I det ögonblicket kändes det som om han och jag var de enda människorna i hela universum, och jag drog efter andan. Sedan tog jublet tillbaka oss till verkligheten och han tryckte mjukt min hand en gång till innan med ett leende på läpparna släntrade bort mot mitten av scenen...

---

Konserten tog slut alldeles för fort, och efter avslutningsnumret „Popular“, kände jag mig alldeles yr, vad hade egentligen hänt där? Jag försökte spola tillbaka minnet och uppleva den underbara scenen om och om igen.

Jag försökte få tag på en vakt för att fråga om Eric skulle ge några autografer. Jag fick svaret att det skulle han tyvärr inte. Vad synd, tänkte jag. Jag hade så gärna vilja se in i hans vackra bruna ögon en gång till, tänk om han mindes mig? Lite sur började jag gå bort mot utgången, tog mig igenom spärrarna, och började gå uppför gatan.

 

Plötsligt var det någon som drog i min arm. jag hörde en röst som väste: „-Tyst!“, och sen kände jag hur jag drogs bakåt. Någon la en hand över mina ögon, och när jag lät ett skrik slinka ut ur min öppna mun höll en annan hand för den också. Jag försökte kämpa emot, men händerna var för starka. Sen hörde jag en röst

 

„-Men vad har vi här då?“. Killen som hade sagt det skrattade elakt.

 

„-Släpp mig!“, skrek jag, medan jag försökte sparka och slå mig loss.

 

En annan kille svor och tog fast mina händer, samtidigt som den första killen fortsatte:

 

„-Tjejen, ta det lugnt nu så det inte händer nåt va.“

 

Jag blev knäpptyst. Vad tänkte de göra med mig? Jag kände skräcken komma krypande, men skrek:

 

„-Vad håller ni på med!?“

 

Jag fick en knuff i ryggen, och jag hörde hur den förste killen bad mig att följa med. Jag såg fortfarande ingenting, men följde lydigt med. Hade jag nåt val? Jag hörde hur en dörr öppnades och stängdes. Min första tanke var att de hade låst in mig i nåt litet rum, men sen hörde jag ljuden och skriken från bergochdalbanorna, och förstod att vi måste vara alldeles precis vid grönan nån stans. ‚Då måste det vara nån som hör mig om jag skriker nu’, tänkte jag och öppnade munnen en aning.

 

„-Du, försök inte, gumman“, sa den som höll i mig, och tog ett grepp om min mun. Jag bet honom i fingrarna. Han väste tyst men knep tag om mina läppar så att det inte var en chans att jag kunde öppna dem.

 

„-Så nu vill du förstås veta vad vi tänker göra med dig?“, hördes den första killens röst igen. Han log, det hördes på rösten. Han njöt tydligen av det här.

 

‚Nej, det vill jag inte, skitstövel’, tänkte jag. Jag sparkade framåt med avsikt att träffa honom i skrevet. Det lyckades tydligen, och han svor lågt.

 

„-Vad i...“, var det sista jag hörde. Sen kände jag en fruktansvärd smärta i bakhuvudet och allt blev svart.

 

***

 

När jag vaknade kände jag ett starkt, ljus mot ögonlocken, och att jag låg i en säng. Visserligen var den ganska hård, men säng som säng. Säng? Jag hade inget minne av att jag hade kommit hem? Sen hörde jag röster och beslöt mig för att blunda en stund till.

 

„-Tror du att hon vaknar snart?“

 

Va? Vänta, jag kände igen den där rösten. Men jag kunde inte riktigt placera den.

 

„-Jag vet verkligen inte, Eric“, suckade en annan röst, och fortsatte: „-Vi kommer tillbaka imorrn igen och kollar till henne då, okej?“

 

Eric? Trodde jag rätt om det var den jag trodde att det var? Eller drömde jag fortfarande?

 

„-Är du galen!? Vi kan ju inte bara lämna henne här, tänk om hon vaknar!“. Det var den underbara rösten som talade.

 

Den andra rösten suckade igen.

 

„-Jag tänker i alla fall gå hem“. Den fick svaret:

 

„-Gör du det, jag stannar i alla fall här“.

 

Jag hörde en dörr stängas och prasslet av tidningspappaer, och sen en dov duns. Sen blev det tyst, och efter ett tag kunde jag höra mina egna hjärtslag. När jag trodde att jag var ensam(vilket var ganska otänkbart med tanke på vad jag just hade hört), öppnade jag ögonen, och hävde mig försiktigt upp på armbågarna.

 

„-Jaså, du är vaken nu? Trodde aldrig att du skulle öppna ögonen“.

 

Jag ryckte till, var inte beredd på att nån skulle vara här.

 

„-Förlåt om jag skrämde dig“. Han såg lättad ut när han la ner tidningen på soffbordet, reste sig upp och gick bort och satte sig på en stol bredvid sängen/britsen jag låg på.

 

„-Hur mår du?“, frågade han med ett lite oroligt uttryck i ansiktet.

 

Jag kunde inte fatta att det verkligen var han. Eric Saade satt här, bara några centimeter ifrån mig! Jag mönstrade hans svarta hår och mötte plötsligt hans vackra, bruna ögon. Jag blev alldeles yr och såg säkert ut som en fåne där jag satt och stirrade. Han log varmt, och jag mindes plötsligt hans fråga.

 

---

Sorry för kort kapitel, men hinner inte skriva mer nu, ska gå och lägga mig... ni får ha tålamod tills imorrn:) Kram/Wanja♥