställt den åt honom, men jag lät honom undra. Istället spanade jag in en vindruva som jag stärckte mig efter.
"-Hörru!" Jag kollade skuldmedvetet på Eric, som rufsade om mitt hår.
"-Jag skojar ju bara. Ät så mycket du vill! Jag tror jag nöjer mig med dig." Han nafsade mig i halsen, och jag skrek skrattande till. Han tog ett vindruva.
"-Fast det här är i och för sig också gott." Han blinkade och kastade upp druvan i luften, för att strax efter fånga den i munnen. Jag applåderade och han kramade om mig.
"-Hur tycker du att din födelsedag har varit hittils då?", frågade jag. Jag var noga med att betona hittills. Han kollade allvarligt, men sen kärlkesfullt på mig.
"-Du, du ska veta, att det här är den bästa födelsedagen jag har haft i hela mitt liv." Sen kysste han mig igen.
Sorry för att det inte blev nåt kapitel igår, men här är ett iaf!:) LoveYa!♥/Wanja
PS. Jag la in alla kapitel i ett worddokument för att se hur långt det blev. Gissa hur långt det blev? 148 SIDOR!!!!:D
Lite svar på kommentarer...♥
Blir så sjukt glad när man ser sånt här:
naaaw♥ ni är underbara, men det vet ni väl redan? hihi♥
Tänkte bara svara på en fråga som vi fick också:
Svar:
Jag(Wanja) läser just nu inga, men jag vet att det finns ett par. Länkar till de här :)--> "Perfect Saade" & "EnSaadeSaga". De blir säkert glada om du läser:) Men som sagt, för tillfället läser jag ingen själv. Om någon har något mer tips på Saade-noveller får ni såklart jättegärna tipsa om de! LoveYa♥
Glöm btw inte att vi har blogresponse, fråga gärna om novellen, Eric, eller lite allt möjligt;D♥
naaaw♥ ni är underbara, men det vet ni väl redan? hihi♥
Tänkte bara svara på en fråga som vi fick också:
Svar:
Jag(Wanja) läser just nu inga, men jag vet att det finns ett par. Länkar till de här :)--> "Perfect Saade" & "EnSaadeSaga". De blir säkert glada om du läser:) Men som sagt, för tillfället läser jag ingen själv. Om någon har något mer tips på Saade-noveller får ni såklart jättegärna tipsa om de! LoveYa♥
Glöm btw inte att vi har blogresponse, fråga gärna om novellen, Eric, eller lite allt möjligt;D♥
So put your hearts in the air...♥ -Kapitel 59
Vi hämtade våra väskor inne i den lilla flygplats-byggnaden. Det fanns ett bagageband, inte mer, så det var lätt att hitta våra väskor.
Utanför byggnaden stod några glada Polynesier med skyltar - antaglien från de olika resorten på ön. Jag kände igen namnet på en skylt och vi gick dit och hälsade. De la i våra väskor i minibussen med öppna fönster och vi satte oss i baksätet. Ett par i trettioårsåldern kom även och sedan åkte den lilla bussen iväg. Det var underbart när vi åkte och en kall vind luftade genom bussen. Några palmer lutade sig över vägen när vi närmade oss vattnet, och jag i änden av vägen såg hav skymta. Jag kände Erics läppar nära mitt öra.
"-Det här är ett paradis, älskling"
*
När vi gick ur bussen strömmade doften av hav emot mig. Jag var tvungen att stanna upp ett tag på trappan för att bara dra in och njuta av allt det underbara. Jag kände plötsligt en hand på min axel och vände mig leende om.
"-Visst är det underbart?" Jag nickade, och blundade, samtidigt som en lätt vind strök över min kind. Vi skulle vara här i två hela veckor... Jag kunde inte fatta det. Eric verkade tänka samma sak, för han viskade:
"-Det känns lite overkligt, nästan. Eller hur?" Jag skrattade och vände mig mot honom. Jag la armarna om hans hals och log stort.
"-Två veckor." Han la händerna på mina höfter och kysste mig med ett leende på läpparna. Vi kysstes länge, och jag såg i ögonvrån hur ett äldre par kollade lite konstigt på oss. Men jag brydde mig inte ett dugg. Jag log och skrattade mot Erics läppar.
"-Vad är det?" Han lät lycklig när han frågade. Jag log mot honom, och svarade:
"-Jag är bara så glad. För allt. För att vi är här. Tillsammans." Han skrattade och kysste mig en sista gång, innan han tog sin arm runt min midja och vände sig mot bussen igen för att hämta bagaget. Jag sträckte mig efter min väska, men Eric var snabbare.
"-Regel nummer ett: Låt aldrig en tjej bära sitt eget bagage." Jag kunde inte låta bli att skratta, och han log stort.
"-Måste du alltid vara en sån gentleman?", sa jag smickrande. Han log kaxigt och svarade:
"-Det är lite svårt att låta bli när du är så söt..." Jag puttade till honom löst i sidan, men blev väldigt glad.
Vi gick till receptionen där vi fick en nyckel till vår bungalow - som skulle vara vårt hem i två veckor - och en från personalen visade oss vart vi skulle gå mellan alla palmer och små hyddor.
*
"-Milena, vad är det här??" Eric höll upp en tröja med sitt eget ansikte på. Vi höll precis på att packa upp, och jag tror att Eric började ångra att han inte hade varit med och packat själv. Jag fnissade, samtidigt som jag la in en hög med linnen och t-shirtar i en av hyllorna. Vi hade väldigt mycket plats, vilket var bra. Jag hade nog inte fått plats med alla mina kläder annars.
"-Är du inte nöjd med packningen?" Han frustade, och suckade teatraliskt.
"-Varför varnade du mig inte att vi skulle på två veckors semester!?" Han skakade på huvudet, och jag skrattade, och kramade om honom.
"-Då skulle det ju inte ha blivit någon överraskning!" Han log.
"-Nä, det förstås..." Jag avbröt honom genom att ge honom en djup kyss. Han besvarade den passionerat, och tog min hand. Vi gick ut tillsammans på verandan, och kollade ut över den kritvita sanden, och det brusande havet.
Så, det blev ett till kapitel ikväll iallafall!:D Hoppas ni blir nöjda;) LoveYa/Wanja♥
*
När vi gick ur bussen strömmade doften av hav emot mig. Jag var tvungen att stanna upp ett tag på trappan för att bara dra in och njuta av allt det underbara. Jag kände plötsligt en hand på min axel och vände mig leende om.
"-Visst är det underbart?" Jag nickade, och blundade, samtidigt som en lätt vind strök över min kind. Vi skulle vara här i två hela veckor... Jag kunde inte fatta det. Eric verkade tänka samma sak, för han viskade:
"-Det känns lite overkligt, nästan. Eller hur?" Jag skrattade och vände mig mot honom. Jag la armarna om hans hals och log stort.
"-Två veckor." Han la händerna på mina höfter och kysste mig med ett leende på läpparna. Vi kysstes länge, och jag såg i ögonvrån hur ett äldre par kollade lite konstigt på oss. Men jag brydde mig inte ett dugg. Jag log och skrattade mot Erics läppar.
"-Vad är det?" Han lät lycklig när han frågade. Jag log mot honom, och svarade:
"-Jag är bara så glad. För allt. För att vi är här. Tillsammans." Han skrattade och kysste mig en sista gång, innan han tog sin arm runt min midja och vände sig mot bussen igen för att hämta bagaget. Jag sträckte mig efter min väska, men Eric var snabbare.
"-Regel nummer ett: Låt aldrig en tjej bära sitt eget bagage." Jag kunde inte låta bli att skratta, och han log stort.
"-Måste du alltid vara en sån gentleman?", sa jag smickrande. Han log kaxigt och svarade:
"-Det är lite svårt att låta bli när du är så söt..." Jag puttade till honom löst i sidan, men blev väldigt glad.
Vi gick till receptionen där vi fick en nyckel till vår bungalow - som skulle vara vårt hem i två veckor - och en från personalen visade oss vart vi skulle gå mellan alla palmer och små hyddor.
*
"-Milena, vad är det här??" Eric höll upp en tröja med sitt eget ansikte på. Vi höll precis på att packa upp, och jag tror att Eric började ångra att han inte hade varit med och packat själv. Jag fnissade, samtidigt som jag la in en hög med linnen och t-shirtar i en av hyllorna. Vi hade väldigt mycket plats, vilket var bra. Jag hade nog inte fått plats med alla mina kläder annars.
"-Är du inte nöjd med packningen?" Han frustade, och suckade teatraliskt.
"-Varför varnade du mig inte att vi skulle på två veckors semester!?" Han skakade på huvudet, och jag skrattade, och kramade om honom.
"-Då skulle det ju inte ha blivit någon överraskning!" Han log.
"-Nä, det förstås..." Jag avbröt honom genom att ge honom en djup kyss. Han besvarade den passionerat, och tog min hand. Vi gick ut tillsammans på verandan, och kollade ut över den kritvita sanden, och det brusande havet.
Så, det blev ett till kapitel ikväll iallafall!:D Hoppas ni blir nöjda;) LoveYa/Wanja♥
So put your hearts in the air...♥ -Kapitel 58
"-Det gör ont i öronen" Murmlade jag och kollade på Eric. Han skrattade.
"-Öppna och stäng munnen"
"-Så här?" Skrattade jag och gjorde någon imitation av ett tuggande lejon eller nått. Han började gapskratta och passagerarna i sätet bakom oss hyschade irriterat. Jag höjde på ögonbrynen och mimade 'Surpuppor' mot Eric medan jag avsiktligt pekade bakåt. Eric bet ihop för att inte börja fnissa, och jag fick bita mig i läppen för att inte brista ut i gapflabb.
Jag ryckte till när planet plötsligt slog i marken och jag skrek till. Eric tog min hand och kramade den. Han var nog ganska mycket mer van vid det här än jag. Det kändes bra att ha honom här, hos mig.
Jag ryckte till när planet plötsligt slog i marken och jag skrek till. Eric tog min hand och kramade den. Han var nog ganska mycket mer van vid det här än jag. Det kändes bra att ha honom här, hos mig.
När planet stannade vid den stora flygplatsen skyndade vi oss ut innan det skulle bli för trångt. Våra väskor var som tur redan incheckade till Bora Bora, så även om Eric undrade varför så behövde vi inte tränga oss fram till bagagebanden, utan gick direkt till en restaurang, eftersom det var två timmar tills planet till ön gick. Vi hade sovit en hel del på planet från Sverige, så jag kände mig rätt så pigg.
"-Jag tror jag tar det här salladserbjudandet.. Vad vill du ha?" Log jag mot Eric och ställde mig upp för att gå och beställa i självbetjäningsrestaurangen.
"-Jag kan gå och hämta annars .." Han var snabbare än jag och var redan påväg mot disken med ett kaxigt leende. Jag hade väldigt stor lust att stanna här, för jag hade aldrig tidigare varit i USA, fast jag försökte kasta bort tankarna och tänka på ikväll, när vi skulle komma fram.
*
"-Är det gott?" Jag nickade mot Erics tallrik som bestod av någon slags schitzel med pommes frites och skrattade.
"-Äkta Amerikanskt" Skrattade han och sneglade mot min fjuttiga kycklingsallad.
"-Blir du verkligen mätt på det där?" Jag nickade förnärmat.
När vi ätit upp var det dags att ta oss till gaten. Eric visste inte än vart resan gick .. jag funderade på om jag skulle ta på honom en ögonbindel eller nått, men antagligen skulle han få reda på det på flyget ändå.
Jag tog hans hand och gav honom biljetten när vi ställde oss i kön till boardingen.
"-Franska Polynesien, älskling, är det dit vi ska?" Han såg helt förtrollat på mig.
"-Ja, jag tror ön ligger där ja .." Det visste jag knappt.
"-Du vet inte hur underbar du är!!" Han kramade om mig hårt, och jag såg glädjen i hans ansikte. Jag var nöjd över valet att åka dit.
"-Jag vet att du är underbarare" Viskade jag i hans öra innan vi kom fram till kontrollörerna.
Flygresan tog inte så långt tid. Vi kollade på varsinn film, för på varje sits fanns en liten tv. Det var rätt kul hur Eric reagerade när jag höll hans hand, ibland hoppade han till, för han såg på någon konstig actionfilm - medans jag såg på en romantisk komedi.
"-In a couple of minutes we will arive to the Bora Bora island, temperature: 36° celsius and sunny, the flight-team hope you had a nice flight and wishes you a nice holiday" Det bubblade av glädje i mig när jag hörde en flygvärdinnas röst i högtalarna och såg hur några solstrålar trängde in genom den öppna springan i fönsterluckan. När jag drog upp fönsterluckan såg jag något så vackert jag aldrig sett förrut.
"-Eric, kolla!!" När molnen skingrade sig såg man det klarturkosa vattnet och reven och långt nere små underbara, gröna öar i olika former med färgsprakande detaljer. Vädret kunde inte heller bli bättre, på en liten privat strand skymtande ett rosa parasoll och en bit bort såg jag en grupp bungalows på en brygga längs vattnet.
"-Det är underbart" Sa han och kunde, likasom jag, inte släppa blicken från den underbara synen.
Planet närmade sig långsamt närmare vattnet, och jag trodde nästa det skulle störta ner i havet, men precis på metern landade flygplanet på en ö jag inte alls sett, och bromsade snabbt in på den korta landningsbanan. Trotts den speciella landingen tänkte jag inte alls på att det var läskigt, utan jag tänkte bara på palmerna, sanden och de varma klipporna. Men mest tänkte jag på kvällarna, ensamma med Eric, utan fans, bara vi två ...
Det var ingen stor flygplats på ön. Bokstavligt jätteliten. Det var ingen gång till flygplatsen utan vi kom ut direkt på landningsbanan där en enorm värme kom emot mig. Jag hade en varm kofta på mig, men efter en sekund i Bora Boras värme hade jag lust att slänga mig i en kall pool eller något.
"-Oj, vad fint det är här" Eric såg aldelles överlycklig ut när han klev ut ur planet. Han såg på mig.
"-Men varmt" Pustade jag och log brett.
*
Vi hämtade våra väskor inne i den lilla flygplats-byggnaden. Det fanns ett bagageband, inte mer, så det var lätt att hitta våra väskor.
Utanför byggnaden stod några glada Polynesier med skyltar - antaglien från de olika resorten på ön. Jag kände igen namnet på en skylt och vi gick dit och hälsade. De la i våra väskor i minibussen med öppna fönster och vi satte oss i baksätet. Ett par i trettioårsåldern kom även och sedan åkte den lilla bussen iväg. Det var underbart när vi åkte och en kall vind luftade genom bussen. Några palmer lutade sig över vägen när vi närmade oss vattnet, och jag i änden av vägen såg hav skymta. Jag kände Erics läppar nära mitt öra.
"-Det här är ett paradis, älskling"
Blev kanske lite (vääldigt) kort nu men aja, ska tjata på Wanja att hon skriver ett till ikväll! Hoppas det duger .. kanske är lite segt för tillfället men snart kör vi ju på nästa del, 2, och där blir det garanterat lite mer spänning. Kommentera! Puss! /Nina ♥
So put your hearts in the air...♥ -Kapitel 57
"-Älskling, LA?!" Han såg på mig när vi kom fram till den blinkade 'bording' skylten. Jag nickade glatt, men visste att det inte var målet - utan bara en mellanlanding.
"-Nja, du får väll se, det är inte slut än" Sa jag. Det tindrade i hans ögon och det såg ut som han skulle kunna ta mig i sin famn när som hellst och kasta mig upp i luften. Jag log bara stort.
"-Du är för underbar!!" Han böjde sig ner och kysste mig. De bakom oss i kön harklade sig och vi skyndade oss att gå framåt.
*
Först på flyget kom alla frågorna. Han höll min hand och såg på mig.
"-Hur har du råd? Hur länge blir vi borta? Jobbet då, vet dom om?"
"-Eric, oroade dig inte så mycket, jag har ordnat med jobbet, två veckor mer eller ..." Han avbröt mig genom att kyssa mig. Mitt humör var på topp, bättre kunde det inte bli.
*
"-Vakna!" Eric skakade om mig. Nu var det han som var pigg. Jag satte mig upp från att ha legat i Erics knä och såg ut genom fönstret. Jag kände Erics andetag i min nacke.
"-USA" Eric lät nöjd när han sa det och såg ut över de höga husen långt nere. Jag ångrade nästan att jag inte beställt en resa till Los Angeles eller nåt istället ... fast han visste ju inte vad som väntade en bit längre bort.
"-Ja, det är fint det också" Fnissade jag och Eric kollade på mig, frågande, men utan att säga något.
Den blinkande lampan för säkerhetsbälte lyste och jag spännde fast säkerhetsbältet. Det hade gått mycket snabbare än vi båda trott att åka de 12 timmarna till LA, där vi skulle mellanlanda. Sedan återstod bara fyra timmar på ett flyg till Bora Bora.
"-Can you please put the chairs up?" En liten flygvärdinna med svensk brytning gick snabbt förbi och hennes blick stannade för en sekund på Eric. Antagligen kände hon igen honom.
"Ja... of course" Fick jag ur mig och tryckte snabbt upp stolen. Eric fick hålla sig för skratt åt min sega reaktion.
Landningen påbörjade. Jag tyckte det var lite läskigt, eftersom jag flugit så sällan.
"-Det gör ont i öronen" Murmlade jag och kollade på Eric. Han skrattade.
"-Öppna och stäng munnen"
"-Så här?" Skrattade jag och gjorde någon imitation av ett tuggande lejon eller nått. Han började gapskratta och passagerarna i sätet bakom oss hyschade irriterat. Jag höjde på ögonbrynen och mimade 'Surpuppor' mot Eric medan jag avsiktligt pekade bakåt. Eric bet ihop för att inte börja fnissa, och jag fick bita mig i läppen för att inte brista ut i gapflabb.
Jag ryckte till när planet plötsligt slog i marken och jag skrek till. Eric tog min hand och kramade den. Han var nog ganska mycket mer van vid det här än jag. Det kändes bra att ha honom här, hos mig.
Förlåt för typ världhistoriens kortaste kapitel, men det finns nån som drar bort mig från datorn:S LoveYa iaf/Wanja♥
Jag ryckte till när planet plötsligt slog i marken och jag skrek till. Eric tog min hand och kramade den. Han var nog ganska mycket mer van vid det här än jag. Det kändes bra att ha honom här, hos mig.
Förlåt för typ världhistoriens kortaste kapitel, men det finns nån som drar bort mig från datorn:S LoveYa iaf/Wanja♥
Lite om oss här på SaadeStoories!♥
Hejhej!;D Kom bara på att ni kanske inte vet riktigt vilka vi är, så vi tänkte lägga in några bilder på oss, och berätta lite om oss själva! Loveya/ Nina och Wanja ♥
Wanja:
Ja... Alltså, jag e en tjej född 1996 - jag är alltså femton år - som älskar all form av musik, livet och självklart Eric Saade♥. Sedan början av 2010 är jag även ett stort fan av Twilight-sagan, världens bästa bokserie!;) Jag går i nian, och kommer troligen att söka till estetprogrammet med inriktning musik till hösten 2012, eftersom min allra största dröm i livet är att bli sångerska/musiker och kunna försörja mig på min musik. Jag bor i Falun, en stad i Dalarna, men kommer ursprungligen från Göteborg. Eftersom min pappa är schweizare, och min mamma svensk, och jag har bott fyra år i Schweiz, Har jag både schweizertyska och svenska som modersmål.
På fritiden spelar jag fotboll, tvärflöjt, blockflöjt, gitarr, tar sånglektioner, spelar i orkester och sjunger i kör. Förutom det så älskar jag att läsa, skriva, och komponera min egen musik/skriva mina egna låtar(vissa kan ni hitta på youtube).
Såja... hoppas att ni fick ut något av det här. Annars får ni väl fråga;) LoveYa♥
Två bilder, en på mig och en på mig och Eric från i somras;):
Wanja:
Ja... Alltså, jag e en tjej född 1996 - jag är alltså femton år - som älskar all form av musik, livet och självklart Eric Saade♥. Sedan början av 2010 är jag även ett stort fan av Twilight-sagan, världens bästa bokserie!;) Jag går i nian, och kommer troligen att söka till estetprogrammet med inriktning musik till hösten 2012, eftersom min allra största dröm i livet är att bli sångerska/musiker och kunna försörja mig på min musik. Jag bor i Falun, en stad i Dalarna, men kommer ursprungligen från Göteborg. Eftersom min pappa är schweizare, och min mamma svensk, och jag har bott fyra år i Schweiz, Har jag både schweizertyska och svenska som modersmål.
På fritiden spelar jag fotboll, tvärflöjt, blockflöjt, gitarr, tar sånglektioner, spelar i orkester och sjunger i kör. Förutom det så älskar jag att läsa, skriva, och komponera min egen musik/skriva mina egna låtar(vissa kan ni hitta på youtube).
Såja... hoppas att ni fick ut något av det här. Annars får ni väl fråga;) LoveYa♥
Två bilder, en på mig och en på mig och Eric från i somras;):
Nina:
Ja, jag heter alltså Nina .. Jag är tretton år, och har sedan nästan två år tillbaka drivit min privata blogg (*klicka*). Jag äälskar Eric och hans musik över allt annat och håller på mycket med musik själv också och älskar att umgås med mina underbara vänner när jag är inte är och tränar. Jag har spelat piano i åtta år, spelar gitarr (fast suger på det, haha') och ett antal andra instrument - annars så sjunger jag all tid jag får över i stort sett. Drömmer om att bli skådis någon dag .. och vill följa mina drömmar så gott det går. Så, jag tänker gifta mig med en viss Eric Saade i framtiden (ensam om det?). Haha.
För övrigt är ju jag och Wanja syskon - för er som inte vet det .. Så vi har rätt mycket gemensamt, jag är också halvschweizare och kommer ursprungligen för Götet ..
Jag hoppas verkligen att ni gillar det ni läser, för det betyder väldigt mycket! ♥ Puss på er!
So put your hearts in the air...♥ -Kapitel 56
"-Det får du se .." Jag kysste honom snabbt och gick ut i hallen till köket. Min och hans resväska stod färdigpackade och klara. Jag hade inte sovit mycket mer än tre timmar den här natten, men var förvånansvärt pigg ändå.
När Eric kom ut i köket hade jag gjort amerikanska pannkakor i hjärtformar. Jag hade nämligen hittat ett hjärtformat pannkaksjärn på Lagerhaus dagen innan. Allt gick enligt mina planer, Eric frågade mig inte mycket, men var väldigt nyfiken.
"-Vart ska vi?" Frågade han med munnen full av pannkakor.
"-Det får du se har jag sagt" Skrattade jag.
*
Jag ställde snabbt in tallrikarna i diskmaskinen och torkade ur stekpannan med hushållspapper och ställde in den i köksskåpet medan Eric bytte om och gjorde sig i ordning. Jag hade gjort mig i ordning redan innan jag väckte honom, så jag kollade bara snabbt om allt var med, inklusive biljetter, mobiltelefon och tandborste, och stängde av alla lampor och sånt.
När klockan var fem över fem, och Eric fortfarande inte var klar, blev jag lite fundersam. Så jag ropade:
"-Eric? Är du klar?" Inget svar.
"-Hallå?" När jag inte fick nåt svar den här gången heller bestämde jag mig för att gå och kolla. När jag kom in i sovrummet fick jag se Eric ligga på sängen, påklädd men sovande. Jag hade sagt åt honom att bara göra i ordning sig, och han verkade ha varit för trött för att tänka på att han borde packa. Men det hade ju jag som tur redan gjort åt honom. Jag skrattade och ruskade om honom.
"-Vakna nu, sömntuta! Taxin är här!" Han öppnade ögonen och kollade sömnigt omkring sig.
"-Va? Va..." Jag skrattade och drog upp honom på fötter. Han gick motvilligt med mig ut i hallen, och när vi skulle gå ut och han tänkte ta väskorna tog jag ifrån honom de.
"-Nähädu. Koncentrera dig på att hålla dig upprätt istället." Han försökte protestera, men lyckades inte särskilt bra. Jag skrattade och kysste honom, innan jag låste och vi gick nerför trapporna.
*
När vi hade satt oss i taxin somnade Eric nästan direkt mot min axel. Jag fick lite dåligt samvete. Det var ändå hans födelsedag, och han hade inte fått sova särskilt mycket alls den här senaste tiden. Jag grubblade lite över det, men avstyrde de tankarna genom att börja tänka på att vi skulle tillbringa de två följande veckorna på en sandstrand, i en bungalow tillsammans, bara vi. Med varma nätter, klarblått vatten och romantiska solnedgångar. När jag tänkte på allt det kändes det mycket bättre.
Jag strök Eric över håret. Han verkade verkligen trött, och jag var glad att det var ungefär en halvtimme till Arlanda med taxin. Då kunde han iallafall få sova lite... plötsligt hörde jag en liten snarkning från sidan, och jag fnissade tyst. Han var så himla söt när han sov. Eller, det var han ju annars också, men ändå. Jag la min hand på hans mage, och kände hur han andades. I sömnen tog han den och kramade den mjukt. Jag kramade tillbaka och lutade mitt huvud mot hans.
Resan till Arlanda gick ganska snabbt, och när vi kom fram väckte jag försiktigt Eric, betalade taxin, och sen gick vi in till terminalen där vi skulle checka in våra väskor. Eric verkade redan lite mer vaken än innan, och tog båda väskorna. När jag försökte protestera och skylla på att han var halvsovande, kysste han mig på pannan och sa att så trött var han minsann inte.
Innan vi gick in på terminalen drog Eric upp luvan för att dra så lite uppmärksamhet till sig som möjligt. Jag visste att flera säkert skulle känna igen mig, men brydde mig inte.
*
Vi hade checkat in väskorna, gått genom säkerhetskontrollerna, och nu satt vi på ett café i väntan på att de skulle öppna gaten. Jag tänkte att vi kanske inte skulle ha behövt åkt så tidigt, men jag ville vara på den säkra sidan. jag hade bara flugit en enda gång förut, när jag var åtta år och vår familj åkte till kanarieöarna. Så jag var inte precis expert på flyg och sånt. Något i bakhuvudet sa mig att jag skulle behöva lära mig sånt om mitt förhållande med Eric varade. Och det var jag definitivt säker på.
*
Jag ställde snabbt in tallrikarna i diskmaskinen och torkade ur stekpannan med hushållspapper och ställde in den i köksskåpet medan Eric bytte om och gjorde sig i ordning. Jag hade gjort mig i ordning redan innan jag väckte honom, så jag kollade bara snabbt om allt var med, inklusive biljetter, mobiltelefon och tandborste, och stängde av alla lampor och sånt.
När klockan var fem över fem, och Eric fortfarande inte var klar, blev jag lite fundersam. Så jag ropade:
"-Eric? Är du klar?" Inget svar.
"-Hallå?" När jag inte fick nåt svar den här gången heller bestämde jag mig för att gå och kolla. När jag kom in i sovrummet fick jag se Eric ligga på sängen, påklädd men sovande. Jag hade sagt åt honom att bara göra i ordning sig, och han verkade ha varit för trött för att tänka på att han borde packa. Men det hade ju jag som tur redan gjort åt honom. Jag skrattade och ruskade om honom.
"-Vakna nu, sömntuta! Taxin är här!" Han öppnade ögonen och kollade sömnigt omkring sig.
"-Va? Va..." Jag skrattade och drog upp honom på fötter. Han gick motvilligt med mig ut i hallen, och när vi skulle gå ut och han tänkte ta väskorna tog jag ifrån honom de.
"-Nähädu. Koncentrera dig på att hålla dig upprätt istället." Han försökte protestera, men lyckades inte särskilt bra. Jag skrattade och kysste honom, innan jag låste och vi gick nerför trapporna.
*
När vi hade satt oss i taxin somnade Eric nästan direkt mot min axel. Jag fick lite dåligt samvete. Det var ändå hans födelsedag, och han hade inte fått sova särskilt mycket alls den här senaste tiden. Jag grubblade lite över det, men avstyrde de tankarna genom att börja tänka på att vi skulle tillbringa de två följande veckorna på en sandstrand, i en bungalow tillsammans, bara vi. Med varma nätter, klarblått vatten och romantiska solnedgångar. När jag tänkte på allt det kändes det mycket bättre.
Jag strök Eric över håret. Han verkade verkligen trött, och jag var glad att det var ungefär en halvtimme till Arlanda med taxin. Då kunde han iallafall få sova lite... plötsligt hörde jag en liten snarkning från sidan, och jag fnissade tyst. Han var så himla söt när han sov. Eller, det var han ju annars också, men ändå. Jag la min hand på hans mage, och kände hur han andades. I sömnen tog han den och kramade den mjukt. Jag kramade tillbaka och lutade mitt huvud mot hans.
Resan till Arlanda gick ganska snabbt, och när vi kom fram väckte jag försiktigt Eric, betalade taxin, och sen gick vi in till terminalen där vi skulle checka in våra väskor. Eric verkade redan lite mer vaken än innan, och tog båda väskorna. När jag försökte protestera och skylla på att han var halvsovande, kysste han mig på pannan och sa att så trött var han minsann inte.
Innan vi gick in på terminalen drog Eric upp luvan för att dra så lite uppmärksamhet till sig som möjligt. Jag visste att flera säkert skulle känna igen mig, men brydde mig inte.
*
Vi hade checkat in väskorna, gått genom säkerhetskontrollerna, och nu satt vi på ett café i väntan på att de skulle öppna gaten. Jag tänkte att vi kanske inte skulle ha behövt åkt så tidigt, men jag ville vara på den säkra sidan. jag hade bara flugit en enda gång förut, när jag var åtta år och vår familj åkte till kanarieöarna. Så jag var inte precis expert på flyg och sånt. Något i bakhuvudet sa mig att jag skulle behöva lära mig sånt om mitt förhållande med Eric varade. Och det var jag definitivt säker på.
"-Säg vart vi ska" Log Eric och tog en tugga en klunk kaffe.
"-Du kommer tyvärr snart att få veta" I samma ögonblick som jag sa det hörde jag en mumlande röst i högtalarna.
"-Flyg 36 till Borabora är nu öppet för påstigning"
Jag ställde mig snabbt upp.
"-Kom, vi måste gå" Jag tog Erics hand och han stoppade stressat in en sista tugga av sin smörgås i munnen, jag hann inte tänka på min.
"-Älskling, LA?!" Han såg på mig när vi kom fram till den blinkade 'bording' skylten. Jag nickade glatt, men visste att det inte var målet - utan bara en mellanlanding.
"-Nja, du får väll se, det är inte slut än" Sa jag. Det tindrade i hans ögon och det såg ut som han skulle kunna ta mig i sin famn när som hellst och kasta mig upp i luften. Jag log bara stort.
"-Du är för underbar!!" Han böjde sig ner och kysste mig. De bakom oss i kön harklade sig och vi skyndade oss att gå frammåt.
*
Först på flyget kom alla frågorna. Han höll min hand och såg på mig.
"-Hur har du råd? Hur länge blir vi borta? Jobbet då, vet dom om?"
"-Eric, oroade dig inte så mycket, jag har ordnat med jobbet, två veckor mer eller ..." Han avbröt mig genom att kyssa mig. Mitt humör var på topp, bättre kunde det inte bli.
Nu kommer ÄNTLIGEN ett kapitel efter helgen!:D Tänkte att det skulle bli längre, men vi var så himla trötta;) Ett till kommer imorrn! LoveYa/Wanja&Nina♥
So put your hearts in the air...♥ -Kapitel 55
När jag kom in i lägenheten blev jag överraskad. Lyset var tänt.
"-Milena?" Inget svar. Jag gick runt i lägenheten, och hittade henne till slut fullt påklädd sovandes i soffan. Framför henne stod en popcornskål med några få popcorn kvar i. Jag skrattade tyst för mig själv, gick fram till henne och gav henne en puss på pannan. Sen lyfte jag upp henne och bar in henne till sovrummet, där jag drog av henne de stela jeansen och bäddade om henne. Hon verkade inte märka nånting, och sov lugnt vidare.
Efter att jag hade borstat tänderna och klätt om kröp jag ner brevid henne i sängen. Klockan visade på 03:34, och jag var glad över att jag hade ledigt imorrn. Skulle bli skönt att äntligen ha en sovmorgon. Jag virade mina armar om Milenas kropp, och kysste henne på huvudet. Sen tog sömnen sakta över...
Blev lite kort nu, men vi sitter på tåget .. Kommer fram till Sthlm om tio minuter .. Som vi skrev innan kommer vi troligtvis inte hinna skriva något mer tills på söndag/måndag - men nu på tågresan tog jag med laptopen så vi kunde skriva ett kort litet kapitel, för er skull, haha (snäll jag är va?) . Puss på er, /Nina och Wanja
"-Milena?" Inget svar. Jag gick runt i lägenheten, och hittade henne till slut fullt påklädd sovandes i soffan. Framför henne stod en popcornskål med några få popcorn kvar i. Jag skrattade tyst för mig själv, gick fram till henne och gav henne en puss på pannan. Sen lyfte jag upp henne och bar in henne till sovrummet, där jag drog av henne de stela jeansen och bäddade om henne. Hon verkade inte märka nånting, och sov lugnt vidare.
Efter att jag hade borstat tänderna och klätt om kröp jag ner brevid henne i sängen. Klockan visade på 03:34, och jag var glad över att jag hade ledigt imorrn. Skulle bli skönt att äntligen ha en sovmorgon. Jag virade mina armar om Milenas kropp, och kysste henne på huvudet. Sen tog sömnen sakta över...
Milenas perspektiv:
Jag vaknade av att jag svettades. Det var varmt. Väldigt varmt. Jag försökte sparka av mig täcket, men kunde inte röra mig. Jag kollade ner mot mina fötter, och såg att ett annat ben hade fångat in dem. Va? Var Eric redan hemma? Jag blev förvånad, men kom sen på att han hade ju faktiskt inte berättat exakt när han skulle komma hem. Sen fylldes jag av glädje och trygghet. Eric... Han var hemma. Jag pressade min rygg närmare honom, och han verkade vara vaken, för hans grepp om mig hårdnade. Jag försökte vända på mig, men hann inte.
"-Godmorgon..." Jag kände hans läppar mot min hals och hans värme runt om mig.
"-Eric" Jag kunde inte få ur mig något annat än så utan kysste honom och drog in hans doft samtidigt som jag flätade in mina fingrar i hans hår.
"-Du anar inte hur mycket jag har saknat dig" Viskade jag.
"-Du ska veta att de här dagarna har varit de längsta dagarna på länge. Jag har saknat dig också. Väldigt mycket." Hans händer gled ner till min korsrygg. Jag försökte att behålla fattningen.
"-När kom du?" Han log.
"-Klockan halv fyra ungefär." Jag kände nästan ett stygn av dåligt samvete för att jag hade fått sova så mycket mer än han. Jag borrade in mitt ansikte i hans hals, och han skrattade.
"-Det kittlas!" Jag kysste honom på halsen.
"-Din stackare."
"-För vad då? Att jag blev kittlad?" Nu skrattade jag.
"-Nej... För att du har fått sova så lite. Jag borde definitivt låta dig somna om." Han kollade på mig med spelad allvarlighet.
"-Du skulle bara våga. Jag har inget emot att vara vaken med dig..." Han avslutade meningen med att pressa sin mun mot min i en lång och passionerad kyss. Hans händer kröp in innanför täcket och när de nuddade mina lår märkte jag plötsligt att jag inte hade några byxor på mig. Jag brukade alltid sova med mjukisshorts. Aja. Jag brydde mig inte så mycket. Eric verkade ha märkt att jag stelnade till och stannade upp. Jag blev otålig när han väntade för länge, och ville att han skulle fortsätta. Så jag började knäppa upp skjortan han hade sovit i samtidigt som jag kysste honom. Han suckade lätt och jag kände hur han log mot min mun. Jag skrattade smått, och han lät sin hand glida nerför mitt lår, vilket skickade rysningar genom mig. Jag kände hur jag började tappa andningsförmågan, och flätade in mina fingrar i hans mjuka svarta hår.
Jag log.
Det här var livet.
Eric var livet.
Och det var såna här stunder jag var som allra lyckligast.
EN VECKA SENARE
Jag gläntade på dörren. Det var mörkt, och Eric sov fortfarande. I dag var den stora dagen, Erics födelsedag. Och han visste ingenting om vilken överraskning som väntade honom. Jag fnissade tyst för mig själv. Thomas, Jennifer, och de andra hade varit bra på att behålla hemligheten. Jag tände ljusen på brickan, och knuffade försiktigt upp dörren med höften.
"-Ja, må han leva, ja, må han leva..." Jag började sjunga och jag såg hur Eric rörde lite på dig. Jag gick leende fram och satte mig på sängen brevid honom.
"-Grattis på födelsedagen älskling" Jag böjde mig ner och kysste hans panna. Han öppnade långsamt ögonen.
"Va..." Mumlade Eric och kramade min hand.
"-Grattis." Jag skrattade. "På födelsedagen." Han kisade mot mig, lite halvsömnigt.
"-Milena, det var inte nödvändigt..." Han log blundande.
"-Klart det är, du fyller ju år!" Jag log. Jag höll fram brickan med den lilla tårtan på mot honom. "-Blås!"
När han hade blåst ut ljusen tog han en av persikobitarna som låg brevid tårtan.
"-Vad fint du har gjort." Han hade satt sig upp och log kärleksfullt, men fortfarande lite sömnigt mot mig.
Jag hade några få paket till Eric's 21 årsdag, men den största väntade ju.
När han öppnat presenterna som bestod av ett Adrian Hammond-linne (ett sånt som han redan haft, men jag snott), ett smycke och ett iphoneskal, tackade han mycket, och jag ställde mig upp.
"-Så, upp och hoppa" Jag log. Han kastade en blick mot den digitala klockan som visade 04.36.
"-Men shit, klockan är tjugo i fem ju, ska vi inte sova?" Eric sträckte sig efter min hand.
"-Nej .. jag är ledsen, men taxin kommer om en halvtimma" Jag skrattade åt hans förbryllade min. Jag hade inte sagt någonting.
"-Va?" Han satte sig upp.
"-Vilket taxi?"
"-Det får du se .." Jag kysste honom snabbt och gick ut i hallen till köket. Min och hans resväska stod färdigpackadade och klara. Jag hade inte sovit mycket mer än tre timmar den här natten, men var förvånandvärt pigg ändå.
När Eric kom ut i köket hade jag gjort amerikanska pannkakor i hjärtformar. Jag hade nämligen hittat ett hjärtformat pannkaksjärn på Lagerhaus dagen innan. Allt gick enligt mina planer, Eric frågade mig inte mycket, men var väldigt nyfiken.
"-Vart ska vi?" Frågade han med munnen full av pannkakor.
"-Det får du se har jag sagt" Skrattade jag.
Blev lite kort nu, men vi sitter på tåget .. Kommer fram till Sthlm om tio minuter .. Som vi skrev innan kommer vi troligtvis inte hinna skriva något mer tills på söndag/måndag - men nu på tågresan tog jag med laptopen så vi kunde skriva ett kort litet kapitel, för er skull, haha (snäll jag är va?) . Puss på er, /Nina och Wanja
Sthlm...
Hejhej sötaste!
Känns uselt, men vi kommer inte kunna skriva förrän på söndag:((((((((((((((( Vi åker till Stockholm idag, och det blir lite bökigt att skriva på iPhone. Hoppas att ni inte dör av kapiteltorkan, det vill vi verkligen inte att ni ska göra!!
men FÖRLÅT iaf.
Vi kommer hem på söndag, då lovar vi att det kommer ett kapitel!
LoveYa/Wanja&Nina♥
Känns uselt, men vi kommer inte kunna skriva förrän på söndag:((((((((((((((( Vi åker till Stockholm idag, och det blir lite bökigt att skriva på iPhone. Hoppas att ni inte dör av kapiteltorkan, det vill vi verkligen inte att ni ska göra!!
men FÖRLÅT iaf.
Vi kommer hem på söndag, då lovar vi att det kommer ett kapitel!
LoveYa/Wanja&Nina♥
So put your hearts in the air...♥ -Kapitel 54
Jag pressade i mig de översaltade popcornen och satt invirad i flera mjuka filtar. Popcornen smakade inte gått och ovädret utanför var inte så mysigt som det brukade vara. Jag kollade ut där en kille och en tjej gick hand i hand på gatan, och jag kände mig bara mer ledsen. De passionerade kyssarna på filmen gjorde ju inte hela saken bättre.
Filmen gick, popcornen tog slut, och jag grät floder när Leonardo Di Caprio dog .. Jag kramade om en stor soffkudde, men den kändes inte speciellt mänsklig precis, vilket kanske inte var så konstigt i oförsäg. Tårarna fortsatte rinna när jag klickat av tv:n. De rann tills jag somnade i jeans på soffan, utan att släcka en enda lampa eller kolla en extra gång att dörren var låst.
Jag ville sova - så att det snabbt blev morgondag...
Erics perspektiv
"-Hejdå då." Jag vände mig om för att vinka mot Alex, som var på väg mot rulltrappan. Han skulle åka till Uppsala med Upptåget för att göra nåt som jag inte kunde komma ihåg. Jag log mot honom.
"-Ha det så kul." Han försvann bakom hörnet, och jag började gå mot utången. Jag hade sagt hejdå till Jennifer redan i Oslo, där hon skulle stanna ett tag med några kompisar. Det kändes nästan lite sorgligt att vi inte skulle ses på mer än en månad. Eller, vi kunde så klart liksom kontakta varandra, men konserter och så var slut för ett tag. Jag skulle mest jobba med skivan, och inte ha särskilt mycket tid för annat.
På vägen till utgången köpte jag en kaffe på Wayne's, för att hålla mig vaken så jag kunde köra hem. Servitören som stod kassan såg ganska trött ut. Eller ganska, han såg väldigt trött. Jag sa åt honom att han borde sova. Men han verkade vara för trött för att ens höra mig.
*
När jag satte mig i bilen kände jag, trots koffeinet i kaffet, tröttheten komma smygande. Jag ruskade på huvudet.
"-Skärp dig!", sa jag till mig själv. Det skulle ju inte precis vara så kul om jag krockade på grund av att jag hade somnat vid ratten. Nu skulle jag bara behövaköra de cirka tjugo minuterna hem, och sen kunde jag sova. Jag log åt tanken på att få träffa Milena igen. Jag hade bara vart borta i några få dar, men det kändes som en evighet. Jag hade saknat henne så mycket.
När jag tänkte på Milena blev jag bättre till mods, och färden hem kändes kortare än jag hade föreställt mig. När jag hade parkerat bilen och tryckt in koden för huset, gick jag med tunga steg uppför trapporna. Som tur var hade jag inte särskilt mycket bagage, bara en sportväska.
*
När jag kom in i lägenheten blev jag överraskad. Lyset var tänt.
"-Milena?" Inget svar. Jag gick runt i lägenheten, och hittade henne till slut fullt påklädd sovandes i soffan. Framför henne stod en popcornskål med några få popcorn kvar i. Jag skrattade tyst för mig själv, gick fram till henne och gav henne en puss på pannan. Sen lyfte jag upp henne och bar in henne till sovrummet, där jag drog av henne de stela jeansen och bäddade om henne. Hon verkade inte märka nånting, och sov lugnt vidare.
Efter att jag hade borstat tänderna och klätt om kröp jag ner brevid henne i sängen. Klockan visade på 03:34, och jag var glad över att jag hade ledigt imorrn. Skulle bli skönt att äntligen ha en sovmorgon. Jag virade mina armar om Milenas kropp, och kysste henne på håret. Sen tog sömnen sakta över...
Förlåt för superkort kapitel, men måste iväg nu!! LoveYa/Wanja♥
Erics perspektiv
"-Hejdå då." Jag vände mig om för att vinka mot Alex, som var på väg mot rulltrappan. Han skulle åka till Uppsala med Upptåget för att göra nåt som jag inte kunde komma ihåg. Jag log mot honom.
"-Ha det så kul." Han försvann bakom hörnet, och jag började gå mot utången. Jag hade sagt hejdå till Jennifer redan i Oslo, där hon skulle stanna ett tag med några kompisar. Det kändes nästan lite sorgligt att vi inte skulle ses på mer än en månad. Eller, vi kunde så klart liksom kontakta varandra, men konserter och så var slut för ett tag. Jag skulle mest jobba med skivan, och inte ha särskilt mycket tid för annat.
På vägen till utgången köpte jag en kaffe på Wayne's, för att hålla mig vaken så jag kunde köra hem. Servitören som stod kassan såg ganska trött ut. Eller ganska, han såg väldigt trött. Jag sa åt honom att han borde sova. Men han verkade vara för trött för att ens höra mig.
*
När jag satte mig i bilen kände jag, trots koffeinet i kaffet, tröttheten komma smygande. Jag ruskade på huvudet.
"-Skärp dig!", sa jag till mig själv. Det skulle ju inte precis vara så kul om jag krockade på grund av att jag hade somnat vid ratten. Nu skulle jag bara behövaköra de cirka tjugo minuterna hem, och sen kunde jag sova. Jag log åt tanken på att få träffa Milena igen. Jag hade bara vart borta i några få dar, men det kändes som en evighet. Jag hade saknat henne så mycket.
När jag tänkte på Milena blev jag bättre till mods, och färden hem kändes kortare än jag hade föreställt mig. När jag hade parkerat bilen och tryckt in koden för huset, gick jag med tunga steg uppför trapporna. Som tur var hade jag inte särskilt mycket bagage, bara en sportväska.
*
När jag kom in i lägenheten blev jag överraskad. Lyset var tänt.
"-Milena?" Inget svar. Jag gick runt i lägenheten, och hittade henne till slut fullt påklädd sovandes i soffan. Framför henne stod en popcornskål med några få popcorn kvar i. Jag skrattade tyst för mig själv, gick fram till henne och gav henne en puss på pannan. Sen lyfte jag upp henne och bar in henne till sovrummet, där jag drog av henne de stela jeansen och bäddade om henne. Hon verkade inte märka nånting, och sov lugnt vidare.
Efter att jag hade borstat tänderna och klätt om kröp jag ner brevid henne i sängen. Klockan visade på 03:34, och jag var glad över att jag hade ledigt imorrn. Skulle bli skönt att äntligen ha en sovmorgon. Jag virade mina armar om Milenas kropp, och kysste henne på håret. Sen tog sömnen sakta över...
Förlåt för superkort kapitel, men måste iväg nu!! LoveYa/Wanja♥
Vänta bara...
Eftersom denna novell snart är slut tänkte vi att det kanske är dags att informera lite om framtiden.
Som flera av er säkert redan vet har vi pratat om att göra en eventuell fortsätning på "So put your hearts in the air...", och vi kan lova att ni kommer att få en hel del läsning även i framtiden:D
Kan säga att vi har sjuuuukt stora planer, lovar att nästa novell kommer att bli nåt alldeles speciellt! Vi fick lite snilleblixtar tidigare idag och fick ner typ 10 sidor med idéer, som ser rätt lovande ut. ÅÅÅH, herregud, nej, nu får jag ångest!!!!! Vi började seriöst nästan gråta båda två nära vi läste igenom idéen, så förhoppningsvis kommer det att falla en hel del tårar i framtiden... Nä, nu börjar jag nästan gråta igen när jag tänker på som kommer att hända, kommer seriöst inte att kunna sova inatt!
Ska vi ge nån ledtråd kanske? Hmm... okej då. En liten. Vi kommer att även i nästa novell ha en låttitel som namn på novellen. Den passar in så himla bra måste jag säga, fast inte på det sätt ni tror när ni läser texten. Nä, på ett helt annat! Jag tänker inte avslöja namnet på låten nu, men om ni har bra koll kan ni säkert lista ut det ändå. Låten är nämligen 03:31 minuter lång...♥
Pusssss på er, Längtar så sjukt mycket!!!!<333333333333 Hoppas ni också gör det!
LoveYa/Wanja&Nina
So put your hearts in the air...♥ - Kapitel 53
När jag kom in i den mysiga lägenheten kände jag mig redan bättre. Doften av Eric strömmade mot mig när jag la mig på sängen och tog fram min Iphone. Jag klickade fram Twitter. Jag hade ärligt talat nästan aldrig twittrat på mitt konto, men jag hade fått ett par hundra followers sedan Eric började följa mig.
Eric hade twittrat. "Tonight Eric is a guest at UNICEFs Humorkveld in Norway, where he will perform Hearts In The Air, the show is on...http://fb.me/17o6J1EUi" Eller inte Eric såklart, utan hans team. Självklart var inte de tweetsen så roliga att läsa som Erics egna, men det var ändå något. Jag saknade honom så mycket.
Plötsligt vibrerade min mobil till. En bild av Eric lyste upp på skärmen. Jag bubblade av glädje när jag svarade:
"-Eric!!"
"-Hej älskling, hur mår du?" Jag hade saknat att höra hans underbara röst så mycket.
"-Jag mår bra, men jag saknar dig så enormt mycket!! Kom hem" Jag hörde hur han skrattade lågt.
"-Jag saknar dig också, jättemycket, men som tur kommer jag ju hem imorgon"
"-Det är ju typ tjugofyra timmar .. jag vet inte om jag klarar mig" Sa jag suckande i telefonen.
"-Du får hålla ut" Jag hörde leendet i hans röst.
"-Hur har du haft det då?" Frågade jag.
"-Jodå, det har varit bra, men väldigt, väldigt stressigt"
"-Har du många norska fans ?" Skrattade jag.
"-Ja, faktiskt fler än jag trodde .. ett par tusen väntade på mig på flygplatsen."
"-Oj .."
"-Men Milena, nu måste jag ta mig till en direktsändning .. glöm aldrig att jag älskar dig, glöm aldrig det" Han lät lite stressad men drog ut på de sista orden - de viktiga.
"-Jag älskar dig, vi ses i morgon, lycka till!" Jag ville inte lägga på.
"-Hejdå älskling"
"-Hejdå" Och så tutade det i telefonen. Jag ville bara lyssna till hans röst hela dagen. Inget annat ville jag hellre. Eller att han var här såklart men .. Det var ofattbart hur mycket man kunde sakna en enda person.
Jag satte mig vid datorn och jag kände glädjen sprida sig i kroppen när jag såg en bild på ön vi skulle till, om bara lite mer än en vecka. Jag hade helt glömt bort det ... Jag borde nog tala om det för Eric snart, att börja packa, även om jag redan fixat med teamet och Thomas att han skulle få ledigt en vecka inför resan.
Jag klickade fram lite bloggar .. Jag hade själv haft en i trettonårsåldern eller så, jag tror den fortfarande fanns kvar. Bara för att jag fick lust klickade jag in på blogg.se. Konstigt nog mindes jag mitt lösenord efter några få försök. Jag fick närapå en chock när jag gick in på den. 235 nya kommentarer? Det måsta vara spamm, var min första tanke, men när jag klickade in på statistiken hade sedan en månad tillbaka över 4000 gått in på min blogg. Gud vad pinsamt. Hur hade alla hittat den? Innan jag läst hundra av kommentarerna tog jag bort bloggen. Ett klick så var det gjort. Jag skippade att kolla på alla bilder som nu flera tusen hade sett ..
Men när jag tänkte efter vad det där med blogg ändå en rätt kul grej ... Jag bestämde mig för att öppna en ny, utan att tänka så mycket. Jag fick till en ful design, som fick duga, och skrev ett första inlägg. 'Hej, till alla som har hittat hit heter jag Milena Seger ...' Och så en massa onödig fakta om mig. Jag skrev inget om Eric, men självklart skulle alla känna igen mig från tidningarna. Kul med lite extra läsare tänke jag, men anade inte hur många det egentligen skulle bli.
*
Klockan var snart åtta när jag satte mig vid laptopen igen. Jag klickade in på bloggen och blev väldigt förvånad när jag såg startsidan: "135 nya kommentarer på inlägget 'HEJ'" Jag log för mig själv och klickade upp dom. Hur kunde man egentligen få såå mycket uppmärksammhet bara för att man var tillsammans med Eric? Det var rätt sjukt.
Jag tror att 70 proncent av kommentarerna var hat-kommentarer. Mitt humör steg från glad till ledsen på någon sekund. De första tjugo var i stil med "Du är inte värd Eric", "Eric är min" & "J*vla bitch!" som sedan blandades med några söta "Du är så fin"- "Du och Eric passar verkligen"- och "Sötaste du"-kommentarer. Skillnaden var så stor. Plötslig kom jag till en anonym kommentar. En kommentar som var värre än de andra. Inte för innehållet, utan för att jag skumt nog kände igen IP-nummret. Jag kom ihåg det från dagen då jag och Emelie hade tråkigt, och lärde oss varandras dator-IP-nummer utantill ...
*
Jag slog ihop datorn med en smäll och slängde den på kudden. "Milena, du tror att du är så älskad, men det är du f*n inte". Emelie hade skrivit det. Emelie som hade varit min allra närmaste vän, hade skrivit så till mig. Jag ville bara kasta datorn i golvet, men lät bli, för det skulle kosta mig alldelles för mycket.
Jag gick ut i köket och värmde rester på micron som jag åt halvvarmt med en stor kopp te. Jag kände mig mer arg en ledsen. Eller en blandning. Jag förstår inte hur hon tänkte ... Det var hon som gjorde fel, inte jag, försökte jag intala mig själv precis som Eric sa, men det var svårt.
*
Jag kände mig deprimerad och ensam när jag damp ner i soffan vid halv elva med en stor skål popcorn, bara för mig, och Titanic, en romatiskt film, att se själv, utan någon Eric att kyssa och krama när det blev sorgligt eller känslosamt.
Jag pressade i mig de översaltade popcornen och satt invirad i flera mjuka filtar. Popcornen smakade inte gått och ovädret utanför var inte så mysigt som det brukade vara. Jag kollade ut där en kille och en tjej gick hand i hand på gatan, och jag kände mig bara mer ledsen. De passionerade kyssarna på filmen gjorde ju inte hela saken bättre.
Filmen gick, popcornen tog slut, och jag grät floder när Leonardo Di Caprio dog .. Jag kramade om en stor soffkudde, men den kändes inte speciellt mänsklig precis, vilket kanske inte var så konstigt i oförsäg. Tårarna fortsatte rinna när jag klickat av tv:n. De rann tills jag somnade i jeans på soffan, utan att släcka en enda lampa eller kolla en extra gång att dörren var låst.
Jag ville sova - så att det snabbt blev morgondag.
Blev inte så långt nu, men jag är såå trött ... Förhoppningsvis skriver Wanja ett imorgon! Btw, jag har lite saker att tala om (*så om jag kan få allas uppmärksamhet* hahah). Jo .. Tack för fina tips och så! Denna novell kommer i varje fall snart lida mot sitt slut (det kommer sluta på ön för er som hängt med), MEN vi kommer i princip direkt börja med en ny - En FORTSÄTTING på denna, men börja om från ett kapitel 1 etc, etc .. Där kommer det hända mycket, så SNÄLLA SLUTA INTE LÄSA :D Vi har ENORMA planer inför nästa novell, och jag lovar er, den kommer vara mer fartig och det kommer att hända mer .. Vi vill dock inte trötta ut denna, så vi väljer att avsluta den snart, men sluta inte läsa om den är lite seg nu .. Håll ut sötnosar, puss /Nina ♥ /Kommentera!/
So put your hearts in the air...♥ - Kapitel 52
"-Jo... alltså. Vi är inte kompisar längre." De andra kollade oförstående på mig, men sen kom Martin och la en arm runt mina axlar.
"-Vill du berätta nu?" Jag skakade på huvudet.
"-En annan gång." Han kramade om mig lite hårdare.
"-Men du ska veta att du har oss. Vi kommer alltid att stå vid din sida." Min kompisar kom och kramade om mig, allihop, och jag kände mig redan mycket lyckligare än för några sekunder sen. Jag kramade om de, och log.
"-Ja. Jag har ju er."
Tänkte hinna skriva mer nu .. ett par saker som skulle hända, men jag hinner inte ikväll! Blir ett till kapitel imorgon ♥ KOMMENTERA! Lite händelselöst nu kanske, men ni får hålla ut! Puss /Nina
"-Vill du berätta nu?" Jag skakade på huvudet.
"-En annan gång." Han kramade om mig lite hårdare.
"-Men du ska veta att du har oss. Vi kommer alltid att stå vid din sida." Min kompisar kom och kramade om mig, allihop, och jag kände mig redan mycket lyckligare än för några sekunder sen. Jag kramade om de, och log.
"-Ja. Jag har ju er."
Jag kände först nu hur mycket jag egentligen saknat mina vänner. Men framför allt kännde jag nu hur mycket jag saknade Eric, fastän han precis åkt och snart kom tillbaka. Att inte vara nära honom kändes så tomt ...
"-Är Eric hemma nu då?" Frågade Frida lite förväntansfullt.
"-Han är i Norge tills i övermorgon, så det kändes lite tomt när jag vaknade imorse .." Jag kollade ner och fortsatte:
"-Tack för att ni finns" Jag log mot mina vänner.
"-Vad ska vi hitta på ikväll då?" Thea verkade en aning raslös i tonen.
"-Ja, vad ska vi hitta på?" Gustav lutade sig mot dörröppningen.
"-Maggio sjunger på grönan ikväll ..." Martin log snett.
"-Visst" Log jag som svar. Konsert med mina närmaste vänner kunde verkligen inte skada. Jag behövde glömma saknaden till Eric litegrann.
*
Klockan var halv åtta när vi med möda och besvär försökte tränga oss fram i folkmassan vid stora scenen. Det var säkert redan många tusen samlade. Plötsligt knackade någon på min axel.
"-Du är ihop med Eric Saade va? Kan jag få din autograf?" En liten blond tjej i tioårsåldern höll fram ett rosa block.
"-Eh, ja, visst!" Jag fumlade med pennan hon gav mig och skrev ner en ovanligt ful namnteckning tvärs över blocken. Jag behövde nog slipa lite på min autograf.
"-Åh, tack så mycket" Tjejen sprang nöjt iväg till sin mamma som stod en bit bort och log brett.
"-Så du har redan fått lite fans?" Skrattade Gustav.
"-Mm, verkar så" Svarade jag och vi trängde oss alla fem närmare scenen.
Att glömma Eric här var verkligen något att drömma om ... Jag mindes så väl platsen där jag stått och första gången sett honom. Minnet var så klart och tydligt, och så underbart. Och hur jag vaknat upp i rummet efter att ha blivit nerslagen i korridoren vid toaletterna, och sett Eric framför mig. Det var inte änns så länge sedan.
"-Milena?" Martins röst avbröt mig.
"-Hallå?"
"-Åh, jaha, vad är det?" Jag pressade ur mitt ett leende.
"-Är nått fel?"
"-Nejdå, jag var bara försjunken i mina tankar lite ..."
"-Tänkte du på honom?" Frida var där med armen om mig.
"-Mm, men det ska jag inte göra, nu ska vi ha kul!" Jag försökte skratta, men det kom inte så mycket ur min mun.
"-Äh, du ska vara glad att du har en pojkvän .." Frida suckade halvleende.
"-Nej men seriöst! Varför har du inte sagt något! Är det slut mellan dig och Jon??" Jag blev verkligen förvånad. Frida och hennes kille hade varit tillsammans jättelänge, om jag fick säga det.
"-Ja, tyvärr"
"-Men varför?"
"-En annan tjej, såklart" Jag kramade om henne, men när några ljud hördes från scenen fästes plötsligt våra blickar dit. Klockan var fem i åtta. Jag och Frida log mot varann och Thea, Gustav och Martin trängdes nära oss. Det fanns inget bättre än vänner.
*
När Veronica höll ut sista tonen på scenen, tackade och fått rejält med applåder kände jag mig glad. Jag satt på Gustavs axlar, och Frida på Martins och vi skrattade. Thea var så lång själv, så hon stod och hoppade. Konserten hade varit sjukt bra verkligen. Fast såklart långt ifrån den med Eric. Det var rätt kallt i luften, och Gröna Lunds åkattraktioner hade nästan inga passagerare längre. Det var en mörk höstkväll när de gröna och gula ljusen från scenen slocknade.
"-Gud vad hon var bra!" Thea lät supernöjd.
"-Ja, verkligen" Vi andra instämmde.
Gustav lyfte ner mig och det värkte i benen när jag stod på egna fötter igen. Fast antaglien inte like mycket som Gustavs axlar efter en nästan hel konsert med mig på axlarna. Jag skrattade åt tanken.
"-Vad skrattar du åt då?" Gustav puttade lite på mig.
"-Haha, inget, jag är bara tacksam att jag fick sitta på dina axlar" Skrattade jag och han svarade något som 'ingen orsak' eller liknande. Jag hörde inte riktigt, för vi hade redan börjat dra bort mot utgången.
"-Sockervadd någon?" Thea vifftade med en hundralapp.
"-Jaa!" Frida jublade och tog snabbt hundralappen och sprang bort mot sockervadds-ståndet.
Killarna delade på en och vi tre tjejer orkade knappt dela på än.
"-Ska ni inte äta upp den eller?" Martin nickade mot det lilla som var kvar av den rosa, fluffiga sockervadden och våra mätta miner.
"-Joho" Jag stoppade snabbt in resten i munnen och skrattade medan vi gick ut genom utgången och började gå mot spårvagen, och gick längre bort från Grönans glad ljus.
*
När jag vaknade på golvet hemma hos Gustav morgonen därpå visste jag först inte vart jag var. De mjuka, vita täckena var utbytta mot en haik-sovsäck, en sån jag brukade ha på klassläger ute i vildmarken som mindre. Jag rullade runt och möttes av Theas sovande ansikte. Just det. Efter gårdagens underbara kväll hade jag ingen lust att ensam gå till lägenheten, utan vi bestämmde oss för att alla skulle övernatta på Gustavs vardagsrumsgolv. Hans föräldrar var ändå inte hemma.
"-Godmorgon" Martin petade på mig med foten och jag kollade upp på honom där han stod med ruffsigt hår. Jag mumlade och gömde ansiktet i sovsäcken och han gick till Thea i att göra ett försök att väcka henne också. Vilket nog var omöjligt. Omöjligare än att väcka Eric till och med. Åter flög mina tankar till honom.
När vi ätit en snabb frukost bestämmde jag mig för att bege mig hem till lägenheten igen. Jag tackade så mycket för den superoliga kvällen och kramade om dom alla innan jag gick ut. När jag började promenera hem kom solen fram mellan de kalla molnen. Det kändes plötsligt som om jag var den helt vanliga Milena igen, som var påväg hem från sina vänner.
Jag svängde av vid Ica och började närma mig de gula och blåa små villorna. Nej! Vart var jag påväg? Jag skulle väll till lägenheten. Plötsligt fick jag en chock, när jag insåg att jag tagit vägen hem till mamma och pappa istället för vägen till min och Erics lägenhet. Jag fick inte en chock för att jag gått hit, utan för att jag för en sekund glömde bort vart lägenheten egentligen låg. Jag vände mig om och började springa mot Ica igen.
Snart kom korsningen. Vilken väg skulle jag ta? Jag kände mig hjälplös, för den lilla saken. Tänk om jag drömt allt. Tänk om Eric inte var min pojkvän. Tänk om allt som hänt bara varit en dröm som jag vaknade ur hos mina vänner. Nej. Jag kände att jag ville gråta, men förhindrade tårarna och började springa. Så småningom skymtade det moderna lägenhetshuset bakom kröken. 'Det var ingen dröm' var det första jag tänkte när jag automatiskt knappade in koden vid glasdörren till huset. Varför skulle det ha varit det? Jag kände mig dum, men undrade ändå varför jag bara sådär plötsligt glömt vägen.
När jag kom in i den mysiga lägenheten kände jag mig redan bättre. Doften av Eric strömmade mot mig när jag la mig på sängen och tog fram min Iphone. Jag klickade fram Twitter. Jag hade ärligt talat nästan aldrig twittrat på mitt konto, men jag hade fått ett par hundra followers sedan Eric började följa mig.
Eric hade twittrat. "Tonight Eric is a guest at UNICEFs Humorkveld in Norway, where he will perform Hearts In The Air, the show is on...http://fb.me/17o6J1EUi" Eller inte Eric såklart, utan hans team. Självklart var inte de tweetsen så roliga att läsa som Erics egna, men det var ändå något. Jag saknade honom så mycket.
Plötsligt vibrerade min mobil till. En bild av Eric lyste upp på skärmen. Jag bubblade av glädje när jag svarade:
"-Eric!!"
Tänkte hinna skriva mer nu .. ett par saker som skulle hända, men jag hinner inte ikväll! Blir ett till kapitel imorgon ♥ KOMMENTERA! Lite händelselöst nu kanske, men ni får hålla ut! Puss /Nina
Vad saknar ni ?
Hej på er alla söta som läser våran novellblogg!
Vi har fått många önskemål om att det ska hända något och kommentarer att det är lite händelselöst i novellen ... Som ni vet kommer ju snart Eric och Milena åka på resa men också som vi har planerat är denna novell snart slut, men om vi är tillräckligt peppade så börjar vi strax efter med del två - där det kommer hända en del planerade saker.
Men fram till dess, vad exakt vill ni ska hända då? Något sorligt, läskligt eller bara något kul ... Vi vill jättegärna ha tips om vad/hur saker ska hända - för det är väldigt svårt att uppfylla allas önskemål!
Så kommentera på,
Ett till kapitel kommer ikväll. Puss /Nina
Söt!
So put your hearts in the air...♥ - Kapitel 51
"-Hör på här. Och lova att inte avbryta mig" Han nickade.
"-Jo, jag är tillsammans med Eric. Eric Saade. Jag har flyttat till honom i hans lägenhet i Birkastan. Jag har inte haft någon tid, men jag har alltid tänkt att vi skulle hitta på något allihopa men ja ..." Jag berättade för honom och kollade ut genom fönstret för att inte behöva möta hans blick.
"-Herregud Milena! Eric. Saade. Så det är du som är hon Milena som det står om överallt?!" Jag nickade.
"-Men förlåt, förlåt, hur kunde jag missa det?" Han omfamnade mig i ännu en kram.
"-Det är lungt. Det är egentligen jag som borde säga förlåt"
Gustav kramade mig länge. Det kändes bra att allt hade löst sig så snabbt... Jag var också glad att han inte verkade ett dugg sur på mig längre. Fast jag förstod honom såklart. Jag hade inte sett mina kompisar en enda gång efter studenten, fast vi hade lovat varandra att träffas hela sommaren. Fast det var i och för sig innan mitt liv hade förändrats helt och hållet. När Gustav släppte mig kollade han på mig.
"-Men herregud. Det är ju faktiskt skitcoolt egentligen. Om jag skulle vara tjej skulle jag ha seriöst ha blivit avundsjuk." Jag skrattade åt hans min, och kände mig lycklig. Det här var den riktiga Gustav jag kom ihåg.
"-Haha, det kan jag tänka mig..." Nu skrattade han.
"-Men seriöst, berätta mer!" Han kollade förväntansfullt på mig. Jag tvekade lite.
"-Vad ska jag berätta?" Han suckade, och tänkte efter en kort stund, medan han ivrigt försökte komma på nåt.
"-Hur träffades ni?" Jag log.
"-Haha, det är en ganska lång historia..." Vi gick uppför trappan och in i Gustavs rum, där han lät sig falla ner på sängen. Jag satte mig mitt emot honom, i andra änden. Gustavs rum hade inte förändrats särskilt mycket alls. Jag kände väl igen de blåa väggarna, garderoben av ekträ och det stora panoramafönstret längs ena väggen.
"-Då så. Du kan börja." Han log ett stort fejksmile mot mig, och jag himlade med ögonen.
"-Okej då." Jag tog ett andetag och skulle precis börja, när ringklockan hördes från nedervåningen.
Gustav sprang upp.
"-Just det. De andra skulle ju komma hit idag!" Han såg glad ut. Jag tänkte kort, men kunde inte komma på vilka han menade.
"-Vilka andra?" Han kollade på mig som om jag hade förlorat förståndet.
"-Snälla Mil. Säg inte att du har glömt bort dina egna kompisar..." Han talade med en viss irritation i rösten, och jag fattade först inte. Sen kom jag på det, och jag kände hur min mun sprack upp i ett jätteleende.
"-Är Frida här? Och Thea och Martin??" Jag ställde mig upp och såg frågande på Gustav. Nu log han.
"-Så du kommer fortfarande ihåg de?"
"-Klart jag gör!!" Skrek jag nästan, och sprang ut ur hans rum och nerför trappan. Gustav sprang för att hinna med mig. När jag kom till ytterdörren slet jag upp den. Där stod de. Mina älskade vänner. De såg överraskade ut när de såg mig, men jag slängde mig om halsen på dem.
"-Ååh, gud vad jag har saknat er!!" Frida tog ett steg tillbaka.
"-Så nu passar det att träffas? Efter tre månader??" Hon lät sur, och jag kände genast hur det högg till i hjärtat.
Gustav kom fram bakom mig.
"-Såja, var inte sura hörrni. Mil är ju här nu... Och hon har förklarat allt för mig." Mina kompisar kollade skeptiskt på mig en gång till, och klev sen in genom dörren. När de hade stängt den bakom sig, ställde sig Thea framför mig, och kolalde strängt på mig.
"-Så... Nu får du allt berätta var du har varit. I fyra månader." Hon betonade fyra extra argt, och jag blev lite förvirrad. Jag visste inte vad jag skulle säga. Som tur var kom Gustav till min hjälp.
"-Asså Tee, det är så himla sjukt! Mil. Är. Ihop. Med. Eric. Saade!!" Jag log när Gustav använde vårat eget smeknamn på Thea. Hon kollade på honom och nickade.
"-Aa, visst. Kul skämt." Jag harklade mig, och hon vände sig misstroget mot mig. Jag kände mig lite osäker när jag svarade:
"-Det är sant. Det är därför jag inte har hört av mig. Förlåt! Jag har saknat er så himla mycket, Tee!" Jag slängde mig om halsen på henne, och den här gången kramade hon tillbaka. Bakifrån kom också Frida och Martin. Och Gustav.
"-Gruppkram!" Vi skrattade, och jag kände en tår utefter min kind. Nu var vi allihopa. Alla utom Emelie. De andra visste inte än hur det var mellan oss, och det högg till i hjärtat när jag tänkte på henne. Jag försökte koncentrera mig på nuet.
"-Jag har saknat er så himla mycket!!" De andra kramade om mig, men plötsligt tog Thea tag om mina axlar och kollade mig i ögonen.
"-Men du. Är det verkligen sant? Att du är ihop med... " Hennes röst tvekade på de sista orden. "-...Eric Saade!??" Frida kom och ställde sig brevid henne. Jag tog ett djupt andetag, och svarade sen:
"-Ja." Frida och Thea kollade på varandra.
"-Du skämtar inte, va?"
"-Nej." De kollade på mig med uppspärrade ögon, sen på varandra, sen på mig igen. Frida var den som började skrika först.
"-OH MY GOSH!!!!!!" Hon skrek ett riktigt tjejskrik, och Gustav och Martin höll för öronen när Thea också stämde in. När de hade lugnat ner sig kramade båda om mig.
"-Men herregud vad roligt gumman!" Frida var så upphetsad så att hon inte kunde stå stilla. Sen la hon till: "-Jag är så himla avundsjuk!"
Jag skrattade, och sen avbröt Thea oss:
"-Mil, vi måste få träffa honom, lova det!" Jag skrattade igen, och log.
"-Visst."
*
De hade velat höra exakt hela historien, och jag hade berättat. Typ samma version som jag berättade för Emelie. De avbröt mig flera gånger och flikade in "Åååh" och "Men Guuud!!" hela tiden typ. Killarna tyckte nog att vi var lite tjatiga, och när jag var klar pustade de ut.
"-Äntligen!" Vi skrattade, och plötsligt frågade Gustav:
"-Var är Emelie förresten?" Alla var så vana vid att hon alltid brukade vara som ihopklistrad med mig. De andra kollade på mig.
"-Ja, var är hon?" Jag skruvade på mig och visste inte riktigt vad jag skulle säga. Men till slut fick jag ur mig:
"-Jo... alltså. Vi är inte kompisar längre." De andra kollade oförstående på mig, men sen kom Martin och la en arm runt mina axlar.
"-Vill du berätta nu?" Jag skakade på huvudet.
"-En annan gång." Han kramade om mig lite hårdare.
"-Men du ska veta att du har oss. Vi kommer alltid att stå vid din sida." Min kompisar kom och kramade om mig, allihop, och jag kände mig redan mycket lyckligare än för några sekunder sen. Jag kramade om de, och log.
"-Ja. Jag har ju er."
Sådärja:D kommenterapå nu, sötaste ni!! See you tomorrow!! LoveYa♥/Wanja♥
Gustav kramade mig länge. Det kändes bra att allt hade löst sig så snabbt... Jag var också glad att han inte verkade ett dugg sur på mig längre. Fast jag förstod honom såklart. Jag hade inte sett mina kompisar en enda gång efter studenten, fast vi hade lovat varandra att träffas hela sommaren. Fast det var i och för sig innan mitt liv hade förändrats helt och hållet. När Gustav släppte mig kollade han på mig.
"-Men herregud. Det är ju faktiskt skitcoolt egentligen. Om jag skulle vara tjej skulle jag ha seriöst ha blivit avundsjuk." Jag skrattade åt hans min, och kände mig lycklig. Det här var den riktiga Gustav jag kom ihåg.
"-Haha, det kan jag tänka mig..." Nu skrattade han.
"-Men seriöst, berätta mer!" Han kollade förväntansfullt på mig. Jag tvekade lite.
"-Vad ska jag berätta?" Han suckade, och tänkte efter en kort stund, medan han ivrigt försökte komma på nåt.
"-Hur träffades ni?" Jag log.
"-Haha, det är en ganska lång historia..." Vi gick uppför trappan och in i Gustavs rum, där han lät sig falla ner på sängen. Jag satte mig mitt emot honom, i andra änden. Gustavs rum hade inte förändrats särskilt mycket alls. Jag kände väl igen de blåa väggarna, garderoben av ekträ och det stora panoramafönstret längs ena väggen.
"-Då så. Du kan börja." Han log ett stort fejksmile mot mig, och jag himlade med ögonen.
"-Okej då." Jag tog ett andetag och skulle precis börja, när ringklockan hördes från nedervåningen.
Gustav sprang upp.
"-Just det. De andra skulle ju komma hit idag!" Han såg glad ut. Jag tänkte kort, men kunde inte komma på vilka han menade.
"-Vilka andra?" Han kollade på mig som om jag hade förlorat förståndet.
"-Snälla Mil. Säg inte att du har glömt bort dina egna kompisar..." Han talade med en viss irritation i rösten, och jag fattade först inte. Sen kom jag på det, och jag kände hur min mun sprack upp i ett jätteleende.
"-Är Frida här? Och Thea och Martin??" Jag ställde mig upp och såg frågande på Gustav. Nu log han.
"-Så du kommer fortfarande ihåg de?"
"-Klart jag gör!!" Skrek jag nästan, och sprang ut ur hans rum och nerför trappan. Gustav sprang för att hinna med mig. När jag kom till ytterdörren slet jag upp den. Där stod de. Mina älskade vänner. De såg överraskade ut när de såg mig, men jag slängde mig om halsen på dem.
"-Ååh, gud vad jag har saknat er!!" Frida tog ett steg tillbaka.
"-Så nu passar det att träffas? Efter tre månader??" Hon lät sur, och jag kände genast hur det högg till i hjärtat.
Gustav kom fram bakom mig.
"-Såja, var inte sura hörrni. Mil är ju här nu... Och hon har förklarat allt för mig." Mina kompisar kollade skeptiskt på mig en gång till, och klev sen in genom dörren. När de hade stängt den bakom sig, ställde sig Thea framför mig, och kolalde strängt på mig.
"-Så... Nu får du allt berätta var du har varit. I fyra månader." Hon betonade fyra extra argt, och jag blev lite förvirrad. Jag visste inte vad jag skulle säga. Som tur var kom Gustav till min hjälp.
"-Asså Tee, det är så himla sjukt! Mil. Är. Ihop. Med. Eric. Saade!!" Jag log när Gustav använde vårat eget smeknamn på Thea. Hon kollade på honom och nickade.
"-Aa, visst. Kul skämt." Jag harklade mig, och hon vände sig misstroget mot mig. Jag kände mig lite osäker när jag svarade:
"-Det är sant. Det är därför jag inte har hört av mig. Förlåt! Jag har saknat er så himla mycket, Tee!" Jag slängde mig om halsen på henne, och den här gången kramade hon tillbaka. Bakifrån kom också Frida och Martin. Och Gustav.
"-Gruppkram!" Vi skrattade, och jag kände en tår utefter min kind. Nu var vi allihopa. Alla utom Emelie. De andra visste inte än hur det var mellan oss, och det högg till i hjärtat när jag tänkte på henne. Jag försökte koncentrera mig på nuet.
"-Jag har saknat er så himla mycket!!" De andra kramade om mig, men plötsligt tog Thea tag om mina axlar och kollade mig i ögonen.
"-Men du. Är det verkligen sant? Att du är ihop med... " Hennes röst tvekade på de sista orden. "-...Eric Saade!??" Frida kom och ställde sig brevid henne. Jag tog ett djupt andetag, och svarade sen:
"-Ja." Frida och Thea kollade på varandra.
"-Du skämtar inte, va?"
"-Nej." De kollade på mig med uppspärrade ögon, sen på varandra, sen på mig igen. Frida var den som började skrika först.
"-OH MY GOSH!!!!!!" Hon skrek ett riktigt tjejskrik, och Gustav och Martin höll för öronen när Thea också stämde in. När de hade lugnat ner sig kramade båda om mig.
"-Men herregud vad roligt gumman!" Frida var så upphetsad så att hon inte kunde stå stilla. Sen la hon till: "-Jag är så himla avundsjuk!"
Jag skrattade, och sen avbröt Thea oss:
"-Mil, vi måste få träffa honom, lova det!" Jag skrattade igen, och log.
"-Visst."
*
De hade velat höra exakt hela historien, och jag hade berättat. Typ samma version som jag berättade för Emelie. De avbröt mig flera gånger och flikade in "Åååh" och "Men Guuud!!" hela tiden typ. Killarna tyckte nog att vi var lite tjatiga, och när jag var klar pustade de ut.
"-Äntligen!" Vi skrattade, och plötsligt frågade Gustav:
"-Var är Emelie förresten?" Alla var så vana vid att hon alltid brukade vara som ihopklistrad med mig. De andra kollade på mig.
"-Ja, var är hon?" Jag skruvade på mig och visste inte riktigt vad jag skulle säga. Men till slut fick jag ur mig:
"-Jo... alltså. Vi är inte kompisar längre." De andra kollade oförstående på mig, men sen kom Martin och la en arm runt mina axlar.
"-Vill du berätta nu?" Jag skakade på huvudet.
"-En annan gång." Han kramade om mig lite hårdare.
"-Men du ska veta att du har oss. Vi kommer alltid att stå vid din sida." Min kompisar kom och kramade om mig, allihop, och jag kände mig redan mycket lyckligare än för några sekunder sen. Jag kramade om de, och log.
"-Ja. Jag har ju er."
Sådärja:D kommenterapå nu, sötaste ni!! See you tomorrow!! LoveYa♥/Wanja♥
Svar på kommentarer!
Svar: Det skulle vara så sjukt kul att träffa er allihop också!! Vem vet, det är ju inte omöjligt?;D Men iaf, vi bor i varje fall i Falun, en stad som ligger i Dalarna
Btw... Lovar att det kommer ett kapitel ikväll, börjar skriva nu!! LoveYa!!<3 /Wanja
So put your hearts in the air...♥ - Kapitel 50
"-Undrar vad som skulle hända om du var med idol" Skrattade jag.
"-Jag skulle nog åka ut direkt" Han log och såg mig förtrollande i ögonen.
"-Nähä, skulle du väl inte"
"-Jo, för jag skulle sjunga så dåligt jag kunde, för jag vill inte vara med, jag vill sitta här i soffan med dig" Jag skrattade och han kysste mig.
Måndag.
'Godmorgon älskling! När du läser detta är jag nog redan på flyget till Oslo. Det finns frukost i köket, jag saknar dig redan /E'
Jag kände ett stygn av ensamhet och saknad när jag läste orden. Även om han bara skulle vara borta så kort tid så saknade jag honom enormt efter bara ett par sekunder. Det var ensamt i lägenheten utan honom.
Jag tassade ut i köket i Adrian Hammond linnet, för när jag kände efter var jag nog rätt så hungrig. Eric hade förberett frukost till mig som stod i kylskåpet och en lapp låg på bordet.
'Glöm aldrig att jag älskar dig. Frukost finns i kylskåpet . ♥'
Han var för söt och snäll, jag fick nästan tårar i ögonen när jag tänkte på hur han kämpat och skrivit lappar och gjort frukost innan taxin kom kvart över fem på morgonen ...
*
När jag duschat och klätt på mig bestämmde jag mig för att hitta på något, kanske ringa någon? Jag provade ringa Jennifer, men hon svarade inte, även om jag ringde minst 3 gånger. Jag tänkte att jag kanske skulle hitta på något med Emelie, men bara tanken av henne fick mitt självförtroende att sjunka till 0.
Vem skulle jag ringa ... Jag bläddrade igenom kontakterna jag hade kopierat över från min gamla telefon. Gustav. Det var verkligen på tiden. Efter tre signaler svarade en trogen röst jag saknat så mycket, fast jag knappt varit medveten om det.
"-Gustav"
"-Hej! Det är Milena!!" Jag hörde glädjen i min egen röst.
"-Så nu ringer du, vart har du varit då? Skitit i oss va?"
"-Men va? Gustav, jag fattar inte .."
"-För den där Eric, vem är det? Så du har flyttat ihop med nån snubbe utan att tala om det. Jag ringde dina föräldrar, men du kan visst aldrig höra av dig" Han lät arg och jag kände mitt glada humör försvinna snabbt.
"-Gustav, snälla! Lyssna på m .." Han avbröt mig:
"-Varför skulle jag" Pip. Pip. Pip. Han la på.
Varför gick allt så dåligt för mig? En vän om dagen ska försvinna va? Varför hände allt detta mig, nu? Jag tryckte tillbaka tårarna som var på väg ut, klev i mina kilklackar, drog på mig min kappa och min vita tubhalsduk, tog min väska och gick ut och ner för trapporna med hårda steg. ALLA missförstod mig, alla igonererade mig när jag försökte prata - jag visste vart Gustav bodde.
*
Jag tog ett djupt andetag när jag stod utanför radhuset där Gustav bodde med sina föräldrar. Jag skulle få honom att lyssna på mig, för jag tålde inte mer av att bli lämnade av mina vänner - en efter en. Jag knackade, och hörde steg närma sig. Det tog ett tag tills jag hörde någon trycka ner dörrhandtaget. Jag gömde ansiktet i halsduken.
"-Hej." Jag hörde hur han försökte dölja surheten i hans röst. Det var så olikt honom.
"-Hej, får jag komma in, vi måste seriöst prata" Jag tittade på honom och han såg ledsen ut.
"-Kom in, jag har saknat dig" Han kunde inte dölja det, så jag gav honom en lång kram. Han var typ två meter, så jag fick sträcka på mig ordentligt.
Vi satte oss i varsinn ände av soffan.
"-Förlåt att jag var så sur i telefon" Han bet ihop.
"-Nej, men vad f*n är det med er egentligen?" Jag skratta ironiskt.
"-Vi fick för oss att du svikit oss. Du har ju flyttat ihop med nån kille, eller hur, och vi fick inte ens veta vem .. eller komma på inflyttningsfest eller nåt?!" Han kollade ner och sedan på mig.
"-Hör på här. Och lova att inte avbryta mig" Han nickade.
"-Jo, jag är tillsammans med Eric. Eric Saade. Jag har flyttat till honom i hans lägenhet i Birkastan. Jag har inte haft någon tid, men jag har alltid tänkt att vi skulle hitta på något allihopa men ja ..." Jag berättade för honom och kollade ut genom fönstret för att inte behöva möta hans blick.
"-Herregud Milena! Eric. Saade. Så det är du som är hon Milena som det står om överallt?!" Jag nickade.
"-Men förlåt, förlåt, hur kunde jag missa det?" Han omfamnade mig i ännu en kram.
"-Det är lungt. Det är egentligen jag som borde säga förlåt"
Förlåt för kort kapitel nu ... men jag måste verkligen sova, har lite folk runt om mig som tjatar på mig ... Jaja, mer imorgon förhoppningsvis. Kommentera, puss/ Nina ♥
So put your hearts in the air...♥ - Kapitel 49
"-Jag kommer sakna dig också. Men vi har ju två dagar kvar innan jag åker." Jag ställde mig på tå och kysste honom.
"-Bra." Utan anledning började jag kittla honom. Han var oförberedd på det och skrek till.
"-Nää, nu du!" Han tog upp mig och la mig över axeln, och började gå bort mot sovrummet.
"-NEEJ!!" Jag skrattade, men det var försent...
*
Oh, nu känns det som jag skrev ett asdåligt kapitel .. menmen, bättre än inget, eller? Kommentera! ♥ Hann inte skriva så mycket nu, måste plugga, men kanske, bara kanske, kommer ett till ikväll - senare! Puss/ Nina ♥
"-Bra." Utan anledning började jag kittla honom. Han var oförberedd på det och skrek till.
"-Nää, nu du!" Han tog upp mig och la mig över axeln, och började gå bort mot sovrummet.
"-NEEJ!!" Jag skrattade, men det var försent...
Det började närma sig kväll, efter en underbar dag hemma med Eric. Egentligen hade vi i stort sett inte gjort någonting, men det var ju inte så viktigt heller.
"-Så vad ska vi äta ikväll då?" Jag suckade och öppnade kylskåpet. Eric stod tätt bakom mig med armarna runt mig. Jag hade verkligen ingen lust att laga någon mat efter den avancerade lunchen jag fixat. Jag granskade vad vi hade i kylskåpet... inte mycket att laga av heller. Eric stängde kylskåpet och tog upp mobilen ur fickan. Jag såg frågande på honom men han log bara snett.
"-En stor familjepizza tack" Jag skrattade när Eric lagt på och beställt pizzan.
"-Det blir väl bra?" Log han.
"-Jättebra" Skrattade jag och kysste honom.
*
"-Ska vi kolla på idol?" Frågade jag Eric när vi satte oss i soffan i vardagsrummet. Jag brukade inte kolla på det så mycket, men nu när det ändå gick så tänkte jag att det kanske skulle vara kul.
"-Jag är inte så mycket för det, men okej, det spelar inte så stor roll, jag är ju ändå här med dig" Han la armen om mig och jag sträckte mig efter fjärrkontrollen.
När jag satte på tv:n och den första killen sjöng just låten Breakeven. När Eric såg vem det var kollade han ner, och jag såg hur han blev lite obekväm.
"-Kolla! Han heter Robin precis som din kompis i Helsingborg ju!" Sa jag men kom sedan på...
"-Just det, ni var väl bandkompisar i Whats up du och han?" Jag la mitt huvud i Erics knä.
"-Mm... Du vet visst allt om mig" Han försökte le lite smått.
"-Eric, ska jag stänga av?" Jag kollade oroligt på honom.
"-Nejdå, det är bara lite sorgligt att vi inte har någon kontakt längre..."
"-Det är sorgligt. Varför inte?" Jag satte mig upp och försökte se honom i ögonen.
"-Äsch, jag har faktiskt ingen aning, det blev bara så" Han lutade sig bakåt i soffan och jag kramade om honom hårt. Just då plingade det på dörren. Vi ställde oss upp precis samtidigt och det fick honom att skratta. Det gjorde mig glad, för jag hatade att se Eric ledsen. Vi gick tillsammans till dörren.
"-Så, det blir 144 kronor" Sa tjejen som räckte över pizzan till mig och kollade på mig med en 'det är ditt fel att jag måste leverera pizza'-blick.
"-Jag betalar" Eric var snabbast att ta fram plånboken och fiska fram två hundralappar.
"-Spara resten" Log han mot tjejen i dörröppningen som blev förvånad.
"-Taack... hejdå" Hon gick snabbt ner för trapporna och jag stängde dörren.
"-Men Eric, 64 kronor dricks, var det inte lite föör mycket?" Jag skrattade.
"-Haha, 56 kronor för att vara exakt" Jag rodnade när jag insåg att jag räknat fel.
"-Äsch, du är för snäll i alla fall" Jag kollade ner i golvet och han skrattade.
"-Men tänk ändå, vilket skitjobb att leverera pizzor till folk, när det regnar och allt" Sa han och jag kollade ut genom fönstret. Det regnade faktiskt rejält, och jag såg tjejen försöka få igång den röda mopeden, blöt och kall. Hon såg dock glad ut, och fifflade med sin mobiltelefon. Antagligen skulle hon ringa och berätta för någon om att hon levererat till Eric.
"-Fast... om man får leverera pizzor till någon som dig är det nog inte så dåligt ändå" Eric skrattade och naffsade i mitt öra.
"-Meh!" Jag kittlade honom lite i sidan med handen jag hade runt honom.
*
Vi gick till köket och skärde upp pizzan som vi sedan åt direkt ur kartongen. Jag hade en väldig appettit och åt flera bitar. Dock inte lika många som Eric.
"-Så nu är det dags att rösta på er favorit..." När jag hörde Pär Lernström's röst på tv:n sprang jag ut i hallen och hämtade min telefon. Eric såg frågande på mig när jag kom tillbaka.
"-Vaddå, tänker du inte rösta på din kompis eller?" Jag skrattade och började knappa in ROBIN på telefonen.
"-Självklart, det tänkte jag hela tiden" Eric log snett och tog sin mobil som låg brevid den tomma pizzakartongen.
Vi röstade på Robin säkert femtio gånger.
"-Vem betalar egentligen din telefonräkning?" Sa Eric när jag skickat iväg ett sista, innan slussarna stängdes. Jag skrattade.
"-Mamma och pappa, tror jag" Jag hade faktiskt inte tänkt på det. Jag betalade inte i alla fall.
När Idol var slut, och de sagt att resultatet gavs fem i tio klickade jag av tv:n och gick och satte mig i Erics knä.
"-Hoppas Robin går vidare, han var asduktig!" Sa jag och Eric höll med.
"-Jag lovar dig att han gör det, jag känner honom" Han log och rättade sig:
"-Kände ..." Hans ansiktsuttryck blev lite ledsnare. Jag lutade min panna mot hans.
"-Undrar vad som skulle hända om du var med idol" Skrattade jag.
"-Jag skulle nog åka ut direkt" Han log och såg mig förtrollande i ögonen.
"-Nähä, skulle du väl inte"
"-Jo, för jag skulle sjunga så dåligt jag kunde, för jag vill inte vara med, jag vill sitta här i soffan med dig" Jag skrattade och han kysste mig.
Oh, nu känns det som jag skrev ett asdåligt kapitel .. menmen, bättre än inget, eller? Kommentera! ♥ Hann inte skriva så mycket nu, måste plugga, men kanske, bara kanske, kommer ett till ikväll - senare! Puss/ Nina ♥
So put your hearts in the air...♥ - Kapitel 48
"-Bara så du vet så älskar jag dig." Och jag menade det verkligen. Han lutade sig fram och lät sina läppar nudda mina.
"-Och jag dig." Sen sa vi, helt oförberedda på varandra:
"-För alltid."
Vi skrattade, och Eric kramade om mig hårt, innan han lyfte upp mig i sin famn, och resväskan i den andra, och började gå bort mot bilen...
"-Och jag dig." Sen sa vi, helt oförberedda på varandra:
"-För alltid."
Vi skrattade, och Eric kramade om mig hårt, innan han lyfte upp mig i sin famn, och resväskan i den andra, och började gå bort mot bilen...
'Det är lördag idag' var det första jag tänkte när jag vaknade. Det var som en reflex att det alltid var det första jag tänkte på när jag vaknade, sedan jag var liten då lördagen var den bästa dagen på veckan - eftersom det var då man fick äta godis. Eric hade sina armar runt om mig och andades tungt i min nacke. Jag försökte somna om igen, men det gick inte något vidare bra, så jag vände mig om så jag kunde se hans ansikte.
"-Eric vakna!" Försökte jag. Han sov lungt vidare. Det var ingen idé.
Jag tog mig försiktigt ur Erics armar och gick ut till badrummet. Jag hade nästan glömt bort gårdagens dramatik. Det hade ju ordnat sig så bra. Trots allt. Jag bestämde mig för att ta ett bad, så jag satte på varmvattnet och hällde i rikligt med badskum som jag hittade i badrumsskåpet. Det luktade princessigt och jag skrattade för mig själv åt varför Eric hade ett sådant.
När jag kommit upp ur badet och flätat mitt midjelångahår i en fläta, vilket inte gick speciellt snabbt, virade jag en handduk runt kroppen och gick ut till sovrummet. Det tog långt tid för mig att välja kläder, så när jag precis fått på mig ett par höga jeans och ett linne vände Eric på sig lite och öppnade ögonen. Jag gick bort och satte mig på sängen.
"-Godmorgon sömntuta, sovit gott?" Sa jag och han kollade på mig med trötta ögon och satte sig upp.
"-Mycket... Vad tidigt du är uppe" Log han och sträckte sig efter mig.
"-Det är bara du som vaknar sent" Skrattade jag och kysste honom på näsan. Han sträckte ut armarna för att krama om mig men jag stod redan upp och skrattade.
"-Nu är det dags för frukost" Eric såg förnärmat på mig men jag skrattade bara och gick ut i köket.
Jag kände mig ovanligt pigg och bestämde mig för att göra våfflor. Medan jag tog fram ingredienser hörde jag hur Eric började duscha på andra sidan väggen. Jag knackade lätt på väggen, och fick strax efter en knackning tillbaka. Jag log för mig själv, och började rota i köksskåpen efter ett våffeljärn. Efter mycket letande gav jag upp. Jag gick bort till badrummet och knackade på.
"-Eric? Har du ett våffeljärn nånstans?" Jag hörde hur vattnet stängdes av, och sen hörde jag Erics röst.
"-Vad sa du? Jag hör inte, kom in!" Kom in? Tänk om han var naken? Visserligen skulle det väl inte göra mig särskilt mycket, inte alls. Snarare tvärtom. Men ändå. Jag kände mig lite osäker, så jag gläntade försiktigt på dörren, men försökte att inte kika, för att vara artig.
"-Eric... Har du ett våffeljärn nånstans?" Jag hörde hur han stampade omkring inne i duschen, och till slut stack jag in huvudet. Han stod bakom draperiet, och man såg honom bara som en skugga.
"-Hm... Tror inte det." Han funderade ett tag, och fortsatte sen: "-Eller jo, förresten! Jag fick ju ett av mamma förra julen! Det står nog fortfarande ouppackat i garderoben eller nåt... Vill du att jag ska komma och leta?"
"-Nej, nej", skyndade jag mig att svara. "-Duscha klart du, jag hittar nog." Han skrattade.
"-Okej då." Jag stängde dörren till badrummet och gick till garderoben där Eric hade sagt att våffeljärnet borde vara. Jag hittade det under en massa vinterkläder, ouppackat, och gick bort med det till köket för att klippa upp förpackningen.
*
Tio minuter senare hade jag hunnit grädda sex våfflor, dukat, och koka te. Som sagt, jag kände mig nästan överpigg idag. Jag höll just på att diska våffeljärnet när Eric kom in i köket.
"-Vad gott det luktar! Har du gjort våfflor?" Jag kollade upp på honom och märkte att han bara hade en handduk om höfterna. Det började pirra i min kropp, och jag vände bort ansiktet några sekunder för att jag inte skulle börja stirra som en fåne. Jag tog ett djupt andetag, och vände mig sen till honom igen.
"-Haha, ja. Vad tror du man gör med ett våffeljärn?" Han skrattade.
"-Jadu... Man kan aldrig veta så noga. Våffeljärn är inte alltid att lita på." Jag skrattade, och han kom fram till mig och la armarna om mig. Hans våta hår hängde ner framför ögonen, vilket gjorde att han såg ännu sexigare ut än vanligt. Jag ryste till, och placerade handflatorna på hans fortfarande lätt fuktiga bröstkorg.
"-Hungrig?" Han la huvudet på sned.
"-Det beror på vad du menar. På det här, ja." Han kysste mig, hans läppar var varma efter ångan i duschen. Jag tappade andningsförmågan och när han lyfte på huvudet fick han hålla fast mig för att jag inte skule ramla. Han skrattade.
"-Fast i och för sig, våfflorna luktar ganska oemotståndligt de också."
Han tog tag om min midja och ledde mig bort till bordet, där han satte ner mig. Jag tänkte ställa mig upp och hämta våfflorna, men han tryckte ner mig på stolen igen.
"-Jag hämtar."
*
På något sätt smakade våfflorna inte lika gott som jag hade väntat mig. Men jaja. Jag orkade i alla fall två, medan Eric orkade fem. Jag skrattade åt hans aptit, och han kollade oförstående på mig.
"-Vadådå? En riktig man behöver protein!" Jag skrattade ännu mer.
"-Kanske är för att jag inte är en riktig man då."
"-Tur för mig." Han ställde sig upp och gick bort med tallriken och besticken till diskhon, där han la ner dem.
"-Det kunde ha blivit lite bögigt annars." Jag fick typ ett skrattanfall, och Eric började skratta han också. Han hade fortfarande bara en handduk om midjan, vilket gjorde att min blick drogs till honom igen.
"-Vad stirrar du på?" Han försökte dölja ett skratt, och jag vände generat bort ansiktet.
"-Inget." Han log och kom fram till mig, lyfte upp mig i sin famn.
"-Inte?" Han log kaxigt, och bländade mig. Innan jag hann stoppa det, flög orden ut ur min mun:
"-Jag har inget emot att du skulle gå omkring så där lite oftare." Han höjde på ögonenbrynen, och fick något slugt i blicken.
"-Jaså du." Han log. "-Men då ska det vara rättvist minsann." Han tog tag i mitt linne och försökte dra av det på skoj, men jag tog tag i hans hand. ¨
"-Näädu." Jag skrattade åt hans besvikna min och kysste honom på näsan, innan jag tog mig ner på golvet.
"Du förresten..." Eric såg lite skyldigt på mig. "-Jag måste till Norge i några dagar." Jag såg uppgiven ut, så jag försökte le.
"-Får jag följa med?" Jag såg tvekan i hans ögon när han svarade.
"-Asså... Jag skulle såklart gärna vilja det, men jag tror inte det blir så kul för dig." Jag försökte dölja besvikelsen i mitt ansikte, och lyckades klämma fram ett lite halvt leende. Det funkade inte särskilt bra. Eric såg det och drog mig intill sig.
"-Tro mig. Jag kommer att behöva gå upp typ fyra varje morgon och sitta på presskonferenser hela tiden. Och det är ju bara tre dagar. Jag skulle så mycket hellre stanna hemma med dig, men det är svårt att avboka." Han förökte le snett mot mig.
Tre dagar. Tre dagar utan Eric... Och just nu när det kändes som om vi just hade träffats igen. Jag suckade. Men det kändes ändå ganska skönt att inte behöva gå upp jättetidigt varje morgon. Jag svarade:
"-Det är okej. Jag hittar säkert på nåt." Han kollade på mig.
"-Är du säker på att det är okej?"
Jag nickade, och han kramade om mig.
"-Jag lovar att ringa varje dag." Jag kramade honom tillbaka.
"-Visst. Men jag kommer att längta som tusan efter dig."
Han skrattade.
"-Jag kommer sakna dig också. Men vi har ju två dagar kvar innan jag åker." Jag ställde mig på tå och kysste honom.
"-Bra." Utan anledning började jag kittla honom. Han var oförberedd på det och skrek till.
"-Nää, nu du!" Han tog upp mig och la mig över axeln, och började gå bort mot sovrummet.
"-NEEJ!!" Jag skrattade, men det var försent...
Förlåt för händelselöst kapitel, lovar att det kmr mer imorrn! LoveYa!♥/Wanja och Nina
Jag kände mig ovanligt pigg och bestämde mig för att göra våfflor. Medan jag tog fram ingredienser hörde jag hur Eric började duscha på andra sidan väggen. Jag knackade lätt på väggen, och fick strax efter en knackning tillbaka. Jag log för mig själv, och började rota i köksskåpen efter ett våffeljärn. Efter mycket letande gav jag upp. Jag gick bort till badrummet och knackade på.
"-Eric? Har du ett våffeljärn nånstans?" Jag hörde hur vattnet stängdes av, och sen hörde jag Erics röst.
"-Vad sa du? Jag hör inte, kom in!" Kom in? Tänk om han var naken? Visserligen skulle det väl inte göra mig särskilt mycket, inte alls. Snarare tvärtom. Men ändå. Jag kände mig lite osäker, så jag gläntade försiktigt på dörren, men försökte att inte kika, för att vara artig.
"-Eric... Har du ett våffeljärn nånstans?" Jag hörde hur han stampade omkring inne i duschen, och till slut stack jag in huvudet. Han stod bakom draperiet, och man såg honom bara som en skugga.
"-Hm... Tror inte det." Han funderade ett tag, och fortsatte sen: "-Eller jo, förresten! Jag fick ju ett av mamma förra julen! Det står nog fortfarande ouppackat i garderoben eller nåt... Vill du att jag ska komma och leta?"
"-Nej, nej", skyndade jag mig att svara. "-Duscha klart du, jag hittar nog." Han skrattade.
"-Okej då." Jag stängde dörren till badrummet och gick till garderoben där Eric hade sagt att våffeljärnet borde vara. Jag hittade det under en massa vinterkläder, ouppackat, och gick bort med det till köket för att klippa upp förpackningen.
*
Tio minuter senare hade jag hunnit grädda sex våfflor, dukat, och koka te. Som sagt, jag kände mig nästan överpigg idag. Jag höll just på att diska våffeljärnet när Eric kom in i köket.
"-Vad gott det luktar! Har du gjort våfflor?" Jag kollade upp på honom och märkte att han bara hade en handduk om höfterna. Det började pirra i min kropp, och jag vände bort ansiktet några sekunder för att jag inte skulle börja stirra som en fåne. Jag tog ett djupt andetag, och vände mig sen till honom igen.
"-Haha, ja. Vad tror du man gör med ett våffeljärn?" Han skrattade.
"-Jadu... Man kan aldrig veta så noga. Våffeljärn är inte alltid att lita på." Jag skrattade, och han kom fram till mig och la armarna om mig. Hans våta hår hängde ner framför ögonen, vilket gjorde att han såg ännu sexigare ut än vanligt. Jag ryste till, och placerade handflatorna på hans fortfarande lätt fuktiga bröstkorg.
"-Hungrig?" Han la huvudet på sned.
"-Det beror på vad du menar. På det här, ja." Han kysste mig, hans läppar var varma efter ångan i duschen. Jag tappade andningsförmågan och när han lyfte på huvudet fick han hålla fast mig för att jag inte skule ramla. Han skrattade.
"-Fast i och för sig, våfflorna luktar ganska oemotståndligt de också."
Han tog tag om min midja och ledde mig bort till bordet, där han satte ner mig. Jag tänkte ställa mig upp och hämta våfflorna, men han tryckte ner mig på stolen igen.
"-Jag hämtar."
*
På något sätt smakade våfflorna inte lika gott som jag hade väntat mig. Men jaja. Jag orkade i alla fall två, medan Eric orkade fem. Jag skrattade åt hans aptit, och han kollade oförstående på mig.
"-Vadådå? En riktig man behöver protein!" Jag skrattade ännu mer.
"-Kanske är för att jag inte är en riktig man då."
"-Tur för mig." Han ställde sig upp och gick bort med tallriken och besticken till diskhon, där han la ner dem.
"-Det kunde ha blivit lite bögigt annars." Jag fick typ ett skrattanfall, och Eric började skratta han också. Han hade fortfarande bara en handduk om midjan, vilket gjorde att min blick drogs till honom igen.
"-Vad stirrar du på?" Han försökte dölja ett skratt, och jag vände generat bort ansiktet.
"-Inget." Han log och kom fram till mig, lyfte upp mig i sin famn.
"-Inte?" Han log kaxigt, och bländade mig. Innan jag hann stoppa det, flög orden ut ur min mun:
"-Jag har inget emot att du skulle gå omkring så där lite oftare." Han höjde på ögonenbrynen, och fick något slugt i blicken.
"-Jaså du." Han log. "-Men då ska det vara rättvist minsann." Han tog tag i mitt linne och försökte dra av det på skoj, men jag tog tag i hans hand. ¨
"-Näädu." Jag skrattade åt hans besvikna min och kysste honom på näsan, innan jag tog mig ner på golvet.
"Du förresten..." Eric såg lite skyldigt på mig. "-Jag måste till Norge i några dagar." Jag såg uppgiven ut, så jag försökte le.
"-Får jag följa med?" Jag såg tvekan i hans ögon när han svarade.
"-Asså... Jag skulle såklart gärna vilja det, men jag tror inte det blir så kul för dig." Jag försökte dölja besvikelsen i mitt ansikte, och lyckades klämma fram ett lite halvt leende. Det funkade inte särskilt bra. Eric såg det och drog mig intill sig.
"-Tro mig. Jag kommer att behöva gå upp typ fyra varje morgon och sitta på presskonferenser hela tiden. Och det är ju bara tre dagar. Jag skulle så mycket hellre stanna hemma med dig, men det är svårt att avboka." Han förökte le snett mot mig.
Tre dagar. Tre dagar utan Eric... Och just nu när det kändes som om vi just hade träffats igen. Jag suckade. Men det kändes ändå ganska skönt att inte behöva gå upp jättetidigt varje morgon. Jag svarade:
"-Det är okej. Jag hittar säkert på nåt." Han kollade på mig.
"-Är du säker på att det är okej?"
Jag nickade, och han kramade om mig.
"-Jag lovar att ringa varje dag." Jag kramade honom tillbaka.
"-Visst. Men jag kommer att längta som tusan efter dig."
Han skrattade.
"-Jag kommer sakna dig också. Men vi har ju två dagar kvar innan jag åker." Jag ställde mig på tå och kysste honom.
"-Bra." Utan anledning började jag kittla honom. Han var oförberedd på det och skrek till.
"-Nää, nu du!" Han tog upp mig och la mig över axeln, och började gå bort mot sovrummet.
"-NEEJ!!" Jag skrattade, men det var försent...
Förlåt för händelselöst kapitel, lovar att det kmr mer imorrn! LoveYa!♥/Wanja och Nina
