Tack för allt peppande och alla fina kommentarer. Gott nytt år på er, fina läsare! Klockan 00.00 publiceras nästa kapitel här på bloggen! Hoppas ni får ett superbra 2012! xx /Nina & Wanja

Ett leende spreds över hennes läppar när jag sa det, och när jag såg in i Erics ögon såg jag att ännu en fattande bit hade kommit på plats.

---

*

"-Vänta! Stanna!" Precis när bussen börjat rulla insåg jag att jag glömt min mobiltelefon i logen. Bussen stannade och dörren öppnades. Jag hörde Kevin sucka. Med snabba steg gick jag tillbaka till logen där lyckligtvis min mobiltelefon låg kvar. Jag pustade ut, stoppade ner den i fickan och började gå tillbaka. Hur kunde jag vara så glömsk?

"-Så" Log jag när jag äntligen, aldelles andfådd var tillbaka inne i bussen. Precis när jag kommit in började bussen åka igen.

"-Hur lyckas du?" Skrattade Kevin när jag gick förbi honom, men jag räckte bara ut tungan och gick försiktigt längre bak i bussen där Eric satt.

"-Hej" Han klappade på platsen brevid honom på soffan.

"-Hej" Jag log brett och satte mig istället för brevid honom, i hans knä.

"-Så du och Maja är redan bra vänner, eller?" Han skrattade och lade armarna om mig.

"-Haha, verkar så ... Hon är verkligen snäll" Jag pussade honom lätt på munnen.

"-Så du trodde inte hon skulle vara det?" Eric såg på mig.

"-Trodde hon var något annat för dig först" Jag log snett. "-För det är hon väll inte .. jag menar ..."

"-Älskling, klart hon inte är ... Det finns bara du" Han kysste mig mjukt. 'Det finns bara du'. Orden ekade i mitt huvud och jag kände mig otroligt lycklig. Jag var bara hans, och han var bara min.

"-Älskling, klart hon inte är ... Det finns bara du" Jag kysste Milena för att övertyga henne om att det var riktigt sant.

"-Det förstår jag" Log hon.

*

"-Vad ska vi hitta på?" Frågade Milena när hon kommit in i det öppna, stora hotellrummet och slängt sig på den mjuka sängen.

"-För omväxligs skull ... Kanske bara ta det lungt?" Log jag och hon nickade glatt till svar. Nu när turnen var igång var det inte många stunder vi bara kunde mysa, så det var rätt att ta vara på dom. Jag tog av mig skorna och gick och satte mig i sängen brevid Milena som just slagigt på tv:n.

Vi låg i sängen och zappade mellan kanalerna en stund, men inget verkade speciellt intressant - så jag stängde av tv:n igen.

"-Jag är hungrig" Sa plötsligt Milena med allvarlig röst och såg på mig.

"-Du menar, hungrig eller hungrig?" Jag kysste henne passionerat och hon fnissade.

Efter en stund hittade vi en meny på det lilla bordet i hotellrummet. Jag räckte Milena den.

"-Ta vad du vill ... Det kommer på hotellräkningen" Jag log snett och hon skrattade.

"-Vem betalar den då?"

Vi satt på vår balkong och åt varsinn toast i solskenet när min mobil plötsligt ringde. När jag låste up Iphonen möttes jag av en konstig syn. Nån hade bytt min bakgrundsbild ... Det måste ha hänt när jag glömt mobilen i logen. Istället för att tänka för mycket svarade jag.

"-Hallå?" Svarade jag med ett leende på läpparna.

"-Vi vet vart du är" Hörde jag en bitchig tjejröst.

"-Vad menar du?" Frågade jag med rynkad panna. Vem var det?

"-Vi ska fan döda dig" Skrattade hon och jag lade snabbt på. Jag hade inte haft något problem med haters den senaste tiden ... De flesta hade varit glada för mitt och Erics förhållande. Snabbt bytte jag bakgrundsbilden som föreställde mig med ett kryss över ansiktet till den jag haft innan - en bild på mig och Eric.

"-Vad var det där om?" Frågade Eric oroat och såg på mig med allvarlig blick.

"-Jag vet inte ..." Jag försökte att inte överreagera. Det skulle göra Eric för orolig, men han måste sett rädslan i min ögon, för han tog min hand och såg på mig.

"-Vem var det?"

"-Jag vet inte!" Sa jag ännu en gång och kollade samtalslistan. Okänt nummer, såklart.

"-Vad sa dom?" Eric blev bara ännu oroligare när jag lade iphonen på bordet och drog handen genom håret.

"-Inget viktigt ..." Svarade jag.

"-Klart det var ... vad sa dom?" Eric smekte min hand med tummen. Jag suckade och tog ett djupt andetag.

"-Bara att ... de visste var jag var och att de skulle döda mig ..." Jag blickade ut över hustaken.

"-Vad fan ... Det skulle aldrig någon göra" Eric ställde sig upp och kom för att krama om mig. Antagligen inte ... Tänkte jag, men känslan i magen av att någon hatade mig så mycket - var inte den bästa.

Vi väntade in Tomas och resten av teamet innan vi gick ut från hotellet. Tomas hade tydligen bokat bord på någon restaurang inte så lång från hotellet. Jag tyckte det skulle bli roligt att lära känna hela teamet lite bättre, så jag såg fram emot middagen. För jag ingick i teamet nu. Team Saade, som för drygt ett år sedan bara hade existerat i drömmarna.

---

Så! Kände mig så snäll så det blev ganska långt kapitel nu .. :) Nyårskapitel kan vi väll säga! Då får ni kommentera lite extra också ♥ Kramar /Nina ♥ (Och nej .. jag har inte slutat skriva ;))

"-Men du, du ska väl inte gråta" Eric torkade hennes kind med baksidan av handen. Det kändes som jag ville gå därifrån, men stod stelt kvar. Vem var hon? Var den enda tanken som slog mig.

"-Jag kan inte fatta hur snabbt allting har gått och att vi ses igen" Skrattade hon tyst och såg sedan mig stå och iakta dom med en forskande blick.

"-Du måste vara Milena" Hon kom emot mig och oförberett mötte hon mig i en mjuk kram. Jag skrattade lite oförstående och såg på Eric över hennes axel och insåg plötsligt att mitt skratt måste låtit frukstansvärt tillgjort och bitchigt.

"-Det är Maja" Skrattade Eric åt mitt ansiktsuttryck. När 'Maja' släppt mig såg jag bara ännu mer oförstående på Eric.

"-Hon har gått igenom samma som jag... Jag menar, det var hennes familj som klarade sig till ön, också" Eric lade armen om mig.

"-Jag har hört mycket om dig" Skrattade Maja och jag oron började smälta.

"-Har du?" Jag log mot Eric. Såklart.

"-Bra saker" Skrattade Maja.

"-Asså shit. Trodde du hade glömt mig" Log hon sedan och kramade Eric snabbt igen. Inte på det förälskade sättet, utan på ett helt annat sätt. Det gjorde mig lugn. Tänk var mycket de fått lida gemensamt. De var nog de enda som förstod hur svårt det egentligen varit för dom.

"-Maja, klart jag inte har... Har bara haft så mycket på senaste tiden" Sa Eric med lite dåligt samvete i rösten. Det var ju mer än ett halvår sedan händelsen.

"-Förstod det..." Log Maja och hon slog sig ner i en av fåtöljerna. Jag och Eric gjorde detsamma, eftersom vi hade gott om tid. Eric sträckte sig efter en vattenflaska och drack allt på några sekunder. Efter en konsert var han alltid utomordentligt törstig.

"-Ni, jag måste verkligen duscha, men jag är strax tillbaka" Eric försvann ut ur rummet med ett leende.

*

"-Hur stod du ut?" Frågade Maja efter att vi pratat en stund. Hon lutade sig tillbaka i fåtöljen.

"-Det gjorde jag inte" Log jag lite halvt. Tiden utan Eric var bara som en mörk fläck i mitt liv. Jag ville inte minnas.

"-Hur stod du ut?" Frågade jag henne och konstigt nog skrattade hon bara.

"-Det är svårt att försöka leva sig in i hur det var egentligen... Men allt blev bättre när vi hittade Eric och började planera hur vi skulle hem" Hon gjorde en paus, och jag såg att hon hade lite svårt att berätta.

"-Han ville verkligen det. Komma hem till dig." Log hon och jag log tillbaka.

Jag och Maja satt och pratade en stund. Hon var verkligen jättesnäll och rolig. När vi pratade kändes det som om vi känt varandra i evigheter. Jag berättade om i princip hela tiden utan Eric och hon lyssnade på varje ord. Hon berättade om tiden på ön, och jag fick reda på detaljer Eric aldrig berättat. För mig hade det aldrig varit viktigt att Eric skulle berättat, och för Eric hade det ju också varit en mörk tid. Jag fick reda på ljuspunkterna från mardrömsresan. Då de och Eric hittat varandra - då de klättrat efter kokosnötter - då de suttit vid elden och gråtande pratat om allt och inget - då de börjat bygga 'flotten' för att komma hem - då de blivit upplockade av helikopterna. I allt det hemska hade de ändå haft några bra stunder. Jag log för mig själv.

Jag böjde mig fram och kramade om henne.

"-Se så snabbt det går" Skrattade Eric när han kom in i rummet igen, med vatten droppande från håret. Jag och Milena släppte varandra och lutade oss leende tillbaka i fåtöljerna.

"-Visste att ni skulle komma bra överens" Log Eric och satte sig i fåtöljen samtidigt som han tog upp sin telefon ur fickan. Antagligen för att twittra.

Eric såg upp från telefonen mot mig.

"-Hur är det med Madde? Och Daniel och Anna?" Milena såg lite oförstående ut med förstod snabbt att det var min syster, pappa och mamma.

"-Vad är det Maja?" Eric såg på mig.

"-Det är bara..." Jag tog ett djupt andetag.

"-Madde hade fått i sig något gift när vi hamnat i vattnet, du vet när flotten sjönk, så det har varit lite problem med det..." Jag svalde tårarna och försökte le normalt. Milena tog min hand, och konstigt nog var det hon som ställde frågan:

"-Men hon är okej nu?"

"-Mm. Men hon måste ta sprutor varje dag. Spåren sätter sig så hårt" Jag försökte ännu en gång pressa ur mig ett leende, men i situationen gick det inte speciellt bra. 

*

Jennifer knackade på dörren.

"-Vi drar till hotellet nu. Kom, eller så får ni gå" Jag skrattade och reste mig.

"-Ska vi inte hitta på något imorgon, Maja?" Frågade jag och såg på Eric som glatt nickade.

Ett leende spreds över hennes läppar när jag sa det, och när jag såg in i Erics ögon såg jag att ännu en fattande bit hade kommit på plats.

Kommentera gärna vad ni tycker om det nya designen! Gamla krånglade, så vi var tvungna att göra en ny! Puss!

/Nina

Innan jag somnade tänkte jag igenom den underbara dagen. Jag hade sjungit på min första konsert. Bättre kunde det knappt bli ... Jag log för mig själv. Jag hade hela sommaren framför mig.

---

"-Hallå? Vakna nu, sömntuta!"


I nästa sekund kände jag något kallt - och blött - mot mitt ansikte. Jag kom snabbt upp på fötter.

"-Vafan gör du!??"


Edin flinade.

"-Eric tyckte att du var för söt för att bli väckt. Så jag tog på mig uppdraget."


Jag suckade tungt, och tog sen upp den blöta handduken från golvet. Han verkade vara piggare än jag, och hann precis hoppa undan innan den träffade honom i huvudet. Istället träffade den någon annan, som precis kom ut ifrån toaletten.

"-Aaaah!!"


Jag slog händerna för munnen.

"-SHIT!"


Sen såg jag vem det var. Det gjorde Edin tydligen också. Han kunde seriöst inte sluta skratta. Ganska snart låg han på golvet, dubbelvikt, och höll på att kvävas av ständiga skrattattacker. Jag kastade mig fram till offret.

"-ERIC!"


Han lyfte försiktigt av sig den blöta handduken, och kisade på mig. Vattnet droppade från hans hår, och hans tröja var ganska så... plaskblöt. Jag fick bita mig i läppen för att inte börja skratta själv. Men sen slog jag armarna om honom, utan att bry mig om att jag blev blöt.

"-Förlåt!! Det var inte meningen..."


Han bara skrattade.

"-Är det så här man säger godmorgon?"

"-Det var inte meningen att den skulle hamna på dig" Pep jag skyldigt och kysste honom snabbt. Sedan släppte jag honom, tog upp handduken som fortfarande droppade av vatten och innan Edin hunnit reagera var hans ansike lika blött som mitt och Eric's.

"-Så. Kvitt" Jag log nöjt mot Edin.

Klockan började närma sig tolv när bussen stannade utanför hotellet i centrala visby. Fortfarande klädd i samma mjukisbyxor klev jag ur bussen ut i solskenet. Jag hade fått ihop alla saker i min väska igen, som under timmarna på bussen hade blivit rejält utspridda på min säng. Trots att det varit mysigt att sova på bussen såg jag fram emot att sova i en fast säng igen.

I lobbyn tog någon hand om väskorna och vi fick nycklarna till våra rum. Som tur var fick jag dela rum med Eric. Annars hade alla varsitt rum. Vi tog hissen upp till tredje våningen och jag låste upp den vita hotelldörren med siffrorna "345". Om lite mer än en timme skulle vi vara vid bussen igen - för att ge oss iväg till konserten.

Hon log mot mig en sista gång innan hon släntrade av scenen. Jag jag henne en slängkyss, och vände mig sedan till den galna publiken. Jag tog ett djupt andetag, och ropade sen:

"-Förlåt så himla mycket för förut."


Jag kollade upp på Eric, som nu hade kommit in i bussen. Han satte sig ner brevid mig och tog tag i min hand. Jag skrattade.

"-För vad?"


"-För att du blev utsatt för det där..."


Han såg skuldmedveten ut. Jag höjde handen och rufsade om honom i håret.

"-Ingen fara. Jag får väl vänja mig. Förresten var det bara lite kul." Jag log så stort jag kunde.


Men han såg tvivlande på mig.

"-Kul att de kastade typ saker på dig?"


Nej. Det hade inte varit särskilt roligt alls. Jag kunde inte komma ifrån tanken att flera tusen tjejer måste hata mig...  Men det behövde Eric inte veta. Så jag försökte le.

"-Som sagt, jag får väl vänja mig." Sen la jag till: "-Förresten är det värt det."


"-Värt det?" Jag nickade.


"-Om det är så här det ska vara för att jag ska få vara med dig, då är det värt det."


Han kollade med sorgsen blick på mig. Öppnade munnen. Men stängde den igen. Och nickade sen.

"-Okej. Om du säger det..."


Det verkade inte funka. Så jag lade fingret över hans läppar, kollade honom i ögonen, och sa:

"-Jag lovar."

Milenas perspektiv:

Jag log för mig själv. Hon kunde vara högst tretton, men såg betydligt äldre ut. Tårar - antagligen av glädje, eller kanske chock - rann nerför hennes kinder ner Eric kramade om henne. Jag såg hur hans mungipor åkte upp, och han höll om henne lite extra innan han släppte henne, frågade efter hennes namn och gav henne CD:n och tröjan.

Som vanligt. Som han brukade göra. Men han verkade aldrig tröttna på det.


Han kramade om henne en sista gång, torkade hennes tårar och gav en kyss på kinden innan Linda kom fram, lade armen om hennes axlar och hjälpte henne tillbaka till hennes plats i publiken.


Jag kunde ha blivit avundsjuk. Flippat ur. Men det gjorde jag inte. För jag visste att han var som allra lyckligast i såna här ögonblick. När han fick göra andra människor lyckliga. Och om han var lycklig, var jag också lycklig.



*

Nu hade sommarturnen börjat. Trött, men utomordentligt glad, slog jag mig ner på en stol och började snöra av mig skorna. Jag tyckte mycket om stunderna efter en konsert då jag för ett par minuter var ensam för att återhämta mig. Några minuter jag kom bort från allt. Visst var det precis det jag ville göra, och jag älskade att vara i det livet jag var i - men det var så stort ibland, att jag knappt hängde med.

*

När jag kom in i Eric's loge efter den snabbaste dush jag någonsinn tagit var en tjej i full färd med att föna hans hår. Utanför skynket och scenen, bara några meter från oss stod flera hundra tjejer och väntade på att Eric skulle komma ut. Jag hörde dom ropa hans namn. Jag såg Eric le mot sin spegelbild. Han trivdes.

"-Hej" Eric vände blicken mot mig när han såg mig och nickade mot tjejen som just fixat hans hår.

"-Tack så mycket, det går nog bra nu" Tjejen log och rodnade lätt och Eric ställde sig upp.

"-Det är nog en del som väntar på dig där ute" Skrattade jag och han tog min hand. Vi gick ut genom en dörr bakom scenen och gick genom en smal gång. När jag hörde hur ropen kom närmare och såg lyckliga ansikten stannade jag upp och släppte Eric's hand.

"-Jag stannar nog här" Han log till svar och gav sig ut till alla händerna som sträckte sig efter honom, kastade en sista blick på mig, och mötte sedan ropen efter honom.

Jag stod gömd och såg på en stund, men bestämde mig sedan för att ge mig iväg till tourbussen. Vi skulle ha en till konsert direkt, dagen därpå, och behövde därför sova på bussen den här natten. Jag hade alltid velat sova i en tourbuss någon gång. Jag insåg att jag lät som ett litet barn i mina tankar och log smått för mig själv.

Teamet höll på att packa ihop för att åka. På vägen till logen för att hämta mina saker mötte jag Alex som bar på en låda. Jag frågade honom om han behövde hjälp, men han bara skrattade, ställde ner lådan, spände musklerna och sa att han minsann var en riktig man. Jag bara skrattade. Han var bara för rolig.


Eftersom jag ändå inte verkade behövas någonstans, bestämde jag mig för att jag lika gärna kunde gå tillbaka och kolla när Eric gav autografer. Jag hittade en bra plats mella två skynken där jag kunde se ut. Och ingen kunde se mig. Trodde jag. Plötsligt hörde jag en röst, som ropade:


"-DÄR ÄR HON!!"


Va? Vem? Jag kollade upp och såg den som ropade.

Hon pekade på mig.

"-DÄR!"

Jag ville gömma mig. Men det var försent. Alla hade redan sett mig.

---

2 dagar tills Timeless börjar! Jag och Wanja försöker att få redo ett par kapitel nu, och jag hoppas verkligen att novellen blir lika bra som vi tänkt oss, haha. Känner mig lite sådär halvmotiverad just nu ... Är ju så mycket annat att fixa nu inför jul ... Lova att ni kommenterar nästa novell lika bra som ni gjorde i början av At the Break of Dawn? :D Nädå, men statistiken sjönk rejält nu på slutet av novellen... Tänkte bara kolla om ni fortfarande är nyfikna på nästa novell? Ni får ju alltid tipsa om novellen och kommentera, så blir vi lite mer peppade!  ♥ Puss! Och snart ... God jul, fina ni! / Nina

En bit ifrån kaoset satte Eric ner mig, torkade mina kinder och kysste min panna, så snabbt att jag knappt hann känna. Röken var långt borta. Stanken av död likaså, men luften kändes så fel - Jag ville bara långt bort. Våra fötter snubblade mot parkeringen där Eric's bil stod. Utan ett enda ord klev jag in i framsätet och stirrade tomt framför mig. Eric startade bilen, tog mitt ansikte i sina händer och såg mig i ögonen.

"-Du. Det ordnar sig. Tänk inte för mycket, än" Med det var för sent. Eric försökte behålla lugnet, men jag såg i hans blick att han precis som jag helst skulle vilja skrika, gråta. Jag skymtade ett par rödgråtna ögon, svarta och nedkladdade, i backspegeln - och insåg först inte att de var menade att vara mina.

Bilköerna kändes hundra gånger längre än vanligt, jag mådde illa, och vägen korsades ständigt av ambulanser och polisbilar. Vägar var avspärrade och människor sprang omkring, i förtvivlan att så snabbt som möjligt komma undan.

"-Vad hände?" Orden slank bara ur min mun i en tårfyllt mening. Det lät som om jag just vaknat upp från att ha varit medvetslös, och det skrämde mig själv.

"-Älskling. Jag vet inte." Eric fortsatte att med hård blick se ut genom fönstret och behålla lugnet, för min skull, men hans händer tryckte hårt mot ratten som om han när som hellst skulle kunnat krossa den i småbitar i sina händer.

*

Snön hade smält och dragit med sig alla spår från attacken. Det låg inget fönstersplitter på gatorna, inga spår efter skadade människor, och det var inte längre en polis i varje gatuhörn. För många, var händelsen nästan borta ur deras minne, men för flera hundra människor hade spåren satt sig för djupt i hjärtat. Så djupt, att de aldrig, aldrig skulle kunnat suddas ut. Det var de som hade förlorat någon de älskat.

Hej alla fina läsare, tack för att ni läser och skriver ... Det peppar oss och gör oss glada varje dag! Utan era fina ord och all bra respons, tips och kritik, skulle vi nog inte skrivit så här mycket som vi gjort ♥

Nu har vi kommit till kapitel 54 av andra novellen, det är helt sjukt vad snabbt det går ... Denna novell går snart mot sitt slut! Imorgon publiceras det SISTA kapitlet av At the Break of Dawn! Detta kapitel kommer bli extra långt, och därför kommer inget 'litet' kapitel idag - Vi samlar allt till ett riktigt bra nu på slutet! Hoppas det går bra för er!

Antagligen hade ingen föreställt sig att novellen skulle sluta just nu - när det händer mycket - men snart, snart efter novellens slut kommer del tre - Antagligen den sista novellen om Milena. Vi får väl se vad som händer sedan? Kanske har ni tröttnat? ;)

Vi ska försöka att göra den tredje novellen till den bästa - lägga tid på den under jullovet, få in mycket av alla önskemål, uppdatera mycket .... Då får ni ta och kommentera lite extra också, haha ♥ Nu kommer vi till frågan! Vad heter novellen? Ni får gissa :D LEDTRÅD: Den är 3:52 minuter lång och är ännu en av Eric's låtar! Någon som kan komma på låttiteln som är namnet på den sista novellen ?

Puss på er alla. Ni är bäst!

En fråga till! Vad minns ni mest från del 1 - SO PUT YOUR HEARTS IN THE AIR? För oss känns det som evigheter sedan ♥

Jag hörde Thea och Eric skrattade från musikrummet och kände ett litet stygn av saknad. Saknad till att ha så mycket framför sig, att längta till.

---

När Thea och Victor hade gått, stängde jag försiktigt dörren efter mig, och vände mig om mot Eric. Och andades ut. Sen kollade jag frågande på honom.

"-Hon var väldigt entusiastisk, måste jag säga. Men trevlig."


Jag log.

"-Jag vet."


Han tog mig i sin famn och kysste mig mjukt. Jag kramade om honom och lade sen huvudet på sne.

"-Jag är hungrig."


Han skrattade.

"-Igen?"


Jag kollade på honom en stund utan att säga något, sen tog jag honom i handen och började leda honom mot sovrummet. Leende drog jag med honom ned på sängen. Han verkade fatta poängenm och skrattade.
Så jag upprepade:

"-Hungrig."



Erics perspektiv:

"-Jag är hungrig."


Jag kunde inte annat än skratta åt hennes replik. Vi hade ju nyss ätit frukost. Så jag log och frågade henne:

"-Igen?"



Istället för att svara tog hon mig i handen och började dra mig bort mot vardagsrummet. Som vi gick förbi. Vidare till sovrummet. Hon föll ner på sängen och drog mig med sig, innan hon tog tag i mitt skärp. Haha. Nu fattade jag. Och jag hade inte precis något emot det. Så jag skrattade och la min hand på hennes midja. Sen viskade hon, i mitt öra:

"-Hungrig."



*



Milenas perspektiv:


Klockan på nattduksbordet visade 16.07. Jag slöt ögonen och kände Erics armar om min kropp. Jag kurade in mig lite mer i hans famn och bara njöt av att andas in hans lukt, hans närvaro och hela känslan. Jag kände hur han kramade om mig lite hårdare. Plötsligt kände jag hur jag blev jättepigg.

"-Du?"


Jag kände hur Eric väntade på att jag skulle fortsätta.

"-Vi har ju typ hela dagen kvar. Kan vi inte göra något?"


Han skrattade.

"-Allra helst skulle jag bar ligga här och mysa med dig." Han kysste mig i nacken, och jag log.


"-Hahaha, du är för gullig."


Jag vände mig om i hans famn, så att jag kunde se honom i ögonen.

"-Jag med."


Han skrattade, och kysste mig.

"Amen dåså. Bara att stanna kvar."


Jag skrattade och gav honom en puss.

"-Ja."


Jag försökte slappna av ett tag, men det gick inte. Jag var för sprallig.

"-Eric?"


Skratt.

"-Ja, älskling?"


"-Kan vi inte gå på stan. Jag måste röra på mig."


Han log, och blinkade.

"-Har vi inte gjort det tillräckligt redan?"


Jag boxade till honom på armen, och han log flirtigt mot mig.

"-Haha, sant ju. Men visst, vi kan gå på stan. Du har rätt. Det kan bli skönt att komma ut."


Han ställde sig upp, och jag satte på mig klockan.

"-Ska vi gå ut och äta sen också?"


Han nickade.

"-Ohyes. Jag vill ha thailändskt!"


"-Jag vill ha kokosnöt." För sent insåg jag att det lät ganska fel. Men han bara skrattade och lyfte upp mig i sin famn.


"-Jag vill ha dig."



*



Jag kastade en blick på mitt armbandsur.


20.23


Vi hade precis kommit ut från den Thailändska restaurang vi hade ätit på, och började åter en gång gå ner för Drottninggatan. Plötsligt såg jag någon en bit bort.


"-Adam!" Jag hade inte träffat honom sedan i somras. Innan jag hade blivit ovän - och vän igen - med Emelie. Var de fortfarande ihop? Medan tankarna vandrade omkring i mitt huvud höjde jag en hand för att vinka åt Adam. Först verkade han inte se mig. Men när han gjorde kom han fram och gav mig en kram.


"-Milena!" Han log stort och frågade:


"-Hur mår du?" Jag lutade mig tillbaka.


"-Bara bra. Men var är...?" Jag hann inte ställa klart frågan. En hög smäll avbröt mig. Adam hade tydligen också hört den, för vi kollade samtidigt åt det håll den hade kommit ifrån.


Vad ingen av oss just i det ögonblicket visste var att... det här skulle komma att förändra våra liv. För alltid. Det enda vi just då kunde tänka på var att undra vad det där hade varit? Samtidigt som jag släppte taget om Adam och tog tag i Erics hand hörde jag den andra smällen.

Och en tredje.

Och en fjärde.


Vad händer?


En femte smäll hördes. Ett fruktansvärt tumult uppstod. Folk skrek. Jag klämde åt hårdare om Erics hand, för att vara säker på att han inte skulle försvinna i kaoset. Förutom det var jag inte säker på nånting.


Vad händer?


För varje sekund som gick, började allt klarna. Vetskapen om vad som höll på att hända stärktes bara genom folks skrik:


"-Någon skjuter!"


"-Han har gevär!"


"-Det är bomber!"


Jag kunde fortfarande inte förstå det. Vad hände egentligen. Plötsligt hörde jag Erics röst i mitt öra.

"-Kom. Vi måste härifrån. Fort!"


Jag drog mig närmare honom, och skulle precis följa med, när jag hörde det. Det som gjorde att jag stannade upp. Det som gjorde att jag vände om, och kastade mig rakt in i tumultet.


Det var ett blodisande skrik. Jag skulle känna igen det i överallt. Var jag än var.












Det var Emelies.

---

Förlåt för att ni har fått vänta så länge, men nu är kapitlet här iaf!!:D Hoppas ni gillar det! KOMMENTERA! LoveYa/Wanja♥

Btw, här är mina topp tre favoriter från varje album:


Masquerade: 1. Break of Dawn, 2. It's Like That With You, 3. It's Gonna Rain

Saade Vol. 1: 1. Me and My Radio, 2. Timeless, 3. Stupid With You

Saade Vol. 2: 1. Fingerprints, 2. Backseat, 3. Feel Alive

VILKA ÄR ERA?;)♥

---

Thea och Victor satte mitt emot oss och såg enormt lyckliga ut. Kära. Jag var väldigt glad för Thea, att hon äntligen hittat någon som var värd henne - hon var en så fin tjej.

Jag reste mig från bordet för att bryta tystnaden.

"-Är ni hungriga?" Sa jag och gick för att hämta frukosten som vi plockat fram på diskbänken, och log samtidigt mot Thea och Victor.

"-Nejtack, det är bra!" Skyndade sig Thea fort att säga.

"-Inte för mig heller, men tack ändå, vi åt lunch nyss" Victor log mot mig och flätade in hans fingrar i Theas. Jag skrattade åt min och Eric's mattider och tog fram smörgåsarna vi gjort iordning innan vi hade fått besök.

Thea och Victor var otroligt avslappnade med Eric, men jag såg Thea ibland bara sitta och stirra på honom och sedan sätta blicken på något annat för att ingen skulle komma på henne.

"-Jag måste få se lägenheten!" Plötsligt avbröt Thea det aning stela samtalet om vad Victor jobbade som, och log mot mig.

"-Jag kan visa er runt" Log jag, och innan jag hunnit ställa mig upp var Eric också redan på väg för att visa dom de få, men fina, rummen i vår mysiga lägenhet.

"-Vardagsrummet" Jag visade Thea och Victor att gå in. Thea såg som förtrollat på det öppna rummet med panoramafönsterväggen.

"-Det är så öppet och ljust" Log hon och tog några långsamma kliv närmare fönstret. Utanför fönstret snöade det lite, och de grusblandade vallarna vid vägkanten täcktes av ett tunt, vitt täcke. Eric lade armen om min midja och jag log. Jag hade aldrig tänk så mycket på hur fin lägenhet vi egentligen hade till skillnad från många andra. Jag hade mest tänkt på att få vara med Eric när jag flyttat hit.

"-Mm" Log jag och vi gick vidare.

"-Sovrummet" Jag öppnade försiktigt, men innan Thea satte foten innanför tröskeln stoppade jag henne.

"-Jag varnar er ... det är inte speciellt städat"

"-Det gör inget ... Jag är van" Skrattade Victor och log menande på Thea, som rodnade svagt och klev in i rummet. Täcken, kuddar och kläder låg utspridda över golvet och sängen, och jag ångrade att jag inte städat innan de kom. Dock lyste solen in genom fönstret och bildade ett mönster på mattan som speglade sig i speglarna på garderoberna.

"-Vad fint" Sa Thea och satte sig på den obäddade sängen.

*

Vi hade snart kommit till musikrummet. När jag öppnade dörren kunde Thea inget annat än att bara stirra.

"-Gissar att det är här du skriver låtar?" Log hon mot Eric som skrattade.

"-Delvis, ja"

Thea och Victor tog en runda och kollade på sakerna. Thea stannade vid den framplockade gitarren.

"-Får jag testa?"

"-Absolut, gör det" Eric gav henne en chest att ta upp den.

Efter en stunds övertalande spelade även Eric en låt för oss, och jag kunde inte låta bli att känna mig lite stolt över min pojkvän.

*

Medan Eric visade något för Thea gick jag och Victor ut i köket för att fixa iordning lite kaffe. Victor var väldigt snäll, och lagom pratsamm. Han var avslappnad att umgås med.

"-Så, hur länge har du och Thea känt varandra?" Frågade jag nyfiket och tog fram kaffet ur skafferiet.

"-Inte så länge" Skrattade han och lutade sig mot bordet.

"-Det är roligt ... Eller jag menar ... Att Thea äntligen har hittat någon" Kommentaren som skulle verka trevlig lät mest konstig från min mun.

"-Mm, tur att det blev jag då" Skrattade han.

Jag hörde Thea och Eric skrattade från musikrummet och kände ett litet stygn av saknad. Saknad till att ha så mycket framför sig, att längta till.

---

Hoppas det blev okej nu, är lite trött och fantasilös ... Lovar att skriva mer och bättre under jullovet då jag har mer tid :D Men kommentarer skadar ju aldrig ♥ Ni är så fina! Puss/ Nina

Jag tappade upp ett varmt bad. Mina fötter var fortfarande en aning frusna. När jag klätt av mig kläderna och lade mig i det varma vattnet kände jag saknad till Bora Bora, de mysiga dagarna, bara jag och Eric, sol, värme och de färgglada fiskarna. Alla minnen var så ljusa. Allt som hänt innan all dramatik kändes så lätt och ljuvt. Kärleksfullt, ungt. Men allt efter olyckan var så starkt. Ett band som aldrig kunde brytas. Det var det som den andra ringen på mitt ringfinger symboliserade. Jag tog av mig den, sköljde den i den varma vattnet och såg nästan små bokstäver blänka på den, trots att det bara var en inbillning. Styrka & hopp.

---

Jag kände kylan slå emot min kropp när jag klev ur badkaret. Jag skyndade mig att vira en handduk om mig, dra ut proppen och låta vattennivån sjunka. Jag vände mig mot spegeln och såg på mig själv. Det mörkblonda håret var vått, jag huttrade smått, men i övrigt såg jag helt okej ut. Inga mörka ringar under ögonen, inga superstora finnar som genast förstörde hela uppsynen, inga nedåtpekande mungipor.

Jag log. När jag kände efter så kände jag mig faktiskt väldigt bra. Bättre än på länge. Och jag visste vad det berodde på. Allt var så underbart just nu, jag hade fått börja med det jag ville, hade inga problem, visste äntligen vad jag ville med mitt liv. Och framför allt: Eric var hemma. Hos mig. Inte borta någonstans på en öde ö, utan här.

Det kändes som om vi hade hittat tillbaka till varandra väldigt bra efter alla olyckor och misstag. Jag tror till och med att vi kom ännu närmare varandra nu efteråt. Så på så sätt kanske uppehållet - eller ja, det ofrivilliga uppehållet - i vårt förhållande hade fört med sig nåt bra ändå?



Fast nej.


Jag skulle aldrig kunna tänka på den där hemska tiden som om den var något bra. Aldrig någonsin. Vi hade båda två fått uppleva saker som hade skakat oss mer än något annat. Men vi hade fått oss en tankeställare. Vi hade lärt oss att inte ta allt självklart. Vi hade förstått att, när som helst, kunde hela ens värld slås i spillror. Vi hade lärt oss att uppskatta det vi hade. Njuta av varje liten minut tillsammans. Och det gjorde vi definitivt. Jag iallafall.

Jag började torrblåsa håret och lät alla tankar försvinna ur mitt huvud för ett tag. Det var skönt att bara släppa allt för några minuter, hur underbart det än var.  När mitt hår var relativt torrt, tog jag på mig BH:n och ett par rena trosor, och tänkte precis ta på mig resten av kläderna när jag kom på att klockan var väldigt sent.


23.43


Isåfall skulle jag ju ändå gå och lägga mig snart. Jag brukade fortfarande sno Erics lila konsertlinnen att ha som nattlinnen. Eftersom jag hade glömt de på flera olika ställen - hos mina föräldrar, hos Emelie och på ett antal andra ställen - började han få ont om dem. Jag log för mig själv. Kanske borde jag köpa några nya till honom nån gång.


Jag skyndade mig att borsta tänderna, tvätta ansiktet, och dra borsten genom håret några gånger, innan jag virade en torr, stor handduk om mig och gick ut i den kyliga hallen. Jag kände tröttheten slå emot mig, och såg till att skynda mig fram till sovrumsdörren innan jag föll ihop på hallgolvet.



*



Det var mörkt inne i sovrummet. Eric kanske sov redan? Jag drog försiktigt igen dörren bakom mig, och undvek att tända några lampor som eventuellt skulle kunna väcka honom. Jag gick med tysta steg fram till byrån och öppnade byrålådan för att ta fram mitt "nattlinne", men hittade det inte.


Äh.


Strunt samma. Jag lät handduken falla till golvet och kände direkt hur jag rös. För att så snabbt som möjligt komma under täcket tog jag några skutt över mattan och landade i sängen - kanske gjorde jag lite för mycket väsen av mig, för precis när jag hade dragit täcket över mig kände jag ett par varma händer mot min midja, och strax efter hörde jag Erics röst:


"-Mil... Vad gör du?" Han skrattade, och jag vände mig mot honom, och viskade, eftersom jag fortfarande inte var riktigt säker på om han sov eller inte:


"-Oj. Väckte jag dig?" Han kunde bara vagt se konturerna av hans ansikte i mörkret när han skakade på huvudet.


"-Nädå. Jag tänkte vänta på dig innan jag somnar." Jag drog efter andan. Oups. Och jag hade inga kläder på mig. Äsch. Han hade säkert inte hunnit se mig. Förresten var han ju min pojkvän.


"-Så du har varit vaken hela tiden?" Jag kollade förbryllat på honom, och han skrattade.


"-Haha, yes." Han log, och lade sen till: "-Förresten verkar det som om du äntligen har lärt dig hur du ska klä dig."


Jag suckade. Mina förhoppningar hade tydligen inte varit särskilt mycket att lita på. Jag slöt ögonen.


"-Förlåt. Det var inte meningen att du skulle bli provocerad." Han la ett finger mot mina läppar, och viskade lågt:


"-Fel, älskling. Det heter attraherad, inte provocerad." Det gick inte att ignorera pirret som spred sig från maggropen och ut i hela kroppen.


"-Jaså du. Är du verkligen säker på att det är så?" Han log ett kaxigt leende, och drog mig närmare sig.


"-Helt säker."


I nästa sekund kände jag hans heta läppar mot mina, och ett par mjuka armar om min midja. Jag kysste försiktigt tillbaka, och lät mina händer vandra runt hans bröstkorg, så att de tillslut vilade på hans skulderblad. Jag drog mig ännu närmare honom, och släppte sedan för en sekund hans rygg, bara för att fläta in mina fingrar i hans hår. Det hade blivit lite längre på sistone. Han hade klippt det jättekort efter att han hade kommit hem strax innan jul, men nu hade det vuxit ut igen... Och jag gillade det. Mycket. Jag släppte hans läppar för en sekund.


"-Du, lova att inte klippa dig." Han kollade förvånat på mig.


"-Va?" Jag skrattade. Sen verkade han fatta.


"-Jaså. Haha, men..." Han verkade försöka komma på något att kompromissa med. "-Isåfall får du lova att lämna det där nattlinnet i byrålådan i fortsättningen också."
Jag fnissade.


"-Din galning."


Han skrattade, men rullade sedan runt, så att han låg ovanpå mig. Han log kaxigt och kollade på mig med het blick.


"-Och hur definierar du galning?"


Jag ignorerade hans fråga, och flätade återigen in fingrarna i hans hår, och drog ner honom över mig. Han protesterade inte, och lät sig villigt dras med. Han rullade över på sidan igen, och kollade mig i ögonen. De brann som eldar, men han försökte låta lugn när han viskade:


"-Du är sjukt het, det vet du va?" Jag skrattade.


Oförmögen att säga någonting, pressade jag handflatorna mot hans bröstkorg, och lät de glida ner till magen, där de stannade på hans sixpack. Jag kände hur han lät sina fingrar smeka min midja och vandra över min rygg. Jag rös till, och pressade mig ännu närmare honom när hans hand gled under mitt BH-band, och mjukt började smeka mina skulderblad.



Jag suckade lyckligt.





Och insåg att jag aldrig skulle kunna släppa honom.

---

Sådärja! Sorry för att det inte kom något kapitel igår, men man har inte alltid sina bästa skrivardagar. Så nu fick ni ett relativt långt nu istället;) KOMMENTERA! LoveYa/Wanja♥

Melodin som löpte i mitt huvud framkallade alla de minnen, de känslor och den tomhet som jag hade den tid jag var ensam. Vanligvis skulle jag börjat gråta vid tanken av det, men nu kändes det mer som inspriation. En källa att hämta ifrån. Orden som hamnade på pappret och gång på gång spelades upp för mig i mitt huvud var en låt, efter vad jag själv upplevt. Som en dagbok. Låten var bara det första kapitlet i den. Det kunde bli så mycket mer. När jag efter en stund fyllt sidan och kände mig nöjd var allt som stod där bara som en liten bråkdel av allt jag tänkt på under en ynka sekund. Att så många ord var en så liten del av ett minne. Jag läste igenom allt med ett leende på läpparna, trots att bilden jag såg av mig själv var sorglig kände jag mig nöjd.

"-Så" Log jag mot Eric.

"-Va?" Han såg oförstående upp på mig från sina papper.

"-Klar" Skrattade jag och gav blocket till Eric.

"-Hur? Hur gick det så snabbt helt plötsligt?" Eric granskade de väl utvalda orden på det linjerade pappret.

"-Eller alltså ... Jag vet inte om det är bra, men vi kan ju ..." Tänk om det jag skrivit var jättedåligt? Kanske bara jag förstod innerbörden i texten?

"-... testa! Absolut" Plötsligt hade Jason tagit av sig hörlurarna och avslutade min mening, leende.

*

Det var sen kväll när vi promenerade hem. Låten vi fått ihop på något konstigt vis hade redan satt sig i min hjärna, och verkade inte ha några planer för att gå därifrån. "There's like a wind, blowing my sins, Into the darkness ..." Kanske kunde det bli något bra?

"-Jag är så stolt över dig ska du veta" Eric lade armen om mig där vi gick i kylan. Jag skrattade.

"-Ska du säga!" Jag log upp mot honom och några snöflingor smälte mot mina ögonlock.

"-Så du är stolt över mig?" Skrattade Eric och gav mig en snabb puss innan vi promenerade vidare.

"-Klart jag är! Hur skulle jag inte kunna vara?" Jag kände mig varm innombords trots att kylan bet hårt i kinderna.

"-Och vet du vad .." Fortsatte jag tyst och höll hans varma hand i ett hårt grepp. "-Jag älskar dig"

"-Menar du det?" Eric saktade ner stegen, skrattade, böjde sig försiktigt ner och kysste mina läppar.

"-För alltid" Mumlade jag mot hans ansikte.

När vi trötta kom fram till lägenheten började klockan närma sig elva på kvällen. Det hade varit en rolig kväll. En kväll jag aldrig upplevt tidigare. En låtskrivarkväll.

"-Åh, jag måste bara ..." Efter en stunds tystnad i lägenheten slank Eric in i musikrummet och tog upp gitarren. Han hade fått ännu en låtidé som han var tvungen att skriva ner. Jag skrattade och gick bort till badrummet.

Jag tappade upp ett varmt bad. Mina fötter var fortfarande en aning frusna. När jag klätt av mig kläderna och lade mig i det varma vattnet kände jag saknad till Bora Bora, de mysiga dagarna, bara jag och Eric, sol, värme och de färgglada fiskarna. Alla minnen var så ljusa. Allt som hänt innan all dramatik kändes så lätt och ljuvt. Kärleksfullt, ungt. Men allt efter olyckan var så starkt. Ett band som aldrig kunde brytas. Det var det som den andra ringen på mitt ringfinger symboliserade. Jag tog av mig den, sköljde den i den varma vattnet och såg nästan små bokstäver blänka på den, trots att det bara var en inbillning. Styrka & hopp.

---

Hoppas det blev okej! Är så trött och seg nu känner jag, dessutom är jag så stressad av allt slutplugg nu innan jullovet. Därför blir kapitlena lite korta nu .. Men i varje fall så blir vi alltid glada av respons! Puss!! /Nina ♥

Eric satt i en fåtölj med sitt block och hade en koncentrerad rynka i pannan. Jason stod vid keyboarden med hörlurarna istoppade, det var mycket troligt att han höll på att testa en ny låtidé.

Jason verkade vara en mycket intressant människa. Snäll, men inte särskilt pratsam. Framförallt var han ett geni på att göra låtar. Jag hade inte bara sett det i flera av Erics alla låtar - hela tiden kom han med nya genialiska idéer, nya underbara melodier...

Han var helt enkelt en fantastisk talang.

Jag vände återigen blicken mot mitt block. Thomas hade sagt åt mig att prova mig fram. '-En artist måste börja från grunden', hade han sagt. Och visst, jag försökte. Men det gick inte så bra...


I was fallin'
I never knew
If you would ever take me in your arms, and hold me
Again

I was empty
Nothing mattered
There was no power to stay
Anymore


Äsch. Jag knycklade ihop pappret. Det funkade inte. Jag suckade. Om jag inte ens kunde få ner en någorlunda text... Hur skulle jag då någonsin kunna bli artist? Jag slängde mig bakåt i fåtöljen. Eric hörde mitt suckande och kollade upp på mig.

"-Går det bra?"


Jag himlade med ögonen.

"-Inte särskilt." Jag höll upp det tomma blocket. "-För dig då?" Jag ställde mig upp och gick fram till honom och la händerna på hans axlar. Han vände på huvudet för att se mig, och höll sen upp blocket.

"-Kolla själv."


Jag tog över blocket och kollade varsamt på de med omsorg valda orden som var nerskrivna i prydliga rader. Jag suckade, och gav sen tillbaka blocket.

"-Varför måste alla ha talanger utom jag." Jag la armarna i kors över bröstet och kollade upp i taket. Eric tog tag om min midja och drog ner mig i sitt knä, och kramade om mig. Han borrade in sitt ansikte i mitt hår och viskade:

"-Du, jag har övat i hela mitt liv." Han pekade bort mot Jason Gill, som var långt borta i sin låtskrivarvärld. "-Och han där borta har haft ännu längre tid på sig. Så du har gott om tid på dig."


Jag vände på mig så att jag såg honom i ögonen. Och log.

"-Jag har lite dåligt tålamod bara."


Eric log, och drog försiktigt ner mitt huvud mot sitt ansikte så att han kunde låta sina läppar beröra mina. Det fick mig genast att känna mig bättre.

"-Jag lovar, det kommer att gå lättare när du har övat lite. Förresten är jag säker på att det du skrev var jättebra." Han nickade bort mot fåtöljen, där mitt hopknycklade papper låg. Oups. Det hade inte varit meningen att han skulle se den. Jag reste mig upp och gick bort till min fåtöljen, tog pappret och kastade den mot papperskorgen.

Mitt i prick.


Jag satte mig ner, vände blicken mot Eric.

"-Okej. Jag gör ett försök till!" Eric skrattade åt mitt hurtiga tonfall. Jag försökte att låta bli att le och se allvarlig ut när jag vände ner blicken mot blocket igen.



Den första halvtimmen satt jag bara där och fick inte ner någonting. Jag försökte att koncentrera mig, och klura ut något bra. Som väntat gick det inte så bra. Till slut höll jag på att ge upp.

Nä. Det här funkade inte...




Som ett hammarslag trängde plötsligt in orden i min hjärna. Minnena. De var plötsligt alla så tydliga. Och utan att jag behövde göra någonting, växte textrad efter textrad fram. Ja. Det var ju självklart. Det var så här det skulle vara.


Jag förde handen mot pappret, och kände hur mitt leende blev större och större allt eftersom pennan flög fram över de hittills tomma raderna...

---

Love is calling... Får inte nog av låten!! Inte för att det har något med novellen att göra, men ändå;) Vilken/vilka är era "Saade-favorites"?:D LoveYa/Wanja♥

Jag tömde snabbt samtalslistan på missade samtal och la ner telefonen i min väska innan jag gick tillbaka till Eric i köket för att avsluta frukosten. Jag kunde inte släppa tanken. Vad ville jäveln mig?

"-Du ser bekymrad ut, har det hänt något?" Sa Eric efter en stund och såg på mig med rynkad panna.

"-Nä... eller..." Jag funderade på om jag skulle säga något. Jag ville inte påminna om Joel. Eric skulle nog bara bli ledsen, och kanske tro att jag gillade honom fortfarande.

"-Kom" Eric klappade på sitt knä, jag reste mig från stolen, och satte mig i hans famn. Han lade armarna om mig.

"-Vad?" Frågade han och såg mig i ögonen.

"-Jo... Eller jag vet inte" Jag ryckte på axlarna och såg på iskristallerna på panormafönstrets glas över Eric's axel.

"-Är det något med Thea? Vill du inte att hon ska komma?" Eric tänkte tydligen inte släppa att jag inte sa vad det var. Han kände mig för väl för att se att leendet jag pressade ur mig var falskt.

"-Nej... Jag blev bara lite... Joel hade ringt" Suckade jag tillslut.

"-Åh... Joel...Vad ville han?" Sa han lungt men hans armar runt mig släppte litegrann. Jag visste att han skulle bli sårad, trots att han försökte dölja det.

"-Inte fan vet jag..." Jag lutade ansiktet över Eric's axel och andades in hans doft för att glömma alla bekymmer.

"-Strunta i honom då..." Fick han ur sig och smekte mig långsamt över ryggen. Jag mumlade ett svagt "Mm" mot hans hår och han vaggade mig tyst i sin famn. Tänk om det ändå var så lätt.

*

Efter en mysig dag hemma skulle vi snart ge oss iväg till studion, där vi egentligen skulle varit redan imorse. Jag tog på mig min kappa, borstade igenom håret en sista gång och tog Eric's hand, för att gå ut i kylan.

"-Vad skulle vi göra idag egentligen?" Frågade jag Eric när vi kommit ut.

"-Jag vet faktiskt inte riktigt vad han tänkt sig... Jason skulle komma tydligen, har du träffat honom än?" Eric log mot mig.

"-Vilken av dom?" Skrattade jag. Det fanns två i Erics team med samma namn.

"-Gill, producenten" Självklart visste jag vem han menade. Redan innan jag och Eric känt varandra kände jag honom så väl på något underligt sätt. På ett fan-sätt. Nu var det så annorlunda.

"-Åh, nä, honom tror jag inte jag sett. Irl."


"-Då så." Han log, men kollade sen på mig med slug min. "-Kom ihåg att uppföra dig!" Han hötte med fingret åt mig, och jag skrattade.

Jag vaknade tätt intill Eric och blickade mot klockan som stod på nattduksbordet. 11.30. Oj, hur hade jag kunnat sova så länge? Antagligen hade vi somnat ganska sent kvällen innan.

Jag lossade försiktigt Eric's grepp och försökte sätta mig upp, men det gick inte speciellt bra, för Eric vaknade smått och lade armarna om mig igen - så jag inte kunde komma loss.

"-Klockan är halv tolv" Skrattade jag och rullade runt så mitt ansikte var precis vid hans.

"-Jaja" Mumlade han, log och drog mig närmare sig.

"-Eric .. skulle vi inte vara i studion vid tio?" Jag kunde inte låta bli att skratta och pussade honom lätt på munnen.

"-Nä ... va?" Plötsligt slog han upp ögonen och kollade över min axel på klockan.

"-Ojdå" Hans reaktion var inte det jag hade förväntat mig. Han slöt ögonen igen och lade sig tillrätta.

"-Ska du sova mer nu också?" Log jag och makade mig så nära honom som jag bara kunde komma. Han öppnade ena ögat och såg oemotståndligt söt ut med sin ruffsiga morgonfrisyr.

*

Det han bli halv ett innan vi satt vid frukosten. Eric hade precis proppat i sig en hel smörgås på en gång när hans telefon hördes från sovrummet. Jag han först, och hämtade den.

"-Tretton missade samtal från Tomas" Skrattade jag och räckte telefonen till Eric som snabbt svalde innan han svarade.

"-Förlåt!" Svarade han snabbt och drog en hand genom håret.

De pratade en stund och det verkade inte som Tomas var speciellt arg. De bestämmde att vi skulle komma framot sju ikväll istället.

"-Jag hade lovat att ringa Thea idag .." Mumlade jag samtidigt som jag stoppade en sked yoghurt i munnen.

"-Visst, gör det!" Eric log snett och såg kärleksfullt på mig.

"-Är du ledig idag?" Frågade jag hastigt och log tillbaka.

"-Ja, vill hon träffa mig?" Eric skrattade.

"-Vem vill inte?" Jag log och gick ut till hallen för att hämta telefonen som var på laddning.

När jag låste upp den såg jag något som förvånade mig. 9 missade samtal. Från ett nummer jag inte kände igen. Skulle jag ringa tillbaka? Jag svabblade snabbt igen siffrorna och märkte att jag kände igen dom, men visste inte från vem ... Kanske Martin? Nej. Jag borde ha hans nummer inlagt. Vem skulle ringa mig nio gånger? Tomas nummer hade jag. Jag struntade i det för en stund och letade efter Thea's nummer i kontaktlistan.

"-Thea?" Hörde jag hennes välbekannta röst efter ett par signaler.

"-Hej! Det är Milena ... Jag lovade att ringa dig" Jag kände hur min röst var full av glädje sedan gårdagen.

"-Hej sötnos! Gud vad jag saknar dig!!" Skrattade hon, och jag kände att jag saknade henne också.

"-Har du lust att hitta på något idag?" Frågade jag efter att vi pratat en stund.

"-Jo, ja .. eller, alltså, jag och Victor skulle..." Sa hon och jag hörde en killröst skratta i bakgrunden.

"-Victor?"

"-Min pojkvän" Jag hörde hur hon log.

"-Va? Vicor, vem? Sen när? Jag måste få träffa honom" Snabbt forsade frågorna ur min mun och hon besvarade dom så gott hon kunde medan jag hörde Victor kommentera tyst i bakgrunden.

*

Vi bestämde oss för att hon skulle komma förbi här, med Victor, imorgon. Jag log för mig själv när jag lade på. Thea hade aldrig haft någon lycka med killar. Inte jag heller förståds, tills jag träffade Eric.

Precis innan jag låste telefonen såg jag att jag fått ett konstigt sms. Samma nummer som ringt mig. Jag gick igenom siffrorna en gång till, och insåg plötsligt ... Det var Joel som hade ringt mig.

---

-Hur fick ni reda på SaadeStoories? Var det nån kompis som tipsade er, google, såg ni tips på nån annan blogg, eller gick det till på nåt helt annat sätt?:)

-Har ni själva rekommenderat bloggen till någon annan?

-Finns det några andra novellbloggar om Eric som ni tycker är läsvärda, som vi borde kolla in?

-Hur länge har ni följt bloggen?(den startade den 22 augusti 2011)

-Hur gamla är ni? Vi är 15(Wanja) och 13(Nina), är lite nyfikna bara:)

-Ser ni personerna, karaktärerna i storyn, framför er när ni läser? Hur har ni tänkt er de isåfall?(Asså inte Eric, Marlene, Jennifer och alla andra som finns i verkligheten, men til exempel Milena, Emelie, Erics kompisar, Milenas föräldrar, ja ni fattar...)

-Har ni tänkt på vad som kommer hända i framtiden, både i den här novellen och i de eventuella fortsättningarna?(vi har ju visserligen redan bestämt en hel del, men det kunde vara kul att höra om ni har några tankar)

-Vad tycker ni om huvudpersonen? Asså liksom i allmänhet, hennes personlighet också. Jag kan säga att för mig känns hon nästan - eller hon gör seriöst det - som en riktig kompis. Addå det känns som om jag känner henne utan och innan... Fast sen har såklart Milena hemligheter som inte ens vi vet... menmen... ;)

-Har ni några funderingar på vad som har hänt innan allt det här? Kommer ni t ex ihåg Milenas tvillingbror Marcus?:) Eller har ni några andra frågor, vilka som helst? Det kan handla om nåns ögonfärg, hur ett rum ser ut, vad och när de gjorde si och så och så vidare... Fråga på bara!!

-Är det något ni saknar extra mycket i novellen? Säg precis vad ni vill!

-Finns det någon blogg som ni rekommenderar, som vi skulle kunna inspireras av?

-Finns det någon speciell person som ni gärna skulle vilja "träffa"(asså att den förekommer i novellen), som inte har varit med än? Det kan vara både sådana som finns på riktigt, och andra, t ex ur Milenas tidigare liv.

-Vem av alla de här människorna som förekommer i novellen skulle ni helst av allt vilja träffa/känna/vara bekant med? Vi får väl säga att det är förbjudet att ta Eric, vet att alla skulle välja honom ändå...x)♥ hihi

Sådärja... fick ner några frågor till slut:D Ni behöver självklart inte svara på alla de här frågorna, de är mer tänkta som tips för om ni vill skriva något. Samma sak åt andra hållet, ni får sjukt gärna skriva mer, gärna om er själva:D

Sist men inte minst... NI ÄR BÄST!!!! Utan er skulle vi aldrig ha kommit så här himla långt, utan troligen lagt ner SaadeStoories för länge sedan! Så stort tack till alla er söta läsare♥

"-Tro mig, Milena Seger är namnet alla kommer säga" Sa Eric, jag log, och några bakom oss i spårvagnen mumlade mitt namn. Jag skrattade åt sammanträffandet. Ännu var jag mest känd som 'Eric Saade's flickvän'.

---

Vi gick av spårvagnen vid Sergels Torg. Eftersom det var så mycket folk drog vi upp huvorna på jackorna för att undvika för mycket uppmärksamhet. Det visade sig dock inte vara nödvändigt. De flesta människorna rusade omkring så snabbt i mellandagsrean av de inte hann kolla sig omkring särskilt mycket.


Så fort vi hade kommit in på Starbucks slog vi oss ner i två fåtöljer, och pustade ut. Ingen av oss var egentligen särskilt hungrig, eftersom vi bara någon timme tidigare hade proppat i oss fika på Wayne's, efter mitt lilla utbrott.
Jag köpte ändå varsin färskpressad apelsinjuice åt mig och Eric. Eric hade förstås erbjudit betalning, men jag hade avvisat det genom att påpeka att det var lättare om jag gick och hämtade. Det var inte lika många som kände igen mig. Innan han hann sticka åt mig hundralappen han just tog upp ur fickan skuttade jag skrattande iväg mot disken.

Mycket riktigt kände inte många igen mig. Jag anade bara en svag gnutta undran i tjejen-som-stod-bakom-kassans ögon. När jag hade betalat och var på väg tillbaka till vår plats igen tänkte jag på hur Eric måste ha det.
Att ha såna där ögon efter sig hela tiden.

Jag log smått och skakade på huvudet. Stackare.


Fast... när jag tänkte efter så skulle det faktiskt vara rätt kul om jag skulle... Nä. Det var ju en minimal chans att jag verkligen skulle slå igenom, på riktigt asså. Jag tänkte på hur länge Eric hade fått kämpa. Det hade tagit sju hela år att bli den han var idag. Fast samtidigt var jag ju säker på att han var precis samma människa som innan.
Lika underbar.


När jag kom fram till vårt lilla bord satte jag ner brickan, innan jag med en duns landade i fåtöljen. Jag tog ett av juiceglasen, och tog en stor klunk. Det var visserligen dyrt, men absolut värt pengarna. Eric satt bara kvar och kollade på mig. Vilket till slut fick mig att säga:

"-Den där andra juicen är till dig, vet du." Han vaknade upp ur transen, och ruskade på huvudet.


"-Visst ja. Juicen." Jag skrattade, och han la förebrående till: "-Det där hade du inte behövt göra. Jag hade gärna betalat."


Jag skakade på huvudet.

"-Nähädu. Jag hann först." Jag tog en till klunk av den utsökta juicen, och lutade mig bakåt.


Jag försökte föreställa mig själv, stå där uppe på de stora scenerna, sjungande, med hundra, nä, tusentals skrikande fans som sträckte upp sina armar mot mig. Fast så skulle det förstås aldrig bli.

Jag fingrade på mitt halsband. Det som jag hade fått av Eric på min födelsedag i somras. Jag log och tittade på de små diamanterna som prydde berlocken. Jag såg i ögonvrån hur Eric log.

"-Vad tänker du på?"


"-Hm. Inget särskilt." Jag log mot honom. "-Du då?"


Han skrattade mjukt.

"-Det jag brukar tänka på, antar jag."


"-Och vad  är det då?" Jag lade huvudet på sned. Han log, och sträckte sig över bordet för att låta sina fngrar glida över min kind.

"-Dig."


Jag log, och kramade om hans hand.

"-Jag älskar dig."


Hans ögon glittrade.

"-Du är det bästa som har hänt mig."


Jag kunde inte släppa hans blick, utan satt bara kvar så där en lång stund, med ett fåraktigt leende på läpparna. Ända tills det plingade till i min byxficka. Jag tog irriterat upp mobilen, och läste Theas sms:


Tid ikväll? Puss<3


Jag skickade snabbt tillbaka ett svar.

Upptagen, ringer dig imorrn! Miss you honey<3



När jag kollade upp igen på Eric kom jag plötsligt på något. Jag lade huvudet på sned och sa:

"-Har du tänkt på att det är mycket lättare för killar att få fans än tjejer?"


Han verkade fundera en stund innan han svarade.

"-Varför tror du det?"


Jag skrattade.

"-De flesta fans är ju tjejer, eller?" Jag kollade frågande på honom, och när han inte gav mig något svar tolkade jag det som ett ja. "-Liksom hur många procent av publiken på dina konserter är killar? Typ 0,2%? I varje fall, de flesta tjejer blir oftare fans av en snygg kille än en liten fjuttig tjej."


Han öppnade munnen för att protestera, men jag höll pekfingret mot hans läppar.

"-Har jag rätt?"


Han ignorerade frågan, och skrattade.

"-Så du tycker inte att till exempel Britney Spears, Carola, Rihanna, Charlotte Perelli och en massa andra snygga tjejer har en massa fans?" Han kollade på mig som om jag borde veta det.

"-Charlotte Perelli snygg? Du skämtar", spottade jag ur mig.


Han skrattade och log kaxigt.

"-Såklart."


"-Så du tänder på äldre kvinnor menar du?"


Han skrattade.

"-Alltid."


Jag försökte bitchblicka honom, men det gick inte så bra, så jag försökte se sårad ut istället. Det fick honom på kroken. Han sträckte sig efter min hand.

"-Det är lungt, jag retas bara med dig, älskling." Han log varmt mot mig, och klappade sen på sitt knä. "-Kom hit."


Jag reste mig upp, gick runt bordet och satte mig i Erics knä. Jag lutade mig bakåt mot hans axel, och han viskade med het röst i mitt öra:

"-Jag tänder bara på dig, så du vet." För att demonstrera bet han mig löst i halsen, och jag skrek till. Han skrattade, och jag vände på huvudet för att kyssa honom.

---

Sådärja, nu blev det ÄNTLIGEN klart!!:D Enjoy, och kommentera extra mycket nu hörrni! LoveYa/Wanja♥

Eric's perspektiv(Fem minuter tidigare):

Intro't till Break of Dawn spelades, som det som så många gånger tidigare gjort. Men den här gången kändes det annorlunda. Nu skulle Milena sjunga. Jag log för mig själv när jag tänkte på hennes födelsedag, då jag överaskat henne med att hon skulle bli "Break of Dawn-tjejen" på en konsert.

Låten började, jag slöt ögonen, och tog de första tonerna. När jag öppnade ögonen igen och slutade sjunga med i sången, fortsatte Milena ostört sjunga. Hon hade en så vacker röst. Jag stod där med hörlurarna på och bara lyssnade till resten av låten. Tomas ville säkert också höra Milena's röst utan min.

När hon sjungit klart kände jag en värme innom mig. Hon hade hittat rätt. Hon skulle hålla på med musik, inte sitta i kassan på något himla Ica. Hennes ögon var en aning blanka när hon öppnade dem. Var hon ledsen? Eller glad?

"-Underbart" Log Thomas och lade en hand på Milena's axel efter applåderna.

"-Perfekt att du slutade efter refrängen så jag fick höra Milena lite ..." Sa Tomas och jag log till svar. Milena såg förvånad och frågande ut.

"-Va?" Fick hon tillslut ur sig. Jag och Thomas brast båda i skratt.

"-Men det är bra ... det är bra" Log Thomas när han slutat skratta och fortsatte:

"-Imorgon är ni här igen? Jag har en sak jag vill visa er båda!"

*

När vi satt på oss våra jackor och sagt hejdå till Tomas tog jag Milena's hand.

"-Så, hur var det?" Frågade jag när vi kommit ut i kylan. Hon sträckte på sig för att kyssa mig.

"-Det var pinsamt, två gånger" Log hon, kysste mig och jag skrattade.

Vi fortsatte gå, med händerna ihopflätade. Plötsligt stannade hon.

"-Ska vi inte åka in till stan och fika eller något ... Jag vill ha en latte" Hon såg så söt ut så jag var tvungen att ge henne en snabb puss innan jag svarade;

"-Absolut, det låter bra"

Vi steg i nästa spårvagn.

"-Men du ..." Frågade Milena mig när vi satt oss i spårvagnen.

"-Vad?" Jag lade armen om mig och drog upp luvan över huvudet, för att bli mindre igenkänd.

"-Alltså ... Jag kan ju inte bli artist" Mumlade hon.

"-Vill du inte det?" Jag såg på henne.

"-Klart jag vill ..." Hon såg ner på sina fötter och lutade sedan huvudet mot min axel.

"-Milena ... Vet du hur duktig du är egentligen?" Jag kysste hennes panna och tog sedan hennes ansikte i mina händer.

"-Tro mig, Milena Seger är namnet alla kommer säga" Hon fick ett leende på läpparna när några bakom oss mumlade hennes namn.

"-Tro mig, Milena Seger är namnet alla kommer säga" Sa Eric, jag log, och några bakom oss i spårvagnen mumlade mitt namn. Jag skrattade åt sammanträffandet. Ännu var jag mest känd som 'Eric Saade's flickvän'.

Jag hörde förspelet till Break of Dawn i lurarna. Jag hade valt att provsjunga den låten innan jag började med helt nya, eftersom jag kunde varenda ord i den utantill - och minnena till låten var några av de mest underbara. Jag mindes när jag paff blev uppledd på scen på min födelsedag och plötsligt fått en mikrofon i handen. Av ren reflex hade jag börjat sjunga inför alla Eric's fans. Thomas hade tyckte mycket om det.

Tonerna och orden kom bara ur min mun. Jag såg på Eric som log mot mig och tog sedan slöt ögonen för att sjunga.

Jag tänkte på varje morgon jag vaknat ensam och gråtande i lägenheten och börjat tappa hoppet för att få återse honom, men bet ihop och tog nästa ton precis innan jag missade den.

Det började kännas som låten hade skrivits exakt efter mina känslor den perioden då Eric troddes vara död. Allt, stämmde in. Jag hade inte tänkt på det förrut.

Jag kunde precis se framför mig hur jag genom tårarna såg solen gå upp, röd som blod, en av alla de ensama mornarna.

Jag kunde precis känna tårarna hur de brukade rinna ner för mina kinder när någon sa att han var död. Jag skulle aldrig kunna förstå det och släppa taget om honom. I slutändan var det ju jag som hade haft rätt. Han var ju inte det. Död.

Det gjorde jag aldrig.

Think about home when you're far away  
Think about me when I wake up and you're gone 
At the break of dawn 
Think about us when we said forever 
Think about me and remember I'm alone 
At the break of dawn 
At the break of dawn



Orden flöt ur min mun som det var något jag sjöng varje dag. Jag behöll mina ögon slutna under hela refrängen, för att undvika att låta se Eric och Thomas mina blanka ögon som var nära gråt.

Varje natt.

I believe that somewhere down the line you'll be mine

Han var alltid min. Har var alltid den jag älskat mest av allt. Även om han inte var nära.

Först när låten var slut och jag hört sluttonen i de stora hörlurarna vågade jag öppna ögonen. Bakom glaset i studiobåset såg jag att Thomas applåderade. Eric log brett och såg med tindrade ögon på mig.

"-Underbart" Log Thomas och la en hand på min axel.

"-Perfekt att du slutade efter refrängen så jag fick höra Milena lite ..." Skrattade Thomas och såg på Eric som bara log till svar.

"-Va?" Fick jag ur mig. Jag fattade inte. De brast båda i skratt. Oj. Jag hade inte märkt att Eric slutat sjunga. Jag kände hur jag rodnade.

"-Men det är bra ... det är bra" Log Thomas när han slutat skratta och fortsatte:

"-Imorgon är ni här igen? Jag har en sak jag vill visa er båda!"

Jag log mot Eric. Han log tillbaka, och jag plockade snabbt upp min Iphone och twittrade snabbt; - Dreams come true sometimes. I think im really lucky at that part of life -