At the Break of Dawn...♥ - Kapitel 41
"-Så det är DET du oroar för dig??" Han skrattade lättat, och jag riktigt såg hur en sten föll från hans hjärta. Han släntrade fram till soffan och satte sig brevid mig. Sen la han en arm runt mina axlar och viskade:
"-Så länge du finns kan inget tas ifrån mig."
När han sa de kände jag hur jag äntligen kunde andas ut. Jag lutade mitt huvud mot hans axel, och fick ur mig ett tyst:
"-Tack."
"-Du kan väl tänka på det, Milena?" Det var Tomas som frågade. Samma fråga som han hade ställt minst fyra gånger redan. Jag svarade samma sak som jag hade svarat alla gånger:
"-Vi får se." Tomas nickade. Just nu visste jag inte alls riktigt vad jag ville. Jag sträckte mig efter Erics hand under bordet. När jag fann den kramade jag om den. Smekte den mjukt, och höll fast den. Tills jag märkte... att det inte var Erics hand. Den var inte lika mjuk, hade inte samma konturer. Jag blev illröd i ansiktet när jag insåg faktumet.
Det var Tomas hand.
Jag släppte den ögonblickligen, och lutade mig så långt bak det bara gick i den mjuka fåtöljen jag satt i - för att Eric, och förhoppningsvis inte heller Tomas, inte skulle hinna märka något.
Men det var naturligtvis redan försent.
Tomas brast ut i gapskratt. Eric kollade konstigt på honom, och jag ville bara sjuka genom marken. När Eric såg mig, rynkade han pannan.
"-Vad är det?"
Tomas kunde inte svara eftersom han skrattade så mycket, men jag lyckades stamma fram något som skulle föreställa ett svar:
"-J-jag märkte inte... J-jag t-trodde att det var din hand..."
Tomas fick ännu en skrattattack, och det såg ut som Eric började förstå. Ett leende smög sig uppå hans läppar, och han verkade också behöva kämpa mot att börja småskratta. Det gjorde det hela ännu värre. Jag försökte gömma mig bakom min tekopp, men det funkade inte särskilt bra, så jag tog en fåtöljkudde och gömde ansiktet med den.
"-Hahaha, det är ingen fara, älskling." Eric tog kudden ur mina händer gav mig en kyss. Jag kunde känna hur han log mot mina läppar, och slappnade av.
"-Okejdå." Nu kunde jag inte låta bli att skratta lite själv - det smittade av sig. Eric lutade sig bakåt, och jag såg rakt in i hans glittrande ögon.
Och jag fattade mitt beslut.
*
Eric höll armen om min midja medan vi med raska steg gick till studion. Jag hade lämnat kladdkakan halväten på caféet, då jag plötsligt hade bestämt mig.
Det har var ju vad jag ville.
Så varför skulle jag låta chansen glida mig ur händerna?
*
"-Beredd?" Tomas kollade upp på mig.
Jag tog ett djupt andetag, och slöt ögonen. Nu gällde det. Nu skulle jag allt visa vad jag gick för. Jag öppnade ögonen igen, och tittade på Eric, som stod precis brevid mig, även han iklädd hörlurar och placerad framför en mikrofon. Han blinkade åt mig. Jag log.
Om jag skulle göra det här, ville jag göra det tillsammans med honom.
Jag vände mig mot Tomas, och gav honom tummen upp.
"-Beredd."
Kände mig så usel... Så jag blixtsnabbt-skrev ett kapitel. Vill säga tack så mycket för att ni stöttar oss så mycket, det betyder så himla mycket! Så här fick ni iaf ett litet extra-kapitel... Puss&Kram, ni är bäst!!!/Wanja♥
"-Så länge du finns kan inget tas ifrån mig."
När han sa de kände jag hur jag äntligen kunde andas ut. Jag lutade mitt huvud mot hans axel, och fick ur mig ett tyst:
"-Tack."
"-Du kan väl tänka på det, Milena?" Det var Tomas som frågade. Samma fråga som han hade ställt minst fyra gånger redan. Jag svarade samma sak som jag hade svarat alla gånger:
"-Vi får se." Tomas nickade. Just nu visste jag inte alls riktigt vad jag ville. Jag sträckte mig efter Erics hand under bordet. När jag fann den kramade jag om den. Smekte den mjukt, och höll fast den. Tills jag märkte... att det inte var Erics hand. Den var inte lika mjuk, hade inte samma konturer. Jag blev illröd i ansiktet när jag insåg faktumet.
Det var Tomas hand.
Jag släppte den ögonblickligen, och lutade mig så långt bak det bara gick i den mjuka fåtöljen jag satt i - för att Eric, och förhoppningsvis inte heller Tomas, inte skulle hinna märka något.
Men det var naturligtvis redan försent.
Tomas brast ut i gapskratt. Eric kollade konstigt på honom, och jag ville bara sjuka genom marken. När Eric såg mig, rynkade han pannan.
"-Vad är det?"
Tomas kunde inte svara eftersom han skrattade så mycket, men jag lyckades stamma fram något som skulle föreställa ett svar:
"-J-jag märkte inte... J-jag t-trodde att det var din hand..."
Tomas fick ännu en skrattattack, och det såg ut som Eric började förstå. Ett leende smög sig uppå hans läppar, och han verkade också behöva kämpa mot att börja småskratta. Det gjorde det hela ännu värre. Jag försökte gömma mig bakom min tekopp, men det funkade inte särskilt bra, så jag tog en fåtöljkudde och gömde ansiktet med den.
"-Hahaha, det är ingen fara, älskling." Eric tog kudden ur mina händer gav mig en kyss. Jag kunde känna hur han log mot mina läppar, och slappnade av.
"-Okejdå." Nu kunde jag inte låta bli att skratta lite själv - det smittade av sig. Eric lutade sig bakåt, och jag såg rakt in i hans glittrande ögon.
Och jag fattade mitt beslut.
*
Eric höll armen om min midja medan vi med raska steg gick till studion. Jag hade lämnat kladdkakan halväten på caféet, då jag plötsligt hade bestämt mig.
Det har var ju vad jag ville.
Så varför skulle jag låta chansen glida mig ur händerna?
*
"-Beredd?" Tomas kollade upp på mig.
Jag tog ett djupt andetag, och slöt ögonen. Nu gällde det. Nu skulle jag allt visa vad jag gick för. Jag öppnade ögonen igen, och tittade på Eric, som stod precis brevid mig, även han iklädd hörlurar och placerad framför en mikrofon. Han blinkade åt mig. Jag log.
Om jag skulle göra det här, ville jag göra det tillsammans med honom.
Jag vände mig mot Tomas, och gav honom tummen upp.
"-Beredd."
Kände mig så usel... Så jag blixtsnabbt-skrev ett kapitel. Vill säga tack så mycket för att ni stöttar oss så mycket, det betyder så himla mycket! Så här fick ni iaf ett litet extra-kapitel... Puss&Kram, ni är bäst!!!/Wanja♥
At the Break of Dawn...♥ - Kapitel 40
Jag rynkade pannan. Vad kunde de ha pratat om? Jag kollade på Eric, men Thomas grep in.
"-Jo, det är så här, Milena. Vi har insett att du har enorm talang..." Han kollade på Eric, som nickade, och vände sig sen mot mig igen. "-Och... vi undrar om du kanske skulle vilja göra en skiva?"
Jag kunde inte tro mina öron.
"-Va!?"
Jag kunde inte riktigt få in tanken i mitt huvud. Vad menade de? Innan jag riktigt hade hunnit tänka efter, började min mun protestera av sig själv.
"-Va??? Nej!" spottade jag ur mig.
Det syntes att de blev förvånade. Det här var nog inte vad de hade väntat sig. Jag slog handen för munnen när jag insåg att jag måste ha sårat dem. Jag kollade först på Eric, sen på Tomas. Jag hade rätt. Jag sänkte blicken.
"-Förlåt..." Jag kollade ner på mina händer. "-Det kom bara lite oväntat."
Eric kollade tveksamt på mig. Tomas kollade misstroget på mig.
"-Vi trodde det var vad du ville..." Han kollade på Eric, som inte verkade kunna bestämma sig för vad han skulle säga. Jag tog mig samman, tvingade mig själv att skärpa mig. Välj dina ord noga nu, uppmanade jag mig själv. Det var väldigt viktigt att de inte missförstod mig nu.
"-Jo... asså, nej. Eller jo..." Jag försökte samla mig. "-Det var inte meningen att såra er... Det är bara det att... Det är ju du som är sångaren. Jag vill inte ta något ifrån dig." Jag vände mig mot Eric.
Helt oväntat började han skratta. Jag kollade förvånat på honom. Han kollade ömt på mig.
"-Så det är DET du oroar för dig??" Han skrattade lättat, och jag riktigt såg hur en sten föll från hans hjärta. Han släntrade fram till soffan och satte sig brevid mig. Sen la han en arm runt mina axlar och viskade:
"-Så länge du finns kan inget tas ifrån mig."
När han sa de kände jag hur jag äntligen kunde andas ut. Jag lutade mitt huvud mot hans axel, och fick ur mig ett tyst:
"-Tack."
Förlåt för ett superkort kapitel:S Känner inte att jag kan skylla på för lite tid... Men det blir inte alltid som man har tänkt sig. Som ni kanske har märkt är vi inte riktigt i toppform just nu, men vi försöker verkligen att uppdatera, och hålla bloggen vid liv, och att den ska vara kul för er att läsa. Men som ni vet blir vi sjukt peppade av alla underbara kommentarer ni ger oss./Wanja♥
"-Jo, det är så här, Milena. Vi har insett att du har enorm talang..." Han kollade på Eric, som nickade, och vände sig sen mot mig igen. "-Och... vi undrar om du kanske skulle vilja göra en skiva?"
Jag kunde inte tro mina öron.
"-Va!?"
Jag kunde inte riktigt få in tanken i mitt huvud. Vad menade de? Innan jag riktigt hade hunnit tänka efter, började min mun protestera av sig själv.
"-Va??? Nej!" spottade jag ur mig.
Det syntes att de blev förvånade. Det här var nog inte vad de hade väntat sig. Jag slog handen för munnen när jag insåg att jag måste ha sårat dem. Jag kollade först på Eric, sen på Tomas. Jag hade rätt. Jag sänkte blicken.
"-Förlåt..." Jag kollade ner på mina händer. "-Det kom bara lite oväntat."
Eric kollade tveksamt på mig. Tomas kollade misstroget på mig.
"-Vi trodde det var vad du ville..." Han kollade på Eric, som inte verkade kunna bestämma sig för vad han skulle säga. Jag tog mig samman, tvingade mig själv att skärpa mig. Välj dina ord noga nu, uppmanade jag mig själv. Det var väldigt viktigt att de inte missförstod mig nu.
"-Jo... asså, nej. Eller jo..." Jag försökte samla mig. "-Det var inte meningen att såra er... Det är bara det att... Det är ju du som är sångaren. Jag vill inte ta något ifrån dig." Jag vände mig mot Eric.
Helt oväntat började han skratta. Jag kollade förvånat på honom. Han kollade ömt på mig.
"-Så det är DET du oroar för dig??" Han skrattade lättat, och jag riktigt såg hur en sten föll från hans hjärta. Han släntrade fram till soffan och satte sig brevid mig. Sen la han en arm runt mina axlar och viskade:
"-Så länge du finns kan inget tas ifrån mig."
När han sa de kände jag hur jag äntligen kunde andas ut. Jag lutade mitt huvud mot hans axel, och fick ur mig ett tyst:
"-Tack."
Förlåt för ett superkort kapitel:S Känner inte att jag kan skylla på för lite tid... Men det blir inte alltid som man har tänkt sig. Som ni kanske har märkt är vi inte riktigt i toppform just nu, men vi försöker verkligen att uppdatera, och hålla bloggen vid liv, och att den ska vara kul för er att läsa. Men som ni vet blir vi sjukt peppade av alla underbara kommentarer ni ger oss./Wanja♥
At the Break of Dawn...♥ - Kapitel 39
"-Lämna mig aldrig" Sa jag som tyst som en viskning och kände plötsligt att jag var nära gråt. Fast antagligen mest av lycka.
"-Aldrig, jag lovar" Sa han, lyfte mitt ansikte och kysste det.
"-Bra, för det kan jag inte med igen" Ett leende spreds på mina läppar och jag snurrade in mina fingrar i hans svarta hår.
Vinden bet i mina kinder när vi med raska steg tog oss nerför Drottninggatan. Vi var på väg till studion, Eric sa att han behövde prata om något med Thomas. Jag följde med, dels för att Eric ville det, dels för att jag inte hade nåt annat att göra och det egentligen bara var roligt att träffa Thomas och de andra i teamet. Jag hade fortfarande inte berättat för honom att jag hade gett Eric skivan...
Jag sträckte mig efter Erics hand när kylan började krypa innanför min jacka. Jag hade varit dum nog att inte ta på mig varken vantar eller mössa. Eller halsduk för den delen. Och det fick jag sota för nu.
När jag hade kollat på termometern imorse hade den visat -25°. Ovanligt kallt, till och med för att vara här i Stockholm, som ju låg ganska nordligt. Och trots denna vetskap hade jag bestämt mig för att gå ut i endast en tunn jacka. Jag huttrade ofrivilligt, och jag såg i ögonvrån hur Eric vände på huvudet för att titta på mig.
"-Fryser du?"
Jag nickade nästan omärkligt, och han drog mig intill sig. Han gnuggade sina händer mot mina axlar, för att kanske ge mig lite av den friktionsvärme han framkallade. Det funkade bara lite. Det verkade han också märka, och slutade snart. Istället drog han av sig sina vantar och gav de till mig. Jag kollade bara konstigt på de.
"-Nej. Du kommer att frysa." Jag försökte ge tillbaka de, men han vägrade ta emot de.
"-DU kommer att frysa ännu mer om du inte sätter på dig de." Han kollade menande på mina närapå lila händer.
"-Förresten så är jag redan tillräckligt varm." För att bevisa det la han händerna på mina kinder. Jag ryste till när värmen slog emot min hud. Okejdå.
Så jag tog på mig vantarna. Och efter en stund kändes det redan bättre. Fast då var vi redan framme vid studion.
*
Så fort vi hade kommit in genom de ljusa glasdörrarna såg jag Thomas komma emot oss. Han hade ett stort leende på läpparna.
"-Eric! Milena! Vad roligt att se er!" Han kom och gav Eric och mig varsin vänskaplig kram, och lutade sig sen tillbaka för att kolla på oss.
"-Vad har fört er hit?" Han log så stort att jag måste skratta, vilket gjorde att Eric också började skratta. Men han tog sig samman och sa:
"-Tänkte bara prata med dig om några saker... om du har tid alltså?" Han kollade frågande på Thomas, som nickade.
"-Visst!" Sen kollade han på mig.
"-Du kan väl vänta här utanför?"
Jag nickade, och gick för att sätta mig i soffan som stod utanför dörren till studion. Eric gick in med Thomas, och pratade i vad som för mig kändes en väääldigt lång stund. 'De måste ha varit något mycket viktigt Eric behövde prata med Thomas om', tänkte jag. Jag tog upp min iPhone, stoppade i mina hörsnäckor, skruvade upp till högsta volym på Greendays "Wake me up when september ends", och försvann in i min egna bubbla en liten stund.
Jag märkte först att jag hade slumrat till när Eric försiktigt ruskade om mig, och pussade mig på pannan.
"-Var du trött, sömntuta?" Han flinade glatt. Jag gäspade stort och sträckte på mig.
"-Hur länge har jag sovit?" Han kollade på klockan.
"-Inte särskilt länge, kanske en halvtimme?" Han log ett snett leende mot mig, och fortsatte sen:
"-Du, jag och Thomas har pratat lite, och vi tänkte fråga dig en sak..." Jag rynkade pannan. Vad kunde de ha pratat om? Jag kollade på Eric, men Thomas grep in.
"-Jo, det är så här, Milena. Vi har insett att du har enorm talang..." Han kollade på Eric, som nickade, och vände sig sen mot mig igen. "-Och... vi undrar om du kanske skulle vilja göra en skiva?"
Jag kunde inte tro mina öron.
"-Va!?"
Hm.... Undra vad Milena tänker??:D Men iaf, sorry att det blev lite kort, men måste verkligen dra iväg nu! LoveYa/Wanja♥
Vinden bet i mina kinder när vi med raska steg tog oss nerför Drottninggatan. Vi var på väg till studion, Eric sa att han behövde prata om något med Thomas. Jag följde med, dels för att Eric ville det, dels för att jag inte hade nåt annat att göra och det egentligen bara var roligt att träffa Thomas och de andra i teamet. Jag hade fortfarande inte berättat för honom att jag hade gett Eric skivan...
Jag sträckte mig efter Erics hand när kylan började krypa innanför min jacka. Jag hade varit dum nog att inte ta på mig varken vantar eller mössa. Eller halsduk för den delen. Och det fick jag sota för nu.
När jag hade kollat på termometern imorse hade den visat -25°. Ovanligt kallt, till och med för att vara här i Stockholm, som ju låg ganska nordligt. Och trots denna vetskap hade jag bestämt mig för att gå ut i endast en tunn jacka. Jag huttrade ofrivilligt, och jag såg i ögonvrån hur Eric vände på huvudet för att titta på mig.
"-Fryser du?"
Jag nickade nästan omärkligt, och han drog mig intill sig. Han gnuggade sina händer mot mina axlar, för att kanske ge mig lite av den friktionsvärme han framkallade. Det funkade bara lite. Det verkade han också märka, och slutade snart. Istället drog han av sig sina vantar och gav de till mig. Jag kollade bara konstigt på de.
"-Nej. Du kommer att frysa." Jag försökte ge tillbaka de, men han vägrade ta emot de.
"-DU kommer att frysa ännu mer om du inte sätter på dig de." Han kollade menande på mina närapå lila händer.
"-Förresten så är jag redan tillräckligt varm." För att bevisa det la han händerna på mina kinder. Jag ryste till när värmen slog emot min hud. Okejdå.
Så jag tog på mig vantarna. Och efter en stund kändes det redan bättre. Fast då var vi redan framme vid studion.
*
Så fort vi hade kommit in genom de ljusa glasdörrarna såg jag Thomas komma emot oss. Han hade ett stort leende på läpparna.
"-Eric! Milena! Vad roligt att se er!" Han kom och gav Eric och mig varsin vänskaplig kram, och lutade sig sen tillbaka för att kolla på oss.
"-Vad har fört er hit?" Han log så stort att jag måste skratta, vilket gjorde att Eric också började skratta. Men han tog sig samman och sa:
"-Tänkte bara prata med dig om några saker... om du har tid alltså?" Han kollade frågande på Thomas, som nickade.
"-Visst!" Sen kollade han på mig.
"-Du kan väl vänta här utanför?"
Jag nickade, och gick för att sätta mig i soffan som stod utanför dörren till studion. Eric gick in med Thomas, och pratade i vad som för mig kändes en väääldigt lång stund. 'De måste ha varit något mycket viktigt Eric behövde prata med Thomas om', tänkte jag. Jag tog upp min iPhone, stoppade i mina hörsnäckor, skruvade upp till högsta volym på Greendays "Wake me up when september ends", och försvann in i min egna bubbla en liten stund.
Jag märkte först att jag hade slumrat till när Eric försiktigt ruskade om mig, och pussade mig på pannan.
"-Var du trött, sömntuta?" Han flinade glatt. Jag gäspade stort och sträckte på mig.
"-Hur länge har jag sovit?" Han kollade på klockan.
"-Inte särskilt länge, kanske en halvtimme?" Han log ett snett leende mot mig, och fortsatte sen:
"-Du, jag och Thomas har pratat lite, och vi tänkte fråga dig en sak..." Jag rynkade pannan. Vad kunde de ha pratat om? Jag kollade på Eric, men Thomas grep in.
"-Jo, det är så här, Milena. Vi har insett att du har enorm talang..." Han kollade på Eric, som nickade, och vände sig sen mot mig igen. "-Och... vi undrar om du kanske skulle vilja göra en skiva?"
Jag kunde inte tro mina öron.
"-Va!?"
Hm.... Undra vad Milena tänker??:D Men iaf, sorry att det blev lite kort, men måste verkligen dra iväg nu! LoveYa/Wanja♥
At the Break of Dawn...♥ - Kapitel 38
Eric sträckte mig handen, men han kunde inte heller hålla sig för skratt. Jag såg förnärmat på honom, och när han skulle hjälpa mig upp drog jag istället ner honom i snödrivan. Jag kysste skrattande honom, och vi hann bli ordentligt snöiga innan vi var på fötter igen.
"-Vad var det där bra för?" Skrattade Eric och lade armen om min midja.
"-Skyll dig själv att du skrattade" Log jag och han kysste mig mjukt i snövirvlet. Hela livet kändes så underbart.
Det kändes mysigt att komma in i värmen i lägenheten. Jag bytte om från mina blöta jeans till mjukisbyxor och rotade sedan fram en påse ur garderoben - med resten av julklapparna. Jag hade inte velat ta med alla till mina föräldrar...
När jag kom till vardagsrummet var stora röda blockljus tända och på soffbordet låg en liten hög med presenter. Jag skrattade och hällde ut resten av mina paket i högen.
Självklart, hade vi inte kunnat låta bli att köpa många presenter till varandra - även om vi sagt att vi inte skulle det. Jag satte mig skrattande brevid Eric i soffan och lutade mig mot hans axel samtidigt som jag beundrade julklappshögen. Den var säkert minst lika stor som hela den vi haft hos mamma och pappa - om inte större.
"-Vill du börja?" Log jag mot Eric, och han sträckte sig blundande mot borden och tog ett stort, silkesblått paket. Från mig, till honom. Ett skratt slank upp ur min hals när jag kom och tänka på vad det var.
När han öppnat hittade han ett Adrian Hammond linne, scenlinnet han brukade ha på Made of Pop-konserterna. Fast i en annan färg.
"-Jag vet att du har ett par stycken, och att du fick ett i födelsedagspresent också... men" Fnissade jag och gömde ansiktet i en kudde i hans knä.
"-Jag borde nog fixa en garderob för bara dom här..." Skrattade han och kysste mitt hår.
"-Tack älskling" La han kärleksfullt till och jag sträckte mig efter ett paket. Ännu ett till Eric. Jag visste vad det var, och bet mig i läppen. Det var detta paket jag var mest osäker på.
"-Vad kan det vara?" Log Eric och skakade försiktigt på det lilla, platta, fyrkantiga paketet. Han öppnade försiktigt paketet. En CD, utan namn på. Han kramade om mig och sa tack, innan han ens insett vad det var, och kollade sedan om det stod något på skivan.
"-Vänta" Jag sprang till musikrummet och tog CD-spelaren från hyllan, som jag ställde på bordet och stoppade i kontakten. Eric la i skivan, tryckte på play, och jag väntade på att musiken skulle börja spelas.
"-Vänta... jag känner igen det här" Log Eric när förspelet till hans låt som aldrig blev klar började spelas. Sedan hördes min röst. Hela låten satt vi i tystnad och han lyssnade till varje ton med tindrande ögon. När jag sjungit de sista tonerna, tonerna som jag själv satt dit, log han mjukt mot mig.
"-Alltså... jag menade aldrig att försöka ta något från dig... du skrev aldrig klart den. Så jag gjorde det, men..." Jag babblade osäkert på men avbröts av att Eric's läppar letade sig till mina och han kysste mig passioneret.
"-Den är underbar" Log han och nervositeten släppte i mig.
*
Julklappsöppningen fortsatte i vårt mysiga vardagsrum. Jag fick kläder, presentkort, en väska... Eric var nog den mest generösa personen som fanns. Vi hade det mysigt, skrattade, kysstes. Allt kändes så bra, efter all dramatik. För en månad sedan hade jag trott att jag aldrig mer skulle få se honom, känna honom. Men nu, var det ännu svårare att kunna föreställa sig än då.
"-Jag är så glad att du är här" Viskade jag när jag låg i Eric's knä och såg på allt omslagspapper och alla presenter som låg på bordet och golvet.
"-Varför skulle jag inte vara här?" Han lade armen om mig och tog min hand.
"-Jag har lärt mig att allt är så långt ifrån självklart" Jag borrade ner mitt ansikte i hans knä och han smekte över mitt hår.
"-Mm, du har rätt" Svarade han med en tyngd i hans röst.
"-Lämna mig aldrig" Sa jag som tyst som en viskning och kände plötsligt att jag var nära gråt. Fast antagligen mest av lycka.
"-Aldrig, jag lovar" Sa han, lyfte mitt ansikte och kysste det.
"-Bra, för det kan jag inte med igen" Ett leende spreds på mina läppar och jag snurrade in mina fingrar i hans svarta hår.
Blev lite kort och så .. Men imorgon kommer nästa! Vi försöker verkligen hålla "ett kapitel om dagen"-rutin så att ni inte ska få vänta för länge - trots att vi har mycket annat att göra. Tyvärr hinner vi oftast inte flera kapitel per dag .. Vi har ju som alla ni andra skola och allt möjligt som kräver tid .. I varje fall, Here is charapter 38 :D
Alltid lika glada om ni KOMMENTERAR ♥ Puss /Nina
At the Break of Dawn...♥ - Kapitel 37
"-Som komplettering, för allt som hänt" Log jag när han öppnat den silverfärgade asken med de två ringarna i guld. Hela han strålade i ett leende och han läste tyst vad som stod innuti ringarna med snirklig text. 'För alltid'.
När han trätt på den ena ringen brevid den andra på mitt finger, och jag trätt på honom den andra, log han och kysste mig mjukt.
"-Jag älskar dig" Viskade han, inte allt för högt, när mitt ansikte och hans underbara andedräkt strömmade över mig.
"-Kom" Sa jag, tog hans hand, log mot mamma, pappa och Marlene som log tillbaka - och snart var vi på väg upp för trappan till en lite mer avsides plats.
Vi gick raka vägen in i mitt rum och Eric drog igen dörren efter oss. Vi brydde oss inte om att låsa. Så fort han hade vänt sig om tog jag tag i hans skjorta och drog jag ner honom på det lila överkastet, som jag hade haft så länge jag kunde minnas. Men det la jag inte särskilt mycket uppmärksamhet på nu.
Eric skrattade när han ramlade över mig. Han tog emot sig med händerna placerade brevid mina axlar, för att inte trycka ner mig i madrassen. Han log mot mig.
"-Försöker du kidnappa mig eller?" Jag skrattade och blåste håret ur ansiktet på honom, innan jag drog ner honom över mig helt. Sen viskade jag:
"-Kanske det."
Han skrattade och strök en hårslinga ur mitt ansikte. Sen kollade han rakt in i mina ögon.
"-Du... Du vet väl att du är helt underbar?" Hans ögon glittrade, och jag kunde inte förneka någonting.
"-Det enda jag vet är att du är det." Han skrattade.
"-Nåja..." Han log kaxigt. "-Inte så lätt att avgöra kanske. Du kanske är lite sjuk? Jag borde nog bota dig."
Han sänkte sitt huvud, och i nästa sekund smälte mina läppar ihop med hans. Jag flätade in fingrarna i hans silkesmjuka hår, som trots det kraftiga snöfallet - som försörde min frisyr - såg sjukt sexigt ut. Jag drog handen genom håret på honom, så att det stod rakt upp.
Han var så snygg.
Visserligen hade jag alltid tyckt att det inte var bra att vara för ytlig, men när jag såg Eric kunde jag inte låta bli att tänka så. Det var omöjligt att INTE lägga märke till det. Istället för att tänka efter mer över det, drog jag än en gång ner hans ansikte mot mitt.
Och släppte allt annat runt omkring mig.
*
Eric skrattade när han ramlade över mig. Han tog emot sig med händerna placerade brevid mina axlar, för att inte trycka ner mig i madrassen. Han log mot mig.
"-Försöker du kidnappa mig eller?" Jag skrattade och blåste håret ur ansiktet på honom, innan jag drog ner honom över mig helt. Sen viskade jag:
"-Kanske det."
Han skrattade och strök en hårslinga ur mitt ansikte. Sen kollade han rakt in i mina ögon.
"-Du... Du vet väl att du är helt underbar?" Hans ögon glittrade, och jag kunde inte förneka någonting.
"-Det enda jag vet är att du är det." Han skrattade.
"-Nåja..." Han log kaxigt. "-Inte så lätt att avgöra kanske. Du kanske är lite sjuk? Jag borde nog bota dig."
Han sänkte sitt huvud, och i nästa sekund smälte mina läppar ihop med hans. Jag flätade in fingrarna i hans silkesmjuka hår, som trots det kraftiga snöfallet - som försörde min frisyr - såg sjukt sexigt ut. Jag drog handen genom håret på honom, så att det stod rakt upp.
Han var så snygg.
Visserligen hade jag alltid tyckt att det inte var bra att vara för ytlig, men när jag såg Eric kunde jag inte låta bli att tänka så. Det var omöjligt att INTE lägga märke till det. Istället för att tänka efter mer över det, drog jag än en gång ner hans ansikte mot mitt.
Och släppte allt annat runt omkring mig.
*
Strax efter tolv på kvällen hade vi efter en underbar middag sagt hejdå till Marlene, mamma och pappa. Marlene skulle ett par nätter få låna mitt gamla rum när hon var i Stockholm. Mina föräldrar erbjöd det henne, eftersom de tyckte att de ändå hade så mycket plats - och det passade Marlene utmärkt. Hon kom redan bra överenns med mina föräldrar. Det var inte så dumt att ha lägenheten för oss själva det heller ...
Vi gick ut i snöovädret utanför. En kall vind fick mig att rysa, jag tog Eric's hand, och vi började gå hemmåt. Vi hade för omväxligt promenerat istället för att ta bilen. Jag ångrade mig en smula när jag tänkte på ungdomarna som brukade gå runt i området - men ändrade snabbt i mina tankar när jag kom på att det faktiskt var julafton. Inte änns ungdomarna utan liv brukade gå runt på gatorna här på julafton, då ville nittionio komma nio procent nog sitta hemma och äta pepparkakor.
"-Är du nöjd med kvällen?" Frågade Eric mig när vi kommit ner för den översnöade trappen upp till huset. Jag kramade hans hand och kollade upp på honom genom snöyran. "-Mer än nöjd .. det blev den bästa julaftonen någonsinn" Jag skymtade ett leende bakom snöflingorna och blinkade bort några stora mjuka flingor från mina ögonfransar.
När vi sneddade förbi Ica var det helt mörkt där inne förrutom en liten ljusstake i personalrummet, och utanför låg endast en ensam gubbe på en bänk och snarkade. Jag tyckte synd om honom, även om han var ytterligare en av alla som la alla socialbidrag och sådant på cigaretter och alkohol. På självaste julafton var det svårt att inte tycka synd om de människorna. Jag kände efter i min ficka där jag hittade två hundralappar.
"-Vänta här" Sa jag snabbt, släppte hans hand och började småspringa över det lilla torget.
"-Vad ska du göra?" Ropade Eric oroligt efter mig, knappt hörbart genom den täta snön. Jag log bara som svar, sprang fram till bänken där gubben sov, vek ihop hundralapparna och lade dom i hans byxficka, för att sedan springa tillbaka till Eric.
"-Får jag fråga dig vad du gjorde?" Skrattade Eric och såg på mig oförstående.
"-Fick skuldkänslor ... Han kan behöva ett litet bidrag" Log jag och sträckte på mig för att kyssa honom snabbt innan vi gick vidare.
"-Milena, du är nästan för snäll ibland .." Suckade han och tog emot min kyss.
Jag såg det lysa från vårt vardagsrummsfönster hundra meter bortifrån. Jag kisade genom snön och koncenterade mig kanske lite för mycket för att se genom snön, att jag rätt som det var halkade. Rakt in i en snödriva.
Eric sträckte mig handen, men han kunde inte heller hålla sig för skratt. Jag såg förnärmat på honom, och när han skulle hjälpa mig upp drog jag istället ner honom i snödrivan. Jag kysste skrattande honom, och vi hann bli ordentligt snöiga innan vi var på fötter igen.
"-Vad var det där bra för?" Skrattade Eric och lade armen om min midja.
"-Skyll dig själv att du skrattade" Log jag och han kysste mig mjukt i snövirvlet. Hela livet kändes så underbart.
Blev lite dåligt på slutat ... men jaja, måste fixa lite saker nu - vi får ta ett lite mer fantasifullt kapitel imorgon! Puss på er /Nina & Wanja ♥
Ps. Glöm inte att kommentera ;D ♥ då blir vi glaada!
At the Break of Dawn...♥ - Kapitel 36
Mina föräldrar kom också fram och hälsade på Marlene, man märkte direkt att de verkade trivas bra ihop. Skönt.
Marlene skyndade direkt in i köket med mamma, och Eric följde med. Jag gick ut till pappa och julgranen.
När jag kom in i vardagsrummet hörde jag julmusiken spelas:
Jul, jul, strålande jul, glans över vita skogar...
Det här skulle bli den underbaraste julen någonsin.
Den halvstora julgranen var smyckad med mörkröda julgranskulor, små änglar i glas och en en strålande guldfärgad stjärna i toppen. Röda stearinljus var fastklämmda i grenarna och tomeblossen var också redo att tändas. Pappa tände en pappstjärna i fönstret som lyste upp vardagsrummet.
"-Har ni levande ljus?" Eric tog min hand. Just det. Det var nog inte många nu för tiden som hade det. För stor brandrisk antagligen, men så länge jag minns hade vi haft det - jag var inte så mycket för alla de konstgjorda blinkande sakerna som prydde de flesta svenskars julgranar.
"-Mm" Sa jag som svar, lutade mitt huvud mot Eric's axel och såg på den vackra granen och det mysiga ljuset stjärnan i fönstret spred ut över rummet. Julstämmning.
"-Vad mysigt" Fick jag som svar.
Under julgranen lång flera julklappar i grönt, guldigt och rött omslagspapper. Jag gick ut i hallen för att hämta påsen med våra, för att lägga dom under granen brevid de andra. När jag la de fyra klapparna jag hade under granen kände jag att jag kanske inte borde valt det färglada tomtepappret. Det matchade inte de andra presenterna så väl. Jag skrattade till för mig själv.
"-Vad?" Log Eric och satte sig brevid mig på golvet för att lägga ut sina perfekt inslagda paket under granen.
"-Tycker bara mitt paketpappersval var lite udda" Skrattade jag och la prydligt mina paket brevid de andra. Det allra minsta gömde jag närmast julgransfoten - för att det skulle sparas till sist.
*
Klockan tre satt vi alla framför TV:n i vardagsrummet. Jag, Eric, Marlene och mina föräldrar. På något sätt kändes det nästan lite komiskt. Vi var alla vuxna - men Jul Kalleanka var ju trots allt en tradition. En mysig tradition. Eric satt brevid mig med armen runt mig, och pappa med armen runt mamma. Jag undrade om Marlene inte kände sig lite ensam ... Jag hade aldrig frågat varför Marlene och Whalid, Eric's pappa, skilt sig. Marlene verkade i alla fall glad, som alltid, och log mot mig.
När de sista tonerna i "ser du stjärnan i det blå" hade sjungits och Calle Moreaus, årets 'julvärd', önskat god jul gick pappa för att hitta ett paket tändstickor att tända ljusen i granen med. Jag kände mig så lycklig.
Nu låg också 3 vita paket med lila- och rosa- varvade hjärtan under granen. Det var ganska många paket nu. Jag kände hur nyfikenheten spred sig i mig. Dels för att öppna paketen som var till mig till mig förståds, men också för att se de andras reaktioner när de öppnade paketen från mig. Jag hade alltid varit sånn. Tyckt lika mycket om att ge som att få, om inte mer.
När vi kollat en stund på den lysande granen och tomteblossen slutat glittra gick jag för att hämta ett första paket. Jag kröp fram till granen och valde ett stort, mjukt, vitt, men hjärtan. Antaglien från Marlene.
"-Till Antita och Christian" Läste jag högtidligt och räckte paketet till mina föräldrar som såg log brett. Marlene var så snäll. Ge paket till några hon knappt kände. Det visade sig vara en bordsduk med guldbroderier längs kanterna. Jag visste att dessa var dyra.
Efter kramar och flera tack, fortsatte presentutdelningen. Av mina föräldrar fick jag en sångkurs som jag så länge önskat mig, och av Marlene fick jag en underbar klänning i ett marinblått tyg.
"-Jag tror den passar på dig" Log hon och jag tackade henne tusen gånger och sa att jag skulle annvända den mycket, även om jag inte var så mycket för klänningar, vardagligt.
Tillslut återstod det bara två paket. Mitt - till Eric. Och Eric's - till mig.
"-Milena" Läste Pappa på ett litet grönt paket med brett, rött band och räckte det till mig. Jag kunde knappt hålla mig för att få veta vad det var.
Försiktigt drog jag loss bandet och fingrade upp pappret utan att göra sönder det. Det var en sammetsklädd ask. Jag sneglade på Eric som log brett innan jag öppnade asken. Jag blev helt förstummad. Det var ett armband. I silver, med små berlocker i form av hjärtan. Jag tog upp det från asken och såg på det utan att få fram ett ord. I varje litet hjärta var en lysande diamant innvänd och på baksidan var små ord inristade.
"-Jag vet inte vad jag ska säga, Eric. Tack. Tack så himla mycket" Jag slängde mig om halsen på honom och han kramade om mig. Utan att någon mer än jag hörde viskade han i mitt öra: "Resten av presenterna får du senare". Jag log och ett skratt slank upp ur min hals. "Du med". Han skrattade och kramade mig hårt. Självklart hade vi inte kunnat låta bli att köpa fler presenter. Självklart inte. Jag log för mig själv, släppte honom och gick för att hämta det allra sista paketet. Mina föräldrar och Marlene log lyckligt.
"-Det är till dig" Log jag och gav paketet till Eric.
Han öppnade försiktigt paketet med de färglada tomtarna. Jag såg att han döljde ett skratt, och jag log.
"-Som kompletering, för allt som hänt" Log jag när han öppnat den silverfärgade asken med de två ringarna i guld. Hela han strålade i ett leende och han läste tyst vad som stod innuti ringarna med snirklig text. 'För alltid'.
När han trätt på den ena ringen brevid den andra på mitt finger, och jag trätt på honom den andra, log han och kysste mig mjukt.
"-Jag älskar dig" Viskade han, inte allt för högt, när mitt ansikte och hans underbara andedräkt strömmade över mig.
"-Kom" Sa jag, tog hans hand, log mot mamma, pappa och Marlene som log tillbaka - och snart var vi på väg upp för trappan till en lite mer avsides plats.
Blev rätt långt nu tror jag .. Eller? Hoppas det blev okej ♥ Längtar sjuukt mycket till jul verkligen, när jag skriver det här! Glöm inte att KOMMENTERA ♥ då kommer alltid nästa kapitel snabbare ... Puss på er alla!! /Nina
At the Break of Dawn...♥ - Kapitel 35
Utanför en guldsmedja bad jag Eric vänta utanför.
"-Stanna här" Sa jag och han nickade.
Innan jag gick in genom dörrarna till butiken vände jag mig om och ropade till honom:
"-LOVA att inte tjuvkika" Han skrattade bara och satte sig på en översnöad bänk.
Milena's perspektiv, 24 DECEMBER - Stockholm.
Jag öppnade ena ögat.
Kalendern på väggen visade att det var den 24 december. Julafton... Utanför föll snön mjukt och solen lyste igenom de ljusa molnen och in i rummet. Jag log och rullade runt. Ingen Eric? Bara en lapp.
"God jul sötnos. Är tillbaka innan du vaknar ♥" Jag log för mig själv. Tydligen inte. Eric's sinne för tidsgissning var inte den bästa.
Jag kravlade mig upp ur den varma sängen. Doften av pepparkakor stötte emot mig när jag kom in i köket. Hade han...? Jag böjde mig ner för att kolla i ugnen. Ja. Eric hade ägnat julmorgonen till att baka pepparkakorna vi inte hunnit baka .. Han var för söt. Jag räckte mig efter ett par grytlappar och tog ut de nära på brända pepparkakorna.
Jag såg ut genom fönstret. I snövirvlet så jag Eric komma gående på gatan. Han kollade upp och jag fångade hans blick. "G O D J U L" försökte jag mima och gjorde ett hjärta med händerna. Han log upp mot mig och hans mörka hår var fullt av vita snöflingor.
*
När han kom in genom dörren släppte han ner kassen han höll i handen på hallgolvet och jag hoppade upp i hans famn. Han log och ruskade på huvudet, så att alla de vita snöflingorna hamnade på mig istället. Jag lutade mig bakåt för att komma undan det blöta - snöflingorna hade börjat smälta. Han skrattade åt min min, och gav mig sedan en mjuk puss på munnen.
"-Sovit gott, lilla ängel?"
Jag skrattade. Han var så söt.
"-Jadå."
"-Du sov så sött, så jag ville inte väcka dig..."
Han lutade sig ner och kysste mig. Jag tog emot hans läppar och virade armarna om hans midja. Sen lutade jag mig tillbaka lite och lade frågande huvudet på sned.
"-Var har du varit hela tiden då?" Han skrattade och rufsade om mig i håret. Jag försökte komma undan.
"-Hörru!!" Han kramade skrattande om mig, och viskade i mitt öra:
"-Det är julafton idag, vet du. Med det menas: Hemligt tills vidare."
Jag skrattade och gav honom en kyss.
"-Jaså du."
*
Jag slängde tomteluvan till Eric, och skrattade när jag såg hans förbryllade min.
"-Ska jag ha på mig den här ikväll menar du?" Eric tog upp tomteluvan och satte på sig den. Han drog ner den över ögonen, så att bara näsan och munnen syntes. Jag log.
"-Jag hade tänkt det, ja." Nu var det hans tur att skratta.
"-Förresten, när skulle vi vara där?" Jag tänkte efter.
"-Klockan ett, tror jag."
Vi skulle hem till mina föräldrar senare, under eftermiddagen. Det kändes mysigt att fira den där jag alltid hade gjort det. Dessutom hade vi bättre plats för en gran där än här hemma i lägenheten. Vi hade bjudit in Marlene också. Eric hade gärna velat fira jul med sin mamma, och jag hade ingenting emot det. Tvärtom skulle jag bara tycka att det var roligt att hon äntligen fick träffa mina förädrar.
Jag och Eric satt på mattan i vardagsrummet och slog in lite julklappar. Jag hade till en början försökt mig på att lacka de - som jag hade fått för mig var det enda riktiga sättet att slå in julklappar på - , men det fungerade inte riktigt som jag hade tänkt mig.
"-Jag ger upp!!" Jag lät mig ramla bakåt, mot soffan, och låtsades svimma. Eric skrattade.
"-Hahhahaa, sa ju att det aldrig skulle fungera...", retades han. Jag räckte ut tungan mot honom.
"-Var inte en sån pessimist."
Han skrattade fortfarande, men sträckte sig sen efter min hand.
"-Nädå. Jag bara skojade. Fast det var ju i och för sig sant." Jag räckte åter en gång ut tungan mot honom och sträckte mig framåt för att rufsa om hans hår. Han försökte komma undan, men jag var snabbare.
"-Nu är vi kvitt."
Han skrattade, och drog mig intill sig.
"-Nä. Inte riktigt." Han drog mitt ansikte intill sitt, och gav mig en lång kyss. Sen lutade han sig belåtet bakåt igen.
"-Sådärja. Nu är vi kvitt."
Jag skrattade och kastade mig över honom.
"-Nä..."
*
Det hade redan börjat mörkna, och jag stod i köket och hjälpte mamma med julmaten, när det plötsligt klingade på dörren. Eric, som hjälpte pappa att klä julgranen, ropade:
"-Jag öppnar!"
Jag la ner kniven och grönkålssalladen på köksbänken, och sa till mamma:
"-Jag kommer strax tillbaka!" Jag skyndade mig ut i hallen, och kom fram precis när Eric öppnade dörren.
"-Mamma!" Han kastade sig om halsen på henne, och hon skrattade. Ställde ner sina två gigantiska väskor på golvet, och kramade om honom.
"-Eric!! Vad du har växt!" Vi skrattade båda två åt hennes typiska mammaskämt. Då fick hon syn på mig.
"-Milena, älskling!!" Hon skyndade fram till mig, och kramade om mig.
"-Marlene..." Jag log och kramade tillbaka. "-Det var längesen." Eller egentligen var det inte alls särskilt länge sen - bara ungefär en vecka - men ändå.
Mina föräldrar kom också fram och hälsade på Marlene, man märkte direkt att de verkade trivas bra ihop. Skönt.
Marlene skyndade direkt in i köket med mamma, och Eric följde med. Jag gick ut till pappa och julgranen.
När jag kom in i vardagsrummet hörde jag julmusiken spelas:
Jul, jul, strålande jul, glans över vita skogar...
Det här skulle bli den underbaraste julen någonsin.
Vill att det ska vara JUUUUUL!!!! Och så är det liksom asvarmt ute, hallå, 9 plusgrader?? fy, fy på vädergudarna... Eller kanske snarare växthuseffekten. Men iaf, gud vad mysigt med jul. Längtar så sjuukt mycket!! Puss, LoveYa/Wanja&Nina♥
At the Break of Dawn...♥ - Kapitel 34
Allt jag såg var Erics stora bruna ögon, som glittrade ikapp med stjärnorna där utanför. Allt jag kände var hans svarta, silkeslena hår mot mina händer. Allt jag kände var hans varma famn som omfamnade mig.
Jag märkte inte ens när solen plötsligt, efter flera timmar började gå upp igen. Märkte inte hur dagen började gry.
Allt jag såg var Erics stora bruna ögon, som fortfarande glittrade. Starkare än solen.
Vi tog spårvagnen ner till stan. Eric släppte aldrig min hand.
Hoppas det inte blev för kort och tråkigt nu .. hinner tyvärr inte skriva mer just nu! Eventuellt kommer det ett till kapitel ikväll - annars imorgon. Det beror ju på hur mycket ni kommenterar också, hihi, puss på er alla! Kärlek /Nina ♥
Jag märkte inte ens när solen plötsligt, efter flera timmar började gå upp igen. Märkte inte hur dagen började gry.
Allt jag såg var Erics stora bruna ögon, som fortfarande glittrade. Starkare än solen.
När jag vaknade i lägenheten låg jag inte ensam i den breda sängen som de senaste dagarna. Eric låg brevid mig med armarna omkring mig, som om han aldrig skulle släppa mig. Utanför panormafönstret som täckte en sida av sovrummet föll snön i stora, mjuka flingor och fick Stockholm att se ut som ett snölandskap ... Det var bara en vecka till julafton - Den mest underbara dagen på året. Jag hade trott att den traditionen skulle brytas nu med all dramatik, men med Eric's armar runt om mig släppte jag alla bekymmrena ... Jag log för mig själv.
"-Godmorgon älskling" Hörde jag Eric's mjuka röst och hans ansikte närmade sig mitt. Han hade märkt att jag var vaken.
"-Det snöar" Viskade jag mot hans läppar. Han vände sig om och jag såg hans leende när han såg de vita hustaken och hur flingorna virvlade ner från den vitgrå himlen.
"-Vad fint" Log han, tog mitt ansikte i sina händer och kysste mig.
*
När vi satt vid frukostbordet kände jag mig utomordentligent glad. På gatan utanför såg jag några människor gå förbi med kassar i händerna. Julshopping. Fan.
"-Eric? Vad önskar du dig i julklapp?" Fick jag ur mig och gick för att bre mig en till smörgås. Han kollade upp.
"-Dig" Han log sitt underbaraste leende och han såg så underbart vacker ut, med sitt ruffsiga, svarta hår och ett sådant leende - som utstrålade mer glädje än något annat. Inget var underbarare än att se honom glad.
"-Men .. Du måste skriva önskelista" Fnissade jag och satte mig i hans knä. Jag hade inte skrivit en önskelista på många år. Julklappar var inget som jag tyckte var speciellt viktigt egentligen.
"-Du vet redan vad som skulle stå på den" Skrattade han kaxigt och såg mig i ögonen.
"-I varje fall ... Så måste vi nog gå på stan idag" Log jag mjukt, kysste honom och gick för att göra färdigt min frukost.
*
När jag kommit ut ur duschen satt Eric och grävde i en flyttkartong med stora röda bokstäver. J U L P Y N T. Han tog fram några elljusstakar, lite glitter och en porslinstomte.
"-Mycket mer än så har jag inte sparat" Eric rynkade pannan och såg på mig.
"-Äsch, det gör inget .. Det är inte så viktigt. Det brukar vara några scouter som säljer dörrkransar på stan som vi kan stödja" Skrattade jag och började rota efter kläder i den oordnade garderoben. Tillslut fick jag fram ett par hödmidjejeans och en vit blus som fick duga.
I vardagsrummet hade Eric ställt upp ljusstakarna längs golvlisten vid fönstret som täckte hela långsidan av rummet.
"-Blir det bra så?" Eric kollade upp på mig och jag nickade glatt.
"-Supermysigt"
Han tände dom så att ett mysigt sken strålade ut över vardagsrummet.
*
Vi gick hand i hand nedför gatan. I alla fönster sken ljusstakar och julstjärnor. Till och med tanterna på Ica julpyntat med rött och vitt glitter i fönstrena. De stora skyltarna på erbjudanden på pepparkakor såg lite stämmningsfulla ut för en gångs skull, och jag skymtade ett leende på kassatantens läppar. Till och med hon kunde alltså le. Jag skrattade tyst för mig själv åt tanken.
Vi tog spårvagnen ner till stan. Eric släppte aldrig min hand.
Utanför en guldsmedja bad jag Eric vänta utanför.
"-Stanna här" Sa jag och han nickade.
Innan jag gick in genom dörrarna till butiken vände jag mig om och ropade till honom:
"-LOVA att inte tjuvkika" Han skrattade bara och satte sig på en översnöad bänk.
Hoppas det inte blev för kort och tråkigt nu .. hinner tyvärr inte skriva mer just nu! Eventuellt kommer det ett till kapitel ikväll - annars imorgon. Det beror ju på hur mycket ni kommenterar också, hihi, puss på er alla! Kärlek /Nina ♥
At the Break of Dawn...♥ - Kapitel 33
"-Jag älskar dig."
Som svar kröp hon in i min famn och lät sig omslutas av mina armar. Jag kramade om henne, ville aldrig mer släppa henne.
Och jag visste, att jag var hemma.
Som svar kröp hon in i min famn och lät sig omslutas av mina armar. Jag kramade om henne, ville aldrig mer släppa henne.
Och jag visste, att jag var hemma.
Milenas perspektiv:
Jag kröp ihop i hans famn och han lade armarna om mig. Jag hade saknat honom så mycket. När jag satt i hans famn och kände hans läppar mot mitt hår kändes det som det höll på att ordna sig... Han sa att han älskade mig.
Han hade förlåtit mig.
*
Jag hade svårt att koncentrera mig på vägen när vi satt i bilen på väg hem. Så fort jag försökte kolla bort från Erics ansikte drogs min blick direkt tillbaka dit. Inte för att jag inte villa titta på honom. Tvärtom. Jag skulle kunna bara sitta och titta på hans ansikte i evigheter. I resten av mitt liv.
Han verkade tänka på samma sak. Han hade en hand på styret, medan den andra varsamt höll om min hand. Med tummen strök han över min handrygg, och då och då - eller största delen av tiden - såg han på mig. Ibland fick jag påminna honom om att kolla på vägen när jag kände hur bilen krängde till, men annars blev jag helt fängslad av hans blick.
Det fanns inget behov av att säga något. Men efter en stund avbröt Eric ändå tystnaden:
"-Förlåt."
"-Va?"
Jag fattade inte riktigt. Sa HAN förlåt till MIG? Det här kändes lite omvänt. Han kollade ut på vägen, och han bet sig i läppen. Det såg ut som om han skämdes för någonting. Jag sträckte mig mot honom och strök honom försiktigt över kinden.
"-För vad?"
Han såg oförstående på mig, men kollade sen förläget ner igen.
"-Jag har betett mig som en skit den senaste tiden."
Jag förstod inte. Tyckte HAN att HAN hade betett sig som en skit?? Han hade fel.
"-Du har fel. Du har ingenting att be om ursäkt för."
Han ville protestera, men jag la ett finger över hans läppar.
"-Shhh...."
*
Jag märkte inte att bilen hade stannat. Jag märkte inte att det hade blivit kolmörkt ute. Jag märkte inte att det blev allt kallare där ute. Att snön hade börjat falla i stora flingor.
Allt jag såg var Erics stora bruna ögon, som glittrade ikapp med stjärnorna där utanför. Allt jag kände var hans svarta, silkeslena hår mot mina händer. Allt jag kände var hans varma famn som omfamnade mig.
Jag märkte inte ens när solen plötsligt, efter flera timmar började gå upp igen. Märkte inte hur dagen började gry.
Allt jag såg var Erics stora bruna ögon, som fortfarande glittrade. Starkare än solen.
Förlåt för kort kapitel!♥ Men njut iallafall av det här lilla, mer kommer imorgon!! Älskarer!!/Wanja♥
Han hade förlåtit mig.
*
Jag hade svårt att koncentrera mig på vägen när vi satt i bilen på väg hem. Så fort jag försökte kolla bort från Erics ansikte drogs min blick direkt tillbaka dit. Inte för att jag inte villa titta på honom. Tvärtom. Jag skulle kunna bara sitta och titta på hans ansikte i evigheter. I resten av mitt liv.
Han verkade tänka på samma sak. Han hade en hand på styret, medan den andra varsamt höll om min hand. Med tummen strök han över min handrygg, och då och då - eller största delen av tiden - såg han på mig. Ibland fick jag påminna honom om att kolla på vägen när jag kände hur bilen krängde till, men annars blev jag helt fängslad av hans blick.
Det fanns inget behov av att säga något. Men efter en stund avbröt Eric ändå tystnaden:
"-Förlåt."
"-Va?"
Jag fattade inte riktigt. Sa HAN förlåt till MIG? Det här kändes lite omvänt. Han kollade ut på vägen, och han bet sig i läppen. Det såg ut som om han skämdes för någonting. Jag sträckte mig mot honom och strök honom försiktigt över kinden.
"-För vad?"
Han såg oförstående på mig, men kollade sen förläget ner igen.
"-Jag har betett mig som en skit den senaste tiden."
Jag förstod inte. Tyckte HAN att HAN hade betett sig som en skit?? Han hade fel.
"-Du har fel. Du har ingenting att be om ursäkt för."
Han ville protestera, men jag la ett finger över hans läppar.
"-Shhh...."
*
Jag märkte inte att bilen hade stannat. Jag märkte inte att det hade blivit kolmörkt ute. Jag märkte inte att det blev allt kallare där ute. Att snön hade börjat falla i stora flingor.
Allt jag såg var Erics stora bruna ögon, som glittrade ikapp med stjärnorna där utanför. Allt jag kände var hans svarta, silkeslena hår mot mina händer. Allt jag kände var hans varma famn som omfamnade mig.
Jag märkte inte ens när solen plötsligt, efter flera timmar började gå upp igen. Märkte inte hur dagen började gry.
Allt jag såg var Erics stora bruna ögon, som fortfarande glittrade. Starkare än solen.
Förlåt för kort kapitel!♥ Men njut iallafall av det här lilla, mer kommer imorgon!! Älskarer!!/Wanja♥
Designen
SVAR: Vi har gör våran design själva :) Tack så mycket!! ♥ Kram! /Nina
At the Break of Dawn...♥ - Kapitel 32
Du vet vart du ska.
Ja. Det visste jag.
Men det var långt bort. Längre bort än alla de andra kuverten. Och trots att det var, just det, bara ett litet kuvert, visste jag precis hur viktigt det var att jag gjorde det här. Jag började springa hemåt.
*
Jag kunde höra hur vågorna brusade, och hur vinterfåglarna sjöng i träden när jag klev ur bilen.
Och jag visste att jag hade kommit rätt.
Milenas perspektiv:
Ja. Det visste jag.
Men det var långt bort. Längre bort än alla de andra kuverten. Och trots att det var, just det, bara ett litet kuvert, visste jag precis hur viktigt det var att jag gjorde det här. Jag började springa hemåt.
*
Jag kunde höra hur vågorna brusade, och hur vinterfåglarna sjöng i träden när jag klev ur bilen.
Och jag visste att jag hade kommit rätt.
Milenas perspektiv:
Jag satt och kollade ut över vattnet.
Ljusen som jag hade tänt på stranden brann fortfarande. Men jag var lite orolig för att de skulle ha brunnit ut innan Eric kom.
Om han nu kom. När jag tänkte efter så var det faktiskt ganska liten chans. Hade hans ens kommit på vad han skulle göra?
Jodå. Eric var smart. Men frågan var om han förstod, och om han verkligen skulle komma hit när han förstod att det var jag?
Emelie och Martin hade följt med mig hit - i Emelies bil - , lämnat mig här och sen åkt tillbaka till stan för att placera ut kuverten.
Och nu satt jag alltså här och väntade. Hoppades att Martins plan hade funkat. Jag kollade ut över det kalla vattnet.
Jag kom ihåg den där gången i somras, när Eric hade tagit med mig hit. Jag tror det bara var några dagar efter konserten på grönan... Vi hade kört hit med bilen, lagt oss ner i gräset. Picknickat. Det hade varit så otroligt för mig. Det var liksom något som "never happens". Men det gjorde det. Och det var det som hade lett till att.. det var som det var nu. Fast precis just nu var det väl kanske inte utmärkt...
Jag ville bara att allt skulle bli som det hade varit. Underbart. Vackert. Kärleksfullt. Fjärilarna fladdrade i min mage när jag tänkte på hur vi hade haft det. Hur vi fortfarande skulle kunna ha det, få det. Det ledde återigen mina tankar till sommardagen för flera månader sen.
Ljusen som jag hade tänt på stranden brann fortfarande. Men jag var lite orolig för att de skulle ha brunnit ut innan Eric kom.
Om han nu kom. När jag tänkte efter så var det faktiskt ganska liten chans. Hade hans ens kommit på vad han skulle göra?
Jodå. Eric var smart. Men frågan var om han förstod, och om han verkligen skulle komma hit när han förstod att det var jag?
Emelie och Martin hade följt med mig hit - i Emelies bil - , lämnat mig här och sen åkt tillbaka till stan för att placera ut kuverten.
Och nu satt jag alltså här och väntade. Hoppades att Martins plan hade funkat. Jag kollade ut över det kalla vattnet.
Jag kom ihåg den där gången i somras, när Eric hade tagit med mig hit. Jag tror det bara var några dagar efter konserten på grönan... Vi hade kört hit med bilen, lagt oss ner i gräset. Picknickat. Det hade varit så otroligt för mig. Det var liksom något som "never happens". Men det gjorde det. Och det var det som hade lett till att.. det var som det var nu. Fast precis just nu var det väl kanske inte utmärkt...
Jag ville bara att allt skulle bli som det hade varit. Underbart. Vackert. Kärleksfullt. Fjärilarna fladdrade i min mage när jag tänkte på hur vi hade haft det. Hur vi fortfarande skulle kunna ha det, få det. Det ledde återigen mina tankar till sommardagen för flera månader sen.
Det var ett fint minne. Jag kunde precis höra fåglarna kvittra och höra Erics glada röst när jag blundade och mindes, fast utan solen, fåglarna och framförallt, Eric, såg platsen så mycket dystrare ut. Det kändes som en annan tidsepisod av mitt liv.
Jag vände blicken mot havet igen.
Och väntade.
Erics perspektiv:
Jag kunde redan se henne på långt håll. Hennes hår blåste i vinden. Jag stannade upp.
Det var hon som hade gjort allt. Med kuverten.
Jag kände hur mina ben blev svaga. Och hur jag fick en klump i halsen. Hade hon gjort allt det här? För mig? Jag började gå. Hon verkade inte höra mig.
Jag stannade några meter bakom henne och mönstrade hennes ryggtavla.
Vad vacker hon var.
Jag råkade få en skymt förbi henne. Och såg. Såg. Hon hade ställt upp värmeljus, i ett stort hjärta. Mitt inne i hjärtat hade hon dukat upp fint med duk, mat och dryck. Det måste ha gått åt flera hundra ljus... Jag blev rörd.
Hade hon verkligen gjort allt det här bara för mig? Tagit sig ändå ut hit? Här, i mörkret? Sen märkte jag var vi var.
Hon hade verkligen valt ut den rätta platsen. Jag mindes. Mindes hur jag hade tagit med henne ut hit, hur vi hade picknickat. Vi hade knappt känt varandra än då, men jag kom precis ihåg hur underbart det hade känts. Hur det hade känts. Och jag kom ihåg, att jag hade önskat att hon skulle bli min. Jag återvände till verkligheten. Och såg igen. Jag blev rörd.
Visade inte det här att hon älskade mig? Att hon verkligen älskade mig, på riktigt? Om något, så var det det här.
Efter lång tid av smärta, olycklighet och sorg, var jag äntligen beredd att förlåta henne. Jag hoppades verkligen att hon var beredd att förlåta mig...
Jag gick fram, och tog utan ett ljud hennes hand. Hon ryckte till, verkade inte ha märkt av alls att jag hade kommit. Sen kollade hon upp på mig. Och jag såg. Såg hur hennes mun sakta sprack upp i ett leende. Ett leende så underbart strålande som tusen solar... Nä, underbarare. Hon såg in i mina ögon.
"-Du kom." Jag kände lyckan sprida sig när jag hörde hennes ord.
"-Ja." Jag kände hur mina mungipor drogs upp i ett leende, utan att jag behövde göra nånting. De gjorde det av sig själva. Det kändes underbart. Som om livslusten hade återvänt till min kropp.
"-Jag har saknat dig." Det fanns inget mer att säga. Tårar rann nerför hennes kinder.
Utan att tveka kupade jag händerna runt hennes ansikte. Och drog henne försiktigt närmare mig. Precis innan våra läppar nuddade varandra, kollade jag henne djupt i ögonen, och viskade.
"-Och jag har saknat dig. Du skulle bara ana hur mycket."
Sen lät jag min läppar beröra hennes. Jag kysste henne, som om jag var rädd att hon plötsligt skulle gå upp i rök, plötsligt försvinna ur min famn. Jag kysste bort tårarna som rann nerför hennes kinder.
"-Jag älskar dig."
Som svar kröp hon in i min famn och lät sig omslutas av mina armar. Jag kramade om henne, ville aldrig mer släppa henne.
Och jag visste, att jag var hemma.
Äntligen! Blev inte riktigt som ni trodde kanske, men det blir det ju inte alltid jämt! Puss iaf, ni är så himla underbara. Vi älskar er!! LoveYa/Wanja♥
Jag vände blicken mot havet igen.
Och väntade.
Erics perspektiv:
Jag kunde redan se henne på långt håll. Hennes hår blåste i vinden. Jag stannade upp.
Det var hon som hade gjort allt. Med kuverten.
Jag kände hur mina ben blev svaga. Och hur jag fick en klump i halsen. Hade hon gjort allt det här? För mig? Jag började gå. Hon verkade inte höra mig.
Jag stannade några meter bakom henne och mönstrade hennes ryggtavla.
Vad vacker hon var.
Jag råkade få en skymt förbi henne. Och såg. Såg. Hon hade ställt upp värmeljus, i ett stort hjärta. Mitt inne i hjärtat hade hon dukat upp fint med duk, mat och dryck. Det måste ha gått åt flera hundra ljus... Jag blev rörd.
Hade hon verkligen gjort allt det här bara för mig? Tagit sig ändå ut hit? Här, i mörkret? Sen märkte jag var vi var.
Hon hade verkligen valt ut den rätta platsen. Jag mindes. Mindes hur jag hade tagit med henne ut hit, hur vi hade picknickat. Vi hade knappt känt varandra än då, men jag kom precis ihåg hur underbart det hade känts. Hur det hade känts. Och jag kom ihåg, att jag hade önskat att hon skulle bli min. Jag återvände till verkligheten. Och såg igen. Jag blev rörd.
Visade inte det här att hon älskade mig? Att hon verkligen älskade mig, på riktigt? Om något, så var det det här.
Efter lång tid av smärta, olycklighet och sorg, var jag äntligen beredd att förlåta henne. Jag hoppades verkligen att hon var beredd att förlåta mig...
Jag gick fram, och tog utan ett ljud hennes hand. Hon ryckte till, verkade inte ha märkt av alls att jag hade kommit. Sen kollade hon upp på mig. Och jag såg. Såg hur hennes mun sakta sprack upp i ett leende. Ett leende så underbart strålande som tusen solar... Nä, underbarare. Hon såg in i mina ögon.
"-Du kom." Jag kände lyckan sprida sig när jag hörde hennes ord.
"-Ja." Jag kände hur mina mungipor drogs upp i ett leende, utan att jag behövde göra nånting. De gjorde det av sig själva. Det kändes underbart. Som om livslusten hade återvänt till min kropp.
"-Jag har saknat dig." Det fanns inget mer att säga. Tårar rann nerför hennes kinder.
Utan att tveka kupade jag händerna runt hennes ansikte. Och drog henne försiktigt närmare mig. Precis innan våra läppar nuddade varandra, kollade jag henne djupt i ögonen, och viskade.
"-Och jag har saknat dig. Du skulle bara ana hur mycket."
Sen lät jag min läppar beröra hennes. Jag kysste henne, som om jag var rädd att hon plötsligt skulle gå upp i rök, plötsligt försvinna ur min famn. Jag kysste bort tårarna som rann nerför hennes kinder.
"-Jag älskar dig."
Som svar kröp hon in i min famn och lät sig omslutas av mina armar. Jag kramade om henne, ville aldrig mer släppa henne.
Och jag visste, att jag var hemma.
Äntligen! Blev inte riktigt som ni trodde kanske, men det blir det ju inte alltid jämt! Puss iaf, ni är så himla underbara. Vi älskar er!! LoveYa/Wanja♥
At the Break of Dawn...♥ - Kapitel 31
"-Har ni inte läst om..?" Emelie satte sig brevid mig och lade armen om mig. De andra nickade. Emelie förklarade snabbt om Eric, för hon såg att jag var nära gråt.
*
"-Fan vad jag har saknat dig" Gustav böjde sig plötsligt ner för att krama mig. Så pass kort som jag var. Vi stod alla i köket med varsinn kaffekopp i handen. De var alla överänns om att på något sett komma på hur de skulle hjälpa mig ... - Med Eric. Jag visste inte om det var någon bra idé, men det var ingen chans att säga emot.
"-Skattjakt ... typ" Sa Martin plötsligt men bestämmt. De andra såg frågande på hans finurliga min.
"-Öh... vad menar du?" Skrattade Thea lite ironiskt.
"-Kom" Ingen förstod mycket, men var snart påväg efter honom uppför trappan.
Erics perspektiv:
Milena var inte hemma. Jag kände å ena sidan en lättnad - inga tysta stunder då vi bara ignorerade varandra. Å andra sidan - den som jag märkte av starkast - kändes det skit.
Jag sparkade av mig skorna, hängde av mig jackan och gick in i köket.
Jag stannade när jag fick se min bild i väggspegeln. Och blev nästan rädd.
Killen som kollade på mig ur spegeln var inte jag. Det kunde inte vara jag. Jag var inte så där blek, hade inte såna där mörka ringar under ögonen, såg inte så himla deprimerad ut.
Men det var jag.
Jag suckade, och tog några steg bort till vardagsrummet, där jag damp ner i soffan. Jag försökte vilseleda tankarna som rusade i mitt huvud genom att kolla på TV, men det funkade inte särskilt bra. På nästan varje kanal såg jag något som påminde om Milena, förutom på barnkanalen. Och jag hade inte precis lust att titta på "Dora utforskaren". Så jag zappade bara vidare mellan kanalerna, tills jag inte pallade mer utan stängde av. Jag lutade mig bakåt i soffan och kollade upp mot taket.
Suck.
Varför behövde allt vara så svårt? Allt jag ville var ju att vara med Mil. Och jag visste ju att hon också ville det. Men jag bara stötte bort henne. Jag sårade henne om och om igen. Men hon hade ju sårat mig? Kunde jag plötsligt ändra mig och bara vara normal direkt? Det kändes inte så.
Jag täckte ansiktet med händerna.
Vi hade i princip inte pratat med varandra på riktigt på flera dar. Bara utbytt korta, nödvändiga ord ibland. Jag hade sovit ute på soffan medan hon var inne i sovrummet.
Jävla gubbe.
Varför hade hon gjort det? Jag menar, hon hade ju faktiskt rent av skrikit till mig att hon aldrig hade älskat honom. Jag ville så gärna att det skulle vara sant, men jag hade ändå svårt att förmå mig att tro henne. Varför hade hon stannat hos honom om hon inte älskade honom? Jag förstod bara inte.
Jag tänkte på bilden som hade synts på tidningen.
Fan, vad jag hatade honom.
Fast inte lika mycket som jag hatade mig själv.
*
Jag rycktes ur mina tankar när jag hörde brevinkastet smälla till. Det var säkert bara reklam. Jag hävde mig ändå upp från soffan, men ramlade nästan tillbaka i soffan, så jag fick ta tag i soffbordet. Som välte.
Men faan.
Äh. Jag struntade i det, och gick bort till hallen. Det låg ett brev på dörrmattan. Jag tog upp det, och mönstrade det. På framsidan stod, med stora, snirkliga bokstäver:
ERIC
Ingen adress, frimärke, ingenting förutom mitt namn. Det här var inte reklam. Inte räkningar heller. Det kunde visserligen vara ett brev från ett fan eller nåt, men jag kände på mig att det inte var det. Då slog det mig.
Milena?
Utan att tänka efter rev jag snabbt av den övre kanten av kuvertet, och drog ut en liten papperslapp. Den var handskriven, men det var INTE Milenas handstil. Jag läste:
Vasaparken.
Va? Jag vände på brevet. Fanns det inget mer? Jag kollade återigen på ordet. Vasaparken... Vad kunde de me
Då kom jag på det.
Vasaparken.
Självklart.
*
Jag vinkade hejdå till mannen i souvenirbutiken. Han var bara en av många som jag under den senaste timmen hade fått ta emot små kuvert av. Alla kännetecknades av namnet som stod på framsidan:
ERIC
Jag läste snabbt vad som stod på brevet, och stoppade sen ner det i fickan, tillsammans med alla de andra breven.
Jag blev förvånad när jag såg vad det stod. Alla de tidigare breven hade utpekat något specifikt ställe i centrala Stockholm, men det här var annorlunda.
Du vet vart du ska.
Vadå? Hur skulle jag kunna veta det. Jag skummade igenom min hjärna, för att hitta något fyndigt. Men det var för svårt. Jag hade ingen ledtråd. Fanns det inget mer som kunde hjälpa mig? Jag kollade på de små orden igen.
Och såg.
Under det sista ordet i meningen var något ritat.
En våg. Vågor.
Sedan fångade t-en min blick.
De var ritade som träd.
Jag såg allt mer ju mer jag kollade. Ett e var ritat som en sol, och här och var var gräs ritat. Till slut var det ingen tvekan om vad som hade menats.
Du vet vart du ska.
Ja. Det visste jag.
Men det var långt bort. Längre bort än alla de andra kuverten. Och trots att det var, just det, bara ett litet kuvert, visste jag precis hur viktigt det var att jag gjorde det här.
Jag började springa hemåt.
*
Jag kunde höra hur vågorna brusade, och hur vinterfåglarna sjöng i träden när jag klev ur bilen.
Och jag visste att jag hade kommit rätt.
Hoppas att det blev okej:D Vart tror ni att Eric har åkt? KOMMENTERA gärna!! Puss, iaf, LoveYa!/Wanja♥
PS. Glöm inte att fråga saker i blogresponse!!;)
Erics perspektiv:
Milena var inte hemma. Jag kände å ena sidan en lättnad - inga tysta stunder då vi bara ignorerade varandra. Å andra sidan - den som jag märkte av starkast - kändes det skit.
Jag sparkade av mig skorna, hängde av mig jackan och gick in i köket.
Jag stannade när jag fick se min bild i väggspegeln. Och blev nästan rädd.
Killen som kollade på mig ur spegeln var inte jag. Det kunde inte vara jag. Jag var inte så där blek, hade inte såna där mörka ringar under ögonen, såg inte så himla deprimerad ut.
Men det var jag.
Jag suckade, och tog några steg bort till vardagsrummet, där jag damp ner i soffan. Jag försökte vilseleda tankarna som rusade i mitt huvud genom att kolla på TV, men det funkade inte särskilt bra. På nästan varje kanal såg jag något som påminde om Milena, förutom på barnkanalen. Och jag hade inte precis lust att titta på "Dora utforskaren". Så jag zappade bara vidare mellan kanalerna, tills jag inte pallade mer utan stängde av. Jag lutade mig bakåt i soffan och kollade upp mot taket.
Suck.
Varför behövde allt vara så svårt? Allt jag ville var ju att vara med Mil. Och jag visste ju att hon också ville det. Men jag bara stötte bort henne. Jag sårade henne om och om igen. Men hon hade ju sårat mig? Kunde jag plötsligt ändra mig och bara vara normal direkt? Det kändes inte så.
Jag täckte ansiktet med händerna.
Vi hade i princip inte pratat med varandra på riktigt på flera dar. Bara utbytt korta, nödvändiga ord ibland. Jag hade sovit ute på soffan medan hon var inne i sovrummet.
Jävla gubbe.
Varför hade hon gjort det? Jag menar, hon hade ju faktiskt rent av skrikit till mig att hon aldrig hade älskat honom. Jag ville så gärna att det skulle vara sant, men jag hade ändå svårt att förmå mig att tro henne. Varför hade hon stannat hos honom om hon inte älskade honom? Jag förstod bara inte.
Jag tänkte på bilden som hade synts på tidningen.
Fan, vad jag hatade honom.
Fast inte lika mycket som jag hatade mig själv.
*
Jag rycktes ur mina tankar när jag hörde brevinkastet smälla till. Det var säkert bara reklam. Jag hävde mig ändå upp från soffan, men ramlade nästan tillbaka i soffan, så jag fick ta tag i soffbordet. Som välte.
Men faan.
Äh. Jag struntade i det, och gick bort till hallen. Det låg ett brev på dörrmattan. Jag tog upp det, och mönstrade det. På framsidan stod, med stora, snirkliga bokstäver:
ERIC
Ingen adress, frimärke, ingenting förutom mitt namn. Det här var inte reklam. Inte räkningar heller. Det kunde visserligen vara ett brev från ett fan eller nåt, men jag kände på mig att det inte var det. Då slog det mig.
Milena?
Utan att tänka efter rev jag snabbt av den övre kanten av kuvertet, och drog ut en liten papperslapp. Den var handskriven, men det var INTE Milenas handstil. Jag läste:
Vasaparken.
Va? Jag vände på brevet. Fanns det inget mer? Jag kollade återigen på ordet. Vasaparken... Vad kunde de me
Då kom jag på det.
Vasaparken.
Självklart.
*
Jag vinkade hejdå till mannen i souvenirbutiken. Han var bara en av många som jag under den senaste timmen hade fått ta emot små kuvert av. Alla kännetecknades av namnet som stod på framsidan:
ERIC
Jag läste snabbt vad som stod på brevet, och stoppade sen ner det i fickan, tillsammans med alla de andra breven.
Jag blev förvånad när jag såg vad det stod. Alla de tidigare breven hade utpekat något specifikt ställe i centrala Stockholm, men det här var annorlunda.
Du vet vart du ska.
Vadå? Hur skulle jag kunna veta det. Jag skummade igenom min hjärna, för att hitta något fyndigt. Men det var för svårt. Jag hade ingen ledtråd. Fanns det inget mer som kunde hjälpa mig? Jag kollade på de små orden igen.
Och såg.
Under det sista ordet i meningen var något ritat.
En våg. Vågor.
Sedan fångade t-en min blick.
De var ritade som träd.
Jag såg allt mer ju mer jag kollade. Ett e var ritat som en sol, och här och var var gräs ritat. Till slut var det ingen tvekan om vad som hade menats.
Du vet vart du ska.
Ja. Det visste jag.
Men det var långt bort. Längre bort än alla de andra kuverten. Och trots att det var, just det, bara ett litet kuvert, visste jag precis hur viktigt det var att jag gjorde det här.
Jag började springa hemåt.
*
Jag kunde höra hur vågorna brusade, och hur vinterfåglarna sjöng i träden när jag klev ur bilen.
Och jag visste att jag hade kommit rätt.
Hoppas att det blev okej:D Vart tror ni att Eric har åkt? KOMMENTERA gärna!! Puss, iaf, LoveYa!/Wanja♥
PS. Glöm inte att fråga saker i blogresponse!!;)
At the Break of Dawn...♥ - Kapitel 30
"-Eric, jag älskar dig mer än allt annat, lämna mig inte" Jag gömde mitt ansikte i händerna och ville inte se på hans underbara ansikte. Om jag förlorade Eric så skulle inget betyda någon längre. När han just kommit tillbaka, fick han inte gå. Även om jag gjort så stora misstag ... Han fick inte gå ... Tårarna rann i floder.
"-Jag kommer aldrig sluta älska dig Milena ... aldrig" Han kysste mitt hår.
"-Även om jag ibland önskade jag kunde" Viskade han känslolöst, och innan jag ens hunnit tänka igenom hans ord hade han lämnat rummet.
Jag satt på i den kalla hamnen med benen dinglande en bit från vattnet. Tårarna frös till på mina kinder och frosten på marken trängde igenom de tunna jeansen. Jag visste inte vart jag skulle ta vägen. Jag ville bara att allt skulle bli bra.
Eric var på en undersökning hos läkaren. Han hade ju inte riktigt tagit igen sig sedan tiden på ön. Han skulle dessutom träffa teamet. Eric hade knappt pratat med mig sedan morgonen då jag försökt förklara, men antagligen hade han inte så mycket att säga. Kunde han ge mig en chans till, så skulle jag göra allt, för att få honom att inse hur mycket han betydde för mig. Jag skulle göra allt, för att få den chansen.
Jag blickade ut över det kalla vattnet, och såg en båt lämna hamnen en bit bort. Jag hörde människor skratta och le, krama varandra. Jag saknade allt det där. Jag hade nått den gräns då Eric fick överväga om han skulle lämna mig eller stanna. Jag hade uppfyllt min värsta mardröm. För tänk om han valde att gå? Vattnet såg kallt, djupt och mörkt ut. Vad skulle hände om jag bara hoppade? Då skulle jag få slippa allt ... Släppa se honom välja. Salta tårar rann ner för mina kinder. Jag frös i den kalla jackan. Kände mig så hjälplös.
Jag hade inte pratat med mina föräldrar eller vänner på flera dagar. De trodde väll att jag var lycklig nu. Eric var här ju. Ingen hade ringt mig eller skickat ett sms om artikeln om Joel. Det förvånade mig lite ... Men varför skulle dom bry sig? Jag hade ignorerat alla utan att ta emot någon hjälp alls, i flera veckor ... Jag hade varit så dum.
Jag satt gråtande i kajen när jag kände en hand på min axel. Vem ..?
"-Hej, sitter du här?" Jag hörde Emelies mjuka röst tyst viska orden när hon satte sig brevid mig. Emelie!? Jag hade nästan lust att skrika, men föll bara tyst gråtande i hennes armar. På så, så länge hade jag inte hört något från henne - sedan hon avslöjat mig och Eric på flygplatsen hade jag inte velat förlåta henne. Men nu. Nu behövde jag henne som allra mest.
"-Emelie" Grät jag och hon strök mig bara över ryggen.
"-Det är okej gumman ... gråt" Sa hon tyst, tog av sig sin tjocka jacka, och la den över mina axlar. Jag hade saknat henne så mycket. Hur mycket insåg jag först nu. Jag hade saknat hennes röst. Hennes doft. Hennes snälla ord. Jag hade vänt om allt det positiva till negativt efter att hon svikit mig.
Jag berättade. Från början till slut. Hon nickade mest och lade till några tröstande ord. Jag berättade om hur det låg till med Eric och vi satt där i en lång stund av tystnad. Antaglien tyckte båda det kändes lite ovant att vara i varandras närhet igen. Men det kändes så bra att ha någon nära, när jag var så ledsen som jag var nu.
"-Ska vi ... gå någonstanns?" Sa jag efter en stund och torkade bort några tårar med baksidan av handen. Hon tog fram ett paket näsdukar ur handväskan, ställde sig upp och sträckte handen till mig, för att hjälpa mig upp.
"-Jag vet några som garanterat vill träffa dig ... och hjälpa till med allt det här" Emilie log.
"-Vilka?" Sa jag, fortfarande snyftande, och vi började gå längs hamnen.
"-Kom, vi går till bilen" Emelie krokade i min arm.
"-Bilen? Klarade du körkortsprovet?" Jag fick ur mig ett leende, även om jag fortfarande grät tyst innuti. Hon nickade bara.
"-Grattis ..." Sa jag och hon log brett.
"-Jag har saknat dig så mycket" Viskade hon och kramade om mig medan vi gick.
"-Jag har saknat dig också Emelie ... Så jävla mycket"
*
Vi satt i den ljusblå volvon och Emelie körde genom Stockholm.
"-Vart ska vi?" Sa jag tillslut, när jag lyckats undvika att fråga i nästan tio minuter.
"-Martin" Log hon och såg på vägen.
"-Resten är också där idag" Lade hon till och kastade en snabb blick på mig. Jag visste inte vad jag skulle svara utan log bara brett, och kände att det skulle fixa sig. Med mina vänner skulle jag klara det här, de visste alltid råd. De var bara de som kunde hjälpa mig nu.
*
När jag klev ur bilen utanför Martins hus och såg Thea och Gustav skratta i köket kände jag hopp tändas. Innan jag hunnit fram till dörren stod alla fyra där. Thea, Frida, Gustav och Martin, beredda för att krama mig. Det kändes som det varit så länge sedan jag känt mig så älskad och så efterlängtad.
"-Hur mår du?" Efter många kramar ställde Frida mig frågan - antagligen såg jag lite halvpigg ut efter alla tårar.
"-Ehm ... inte vidare bra" Jag slog mig ner i soffan brevid Martin.
"-Eric är väll ... tillbaka?" Undrade Thea och såg på mig med medlidande i rösten.
"-Mm" Jag kände hur tårarna var på väg. Igen.
"-Har ni inte läst om..?" Emelie satte sig brevid mig och lade armen om mig. De andra nickade. Emelie förklarade snabbt om Eric, för hon såg att jag var nära gråt.
*
"-Fan vad jag har saknat dig" Gustav böjde sig plötsligt ner för att krama mig. Så pass kort som jag var. Vi stod alla i köket med varsinn kaffekopp i handen. De var alla överänns om att på något sett komma på hur de skulle hjälpa mig ... - Med Eric. Jag visste inte om det var någon bra idé, men det var ingen chans att säga emot.
"-Skattjakt ... typ" Sa Martin plötsligt men bestämmt. De andra såg frågande på hans finurliga min.
"-Öh... vad menar du?" Skrattade Thea lite ironiskt.
"-Kom" Ingen förstod mycket, men var snart påväg efter honom uppför trappan.
Kände att kapitlet blev lite skumt ... Hoppas det är okej ändå! ♥ Alltid glad över kommentarer :D Ni är bäst ska ni veta..! /Nina
At the Break of Dawn...♥ - Kapitel 29
Han måste ha hittat mig. Eric. Jag kravlade mig upp på armbågarna för att se om han var här. Klart han inte var. Jag kände mig lite yr i huvudet, men kom med möda upp på fötterna och trevade efter väggen. Eric.
Jag stapplade ut i vardagsrummet.
"-Milena" Han satt i soffan, i boxershorts och ruffsigt hår och såg på mig. Med blanka ögon.
"-Berätta nu" Sa han tonlöst och jag släppte dörröppningen, för att berätta allt för honom. Allt.
"-Eric... Jag älskade honom aldrig" Viskade jag med gråten i halsen, och spännde blicken i den mulna vädret, för att inte behöva se i hans ledsna ögon.
"-Vem?" Frågade han tyst. Jag tålde inte att se honom så ledsen.
"-Joel..." Tårarna var mycket nära nu.
"-Joel" Gav Eric ifrån sig med en ledsen suck och hans blick träffade min. Hans ögon var blanka och röda, som de brukade vara efter att man gråtit en hel natt.
"-Eric, han betydde aldrig något för mig... det bara blev... jag var så deprimerad... Snälla tro mig!" Min röst blev allt mer förtvivlad. Han verkade inte tro mina ord.
"-Bilden..." Sa han som svar.
"-Den ... den ... den var fan inte kärlek" Stammade jag tyst, mumlande.
"-Vad var det då?" Sa Eric och blickade ut mot de grå molnen.
"-Jag hatade honom Eric ... Jag ... jag kunde inte ta mig ur det" Viskade jag och en tår rann ner för min kind.
"-Varför kunde du inte? För att du älskade honom för mycket?" Han såg mig inte i ögonen, men jag såg hur ledsen han var.
"-Fanheller ... Eric, jag älskar ingen mer än dig ... Har aldrig gjort och kommer aldrig göra! Det var för att du inte var med mig som jag grät i två veckor - utan stopp. För att jag älskade dig så mycket som jag var nära att ta mitt liv flera gånger ... Eric, snälla" Tårarna började rinna ner för kinderna men jag brydde mig inte om att torka bort dom.
"-Varför kunde du inte ta dig ur det?" Jag såg smått medlidande i hans blick - men hans sorg och ilska översteg det. Jag såg gråtande på honom utan att hitta ord, men drog tillslut undan håret och blottade märkena av hans hårda händer på min hals och blåmärkena på mitt käkben.
"-Han slog mig ..." Grät jag tyst och såg på honom.
"-Varför gick du inte?" Ännu hade hans röst inte fått tillbaka värmen det skulle ha, men medlidandet började krypa fram i honom.
"-För att han hotade att döda mig om jag skulle gå" Jag stängde ögonen och fick alla de hemska minnena tillbaka som ett slag i magen. När jag öppnade ögonen igen stod Eric vid mig och såg ner på mig, med ledsna ögon.
"-Eric, jag älskar dig mer än allt annat, lämna mig inte" Jag gömde mitt ansikte i händerna och ville inte se på hans underbara ansikte. Om jag förlorade Eric så skulle inget betyda någon längre. När han just kommit tillbaka, fick han inte gå. Även om jag gjort så stora misstag ... Han fick inte gå ... Tårarna rann i floder.
"-Jag kommer aldrig sluta älska dig Milena ... aldrig" Han kysste mitt hår.
"-Även om jag ibland önskade jag kunde" Viskade han känslolöst, och innan jag ens hunnit tänka igenom hans ord hade han lämnat rummet.
Förlåt för kort kapitel ... men jag hade i princip ingen tid alls idag för att skriva, har vänner från Sthlm här - så jag måste vara lite social. Kort kapitel är bättre än inget, eller? KOMMENTERA! :D Puss på er alla //Nina ♥
At the Break of Dawn...♥ - Kapitel 28
Jag kände hur oroligheten började komma krypande. Visst hade hon ljugit för mig, varit otrogen ... Men hon kunde inte vara försvunnen? Hon fick inte vara ... borta från mig. Snabbt fylldes mitt huvud av oroliga tankar. Tänk om hon ramlat, låg någonstanns i mörkret? Tänk om hon sprungit så långt bort att hon inte hittat tillbaks? Men det värsta ... Tänk om hon, tänk om hon.. Hoppat från klippan. På grund av mig. Jag ansträngde mig för att inte skrika rakt ut. Jag hade inte låtit henne förklara. Om det nu fanns något att förklara.
Jag satte mig ner. Förkrossad, förtvivlad och besviken - på mig själv. Jag kanske skulle gett henne en chans? Jag satte mig ner på den kalla mossan och kände hur mycket jag frös. En ljusglimt från fullmånen på den nattsvarta himlen lyste in mellan trädkronorna. Något blänkte en bit bort. En bit metall? Utan minsta kraft eller hopp ställde jag mig upp och tog ett par steg närmare det blänkande föremålet.
Det var en ring. På ett finger.
Jag hukade mig försiktigt ner.
"-Milena?" Viskade jag och la handen på hennes panna. Hon var iskall. Läpparna var blåfrusna och iskristaller glittrade i hennes hår. Jag fick inget svar.
"-Milena, snälla svara ..." Mumlade jag. Det var inte så här jag velat ha det.
Jag tog kroppen i mina armar och höll den nära mig. Hon behövde bli varm. Fort. Jag kände svaga andetag från hennes bröst. Men hennes ögon var stängda och hela hon som fryst. Bokstavligt.
Jag hittade så smångingom tillbaka till vägen, med livlösa Milena i famnen. Tusen tankar virvlade i mitt huvud och visste inte vart jag skulle ta vägen. Först skulle jag i alla fall ta oss till bilen och få liv i Milena- tankar och beslut fick vänta till senare.
*
Jag satt i den kalla bilen och masserade Milenas stelfrusna händer. Hon hade inte fått medvetandet tillbaka än. Det började oroa mig. Är det möjligt att frysa ihjäl en kall kväll? I Sverige? Jag försöka att inte tänka så, utan virade in henne i min jacka och packade om henne i baksätet.
"-Snälla vakna" Viskade jag mot hennes panna innan jag i bara t-shirt satte mig framför den iskalla ratten och stryde bort från den ödsliga skogen och klipporna.
Hon hade ljugit för mig, och svikit mig - men jag kunde inte låta henne lida. För jag visste att hon visste bättre. Hon var värd mer. För jag älskade henne. Och någon man älskar lämnar en väll inte? Men älskade hon fortfarande mig ...? Det var där tvivlet kom.
*
När vi kom in genom dörren låg Milena fortfarande livlös i mina armar, men nu såg det mer ut som om hon sov ... Hennes kropp var varm och hennes ansikte hade fått tillbaka sin färg. Utan att ta av mig de blöta skorna lade jag Milena i sängen och bäddade om henne. Hon var så vacker.
När jag kommit ut ur duschen och kom in i sovrummet, tog jag snabbt ett täcke, och kröp ensam ner i soffan. Det kändes så fel.
Milena's perspektiv:
Mitt huvud dunkade och jag kände mig svag i kroppen. Vart var jag? Jag öppnade ena ögat och insåg efter en stund att jag befann mig hemma - i lägenheten. Men ... hur?
Minnena klarnade och jag mindes hur jag satte mig ner för att vila en stund, i skogen. Det hade varit så kallt och jag så trött ... Sedan mindes jag inget mer.
Han måste ha hittat mig. Eric. Jag kravlade mig upp på armbågarna för att se om han var här. Klart han inte var. Jag kände mig lite yr i huvudet, men kom med möda upp på fötterna och trevade efter väggen. Eric.
Jag stapplade ut i vardagsrummet.
"-Milena" Han satt i soffan, i boxershorts och ruffsigt hår och såg på mig. Med blanka ögon.
"-Berätta nu" Sa han tonlöst och jag släppte dörröppningen, för att berätta allt för honom. Allt.
Sry ... blev lite kort, men jag måste sova! Kommentera så gärna så ♥ Hoppas det blev okej :) Puss/Nina
KOLLA HIT!
Hej!!
Asså jag vill verkligen inte att det här ska vara nån "sälj"-sida, men jag ville bara säga att vi har två biljetter till Erics POP EXPLOSION CONCERT i Västerås den 19 April 2012.
Tyvärr är den nu så att vi har bokat fel biljetter, och vi undrar om någon av er är intresserade av att köpa de för lite billigare pris. (De kostar 350/st egentligen men vi tänkte sälja de för kanske 300/st, priset kan dock förhandlas ännu mer).
Så, om ni är intresserade av att köpa, eller om ni vet nån som är det, får ni jättegärna meddela oss!
Kram/Wanja♥
Asså jag vill verkligen inte att det här ska vara nån "sälj"-sida, men jag ville bara säga att vi har två biljetter till Erics POP EXPLOSION CONCERT i Västerås den 19 April 2012.
Tyvärr är den nu så att vi har bokat fel biljetter, och vi undrar om någon av er är intresserade av att köpa de för lite billigare pris. (De kostar 350/st egentligen men vi tänkte sälja de för kanske 300/st, priset kan dock förhandlas ännu mer).
Så, om ni är intresserade av att köpa, eller om ni vet nån som är det, får ni jättegärna meddela oss!
Kram/Wanja♥
At the Break of Dawn...♥ - Kapitel 27
Det kändes som om jag hade varit ifrån honom i tusentals år. Jag saknade honom. Så himla mycket. Och här var han.
Jag kände lyckan sprida sig i hela kroppen, och här mungiporna drogs uppåt. Jag tog ett djupt andetag, och började springa över den hala klippan.
"-Eric!!"
Jag stannade och andades andfått. Jag hade kommit fram till en väg. Om jag skulle följa den skulle jag förhoppningsvis hitta bilen ... Jag hade sprungit långt, och ingen Milena var efter mig längre. Milena. Ett stygn av smärta kändes i hjärtat. Jag hade kommit hem. Allt hade varit så perfekt. Så självklart. Men nu?
Jag satte mig ner. Förkrossad, förtvivlad och besviken - på mig själv. Jag kanske skulle gett henne en chans? Jag satte mig ner på den kalla mossan och kände hur mycket jag frös. En ljusglimt från fullmånen på den nattsvarta himlen lyste in mellan trädkronorna. Något blänkte en bit bort. En bit metall? Utan minsta kraft eller hopp ställde jag mig upp och tog ett par steg närmare det blänkande föremålet.
Tillbaks på bloggen :D
Jag kände lyckan sprida sig i hela kroppen, och här mungiporna drogs uppåt. Jag tog ett djupt andetag, och började springa över den hala klippan.
"-Eric!!"
Jag hejdade mig några meter från honom. Han vände sig inte om utan fortsatte blicka ut över det kalla vattnet. Jag hade lust att krama om honom, men var inte säker på om han bara skulle putta bort mig ... Egentligen hade han all rätt att vara arg på mig. Jag kände hur det smärtade i bröstet, men tog ett djupt andetag och satte mig i all tystnad brevid honom på den kalla klippan.
"-Det är sant eller hur?" Sa han utan att se på mig efter en lång stund i tystnad. Jag hörde ledsenheten i hans röst. Jag visste inte vad jag skulle säga, men tog ett djupt andetag och svarade;
"-Ja" Jag kunde inte ljuga för honom. Inte för Eric. Inte igen. Han ställde sig upp.
"-Det är inte alls som du tror, Eric, snälla lyssna" Viskade jag och kände hur jag bara ville låta tårarna falla, ta tag i honom och be honom att stanna. Men ännu en gång insåg jag att det var för sent.
"-Vänta!" Ropade jag förtvivlat när han vände sig mot skogen och med raska steg gick. Han kunde inte gå, när jag precis tagit mig hela vägen hit.
"-Snälla Eric vänta!!" Grät jag förtvivlat och kravlade mig upp på benen. Men inget hjälpte. Han var redan på väg in i den mörka, täta skogen med ena handen som torkade en tår från hans kind. Det högg till i mig, och i det ögonblickt hatade jag verkligen mig själv. Hur hade jag kunnat vara så dum? Så självisk?
Jag sprang snubblande efter honom. Över den hala klippan och in i skogen. Han ökade bara stegen, och försvann djupare och djupare bland de mörka träden. Mina steg blev allt mer kraftlösa, jag snubblade på trädrötter, ramlade och kom upp igen ... Det var så mörkt så jag knappt såg något. Bara ljus långt, långt borta någonstanns, kanske flera kilometer. Ju längre in jag kom in i skogen, ju mer kom kylan, mörkret och ensamheten. Men ingen Eric.
Eric's perspektiv:
Jag hörde hennes svaga andetag bakom mig och ansträngde mig för att inte vända mig om och se på henne. Varför hade hon ...? Hon hade inte sagt något. Hon hade ljugit.
"-Det är sant eller hur?" Fick jag till slut tonlöst ur mig. Tänk om allt bara var ett dumt trick ...?
"-Ja" Såklart inte. Såklart det var sant. Jag hade märkt hennes osäkerhet när jag frågat om hon hittat någon ... men hon hade ljugit för mig.
"-Det är inte alls som du tror, Eric, snälla lyssna" Sa hon förtvivlat och jag hörde gråten i rösten. Vadå inte som du tror? Bilden sa ju redan allt? Hon hade en kille. En annan.
Jag kände smärtan innom mig. Jag kunde inte mer. Snabbt var jag på fötterna och utan minsta tanke satte mina ben iväg mot skogen. Jag vände mig inte om för att kyssa henne när hon ropade på mig, jag vände mig inte för att lyssna, för att prata ... Jag var för förtvivlad, för ledsen och för besviken. Jag torkade bort några tårar som ofrivilligt rann ner för kinderna. Boy's dont cry ... Jag tänkte på orden och blev bara arg. För fan, vad ska man göra då? Skratta?
Jag stannade och andades andfått. Jag hade kommit fram till en väg. Om jag skulle följa den skulle jag förhoppningsvis hitta bilen ... Jag hade sprungit långt, och ingen Milena var efter mig längre. Milena. Ett stygn av smärta kändes i hjärtat. Jag hade kommit hem. Allt hade varit så perfekt. Så självklart. Men nu?
Jag tog ett steg upp från diket, upp på den smala asfalterade vägen, i skenet från en svag gatlykta. Ringet på mitt finger glittrade, och jag tog försiktigt av den och lät den falla mot den spruckna, frosttäckta asfallten jag stod på. Vad gjorde jag ...? Vad fan gjorde jag ...? Jag älskar henne, jag måste förlåta henne, jag kan inte leva utan henne ... Tankarna rann ut i tårar, och droppade ner på frosten. Nej. Jag tog upp ringen, stoppade den i min ficka, och gav mig iväg in i skogen - för att hitta personen som var mitt liv.
*
Jag tog upp telefonen ur fickan, och tryckte snabbt numret jag så väl kunde utantill. En signal. Två signaler. Mina fotsteg blev raskare. Tre signaler. Över stockar och stenar började jag springa. Fyra signaler. Vart kunde hon vara? Fem signaler. Varför svarade hon inte? Jag bet mig förtvivlat i läppen, och trodde att det inte fanns något hopp att hitta henne - just som jag hörde en svag ringsignal. Ett litet blått ljus blinkade en bit bort. Sex signaler och jag lyfte upp mobiltelefonen från mossan. Dispalyen var täckt av ett tunt frosttäcke.
Jag kände hur oroligheten började komma krypande. Visst hade hon ljugit för mig, varit otrogen ... Men hon kunde inte vara försvunnen? Hon fick inte vara ... borta från mig. Snabbt fylldes mitt huvud av oroliga tankar. Tänk om hon ramlat, låg någonstanns i mörkret? Tänk om hon sprungit så långt bort att hon inte hittat tillbaks? Men det värsta ... Tänk om hon, tänk om hon.. Hoppat från klippan. På grund av mig. Jag ansträngde mig för att inte skrika rakt ut. Jag hade inte låtit henne förklara. Om det nu fanns något att förklara.
Jag satte mig ner. Förkrossad, förtvivlad och besviken - på mig själv. Jag kanske skulle gett henne en chans? Jag satte mig ner på den kalla mossan och kände hur mycket jag frös. En ljusglimt från fullmånen på den nattsvarta himlen lyste in mellan trädkronorna. Något blänkte en bit bort. En bit metall? Utan minsta kraft eller hopp ställde jag mig upp och tog ett par steg närmare det blänkande föremålet.
Det var en ring. På ett finger.
Tillbaks på bloggen :D
Hoppas det duger för idag! Inte överdrivet långt och fantasifullt kanske men ... Måste ta igen allt jag missat under veckan jag var borta från skolan ... Så jag har lite att göra! Skriver minst ett till imorgon ♥ KOMMENTERA, så blir jag glaad! Puss på er alla /Nina
I'm back!
Hej alla söta läsare,
Tack för alla fina kommentarer och att ni peppat Wanja så mycket medan jag varit bortrest ... Nu är jag tillbaka i varje fall :D Ska hinna skriva så mycket jag bara kan - och självklart kommer ett kapitel senare ikväll! Ska försöka göra det lite långt ♥ Måste (eller vill) nu iväg på bio, men skriver klart det påbörjade kapitlet ikväll, håll ut! Puss&kram! //Nina
At the Break of Dawn...♥ - Kapitel 26
Och kollade upp på den nattsvarta himlen. Såg stjärnorna.
Plötsligt såg jag nåt som överraskade mig.
Ett stjärnfall.
Så ovanligt, men ändå så självklart. Och nu förstod jag precis.
Det måste ha varit min stjärna.
Milenas perspektiv:
Det började redan bli mörkt. Jag hade gått runt kanske i en kvart och ropat, innan jag kom på att jag var på väg åt fel håll. Jag kunde inte höra havet längre. Fan. Hoppas jag hittade tillbaka.
Jag tog upp min iPhone, som konstigt nog fortfarande hade täckning, och kollade på GPS:n. Jag var som tur var inte för långt bort från kusten, bara några hundra meter. Så det var bara att vända om.
Jag frös - det var verkligen kallt. Och jag hade bara en tunn jacka på mig. Ingen halsduk, ingen mössa, inga vantar. jag stoppade in mina frusna fingrar innanför tröjan och rös till när den kalla huden nuddade mina mage.
Efter en halvtimme hade jag fortfarande inte kommit fram, och jag började bli orolig. Hade jag verkligen gått rätt. Jag började ropa igen.
"-Eric!" Jag fick inget svar.
"-Eric!!" Han kanske inte ens var här. Jag kände hoppet sjunka. Sen, plötsligt, hörde jag havets brusande igen.
Jag riktigt kände hur mitt humör steg uppåt, och jag börja småspringa genom skogen. Vilket inte var alldeles för lätt i den decimeterdjupa snön.
Plötsligt lyste ett starkt sken upp den mörka natthimlen. Jag kollade överraskat uppåt.
Ett stjärnfall.
Jag förundrades över det. Jag kom ihåg att pappa en gång, när jag var liten, hade varit ute med mig en vinternatt och kollat på stjärnorna, och vi hade sett ett flygplan som flög över natthimlen. Jag hade frågat om det var ett stjärnfall, men han hade berättat att något sånt ser man bara en gång i livet.
När jag nu såg den här stjärnan, som lämnade sin plats på natthimlen för gott, trodde jag honom.
Och jag förstod precis.
Det måste ha varit min stjärna.
Jag blundade. Och önskade.
*
Havets brusande kom allt närmare. Och träden var inte lika täta länge. Det måste vara här. Jag kände bara på mig det. Om han var här nånstans, så var han här.
Jag föste undan de sista grenarna, tog ett steg framåt, och sen stod jag där.
Jag såg Östersjöns mörka vatten, och himlen som verkade ta upp hela världen runt om kring mig. Jag såg snön som glittrade på de kala klipporna. Såg små granar som hade tagit sig upp genom små sprickor mellan stenarna.
Men det jag framför allt såg var honom.
Det var han.
Det kändes som om jag hade varit ifrån honom i tusentals år. Jag saknade honom. Så himla mycket. Och här var han.
Jag kände lyckan sprida sig i hela kroppen, och här mungiporna drogs uppåt. Jag tog ett djupt andetag, och började springa över den hala klippan.
"-Eric!!"
Sådärja;D Det här blir sista "bara-Wanja-kapitlet" då, för Nina kommer hem ikväll:) ååh, har saknat henne!! Aja, tack för alla söta kommentarer!! Ni är så sjukt bäst!!! LoveYa/Wanja♥
Plötsligt såg jag nåt som överraskade mig.
Ett stjärnfall.
Så ovanligt, men ändå så självklart. Och nu förstod jag precis.
Det måste ha varit min stjärna.
Milenas perspektiv:
Det började redan bli mörkt. Jag hade gått runt kanske i en kvart och ropat, innan jag kom på att jag var på väg åt fel håll. Jag kunde inte höra havet längre. Fan. Hoppas jag hittade tillbaka.
Jag tog upp min iPhone, som konstigt nog fortfarande hade täckning, och kollade på GPS:n. Jag var som tur var inte för långt bort från kusten, bara några hundra meter. Så det var bara att vända om.
Jag frös - det var verkligen kallt. Och jag hade bara en tunn jacka på mig. Ingen halsduk, ingen mössa, inga vantar. jag stoppade in mina frusna fingrar innanför tröjan och rös till när den kalla huden nuddade mina mage.
Efter en halvtimme hade jag fortfarande inte kommit fram, och jag började bli orolig. Hade jag verkligen gått rätt. Jag började ropa igen.
"-Eric!" Jag fick inget svar.
"-Eric!!" Han kanske inte ens var här. Jag kände hoppet sjunka. Sen, plötsligt, hörde jag havets brusande igen.
Jag riktigt kände hur mitt humör steg uppåt, och jag börja småspringa genom skogen. Vilket inte var alldeles för lätt i den decimeterdjupa snön.
Plötsligt lyste ett starkt sken upp den mörka natthimlen. Jag kollade överraskat uppåt.
Ett stjärnfall.
Jag förundrades över det. Jag kom ihåg att pappa en gång, när jag var liten, hade varit ute med mig en vinternatt och kollat på stjärnorna, och vi hade sett ett flygplan som flög över natthimlen. Jag hade frågat om det var ett stjärnfall, men han hade berättat att något sånt ser man bara en gång i livet.
När jag nu såg den här stjärnan, som lämnade sin plats på natthimlen för gott, trodde jag honom.
Och jag förstod precis.
Det måste ha varit min stjärna.
Jag blundade. Och önskade.
*
Havets brusande kom allt närmare. Och träden var inte lika täta länge. Det måste vara här. Jag kände bara på mig det. Om han var här nånstans, så var han här.
Jag föste undan de sista grenarna, tog ett steg framåt, och sen stod jag där.
Jag såg Östersjöns mörka vatten, och himlen som verkade ta upp hela världen runt om kring mig. Jag såg snön som glittrade på de kala klipporna. Såg små granar som hade tagit sig upp genom små sprickor mellan stenarna.
Men det jag framför allt såg var honom.
Det var han.
Det kändes som om jag hade varit ifrån honom i tusentals år. Jag saknade honom. Så himla mycket. Och här var han.
Jag kände lyckan sprida sig i hela kroppen, och här mungiporna drogs uppåt. Jag tog ett djupt andetag, och började springa över den hala klippan.
"-Eric!!"
Sådärja;D Det här blir sista "bara-Wanja-kapitlet" då, för Nina kommer hem ikväll:) ååh, har saknat henne!! Aja, tack för alla söta kommentarer!! Ni är så sjukt bäst!!! LoveYa/Wanja♥
Svar på kommentar.
Tack så mycket - det värmer/Wanja
At the Break of Dawn...♥ - Kapitel 25
Jag älskade ju Mil. Så varför behövde det vara så här?
Det förstod jag inte.
Jag kollade ut mot havs igen.
Varför?
Milenas perspektiv:
Jag stod där en lång stund utan att gör nånting. Visste inte. Kunde inte. Ville inte.
Jag vaknade först upp ur transen när Iphonen gled ur min hand. Jag såg den liksom flyga genom luften i slowmotion, och några tusendels sekunder senare slå i golvet.
"-AAAH!!" Fan om den hade gått sönder. Jag tog upp den, och pustade ut när jag inte såg mer än en pytteliten spricka. Jag tryckte försiktigt på mittenknappen för att se om den funkade.
Det gjorde den.
En bild på Eric kom upp som bakgrundsbild. Vilket fick tårarna börja rinna igen. Jag försökte tänka var han kunde ha tagit vägen.
Var?
Plötsligt kom jag att tänka på det.
Ja. Perfekt.
När jag, för några månader sen, hade jobbat på ICA, hade jag en kväll blivit kidnappad på väg hem. Jag rös faktiskt inte ens av tanken, som vilken normal människa som helst hade gjort. Men inte jag. Det kändes liksom som en helt annan tid.
Men iallafall. Eric hade hittat mig med hjälp av sin iPhone. Vi hade liksom kopplat ihop de. Eric hade förstås behövt skaffa en ny, eftersom hans förra troligen låg på havets botten nånstans. Men vi hade ändå hunnit koppla ihop de. Vilket jag var sjukt tacksam för nu.
Jag klickade ivrigt fram appen "Find iPhone", och tryckte på Erics symbol. Den laddade. Laddade. Laddade.
Plötsligt dök en liten blå prick upp på kartan. Jag stelnade till. Herregud. Den blinkade flera hundra kilometer bort. Den kunde väl inte mena allvar? Tänk om iPhonen visade fel? Jag fick chansa.
Det var ingen tvekan om vad jag skulle göra. Jag slog snabbt telefonnumret till närmsta taxi, och beställde en att komma så fort som möjligt.
*
Efter en lång taxitur - jag hade inte kollat på klockan men skulle uppskatta den på över tre timmar - klev jag tillslut ur bilen och stod precis på den punkt där jag några timmar tidigare hade sett den lilla blå pricken blinka. Och det gjorde den fortfarande. Som tur var hade jag täckning.
Taxiföraren hade varit missnöjd med den långa sträckan, men när jag hade stuckit fyra tusenlappar i handen på honom tvekade han inte en sekund. Nu såg jag honom köra iväg, och lämna mig ensam, här.
Och jag hade inte ägnat en enda tanke åt hur jag skulle komma hem.
Om inte Eric var här skulle det vara kört för min del. Men ärligt talat brydde jag mig egentligen inte om det, om jag skulle bli kvar här alltså.
Jag ville bara till Eric.
Det var det enda som betydde någonting.
Jag kände tårarna rinna nerför mina kinder, men torkade snabbt bort de. Jag bet ihop.
Jag måste hitta honom.
Men var kunde han vara? Överallt såg jag bara skog, förutom den lilla skogsväg jag hade kommit hit på. Österifrån hörde jag något som brusade. Vatten? Jag kollade på iPhonens karta. Yes. Havet.
Jag vet inte hu jag kunde veta det, men jag kände på mig att han var där. Vid havet. Jag bara kände det.
Jag tog ett djupt andetag, medan tårarna fortfarande strömmade nerför mina kinder. Jag tog ett steg ut i skogen.
Nu eller aldrig.
*
Erics perspektiv:
Det hade redan blivit mörkt för länge sen, och jag frös, där jag satt på den snötäckta klippan. Det kändes som om mitt ansikte skulle frysa till is när som helst, nedblött av alla tårar - som fortfarande rann.
"-Eric!!" Jag kunde fortfarande höra hennes röst. Jag stoppade ner händerna i byxfickorna, för att värma mig. Det funkade inte särskilt bra. Jag huttrade.
Men vad skulle jag göra? Jag kunde knappast bara åka hem och låtsas som om ingenting.
"-Eric!!" Jag försökte stänga ute rösten ur min hjärna. Men det gick inte. Den var alldeles för verklig, hon skulle rent av ha kunnat vara här i närheten. Jag fick ur mig en uppgiven, suckande snyftning, och drog upp knäna mot hakan.
Varför måste livet vara så svårt?
"-Eric!" Jag försökte än en gång stänga ute den underbara rösten som plågade mig.
"-Eric!!!" Nä. Jag skakade på huvudet. Det kunde inte vara min hjärna som gjorde de verkliga ljuden. Det lät nästan som om... rösten skulle komma från alldeles nära. Jag spetsade öronen och lyssnade.
Jo.
Jag hade faktiskt rätt.
Nu hörde jag rösten alldeles tydligt. Och den kom närmare och närmare.
Det kunde inte vara sant. Kunde hon verkligen ha tagit sig ända hit? Och skulle hon ha gjort det? Jag tvivlade på det.
Men vem annars.
Jag kämpade mot lusten att resa mig upp och gå efter.
Så jag satt kvar.
Och kollade upp på den nattsvarta himlen. Såg stjärnorna.
Plötsligt såg jag nåt som överraskade mig.
Ett stjärnfall.
Så ovanligt, men ändå så självklart. Och nu förstod jag precis.
Det måste ha varit min stjärna.
Gråter seriöst nu! Kanske lite konstigt om man själv har skrivit, men ändå. Jag står inte ut!! KOMMENTERA!! Kram! LoveYa♥/Wanja!
At the Break of Dawn...♥ - Kapitel 24
But boys don’t cry.
But boys don’t cry.
I knowe it will be fine
But boys don’t cry.
Nä. Jag klarade inte av det. Jag stängde av radion och tryckte på bromsen. Utan att titta upp hoppade jag snabbt ur bilen, och struntade i att låsa den. Sen såg jag mig omkring. Först då såg jag vart jag hade kört.
Jag gick ut på klippan. Kollade ut över stupet. Såg vågorna brusa, slå mot stenarna, långt där nedanför.
Jag blundade.
Milenas perspektiv:
Jag snubblade upp för trapporna, tog två steg i taget. Hjärtat bultade i bröstet när jag tryckte ner dörrhandtaget.
Det var öppet.
Det gick som en stöt av lättnad genom mig när jag märkte det. Jag slet upp dörren med ett ryck, struntade i att ta av mig skorna och rusade in i lägenheten.
"-Eric??"
Han var inte i köket. Jag rusade vidare.
"-Eric?"
Inte i vardagsrummet.
"-Eric!?"
Inte i sovrummet heller. Och inte i badrummet. Inte i musikrummet. Jag rusade tillbaka. Jag skrek:
"-ERIC!!" Jag kände bara tårarna strömma ner för mina kinder. Eric. Eric. Eric. Han var borta. Jag skönk ner på köksgolvet. Borta. Borta. Tårarna blötte ner mina kinder. Golvet som jag låg på. Men det spelade ingen roll längre.
Han var borta.
*
Jag visste inte hur hur länge jag legat här.
Det kunde ha varit sekunder, det kunde ha varit minuter. Det kunde ha varit timmar.
Jag hävde mig upp med hjälp av armbågarna, tills jag stod upprätt. Jag drog med ärmen över kinden. Förstod inte hur det kunde finnas så mycket tårar i en enda människa.
Då såg jag lappen. På köksbordet. En gnista av hopp tändes i mig. Kanske nån ledtråd om var han var?? Men jag hoppades för m
"Mil, jag vet inte varför..."
Sen fanns inget mer. Inte en namnteckning, ingen hälsning. Bara ett papper med några ord. Och några fläckar. Det slog mig att det måste vara tårar. Hade han gråtit?
Det stack som en kniv i hjärtat, och jag kände mig hemsk.
Fan. Fan. Fan.
Jag skulle döda Joel. Jag grep tag i min iPhone, och slog hans nummer. Efter fyra signaler svarade han:
"-Tja?" Jag kände ilskan komma krypande, så fort jag hörde hans röst.
"-JÄVLA PEDDO!! Vem fan tror du att du är!!?" Det märktes att han blev förvånad, men strax efter började han skratta.
"-Hahaha, men honey, vad är det nu då?" Honey. Jag äcklades.
"-Fan heller!! Tror du inte jag har sett, va?? 'Mitt förhållande med Milena Seger?' Va!??" Han bara skrattade, och jag ville strypa honom.
"-Du kan inte precis säga att vi inte hade nåt. Eller?"
"-VI HADE FÖR FAN ALDRIG NÅT!!! JAG HATAR DIG!!" Han hyschade.
"-Tyst nu kvinna." Jag ville slå till honom. Så hårt jag bara kunde. Jag öppnade munnen för att fortsätta skrika på honom, men han avbröt mig.
"-Du kan väl ändå inte neka till att du också hade en del i det hela. Det var inte bara jag. Tänk på det iallafall." Han la på.
Jävla svin.
Jag tänkte ringa upp honom igen, men jag kunde inte släppa det han hade sagt.
Det var faktiskt mitt fel.
Det var mitt fel.
Och ingen annans.
*
Erics perpesktiv:
Jag visste inte hur länge jag hade suttit här.
Det kunde ha varit sekunder, det kunde ha varit minuter. Det kunde ha varit timmar.
Tårarna rann i strida strömmar utmed mina kinder.
Jag kollade ut över havet, och såg måsarna dyka långt där ute.
Vinden rufsade om mitt hår.
Jag kollade ut över kanten på klippan, och drog ofrivilligt efter andan.
Det var väldigt högt.
Nej.
Varför behövde livet vara så här?? Allt jag ville var ju att få vara med Milena. Så varför lämnade jag henne då? Jag kunde fortfarande höra hennes förtvivlade röst.
"-Eric!!!"
Nej.
Tårarna fortsatte rinna ner för mina kinder. Jag kollade ut över havet igen.
Och skrek rakt ut i vinden.
Som om det skulle göra saken bättre.
Jag älskade ju Mil. Så varför behövde det vara så här?
Det förstod jag inte.
Jag kollade ut mot havs igen.
Varför?
Helluuuu!! Kommer ett imorrn, promise!! KOMMENTERA!!:D LoveYa/Wanja♥
At the Break of Dawn...♥ - Kapitel 23
Jag hörde henne ropa mitt namn när jag sprang. Jag höll nästan på att springa på ett par tjejer, som bredde ut sig över halva gatan, men hann vika undan i sista stund.
"-Eric!!" Förtvivlan i hennes röst träffade mig som en giftpil i hjärtat. "-Eric, vänta!!"
Jag ville så gärna stanna, höra vad hon ville säga, men det gick bara inte.
Hon ljög.
Jag ville så gärna tro att det inte var sant, men jag hade ju sett bilden. Så jag fortsatte springa.
Och jag hade inte en jävla aning om vad jag skulle göra.
Varför stod jag här? Jag behövde få tag på Eric. Nu med detsamma. Jag snodde runt, snabbt som blixten.
"-Eric!", var det enda jag kunde få ur mig. "-Eric, vänta!"
Men han väntade inte. Jag såg hans svarta tröja försvinna i mängden.
"-ERIC!!" Förtvivlan blandades med skriken som kom ur min mun, och jag kände hur klumpen i halsen började växa.
"-Eric, kom tillbaka! jag kan förklara!" Jag sprang. Jag sprang in i en massa människor. Men jag brydde mig inte.
"-ERIC!!" De tårblandade skriken som skar genom luften gick inte att tysta ner. Tårarna forsade ner för mina kinder, och jag sprang in i en till tant. Jag såg hennes irriterade ansiktsuttryck, och hur hon rörde på munnen, men jag hörde hennes skällsord. Eric. Jag behövde komma till Eric.
Men han var borta. Hur jag än sprang, hur jag än letade, kunde jag inte se honom någonstans.
Han var borta.
*
Erics perspektiv:
Jag fumlade med nycklarna när jag skulle låsa upp dörren. Händerna ville inte. Jag rynkade pannan. Som om det skulle få bort klumpen i halsen.
Jag brydde mig inte om att ta av mig skorna, utan rusade direkt in i köket. Vad skulle jag göra? Jag hade faktiskt ingen aning. Jag kunde inte vara kvar här och vänta på Mil, även om det var vad jag helst hade velat.
Plötsligt kom jag ihåg den där känslan som slog mig när jag kom hem. Efter min "dödsresa"... Det hade känts som om ingen hade varit i lägenheten på länge. Det hade varit den där speciella lukten. Som om ingen hade varit där på flera veckor.
Instinkten slog mig som ett knytnävsslag i magen.
Hon hade varit hos honom.
Jag fattade snabbt mitt beslut. Om än väldigt motvilligt.
*
Jag visste inte hur jag skulle börja. Pennan darrade i min hand. Jag stirrade skräckslaget på det vita pappret.
Skärp dig.
Jag förde pennan mot pappret, och började...
"Mil, jag vet inte varför..." Jag strök det. Nej. Det funkade inte.
Jag lämnade pappret på bordet, och sprang ut i hallen. Det funkade inte.
*
Bilen startade med ett ryck, och jag tryckte på gasen. För att vilseleda mina tankar satte jag på radion.
Something you can never rearange?
I have, I have.
Have you ever felt so sad you can hardly stand?
Lying on the ground head in your hands?
I have I have.
I can feel it all down deep inside.
But oh, I want to let these feeling rise.
Jag kände igen låten som spelades. Jag kom inte ihåg vad den hette, men jag kom ihåg att det var den där nya killen som sjöng den. Hette han Ulrik?
Nä. Jag klarade inte av det. Jag stängde av radion och tryckte på bromsen. Utan att titta upp hoppade jag snabbt ur bilen, och struntade i att låsa den. Sen såg jag mig omkring. Först då såg jag vart jag hade kört.
Jag gick ut på klippan. Kollade ut över stupet. Såg vågorna brusa, slå mot stenarna, långt där nedanför.
Jag blundade.
Förlåt om det blev dåligt nu. Men min hjärna har typ krashat. Men iaf, LoveYa!!/Wanja♥
"-Eric!!" Förtvivlan i hennes röst träffade mig som en giftpil i hjärtat. "-Eric, vänta!!"
Jag ville så gärna stanna, höra vad hon ville säga, men det gick bara inte.
Hon ljög.
Jag ville så gärna tro att det inte var sant, men jag hade ju sett bilden. Så jag fortsatte springa.
Och jag hade inte en jävla aning om vad jag skulle göra.
Varför stod jag här? Jag behövde få tag på Eric. Nu med detsamma. Jag snodde runt, snabbt som blixten.
"-Eric!", var det enda jag kunde få ur mig. "-Eric, vänta!"
Men han väntade inte. Jag såg hans svarta tröja försvinna i mängden.
"-ERIC!!" Förtvivlan blandades med skriken som kom ur min mun, och jag kände hur klumpen i halsen började växa.
"-Eric, kom tillbaka! jag kan förklara!" Jag sprang. Jag sprang in i en massa människor. Men jag brydde mig inte.
"-ERIC!!" De tårblandade skriken som skar genom luften gick inte att tysta ner. Tårarna forsade ner för mina kinder, och jag sprang in i en till tant. Jag såg hennes irriterade ansiktsuttryck, och hur hon rörde på munnen, men jag hörde hennes skällsord. Eric. Jag behövde komma till Eric.
Men han var borta. Hur jag än sprang, hur jag än letade, kunde jag inte se honom någonstans.
Han var borta.
*
Erics perspektiv:
Jag fumlade med nycklarna när jag skulle låsa upp dörren. Händerna ville inte. Jag rynkade pannan. Som om det skulle få bort klumpen i halsen.
Jag brydde mig inte om att ta av mig skorna, utan rusade direkt in i köket. Vad skulle jag göra? Jag hade faktiskt ingen aning. Jag kunde inte vara kvar här och vänta på Mil, även om det var vad jag helst hade velat.
Plötsligt kom jag ihåg den där känslan som slog mig när jag kom hem. Efter min "dödsresa"... Det hade känts som om ingen hade varit i lägenheten på länge. Det hade varit den där speciella lukten. Som om ingen hade varit där på flera veckor.
Instinkten slog mig som ett knytnävsslag i magen.
Hon hade varit hos honom.
Jag fattade snabbt mitt beslut. Om än väldigt motvilligt.
*
Jag visste inte hur jag skulle börja. Pennan darrade i min hand. Jag stirrade skräckslaget på det vita pappret.
Skärp dig.
Jag förde pennan mot pappret, och började...
"Mil, jag vet inte varför..." Jag strök det. Nej. Det funkade inte.
Jag lämnade pappret på bordet, och sprang ut i hallen. Det funkade inte.
*
Bilen startade med ett ryck, och jag tryckte på gasen. För att vilseleda mina tankar satte jag på radion.
Something you can never rearange?
I have, I have.
Have you ever felt so sad you can hardly stand?
Lying on the ground head in your hands?
I have I have.
I can feel it all down deep inside.
But oh, I want to let these feeling rise.
Jag kände igen låten som spelades. Jag kom inte ihåg vad den hette, men jag kom ihåg att det var den där nya killen som sjöng den. Hette han Ulrik?
But boys don’t cry.
But boys don’t cry.
I knowe it will be fine
But boys don’t cry.
Nä. Jag klarade inte av det. Jag stängde av radion och tryckte på bromsen. Utan att titta upp hoppade jag snabbt ur bilen, och struntade i att låsa den. Sen såg jag mig omkring. Först då såg jag vart jag hade kört.
Jag gick ut på klippan. Kollade ut över stupet. Såg vågorna brusa, slå mot stenarna, långt där nedanför.
Jag blundade.
Förlåt om det blev dåligt nu. Men min hjärna har typ krashat. Men iaf, LoveYa!!/Wanja♥
At the Break of Dawn...♥ - Kapitel 22
Plötsligt stelnade Eric till. Han saktade ner på stegen, och jag kollade upp på honom för att se vad det var. Han hade blicken fäst på något en bit bort. Jag följde hans blick, men det tog en stund innan jag såg det.
I nästa sekund var armen runt min midja borta. Jag stelnade till. Nej. Nej nej nej. Jag famlade i det suddiga dimman efter honom, men det var försent. Han var redan borta.
Sen såg jag det han sett. Det tog bara en tusendels sekund för mig att förstå. Jag såg flygbladet som med stora, skrikiga bokstäver signalernade ut sitt budskap:
"Mitt förhållande med Milena Seger"
Fan.
Jag skulle döda Joel. Var han än var, jag skulle döda honom. Sen fick jag syn på en sak under texten, som inte precis gjorde saken bättre.
En bild på mig och Joel. En bild på mig och Joel när vi kysste varandra.
Fan.
Erics perspektiv:
Jag kände Milenas tryck mot min hand, och log för mig själv. Jag kramade försiktigt tillbaka. Hennes hand var varm och mjuk, och det pirrade lite i maggropen. Jag var så glad att hon var min. Jag ville att hon skulle vara min för alltid. Jag hade svårt att tänka mig en framtid utan henne. Hon var liksom mitt allt. Jag släppte försiktigt hennes hand, och lade istället min arm runt hennes midja.
Jag kunde nästan höra när hennes hjärta slog ett dubbelslag. Hon lutade sitt huvud mot min axel, och sände en varm stöt igenom mig. Jag älskade henne. Så himla mycket. Jag skulle så klart ha gjort det ändå, men jag kände mig extra lycklig de stunder jag insåg att hon faktiskt älskade mig också.
'Milena Seger'
Först trodde jag att jag bara hade tänkt namnet, inne i huvudet. Bara tänkt det för mig själv.
Men sen insåg jag att det inte var så.
Och strax efter insåg jag var jag hade sett det.
Min blick drogs till flygbladet som satt på dörren till en av alla godis- & tidningsbutiker som fanns här på Drottninggatan.
"Mitt förhållande med Milena Seger"
Va? Jag hade väl inte gett någon intervju om mitt förhållande med Milena? Jag saktade ner på stegen, för att se bättre. Mitt förhållande med Milena Seger... Plötsligt såg jag det. Och stelnade till.
Det var en bild på Milena. Som kysste en kille. Och det var definitivt inte jag. Det var en blond, lång kille, som stod med sina armar slingrade om henne.
*
Jag kunde själv inte riktigt fatta vad som hände, bara att jag behövde komma bort därifrån. Jag klarade inte av att se det. Det smärtade i mig när jag släppte taget om Mils midja. Men jag visste inte vad jag skulle ha gjort. Jag behövde komma bort, bort härifrån.
Jag hörde henne ropa mitt namn när jag sprang. Jag höll nästan på att springa på ett par tjejer, som bredde ut sig över halva gatan, men hann vika undan i sista stund.
"-Eric!!" Förtvivlan i hennes röst träffade mig som en giftpil i hjärtat. "-Eric, vänta!!"
Jag ville så gärna stanna, höra vad hon ville säga, men det gick bara inte.
Hon ljög.
Jag ville så gärna tro att det inte var sant, men jag hade ju sett bilden. Så jag fortsatte springa.
Och jag hade inte en jävla aning om vad jag skulle göra.
ÅHNEEEEJ!!!!! NEJNEJNEJ!! Usch, i det här ögonblicket hatar jag rent ut sagt Joel(har jag i och för sig gjort hela tiden), och är faktiskt rejält sur på Mil. I alla fall: KOMMENTERA!!!! LoveYa♥/Wanja
I nästa sekund var armen runt min midja borta. Jag stelnade till. Nej. Nej nej nej. Jag famlade i det suddiga dimman efter honom, men det var försent. Han var redan borta.
Sen såg jag det han sett. Det tog bara en tusendels sekund för mig att förstå. Jag såg flygbladet som med stora, skrikiga bokstäver signalernade ut sitt budskap:
"Mitt förhållande med Milena Seger"
Fan.
Jag skulle döda Joel. Var han än var, jag skulle döda honom. Sen fick jag syn på en sak under texten, som inte precis gjorde saken bättre.
En bild på mig och Joel. En bild på mig och Joel när vi kysste varandra.
Fan.
Erics perspektiv:
Jag kände Milenas tryck mot min hand, och log för mig själv. Jag kramade försiktigt tillbaka. Hennes hand var varm och mjuk, och det pirrade lite i maggropen. Jag var så glad att hon var min. Jag ville att hon skulle vara min för alltid. Jag hade svårt att tänka mig en framtid utan henne. Hon var liksom mitt allt. Jag släppte försiktigt hennes hand, och lade istället min arm runt hennes midja.
Jag kunde nästan höra när hennes hjärta slog ett dubbelslag. Hon lutade sitt huvud mot min axel, och sände en varm stöt igenom mig. Jag älskade henne. Så himla mycket. Jag skulle så klart ha gjort det ändå, men jag kände mig extra lycklig de stunder jag insåg att hon faktiskt älskade mig också.
'Milena Seger'
Först trodde jag att jag bara hade tänkt namnet, inne i huvudet. Bara tänkt det för mig själv.
Men sen insåg jag att det inte var så.
Och strax efter insåg jag var jag hade sett det.
Min blick drogs till flygbladet som satt på dörren till en av alla godis- & tidningsbutiker som fanns här på Drottninggatan.
"Mitt förhållande med Milena Seger"
Va? Jag hade väl inte gett någon intervju om mitt förhållande med Milena? Jag saktade ner på stegen, för att se bättre. Mitt förhållande med Milena Seger... Plötsligt såg jag det. Och stelnade till.
Det var en bild på Milena. Som kysste en kille. Och det var definitivt inte jag. Det var en blond, lång kille, som stod med sina armar slingrade om henne.
*
Jag kunde själv inte riktigt fatta vad som hände, bara att jag behövde komma bort därifrån. Jag klarade inte av att se det. Det smärtade i mig när jag släppte taget om Mils midja. Men jag visste inte vad jag skulle ha gjort. Jag behövde komma bort, bort härifrån.
Jag hörde henne ropa mitt namn när jag sprang. Jag höll nästan på att springa på ett par tjejer, som bredde ut sig över halva gatan, men hann vika undan i sista stund.
"-Eric!!" Förtvivlan i hennes röst träffade mig som en giftpil i hjärtat. "-Eric, vänta!!"
Jag ville så gärna stanna, höra vad hon ville säga, men det gick bara inte.
Hon ljög.
Jag ville så gärna tro att det inte var sant, men jag hade ju sett bilden. Så jag fortsatte springa.
Och jag hade inte en jävla aning om vad jag skulle göra.
ÅHNEEEEJ!!!!! NEJNEJNEJ!! Usch, i det här ögonblicket hatar jag rent ut sagt Joel(har jag i och för sig gjort hela tiden), och är faktiskt rejält sur på Mil. I alla fall: KOMMENTERA!!!! LoveYa♥/Wanja
At the Break of Dawn...♥ - Kapitel 21
"-Förlåt. Men jag tänkte att det kunde vara artigt att inte gå för långt därinne. Pensionärer är ganska känsliga." Han skrattade. " Dessutom är det mycket mysigare här ute." Han log ett av sina underbaraste leenden.
Jag hann inte ens tänka, utan plötsligt hade Eric pressat sina läppar mot mina, och dragit mig tätt intill sig. Han hade flätat in sina fingrar i mitt hår, och jag blev helt överraskad. Han brukade inte ta för sig så här mycket. Men jag gillade det. Alldeles för mycket. Jag skrattade lyckligt, och kramade om honom, hårt. Jag sög åt mig hans mjuka, underbara läppar, och kysste dem.
Eric kände min reaktion, och flyttade sina händer till min bröstkorg, och lät de glida innanför jackan istället, så att hela hans kropp var pressad mot min. Varenda lilla millimeter. Ändå ville jag bara komma närmare honom.
Han kysste mig igen.
Jag kände snön under mina fötter. Men jag frös inte. Inte nu. Eric var ju här.
Efter en stund släppte han mig. Eller ja, han höll fortfarand fast mig, men en bit ifrån sig själv. Det gick jag inte med på, utan sträckte blundande på halsen för att nå hans läppar. Han förstod vad jag ville och lutade sig ner för att ge mig en lätt kyss till. Sen skrattade han och rätade på sig.
"-Vi måste nog sluta innan du blir alldeles berusad. Du måste ju kunna gå hem. Fast visserligen skulle jag ju kunna bära dig..." Jag avbröt honom genom att lägga huvudet på sne och säga:
"-Berusad?" Han skrattade, och kysste mig på huvudet.
"-Av mina kyssar." Han log kaxigt, och ett litet skratt slank ur min mun.
"-Haha."
"-Men erkänn. Du blir berusad av min blotta närvaro." Han log ännu ett av sina kaxiga leenden - och jag kunde inte precis säga emot. Det kändes som om hela min värld vändes upp och ner när han log så där. Som om jag svävade på små rosa moln - jag vet, det låter klyschigt, men det var faktiskt så. Eller ja, rosa, kanske snarare lila. Jag la mitt huvud mot hans bröstkorg, och lyssnade till hans hjärtslag.
"-Det kan jag inte precis neka till." Han skrattade, och jag vände upp huvudet så att jag såg honom i ögonen.
"-Och du? Påverkas du inte alls av min närvaro?" Han log ett snett leende och kollade bara på mig en stund. Och i hans ögon syntes kärlek. De glittrade av all den kärlek som fanns där inne. Sen lutade han sig ner och lät sina läppar försiktigt fara över mitt käkben.
"-Hur som helst..." Han stannade upp i rörelsen. "-...så har jag bättre reflexer."
*
Det var dimmigtnär vi gick hand i hand nerför Drottninggatan, utan förklädnader, fullt synliga för alla människor. Något som jag aldrig hade trott var möjligt. Jag hade påpekat det för Eric, men han hade bara skakat på huvudet och sagt:
"-De får se mig om de vill. Jag bryr mig inte. Jag vill ju inte precis att alla ska se mig som en döing." Det där sista hade han lagt till med lite halv humor i rösten.
Jag hade väl inget emot det egentligen... Bortsett från att det säkert skulle komma fram massa tjejer till oss - jag ville ju ha Eric för mig själv... Haha.
Det blev inte lika farligt som jag hade trott. Jag hade liksom väntat mig horder av tjejer, men det var faktiskt inte så jättemånga som kom fram. Bara några hundra. Det kanske berodde på dimman.
20 december.
Tänk att tiden hade gått så fort. Fast ändå långsamt. Liksom, det var bara tre dagar sen Eric hade kommit hem. Det kändes som att jag hade haft honom här längre... Jag var så glad att han hade kommit hem den där kvällen. Jag vet inte hur jag hade klarat mig annars. Han var som en gåva från himlen. Min egen ängel, som lyste upp min närvaro. Som gjorde mitt liv värt att leva.
Jag tryckte hans hand lite hårdare. Han tryckte mjukt min, men släppte den sen. Bara för att lägga den om min midja. Jag borrade in ansiktet mot hans axel. Jag var så lycklig att han var min.
Plötsligt stelnade Eric till. Han saktade ner på stegen, och jag kollade upp på honom för att se vad det var. Han hade blicken fäst på något en bit bort. Jag följde hans blick, men det tog en stund innan jag såg det.
I nästa sekund var armen runt min midja borta. Jag stelnade till. Nej. Nej nej nej. Jag famlade i det suddiga dimman efter honom, men det var försent. Han var redan borta.
Sen såg jag det han sett. Det tog bara en tusendels sekund för mig att förstå. Jag såg flygbladet som med stora, skrikiga bokstäver signalernade ut sitt budskap:
"Mitt förhållande med Milena Seger"
Haha, kände för att inspireras lite nu x) Kan ni gissa från vilken bok kanske? puss på er förresten, NI ÄR BÄST!! LoveYa/Wanja♥
Jag hann inte ens tänka, utan plötsligt hade Eric pressat sina läppar mot mina, och dragit mig tätt intill sig. Han hade flätat in sina fingrar i mitt hår, och jag blev helt överraskad. Han brukade inte ta för sig så här mycket. Men jag gillade det. Alldeles för mycket. Jag skrattade lyckligt, och kramade om honom, hårt. Jag sög åt mig hans mjuka, underbara läppar, och kysste dem.
Eric kände min reaktion, och flyttade sina händer till min bröstkorg, och lät de glida innanför jackan istället, så att hela hans kropp var pressad mot min. Varenda lilla millimeter. Ändå ville jag bara komma närmare honom.
Han kysste mig igen.
Jag kände snön under mina fötter. Men jag frös inte. Inte nu. Eric var ju här.
Efter en stund släppte han mig. Eller ja, han höll fortfarand fast mig, men en bit ifrån sig själv. Det gick jag inte med på, utan sträckte blundande på halsen för att nå hans läppar. Han förstod vad jag ville och lutade sig ner för att ge mig en lätt kyss till. Sen skrattade han och rätade på sig.
"-Vi måste nog sluta innan du blir alldeles berusad. Du måste ju kunna gå hem. Fast visserligen skulle jag ju kunna bära dig..." Jag avbröt honom genom att lägga huvudet på sne och säga:
"-Berusad?" Han skrattade, och kysste mig på huvudet.
"-Av mina kyssar." Han log kaxigt, och ett litet skratt slank ur min mun.
"-Haha."
"-Men erkänn. Du blir berusad av min blotta närvaro." Han log ännu ett av sina kaxiga leenden - och jag kunde inte precis säga emot. Det kändes som om hela min värld vändes upp och ner när han log så där. Som om jag svävade på små rosa moln - jag vet, det låter klyschigt, men det var faktiskt så. Eller ja, rosa, kanske snarare lila. Jag la mitt huvud mot hans bröstkorg, och lyssnade till hans hjärtslag.
"-Det kan jag inte precis neka till." Han skrattade, och jag vände upp huvudet så att jag såg honom i ögonen.
"-Och du? Påverkas du inte alls av min närvaro?" Han log ett snett leende och kollade bara på mig en stund. Och i hans ögon syntes kärlek. De glittrade av all den kärlek som fanns där inne. Sen lutade han sig ner och lät sina läppar försiktigt fara över mitt käkben.
"-Hur som helst..." Han stannade upp i rörelsen. "-...så har jag bättre reflexer."
*
Det var dimmigtnär vi gick hand i hand nerför Drottninggatan, utan förklädnader, fullt synliga för alla människor. Något som jag aldrig hade trott var möjligt. Jag hade påpekat det för Eric, men han hade bara skakat på huvudet och sagt:
"-De får se mig om de vill. Jag bryr mig inte. Jag vill ju inte precis att alla ska se mig som en döing." Det där sista hade han lagt till med lite halv humor i rösten.
Jag hade väl inget emot det egentligen... Bortsett från att det säkert skulle komma fram massa tjejer till oss - jag ville ju ha Eric för mig själv... Haha.
Det blev inte lika farligt som jag hade trott. Jag hade liksom väntat mig horder av tjejer, men det var faktiskt inte så jättemånga som kom fram. Bara några hundra. Det kanske berodde på dimman.
20 december.
Tänk att tiden hade gått så fort. Fast ändå långsamt. Liksom, det var bara tre dagar sen Eric hade kommit hem. Det kändes som att jag hade haft honom här längre... Jag var så glad att han hade kommit hem den där kvällen. Jag vet inte hur jag hade klarat mig annars. Han var som en gåva från himlen. Min egen ängel, som lyste upp min närvaro. Som gjorde mitt liv värt att leva.
Jag tryckte hans hand lite hårdare. Han tryckte mjukt min, men släppte den sen. Bara för att lägga den om min midja. Jag borrade in ansiktet mot hans axel. Jag var så lycklig att han var min.
Plötsligt stelnade Eric till. Han saktade ner på stegen, och jag kollade upp på honom för att se vad det var. Han hade blicken fäst på något en bit bort. Jag följde hans blick, men det tog en stund innan jag såg det.
I nästa sekund var armen runt min midja borta. Jag stelnade till. Nej. Nej nej nej. Jag famlade i det suddiga dimman efter honom, men det var försent. Han var redan borta.
Sen såg jag det han sett. Det tog bara en tusendels sekund för mig att förstå. Jag såg flygbladet som med stora, skrikiga bokstäver signalernade ut sitt budskap:
"Mitt förhållande med Milena Seger"
Haha, kände för att inspireras lite nu x) Kan ni gissa från vilken bok kanske? puss på er förresten, NI ÄR BÄST!! LoveYa/Wanja♥
At the Break of Dawn...♥ - Kapitel 20
När vi båda dushat och gjort iordning oss var vi snart på väg ut. Bilen stod orörd i garaget sedan Eric åkt.
"-Vad kommer alla säga som ser dig?" Mumlade jag när vi satt oss i bilen.
"-Att Eric Saade spökar i Stockholm" Skrattade Eric lite ironiskt, tog min ena hand, och styrde ut på Stockholms gator med den andra.
Det var inte så läskigt som jag trodde hos den där psykologen. Det var en ung kvinna, kanske i trettioårsåldern, som tog emot mig. Hon ställde en hel del massa olika frågor, dels om hur allting kändes, men faktiskt också såna som jag inte hade väntat mig. Typ om jag tyckte om mitt hår och sånt. Knäppt. Fast det funkade. Det kändes liksom bra att bara prata med nån som hon.
Jag hade frågat om Eric fick följa med in, men psykologen tyckte att det skulle vara bättre om han väntade utanför. Först hade jag blivit lite smått irriterad. Men när vi hade pratat en stund förstod jag henne bättre. Det var nog bra om jag fick göra mig av med mina tankar utan att hela tiden tänka på att jag kunde säga något fel. Psykologen kände mig ju inte, så där spelade det egentligen ingen roll vad jag sa.
Men en sak var jag noga med. Inte ett enda ord om Joel. Och det var nog på grund av den lilla, fruktansvärda saken som gjorde att jag fortfarande hade en liten klump i magen när vi var klara. För det här gången. Men jag kunde bara inte berätta om honom. Jag kunde bara inte.
*
När jag kom ut i väntesalen satt Eric och läste en tidning, och märkte inte riktigt ens när jag kom in. Han verkade väldigt försjunken i tidningen, och jag såg hur han rynkade pannan eller höjde på ögonbrynen ibland allt eftersom han läste. Jag log för mig själv. Han var så himla söt. Humöret i mig steg från noll till hundratusen på bara en sekund. Jag gick fram till honom och satte mig brevid honom. Han kollad förvånat upp, och log när han såg att det var jag. Jag såg hans mungipor dras uppåt, och fjärilarna fladdrade till i min mage.
"-Hur gick det?" Han smekte mig över kinden.
"-Bra." Jag blundade och njöt av hans beröring. Han skrattade, och jag la till
"-Fast jag ska dit nästa vecka igen. För att följa upp behandlingen." Jag kände hur han nickade, även fast jag hade ögonen slutna.
"-Men du..." Jag kände hans andedräkt nära mig, och kände plötsligt en outhärdlig stark lust att bara dra honom intill mig. Tätt intill mig. Men precis när jag trodde att jag skulle få känna hans mjuka läppar mot min panna, sa han:
"-Ska vi gå?" Jag öppnade besviket ögonen. Han log mot mig, och sträckte sig efter min hand. Jag kände besvikelsen för hans avvisande skölja över mig. Men jag försökte le och tog hans hand.
"-Ja."
*
Så fort vi hade kommit utanför sjukhusets entrédörrar, tog Eric tag i mina axlar, och vände mig mot sig. Han kollade djupt in i mina ögon, och såg med allvarlig min på mig.
"-Förlåt. Men jag tänkte att det kunde vara artigt att inte gå för långt därinne. Pensionärer är ganska känsliga." Han skrattade. " Dessutom är det mycket mysigare här ute." Han log ett av sina underbaraste leenden.
Jag hann inte ens tänka, utan plötsligt hade Eric pressat sina läppar mot mina, och dragit mig tätt intill sig. Han hade flätat in sina fingrar i mitt hår, och jag blev helt överraskad. Han brukade inte ta för sig så här mycket. Men jag gillade det. Alldeles för mycket. Jag skrattade lyckligt, och kramade om honom, hårt. Jag sög åt mig hans mjuka, underbara läppar, och kysste dem.
Eric kände min reaktion, och flyttade sina händer till min bröstkorg, och lät de glida innanför jackan istället, så att hela hans kropp var pressad mot min. Varenda lilla millimeter. Ändå ville jag bara komma närmare honom.
Han kysste mig igen.
Jag kände snön under mina fötter. Men jag frös inte. Inte nu. Eric var ju här.
Förlåt för kort och fantasilöst kapitel nu... Men jag lovar att det blir bättre imorrn!!:D LoveYa/Wanja♥
Det var inte så läskigt som jag trodde hos den där psykologen. Det var en ung kvinna, kanske i trettioårsåldern, som tog emot mig. Hon ställde en hel del massa olika frågor, dels om hur allting kändes, men faktiskt också såna som jag inte hade väntat mig. Typ om jag tyckte om mitt hår och sånt. Knäppt. Fast det funkade. Det kändes liksom bra att bara prata med nån som hon.
Jag hade frågat om Eric fick följa med in, men psykologen tyckte att det skulle vara bättre om han väntade utanför. Först hade jag blivit lite smått irriterad. Men när vi hade pratat en stund förstod jag henne bättre. Det var nog bra om jag fick göra mig av med mina tankar utan att hela tiden tänka på att jag kunde säga något fel. Psykologen kände mig ju inte, så där spelade det egentligen ingen roll vad jag sa.
Men en sak var jag noga med. Inte ett enda ord om Joel. Och det var nog på grund av den lilla, fruktansvärda saken som gjorde att jag fortfarande hade en liten klump i magen när vi var klara. För det här gången. Men jag kunde bara inte berätta om honom. Jag kunde bara inte.
*
När jag kom ut i väntesalen satt Eric och läste en tidning, och märkte inte riktigt ens när jag kom in. Han verkade väldigt försjunken i tidningen, och jag såg hur han rynkade pannan eller höjde på ögonbrynen ibland allt eftersom han läste. Jag log för mig själv. Han var så himla söt. Humöret i mig steg från noll till hundratusen på bara en sekund. Jag gick fram till honom och satte mig brevid honom. Han kollad förvånat upp, och log när han såg att det var jag. Jag såg hans mungipor dras uppåt, och fjärilarna fladdrade till i min mage.
"-Hur gick det?" Han smekte mig över kinden.
"-Bra." Jag blundade och njöt av hans beröring. Han skrattade, och jag la till
"-Fast jag ska dit nästa vecka igen. För att följa upp behandlingen." Jag kände hur han nickade, även fast jag hade ögonen slutna.
"-Men du..." Jag kände hans andedräkt nära mig, och kände plötsligt en outhärdlig stark lust att bara dra honom intill mig. Tätt intill mig. Men precis när jag trodde att jag skulle få känna hans mjuka läppar mot min panna, sa han:
"-Ska vi gå?" Jag öppnade besviket ögonen. Han log mot mig, och sträckte sig efter min hand. Jag kände besvikelsen för hans avvisande skölja över mig. Men jag försökte le och tog hans hand.
"-Ja."
*
Så fort vi hade kommit utanför sjukhusets entrédörrar, tog Eric tag i mina axlar, och vände mig mot sig. Han kollade djupt in i mina ögon, och såg med allvarlig min på mig.
"-Förlåt. Men jag tänkte att det kunde vara artigt att inte gå för långt därinne. Pensionärer är ganska känsliga." Han skrattade. " Dessutom är det mycket mysigare här ute." Han log ett av sina underbaraste leenden.
Jag hann inte ens tänka, utan plötsligt hade Eric pressat sina läppar mot mina, och dragit mig tätt intill sig. Han hade flätat in sina fingrar i mitt hår, och jag blev helt överraskad. Han brukade inte ta för sig så här mycket. Men jag gillade det. Alldeles för mycket. Jag skrattade lyckligt, och kramade om honom, hårt. Jag sög åt mig hans mjuka, underbara läppar, och kysste dem.
Eric kände min reaktion, och flyttade sina händer till min bröstkorg, och lät de glida innanför jackan istället, så att hela hans kropp var pressad mot min. Varenda lilla millimeter. Ändå ville jag bara komma närmare honom.
Han kysste mig igen.
Jag kände snön under mina fötter. Men jag frös inte. Inte nu. Eric var ju här.
Förlåt för kort och fantasilöst kapitel nu... Men jag lovar att det blir bättre imorrn!!:D LoveYa/Wanja♥
At the Break of Dawn...♥ - Kapitel 19
Jag kravlade mig upp ur sängen och sträckte på mig. Eric låg trött kvar i sängen.
"-Sov en stund till du! Jag gör frukost .." Jag ställde mig upp och log mot honom. Han log och blundade. Innan jag gick jag fram till honom och kysste honom.
"-Jag älskar dig" Viskade han leende, och innom ett par sekunder, hade han somnat om.
Jag gick ut i köket. Lägenheten känndes så som den skulle igen. I alla rum kunde jag känna Eric's doft och hans närhet. Det var underbart. Jag öppnade kylskåpet som inte innehöll speciellt mycket, men Eric's föräldrar hade tack och lov tagit med sig rejält med saker kvällen innan ... Det var ju bara gammalt som funnits i kylskåpet när Eric kom...
Jag hittade några ägg och lite mjölk och rörde ihop pannkakor som jag stekte i en stekpanna jag inte rört på länge. Jag hade verkligen inte lagt någon tid eller energi alls på att laga mat de senaste veckorna... Det var synd, för jag tyckte det egentligen var ganska roligt.
När jag dukat bordet, tänt några ljus och frukosten var klar gick jag för att se om Eric var vaken. Klockan började närma sig halv tolv.
"-Eric" Sa jag tyst och satte mig på sängkanten och strök över hans panna.
"-Klockan är halv tolv" Jag log och såg på honom. Han var så söt när han sov.
"-Redan?" Plötsligt slog Eric upp ena ögat och sträckte lite på sig. Jag böjde mig ner och kysste hans mjuka läppar. Det var endast han som hade gåvan att ha bra andedräkt precis när man vaknar, han smakade alltid gott.
Efter en liten stund satt vi båda vid frukostbordet och Eric var imponerad över den 'lyxiga' frukosten.
"-Är så jävla trött på kokosnötter" Log Eric och tog en stor tugga pannkaka. Jag skrattade, även om den kanske inte var något att skratta åt.
"-Seriöst ... åt ni kokosnötter?" Eric hade berättat för mig om familjen som också hamnat på ön tidigare.
"-Vad skulle vi annars äta ... marinerade bältdjur?" Han skrattade smått.
"-Nej men ... det låter som typ värsta äventyrsfilmen du varit i, helt osannolikt!" Jag såg på honom och han nickade.
"-Sant ..." Han tog en sista tugga.
"-Du skulle kunna göra en film om ditt liv .." Mumlade jag.
"-Då skulle filmen handla om dig" Eric såg på mig och jag kände en värme innom mig.
"-Just det! Har läkartid halv ett ... De säger att jag kommer behöva en behandling för att återställas efter allt" Eric kastade en snabb blick mot klockan och var sedan snart på benen för att göra i ordning sig.
"-Just det! Ska jag följa med dig?" Jag började ställa ihop tallrikarna.
"-Om du har lust?" Sa han och jag nickade snabbt med ett leende.
*
När vi båda dushat och gjort iordning oss var vi snart på väg ut. Bilen stod orörd i garaget sedan Eric åkt.
"-Vad kommer alla säga som ser dig?" Mumlade jag när vi satt oss i bilen.
"-Att Eric Saade spökar i Stockholm" Skrattade Eric lite ironiskt, tog min ena hand, och styrde ut på Stockholms gator med den andra.
Förlåt för superkort kapitel ... Måste packa klart nu! Ska upp fyra i morgon bitti ♥ För er som undrade ska jag till Schweiz en vecka! Blir alltså frånvarande från bloggen, men Wanja kommer skriva så mycket som hon hinner! :)
Tack för all supersöt respons, blir sååååhääär glad!
Glöm inte att kommentera och peppa Wanja medan jag är borta!! Kommer tillbaka om exakt en vecka - och då ska jag skriva så mkt som möjligt igen ;) Ni får har det BÄST sötnosar, puuss /Nina ♥
At the Break of Dawn...♥ - Kapitel 18
"-Lina ringer mamma, och pappa ... De kommer hit" Han log och döljde tårarna.
"-Vad bra ..." Snyftade jag tyst och la mig i hans famn. Jag torkade bort en tår från Eric's kind.
"-Jag vet inte hur allt det här kommer att gå ... Alla tror att jag är död ... Jag kommer att framstå som ett spöke" Sa Eric och kramade min hand. Han log snett mot mig genom tårarna.
"-Det ordnar sig, älskling, det ordnar sig ... På något sätt fixar det sig. Vi gör det här tillsammans" Det var nu det var min tur att trösta honom. Han hade antagligen så många fler problem nu än jag någonsinn hade.
*
Jag såg honom gå, snabbt. Varför? Den kändes som jag var i en grå dimma, och han långsamt försvann, och jag blev lämmnad ensam. 'Lämna mig inte .. inte igen!' Ville jag skrika men jag hade inte nog med kraft för att göra det. Jag försökte med hela min kraft få ur mig något, men jag såg honom bara gå längre bort - och jag blev allt svagare.
"-Nej!!!" Jag vaknade med ett ryck. Jag svettades och andades häftigt.
"-Älskling! Vakna! Du drömmer" Jag kände Erics händer runt mig och kände hur tryggheten långsamt kom tillbaka. Jag kurade ihop mig tätt intill honom.
"-Gå aldrig" Viskade jag mot hans bröstkorg och kramade honom hårt.
"-Jag lovar ..." Han smekte mig långsamt över håret.
"-Vad drömde du?" När han sa det kom drömmen tillbaka som ett starkt minne. Han hade bara gått och lämnat mig. Jag kände hur tårarna trängde sig fram, men försökte hålla dom inne.
"-Du ... Du lämnade mig" Fick jag tillslut ur mig och makade mig ännu närmare honom. Så nära jag bara kunde komma.
"-Jag lämnar dig aldrig ... Du är mitt allt" Viskade han mot mitt hår och slöt sina armar omkring mig.
*
När jag vaknade i sängen på morgonen och inte var ensam kände jag en innerlig glädje. Han var här. Hos mig. I nästan en månad hade jag varje morgon vaknat, och kännt smärta, sorg och saknad ... Men nu, känndes det som 'jag' var tillbaka - jag kännde bara kärlek och glädje när jag vaknade på morgonen, lust att upptäcka en ny dag, lust att leva. Det var som allt föll på plats igen när Eric var här. För han var mitt liv.
"-Sovit gott?" Jag kände Eric's andedräkt mot min hals.
"-Bättre än någonsinn ... i alla fall om man jämför med den senaste tiden" Mumlade jag. Jag försökte låsa ut den konstiga drömmen ur mina tankar ... jag hade tillräckligt mycket att tänka på. Jag visste ju att han aldrig skulle lämna mig ... eller? Jag kastade bort tanken och vände mig om så att jag kunde se Eric.
"-Och du?" Jag såg på honom och log.
"-Du ska bara ana hur skönt det är att sova i en riktig säng ..." Han log snett.
"-Mm" Mumlade jag tyst. Jag tänkte på Joels hårda madrass men sa som tur var ingenting.
"-Hur mår du egentligen?" Jag såg på honom. Han var så vacker som vanligt, men sår prydde hans ansikte och han var en aning magrare än han skulle vara ... Han såg ut att bli förvånad över min fråga.
"-Jag mår bra ... När jag är här hos dig" Sa han tillslut och kysste mig mjukt.
*
Gårdagens kväll hade innehållit mycket tårar och glädje ... Eric's mamma, pappa, Lina och flera av Eric's vänner hade kommit. Det hade varit så rörande, och jag hade gråtit en hel del själv. Dessutom hade Eric pratat med Thomas, som hade blivit utomordentligt lycklig, kan man säga ... Dock skulle Eric inte jobba på minst en vecka, och besöka sjukhuset idag - tre veckor på ön hade tagit hårt på honom.
Jag kravlade mig upp ur sängen och sträckte på mig. Eric låg trött kvar i sängen.
"-Sov en stund till du! Jag gör frukost .." Jag ställde mig upp och log mot honom. Han log och blundade. Innan jag gick jag fram till honom och kysste honom.
"-Jag älskar dig" Viskade han leende, och innom ett par sekunder, hade han somnat om.
Sry om det inte blev så bra nu ... Hoppas det blev okej! Skriver mer så fort som möjligt :) Kommentera!! ♥ Nu måste jag verkligen packa! Puss! ♥ /Nina
Ps. Ställ gärna frågorna i blogresponse, där vi besvarar dom :D
At the Break of Dawn...♥ - Kapitel 17
"-Vilken tur." Han tog mitt ansikte i sina händer och kysste mig passionerat. Men han hade en till fråga, och höll mig ett par centimeter bort.
"-Så du har inte träffat nån annan?"
"-NEJ!!!!", flög det ur mig, innan jag hann tänka efter. Eric skrattade lyckligt och tog mig till sig igen.
"-Tur för mig igen då." Jag tänkte igenom hans ord.
Ah. Vilken tur. Fan.
"-Jag är hemma ... Med Eric" Oj nej. Hon skulle nog tro att jag var sjuk.
Hinner tyvärr inte skriva mer just nu! Hoppas ni inte tycker det går för trögt ... Vi vill dock bara spara lite på all spänning också! Ni är bäst!! Puss på er! //Nina ♥♥♥
"-Så du har inte träffat nån annan?"
"-NEJ!!!!", flög det ur mig, innan jag hann tänka efter. Eric skrattade lyckligt och tog mig till sig igen.
"-Tur för mig igen då." Jag tänkte igenom hans ord.
Ah. Vilken tur. Fan.
"-Mm" Viskade jag och kysste honom, för att han inte skulle märka min osäkerhet. Jag hade inte träffat någon annan. Nej. Joel räknades absolut inte "som någon ny". Mer som det värsta som hänt mig. Eric däremot, gjorde mitt liv värt att leva. Han var inte värd att bli ledsen bara för att jag 'träffat' Joel.
"-Jag älskar dig" Mumlade Eric mot mina läppar och jag fick tillbaka glädjen i mig.
"-Jag älskar dig mer än du någonsin kan ana" Svarade jag, släppte hans läppar för en sekund och fortsatte:
"-Jag vet inte vad jag hade gjort om du hade varit borta från mig en enda dag till" För det visste jag faktiskt inte. Jag hade antagligen tagit mitt liv eller något i den riktningen ... På tanke hur jag hade mått då jag kom in i lägenheten.
"-Men jag kom ju nu ... perfekt timing" Han log halvt mot mig och strök med handen över min kind.
"-Du skulle kommit tidigare" Slängde jag ur mig, för snabbt. Han såg på mig med orolig blick.
"-Jag hade alldelles glömt bort ... hur ... vad har du gjort hela tiden?" Han la armen om mig när han såg att tårar började tränga ur mina ögon igen.
"-Jag .. Jag har gråtit hela jävla tiden ... Jag hade tagit mitt liv om du varit borta en dag till. Jag behöver dig. Det är bara så.." Hulkade jag och tappade delar av orden.
"-Älskling ...." Eric tog mig i sin famn och smekte långsamt över min rygg.
"-Säg inte så ... Inte på grund av mig" Andades han i min nacke.
"-Men det är sant ... Innan Lina .. Innan hon tog sig in i min lägenhet gick jag inte ut på två veckor, Eric" Jag grät tyst och såg upp på honom. Han höll om mig och försökte lungna mig.
"-Det är okej nu ..."
Precis som jag nämnt Linas namn durrade min mobil till. Eric hade ju självklart inte någon ... Än. En bild på Lina kom upp på skärmen. Jag satte mig snabbt upp och fumlade med att klicka på den gröna 'svara'-knappen.
"-Hallå?" Jag försökte låta bli att låta för ledsen.
"-Milena!!" Snyftade hon och tog ett djupt andetag innan hon fortsatte:
"-Du har inte ringt eller svarat på flera dagar!! Vart är du?" Hon grät ljudligt. Oj. Shit. Just det. Ingen visste ju att Eric var här. Varför hade ingen ringt ...? Talat om? Jag såg på Eric som långsamt skakade på huvudet och bet sig i läppen. Hon skulle inte tro mig. Och flippa ur om jag gav luren till Eric. Jag hade ju behövt ett bra tag innan jag ens fattat, om jag nu gjorde det ...
"-Jag är hemma ... Med Eric" Oj nej. Hon skulle nog tro att jag var sjuk.
"-Vadfan Milena!!" Skrek hon i luren så jag fick lov att hålla telefonen en bit från örat, och jag kände att jag var nära på att börja gråta igen. Jag var för känslig. Eric strök bara med handen längs min rygg.
"-Shh. Lyssna. Jag vet att varken kommer tro på mig eller lyssna, men du måste. För Eric har överlevt. Och han är här nu, med mig. Eric, din bror" Jag försökte prata lungt, men det var svårt.
"-Du är sjuk i huvdet!!! Han är död, fatta bara det, han kommer inte tillbaka! Försök inte att tro, för det går fan inte" Grät hon. Det hade varit väldigt, väldigt svårt för henne också den senaste tiden. Klart hon skulle ta det på det viset. Jag hoppade till och gav med blanka ögon luren till Eric och gråtande lutade mig bakåt i soffan med händerna för ansiktet.
"-Lina ... hej" Eric tog telefonen och svarade lungt, men jag såg att han också fick kämpa mot tårarna.
*
Det tog ett bra tag för Eric att lugna ner sin syster. Hon blev först helt förtvivlad, med sedan så glad som hon aldrig varit ... Jag undrade om det skulle bli så med alla Eric's vänner och familjemedlemmar ... Det kunde man behöva spendera mycket tid på.
"-Lina ringer mamma, och pappa ... De kommer hit" Han log och döljde tårarna.
"-Vad bra ..." Snyftade jag tyst och la mig i hans famn. Jag torkade bort en tår från Eric's kind.
"-Jag vet inte hur allt det här kommer att gå ... Alla tror att jag är död ... Jag kommer att framstå som ett spöke" Sa Eric och kramade min hand. Han log snett mot mig genom tårarna.
"-Det ordnar sig, älskling, det ordnar sig ... På något sätt fixar det sig. Vi gör det här tillsammans" Det var nu det var min tur att trösta honom. Han hade antagligen så många fler problem nu än jag någonsinn hade.
Hinner tyvärr inte skriva mer just nu! Hoppas ni inte tycker det går för trögt ... Vi vill dock bara spara lite på all spänning också! Ni är bäst!! Puss på er! //Nina ♥♥♥
Snart!
Eftersom jag (Nina) kommer att åka bort en vecka (på torsdag) tänkte jag skriva så mycket jag bara hinner nu innan jag åker, kommer självklart ett kapitel ikväll! Wanja kommer dock skriva så mycket hon kan under veckan jag är borta, så ni blir inte utan kapitel :)
Tack så sjukt mycket för alla UNDERBARA kommentarer! Sluta aldrig kommentera som ni gör- Vi blir så himla glada och peppade ska ni veta ♥ Tack vare all bra respons får vi nya idéer och intresse att skriva! Tack!! Det är så kul att så många läser och kommenterar ...
Nu ska jag bara få klart kapitel 17, så kommer det upp här på bloggen innom en timme! Puss! ♥/Nina
Ps. Glöm inte att sätta på tv:n NU ... ;D
At the Break of Dawn...♥ - Kapitel 16
"-Eric" Namnet som bara fått mig att gråta för en stund sen, bara fått mig att påminna om hur ledsen jag var, kändes som en stöd av glädje genom kroppen när jag uttalade det. Han såg på mig.
"-Är det säkert att det är du?" Jag drog handen genom hans spretiga lugg och såg lite halv misstänksamt på honom, vilket fick honom att skratta svagt mellan tårarna.
"-Jag tror det" Våra blickar var fästa i varandra som med starka trådar. Min hand for över såren på hans kind.
"-Berätta" Grät jag, men han hann inte säga något innan jag kysste honom. Något jag saknat så mycket, och aldrig, aldrig trott jag skulle få göra igen.
Aldrig mer.
Aldrig mer ville jag släppa honom.
Aldrig nånsin.
Jag kramade om honom hårt, och lät mina läppar då och då nudda hans. Våra kyssar blandades med de salta tårarna som rann nerför våra kinder.
Jag ville aldrig mer släppa honom.
Jag vände upp ansiktet mot honom, och kollade rakt in i hans underbara, glittrande ögon, som jag hade saknat så himla mycket. När de såg in i mina, skickade de en stöt genom mig, och ännu en gång började tårarna rinna. Han strök med handen över min kind, och kysste bort några ytterligare tårar ur min ögonvrå, trots att även hans ögon var våta. Han slöt ögonen, och kramade om mig, hårt.
"-Jag kan fortfarande inte förstå att det verkligen är sant..." Man hörde hans lycka genom tårarna, och den sände en stöt av värme genom hela min kropp. Jag pressade ansiktet mot hans bröst.
"-Jag har svårt att tro att du är på riktigt." Han skrattade lätt.
"-Men det är jag." Jag kollade upp på honom, som om jag hade sett ett spöke.
"-Så du lovar att du inte bara är en önskedröm eller nåt?" Jag pausade. "-Du kanske försvinner om jag vaknar?" Jag kollade på honom med uppriktig oro. Han strök mig över håret, om och om igen, och vände försiktigt upp mina läppar mot sina. Han lutade sig framåt, tills våra läppar bara var någon millimeter ifrån varandra. Hans blick höll fast min, och innan han lät sina mjuka läppar forma mina viskade han:
"-Du är vaken."
Sen kände jag bara hans mun mot min, och alla minnen, alla ögonblick, som så länge hade varit förlorade, kom tillbaka. Sorgen som hade borrat sig in i mitt bröst och skapat ett jättelikt hål där, försvann i det ögonblicket. Jag kunde riktigt känna hur hålet fylldes igen, och inte lämnade kvar mer än ett litet ärr, en påminnelse om vad som hade hänt. Och jag förstod. Jag förstod äntligen, att det var han. Det var verkligen han! Nu trängde lyckan in i mitt bröst, och jag ville inte stoppa den. Aldrig nånsin.
*
"-...Jag trodde jag skulle få stanna där för alltid." Jag kollade ner på våra sammanlänkade händer. Ringarna glittrade brevid varandra, så underbart att jag blev helt stum. Först nu insåg jag att den hade tappat sin glans under tiden jag hade varit utan Eric. När jag var med Joel... Nej. Jag fick inte tänka på det. Jag lutade huvudet mot Erics axel och andades in hans doft. Jag började nästan gråta, och bannade mig själv. Hur fan kunde jag stå ut!? Hur fan kunde jag bara försöka glömma, och vara otrogen med en annan kille medan Eric fanns där borta på någon öde ö?? Hur...?
Jag avbröts i mina tankar av att jag kände en hand mot min kind. Jag kollade upp, och rakt in i de mörkbruna ögonen. Han verkade ha märkt att jag var lite borta, och såg smått orolig ut.
"-Är det något fel?"
Jag tvekade en hundradels sekund, men skakade sen på huvudet. Tyvärr märkte han den där hundradels sekunden. Han bet sig i läppen, och vände ner blicken.
"-Du..." Han vände inte upp blicken, men kramade om mina händer. Jag kände på mig att han ville säga något, men att jag inte riktigt fick fram det. Så jag tog ett andetag och frågade:
"-Vadå?" Han kollade upp på mig, öppnade munnen. Och sen rann orden ur honom:
"-Har du.. asså jag menar liksom... tycker du fortfarande..." Han tog sig samman. "-Vad jag vill säga är att... Milena, jag älskar dig. Men har du kvar samma känslor för mig?" Jag såg smärtan i hans ögon när han yttrade orden.
"-Våga aldrig tro nåt annat!" Jag kastade mig in i hans famn, och fångade hans blick, för att försäkra mig om att han förstod att jag verkligen menade det. Han skrattade lättat.
"-Vilken tur." Han tog mitt ansikte i sina händer och kysste mig passionerat. Men han hade en till fråga, och höll mig ett par centimeter bort.
"-Så du har inte träffat nån annan?"
"-NEJ!!!!", flög det ur mig, innan jag hann tänka efter. Eric skrattade lyckligt och tog mig till sig igen.
"-Tur för mig igen då." Jag tänkte igenom hans ord.
Ah. Vilken tur. Fan.
Förlåt för askort kapitel, men ska dra iväg nu(och käka kladdkaka xD) I allafall, pusspuss xx LoveYa♥/Wanja
Aldrig mer.
Aldrig mer ville jag släppa honom.
Aldrig nånsin.
Jag kramade om honom hårt, och lät mina läppar då och då nudda hans. Våra kyssar blandades med de salta tårarna som rann nerför våra kinder.
Jag ville aldrig mer släppa honom.
Jag vände upp ansiktet mot honom, och kollade rakt in i hans underbara, glittrande ögon, som jag hade saknat så himla mycket. När de såg in i mina, skickade de en stöt genom mig, och ännu en gång började tårarna rinna. Han strök med handen över min kind, och kysste bort några ytterligare tårar ur min ögonvrå, trots att även hans ögon var våta. Han slöt ögonen, och kramade om mig, hårt.
"-Jag kan fortfarande inte förstå att det verkligen är sant..." Man hörde hans lycka genom tårarna, och den sände en stöt av värme genom hela min kropp. Jag pressade ansiktet mot hans bröst.
"-Jag har svårt att tro att du är på riktigt." Han skrattade lätt.
"-Men det är jag." Jag kollade upp på honom, som om jag hade sett ett spöke.
"-Så du lovar att du inte bara är en önskedröm eller nåt?" Jag pausade. "-Du kanske försvinner om jag vaknar?" Jag kollade på honom med uppriktig oro. Han strök mig över håret, om och om igen, och vände försiktigt upp mina läppar mot sina. Han lutade sig framåt, tills våra läppar bara var någon millimeter ifrån varandra. Hans blick höll fast min, och innan han lät sina mjuka läppar forma mina viskade han:
"-Du är vaken."
Sen kände jag bara hans mun mot min, och alla minnen, alla ögonblick, som så länge hade varit förlorade, kom tillbaka. Sorgen som hade borrat sig in i mitt bröst och skapat ett jättelikt hål där, försvann i det ögonblicket. Jag kunde riktigt känna hur hålet fylldes igen, och inte lämnade kvar mer än ett litet ärr, en påminnelse om vad som hade hänt. Och jag förstod. Jag förstod äntligen, att det var han. Det var verkligen han! Nu trängde lyckan in i mitt bröst, och jag ville inte stoppa den. Aldrig nånsin.
*
"-...Jag trodde jag skulle få stanna där för alltid." Jag kollade ner på våra sammanlänkade händer. Ringarna glittrade brevid varandra, så underbart att jag blev helt stum. Först nu insåg jag att den hade tappat sin glans under tiden jag hade varit utan Eric. När jag var med Joel... Nej. Jag fick inte tänka på det. Jag lutade huvudet mot Erics axel och andades in hans doft. Jag började nästan gråta, och bannade mig själv. Hur fan kunde jag stå ut!? Hur fan kunde jag bara försöka glömma, och vara otrogen med en annan kille medan Eric fanns där borta på någon öde ö?? Hur...?
Jag avbröts i mina tankar av att jag kände en hand mot min kind. Jag kollade upp, och rakt in i de mörkbruna ögonen. Han verkade ha märkt att jag var lite borta, och såg smått orolig ut.
"-Är det något fel?"
Jag tvekade en hundradels sekund, men skakade sen på huvudet. Tyvärr märkte han den där hundradels sekunden. Han bet sig i läppen, och vände ner blicken.
"-Du..." Han vände inte upp blicken, men kramade om mina händer. Jag kände på mig att han ville säga något, men att jag inte riktigt fick fram det. Så jag tog ett andetag och frågade:
"-Vadå?" Han kollade upp på mig, öppnade munnen. Och sen rann orden ur honom:
"-Har du.. asså jag menar liksom... tycker du fortfarande..." Han tog sig samman. "-Vad jag vill säga är att... Milena, jag älskar dig. Men har du kvar samma känslor för mig?" Jag såg smärtan i hans ögon när han yttrade orden.
"-Våga aldrig tro nåt annat!" Jag kastade mig in i hans famn, och fångade hans blick, för att försäkra mig om att han förstod att jag verkligen menade det. Han skrattade lättat.
"-Vilken tur." Han tog mitt ansikte i sina händer och kysste mig passionerat. Men han hade en till fråga, och höll mig ett par centimeter bort.
"-Så du har inte träffat nån annan?"
"-NEJ!!!!", flög det ur mig, innan jag hann tänka efter. Eric skrattade lyckligt och tog mig till sig igen.
"-Tur för mig igen då." Jag tänkte igenom hans ord.
Ah. Vilken tur. Fan.
Förlåt för askort kapitel, men ska dra iväg nu(och käka kladdkaka xD) I allafall, pusspuss xx LoveYa♥/Wanja
At the Break of Dawn...♥ - Kapitel 15
Mitt hjärta bultade snabbare än någonsinn när jag sprang ner för trapporna och ut genom dörren från det fula betonghuset. Jag sprang för mitt liv, snubblade på skosnörena och sprang ännu snabbare. Jag behövde komma hem där jag hörde hemma. Hem till den mysiga lägenheten. Hem till alla de fina minnena av Eric. Varför hade jag någonsin velat glömma bort Eric? Det var han som hade gjort mitt liv värt att leva, han som gjort så jag känt mig älskad... Att ha försökt glömma honom hade bara gjort mig illa.
*
Jag kom in genom dörren, med hjärtat bultande. Det första jag kände när jag kom in genom dörren var doften av Eric. Doften av personen jag älskade mest av allt. Jag kände mitt samvete sjunka. Varför hade jag träffat Joel den där dagen så att jag fastnade? Varför? Det var här jag skulle vara. Jag väntade bara på att Eric skulle kliva ut ur badrummet och ta mig i sin famn, men när jag insåg att jag var ensam, och att han aldrig skulle komma, bröt jag ihop på golvet.
Tårarna strömmade och jag andades häftigt. Allt kändes krossat. Allt hopp. Vad hade jag egentligen tänkt? Glömma? De senaste dagarna hade varit mitt livs största misstag. Så - Nu låg jag på mattan i hallen, hjälplös och förstörd. Jag hade struntat i alla som ville mig väl och tagit den svåra vägen runt allt, min familj och mina vänner hade jag bara velat glömma, för att försöka glömma honom. Klart det aldrig skulle gå? Jag visste ju hela tiden att det skulle sluta så här. I tårar och smärta.
Tankar flög förbi. Jag såg Erics ansikte framför mig, i en suddig dimma. Jag kunde nästan känna hans doft och hans läppar mot mina. Jag ville känna det. Det var det enda som kunde läka alla mina blödande sår och mitt krossade hjärta.
Jag satte mig upp med andan i halsen och såg mitt förstörda ansikte i spegeln som satt på väggen. Det var inte jag. Inte Milena Seger. Jag lät huvudet falla ned i knät och drog händerna genom håret. Precis samtidigt som jag hörde hur dörren gick upp. Jag gömde ansiktet i händerna. 'Vem kunde det vara?' Shit. Tänk om jag glömt att låsa? Jag hörde svaga andetag från dörröppningen och förberedde på mig att Joel vilken sekund som hellst skulle slå något hårt i mitt huvud. Men det hände inget. Sekunderna tickade från klockan i köket i takt med mina snabba, hulkande andetag. Vadfan. Slå ihjäl mig nu, så jag äntligen slipper allt det här! Tankarna var arga och ledsna i mitt huvud.
"-Mi .. Milena" Rösten var svag, halvt gråtande. Det var inte Joel.
Jag vände mitt ansikte mot dörren. Synen jag såg fick allt att stanna. Eric. Tankarna började snurra. Började jag se syner nu också, av all sorg? Nej. Jag ställde mig långsamt upp. Det var han. Håret var lite ruffsigare och smutsigare än vanligt, han var mycket magrare och små sår prydde hans ansikte - Men det var ändå han. Min Eric. Det måste sett ut som jag sett ett spöke, som jag stirrade på honom. Det. Kunde. Inte. Vara. Sant.
"-Jag är i himlen va? Visst är jag det? Jag är död, eller hur?" Orden snubblade på varandra och jag han inte tänka innan jag var i hans armar och tårarna forsade. Han höll om mig hårt, som om han aldrig skulle släppa mig. Om döden hade varit det enda sättet att få honom igen, skulle jag tagit den chansen för länge sedan - trots alla konsekvenser.
"-Du lever, älskling" Hans svaga ord nära mitt öra gick inte att förstå.
"-Vad menar du?" Snyftade jag och pressade hans kropp närmare min.
"-Jag är här nu" Hans röst var en blandning av glädje och tårar. Jag släppte honom för ett ögonblick och såg in i hans blanka ögon. I samma ögonblick kändes det som allt föll på sin plats igen, även om jag innerst inne visste att det inte gjort det. Han var hos mig. Igen.
"-Hur ..? Hur kan de..t vara möjligt? Jag trodde jag hade... förlorat d..dig! För a..lltid!" Snyftade jag mot hans kind. Han kramade om mig och jag kände hur han grät mot min panna.
"-Jag trodde jag förlorat dig ...." Mumlade han och det blev tyst en stund innan han fortsatte.
"-Jag älskar dig så jävla mycket Milena" Jag kunde knappt tänka. Hur kunde han vara här egentligen? Alla sa ju att han var död? Alla visste ju det!
"-Men .. men .. Ditt plan störtade! Visst gjorde det det? Du var ju d...öd.. " Tårarna kunde inte sluta rinna utan fortsatte forsa ner för hans t-shirt.
"-Nej. Det var jag inte. Jag var än av de fem som överlevde" Han borrade in ansiktet i mitt hår och lyfte upp mig.
*
"-Eric" Namnet som bara fått mig att gråta för en stund sen, bara fått mig att påminna om hur ledsen jag var, kändes som en stöd av glädje genom kroppen när jag uttalade det. Han såg på mig.
"-Är det säkert att det är du?" Jag drog handen genom hans spretiga lugg och såg lite halv misstänksamt på honom, vilket fick honom att skratta svagt mellan tårarna.
"-Jag tror det" Våra blickar var fästa i varandra som med starka trådar. Min hand for över såren på hans kind.
"-Berätta" Grät jag, men han hann inte säga något innan jag kysste honom. Något jag saknat så mycket, och aldrig, aldrig trott jag skulle få göra igen.
Åh, jag vet inte vad jag ska skriva, har ingen kommentar! ♥ Kommenterakommenterakommentera! :D Det är helt sjukt vad ni kommenterar sötnosar, tack så himla mycket! Vi blir såå glada ska ni veta ♥ Puss! /Nina
At the Break of Dawn...♥ - Kapitel 14
Milenas perspektiv, 17 december, Stockholm:
När jag vaknade i Joels lägenhet kände jag mig smutsig, äcklig och dum, precis som jag gjort varje morgon de senaste dagarna, som jag tillbringat med honom. Han var ett svin. Men jag kastade bort de tankarna. För han fick mig att glömma mig själv. Och Eric, för en liten stund ibland. Sorgen för Eric.
Jag visste vem han var - Han var en tjugofemårig kille jag mött på Pure den första kvällen jag gick ut igen, han hade flera prickar hos polisen och hans kylskåp var fullt av ölburkar. Men det värsta var, han slog mig, och utnyttjade mig. Han slog mig. Hårt. Varje kväll när jag kände dåligt samvete och sa att jag borde gå hem. Då slog han mig och sa att jag skulle stanna. Och det gjorde jag, för jag var aldelles för svag för att göra motstånd.
*
Jag kravlade mig upp ur sängen och såg röran i sovrummet. Kläder låg utspridda över golvet blandat med ölburkar och annat skräp. Jag hade inga känslor alls för Joel. Jag visste knappt änns vad jag gjorde här när jag vaknade på mornarna. Jag hade bara ont i huvudet och kände mig svag i hela kroppen. Av saknad efter Eric, och av slag från Joel.
Jag drog snabbt på mig ett par jeans och en slarvig, för kort I love NY t-shir innan jag gick ut i köket.
"-Godmorgon älskling" Sa han utan att se på mig där han satt med bena på bordet och med en ölburk i handen.
"-Godmorgon" Sa jag lamt och satte mig på den andra stolen. Inga "har du sovit gott?" och inga "jag har gjort frukost till dig". Men det visste jag. Han ställde sig upp och ställde burken på diskbänken som var full av odiskad disk och pizzakartonger.
"-Du, kan du inte vara snäll och diska lite? Jag måste fixa en sak" Joel kom emot mig och lät hans händer glida in innaför min tröja.
"-Okej" Jag hade inget annat att svara. Joel gick ut ur köket och jag gick bort mot diskhon. Det var väll bara dags att börja.
När jag stod och diskade tänkte jag efter en stund. Vad höll jag på med här? Vad gav Joel mig? Ingenting. Han fick mig bara mer att tro att Eric faktiskt var död och att jag skulle glömma honom, men det kunde jag inte .. Jag skulle aldrig sluta hoppas att han levde någonstanns, inte om änns jag skulle behöva vänta tills vi möttes igen i himlen. Jag fick aldrig ge upp hoppet.
*
"-Tack, det behövdes" Skrattade Joel utan minsta tacksamhet, och dumpade ännu en burk på diskbänken. Jag kände mig frustrerad och arg, jag ville bara springa ut ur Joels lägenhet. För han ville mig bara illa. Han var bara ute efter min kropp. Men jag visste att det inte skulle löna sig att försöka gå nu. Jag var fast.
"-Varsegod" Pressade jag ur mig och slängde burken i papperskorgen och fortsatte:
"-Vad var det du skulle göra föressten?" Jag såg fundersamt på hans ansikte.
"-Just det .. Jag kommer inte ihåg" Han började gå mot sovrummet. Jag gick efter.
"-Vad gjorde du hela tiden då?" Jag hörde irritationen i min röst.
"-Varför undrar du, får man inte chilla lite bara eller?" Hans röst började också bli hårdare.
"-Förfan! Ska jag vara din slav eller, och diska och städa, när du bara dricker?" Han stannade i dörröppningen och såg på mig. Men den där blicken. Jag ville backa undan, men hann inte. Ett slag. Smärtan spred sig upp längs kindbenet och jag stapplade bakåt några steg.
"-Förlåt!" Skrek han argt och lade till.
"-Men det var fan inte jag som gjorde fel" När jag hörde de orden blandades smärtan med ilska, och jag ansträngde mig för att hålla mig upprätt. Tårar rann långsamt ner för mina kinder.
"-Gråt inte, det får mig ju att känna mig som om jag vore elak" Skrockade han, slingrade sina snuskiga armar runt mig och slickade bort en tår enda nere från kindbenet upp till ögat. Jag rös. Av obehag. Men det visste förståds inte han utan kysste mig - men jag kysste honom aldrig tillbaka. För varför skulle jag? Han älskade mig inte. INGET jag gjort med honom, skulle någonsinn räknas som kärlek - i någon grad.
"-Älskling, varför har du den här jävla ringen egentligen?" Joel fingrade på mitt vänstra ringfinger och försökte lossa ringen. Där gick gränsen. Där gick den sista gränsen.
"-För att jag älskar den personen jag delar den med över allt annat" Jag drog mig ur hans grepp om och tog ett steg bakåt. Han hånskrattade bara.
"-Han är död för länge sedan, det vet du, du ska vara glad att du har mig" Han klev ett steg närmare mig.
"-Det är jag inte" Morrade jag mellan tänderna och var beredd på att han skulle slå till mig.
"-Av med ringen" Pressade han argt ur sig och sträckte sig efter min hand men jag gick åt sidan och sprang in i sovrummet där jag räffsade ihop mina kläder och la dem i väskan som stod vid garderoben. Jag sprang ut i hallen där jag drog på mig skorna utan att knyta, och jackan utan att stänga. Jag skulle ut. Nu.
"-Vart tror du att du är på väg då?" Joels hånfulla ansikte var plötsligt nära mitt. Och hans hand aldelles för nära min hals.
"-Bort härifrån" Sa jag argt och istället för att bara låta honom tvinga mig och utnyttja mig tog jag mod till mig. Kände en styrka jag inte haft på många veckor. Jag sparkade honom med all min kraft mellan benen och drog upp dörren. Jag hade hunnit ner för två trappor när han tagit sig samman igen och jag hörde hans röst eka i trapphuset.
"-Jävla bitch, det här ska du få för, det ska jag se till"
Mitt hjärta bultade snabbare än någonsinn när jag sprang ner för trapporna och ut genom dörren från det fula betonghuset. Jag sprang för mitt liv, snubblade på skosnörena och sprang ännu snabbare. Jag behövde komma hem där jag hörde hemma. Hem till den mysiga lägenheten. Hem till alla de fina minnena av Eric. Varför hade jag någonsin velat glömma bort Eric? Det var han som hade gjort mitt liv värt att leva, han som gjort så jag känt mig älskad... Att ha försökt glömma honom hade bara gjort mig illa.
*
Jag kom in genom dörren, med hjärtat bultande. Det första jag kände när jag kom in genom dörren var doften av Eric. Doften av personen jag älskade mest av allt. Jag kände mitt samvete sjunka. Varför hade jag träffat Joel den där dagen så att jag fastnade? Varför? Det var här jag skulle vara. Jag väntade bara på att Eric skulle kliva ut ur badrummet och ta mig i sin famn, men när jag insåg att jag var ensam, och att han aldrig skulle komma, bröt jag ihop på golvet.
Åhhhh, blir nästa lite spännd på nästa kapitel själv .. haha, för att dela med mig av det alltså ;) Så ... Kommenterakommentera :D Puss /Nina
At the Break of Dawn...♥ - Kapitel 13
Resan blev inte riktigt som vi hade tänkt oss. När vi hade kommit några hundra kilometer ut på havet började det storma rejält. "Båten" skvalpade omkring som en isbit i ett saftglas, och våra kläder var dyngsura. Vi hade lyckats hålla kvar några av kokosnötterna i båten, men flera av de hade rymt för ganska länge sen.
Det värsta hade vi fortfarande framför oss. När stormen rasade som mest, och vi försökte hålla fast oss i varandra och båten, överraskade oss plötsligt en kraftig våg, som slog över båten och välte ur oss allihop - inklusive kokosnötterna.
Madde grät, och jag såg hur även Maja fick kämpa mot tårarna, medan hon försökte hålla sig på vattenytan. Daniel famlade efter båten. När han såg den ligga och skumpa ett femtiotal meter bort, svor han högt. Det enda jag själv kunde tänka när jag kände det iskalla vattnet ta sig innaför mina kläder, var:
Näe. Fan. Inte igen.
Jag kände hur mitt synfält började bli suddigt, och det sista jag hörde innan jag drogs ner i det mörka, var ett dovt brummande, som kom från himlen.
Erics perspektiv, 17 december
Redan på långt håll såg jag de små ljusen som mysigt lyste upp staden.
Stockholm.
Jag kände en våg av värme strömma igenom mig, trots den bitande kylan som trängde in innanför kläderna. Vi var äntligen hemma. Jag vände huvudet upp mot himmelen och tog emot snöflingorna som långsamt dinglade ner och smälte på mina kinder. Och jag kände mig så himla lycklig.
De andra var nere i hytten och värmde sig, men jag hade stått här ute sen kanske en timme tillbaka. Jag ville se när vi kom hem. Så nu stod jag här, vid relingen, medan vinden ven omkring mig, på däcket av den mörka lilla båten, och tittade ut över det snö- och istäckta landskapet som låg framför mig.
Sverige.
Jag hade fortfarande svårt att tro det jag såg. För bara ungefär två veckor sen hade jag suttit på en strand, långt borta, mitt ute i Atlanten, och inte haft någon aning om jag någonsin skulle komma därifrån. Jag hade trott att allt var slut, att jag skulle förbli ensam för alltid.
Men så hade ju vändningen kommit, när jag hade träffat på familjen Christiansson. Tillsammans hade vi kommit på ett bra sätt att ta oss därifrån. Eller ja, bra och bra, vi var vl så desperata att vi hade provat vad som helst. I varje fall hade vi på något sätt bucklat till en stor metallbit till en båt, som vi hade sjösatt.
Tyvärr hade ju resan inte precis gått som vi hade tänkt oss. Ett par timmar ut till havs hade det börjat storma, och plåtlådan som inte var särskilt tålig hade självklart vält och tagit sig i väg på egen hand. Och lämnat oss att drunkna i det stora, mörka, kalla havet.
Räddningen hade kommit i sista stund. Två killar som hade varit ute och kört helikopter - jag visste egentligen inte riktigt varför, hade aldrig frågat - i det svåra vädret hade sett oss, och på något sätt fått upp oss i helikoptern. De hade tagit med oss till närmsta ö, som tydligen var mycket närmare än vi hade trott, och gett oss rum att sova. Den ena av oss hade senare också tagit med oss hem till huvudstaden Praia, och erbjudit oss ett par dagars uppehälle. Jag hade aldrig riktigt vetat hur jag skulle tacka honom, och hans familj, för deras gästfrihet. Det var bara för snällt.
Vi hade fått lifta med en av Mr. Andreus - killen hette så - bekanta till Estland med ett transportflyg, och därifrån hade vi sedan kunnat följa med ett sällskap med vinterseglare till Sverige. Vi hade tillbringat cirka fyra nätter på båten - vinden hade inte varit för snäll - , och ikväll skulle vi ÄNTLIGEN komma fram.
"-Hej." Jag avbröts av att Maja kom fram och ställde sig brevid mig. Jag kollade på henne och log.
"-Hej." Sen såg jag något som glimmade i hennes ögonvrå. Hon grät. Jag vände mig försiktigt mot henne.
"-Gråter du?" Hon drog en hand över ansiktet, och vände sig mot mig.
"-Näädå..." började hon. Men när hon såg mig, ändrade hon sig. "-Fast jo." Hon vände ner blicken.
Jag tog ett steg närmare henne, och lade en arm om hennes axlar. Hon snyftade till, och jag frågade:
"-Något du vill prata om?" Hon vände upp huvudet mot mig och log.
"-Jag kommer att sakna dig." Hon la snabbt till: "-Asså, det ska ju såklart bli helt underbart att komma hem, men ja... du fattar." Och jag förstod precis. Fast allra mest det där med att det skulle bli helt underbart att komma hem. Men jag förstod det där första också.
"-Jag kommer sakna dig också. Jag kommer sakna er allihop." Jag kramade om henne lite hårdare. Hon kramade tillbaka. Jag kände att jag borde säga något. Jag vände ner huvudet och log.
"-Men du lovar väl att vi ses snart igen?" Hon kollade upp på mig med öppen mun.
"-Vill du det?" Jag skrattade.
"-Klart jag vill!" Hon kramade om mig.
"-Tar du med dig din Milena då? Det skulle vara sjukt kul att träffa henne." Jag tänkte på hennes ord... "Din Milena". Min Milena. Var hon fortfarande det? Jo. Det måste hon vara. Jag skulle inte kunna klara mig vidare annars.
"-Jodå. Jag tror du skulle gilla henne." Jag kollade ut i mörkret, och såg på ljusen som kom allt närmare och närmare.
*
När jag tog första steget ut på den snötäckta marken kändes det som om jag hade kommit till himmelriket. Jag kände nästan för att kyssa marken framför mina fötter, men jag hade ingen tid.
Jag behövde komma till Milena.
Nu.
När jag stod där och väntade på de andra - jag ville inte bara lämna de. Något sånt skulle jag aldrig göra. Jag hjälpte över Madde, och de andra tog sig över själva. Vi tackade ägarna till båten så mycket, och blev sen lite tystlåtna. Det var dags för det som ingen av ville göra.
Daniel tog initiativet. Han tog ett steg framåt och kramade om mig.
"-Hoppas vi ses någon gång i framtiden, Eric. Vi kommer sakna dig." Jag kände hur jag fick lov att kämpa mot klumpen i halsen när jag tog farväl av de allihop.
Även Anna kramade om mig, och sen kom Madde emot mig.
"-Hejdå..." Jag såg tårarna som rann nerför hennes kinder. Jag kramade om henne och gav henne en puss på huvudet. Sen tog hennes ansikte i båda mina händer och kollade på henne.
"-Du. Du får komma och hälsa på mig nån gång. Eller hur?" Hon nickade och kramade om mig en gång till.
Till slut kom Maja fram till mig. Jag kände hur klumpen växte sig större. Det här skulle bli det svåraste avskedet. Jag kramade om henne, hårt. Och istället för 'hejdå', sa jag:
"-Grattis på födelsedagen." Hon kollade upp från kramen, och kollade förvånat på mig.
"-Hur kunde du komma ihåg det!? Jag hade till och med glömt det själv!" Jag skrattade, men struntade i att svara på hennes fråga.
"-Lova att hälsa på mig." Hon skrattade, samtidigt som tårarna rann ner i strida strömmar för hennes kinder.
"-Jag lovar."
*
Jag sprang.
Sprang så fort jag bara kunde.
Jag behövde bara komma hem till Milena.
Flera gånger hörde jag människor runt omkring mig som drog efter andan, eller skrek rakt ut. Ibland såg jag deras ansikten. De såg som om de hade sett ett spöke. Inte så konstigt, egentligen. Jag var ju död, efter deras vetskap. Jag hade struntat i att dölja mitt ansikte. Jag brydde mig inte om ifall någon kände igen mig. Det enda som betydde just nu var att jag kom till Milena.
*
Jag tryckte in koden för porten och sprang uppför trapporna, tog tre steg i taget. Jag kände hur humöret steg.
Bara några meter kvar.
Så fort jag kom fram till dörren slet jag i dörrhandtaget. Det var låst. Jag tryckte på ringklockan. Inget ljud innifrån. Hon kanske sov? Jag hann inte vänta, utan sträckte mig direkt efter den lilla lådan där ringklockan fanns. Den satt lös - det var därför jag hade kommit på att gömma en extranyckel där.
Perfekt. Den var kvar.
Jag tog blixtsnabbt ut nyckeln, och satte i den i låset. I nästa sekund stod jag i den välbekanta, underbara hallen, där jag så många gånger tidigare hade kommit in. Jag andades in och njöt.
Men... Vänta. Någonting var fel. Jag sprang in i köket. Nej. Ingen där. Vardagsrummet. Tomt. Innan jag tryckte ner dörrklinkan till sovrummet tog jag ett djupt andetag. Fast jag kände på mig vad som väntade mig, stannade mitt hjärta när jag öppnade dörren.
Det var ingen här.
Då slog det mig vad som hade känts fel när jag hade kommit in i hallen. Ingen hade varit här på länge. Väldigt länge. Jag drog ett andetag till.
Ja. Jag hade rätt.
Det luktade sådär, som när man liksom har kommit hem från en lång resa, och ingen har varit i lägenheten på länge. Luften stod still.
Var kunde hon vara?
Jag sprang snabbt ut i hallen, ut ur lägenheten och nerför trapporna. Jag brydde mig inte om att låsa dörren.
*
Mitt hjärta dunkade snabbt och häftigt, när jag efter en lång språngmarsch tvärstannade framför det gula lilla huset. Det var här Milenas föräldrar bodde. Hon kanske hade flyttat hit. Jag förstod om hon inte ville bo kvar ensam i lägenheten.
Men det syntes ingenting. Allt var mörkt. Inte ens den lilla lampan som annars alltid brukade vara tänd i fönstret i hennes rum lyste. Jag kände paniken komma krypande.
Hade någonting hänt henne?
Hon fick inte vara skadad eller nåt. Det skulle jag inte klara av. Jag tog ett djupt andetag. Jag skulle tillbaka till lägenheten, kolla om jag kunde hitta något som kunde ge mig en ledtråd om var hon var. Innan jag gav mig iväg, slog mig ett tredje alternativ om var hon kunde vara.
Hon kunde ha hittat någon annan.
Jag bet mig i läppen. Nej. Jag ville inte tro på det. Det sista jag gjorde innan jag började springa igen, var att föra ringen mot läpparna, och viska:
"-Älskade Milena... Glöm mig inte."
Sådärja! ÄNTLIGEN blev kapitlet klart! Ni får ett extra långt idag oxå!:D så nu vill jag ha KOMMENTAR-REKORD! LoveYa/Wanja♥
At the Break of Dawn...♥ - Kapitel 12
När hon hade släppt min hand, kollade jag runt på de andra, som plötsligt kändes nästan lite som en familj. Eller ja, DE var ju en familj, men för mig menar jag. Jag vet inte varifrån den känslan kom, men den berodde kanske på den underbara känslan efter att ha fått sällskap efter så lång ensamhet. Jag kände mig gladare än på länge. Jag log mot de, och drog ett djupt andetag och ställde mig upp, innan jag uttalade orden:
"-Då så. Redo att komma hem?"
De skrattade, och svarade lyckligt, i mun på varandra:
"-Redo."
Erics perspektiv:
"-Hoppa i nu!", ropade jag skrattande till Maja och Madde som fortfarande stod på stranden. "-Det är inte farligt." Jag sträckte ut en hand till hjälp. Maja tog den och hoppade över till metallbiten - eller ja, det var en ganska stor bit egentligen - som vi på något vis hade lyckats buckla till på något sätt så att den kunde fungera som båt.
Vi behövde komma på något. Ett sätt att komma härifrån, att ta oss hem. Vi diskuterade möjligheten att eventuellt försöka signalera till flygplan med stora eldar som vi tände på stranden, men det förslaget avfärdades snabbt. Det var alldeles för liten chans att någon skulle se oss - ingen av oss hade ens sett ett flygplan under hela den långa tiden vi hade varit på ön. Dessutom var ingen av oss särskilt sugen på att flyga hem. Inte så konstigt, med tanke på vad som hade hänt.
Det kändes hopplöst.
En kväll när jag som vanligt satt och kollade in i elden - jag hade valt att stanna här inne i skogen tillsammans med familjen, det skulle kännas alldeles för ensamt att stanna på stranden. Särskilt nu när jag visste att det fanns människor här - , och allt bara kändes piss, kom plötsligt den äldre av döttrarna med ett förslag.
"-Hörrni. Jag kom just på en sak." Jag vände mig om och kollade på henne.
"-Vad då, Maja?"
Vi hade lärt känna varandra ganska bra vid det här laget, och visste redan en hel del om varandra. Det blev så när man hade för mycket tid. Maja var femton år gammal, skulle fylla sexton den 17 december, och studerade till konditor på ett gymnasium i Uppsala. Hennes lillasyster hette Madeleine, fast kallades Madde, och var tolv.
Föräldrarna hette Anna och Daniel, och jobbade båda som advokater. Jag hade berättat om Milena också, och Maja ville veta precis allt om henne. Jag var säker på att de skulle komma bra överens... Det gjorde fortfarande ont i mig när jag tänkte på henne, men det gick bättre. När jag tänkte på att jag eventuellt snart skulle komma att få se henne snart igen övergick smärtan snabbt till lycka. Jag kollade upp på Maja igen, och väntade på ett svar.
Hon ignorerade mig. Istället vände hon sig mot sin pappa.
"-Du pappa... den där vrakbiten vi kom på sjönk inte va?" Daniel kollade oförstående på henne.
"-Näe... Vad tänkte du nu?" Han kollade tveksamt på sin dotter, men hon tog ett djupt andetag och fortsatte:
"-Jaa..." Nu blandade Anna sig i samtalet.
"-Maja. Säg då." Maja nickade.
"-Jo... "
Jag lyssnade inte längre. Jag var inne i mina egna tankar. Vrakbiten... självklart. Att jag - eller för den delen ingen av oss - inte hade kommit på det tidigare! Det var ju uppenbart. Jag vände blicken mot de andra.
"-Men det är ju helt perfekt! Vi använder den som båt! Vrakbiten alltså!!" Jag kände mig upprymd. Maja sneglade först på mig, men log sen stort.
"-Precis vad jag just hade tänkt säga." Hon såg belåten ut, och jag kunde inte låta bli att le. Daniel, Anna, och Madde kollade på oss med stora blickar. De sneglade kort på varandra, och skakade sen på huvudet.
"-Det kommer aldrig att funka." Jag kände hur jag blev irriterad.
"-Det är klart det kommer! Varför skulle det inte funka?" Maja nickade och fyllde i:
"-Ja, precis! Vi kom ju hit på den, så varför skulle vi inte kunna komma hem."
Daniel skakade på huvudet.
"-Nämen, ungar, det är ju hur himla långt som helst. Vi vet inte ens var vi är, vi har ingen kompass, ingen karta, ingenting!" Han lät smått förtvivlad. Jag kom på att det kanske, kanske kunde finnas en på fickkniven? Vissa moderna hade såna. Jag tog upp kniven ur fickan - där jag numera alltid hade den - och kastade en snabb blick på den. Nä. Den hade ingen kompass. Jag suckade och stoppade ner kniven i fickan igen.
"-Pappa. Lyssna på mig nu. Det är vinter nu, eller hur?" Daniel sänkte blicken och nickade åt henne att fortsätta. "-Ja. Alltså borde solen gå ner i sydväst. Och det är alltså ditåt." Hon pekade mot solnedgången. Nu satt alla med blicken klistrade vid Maja. Hon fortsatte entusiastiskt: "-Och då har vi alltså norr ditåt, söder ditåt, väster ditåt och öster ditåt." Hon pekade belåtet ut alla vädersträcken.
Nu såg Daniel gladare ut. Han log, ställde sig upp och kramade om sin dotter.
"-Men Majsan! Det är ju underbart!" Maja såg lite tryckt ut när hon svarade:
"-Jag heter Maja, pappa. Och jag får ingen luft!" Nu skrattade alla, och verkade definitivt vara på bättre humör. Jag log, och började tänka högt för mig själv.
"-Och eftersom planet störtade efter ungefär fyra timmars flygtid, och hastigheten kanske var runt... hm... kanske 600 kilometer i timmen, borde vi ha hunnit 2400 kilometer innan vi störtade. Om man tänker att flygplanet flög i en rak sträcka från Stockholm till Rio borde vi ha störtat vid ungefär... mitt ute i Atlanten, några hundra kilometer bortanför Cap Verde-öarna."
Anna kollade på mig.
"-Vad svabblar du om, Eric?" Jag ruskade på huvudet, och kollade på henne.
"-Jag har kommit på vart vi är. Och vi måste åka rakt västerut så kommer vi till närmaste land!" Jag kände hur lyckan sköljde över mig. Äntligen. Äntligen visste jag vart vi skulle. Hur vi skulle komma hem.
Daniel kollade på mig, med ett stort leende.
"-Men Eric, det är ju underbart!" Han såg ut som om han ville krama om mig. Han gjorde en kort paus, och viftade med händerna.
"-Men då så! Sätt igång och bygg en båt!" Madde skrattade.
"-Men pappa, hur då? Vi har ju inga verktyg!" Han sneglade kort på henne, men sa sen, med nytt mod.
"-Äh. Vi har ju vrakbiten." Madde hoppade upp i sin pappas famn.
"-Så vi kommer att komma hem?"
"-Ja. Ja, det kommer vi." Familjen kramade om varandra, och jag tyckte om att se de så lyckliga. De såg verkligen ut som en sån där perfekt familj. Där alla älskade varandra. Jag log för mig själv.
Ja. Vi skulle komma hem. Det skulle vi.
*
"-Hoppa i nu!", ropade jag skrattande till Maja och Madde som fortfarande stod på stranden. "-Det är inte farligt." Jag sträckte ut en hand till hjälp. Maja tog den och hoppade över till metallbiten - eller ja, det var en ganska stor bit egentligen - som vi på något vis hade lyckats buckla till på något sätt så att den kunde fungera som båt.
När Maja hade kommit över, sträckte jag ut handen mot Madde, som tog ett skutt till mig. Jag skrattade. Såna här ungar var så himla söta. Jag önskade mig också en dotter. När jag blev äldre alltså.
När alla utom Anna hade kommit på båten, kollade jag frågande på Daniel. Hans svar blev:
"-Hon skulle bara skaffa ett par kokosnötter. Vem vet hur lång tid vi behöver tillbringa på den här?" Jag nickade, och satte mig att vänta. Medan vi väntade på Anna började jag fingra på min ring. Jag saknade henne verkligen. Visserligen hade jag haft det bättre än på länge - det vill säga tiden på ön -, och också varit gladare än på länge de senaste dagarna, men det förändrade inte hur mycket jag saknade henne. Jag längtade efter att ta henne i min famn, att få kyssa henne och berätta för henne hur mycket jag älskade henne. Mitt hjärta slog snabbt och lyckligt när jag tänkte på att de drömmarna kanske snart skulle bli verklighet...
"-Så! Är vi redo att åka?" Jag avbröts i mina tankar av att Anna hoppade i båten, som vinglade till lätt. Jag kollade upp, och såg att hon hade med sig kanske åtta kokosnötter. Bra. Vi skulle inte svälta i alla fall. Förhoppningsvis...
Jag log mot resten av "besättningen" och sa:
"-Yes. Ni då?" Maja flinade mot mig.
"-Du ska bara veta hur länge jag har vart det. Jag vill aldrig mer se den här ön i hela mitt liv." Jag skrattade åt hennes kommentar.
"-Näe. Inte jag heller precis." Fast ändå hade jag nästan börjat känna mig lite hemma där på stranden... Fast nä. Aldrig i livet. Jag riktigt kände hur skönt det var att komma härifrån. Mardrömsställe.
Daniel sköt iväg båten, och efter en stund såg jag bara ön som en liten prick. Jag kände friheten skölja över mig. Äntligen.
*
Resan blev inte riktigt som vi hade tänkt oss. När vi hade kommit några hundra kilometer ut på havet började det storma rejält. "Båten" skvalpade omkring som en isbit i ett saftglas, och våra kläder var dyngsura. Vi hade lyckats hålla kvar några av kokosnötterna i båten, men flera av de hade rymt för ganska länge sen.
Det värsta hade vi fortfarande framför oss. När stormen rasade som mest, och vi försökte hålla fast oss i varandra och båten, överraskade oss plötsligt en kraftig våg, som slog över båten och välte ur oss allihop - inklusive kokosnötterna.
Madde grät, och jag såg hur även Maja fick kämpa mot tårarna, medan hon försökte hålla sig på vattenytan. Daniel famlade efter båten. När han såg den ligga och skumpa ett femtiotal meter bort, svor han högt. Det enda jag själv kunde tänka när jag kände det iskalla vattnet ta sig innaför mina kläder, var:
Näe. Fan. Inte igen.
Jag kände hur mitt synfält började bli suddigt, och det sista jag hörde innan jag drogs ner i det mörka, var ett dovt brummande, som kom från himlen.
Nu fick ni ett extra långt kapitel som belöning för att ni har väntat så tålmodigt! Hoppas ni gillar det!:D LoveYa/Wanja♥
Btw, tack så hiiiiimlans mycket för alla kommentarer(20 st!:O), de värmer!
Hallåhallå♥
Hej alla söta läsare!
Det KOMMER ett kapitel ikväll, och vi hade egentligen ett klart, men sen planerade vi om lite i historien, så vi fick skynda oss att skriva ett annat. Det är på gång nu, kommer vara på bloggen inom en timme!:D
Så glöm inte att kolla in bloggen senare!! LoveYa/Wanja
At the Break of Dawn...♥ - Kapitel 11
"-Hej snygging, minns du mig?" Jag kände en obehaglig känsla av att jag kände igen rösten.
"-Nej. Jag vet inte vem du är." Svarade jag stelt och började ta stegen mot lägenheten.
"-Klart du gör, pure, igår kväll?" Nu kunde jag plötsigt orientera mig. Det var han. Killen jag kysst, så där random, bara för att glömma allt.
"-Vad vill du? Och hur fan har du fått tag i mitt nummer?" Jag lät inte så arg som jag hoppats på.
"-Lungna ner dig sötnos, lust att ses, vill du inte bara för en stund... för att glömma?" Han skrattade dovt. Mina tankar gick snabbt. 'Det betyder inget, inte någonting, men jag måste bara få glömma för en sekund. Eric, du måste förlåta mig sen, lova det...'
"-Visst, vart ska vi ses?" Jag kände inte igen min röst när jag sa det.
Erics perspektiv, långt borta
Jag kunde inte tro mina ögon. Jag kunde seriöst inte tro mina ögon. Kanske hundra meter bort, där skogen var ännu tätare, såg jag en tunn strimma av rök stiga upp mot himlen.
Människor?
MÄNNISKOR!
Var ön bebodd? Herregud. Jag hade varit här i... ja, jag visste inte riktigt. Men i alla fall, jag hade varit här så himla länge, svultit och lidit, och hade inte märkt att ön var bebodd? Jag måste vara dum i huvudet.
Det lilla tecknet på liv gav mig ny kraft, nytt hopp, och jag tvekade inte en sekund, utan började springa mot stället där röken kom ifrån. Jag fastnade i rankor, rev mig på stenar medan jag for fram genom det gröna, men jag brydde mig inte.
Det tog längre tid än vad jag hade trott. Tänk om jag hade gått i fel riktning? Jag kollade upp för att titta efter rökstrimman. Först såg jag den inte, och fick lite panik. Men sen blev den tydligare. Jag var på rätt väg, och den var nära. Jag fortsatte springa.
*
Jag klev ut i den lilla gläntan. Och såg. Det var människor. Riktiga människor! Jag kände för att springa fram och krama om de, men det kändes inte riktigt passande. Så jag tog ett steg framåt, och ropade:
"-Hello!" De fyra människorna - två vuxna och två barn, ett uppskattningsvis i tonåren, och ett lite yngre - vände förvånat upp ansiktena mot mig och stirrade, som om de inte kunde tro sina ögon. De satt som förstenade, ända tills pappan försiktigt ställde sig upp.
"-Det kan inte vara sant..." Han stirrade på mig med en öppen mun, vars gipor långsamt drogs uppåt till något som kunde vara påbörjan till ett leende. Jag tänkte på innebörden i hans ord, och nickade för mig själv. Nä. 'Det kunde inte vara sant'. Plötsligt gick ett ljus upp för mig. Det kan inte vara sant... pratade de här människorna svenska? Då kunde de väl inte vara infödningar?
Nej. De hade kommit från det sjunkna planet. Precis som jag. Jag kände lättnad i sorgen, att jag inte längra var ensam. Jag log, och tog ett steg närmare mannen.
"-Äntligen." Han verkade förstå vad jag menade, och svarade leende, nickande:
"-Ja. Äntligen."
*
Jag erbjöds sitta ner med familjen vid elden, och vi började entusiastikt prata om hur vi hade kommit hit, vad som hade hänt och hur vi hade klarat oss. Det var så skönt att höra en annans människas röst efter så länge, så samtalsämnet spelade egentligen inge större roll.
Jag fick reda på att de hade tagit sig hit på en vrakbit från planet, och att de hade varit här på ön sedan en tid tillbaka. De hade anlagt vid en av öns andra kuster, och tagit sig in hit till skogen, där de hade stannat. De hade lyckligtvis fått med sig ett elddon - precis ett sånt som jag hade fått tag på - , och lyckats hålla sig vid liv genom att grilla nedfallna kokosnötter som de hade öppnat med vassa stenar.
När jag hörde de här människornas berättelse kände jag mig väldigt primitiv. Jag hade kunnat upptäcka det här redan för flera veckor sen? Och så hade jag bara stannat på stranden, i väntan på bättre. Aja. Det fanns väl inte så mycket man kunde ändra på. Jag lyssnade vidare på mannen, tills plötsligt den äldre dottern avbröt.
"-Du..." Hon mönstrade mig, som om hon plötsligt hade kommit på någonting. "-Jag känner igen dig."
Den yngre dottern kollade upp på henne, och nickade lite försiktigt. Hon kollade snabbt över på mig, och kollade sedan på sin syster igen. De utbytte ett par snabba blickar, och vände sedan sina ansikten mot mig. De kunde inget annat än att gapa.
"-Eric Saade!" Det såg ut som om den äldre systern hade svårt att tro sina ögon.
"-Det kan inte vara sant." Hon skakade på huvudet. Jag fnissade lite för mig själv, och harklade mig sen.
"-Jo. Faktiskt."
Mamman i familjen vände sig mot mig, och sen mot sina döttrar.
"-Vänta lite... är inte det den där killen som finns på affischer överallt i era rum?" Hon skrattade, och den äldre dottern skakade på huvudet. Inte åt frågan, utan för att hon fortfarande inte verkade kunna fatta det. Hon vände upp ansiktet mot himlen.
"-Herregud. Det var inte precis så här jag hade planerat att träffa honom. På en öde ö... efter en flygolycka. Nä. Helknäppt."
Jag skrattade, och sträckte på skoj fram handen mot henne.
"-Trevligt att träffas. Eller ja... 'trevligt' kanske inte är precis rätt ord, med tanke på omständigheterna." Jag skrattade, och hon skakade nervöst min hand...
"-Shiiiet asså."
Lillasystern fnissade, och gjorde en pussmun. Hennes storasyster märkte det inte.
*
När hon hade släppt min hand, kollade jag runt på de andra, som plötsligt kändes nästan lite som en familj. Eller ja, DE var ju en familj, men för mig menar jag. Jag vet inte varifrån den känslan kom, men den berodde kanske på den underbara känslan efter att ha fått sällskap efter så lång ensamhet. Jag kände mig gladare än på länge. Jag log mot de, och drog ett djupt andetag och ställde mig upp, innan jag uttalade orden:
"-Då så. Redo att komma hem?"
De skrattade, och svarade lyckligt, i mun på varandra:
"-Redo."
Nu ni. WOHOOOOO, känner jag bara nu!:D LoveIt!! känner mig på bra humör idag, hoppas ni också gör det! LoveYa!♥/Wanja
