Så ses vi alltså igen...
Hej på er allihop! Känns länge sen nu va?;) Snart två år sen vi började skriva "So put your hearts in the air", och nästan ett och ett halvt år sen vi slutade på "Timeless"!
Nu är det iallafall så att jag och Nina ska börja skriva igen, fast den här gången på var sitt håll. Så nu uppmanar jag er:
Kika in här på bloggen den 22 augusti (om en månad alltså och exakt två år sen vi började novellblogga på saadestoories), för då kommer ni att få ta del av början till en liten överraskning! Jag hoppas och tror att ni kommer att gilla det, även om det inte kommer att se ut på riktigt samma sätt som våra tidigare projekt!
Stora kramar, och hoppas att vi hörs mycket framöver! (Vi har saknat er haha)
Wanja
So put your hearts in the air...♥ -Sista kapitlet
Plötsligt hörde jag Eric småskratta bakom mig. Jag vände mig om.
"-Vad är det?" Han drog handen genom håret.
"-Det är bara lite komiskt, att ni tjejer kan stå typ en timme framför spegeln, när man bara ska gå och äta middag. Jag behövde högst fem minuter." För att jag inte skulle ta illa upp, lade han till: "-Men jag måste säga att du är sjukt snygg ikväll." Jag log, och kände hur orden sände en varm stöt genom hjärtat. Jag mönstrade Eric. Han hade på sig en snygg, svart kostym, och såg ut som en modell. Under det hade han på sig en vit skjorta.
"-Kommer du?" Jag gav spegeln en sista blick, och gick sedan fram till Eric, som la sin arm runt min midja.
"-Ja. Redo?" Han log mot mig och kysste mig mjukt.
"-Redo."
Redan på långt avstånd kunde man höra musiken. De hade tydligen redan börjat spela. Jag drog i Erics hand.
"-Kom! Vi måste skynda oss." Han skrattade.
"-Vi har två veckor på oss, älskling." Han drog mig intill sig.
"-Men inte till kvällsmaten. Jag är vrålhungrig!" Han skrattade när jag försökte skynda på stegen, och drog mig avsiktligt ännu närmare till sig igen. Jag förstod att jag inte skulle ha någon chans att komma vidare, så jag slappnade av, och lät honom hålla om mig.
"-Sådärja. Jag visste väl vad som behövdes." Han släppte mig lite, men höll kvar en arm runt min midja. Jag kramade om honom, och lutade huvudet mot hans axel. Jag kände doften av hans nytvättade kostym, och la än en gång märke till hur ofattbart snygg han var ikväll. Jag tvekade lite... men sa sen:
"-Vet du? Du är väldigt snygg i kostym. Väldigt VÄLDIGT till och med." Han kollade ner på mig.
"-Tycker du?" Det märktes att han blev glad. Jag nickade.
"-Ja..." Han avbröt mig genom att kyssa mig, mjukt och kärleksfullt.
"-Och du är helt bedårande vacker i den där klänningen." Sen la han till: "-Asså, vacker är du ju alltid, men det är något särskilt ikväll." Han strök en hårlock bakom örat på mig, och mitt hjärta slog dubbelslag. Hans ögon glittrade, och jag kände... Jag vet faktiskt inte riktigt. Men det kändes speciellt. Annorlunda än annars. Det kändes som om det fanns någonting, där under ytan, som ville ut. Jag ville så gärna veta vad det var. Men jag hade en känsla av att jag behövde vänta. Inte länge, men det behövde få komma fram av sig själv. Och jag kände att det var värt att vänta på.
Erics perspektiv:
Milenas kommentar gjorde mig förvånad.
"-Tycker du?" Jag kollade på henne.
"-Ja..." Jag kände hur en värme spred sig i kroppen. Hon log stort, och jag kunde inget annat än att luta mig ner och kyssa henne. Hon kanske inte förstod det, men jag blev himla glad. Jag var säker på att jag omedvetet skule komma att klä mig i kostym mycket oftare i framtiden. Om jag gjorde det medvetet eller inte var en annan sak. Jag log för mig själv.
"-Och du är helt bedårande vacker i den där klänningen", viskade jag. För det var hon. Jag älskade hur det vita tyget la sig över hennes hud. Jag la snabbt till: "-Asså, vacker är du ju alltid, men det är något särskilt ikväll."
Jag tvekade inte en sekund, utan förde handen mot hennes kind, och strök bort en hårslinga ur hennes ansikte. Jag såg hur hennes ögon glittrade, och jag kunde känna något, i den där blicken. En slags ouppfylld förväntan.
'Du ska få se. Snart.'
Jag sa det inte, men tanken etsade sig fast i mitt huvud. Jag blev lite nervös när jag tänkte på vad som väntade. Tänk om hon inte...? Nej. Jag skulle inte tänka så nu. Jag strök henne ännu en gång över kinden. Hon skulle få se. Snart.
Jag lutade mig lätt ner, tills våra läppar bara var några millimeter ifrån varandra. Jag kunde känna hennes doft, kunde nätt och jämnt känna smaken av hennes läppar. Fjärilarna började fladdra i magen på mig, och jag kände hur jag fick allt svårare att stå emot. En ny våg av hennes doft slog över mig. Det räckte för att jag skulle släppa alla tankar, och lämna över mig själv till känslorna.
Milenas perspektiv:
I nästa sekund kände jag hans mjuka läppar mot mina, och strax efter tappade jag tankeförmågan. Jag särade lätt på läpparna, och drog in smaken av honom. Han var underbar. Ibland undrade jag om han inte egentligen var en ängel, som hade kommit ner på jorden för att befria mänskligheten från all ondska eller nåt sånt. I vissa ögonblick kände jag mig till och med väldigt säker på det. Det här var ett sånt ögonblick. Jag la armarna om hans hals, och flätade in fingrarna i hans, silkesmjuka, svarta hår. Han var underbar. Alldeles för underbar.
*
Det magiska ögonblicket avbröts av att jag kände något nere på mitt ben. Jag ryckte till lätt, och kollade ner. En stor, svart spindel satt på mitt smalben, och höll på att klättra längre upp. Jag skrek högt och hoppade bakåt, samtidigt som jag försökte slå bort det fula kräket från min kropp. Jag fortsatte skrika, och Eric kollade förvånat på mig.
"-AAAAAAAAAAAHHHH!!!!!" Jag fortsatte att slå efter spindeln, fast den troligen redan hade ramlat av. Nu såg Eric också vad jag höll på med, och tog försiktigt tag om mina axlar, och kramade om mig. Jag andades fortfarande snabbt efter panikattacken, och hade tårar i rösten. Men efter att Eric hade hållit om mig en stund och mumlat lugnande ord, kunde jag till slut slappna av. Jag kollade upp på honom.
"-Vad hände?" Han lät lugn, men samtidigt som om han verkligen brydde sig om vad som hade hänt. Jag skakade fortfarande lätt när jag svarade.
"-D-det var en j-j-jättestor spindel på mitt b-ben!" Jag borrade in ansiktet i hans bröstkorg, och han smekte lugnande mitt hår.
"-Såja... Den är väl borta nu?" Jag var tvungen att kolla ner, även om jag egentligen redan visste svaret.
"-Jag t-tror det..." Han fortsatte att krama om mig, och släppte mig först när jag själv rätade på ryggen och ofrivilligt drog mig ur hans grepp. Jag kollade upp på honom.
"-Tack." Han gav mig en puss på munnen.
"-Allt för dig, min dam." Jag fnissade och kollade ner i marken. Jag kände att jag rodnade. Men på ett bra sätt. Han kramade mjukt min hand, och vi fortsatte att gå bort mot restaurangen.
Vi kom snart fram, och togs emot av en servitör. Vi bad om ett bord för två, och servitören slank snabbt iväg för att kolla var det fanns plats. Medan han var borta passade jag på att kolla mig omkring. Det var väldigt mycket folk. Jag hoppades verkligen att vi skulle få en plats. Plötsligt kom servitören tillbaka. Han hade ett lite skyldigt uttryck i ansiktet, och jag hann precis tänka: 'Ånej, vi kommer inte att få plats', innan ha sa:
"-Sorry... we do have two seats, but you have to share the table with another couple. Is that okay?" Han bet sig i läppen och kollade förväntansfullt på oss. Jag tyckte nästan lite synd om honom. Visserligen hade jag väl egentligen helst velat suttit ensam med Eric, men om det var ett annat par brevid gick ju inte världen under. Jag sneglade snabbt på Eric, och svarade sen leende:
"-Sure!" Han såg lättad ut, och log tillbaka. Sen visade med handen bortåt ett håll, och vi följde efter. Medan vi gick pratade han lite.
"-Honeymoon?" Jag skakade på huvudet och log.
"-Not really. Just holidays." Han nickade, och gjorde en gest mot våra kläder.
"-Just thought... your clothes, you know." Ojsan. Det hade jag inte tänkt på. Jag kollade på kläderna. Han hade faktiskt rätt, det skulle nästan kunna vara brudkläder. Svart och vitt... Jag fnissade lite för mig själv.
"-You look really beautiful together." Jag överraskades av hans kommentar, men den värmde.
"-Thank you so much." Jag tog tag i Erics hand och kramade den. Först då la jag märke till att Eric hade varit extra tyst under hela samtalet. Han verkade nästan lite nervös. När vi hade satt oss, vi ett fint litet bord brevid ett medelålders par, frågade jag honom:
"-Är det nåt?" Han såg förvånad ut.
"-Nä... Vadårå?"
"-Du verkade lite borta i tankarna bara." Jag log, och det verkade som om han tvekade en millisekund innan han svarade:
"-Närå. Det var inget speciellt." Han log, och alla tankar på att det var något han döljde för mig var som bortblåsta.
Samma servitör som hade visat oss till bordet tog upp beställningar, och ungefär en halvtimme sen kom maten, tillsammans med en flaska vin. Maten var underbar, och musiken gjorde att hela tillställningen fick en väldigt mysig stämning.
"-Skål." Eric höjde glaset. Jag log.
"-För dig och mig." Han lutade sig över bordet och kysste mig, och plötsligt var jag inte ett dugg sugen på det fina vinet längre. Inte när man kunde få något så mycket bättre.
*
"-Excuse me...?" Det var damen som satt vid vårt bord som tilltalade oss. "-Can it be possible that you are Eric Saade?" Jaha. Första fanet. Vi log mot henne, båda två, och Eric svarade:
"-Yes." Damen kollade förnöjt på sin man - vilket det troligen var - och vände sig sen mot Eric igen.
"-Oh, our daughter is fifteen years old, and she is a huge fan of you! I'm sure she would be so happy if she would get an autograph or a picture of you. Would that be okay?" Eric skrattade.
"-Of course." Kvinnan vände sig mot mannen och sa något på ett främmande språk, som lät som spanska eller nåt. Mannen drog snabbt upp ett papper och en penna ur fickan, och kvinnan tog upp en kamera.
Eric skrev vant ner sin autograph på en sidan av pappret, och frågade sen:
"-What's her name?" Kvinnan log.
"-Arianna." Eric vände blicken mot pappret igen och skrev ner en kort hälsning, och räckte sedan över pappret till mannen igen. De ville ta ett kort med Eric också, så jag fick ställa upp som fotograf. Sen ville de att jag skulle vara med på en bild också, så då fick kvinnan ta över kameran istället.
"-Thank you so much!!!" Paret verkade helt exalterade.
"-Arianna vill be so happy...!" Jag kollade på Eric, och han log mot mig. Jag log tillbaka. Han var så snäll...
*
Medan vi åt pratade vi en hel del med paret, och det visade sig att de kom från Brasilien, och att deras dotter tydligen var ett enormt fan av Eric. Jag förstod att hon skulle bli helt överlycklig. Jag hade själv varit sån för bara några månader sen. Men jag blev ändå imponerad av att Eric hade fans ända borta i Brasilien... Han var tydligen världskänd. Jag kände mig stolt över honom medan kvinnan babblade på om sin dotter.
*
När vi på väg hem hade vi bytt mailadresser, och fått veta en hel del om de. De verkade jättetrevliga. Även om klockan var över elva kände jag mig inte ett dugg trött. Men det skulle ändå bli skönt att komma hem till bungalowen, och ha en mysig kväll tillsammans bara.
Direkt när vi hade kommit innanför tröskeln lyfte Eric upp mig i sin famn och började kyssa mig. Han bar mig fram till sängen där han satte ner mig, utan att låta sina läppar släppa mina. När de till slut gjorde det, strök han mig över kinden.
"-Du... Det är en sak..." Hans röstade stockade sig lite, och jag kände hur det började pirra i magen. Jag visste väl att det var något. Jag tog hans händer i mina, och strök honom mjukt över handryggen.
"-Vadå?" Jag log stort mot honom. Han verkade nervös, det kändes, och han tvekade en stund innan han log ett snett leende och sa:
"-Asså... Jag har ingen aning om hur jag ska säga det här..." Han avbröt sig, och la sen till: "-Vänta. Blunda tills jag säger till." Jag gjorde som han sa, och kände hur hans händer för några sekunder släppte mina. Jag hörde hur en låda drogs ut, och hur det prasslade lätt av papper. Efter en liten stund sa han:
"-Så. Nu kan du titta." När jag öppnade ögonen såg jag att han höll i ett litet paket med mörkgrönt papper och ljusgrönt presentband. Jag kollade förvånat upp på Eric.
"-Är det till mig?" Han skrattade lite nervöst, och svarade:
"-Ja, det skulle jag tro..." Jag log stort och förväntansfullt mot honom, och vände sen snabbt ner blicken till paketet, som jag omsorgsfullt öppnade.
Tillslut hade jag en liten, med siden beklädd ask, i mina händer. Vad kunde det vara? Jag öppnade den försiktigt, och det som jag fick se sen gjorde mig mållös. I asken låg den vackraste ring jag någonsin hade sett. Den var beklädd med små, små diamanter, och glänste underbart vackert. Jag kände hur jag bara gapade, och jag kollade upp på Eric.
Han harklade sig, och medan jag omväxlande kollade på honom och på ringen, tog han mina händer.
"-Det finns något jag gärna skulle vilja berätta för dig..." Jag kände hur mitt hjärta började slå snabbare, och hur en underbar värme spred sig genom hela kroppen. Jag kunde inte fatta det. Jag kunde seriöst inte fatta det. Eric harklade sig igen, och tog ny sats. Han sjönk ner på ett knä, och jag kunde inte andas.
"-Milena Seger, jag har tänkt på det här länge, väldigt länge... och... jag lovar att jag alltid kommer älska dig, Milena, vad som än händer... Varenda ögonblick... För alltid... Vill du...?" Han klarade inte av att avsluta meningen, men nu förstod jag. Det var så självklart, men ändå så overkligt. Jag kände hur det började glöda, långt nere i maggropen, och jag visste att den här elden aldrig skulle gå att släcka.
Jag tittade länge in i Erics uppriktiga glittrande ögon, oförmögen att säga något. Allt var så perfekt. Det var som i en dröm. Eller som i en film. Och det var jag och Eric som var huvudpersonerna. Jag kände hur mina mungipor, utan att jag behövde göra någonting alls, drogs uppåt, i ett leende.
Jag sa inget på en mycket lång stund, och jag såg en oro börja gro i Erics ögon. Så jag tog ett andetag, och svarade, högt och tydligt, på den mest underbara fråga jag någonsin blivit ställd:
"-Ja."
Först verkade det som om han inte riktigt förstod innebörden i mina ord, och han stirrade bara på mig som om han inte kunde fatta att jag verkligen hade sagt det. Men när han väl gjorde det, spred sig ett leende i hans ansikte, så underbart att det inte gick att beskriva, vackert som en ängels. Nä... vackrare.
"-Du sa ja. Jag kan inte fatta det." Plötsligt släppte allt, och hans ansikte lyste som tusen solar. Han ropade lyckligt:
"-DU SA JA!" Han tog mitt ansikte, och kysste det med en passion så stor som... Ja, jag vet inte vad. Helt underbar var den i alla fall. Jag log, och det kändes som om jag var den lyckligaste människan i hela universum.
Han tog mina händer, och kollade mig rakt i ögonen. Och jag kunde se, att han var lycklig. Han var så himla lycklig. Han släppte mina händer och tog försiktigt asken ur mitt grepp och lyfte med omsorg ut ringen. Han väntade en stund, som för att kontrollera att den inte hade tappat sin glans, och tog sen tag i min vänstra hand. Försiktigt, men ändå ivrigt, trädde han på det lilla, glittrande föremålet på mitt ringfinger. Hela tiden tittade han på mig. Och hela tiden tittade jag på honom.
Nu satt ringen där. På mitt finger. Och där skulle den förhoppningsvis stanna för alltid.
Så... Det känns lite sorgligt att säga, men det här var sista kapitlet av "So put your hearts in the air..."
Det har varit fantastisk att skriva den här novellen, och all respons från er läsare har varit så himla underbar. Ni ska veta, att vi älskar er. För alltid!♥ LoveYa/Wanja&Nina♥
PS. Vi kommer nu här på SaadeStoories ha ett par dagar uppehåll, innan nästan novell startar... Så glöm för allt i världen inte att komma tillbaka och kolla in bloggen då!!
LOVEYA!!!!!♥
"-Vad är det?" Han drog handen genom håret.
"-Det är bara lite komiskt, att ni tjejer kan stå typ en timme framför spegeln, när man bara ska gå och äta middag. Jag behövde högst fem minuter." För att jag inte skulle ta illa upp, lade han till: "-Men jag måste säga att du är sjukt snygg ikväll." Jag log, och kände hur orden sände en varm stöt genom hjärtat. Jag mönstrade Eric. Han hade på sig en snygg, svart kostym, och såg ut som en modell. Under det hade han på sig en vit skjorta.
"-Kommer du?" Jag gav spegeln en sista blick, och gick sedan fram till Eric, som la sin arm runt min midja.
"-Ja. Redo?" Han log mot mig och kysste mig mjukt.
"-Redo."
Redan på långt avstånd kunde man höra musiken. De hade tydligen redan börjat spela. Jag drog i Erics hand.
"-Kom! Vi måste skynda oss." Han skrattade.
"-Vi har två veckor på oss, älskling." Han drog mig intill sig.
"-Men inte till kvällsmaten. Jag är vrålhungrig!" Han skrattade när jag försökte skynda på stegen, och drog mig avsiktligt ännu närmare till sig igen. Jag förstod att jag inte skulle ha någon chans att komma vidare, så jag slappnade av, och lät honom hålla om mig.
"-Sådärja. Jag visste väl vad som behövdes." Han släppte mig lite, men höll kvar en arm runt min midja. Jag kramade om honom, och lutade huvudet mot hans axel. Jag kände doften av hans nytvättade kostym, och la än en gång märke till hur ofattbart snygg han var ikväll. Jag tvekade lite... men sa sen:
"-Vet du? Du är väldigt snygg i kostym. Väldigt VÄLDIGT till och med." Han kollade ner på mig.
"-Tycker du?" Det märktes att han blev glad. Jag nickade.
"-Ja..." Han avbröt mig genom att kyssa mig, mjukt och kärleksfullt.
"-Och du är helt bedårande vacker i den där klänningen." Sen la han till: "-Asså, vacker är du ju alltid, men det är något särskilt ikväll." Han strök en hårlock bakom örat på mig, och mitt hjärta slog dubbelslag. Hans ögon glittrade, och jag kände... Jag vet faktiskt inte riktigt. Men det kändes speciellt. Annorlunda än annars. Det kändes som om det fanns någonting, där under ytan, som ville ut. Jag ville så gärna veta vad det var. Men jag hade en känsla av att jag behövde vänta. Inte länge, men det behövde få komma fram av sig själv. Och jag kände att det var värt att vänta på.
Erics perspektiv:
Milenas kommentar gjorde mig förvånad.
"-Tycker du?" Jag kollade på henne.
"-Ja..." Jag kände hur en värme spred sig i kroppen. Hon log stort, och jag kunde inget annat än att luta mig ner och kyssa henne. Hon kanske inte förstod det, men jag blev himla glad. Jag var säker på att jag omedvetet skule komma att klä mig i kostym mycket oftare i framtiden. Om jag gjorde det medvetet eller inte var en annan sak. Jag log för mig själv.
"-Och du är helt bedårande vacker i den där klänningen", viskade jag. För det var hon. Jag älskade hur det vita tyget la sig över hennes hud. Jag la snabbt till: "-Asså, vacker är du ju alltid, men det är något särskilt ikväll."
Jag tvekade inte en sekund, utan förde handen mot hennes kind, och strök bort en hårslinga ur hennes ansikte. Jag såg hur hennes ögon glittrade, och jag kunde känna något, i den där blicken. En slags ouppfylld förväntan.
'Du ska få se. Snart.'
Jag sa det inte, men tanken etsade sig fast i mitt huvud. Jag blev lite nervös när jag tänkte på vad som väntade. Tänk om hon inte...? Nej. Jag skulle inte tänka så nu. Jag strök henne ännu en gång över kinden. Hon skulle få se. Snart.
Jag lutade mig lätt ner, tills våra läppar bara var några millimeter ifrån varandra. Jag kunde känna hennes doft, kunde nätt och jämnt känna smaken av hennes läppar. Fjärilarna började fladdra i magen på mig, och jag kände hur jag fick allt svårare att stå emot. En ny våg av hennes doft slog över mig. Det räckte för att jag skulle släppa alla tankar, och lämna över mig själv till känslorna.
Milenas perspektiv:
I nästa sekund kände jag hans mjuka läppar mot mina, och strax efter tappade jag tankeförmågan. Jag särade lätt på läpparna, och drog in smaken av honom. Han var underbar. Ibland undrade jag om han inte egentligen var en ängel, som hade kommit ner på jorden för att befria mänskligheten från all ondska eller nåt sånt. I vissa ögonblick kände jag mig till och med väldigt säker på det. Det här var ett sånt ögonblick. Jag la armarna om hans hals, och flätade in fingrarna i hans, silkesmjuka, svarta hår. Han var underbar. Alldeles för underbar.
*
Det magiska ögonblicket avbröts av att jag kände något nere på mitt ben. Jag ryckte till lätt, och kollade ner. En stor, svart spindel satt på mitt smalben, och höll på att klättra längre upp. Jag skrek högt och hoppade bakåt, samtidigt som jag försökte slå bort det fula kräket från min kropp. Jag fortsatte skrika, och Eric kollade förvånat på mig.
"-AAAAAAAAAAAHHHH!!!!!" Jag fortsatte att slå efter spindeln, fast den troligen redan hade ramlat av. Nu såg Eric också vad jag höll på med, och tog försiktigt tag om mina axlar, och kramade om mig. Jag andades fortfarande snabbt efter panikattacken, och hade tårar i rösten. Men efter att Eric hade hållit om mig en stund och mumlat lugnande ord, kunde jag till slut slappna av. Jag kollade upp på honom.
"-Vad hände?" Han lät lugn, men samtidigt som om han verkligen brydde sig om vad som hade hänt. Jag skakade fortfarande lätt när jag svarade.
"-D-det var en j-j-jättestor spindel på mitt b-ben!" Jag borrade in ansiktet i hans bröstkorg, och han smekte lugnande mitt hår.
"-Såja... Den är väl borta nu?" Jag var tvungen att kolla ner, även om jag egentligen redan visste svaret.
"-Jag t-tror det..." Han fortsatte att krama om mig, och släppte mig först när jag själv rätade på ryggen och ofrivilligt drog mig ur hans grepp. Jag kollade upp på honom.
"-Tack." Han gav mig en puss på munnen.
"-Allt för dig, min dam." Jag fnissade och kollade ner i marken. Jag kände att jag rodnade. Men på ett bra sätt. Han kramade mjukt min hand, och vi fortsatte att gå bort mot restaurangen.
Vi kom snart fram, och togs emot av en servitör. Vi bad om ett bord för två, och servitören slank snabbt iväg för att kolla var det fanns plats. Medan han var borta passade jag på att kolla mig omkring. Det var väldigt mycket folk. Jag hoppades verkligen att vi skulle få en plats. Plötsligt kom servitören tillbaka. Han hade ett lite skyldigt uttryck i ansiktet, och jag hann precis tänka: 'Ånej, vi kommer inte att få plats', innan ha sa:
"-Sorry... we do have two seats, but you have to share the table with another couple. Is that okay?" Han bet sig i läppen och kollade förväntansfullt på oss. Jag tyckte nästan lite synd om honom. Visserligen hade jag väl egentligen helst velat suttit ensam med Eric, men om det var ett annat par brevid gick ju inte världen under. Jag sneglade snabbt på Eric, och svarade sen leende:
"-Sure!" Han såg lättad ut, och log tillbaka. Sen visade med handen bortåt ett håll, och vi följde efter. Medan vi gick pratade han lite.
"-Honeymoon?" Jag skakade på huvudet och log.
"-Not really. Just holidays." Han nickade, och gjorde en gest mot våra kläder.
"-Just thought... your clothes, you know." Ojsan. Det hade jag inte tänkt på. Jag kollade på kläderna. Han hade faktiskt rätt, det skulle nästan kunna vara brudkläder. Svart och vitt... Jag fnissade lite för mig själv.
"-You look really beautiful together." Jag överraskades av hans kommentar, men den värmde.
"-Thank you so much." Jag tog tag i Erics hand och kramade den. Först då la jag märke till att Eric hade varit extra tyst under hela samtalet. Han verkade nästan lite nervös. När vi hade satt oss, vi ett fint litet bord brevid ett medelålders par, frågade jag honom:
"-Är det nåt?" Han såg förvånad ut.
"-Nä... Vadårå?"
"-Du verkade lite borta i tankarna bara." Jag log, och det verkade som om han tvekade en millisekund innan han svarade:
"-Närå. Det var inget speciellt." Han log, och alla tankar på att det var något han döljde för mig var som bortblåsta.
Samma servitör som hade visat oss till bordet tog upp beställningar, och ungefär en halvtimme sen kom maten, tillsammans med en flaska vin. Maten var underbar, och musiken gjorde att hela tillställningen fick en väldigt mysig stämning.
"-Skål." Eric höjde glaset. Jag log.
"-För dig och mig." Han lutade sig över bordet och kysste mig, och plötsligt var jag inte ett dugg sugen på det fina vinet längre. Inte när man kunde få något så mycket bättre.
*
"-Excuse me...?" Det var damen som satt vid vårt bord som tilltalade oss. "-Can it be possible that you are Eric Saade?" Jaha. Första fanet. Vi log mot henne, båda två, och Eric svarade:
"-Yes." Damen kollade förnöjt på sin man - vilket det troligen var - och vände sig sen mot Eric igen.
"-Oh, our daughter is fifteen years old, and she is a huge fan of you! I'm sure she would be so happy if she would get an autograph or a picture of you. Would that be okay?" Eric skrattade.
"-Of course." Kvinnan vände sig mot mannen och sa något på ett främmande språk, som lät som spanska eller nåt. Mannen drog snabbt upp ett papper och en penna ur fickan, och kvinnan tog upp en kamera.
Eric skrev vant ner sin autograph på en sidan av pappret, och frågade sen:
"-What's her name?" Kvinnan log.
"-Arianna." Eric vände blicken mot pappret igen och skrev ner en kort hälsning, och räckte sedan över pappret till mannen igen. De ville ta ett kort med Eric också, så jag fick ställa upp som fotograf. Sen ville de att jag skulle vara med på en bild också, så då fick kvinnan ta över kameran istället.
"-Thank you so much!!!" Paret verkade helt exalterade.
"-Arianna vill be so happy...!" Jag kollade på Eric, och han log mot mig. Jag log tillbaka. Han var så snäll...
*
Medan vi åt pratade vi en hel del med paret, och det visade sig att de kom från Brasilien, och att deras dotter tydligen var ett enormt fan av Eric. Jag förstod att hon skulle bli helt överlycklig. Jag hade själv varit sån för bara några månader sen. Men jag blev ändå imponerad av att Eric hade fans ända borta i Brasilien... Han var tydligen världskänd. Jag kände mig stolt över honom medan kvinnan babblade på om sin dotter.
*
När vi på väg hem hade vi bytt mailadresser, och fått veta en hel del om de. De verkade jättetrevliga. Även om klockan var över elva kände jag mig inte ett dugg trött. Men det skulle ändå bli skönt att komma hem till bungalowen, och ha en mysig kväll tillsammans bara.
Direkt när vi hade kommit innanför tröskeln lyfte Eric upp mig i sin famn och började kyssa mig. Han bar mig fram till sängen där han satte ner mig, utan att låta sina läppar släppa mina. När de till slut gjorde det, strök han mig över kinden.
"-Du... Det är en sak..." Hans röstade stockade sig lite, och jag kände hur det började pirra i magen. Jag visste väl att det var något. Jag tog hans händer i mina, och strök honom mjukt över handryggen.
"-Vadå?" Jag log stort mot honom. Han verkade nervös, det kändes, och han tvekade en stund innan han log ett snett leende och sa:
"-Asså... Jag har ingen aning om hur jag ska säga det här..." Han avbröt sig, och la sen till: "-Vänta. Blunda tills jag säger till." Jag gjorde som han sa, och kände hur hans händer för några sekunder släppte mina. Jag hörde hur en låda drogs ut, och hur det prasslade lätt av papper. Efter en liten stund sa han:
"-Så. Nu kan du titta." När jag öppnade ögonen såg jag att han höll i ett litet paket med mörkgrönt papper och ljusgrönt presentband. Jag kollade förvånat upp på Eric.
"-Är det till mig?" Han skrattade lite nervöst, och svarade:
"-Ja, det skulle jag tro..." Jag log stort och förväntansfullt mot honom, och vände sen snabbt ner blicken till paketet, som jag omsorgsfullt öppnade.
Tillslut hade jag en liten, med siden beklädd ask, i mina händer. Vad kunde det vara? Jag öppnade den försiktigt, och det som jag fick se sen gjorde mig mållös. I asken låg den vackraste ring jag någonsin hade sett. Den var beklädd med små, små diamanter, och glänste underbart vackert. Jag kände hur jag bara gapade, och jag kollade upp på Eric.
Han harklade sig, och medan jag omväxlande kollade på honom och på ringen, tog han mina händer.
"-Det finns något jag gärna skulle vilja berätta för dig..." Jag kände hur mitt hjärta började slå snabbare, och hur en underbar värme spred sig genom hela kroppen. Jag kunde inte fatta det. Jag kunde seriöst inte fatta det. Eric harklade sig igen, och tog ny sats. Han sjönk ner på ett knä, och jag kunde inte andas.
"-Milena Seger, jag har tänkt på det här länge, väldigt länge... och... jag lovar att jag alltid kommer älska dig, Milena, vad som än händer... Varenda ögonblick... För alltid... Vill du...?" Han klarade inte av att avsluta meningen, men nu förstod jag. Det var så självklart, men ändå så overkligt. Jag kände hur det började glöda, långt nere i maggropen, och jag visste att den här elden aldrig skulle gå att släcka.
Jag tittade länge in i Erics uppriktiga glittrande ögon, oförmögen att säga något. Allt var så perfekt. Det var som i en dröm. Eller som i en film. Och det var jag och Eric som var huvudpersonerna. Jag kände hur mina mungipor, utan att jag behövde göra någonting alls, drogs uppåt, i ett leende.
Jag sa inget på en mycket lång stund, och jag såg en oro börja gro i Erics ögon. Så jag tog ett andetag, och svarade, högt och tydligt, på den mest underbara fråga jag någonsin blivit ställd:
"-Ja."
Först verkade det som om han inte riktigt förstod innebörden i mina ord, och han stirrade bara på mig som om han inte kunde fatta att jag verkligen hade sagt det. Men när han väl gjorde det, spred sig ett leende i hans ansikte, så underbart att det inte gick att beskriva, vackert som en ängels. Nä... vackrare.
"-Du sa ja. Jag kan inte fatta det." Plötsligt släppte allt, och hans ansikte lyste som tusen solar. Han ropade lyckligt:
"-DU SA JA!" Han tog mitt ansikte, och kysste det med en passion så stor som... Ja, jag vet inte vad. Helt underbar var den i alla fall. Jag log, och det kändes som om jag var den lyckligaste människan i hela universum.
Han tog mina händer, och kollade mig rakt i ögonen. Och jag kunde se, att han var lycklig. Han var så himla lycklig. Han släppte mina händer och tog försiktigt asken ur mitt grepp och lyfte med omsorg ut ringen. Han väntade en stund, som för att kontrollera att den inte hade tappat sin glans, och tog sen tag i min vänstra hand. Försiktigt, men ändå ivrigt, trädde han på det lilla, glittrande föremålet på mitt ringfinger. Hela tiden tittade han på mig. Och hela tiden tittade jag på honom.
Nu satt ringen där. På mitt finger. Och där skulle den förhoppningsvis stanna för alltid.
Så... Det känns lite sorgligt att säga, men det här var sista kapitlet av "So put your hearts in the air..."
Det har varit fantastisk att skriva den här novellen, och all respons från er läsare har varit så himla underbar. Ni ska veta, att vi älskar er. För alltid!♥ LoveYa/Wanja&Nina♥
PS. Vi kommer nu här på SaadeStoories ha ett par dagar uppehåll, innan nästan novell startar... Så glöm för allt i världen inte att komma tillbaka och kolla in bloggen då!!
LOVEYA!!!!!♥
INFO!! Kolla hit!:D♥
Hej... Förlåt för att det inte blir något kapitel ikväll, men vi har planerat ett extra långt till imorgon... Så håll ut!! Ni är bäst, utan er är vi seriöst INGENTING!!!
LoveYa he most!/Wanja♥
om det ÄR du, snälla läs!!!
angående det tidigare inlägget om kommentaren... visserligen är det ju inte särskilt stor chans att det är den riktiga Eric, men man kan ju inte sluta hoppas;) i varje fall, OM det är det, snälla, snälla säg vart vi ska skicka adressen?(vill helst inte lägga upp den på bloggen)
Så, nu håller jag tummarna!! LoveYa<3/Wanja
♥
Haha, guuuuuulligt. Undrar vem som skrivit det? Kul idé;) LoveYa♥
So put your hearts in the air...♥ -Kapitel 66
"-Jag älskar dig mer" Han kysste mig passionerat och lyfte upp mig i sin famn. Jag slingrade mina ben runt honom och flätade in fingrarna i hans mörka hår. Det känndes som jag aldrig ville släppa honom, bara stanna i hans famn för alltid och kyssa hans underbara läppar. Allt annat stannade, och vi glömde allt runtomkring. Det var inte mycket folk runtomkring där vi stod, men jag hörde någons röst en bit bort.
"-Ska vi gå någon annan stans?" Viskade Eric i mitt öra och jag fnissade tyst..
"-Mm" Jag kände Eric le mot mitt hår. Han lyfte upp den lilla påsen och skorna från marken och bar mig bort till en liten glänta under några palmer där en vit hängmatta var upphängd mellan två palmer där han satte ner mig.
"-Är inte den här hängmattan någons?" Log jag.
"-Vår" Log Eric kaxigt och drog ner mig till sig i hängmattan.
*
"-Eric!" Jag hörde honom nästan inte genom vågorna som brusade högt. Vi satt på varsin vattenskoter en bra bit ut till havs, och hela jag var blöt av saltvatten. Eric hörde mig, trots avståndet på ca femtio meter, och jag såg hur han vände och tryckte på gasen.
"-Hur går det?", frågade han när han hade kommit fram till mig. Jag log och svarade:
"-Lite vingligt." Han skrattade, och jag lade till: "-Men du måste erkänna att det är sjukt kul!" Han nickade.
"-Visst är det! Jag provade det i somras innan en konsert också, men det är ju ingenting emot det här." Jag visade ut med handen mot havet, och jag förstod precis vad han menade. Jag kollade ut över det blåa vattnet, och blev plötsligt överraskad av en våg som slog över mig från sidan.
"-AAAAHHH!!!!" Jag trodde precis att jag skulle ramla ner bland vågorna, när jag kände ett grepp om min överarm. Eric drog upp mig igen så att jag kunde ta tag i styret.
"-Det där kunde ha gått illa." Han kollade oroligt på mig. Han körde in alldeles intill mig så att han kunde sträcka över och smeka min kind. "-Var försiktig." Jag tänkte precis säga att det gick ju bra, men som vanligt när Eric rörde vid mig fick jag svårt att tänka. Jag kände hur jag drogs till honom, och hur jag vände mig så att jag satt på snedden av skotern. Jag tog tag i Erics hand och drog mig närmare honom, fast våra skotrar redan var så nära varandra det bara gick. Resultatet blev att jag till slut satt i Erics knä. Han kupade sina händer om mitt ansikte, och det enda jag kände sen var våra läppar som rörde sig i takt med vågorna. Jag flätade in mina fingrar i Erics underbara svarta hår som var lätt strävt av det saltvatten som havet stänkt upp på oss, och han strök mig mjukt längs ryggraden. Plötsligt stelnade han till, och jag tittade förvånat upp på honom.
"-Milena!" Han kollade lite tvekande på mig. "-Din skoter har rymt." Jag vände mig, om, och vad såg jag?
Där skotern för en liten stund sen hade stått och guppat på vågorna, syntes nu bara blått, skummande vatten. Och ingen skoter.
"-Fan..." Jag kollade mig nervöst omkring. Fan... Det skulle inte var särskilt kul om vi kom tillbaka till uthyrningen med bara en skoter. Plötsligt såg jag den.
"-Där!" Ungefär hundrafemtio meter bort, längre ut till havs, såg jag något rött. Hur hade den hunnit så himla långt? Det var väl bara några sekunder sen jag hade lämnat den? Eller...?
Jag avbröts i mina tankar när Eric tog tag om min axel.
"-Kom! Vi måste skynda oss innan den fortsätter längre ut till havs!" Han tog tag om styret, och jag satte mig så snabbt jag kunde tillrätta bakom Eric och virade armarna om hans midja. Jag lutade kinden mot hans rygg, och sen kände jag hur vinden tog tag i mitt hår och ven runt mitt ansikte medan vi flög över vattnet.
"-Ta över här." Jag hörde Erics röst, och fattade först inte vad han menade, men såg sen styret som han fortfarande höll i med ena handen. Jag tog snabbt tag om det med båda händerna, och i nästa sekund såg jag Eric som dök i vattnet. Efter några sekunder hade han fortfarande inte dykt upp, och jag började bli lite orolig. Jag tog ett djupt andetag och ropade:
"-Eric? Eric!" Jag kollade mig ängsligt omkring.
Plötsligt såg jag något svart brevid den andra skotern, och strax efter några starka armar som tog tag i sitsen och drog sig upp. Sen satt Eric där, med ett stort smile i ansiktet. Jag kollade lättat och förebrående på honom på samma gång.
"-Var tog du vägen!! Jag blev jätteorolig!" Han skrattade, och sände iväg ett bländande leende.
"-Jag såg en fin krabba. Var tvungen att hälsa på den." Jag skrattade, och skakade på huvudet.
"-Du är för söt." Han körde till mig med skotern.
"-Ska du säga."
*
"-Bye!" Gubben som hyrde ut vattenskotrar vinkade energiskt till oss när vi var på väg att gå. Vi hade precis lämnat in de, och de verkade gilla oss, så vi fick ganska mycket rabatt. Det var väldigt skönt att ingen kände igen Eric här. Vi kunde liksom gå omkring helt fritt på ön, och göra vad vi ville utan att dra onödigt mycket uppmärksamhet till oss. Det hade aldrig funkat hemma i Sverige.
"-Där ser du. På grund av att du var så söt fick vi köra vattenskoter för halva priset." Eric petade till mig på axeln, och log kaxigt.
"-Aaah, precis." Jag boxade till honom löst i sidan. Han höll upp handflatorna som försvar, och försökte se oskyldig ut.
"-Jodå, såg du inte hur han där flörtade med dig? Om inte jag hade varit med hade han nog slängt sig över dig." Han kollade sig över axeln, och jag kunde inte låta bli att skratta.
"-Tur att du var med mig då." Han skrattade, och la sin arm runt mina axlar.
"-Ja, jag tänker inte precis låta någon ta dig ifrån mig. Du är bara min." Han log kaxigt, och kysste mig på hjässan. Jag visade det inte, men inuti blev jag gladare än han kunde ana. Jag lutade huvudet mot hans axel medan vi gick på den något fuktiga, med stenplattor belagda gången, som ledde tillbaka till området där restaurangen, receptionen och lite fler grejer fanns.
*
Eftersom vi fortfarande bara hade badkläder på oss, bestämde vi oss för att gå hem en snabbis och byta om innan vi gick och åt kvällsmat. Det skulle vara ett inhemskt band som spelade ikväll, och finklädsel var ansagd. Jag bytte outfit flera gånger innan jag kunde bestämma mig. Tillslut blev det en tunn, vit långklänning med axelband.
"-Ser det bra ut så här?" Jag kollade mig i spegeln en sista gång. Eric skrattade.
"-Du är jättevacker, älskling." Jag tog tag om mitt hår och satte upp det i en lös tofs, men ångrade mig sen och släppte ut det igen. Det fick hänga löst. Plötsligt hörde jag Eric småskratta bakom mig. Jag vände mig om.
"-Vad är det?" Han drog handen genom håret.
"-Det är bara lite komiskt, att ni tjejer kan stå typ en timme framför spegeln, när man bara ska gå och äta middag. Jag behövde högst fem minuter." För att jag inte skulle ta illa upp, lade han till: "-Men jag måste säga att du är sjukt snygg ikväll." Jag log, och kände hur orden sände en varm stöt genom hjärtat. Jag mönstrade Eric. Han hade på sig en snygg, svart kostym, och såg ut som en modell. Under det hade han på sig en vit skjorta.
"-Kommer du?" Jag gav spegeln en sista blick, och gick sedan fram till Eric, som la sin arm runt min midja.
"-Ja. Redo?" Han log mot mig och kysste mig mjukt.
"-Redo."
Sådärja!:D Som ni vet så är det inte alls så långt kvar på den här novellen... Så passa på att kommentera, kommentera, kommentera!!! Fast nästa kommer ju i och försig också ganska snart... LoveYa!/Wanja♥
Snälla, snälla, jag har sett att vi har haft 50 unika läsare, kan inte alla ni som läser SaadeStoories bara lämna en pytteliten kommentar. Så att vi vet att ni finns xD Pusssssss ;*♥
*
"-Eric!" Jag hörde honom nästan inte genom vågorna som brusade högt. Vi satt på varsin vattenskoter en bra bit ut till havs, och hela jag var blöt av saltvatten. Eric hörde mig, trots avståndet på ca femtio meter, och jag såg hur han vände och tryckte på gasen.
"-Hur går det?", frågade han när han hade kommit fram till mig. Jag log och svarade:
"-Lite vingligt." Han skrattade, och jag lade till: "-Men du måste erkänna att det är sjukt kul!" Han nickade.
"-Visst är det! Jag provade det i somras innan en konsert också, men det är ju ingenting emot det här." Jag visade ut med handen mot havet, och jag förstod precis vad han menade. Jag kollade ut över det blåa vattnet, och blev plötsligt överraskad av en våg som slog över mig från sidan.
"-AAAAHHH!!!!" Jag trodde precis att jag skulle ramla ner bland vågorna, när jag kände ett grepp om min överarm. Eric drog upp mig igen så att jag kunde ta tag i styret.
"-Det där kunde ha gått illa." Han kollade oroligt på mig. Han körde in alldeles intill mig så att han kunde sträcka över och smeka min kind. "-Var försiktig." Jag tänkte precis säga att det gick ju bra, men som vanligt när Eric rörde vid mig fick jag svårt att tänka. Jag kände hur jag drogs till honom, och hur jag vände mig så att jag satt på snedden av skotern. Jag tog tag i Erics hand och drog mig närmare honom, fast våra skotrar redan var så nära varandra det bara gick. Resultatet blev att jag till slut satt i Erics knä. Han kupade sina händer om mitt ansikte, och det enda jag kände sen var våra läppar som rörde sig i takt med vågorna. Jag flätade in mina fingrar i Erics underbara svarta hår som var lätt strävt av det saltvatten som havet stänkt upp på oss, och han strök mig mjukt längs ryggraden. Plötsligt stelnade han till, och jag tittade förvånat upp på honom.
"-Milena!" Han kollade lite tvekande på mig. "-Din skoter har rymt." Jag vände mig, om, och vad såg jag?
Där skotern för en liten stund sen hade stått och guppat på vågorna, syntes nu bara blått, skummande vatten. Och ingen skoter.
"-Fan..." Jag kollade mig nervöst omkring. Fan... Det skulle inte var särskilt kul om vi kom tillbaka till uthyrningen med bara en skoter. Plötsligt såg jag den.
"-Där!" Ungefär hundrafemtio meter bort, längre ut till havs, såg jag något rött. Hur hade den hunnit så himla långt? Det var väl bara några sekunder sen jag hade lämnat den? Eller...?
Jag avbröts i mina tankar när Eric tog tag om min axel.
"-Kom! Vi måste skynda oss innan den fortsätter längre ut till havs!" Han tog tag om styret, och jag satte mig så snabbt jag kunde tillrätta bakom Eric och virade armarna om hans midja. Jag lutade kinden mot hans rygg, och sen kände jag hur vinden tog tag i mitt hår och ven runt mitt ansikte medan vi flög över vattnet.
"-Ta över här." Jag hörde Erics röst, och fattade först inte vad han menade, men såg sen styret som han fortfarande höll i med ena handen. Jag tog snabbt tag om det med båda händerna, och i nästa sekund såg jag Eric som dök i vattnet. Efter några sekunder hade han fortfarande inte dykt upp, och jag började bli lite orolig. Jag tog ett djupt andetag och ropade:
"-Eric? Eric!" Jag kollade mig ängsligt omkring.
Plötsligt såg jag något svart brevid den andra skotern, och strax efter några starka armar som tog tag i sitsen och drog sig upp. Sen satt Eric där, med ett stort smile i ansiktet. Jag kollade lättat och förebrående på honom på samma gång.
"-Var tog du vägen!! Jag blev jätteorolig!" Han skrattade, och sände iväg ett bländande leende.
"-Jag såg en fin krabba. Var tvungen att hälsa på den." Jag skrattade, och skakade på huvudet.
"-Du är för söt." Han körde till mig med skotern.
"-Ska du säga."
*
"-Bye!" Gubben som hyrde ut vattenskotrar vinkade energiskt till oss när vi var på väg att gå. Vi hade precis lämnat in de, och de verkade gilla oss, så vi fick ganska mycket rabatt. Det var väldigt skönt att ingen kände igen Eric här. Vi kunde liksom gå omkring helt fritt på ön, och göra vad vi ville utan att dra onödigt mycket uppmärksamhet till oss. Det hade aldrig funkat hemma i Sverige.
"-Där ser du. På grund av att du var så söt fick vi köra vattenskoter för halva priset." Eric petade till mig på axeln, och log kaxigt.
"-Aaah, precis." Jag boxade till honom löst i sidan. Han höll upp handflatorna som försvar, och försökte se oskyldig ut.
"-Jodå, såg du inte hur han där flörtade med dig? Om inte jag hade varit med hade han nog slängt sig över dig." Han kollade sig över axeln, och jag kunde inte låta bli att skratta.
"-Tur att du var med mig då." Han skrattade, och la sin arm runt mina axlar.
"-Ja, jag tänker inte precis låta någon ta dig ifrån mig. Du är bara min." Han log kaxigt, och kysste mig på hjässan. Jag visade det inte, men inuti blev jag gladare än han kunde ana. Jag lutade huvudet mot hans axel medan vi gick på den något fuktiga, med stenplattor belagda gången, som ledde tillbaka till området där restaurangen, receptionen och lite fler grejer fanns.
*
Eftersom vi fortfarande bara hade badkläder på oss, bestämde vi oss för att gå hem en snabbis och byta om innan vi gick och åt kvällsmat. Det skulle vara ett inhemskt band som spelade ikväll, och finklädsel var ansagd. Jag bytte outfit flera gånger innan jag kunde bestämma mig. Tillslut blev det en tunn, vit långklänning med axelband.
"-Ser det bra ut så här?" Jag kollade mig i spegeln en sista gång. Eric skrattade.
"-Du är jättevacker, älskling." Jag tog tag om mitt hår och satte upp det i en lös tofs, men ångrade mig sen och släppte ut det igen. Det fick hänga löst. Plötsligt hörde jag Eric småskratta bakom mig. Jag vände mig om.
"-Vad är det?" Han drog handen genom håret.
"-Det är bara lite komiskt, att ni tjejer kan stå typ en timme framför spegeln, när man bara ska gå och äta middag. Jag behövde högst fem minuter." För att jag inte skulle ta illa upp, lade han till: "-Men jag måste säga att du är sjukt snygg ikväll." Jag log, och kände hur orden sände en varm stöt genom hjärtat. Jag mönstrade Eric. Han hade på sig en snygg, svart kostym, och såg ut som en modell. Under det hade han på sig en vit skjorta.
"-Kommer du?" Jag gav spegeln en sista blick, och gick sedan fram till Eric, som la sin arm runt min midja.
"-Ja. Redo?" Han log mot mig och kysste mig mjukt.
"-Redo."
Sådärja!:D Som ni vet så är det inte alls så långt kvar på den här novellen... Så passa på att kommentera, kommentera, kommentera!!! Fast nästa kommer ju i och försig också ganska snart... LoveYa!/Wanja♥
Snälla, snälla, jag har sett att vi har haft 50 unika läsare, kan inte alla ni som läser SaadeStoories bara lämna en pytteliten kommentar. Så att vi vet att ni finns xD Pusssssss ;*♥
So put your hearts in the air...♥ -Kapitel 65
"-I think I'll take those." Jag pekade på de, och försäljaren log.
"-Both?"
"-Yes." Jag log mot honom.
"-10000 Francs." Jag kollade frågande på honom.
"-It's real diamonds." Jag nickade, och rotade efter pengar i min portmonnaie. Perfekt. Jag hade precis 10000 löst. jag räckte över de till försäljaren, som bockade och tackade på något konstigt språk. Antagligen polynesiska eller nåt.
Han gav mig påsen, och jag tackade och gick därifrån.
*
Jag vinkade när jag såg Milena. Hon stod fortfarande vid samma stånd. Jag gömde påsen i byxfickan. Det skulle bli en överraskning. Hon skulle bara veta vad som väntade henne. Jag log, och kände mig nöjdare än jag gjort på länge.
Förlåååt, blev väldigt, väldigt kort nu .. men det är väll antagligen bättre än inget alls .. Har tyvärr inte tid att skriva något mer just nu, men imorgon borde jag eller Wanja ha lite tid! :) Kommentera så blir vi sjukt glada ♥ Kram /Nina
"-Both?"
"-Yes." Jag log mot honom.
"-10000 Francs." Jag kollade frågande på honom.
"-It's real diamonds." Jag nickade, och rotade efter pengar i min portmonnaie. Perfekt. Jag hade precis 10000 löst. jag räckte över de till försäljaren, som bockade och tackade på något konstigt språk. Antagligen polynesiska eller nåt.
Han gav mig påsen, och jag tackade och gick därifrån.
*
Jag vinkade när jag såg Milena. Hon stod fortfarande vid samma stånd. Jag gömde påsen i byxfickan. Det skulle bli en överraskning. Hon skulle bara veta vad som väntade henne. Jag log, och kände mig nöjdare än jag gjort på länge.
Milenas perspektiv:
"-Vad köpte du?" Frågade jag nyfiket när Eric kom tillbaka. Jag såg glädjen i hans ögon.
"-Hemligt" Han log och böjde sig ner för att kyssa mig, men jag backade och skrattade.
"-Snäälla säg!" Jag såg på honom men han log bara och kysste mig mjukt.
Vid en liten restaurang beställde vi oss varsinn hamburgare. Det var tusen gånger godare än snabbmaten hemma i sverige .. brödet var hembakt och grönsakerna säkert odlade på ön.
"-Vad ska vi hitta på idag då?" Frågade jag när vi satte oss vid ett litet bord under ett parasoll och högg in i maten.
"-Ingen aning .. det är underbart att bara vara här med dig i min närvaro" Eric log.
"-Har sett att de hyr ut vattenscooters .. kanske vi skulle boka dom för någon dag?" Jag hade aldrig åkt vattenscooter förrut, men skulle gärna prova det.
"-Jättegärna!!" Eric hade ätit upp sin hamburgare i ett par tuggor.
Vi gick vidare på den lilla marknaden och köpte oss varsinn kall vattenmelonsbit som vi åt medan vi promenerade längs stranden. Vi tog av oss skorna när vi kom fram till den vita sanden och gick hand i hand längs strandkanten. En varm våg sköljde över mina bara fötter.
"-Vet du hur mycket du egentligen betyder för mig?" Eric stannade till och log brett.
"-Ja" Skrattade jag och lade till:
"-För jag älskar dig" Eric släppte ner påsen han hade i handen i sanden och tog ett steg närmare mig.
"-Jag älskar dig mer" Han kysste mig passionerat och lyfte upp mig i sin famn. Jag slingrade mina ben runt honom och flätade in fingrarna i hans mörka hår. Det känndes som jag aldrig ville släppa honom, bara stanna i hans famn för alltid och kyssa hans underbara läppar. Allt annat stannade, och vi glömde allt runtomkring. Det var inte mycket folk runtomkring där vi stod, men jag hörde någons röst en bit bort.
"-Ska vi gå någon annan stanns?" Viskade Eric i mitt öra och jag fnissade tyst..
"-Mm" Jag kände Eric le mot mitt hår. Han lyfte upp den lilla påsen och skorna från marken och bar mig bort till en liten glänta under några palmer där en vit hängmatta var upphängd mellan två palmer där han satte ner mig.
"-Är inte den här hängmattan någons?" Log jag.
"-Vår" Log Eric kaxigt och drog ner mig till sig i hängmattan.
Förlåååt, blev väldigt, väldigt kort nu .. men det är väll antagligen bättre än inget alls .. Har tyvärr inte tid att skriva något mer just nu, men imorgon borde jag eller Wanja ha lite tid! :) Kommentera så blir vi sjukt glada ♥ Kram /Nina
PS. Det är inte många kapitel kvar på denna novell .. men så snart som möjligt börjar andra delen .. ju mer ni kommenterar, ju fortare! Hur många kommentarer klarar ni? :D ♥
So put your hearts in the air...♥ -Kapitel 64
"-Gärna. Inte bort till manetrevet igen bara." Jag skakade på huvudet.
"-Bara här precis utanför." Jag drog upp honom på fötter, och vi gick ut på balkongen. Månen lyste vackert, och speglade sig i vattnet. Jag kollade på Eric, och fick svårt att andas. Han såg ut som en grekisk gud typ, där han stod i endast boxershorts. Hans ögon glittrade, och hans leende fick mig att vilja kasta mig i hans famn och aldrig mer lämna den. Vilket jag också gjorde. Jag drog honom hårt intill mig. Hans läppar fann mina, och jag kände hur det började snurra i huvudet. Jag märkte inte att vi båda hade tappat balansen, innan jag hörde hur Eric skrek till. Jag öppnade ögonen, och det sista jag hörde innan vi nuddade vattenytan var Erics underbara skratt.
När jag vaknade i värmen dagen därpå visste jag först inte vart jag var. Jag kisade mot solen som trängde in genom springorna i bambutaket och kände hur lyckan spred sig när jag insåg att jag var där jag var. Det var varmt, aldelles för varmt, även om de vita bomullstäckena var tunna och väggarna i bungalowen gjorda av tunnt trä. Jag kravlade mig ur Erics varma famn och satte på fläckten i hörnet på högsta. Det var härligt när den kalla vinden från fläkten blåste genom mitt hår och gjorde luften i bunglowen lite lättare att andas.
"-Bara här precis utanför." Jag drog upp honom på fötter, och vi gick ut på balkongen. Månen lyste vackert, och speglade sig i vattnet. Jag kollade på Eric, och fick svårt att andas. Han såg ut som en grekisk gud typ, där han stod i endast boxershorts. Hans ögon glittrade, och hans leende fick mig att vilja kasta mig i hans famn och aldrig mer lämna den. Vilket jag också gjorde. Jag drog honom hårt intill mig. Hans läppar fann mina, och jag kände hur det började snurra i huvudet. Jag märkte inte att vi båda hade tappat balansen, innan jag hörde hur Eric skrek till. Jag öppnade ögonen, och det sista jag hörde innan vi nuddade vattenytan var Erics underbara skratt.
När jag vaknade i värmen dagen därpå visste jag först inte vart jag var. Jag kisade mot solen som trängde in genom springorna i bambutaket och kände hur lyckan spred sig när jag insåg att jag var där jag var. Det var varmt, aldelles för varmt, även om de vita bomullstäckena var tunna och väggarna i bungalowen gjorda av tunnt trä. Jag kravlade mig ur Erics varma famn och satte på fläckten i hörnet på högsta. Det var härligt när den kalla vinden från fläkten blåste genom mitt hår och gjorde luften i bunglowen lite lättare att andas.
"-Godmorgon" Jag satte mig på sängen och strök över Erics panna. Han mumlade något och log. Jag log för mig själv, ställde mig upp, och gick upp och till badrummet. Jag kände verkligen för att ta en dusch, men det kändes lite onödigt med tanke på att vi hade havet alldeles precis utanför dörren.
Jag öppnade en av byrålådorna där jag hade mina kläder, och rotade runt en stund tills jag hittade min nyinköpta, storblommiga bikini som jag någon vecka tidigare hade köpt på Gina Tricot. Jag smet in på toaletten, bytte om, tog en handduk som jag virade om mig och gick ut på balkongen. Solen lyste mig rakt i ansiktet, och jag blundade, slängde av mig handduken och bara njöt. Sen kom jag på att jag kanske borde smörja in mig med solkräm, och småsprang in igen för att kunna komma tillbaka till solen så snabbt som möjligt igen. Jag tog solkrämsflaskan som stod på nattduksbordet och tryckte ut en stor klick i handen.
"-Godmorgon älskling. Är du redan vaken?" Jag kände hur mungiporna drogs uppåt när jag hörde Erics röst bakom min rygg. Jag tänkte just vända mig om, men hann inte, eftersom ett par starka armar tog tag om min midja och drog ner mig på sängen. Jag fnissade när han drog in mig i sin famn, och flåsade mig i nacken. Jag slappnade av, och kände hans hand på min midja.
"-Har du vaknat nu, sömntuta?" Jag skrattade och vände mig så jag låg med ansiktet mot hans. Jag gav honom en puss på munnen.
"-Det är ju ändå semester, eller hur?" Han log och jag kramade om honom. Han kollade frågande på mig. "-Vart är du påväg?"
"-Tänkte ta ett morgondopp." Han la huvudet på sned och kollade på mig med hundögon.
"-Har du någonting emot om jag följer med?" Jag jag honom en knäpp på näsan.
"-Klart jag inte har. Snarare tvärtom." Han log stort.
"-Ah, men då så." Han skuttade upp ur sängen och bort till byrån, varifrån han snabbt drog upp ett par badbyxor. Jag kollade uppgivet på honom.
"-Vad är det?" Jag gick fram till byrån och klappade på den.
"-Asså, jag har liksom ordnat alla mina kläder jättefint, och så tar det typ en kvart att hitta vad man vill ha. Du kan typ bara sticka ner handen blundande så får du upp det du har letat efter." Han skrattade och log kaxigt.
"-Jag är en naturbegåvning, vet du väl." Jag boxade löst till honom på axeln, men lät sen armen lägga sig runt hans midja.
"-Är det okej om jag väntar på dig där ute?" Jag tänkte att det kanske var artigt att låta honom byta om ifred. Han log mot mig.
"-Visst."
Jag gick ut och la mig på en av solstolarna som var på balkongen. Jag tänkte på att jag och Eric... vi hade varit ihop i nästan... fyra månader nu. Inte riktigt, men nästan. Jag mindes att det hade känts så overkligt då, men nu kändes det som det inte fanns något annat alternativ. Vi hade kommit varandra så himla nära, även fast jag inte hade känt honom så himla länge kändes det ändå som om han var den som förstod mig allra bäst i hela världen. När han kysste mig var det som om världen stannade upp... Jag älskade honom så himla mycket. Jag kom plötsligt att tänka på hur mycket jag längtade efter honom... Eller han var ju bara några meter ifrån mig, men... Jag ville ha honom. På riktigt. Men ville han?
*
Erics perspektiv:
Jag smet in på toaletten för att byta om. Milena gick ut på balkongen för att vänta. Medan jag bytte om flög plötsligt en tanke genom huvudet. 'Varför är hon där ute? Jag vill ha henne. Jag vill att hon ska vara här inne, hos mig'. Jag skakade på huvudet. Varför tänkte jag på sånt. Jag ville inte pressa henne. Men vi hade kommit varandra så nära på så kort tid. Jag ville ha henne. På riktigt. Men ville hon?
*
Milenas perspektiv:
"-Jag ska bara kolla en sak här borta. Du kan ju vänta här. Jag är strax tillbaka." Jag nickade, mot Eric, som var på väg längre bort till ett annat marknadsstånd. Han höjde handen i en vinkning, och försvann sen bortom folkmassorna.
*
Erics perspektiv:
Jag vinkade snabbt till Milena och ropade:
"-Jag ska bara kolla en sak här borta. Du kan ju vänta här. Jag är strax tillbaka." Hon nickade leende mot mig och fortsatte sen att fingra på tygerna som fanns i ståndet hon stod vid. Jag fortsatte bortåt slutet av marknaden. Överallt var människor, och jag fick tränga mig fram för att se. Plötsligt drogs min blick till något litet, blänkande, på min vänstra sida. Jag trängde mig fram genom folkmassan och fram till ståndet. Jo. Det här var precis det jag hade letat efter. Perfekt.
"-Kan I help you?" Jag vände mig mot försäljaren, som kollade på mig med frågande blick. Jag nickade.
"-I think I'll take those." Jag pekade på de, och försäljaren log.
"-Both?"
"-Yes." Jag log mot honom.
"-10000 Francs." Jag kollade frågande på honom.
"-It's real diamonds." Jag nickade, och rotade efter pengar i min portmonnaie. Perfekt. Jag hade precis 10000 löst. jag räckte över de till försäljaren, som bockade och tackade på något konstigt språk. Antagligen polynesiska eller nåt.
Han gav mig påsen, och jag tackade och gick därifrån.
*
Jag vinkade när jag såg Milena. Hon stod fortfarande vid samma stånd. Jag gömde påsen i byxfickan. Det skulle bli en överraskning. Hon skulle bara veta vad som väntade henne. Jag log, och kände mig nöjdare än jag gjort på länge.
Kommentera på nu! LoveYa the most!!/Wanja♥
PS. Vet ni att Erics nya singel kommer att heta "Hotter than fire"!? Ser så sjukt fram emot det!!!!:D♥
Jag öppnade en av byrålådorna där jag hade mina kläder, och rotade runt en stund tills jag hittade min nyinköpta, storblommiga bikini som jag någon vecka tidigare hade köpt på Gina Tricot. Jag smet in på toaletten, bytte om, tog en handduk som jag virade om mig och gick ut på balkongen. Solen lyste mig rakt i ansiktet, och jag blundade, slängde av mig handduken och bara njöt. Sen kom jag på att jag kanske borde smörja in mig med solkräm, och småsprang in igen för att kunna komma tillbaka till solen så snabbt som möjligt igen. Jag tog solkrämsflaskan som stod på nattduksbordet och tryckte ut en stor klick i handen.
"-Godmorgon älskling. Är du redan vaken?" Jag kände hur mungiporna drogs uppåt när jag hörde Erics röst bakom min rygg. Jag tänkte just vända mig om, men hann inte, eftersom ett par starka armar tog tag om min midja och drog ner mig på sängen. Jag fnissade när han drog in mig i sin famn, och flåsade mig i nacken. Jag slappnade av, och kände hans hand på min midja.
"-Har du vaknat nu, sömntuta?" Jag skrattade och vände mig så jag låg med ansiktet mot hans. Jag gav honom en puss på munnen.
"-Det är ju ändå semester, eller hur?" Han log och jag kramade om honom. Han kollade frågande på mig. "-Vart är du påväg?"
"-Tänkte ta ett morgondopp." Han la huvudet på sned och kollade på mig med hundögon.
"-Har du någonting emot om jag följer med?" Jag jag honom en knäpp på näsan.
"-Klart jag inte har. Snarare tvärtom." Han log stort.
"-Ah, men då så." Han skuttade upp ur sängen och bort till byrån, varifrån han snabbt drog upp ett par badbyxor. Jag kollade uppgivet på honom.
"-Vad är det?" Jag gick fram till byrån och klappade på den.
"-Asså, jag har liksom ordnat alla mina kläder jättefint, och så tar det typ en kvart att hitta vad man vill ha. Du kan typ bara sticka ner handen blundande så får du upp det du har letat efter." Han skrattade och log kaxigt.
"-Jag är en naturbegåvning, vet du väl." Jag boxade löst till honom på axeln, men lät sen armen lägga sig runt hans midja.
"-Är det okej om jag väntar på dig där ute?" Jag tänkte att det kanske var artigt att låta honom byta om ifred. Han log mot mig.
"-Visst."
Jag gick ut och la mig på en av solstolarna som var på balkongen. Jag tänkte på att jag och Eric... vi hade varit ihop i nästan... fyra månader nu. Inte riktigt, men nästan. Jag mindes att det hade känts så overkligt då, men nu kändes det som det inte fanns något annat alternativ. Vi hade kommit varandra så himla nära, även fast jag inte hade känt honom så himla länge kändes det ändå som om han var den som förstod mig allra bäst i hela världen. När han kysste mig var det som om världen stannade upp... Jag älskade honom så himla mycket. Jag kom plötsligt att tänka på hur mycket jag längtade efter honom... Eller han var ju bara några meter ifrån mig, men... Jag ville ha honom. På riktigt. Men ville han?
*
Erics perspektiv:
Jag smet in på toaletten för att byta om. Milena gick ut på balkongen för att vänta. Medan jag bytte om flög plötsligt en tanke genom huvudet. 'Varför är hon där ute? Jag vill ha henne. Jag vill att hon ska vara här inne, hos mig'. Jag skakade på huvudet. Varför tänkte jag på sånt. Jag ville inte pressa henne. Men vi hade kommit varandra så nära på så kort tid. Jag ville ha henne. På riktigt. Men ville hon?
*
Milenas perspektiv:
"-Jag ska bara kolla en sak här borta. Du kan ju vänta här. Jag är strax tillbaka." Jag nickade, mot Eric, som var på väg längre bort till ett annat marknadsstånd. Han höjde handen i en vinkning, och försvann sen bortom folkmassorna.
*
Erics perspektiv:
Jag vinkade snabbt till Milena och ropade:
"-Jag ska bara kolla en sak här borta. Du kan ju vänta här. Jag är strax tillbaka." Hon nickade leende mot mig och fortsatte sen att fingra på tygerna som fanns i ståndet hon stod vid. Jag fortsatte bortåt slutet av marknaden. Överallt var människor, och jag fick tränga mig fram för att se. Plötsligt drogs min blick till något litet, blänkande, på min vänstra sida. Jag trängde mig fram genom folkmassan och fram till ståndet. Jo. Det här var precis det jag hade letat efter. Perfekt.
"-Kan I help you?" Jag vände mig mot försäljaren, som kollade på mig med frågande blick. Jag nickade.
"-I think I'll take those." Jag pekade på de, och försäljaren log.
"-Both?"
"-Yes." Jag log mot honom.
"-10000 Francs." Jag kollade frågande på honom.
"-It's real diamonds." Jag nickade, och rotade efter pengar i min portmonnaie. Perfekt. Jag hade precis 10000 löst. jag räckte över de till försäljaren, som bockade och tackade på något konstigt språk. Antagligen polynesiska eller nåt.
Han gav mig påsen, och jag tackade och gick därifrån.
*
Jag vinkade när jag såg Milena. Hon stod fortfarande vid samma stånd. Jag gömde påsen i byxfickan. Det skulle bli en överraskning. Hon skulle bara veta vad som väntade henne. Jag log, och kände mig nöjdare än jag gjort på länge.
Kommentera på nu! LoveYa the most!!/Wanja♥
PS. Vet ni att Erics nya singel kommer att heta "Hotter than fire"!? Ser så sjukt fram emot det!!!!:D♥
Svar på kommentar!
SVAR: Precis, det blir som en "bok 2" .. det kommer alltså fortfarande att handla om Milena och Eric (om det finns intresse att läsa har vi planerat 3 delar). Vi tänkte att vi inte skulle trötta ut denna novell utan köra vidare i en "del två" med allt vi har planerat och så ... Egentligen som ni kanske vet skulle nästa del hetat "Break of Dawn" men vi funderar på att ändra det eftersom det nu finns en annan novell vid det namnet, och så att det inte blir missförstånd och så! Del två kommer garanterat inte bli som ni förväntar er, kan jag säga ;D Kram ♥ /Nina
Tack!♥
Måste bara säga tack till alla fina kommentarer vi fått på sistonde ... Ni ska veta hur glada vi blir! ♥
Jag har börjat på ett kapitel nu på morgonen, och får förhoppningsvis klart det till i eftermiddag .. annars får Wanja fixa det, säger vi. Nu är det ju så att vi snart börjar med del två - som vi har planerat sedan länge, det kommer bli spännande ... Ni slutar inte läsa va? Puss på er! /Nina
So put your hearts in the air...♥ -Kapitel 63
"-Jag tror inte att man ska simma bort till det där revet .." Sa jag och kysste hennes ögonlock.
"-Nä" Sa hon som enda svar och knep ihop ögonen smärtfyllt.
"-Fast jag tror inte dom var så farliga" Jag såg på fläckarna och var glad att det inte hänt något värre. Hon öppnade ögonen.
"-Ska jag behöva gå runt med dom här fläckarna hela semestern?" Sa hon surt. Det fick mig att skratta trots smärtorna i benen.
"-Det är nog inte det största problemet"
Milenas perspektiv:
Allt gick jättesnabbt, och jag fattade inte riktigt vad som hände. Det ända jag visste var att det brände som in i helvete och att jag strax efter inte hade någon känsel i benen. Eller, det var klart jag kände, det gjorde ju ont som fan, men jag kunde lixom inte röra på de. Jag kände hur det började svartna för ögonen, och jag sträckte mig efter Eric, samtidigt som jag försökte ropa:
"-Jag kan inte röra mig..." Jag vet inte om han hörde mig - jag kunde inte höra mig själv - men Eric verkade märka vad som var på tok och tog snabbt tag i mig och simmade bort från stället vi var på. Brändes det inte hos honom? Han visade det inte i så fall...
Jag kände hur jag började tappa taget när Eric lyfte upp mig på balkongen och la mig på en solstol.
"-Snälla, håll ut." Jag drog efter andan när jag fick tillbaka känseln i benen, och Eric kollade oroligt på mig.
"-Älskling, är du okej?" Jag nickade, men fick inte fram några ord. Han suckade lättat och la sin hand på mitt lår, men tog bort den igen när jag grimaserade av smärta. Han mumlade någon mer fråga, och jag försökte nicka igen, även om jag inte hade hört vad det var han sa.
Jag kollade upp på honom, och såg stora röda fläckar som prydde stora delar av hans ben. Kände han de inte? Sen såg jag hur mina ben såg ut, och drog efter andan.
Milenas perspektiv:
Allt gick jättesnabbt, och jag fattade inte riktigt vad som hände. Det ända jag visste var att det brände som in i helvete och att jag strax efter inte hade någon känsel i benen. Eller, det var klart jag kände, det gjorde ju ont som fan, men jag kunde lixom inte röra på de. Jag kände hur det började svartna för ögonen, och jag sträckte mig efter Eric, samtidigt som jag försökte ropa:
"-Jag kan inte röra mig..." Jag vet inte om han hörde mig - jag kunde inte höra mig själv - men Eric verkade märka vad som var på tok och tog snabbt tag i mig och simmade bort från stället vi var på. Brändes det inte hos honom? Han visade det inte i så fall...
Jag kände hur jag började tappa taget när Eric lyfte upp mig på balkongen och la mig på en solstol.
"-Snälla, håll ut." Jag drog efter andan när jag fick tillbaka känseln i benen, och Eric kollade oroligt på mig.
"-Älskling, är du okej?" Jag nickade, men fick inte fram några ord. Han suckade lättat och la sin hand på mitt lår, men tog bort den igen när jag grimaserade av smärta. Han mumlade någon mer fråga, och jag försökte nicka igen, även om jag inte hade hört vad det var han sa.
"-Jag tror inte att man ska simma bort till det där revet .." Han kysste mina ögonlock.
"-Nä..." Jag knep ihop ögonen när en våg av smärta sköljde över mig igen. Han smekte mig över kinden.
"-Fast jag tror inte dom var så farliga..."
Jag kollade upp på honom, och såg stora röda fläckar som prydde stora delar av hans ben. Kände han de inte? Sen såg jag hur mina ben såg ut, och drog efter andan.
"-Ska jag behöva gå runt med dom här fläckarna hela semestern!?" Jag skulle inte kunna visa mig i bikini om jag såg ut här. Han skrattade.
"-Det är nog inte det största problemet." Han tog min hand.
"-Hur känns det? Vi kanske borde kolla om vi kan hitta nån doktor..." Jag försökte le.
"-Näädå..." Fast det lyckades inte särskilt bra. Eric verkade besluta sig, och hjälpte mig upp.
"-De kanske vet nånting i receptionen. Kom."
*
"-How was you getting this?" Hotelldoktorn som vi hade skickats till höll på att känna på mina ben. "-How did it feel when the jellys where getting you red?" Jag log åt hans försök till att prata engelska med mig.
"-I was just swimming in the see, and then I felt something burning on my leg..." Jag visste inte vad jag skulle säga mer, så jag kollade på Eric, som ryckte på axlarna. Sen vände han sig mot den polynesiska doktorn.
"-Is it very dangerous?" Han såg oroligt på mina ben, som doktorn just höll på att smörja in med någon mjuk salva. Den gjorde genast att det kändes bättre, och jag slappnade av lite.
"-No, no, it is not toxic. It is only biting. And then it is being red." Eric nickade, och kollade sen på mig.
"-Hur känns det?" Jag log.
"-Mycket bättre." För det gjorde det. Jag såg lättad ut, och jag fortsatte. "-Men du då? Du har det väl lika farligt som jag?" Han kollade ner på sina ben, och verkade överraskad.
"-Oj. De hade jag inte sett än." Jag skrattade, men grimaserade sen. "-Men de gör ganska ont."
Jag vände mig mot doktorn.
"-Can get some of this too?" Jag pekade på salvan, och sen på Eric. Doktorn nickade energiskt.
"-Sure!!"
*
Vi hade blivit ompysslade båda två, och hade äntligen kommit tillbaka till vår bungalow. Det hade blivit ganska sent, och vi låg i den stora, sköna sängen.
"-Tänk, vi har inte ens varit här en hel dag." Jag kollade in i Erics ögon. "-Det är fortfarande din födelsedag." Han skrattade.
"-Ja... Och man kan bokstavligt säga att det här har varit min längsta födelsedag någonsin." Jag skrattade, och tänkte på att i Sverige var det nog redan nästa dag. Han log, och fortsatte: "-Och definitivt den underbaraste." Han kysste mig, och jag kramade om honom.
"-Jag är så glad att du blev glad. Du skulle kunna ha blivit sur, för att du ville stanna i Sverige eller nåt sånt..." Han skrattade högt, och skakade på huvudet.
"-Aldrig. Det här är min dröm. Liksom, två hela veckor med dig i en egen bungalow. Finns det något bättre?" Han tog tag om min midja, men var noga med att inte komma åt mina brännmärken. Jag skrek till och skrattade när hans lite kalla händer gled innanför mitt sovlinne. Han lät de vandra över min ryggrad, och började samtidigt kyssa mig passionerat. Utan att jag visste hur det gick till låg linnet plötsligt på golvet, och jag låg där i bara BH och shorts. Jag rullade ner från Eric och drog upp honom på mig, och snabbt slet jag av honom hans skjorta.
"-Så att det ska vara rättvist", log jag. Han skrattade och strök mig över axlarna.
"-Om det inte stör dig så."
"-Ha! Fast i och för sig, man kan ju störa på ett bra sätt också. Det kallas att distrahera." Jag pressade mina läppar mot hans, och rullade sen runt igen så att jag låg ovanpå honom. Han skrattade, och jag rullade av sängen och ställde mig upp. Jag tog hans hand.
"-Vad sägs om ett kvällsdopp?" Han satte sig upp.
"-Gärna. Inte bort till manetrevet igen bara." Jag skakade på huvudet.
"-Bara här precis utanför." Jag drog upp honom på fötter, och vi gick ut på balkongen. Månen lyste vackert, och speglade sig i vattnet. Jag kollade på Eric, och fick svårt att andas. Han såg ut som en grekisk gud typ, där han stod i endast boxershorts. Hans ögon glittrade, och hans leende fick mig att vilja kasta mig i hans famn och aldrig mer lämna den. Vilket jag också gjorde. Jag drog honom hårt intill mig. Hans läppar fann mina, och jag kände hur det började snurra i huvudet. Jag märkte inte att vi båda hade tappat balansen, innan jag hörde hur Eric skrek till. Jag öppnade ögonen, och det sista jag hörde innan vi nuddade vattenytan var Erics underbara skratt.
Sådärja... Hoppas det blev okej♥ Hinner inte mer just nu, ska gå o sova(skola imorrn, ni vet), men KOMMENTERA på så mkt ni orkar!!:D LoveYa/Wanja♥
Ps. sorry för gammal bild(har redan haft den), men hinner inte hitta annan:S
"-Hur känns det? Vi kanske borde kolla om vi kan hitta nån doktor..." Jag försökte le.
"-Näädå..." Fast det lyckades inte särskilt bra. Eric verkade besluta sig, och hjälpte mig upp.
"-De kanske vet nånting i receptionen. Kom."
*
"-How was you getting this?" Hotelldoktorn som vi hade skickats till höll på att känna på mina ben. "-How did it feel when the jellys where getting you red?" Jag log åt hans försök till att prata engelska med mig.
"-I was just swimming in the see, and then I felt something burning on my leg..." Jag visste inte vad jag skulle säga mer, så jag kollade på Eric, som ryckte på axlarna. Sen vände han sig mot den polynesiska doktorn.
"-Is it very dangerous?" Han såg oroligt på mina ben, som doktorn just höll på att smörja in med någon mjuk salva. Den gjorde genast att det kändes bättre, och jag slappnade av lite.
"-No, no, it is not toxic. It is only biting. And then it is being red." Eric nickade, och kollade sen på mig.
"-Hur känns det?" Jag log.
"-Mycket bättre." För det gjorde det. Jag såg lättad ut, och jag fortsatte. "-Men du då? Du har det väl lika farligt som jag?" Han kollade ner på sina ben, och verkade överraskad.
"-Oj. De hade jag inte sett än." Jag skrattade, men grimaserade sen. "-Men de gör ganska ont."
Jag vände mig mot doktorn.
"-Can get some of this too?" Jag pekade på salvan, och sen på Eric. Doktorn nickade energiskt.
"-Sure!!"
*
Vi hade blivit ompysslade båda två, och hade äntligen kommit tillbaka till vår bungalow. Det hade blivit ganska sent, och vi låg i den stora, sköna sängen.
"-Tänk, vi har inte ens varit här en hel dag." Jag kollade in i Erics ögon. "-Det är fortfarande din födelsedag." Han skrattade.
"-Ja... Och man kan bokstavligt säga att det här har varit min längsta födelsedag någonsin." Jag skrattade, och tänkte på att i Sverige var det nog redan nästa dag. Han log, och fortsatte: "-Och definitivt den underbaraste." Han kysste mig, och jag kramade om honom.
"-Jag är så glad att du blev glad. Du skulle kunna ha blivit sur, för att du ville stanna i Sverige eller nåt sånt..." Han skrattade högt, och skakade på huvudet.
"-Aldrig. Det här är min dröm. Liksom, två hela veckor med dig i en egen bungalow. Finns det något bättre?" Han tog tag om min midja, men var noga med att inte komma åt mina brännmärken. Jag skrek till och skrattade när hans lite kalla händer gled innanför mitt sovlinne. Han lät de vandra över min ryggrad, och började samtidigt kyssa mig passionerat. Utan att jag visste hur det gick till låg linnet plötsligt på golvet, och jag låg där i bara BH och shorts. Jag rullade ner från Eric och drog upp honom på mig, och snabbt slet jag av honom hans skjorta.
"-Så att det ska vara rättvist", log jag. Han skrattade och strök mig över axlarna.
"-Om det inte stör dig så."
"-Ha! Fast i och för sig, man kan ju störa på ett bra sätt också. Det kallas att distrahera." Jag pressade mina läppar mot hans, och rullade sen runt igen så att jag låg ovanpå honom. Han skrattade, och jag rullade av sängen och ställde mig upp. Jag tog hans hand.
"-Vad sägs om ett kvällsdopp?" Han satte sig upp.
"-Gärna. Inte bort till manetrevet igen bara." Jag skakade på huvudet.
"-Bara här precis utanför." Jag drog upp honom på fötter, och vi gick ut på balkongen. Månen lyste vackert, och speglade sig i vattnet. Jag kollade på Eric, och fick svårt att andas. Han såg ut som en grekisk gud typ, där han stod i endast boxershorts. Hans ögon glittrade, och hans leende fick mig att vilja kasta mig i hans famn och aldrig mer lämna den. Vilket jag också gjorde. Jag drog honom hårt intill mig. Hans läppar fann mina, och jag kände hur det började snurra i huvudet. Jag märkte inte att vi båda hade tappat balansen, innan jag hörde hur Eric skrek till. Jag öppnade ögonen, och det sista jag hörde innan vi nuddade vattenytan var Erics underbara skratt.
Sådärja... Hoppas det blev okej♥ Hinner inte mer just nu, ska gå o sova(skola imorrn, ni vet), men KOMMENTERA på så mkt ni orkar!!:D LoveYa/Wanja♥
Ps. sorry för gammal bild(har redan haft den), men hinner inte hitta annan:S
So put your hearts in the air...♥ -Kapitel 62
"-Jag älskar dig" Log jag.
"-Kan du ana hur mycket jag älskar dig? Det här är rena drömmen" Han skrattade tyst och hans läppar närmade sig mina. Jag slickade bort några salta vattendroppar från hans underläpp och placerade händerna i hans nacke. På en klippa långt bort från alla fotografer, fans.. långt borta från allt, ensam i ett paradis med Eric. Vi kysstes passionerat och rullade runt på den stekheta klippan, tills han rammlade ner i vattnet. Jag satte mig upp och skrattade.
"-Nej du" Han tog tag i min fot och drog ner mig i vattnet, till sig.
"-Hjälp" Fnissade jag.
"-Vad?" Eric skakade ur vatten ur håret så det skvätte på mig.
"-Såg du inte den där asläskiga fisken?"
"-Nä, jag såg bara dig" Han kysste mig igen, och jag kände mig verkligen som den lyckligaste personen i världen.
"-Nej men seriöst, såg du den inte?" Log jag när han slutat kyssa mig.
"-Nä" Han såg så söt ut med luggen hängande framför ögonen.
Vi började simma mot ett rev en bit bort. Eric simmade bakom mig.
"-Aj, varför nöp du mig?" Jag kollade på Eric.
"-Gjorde jag?" Han såg frågande på mig.
"-Men asså, aj! Nu gjorde du det igen. DET BRÄNNS" Jag kände plötsligt det brännas på mina ben och hur jag började tappa kontrollen.
"-Milena? Är du okej?"
Erics perspektiv:
Plötsligt kände jag hur det brännde till på mitt ben. Fan. Maneter.
"-Milena, kom, vi har hamnat i ett manet rev!" Sa jag förtvivlat men hon mumlade bara nått ohörbart.
"-Milena, vi måste härifrån" Hon blundade stelt.
"-J-g ka- in-e röra m-g" Hon sträckte handen efter mig och jag förstod att jag behövde handla snabbt. Medan jag kände hur det brännde mot benen tog jag Milena och försökte simma bort från revet.
"-Håll ut, snälla du" Jag lyfte upp henne på balkongen och la henne på en solstol. Jag såg de röda fläckarna på hennes ben, och ignorerade hur det brännde på mina. Jag kände mig lite yr.
"-Älskling, är du okej?" Hon nickade stumt och jag kände mig lättad. Jag satte mig på kanten av solstolen och strök över hennes hår.
"-Säker?" Hon nickade igen men grimascherade när jag råkade snudda ett brännmärke på hennes ben. Hon blundade fortfarande.
"-Jag tror inte att man ska simma bort till det där revet .." Sa jag och kysste hennes ögonlock.
"-Nä" Sa hon som enda svar och knep ihop ögonen smärtfyllt.
"-Fast jag tror inte dom var så farliga" Jag såg på fläckarna och var glad att det inte hänt något värre. Hon öppnade ögonen.
"-Ska jag behöva gå runt med dom här fläckarna hela semestern" Sa hon surt. Det fick mig att skratta trots smärtorna i benen.
"-Det är nog inte det största problemet"
Blev lite kort nu då .. Fast även om det finns lite fuskisar (haha ♥)som skrev flera kommentarer i olika namn så skrev jag ett litet nu ... Tack till alla som kommenterar! Fortsätt så! :D Det får duga tills imorgon ! Nu måste jag äta något .. Puss på er /Nina
So put your hearts in the air...♥ -Kapitel 61
"-Jag skojar ju bara. Ät så mycket du vill! Jag tror jag nöjer mig med dig." Han nafsade mig i halsen, och jag skrek skrattande till. Han tog ett vindruva.
"-Fast det här är i och för sig också gott." Han blinkade och kastade upp druvan i luften, för att strax efter fånga den i munnen. Jag applåderade och han kramade om mig.
"-Hur tycker du att din födelsedag har varit hittils då?", frågade jag. Jag var noga med att betona hittills. Han kollade allvarligt, men sen kärlkesfullt på mig.
"-Du, du ska veta, att det här är den bästa födelsedagen jag har haft i hela mitt liv." Sen kysste han mig igen.
I kortkort klänning och gladeatorsandaler gick vi bort mot restaurangen vid strandkanten. Eric hade kortbyxor och en t-shirt - och självklart, solglasögon. Det var verkligen härligt att det var så varmt .. Det var så stor skillnad till höstiga Sverige. När man gick på bryggan från våran bungalow kände man nästan dess värme genom sandalerna, om man skulle gått barfota hade de nog brunnit upp.
Hoppas kapitlet blev okej ... Kan ni fatta hur mycket man vill vara Milena? Haha, rätt ofattbart ♥ KOMMENTERA! Mer än 10 kommentarer från olika personer så kommer ett till idag! Klarar ni det? PUSS! /Nina
"-Fast det här är i och för sig också gott." Han blinkade och kastade upp druvan i luften, för att strax efter fånga den i munnen. Jag applåderade och han kramade om mig.
"-Hur tycker du att din födelsedag har varit hittils då?", frågade jag. Jag var noga med att betona hittills. Han kollade allvarligt, men sen kärlkesfullt på mig.
"-Du, du ska veta, att det här är den bästa födelsedagen jag har haft i hela mitt liv." Sen kysste han mig igen.
Klockan var strax efter 6 på kvällen på Bora Bora när vi packat upp alla våra saker och jag utforskat bungalowen. Det var underbart här. Även om "våran tid" skulle varit natt nu, kände jag mig inte speciellt trött. Vår lilla stuga låg ute på en brygga, längst ut mot havet med en liten balkong över det turkosa vattnet. Väggarna var av tunnt trä med bambutak, det fanns små lampor i alla hörn, och möblerna var av alla möjliga ljusa kulörer. Jag satte på den polynesiska tv:n men förstod inte så mycket, så jag stängde av igen. Eric satt på balkongen i en solstol och såg bara ut över havet.
"-Visst är det underbart?" Jag satt mig i hans knä.
"-Bättre än så" Han log lyckligt och såg bort mot ett grönt berg långt borta.
"-Tur du har att det är din födelsedag idag" Han såg frågande mot mig.
"-Jo, det är fortfarande mindre en tjugofyra timmar sedan vi vaknade på morgonen - men klockan är ändå bara eftermiddag" Han skrattade åt min logiska förklaring.
"-Vi säger så i alla fall" Fnissade jag.
Jag ställde mig upp och satte mig på kanten av balkongen, i hopp om att försöka nå vattnet. Solen lyste mot mina bara ben. Jag hade på mig en kort klänning, en sådan man bara kan ha på sig en riktigt, riktigt varm junidag i Sverige. Jag sträckte på tårna och kände varmt vatten mot tåspetsarna, och fick verkligen badlust.
"-Ska vi bada?" Frågade Eric som om han kunde läsa mina tankar.
"-Jättegärna" Sa jag men fortsatte:
"-Fast det är mat om lite mindre än en halvtimma, så vi kanske ska äta först" Jag kravlade mig upp från balkongkanten.
"-Absolut, jag är rätt hungrig"
*
I kortkort klänning och gladeatorsandaler gick vi bort mot restaurangen vid strandkanten. Eric hade kortbyxor och en t-shirt - och självklart, solglasögon. Det var verkligen härligt att det var så varmt .. Det var så stor skillnad till höstiga Sverige. När man gick på bryggan från våran bungalow kände man nästan dess värme genom sandalerna, om man skulle gått barfota hade de nog brunnit upp.
Restaurangen låg på en liten upphöjning med sikt mot havet. Man kunde verkligen kalla ön paradis ö. Speciellt när Eric var här. Vi slog oss ner vid ett reserverat bord längs med 'balkongen' som sträckte sig ut över stranden.
"-Är det buffet?" Sa Eric hungrigt och sneglade bort mot en fint uppdukad buffet under halmtaket.
"-Jag, det tror jag, hugg i bara" Skrattade jag medan Eric reste sig.
Maten var verkligen god. Det fanns olika sallader, stora fiskar, och massor av olika potatis- och pastarätter. Det var nog rätt anpassat för turister. Det passade mig. Efter att ha hämtat från buffen två gånger såg Eric mycket nöjd ut och lutade sig tillbaka.
"-Det var gott" Log han. Jag skrattade.
"-Är det du som äter snabbt eller jag som äter långsamt?" Jag var fortfarande på min första portion. Han såg finurligt mot mig.
"-Det är du som äter långsamt, älskling" Han såg förtrollande på mig och jag stoppade i en aldelles för varm potatisbit i munnen. Snabbt sköljde jag ner den med Erics vatten.
"-Meh! Det där var mitt vatten" Skrattade Eric förnärmat som precis tänkte sträcka sig fram för att dricka. Jag höjde handen åt en servitör.
"-Some more .. water, please"
*
"-Ska vi gå?" Eric var påväg att resa sig upp men jag höjde snabbt handen.
"-Vänta lite" Jag hade nämligen planerat något .. Det tog inte långt tid tills två servitriser kom bärande på den - tårtan. De fnissade och sjöng 'happy birthday' i kör innan de ställde den fint garnerade tårtan framför Eric.
"-Sötnos, tack" Han tog min hand när servitriserna gått sin väg. På tårtan stod med snirkliga turkosblåa bokstäver "Grattis på födelsedagen Eric. Hälsningar Milena" Jag var glad att dom fått till alla ä, å och ö trots att de inte var vana vid det. Under texten fanns en liten sol i gul marsipan och flera hjärtan av choklad.
Eric skar en stor bit och gav till mig.
"-Men Eric, sådär mycket orkar jag inte" Jag kollade på den stora tårtbiten. Eric hade redan börjat äta på sin och kollade upp.
"-Du måste äta lite mer Milena, så du inte blir för mager" Han log snett och fortsatte äta. Jag hade väll inget val. Tårtan var faktiskt fantastiskt god, så min tårtbit var borta i ett svep. Vi bestämmde oss för att låta personalen skicka resten av tårtan till våran bungalow.
*
Klockan var halv nio, men solen lyste fortfarande, och temperaturen var skön. Lite sådär strax över 30°+, men skuggigt. Jag bytte om till en söt volangbiknini och gick ut på balkongen där Eric satt i badbyxor och solen sken mot hans perfekta mage. Jag tog hans hand och drog upp honom från solstolen.
"-Ska du inte i eller?" Skrattade jag när han stretade imot en aning.
På sidan av balkongen fanns en liten stege ner i det onaturligt turkosa vattnet.
"-Finns det maneter?" Frågade jag oroligt och doppade tån i vattnet. Det var så varmt som badvatten.
"-Njä, dom som finns är fina" Eric hoppade i med ett plask och hans blöta, svarta hår blänkte som lack när han kom upp över ytan igen.
"-Hoppa i då, din fegis" Skrattade han med ett underbart leende och tog några simtag ut.
"-Okej då .." Jag klättrade ner för stegen och hoppade i. Det var varmt. Snabbt simmade jag ikapp Eric, som såg ut att vara påväg bort till en klippa några meter bort. Eric klev upp på den varma klippan och tog min hand. Jag satte mig på honom med benen slingrade runt honom och lekte med hans hår.
"-Jag älskar dig" Log jag.
"-Kan du ana hur mycket jag älskar dig? Det här är rena drömmen" Han skrattade tyst och hans läppar närmade sig mina. Jag slickade bort några salta vattendroppar från hans underläpp och placerade händerna i hans nacke. På en klippa långt bort från alla fotografer, fans.. långt borta från allt, ensam i ett paradis med Eric. Vi kysstes passionerat och rullade runt på den stekheta klippan, tills han rammlade ner i vattnet. Jag satte mig upp och skrattade.
"-Nej du" Han tog tag i min fot och drog ner mig i vattnet, till sig.
Hoppas kapitlet blev okej ... Kan ni fatta hur mycket man vill vara Milena? Haha, rätt ofattbart ♥ KOMMENTERA! Mer än 10 kommentarer från olika personer så kommer ett till idag! Klarar ni det? PUSS! /Nina
So put your hearts in the air...♥ -Kapitel 60
"-Milena, vad är det här??" Eric höll upp en tröja med sitt eget ansikte på. Vi höll precis på att packa upp, och jag tror att Eric började ångra att han inte hade varit med och packat själv. Jag fnissade, samtidigt som jag la in en hög med linnen och t-shirtar i en av hyllorna. Vi hade väldigt mycket plats, vilket var bra. Jag hade nog inte fått plats med alla mina kläder annars.
"-Är du inte nöjd med packningen?" Han frustade, och suckade teatraliskt.
"-Varför varnade du mig inte att vi skulle på två veckors semester!?" Han skakade på huvudet, och jag skrattade, och kramade om honom.
"-Då skulle det ju inte ha blivit någon överraskning!" Han log.
"-Nä, det förstås..." Jag avbröt honom genom att ge honom en djup kyss. Han besvarade den passionerat, och tog min hand. Vi gick ut tillsammans på verandan, och kollade ut över den kritvita sanden, och det brusande havet.
*
"-Var det du som knackade?" Jag kollade på Eric, som hade blivit färdig med upppackningen för länge sen och nu låg på den stora sängen och bläddrade i någon broschyr. Han verkade försjunken, och mumlade bara någonting oförståeligt som svar på min fråga, i stil med:
"-Eeeh..."
Jag skakade på huvudet, och skrattade. Fast det var nog inte särskilt stor risk att det var han som hade knackat. Jag gick bort till dörren. När jag öppnade var det ingen där. Jag kollade mig omkring.
"-Hallå?" Inget svar.
Plötsligt såg jag något som stod vid mina fötter, och log. Det var en stor korg med exotiska frukter, ananas, papaya, granatäpple, drakfrukt, apelsiner, bananer och allt man kunde föreställa sig. Mitt bland allt det goda låg en lapp. Jag böjde mig ner för att kolla närmare. När jag såg vad som stod kände jag hur en tår sakta smög sig fram i ögonvrån. Jag strök irriterat med handryggen över kinden. Det var lite jobbigt att jag alltid skulle bli rörd så himla lätt.
Jag tog upp korgen med ett leende och tassade in till Eric, som fortfarande låg i sängen och väldigt exakt studerade en broschyr om den stora vulkanen på ön, Mont Otemanu. Jag ställde ner korgen brevid sängen, och la mig intill honom.
"-Står det något interessant?" För första gången på en lång stund kollade han upp från broschyren, och log mot mig.
"-Inte särskilt..." Han la ner broschyren på nattduksbordet, och vände sig så att han kunde lägga en arm under min nacke och krama om mig. Han kysste mig.
"-Vet du hur himla underbar du är, älskling? Asså, vi är liksom mitt ute i havet på en sån där exotisk ö som man bara kan drömma om!" Jag log stort, och kände mig så himla nöjd med allt. Att jag hade valt att vi skulle åka hit. Att vi skulle vara här i två hela veckor. Att vi var här tillsammans, Eric och jag. Bara vi. Tillsammans. I två veckor.
Jag kände mig så himla lycklig. Jag älskade verkligen mitt liv. Jag borrade in ansiktet i hans hals, och han skrattade och smekte mig över ryggen. Efter en liten stund lyfte jag på huvudet och kollade på Eric. Sen lutade jag mig ut över kanten på sängen och lyfte upp korgen, och placerade den på Erics mage. Han kollade oförstående på mig och jag nickade mot korgen.
"-Den stod utanför dörren. Det står ditt namn på den." Jag pekade på det lilla kortet, och han tog upp det och började läsa:
"-Grattis på födelsedagen, Eric. Vi hoppas att du har det underbart där borta i söderhavet. Med mycket kärlek, teamet." Han kollade på mig med öppen mun, och jag skrattade.
"-Fråga inte mig hur den har kommit hit." Han skrattade lyckligt.
"-De kan väl inte ha skickat den ända från Sverige?" Han funderade ett litet tag, och jag log. De hade säkert ringt hit eller nåt och beställt den åt honom, men jag lät honom undra. Istället spanade jag in en vindruva som jag stärckte mig efter.
"-Hörru!" Jag kollade skuldmedvetet på Eric, som rufsade om mitt hår.
"-Jag skojar ju bara. Ät så mycket du vill! Jag tror jag nöjer mig med dig." Han nafsade mig i halsen, och jag skrek skrattande till. Han tog ett vindruva.
"-Fast det här är i och för sig också gott." Han blinkade och kastade upp druvan i luften, för att strax efter fånga den i munnen. Jag applåderade och han kramade om mig.
"-Hur tycker du att din födelsedag har varit hittils då?", frågade jag. Jag var noga med att betona hittills. Han kollade allvarligt, men sen kärlkesfullt på mig.
"-Du, du ska veta, att det här är den bästa födelsedagen jag har haft i hela mitt liv." Sen kysste han mig igen.
Sorry för att det inte blev nåt kapitel igår, men här är ett iaf!:) LoveYa!♥/Wanja
PS. Jag la in alla kapitel i ett worddokument för att se hur långt det blev. Gissa hur långt det blev? 148 SIDOR!!!!:D
"-Är du inte nöjd med packningen?" Han frustade, och suckade teatraliskt.
"-Varför varnade du mig inte att vi skulle på två veckors semester!?" Han skakade på huvudet, och jag skrattade, och kramade om honom.
"-Då skulle det ju inte ha blivit någon överraskning!" Han log.
"-Nä, det förstås..." Jag avbröt honom genom att ge honom en djup kyss. Han besvarade den passionerat, och tog min hand. Vi gick ut tillsammans på verandan, och kollade ut över den kritvita sanden, och det brusande havet.
*
"-Var det du som knackade?" Jag kollade på Eric, som hade blivit färdig med upppackningen för länge sen och nu låg på den stora sängen och bläddrade i någon broschyr. Han verkade försjunken, och mumlade bara någonting oförståeligt som svar på min fråga, i stil med:
"-Eeeh..."
Jag skakade på huvudet, och skrattade. Fast det var nog inte särskilt stor risk att det var han som hade knackat. Jag gick bort till dörren. När jag öppnade var det ingen där. Jag kollade mig omkring.
"-Hallå?" Inget svar.
Plötsligt såg jag något som stod vid mina fötter, och log. Det var en stor korg med exotiska frukter, ananas, papaya, granatäpple, drakfrukt, apelsiner, bananer och allt man kunde föreställa sig. Mitt bland allt det goda låg en lapp. Jag böjde mig ner för att kolla närmare. När jag såg vad som stod kände jag hur en tår sakta smög sig fram i ögonvrån. Jag strök irriterat med handryggen över kinden. Det var lite jobbigt att jag alltid skulle bli rörd så himla lätt.
Jag tog upp korgen med ett leende och tassade in till Eric, som fortfarande låg i sängen och väldigt exakt studerade en broschyr om den stora vulkanen på ön, Mont Otemanu. Jag ställde ner korgen brevid sängen, och la mig intill honom.
"-Står det något interessant?" För första gången på en lång stund kollade han upp från broschyren, och log mot mig.
"-Inte särskilt..." Han la ner broschyren på nattduksbordet, och vände sig så att han kunde lägga en arm under min nacke och krama om mig. Han kysste mig.
"-Vet du hur himla underbar du är, älskling? Asså, vi är liksom mitt ute i havet på en sån där exotisk ö som man bara kan drömma om!" Jag log stort, och kände mig så himla nöjd med allt. Att jag hade valt att vi skulle åka hit. Att vi skulle vara här i två hela veckor. Att vi var här tillsammans, Eric och jag. Bara vi. Tillsammans. I två veckor.
Jag kände mig så himla lycklig. Jag älskade verkligen mitt liv. Jag borrade in ansiktet i hans hals, och han skrattade och smekte mig över ryggen. Efter en liten stund lyfte jag på huvudet och kollade på Eric. Sen lutade jag mig ut över kanten på sängen och lyfte upp korgen, och placerade den på Erics mage. Han kollade oförstående på mig och jag nickade mot korgen.
"-Den stod utanför dörren. Det står ditt namn på den." Jag pekade på det lilla kortet, och han tog upp det och började läsa:
"-Grattis på födelsedagen, Eric. Vi hoppas att du har det underbart där borta i söderhavet. Med mycket kärlek, teamet." Han kollade på mig med öppen mun, och jag skrattade.
"-Fråga inte mig hur den har kommit hit." Han skrattade lyckligt.
"-De kan väl inte ha skickat den ända från Sverige?" Han funderade ett litet tag, och jag log. De hade säkert ringt hit eller nåt och beställt den åt honom, men jag lät honom undra. Istället spanade jag in en vindruva som jag stärckte mig efter.
"-Hörru!" Jag kollade skuldmedvetet på Eric, som rufsade om mitt hår.
"-Jag skojar ju bara. Ät så mycket du vill! Jag tror jag nöjer mig med dig." Han nafsade mig i halsen, och jag skrek skrattande till. Han tog ett vindruva.
"-Fast det här är i och för sig också gott." Han blinkade och kastade upp druvan i luften, för att strax efter fånga den i munnen. Jag applåderade och han kramade om mig.
"-Hur tycker du att din födelsedag har varit hittils då?", frågade jag. Jag var noga med att betona hittills. Han kollade allvarligt, men sen kärlkesfullt på mig.
"-Du, du ska veta, att det här är den bästa födelsedagen jag har haft i hela mitt liv." Sen kysste han mig igen.
Sorry för att det inte blev nåt kapitel igår, men här är ett iaf!:) LoveYa!♥/Wanja
PS. Jag la in alla kapitel i ett worddokument för att se hur långt det blev. Gissa hur långt det blev? 148 SIDOR!!!!:D
Lite svar på kommentarer...♥
Blir så sjukt glad när man ser sånt här:
naaaw♥ ni är underbara, men det vet ni väl redan? hihi♥
Tänkte bara svara på en fråga som vi fick också:
Svar:
Jag(Wanja) läser just nu inga, men jag vet att det finns ett par. Länkar till de här :)--> "Perfect Saade" & "EnSaadeSaga". De blir säkert glada om du läser:) Men som sagt, för tillfället läser jag ingen själv. Om någon har något mer tips på Saade-noveller får ni såklart jättegärna tipsa om de! LoveYa♥
Glöm btw inte att vi har blogresponse, fråga gärna om novellen, Eric, eller lite allt möjligt;D♥
naaaw♥ ni är underbara, men det vet ni väl redan? hihi♥
Tänkte bara svara på en fråga som vi fick också:
Svar:
Jag(Wanja) läser just nu inga, men jag vet att det finns ett par. Länkar till de här :)--> "Perfect Saade" & "EnSaadeSaga". De blir säkert glada om du läser:) Men som sagt, för tillfället läser jag ingen själv. Om någon har något mer tips på Saade-noveller får ni såklart jättegärna tipsa om de! LoveYa♥
Glöm btw inte att vi har blogresponse, fråga gärna om novellen, Eric, eller lite allt möjligt;D♥
So put your hearts in the air...♥ -Kapitel 59
Vi hämtade våra väskor inne i den lilla flygplats-byggnaden. Det fanns ett bagageband, inte mer, så det var lätt att hitta våra väskor.
Utanför byggnaden stod några glada Polynesier med skyltar - antaglien från de olika resorten på ön. Jag kände igen namnet på en skylt och vi gick dit och hälsade. De la i våra väskor i minibussen med öppna fönster och vi satte oss i baksätet. Ett par i trettioårsåldern kom även och sedan åkte den lilla bussen iväg. Det var underbart när vi åkte och en kall vind luftade genom bussen. Några palmer lutade sig över vägen när vi närmade oss vattnet, och jag i änden av vägen såg hav skymta. Jag kände Erics läppar nära mitt öra.
"-Det här är ett paradis, älskling"
*
När vi gick ur bussen strömmade doften av hav emot mig. Jag var tvungen att stanna upp ett tag på trappan för att bara dra in och njuta av allt det underbara. Jag kände plötsligt en hand på min axel och vände mig leende om.
"-Visst är det underbart?" Jag nickade, och blundade, samtidigt som en lätt vind strök över min kind. Vi skulle vara här i två hela veckor... Jag kunde inte fatta det. Eric verkade tänka samma sak, för han viskade:
"-Det känns lite overkligt, nästan. Eller hur?" Jag skrattade och vände mig mot honom. Jag la armarna om hans hals och log stort.
"-Två veckor." Han la händerna på mina höfter och kysste mig med ett leende på läpparna. Vi kysstes länge, och jag såg i ögonvrån hur ett äldre par kollade lite konstigt på oss. Men jag brydde mig inte ett dugg. Jag log och skrattade mot Erics läppar.
"-Vad är det?" Han lät lycklig när han frågade. Jag log mot honom, och svarade:
"-Jag är bara så glad. För allt. För att vi är här. Tillsammans." Han skrattade och kysste mig en sista gång, innan han tog sin arm runt min midja och vände sig mot bussen igen för att hämta bagaget. Jag sträckte mig efter min väska, men Eric var snabbare.
"-Regel nummer ett: Låt aldrig en tjej bära sitt eget bagage." Jag kunde inte låta bli att skratta, och han log stort.
"-Måste du alltid vara en sån gentleman?", sa jag smickrande. Han log kaxigt och svarade:
"-Det är lite svårt att låta bli när du är så söt..." Jag puttade till honom löst i sidan, men blev väldigt glad.
Vi gick till receptionen där vi fick en nyckel till vår bungalow - som skulle vara vårt hem i två veckor - och en från personalen visade oss vart vi skulle gå mellan alla palmer och små hyddor.
*
"-Milena, vad är det här??" Eric höll upp en tröja med sitt eget ansikte på. Vi höll precis på att packa upp, och jag tror att Eric började ångra att han inte hade varit med och packat själv. Jag fnissade, samtidigt som jag la in en hög med linnen och t-shirtar i en av hyllorna. Vi hade väldigt mycket plats, vilket var bra. Jag hade nog inte fått plats med alla mina kläder annars.
"-Är du inte nöjd med packningen?" Han frustade, och suckade teatraliskt.
"-Varför varnade du mig inte att vi skulle på två veckors semester!?" Han skakade på huvudet, och jag skrattade, och kramade om honom.
"-Då skulle det ju inte ha blivit någon överraskning!" Han log.
"-Nä, det förstås..." Jag avbröt honom genom att ge honom en djup kyss. Han besvarade den passionerat, och tog min hand. Vi gick ut tillsammans på verandan, och kollade ut över den kritvita sanden, och det brusande havet.
Så, det blev ett till kapitel ikväll iallafall!:D Hoppas ni blir nöjda;) LoveYa/Wanja♥
*
När vi gick ur bussen strömmade doften av hav emot mig. Jag var tvungen att stanna upp ett tag på trappan för att bara dra in och njuta av allt det underbara. Jag kände plötsligt en hand på min axel och vände mig leende om.
"-Visst är det underbart?" Jag nickade, och blundade, samtidigt som en lätt vind strök över min kind. Vi skulle vara här i två hela veckor... Jag kunde inte fatta det. Eric verkade tänka samma sak, för han viskade:
"-Det känns lite overkligt, nästan. Eller hur?" Jag skrattade och vände mig mot honom. Jag la armarna om hans hals och log stort.
"-Två veckor." Han la händerna på mina höfter och kysste mig med ett leende på läpparna. Vi kysstes länge, och jag såg i ögonvrån hur ett äldre par kollade lite konstigt på oss. Men jag brydde mig inte ett dugg. Jag log och skrattade mot Erics läppar.
"-Vad är det?" Han lät lycklig när han frågade. Jag log mot honom, och svarade:
"-Jag är bara så glad. För allt. För att vi är här. Tillsammans." Han skrattade och kysste mig en sista gång, innan han tog sin arm runt min midja och vände sig mot bussen igen för att hämta bagaget. Jag sträckte mig efter min väska, men Eric var snabbare.
"-Regel nummer ett: Låt aldrig en tjej bära sitt eget bagage." Jag kunde inte låta bli att skratta, och han log stort.
"-Måste du alltid vara en sån gentleman?", sa jag smickrande. Han log kaxigt och svarade:
"-Det är lite svårt att låta bli när du är så söt..." Jag puttade till honom löst i sidan, men blev väldigt glad.
Vi gick till receptionen där vi fick en nyckel till vår bungalow - som skulle vara vårt hem i två veckor - och en från personalen visade oss vart vi skulle gå mellan alla palmer och små hyddor.
*
"-Milena, vad är det här??" Eric höll upp en tröja med sitt eget ansikte på. Vi höll precis på att packa upp, och jag tror att Eric började ångra att han inte hade varit med och packat själv. Jag fnissade, samtidigt som jag la in en hög med linnen och t-shirtar i en av hyllorna. Vi hade väldigt mycket plats, vilket var bra. Jag hade nog inte fått plats med alla mina kläder annars.
"-Är du inte nöjd med packningen?" Han frustade, och suckade teatraliskt.
"-Varför varnade du mig inte att vi skulle på två veckors semester!?" Han skakade på huvudet, och jag skrattade, och kramade om honom.
"-Då skulle det ju inte ha blivit någon överraskning!" Han log.
"-Nä, det förstås..." Jag avbröt honom genom att ge honom en djup kyss. Han besvarade den passionerat, och tog min hand. Vi gick ut tillsammans på verandan, och kollade ut över den kritvita sanden, och det brusande havet.
Så, det blev ett till kapitel ikväll iallafall!:D Hoppas ni blir nöjda;) LoveYa/Wanja♥
So put your hearts in the air...♥ -Kapitel 58
"-Det gör ont i öronen" Murmlade jag och kollade på Eric. Han skrattade.
"-Öppna och stäng munnen"
"-Så här?" Skrattade jag och gjorde någon imitation av ett tuggande lejon eller nått. Han började gapskratta och passagerarna i sätet bakom oss hyschade irriterat. Jag höjde på ögonbrynen och mimade 'Surpuppor' mot Eric medan jag avsiktligt pekade bakåt. Eric bet ihop för att inte börja fnissa, och jag fick bita mig i läppen för att inte brista ut i gapflabb.
Jag ryckte till när planet plötsligt slog i marken och jag skrek till. Eric tog min hand och kramade den. Han var nog ganska mycket mer van vid det här än jag. Det kändes bra att ha honom här, hos mig.
Jag ryckte till när planet plötsligt slog i marken och jag skrek till. Eric tog min hand och kramade den. Han var nog ganska mycket mer van vid det här än jag. Det kändes bra att ha honom här, hos mig.
När planet stannade vid den stora flygplatsen skyndade vi oss ut innan det skulle bli för trångt. Våra väskor var som tur redan incheckade till Bora Bora, så även om Eric undrade varför så behövde vi inte tränga oss fram till bagagebanden, utan gick direkt till en restaurang, eftersom det var två timmar tills planet till ön gick. Vi hade sovit en hel del på planet från Sverige, så jag kände mig rätt så pigg.
"-Jag tror jag tar det här salladserbjudandet.. Vad vill du ha?" Log jag mot Eric och ställde mig upp för att gå och beställa i självbetjäningsrestaurangen.
"-Jag kan gå och hämta annars .." Han var snabbare än jag och var redan påväg mot disken med ett kaxigt leende. Jag hade väldigt stor lust att stanna här, för jag hade aldrig tidigare varit i USA, fast jag försökte kasta bort tankarna och tänka på ikväll, när vi skulle komma fram.
*
"-Är det gott?" Jag nickade mot Erics tallrik som bestod av någon slags schitzel med pommes frites och skrattade.
"-Äkta Amerikanskt" Skrattade han och sneglade mot min fjuttiga kycklingsallad.
"-Blir du verkligen mätt på det där?" Jag nickade förnärmat.
När vi ätit upp var det dags att ta oss till gaten. Eric visste inte än vart resan gick .. jag funderade på om jag skulle ta på honom en ögonbindel eller nått, men antagligen skulle han få reda på det på flyget ändå.
Jag tog hans hand och gav honom biljetten när vi ställde oss i kön till boardingen.
"-Franska Polynesien, älskling, är det dit vi ska?" Han såg helt förtrollat på mig.
"-Ja, jag tror ön ligger där ja .." Det visste jag knappt.
"-Du vet inte hur underbar du är!!" Han kramade om mig hårt, och jag såg glädjen i hans ansikte. Jag var nöjd över valet att åka dit.
"-Jag vet att du är underbarare" Viskade jag i hans öra innan vi kom fram till kontrollörerna.
Flygresan tog inte så långt tid. Vi kollade på varsinn film, för på varje sits fanns en liten tv. Det var rätt kul hur Eric reagerade när jag höll hans hand, ibland hoppade han till, för han såg på någon konstig actionfilm - medans jag såg på en romantisk komedi.
"-In a couple of minutes we will arive to the Bora Bora island, temperature: 36° celsius and sunny, the flight-team hope you had a nice flight and wishes you a nice holiday" Det bubblade av glädje i mig när jag hörde en flygvärdinnas röst i högtalarna och såg hur några solstrålar trängde in genom den öppna springan i fönsterluckan. När jag drog upp fönsterluckan såg jag något så vackert jag aldrig sett förrut.
"-Eric, kolla!!" När molnen skingrade sig såg man det klarturkosa vattnet och reven och långt nere små underbara, gröna öar i olika former med färgsprakande detaljer. Vädret kunde inte heller bli bättre, på en liten privat strand skymtande ett rosa parasoll och en bit bort såg jag en grupp bungalows på en brygga längs vattnet.
"-Det är underbart" Sa han och kunde, likasom jag, inte släppa blicken från den underbara synen.
Planet närmade sig långsamt närmare vattnet, och jag trodde nästa det skulle störta ner i havet, men precis på metern landade flygplanet på en ö jag inte alls sett, och bromsade snabbt in på den korta landningsbanan. Trotts den speciella landingen tänkte jag inte alls på att det var läskigt, utan jag tänkte bara på palmerna, sanden och de varma klipporna. Men mest tänkte jag på kvällarna, ensamma med Eric, utan fans, bara vi två ...
Det var ingen stor flygplats på ön. Bokstavligt jätteliten. Det var ingen gång till flygplatsen utan vi kom ut direkt på landningsbanan där en enorm värme kom emot mig. Jag hade en varm kofta på mig, men efter en sekund i Bora Boras värme hade jag lust att slänga mig i en kall pool eller något.
"-Oj, vad fint det är här" Eric såg aldelles överlycklig ut när han klev ut ur planet. Han såg på mig.
"-Men varmt" Pustade jag och log brett.
*
Vi hämtade våra väskor inne i den lilla flygplats-byggnaden. Det fanns ett bagageband, inte mer, så det var lätt att hitta våra väskor.
Utanför byggnaden stod några glada Polynesier med skyltar - antaglien från de olika resorten på ön. Jag kände igen namnet på en skylt och vi gick dit och hälsade. De la i våra väskor i minibussen med öppna fönster och vi satte oss i baksätet. Ett par i trettioårsåldern kom även och sedan åkte den lilla bussen iväg. Det var underbart när vi åkte och en kall vind luftade genom bussen. Några palmer lutade sig över vägen när vi närmade oss vattnet, och jag i änden av vägen såg hav skymta. Jag kände Erics läppar nära mitt öra.
"-Det här är ett paradis, älskling"
Blev kanske lite (vääldigt) kort nu men aja, ska tjata på Wanja att hon skriver ett till ikväll! Hoppas det duger .. kanske är lite segt för tillfället men snart kör vi ju på nästa del, 2, och där blir det garanterat lite mer spänning. Kommentera! Puss! /Nina ♥
So put your hearts in the air...♥ -Kapitel 57
"-Älskling, LA?!" Han såg på mig när vi kom fram till den blinkade 'bording' skylten. Jag nickade glatt, men visste att det inte var målet - utan bara en mellanlanding.
"-Nja, du får väll se, det är inte slut än" Sa jag. Det tindrade i hans ögon och det såg ut som han skulle kunna ta mig i sin famn när som hellst och kasta mig upp i luften. Jag log bara stort.
"-Du är för underbar!!" Han böjde sig ner och kysste mig. De bakom oss i kön harklade sig och vi skyndade oss att gå framåt.
*
Först på flyget kom alla frågorna. Han höll min hand och såg på mig.
"-Hur har du råd? Hur länge blir vi borta? Jobbet då, vet dom om?"
"-Eric, oroade dig inte så mycket, jag har ordnat med jobbet, två veckor mer eller ..." Han avbröt mig genom att kyssa mig. Mitt humör var på topp, bättre kunde det inte bli.
*
"-Vakna!" Eric skakade om mig. Nu var det han som var pigg. Jag satte mig upp från att ha legat i Erics knä och såg ut genom fönstret. Jag kände Erics andetag i min nacke.
"-USA" Eric lät nöjd när han sa det och såg ut över de höga husen långt nere. Jag ångrade nästan att jag inte beställt en resa till Los Angeles eller nåt istället ... fast han visste ju inte vad som väntade en bit längre bort.
"-Ja, det är fint det också" Fnissade jag och Eric kollade på mig, frågande, men utan att säga något.
Den blinkande lampan för säkerhetsbälte lyste och jag spännde fast säkerhetsbältet. Det hade gått mycket snabbare än vi båda trott att åka de 12 timmarna till LA, där vi skulle mellanlanda. Sedan återstod bara fyra timmar på ett flyg till Bora Bora.
"-Can you please put the chairs up?" En liten flygvärdinna med svensk brytning gick snabbt förbi och hennes blick stannade för en sekund på Eric. Antagligen kände hon igen honom.
"Ja... of course" Fick jag ur mig och tryckte snabbt upp stolen. Eric fick hålla sig för skratt åt min sega reaktion.
Landningen påbörjade. Jag tyckte det var lite läskigt, eftersom jag flugit så sällan.
"-Det gör ont i öronen" Murmlade jag och kollade på Eric. Han skrattade.
"-Öppna och stäng munnen"
"-Så här?" Skrattade jag och gjorde någon imitation av ett tuggande lejon eller nått. Han började gapskratta och passagerarna i sätet bakom oss hyschade irriterat. Jag höjde på ögonbrynen och mimade 'Surpuppor' mot Eric medan jag avsiktligt pekade bakåt. Eric bet ihop för att inte börja fnissa, och jag fick bita mig i läppen för att inte brista ut i gapflabb.
Jag ryckte till när planet plötsligt slog i marken och jag skrek till. Eric tog min hand och kramade den. Han var nog ganska mycket mer van vid det här än jag. Det kändes bra att ha honom här, hos mig.
Förlåt för typ världhistoriens kortaste kapitel, men det finns nån som drar bort mig från datorn:S LoveYa iaf/Wanja♥
Jag ryckte till när planet plötsligt slog i marken och jag skrek till. Eric tog min hand och kramade den. Han var nog ganska mycket mer van vid det här än jag. Det kändes bra att ha honom här, hos mig.
Förlåt för typ världhistoriens kortaste kapitel, men det finns nån som drar bort mig från datorn:S LoveYa iaf/Wanja♥
Lite om oss här på SaadeStoories!♥
Hejhej!;D Kom bara på att ni kanske inte vet riktigt vilka vi är, så vi tänkte lägga in några bilder på oss, och berätta lite om oss själva! Loveya/ Nina och Wanja ♥
Wanja:
Ja... Alltså, jag e en tjej född 1996 - jag är alltså femton år - som älskar all form av musik, livet och självklart Eric Saade♥. Sedan början av 2010 är jag även ett stort fan av Twilight-sagan, världens bästa bokserie!;) Jag går i nian, och kommer troligen att söka till estetprogrammet med inriktning musik till hösten 2012, eftersom min allra största dröm i livet är att bli sångerska/musiker och kunna försörja mig på min musik. Jag bor i Falun, en stad i Dalarna, men kommer ursprungligen från Göteborg. Eftersom min pappa är schweizare, och min mamma svensk, och jag har bott fyra år i Schweiz, Har jag både schweizertyska och svenska som modersmål.
På fritiden spelar jag fotboll, tvärflöjt, blockflöjt, gitarr, tar sånglektioner, spelar i orkester och sjunger i kör. Förutom det så älskar jag att läsa, skriva, och komponera min egen musik/skriva mina egna låtar(vissa kan ni hitta på youtube).
Såja... hoppas att ni fick ut något av det här. Annars får ni väl fråga;) LoveYa♥
Två bilder, en på mig och en på mig och Eric från i somras;):
Wanja:
Ja... Alltså, jag e en tjej född 1996 - jag är alltså femton år - som älskar all form av musik, livet och självklart Eric Saade♥. Sedan början av 2010 är jag även ett stort fan av Twilight-sagan, världens bästa bokserie!;) Jag går i nian, och kommer troligen att söka till estetprogrammet med inriktning musik till hösten 2012, eftersom min allra största dröm i livet är att bli sångerska/musiker och kunna försörja mig på min musik. Jag bor i Falun, en stad i Dalarna, men kommer ursprungligen från Göteborg. Eftersom min pappa är schweizare, och min mamma svensk, och jag har bott fyra år i Schweiz, Har jag både schweizertyska och svenska som modersmål.
På fritiden spelar jag fotboll, tvärflöjt, blockflöjt, gitarr, tar sånglektioner, spelar i orkester och sjunger i kör. Förutom det så älskar jag att läsa, skriva, och komponera min egen musik/skriva mina egna låtar(vissa kan ni hitta på youtube).
Såja... hoppas att ni fick ut något av det här. Annars får ni väl fråga;) LoveYa♥
Två bilder, en på mig och en på mig och Eric från i somras;):
Nina:
Ja, jag heter alltså Nina .. Jag är tretton år, och har sedan nästan två år tillbaka drivit min privata blogg (*klicka*). Jag äälskar Eric och hans musik över allt annat och håller på mycket med musik själv också och älskar att umgås med mina underbara vänner när jag är inte är och tränar. Jag har spelat piano i åtta år, spelar gitarr (fast suger på det, haha') och ett antal andra instrument - annars så sjunger jag all tid jag får över i stort sett. Drömmer om att bli skådis någon dag .. och vill följa mina drömmar så gott det går. Så, jag tänker gifta mig med en viss Eric Saade i framtiden (ensam om det?). Haha.
För övrigt är ju jag och Wanja syskon - för er som inte vet det .. Så vi har rätt mycket gemensamt, jag är också halvschweizare och kommer ursprungligen för Götet ..
Jag hoppas verkligen att ni gillar det ni läser, för det betyder väldigt mycket! ♥ Puss på er!
So put your hearts in the air...♥ -Kapitel 56
"-Det får du se .." Jag kysste honom snabbt och gick ut i hallen till köket. Min och hans resväska stod färdigpackade och klara. Jag hade inte sovit mycket mer än tre timmar den här natten, men var förvånansvärt pigg ändå.
När Eric kom ut i köket hade jag gjort amerikanska pannkakor i hjärtformar. Jag hade nämligen hittat ett hjärtformat pannkaksjärn på Lagerhaus dagen innan. Allt gick enligt mina planer, Eric frågade mig inte mycket, men var väldigt nyfiken.
"-Vart ska vi?" Frågade han med munnen full av pannkakor.
"-Det får du se har jag sagt" Skrattade jag.
*
Jag ställde snabbt in tallrikarna i diskmaskinen och torkade ur stekpannan med hushållspapper och ställde in den i köksskåpet medan Eric bytte om och gjorde sig i ordning. Jag hade gjort mig i ordning redan innan jag väckte honom, så jag kollade bara snabbt om allt var med, inklusive biljetter, mobiltelefon och tandborste, och stängde av alla lampor och sånt.
När klockan var fem över fem, och Eric fortfarande inte var klar, blev jag lite fundersam. Så jag ropade:
"-Eric? Är du klar?" Inget svar.
"-Hallå?" När jag inte fick nåt svar den här gången heller bestämde jag mig för att gå och kolla. När jag kom in i sovrummet fick jag se Eric ligga på sängen, påklädd men sovande. Jag hade sagt åt honom att bara göra i ordning sig, och han verkade ha varit för trött för att tänka på att han borde packa. Men det hade ju jag som tur redan gjort åt honom. Jag skrattade och ruskade om honom.
"-Vakna nu, sömntuta! Taxin är här!" Han öppnade ögonen och kollade sömnigt omkring sig.
"-Va? Va..." Jag skrattade och drog upp honom på fötter. Han gick motvilligt med mig ut i hallen, och när vi skulle gå ut och han tänkte ta väskorna tog jag ifrån honom de.
"-Nähädu. Koncentrera dig på att hålla dig upprätt istället." Han försökte protestera, men lyckades inte särskilt bra. Jag skrattade och kysste honom, innan jag låste och vi gick nerför trapporna.
*
När vi hade satt oss i taxin somnade Eric nästan direkt mot min axel. Jag fick lite dåligt samvete. Det var ändå hans födelsedag, och han hade inte fått sova särskilt mycket alls den här senaste tiden. Jag grubblade lite över det, men avstyrde de tankarna genom att börja tänka på att vi skulle tillbringa de två följande veckorna på en sandstrand, i en bungalow tillsammans, bara vi. Med varma nätter, klarblått vatten och romantiska solnedgångar. När jag tänkte på allt det kändes det mycket bättre.
Jag strök Eric över håret. Han verkade verkligen trött, och jag var glad att det var ungefär en halvtimme till Arlanda med taxin. Då kunde han iallafall få sova lite... plötsligt hörde jag en liten snarkning från sidan, och jag fnissade tyst. Han var så himla söt när han sov. Eller, det var han ju annars också, men ändå. Jag la min hand på hans mage, och kände hur han andades. I sömnen tog han den och kramade den mjukt. Jag kramade tillbaka och lutade mitt huvud mot hans.
Resan till Arlanda gick ganska snabbt, och när vi kom fram väckte jag försiktigt Eric, betalade taxin, och sen gick vi in till terminalen där vi skulle checka in våra väskor. Eric verkade redan lite mer vaken än innan, och tog båda väskorna. När jag försökte protestera och skylla på att han var halvsovande, kysste han mig på pannan och sa att så trött var han minsann inte.
Innan vi gick in på terminalen drog Eric upp luvan för att dra så lite uppmärksamhet till sig som möjligt. Jag visste att flera säkert skulle känna igen mig, men brydde mig inte.
*
Vi hade checkat in väskorna, gått genom säkerhetskontrollerna, och nu satt vi på ett café i väntan på att de skulle öppna gaten. Jag tänkte att vi kanske inte skulle ha behövt åkt så tidigt, men jag ville vara på den säkra sidan. jag hade bara flugit en enda gång förut, när jag var åtta år och vår familj åkte till kanarieöarna. Så jag var inte precis expert på flyg och sånt. Något i bakhuvudet sa mig att jag skulle behöva lära mig sånt om mitt förhållande med Eric varade. Och det var jag definitivt säker på.
*
Jag ställde snabbt in tallrikarna i diskmaskinen och torkade ur stekpannan med hushållspapper och ställde in den i köksskåpet medan Eric bytte om och gjorde sig i ordning. Jag hade gjort mig i ordning redan innan jag väckte honom, så jag kollade bara snabbt om allt var med, inklusive biljetter, mobiltelefon och tandborste, och stängde av alla lampor och sånt.
När klockan var fem över fem, och Eric fortfarande inte var klar, blev jag lite fundersam. Så jag ropade:
"-Eric? Är du klar?" Inget svar.
"-Hallå?" När jag inte fick nåt svar den här gången heller bestämde jag mig för att gå och kolla. När jag kom in i sovrummet fick jag se Eric ligga på sängen, påklädd men sovande. Jag hade sagt åt honom att bara göra i ordning sig, och han verkade ha varit för trött för att tänka på att han borde packa. Men det hade ju jag som tur redan gjort åt honom. Jag skrattade och ruskade om honom.
"-Vakna nu, sömntuta! Taxin är här!" Han öppnade ögonen och kollade sömnigt omkring sig.
"-Va? Va..." Jag skrattade och drog upp honom på fötter. Han gick motvilligt med mig ut i hallen, och när vi skulle gå ut och han tänkte ta väskorna tog jag ifrån honom de.
"-Nähädu. Koncentrera dig på att hålla dig upprätt istället." Han försökte protestera, men lyckades inte särskilt bra. Jag skrattade och kysste honom, innan jag låste och vi gick nerför trapporna.
*
När vi hade satt oss i taxin somnade Eric nästan direkt mot min axel. Jag fick lite dåligt samvete. Det var ändå hans födelsedag, och han hade inte fått sova särskilt mycket alls den här senaste tiden. Jag grubblade lite över det, men avstyrde de tankarna genom att börja tänka på att vi skulle tillbringa de två följande veckorna på en sandstrand, i en bungalow tillsammans, bara vi. Med varma nätter, klarblått vatten och romantiska solnedgångar. När jag tänkte på allt det kändes det mycket bättre.
Jag strök Eric över håret. Han verkade verkligen trött, och jag var glad att det var ungefär en halvtimme till Arlanda med taxin. Då kunde han iallafall få sova lite... plötsligt hörde jag en liten snarkning från sidan, och jag fnissade tyst. Han var så himla söt när han sov. Eller, det var han ju annars också, men ändå. Jag la min hand på hans mage, och kände hur han andades. I sömnen tog han den och kramade den mjukt. Jag kramade tillbaka och lutade mitt huvud mot hans.
Resan till Arlanda gick ganska snabbt, och när vi kom fram väckte jag försiktigt Eric, betalade taxin, och sen gick vi in till terminalen där vi skulle checka in våra väskor. Eric verkade redan lite mer vaken än innan, och tog båda väskorna. När jag försökte protestera och skylla på att han var halvsovande, kysste han mig på pannan och sa att så trött var han minsann inte.
Innan vi gick in på terminalen drog Eric upp luvan för att dra så lite uppmärksamhet till sig som möjligt. Jag visste att flera säkert skulle känna igen mig, men brydde mig inte.
*
Vi hade checkat in väskorna, gått genom säkerhetskontrollerna, och nu satt vi på ett café i väntan på att de skulle öppna gaten. Jag tänkte att vi kanske inte skulle ha behövt åkt så tidigt, men jag ville vara på den säkra sidan. jag hade bara flugit en enda gång förut, när jag var åtta år och vår familj åkte till kanarieöarna. Så jag var inte precis expert på flyg och sånt. Något i bakhuvudet sa mig att jag skulle behöva lära mig sånt om mitt förhållande med Eric varade. Och det var jag definitivt säker på.
"-Säg vart vi ska" Log Eric och tog en tugga en klunk kaffe.
"-Du kommer tyvärr snart att få veta" I samma ögonblick som jag sa det hörde jag en mumlande röst i högtalarna.
"-Flyg 36 till Borabora är nu öppet för påstigning"
Jag ställde mig snabbt upp.
"-Kom, vi måste gå" Jag tog Erics hand och han stoppade stressat in en sista tugga av sin smörgås i munnen, jag hann inte tänka på min.
"-Älskling, LA?!" Han såg på mig när vi kom fram till den blinkade 'bording' skylten. Jag nickade glatt, men visste att det inte var målet - utan bara en mellanlanding.
"-Nja, du får väll se, det är inte slut än" Sa jag. Det tindrade i hans ögon och det såg ut som han skulle kunna ta mig i sin famn när som hellst och kasta mig upp i luften. Jag log bara stort.
"-Du är för underbar!!" Han böjde sig ner och kysste mig. De bakom oss i kön harklade sig och vi skyndade oss att gå frammåt.
*
Först på flyget kom alla frågorna. Han höll min hand och såg på mig.
"-Hur har du råd? Hur länge blir vi borta? Jobbet då, vet dom om?"
"-Eric, oroade dig inte så mycket, jag har ordnat med jobbet, två veckor mer eller ..." Han avbröt mig genom att kyssa mig. Mitt humör var på topp, bättre kunde det inte bli.
Nu kommer ÄNTLIGEN ett kapitel efter helgen!:D Tänkte att det skulle bli längre, men vi var så himla trötta;) Ett till kommer imorrn! LoveYa/Wanja&Nina♥
