So put your hearts in the air...♥ -Kapitel 5
När jag var klar klädde jag på mig och la mig på sängen. När jag låg sådär på rygg kunde jag se rakt på min EricSaade-affisch som satt i taket. Vilket såklart förde tankarna till honom igen. Jag hade sjukt mycket tankar i huvudet. Hade han skrivit sitt eget telefonnummer? Varför isåfall? Ville han att jag skulle ringa honom? Kunde knappast föreställa mig det. Jag sträckte mig efter min mobil som låg på nattduksbordet. Aldrig att jag skulle våga sms:a honom. Fast det här var ju världens chans för mig...
Nääää, nu fantiserade jag för mycket igen. Det var ju säkert inte ens hans nummer. Jag slängde en sista blick på lappen med numret och låste sen in den i säkert förvar tills vidare...
Lite senare under eftermiddagen kom Emelie över, vi gjorde spa och hon berättade entusiastiskt om sin dejt med Adam. Jag försökte verka intresserad genom att komma med "hmm" och "aa" ibland emellanåt. Sen berättade jag i min tur om konserten, hur han hade tagit min hand och sett rakt in i mina ögon, och om den sjukt stora publiken. Jag utelämnade det som hade hänt senare på kvällen. Det hade inte känts rätt att berätta om det.
***
De följande två veckorna hjälpte jag till i blomsteraffären runt hörnet, för att tjäna lite extra. När jag hade fått min lön i slutet av veckan gick jag och Emelie och fikade på Wayne's mitt i centrum. Drottninggatan var smockfull av glassätande barn, fjortisar i hotpants och stråhattar, mammor som försökte hitta den billigaste diskborsten i sommarrean och en massa annat folk. Vi gick och shoppade en stund också, men eftersom det var så sjukt varmt kunde vi inte stanna mer än halvtimme. Jag hittade i alla fall en ny blus, en vit som satt åt ordentligt i midjan. Emelie hade fått mig att köpa den, med orden 'Herregud vad snygg den är på dig'. Och det var den faktiskt också, måste jag medge. haha. Jag var i alla fall assvettig när jag kom hem, och tog en kall dusch. Siffrorna på armen hade gått bort för länge sen, och jag tänkete bara ibland på den där dagen. Tills idag.
Eftersom jag hade rätt så mycket pengar kvar av min lön, tänkte jag spara de i min skrivbordslåda. Jag letade en stund efter nyckeln, och hittade den efter typ en halvtimme under madrassen.
När jag öppnade den lilla lådan ramlade en lapp ut, och ner på golvet framför mina fötter. Jag tog upp den. Redan när den hade ramlat ut visste jag ju vad det var, men jag höll den ändå framför ansiktet och kollade närmare på den.
Jag kunde inte vänta längre.
Jag måste göra det.
Nu.
Innan jag hann tänka efter tog jag fram min mobil och slog in de tio siffrorna. Sen tog det stopp. Jag insåg att min hand darrade.
"-Skärp dig!", sa jag högt till mig själv. Varför skulle han ha skrivit sitt nummer bara så där? Det var väl klart att jag skulle sms:a honom. Eller ringa. Aja, whatever. Men tänk om det inte var hans? Jag slog bort tanken och kollade på mobilen igen. Innan jag hann tänka tryckte jag på 'Ring'. Första signalen hördes. Nej. Det här gick inte. Jag tryckte blixtsnabbt bort samtalet. Vad höll jag på med?? Han tyckte säkert bara att jag var ett jobbigt fan. Han kom säkert inte ens ihåg mig. Fast han hade ju ändå gett mig sitt nummer...
"PLINGGG!!!!"
Jag ryckte ofrilligt till av det oväntade ljudet, och tog upp mobilen. Dolt nummer. Självklart.
Hej, vem?:)
Shit. Shit. HAN hade sms:at mig! mitt hjärta tog ett lyckoskutt, och jag skyndade att skriva tillbaka:
Milena. Kommer du ihåg mig?;)
Två sekunder senare kom ett nytt meddelande. Jag kollade inte ens på avsändaren, så ivrig var jag. Det borde jag inte ha varit, för det som jag fick läsa sen gjorde mig rejält besviken(underdrift):
Nej?? Något får du väl göra själv! Jag är väl inte din betjänt heller!?
Jag kände hur jag fick en klump i halsen och ögonen började bli suddiga. Men vad hade jag väntat mig? Plötsligt fick jag syn på avsändaren. "Mamma". Jag drog en lättnadens suck, och mindes att jag hade frågat mamma om hon inte kunde komma hem och laga lunch åt mig. Hon var på jobbet.
När det plingade till igen kollade jag först noga på avsändaren. Dolt nummer. Bra.
Äntligen!! Jag trodde aldrig att jag skulle få höra från dig igen... Klart jag kommer ihåg dig!;D
Ett lyckorus gick genom min kropp. Han kom ihåg mig! HAN KOM IHÅG MIG! Jag höll för munnen för att inte skrika av lycka och kastade mig bakåt på sängen, så att jag såg rakt upp på affishen. I det ögonblicket kändes det som att de där bruna ögonen kollade rakt på mig, och att munnen kröktes i ett snett leende. Jag andades ut. Han kom ihåg mig!!!! När min värsta glädjeattack var över skrev jag tillbaka:
:D Du skrev ditt nummer på min arm...
3 sekunder.
Ja, jag kunde ju inte bara låta dig gå... Är du ledig idag? Vi kanske kunde ses isf?;)
Mitt hjärta stannade. Menade han allvar!? När mitt hjärta hade fått tillbaka sin normala rytm svarade jag att det var jag. Vi bestämde att han skulle hämta upp mig om en timme ungefär. Jag försökte låta bli att hyperventilera medan jag gjorde mig i ordning. Jag valde att sätta på mig min nya vita blus och ett par ljusblåa stuprörsjeans. Jag satte upp mitt ljusbruna hår i en hög tofs. Jag hade aldrig färgat mitt hår, tyckte att det var fint som det var. Eftersom jag hade låtit det växa sen jag var ganska liten, föll det i stora, böljande lockar ändå ner till midjan.
Jag valde att inte sminka mig så mycket, eftersom jag hade hört att killar gillade det mer diskret. Varför brydde jag mig egentligen så mycket om hur jag såg ut? Det har var ju inte precis en dejt. Eller var det det? Vid närmare eftertanke kom jag fram till att det var nog precis vad det var. Men varför skulle han vilja träffa mig? Jag var ju bara en vanlig tjej. Och han var definitivt INTE vanlig. Han var världens snyggaste, bästa, sötaste, vackraste kille...
När klockan i köket närmade sig två skrev jag en lapp till mamma att jag var ute med en kompis. Hon skulle nog ändå inte bry sig särskilt mycket. När klockan var två minuter i två började jag hyperventilera. Jag försökte intala mig själv att jag skulle vara lugn, det var inte HAN som som skulle stå utanför min dörr om ca två minuter, bara en vanlig kille. En. Helt. Vanlig. Kille. Det funkade inte.
Även om jag hade väntat på det ryckte jag till när jag hörde ringklockan. Jag väntande några sekunder, och gick sen för att öppna dörren...
Vad kommer hända nu? Är så sjuukt avis!!!!!<3 Kommentera!/Wanja
Nääää, nu fantiserade jag för mycket igen. Det var ju säkert inte ens hans nummer. Jag slängde en sista blick på lappen med numret och låste sen in den i säkert förvar tills vidare...
Lite senare under eftermiddagen kom Emelie över, vi gjorde spa och hon berättade entusiastiskt om sin dejt med Adam. Jag försökte verka intresserad genom att komma med "hmm" och "aa" ibland emellanåt. Sen berättade jag i min tur om konserten, hur han hade tagit min hand och sett rakt in i mina ögon, och om den sjukt stora publiken. Jag utelämnade det som hade hänt senare på kvällen. Det hade inte känts rätt att berätta om det.
***
De följande två veckorna hjälpte jag till i blomsteraffären runt hörnet, för att tjäna lite extra. När jag hade fått min lön i slutet av veckan gick jag och Emelie och fikade på Wayne's mitt i centrum. Drottninggatan var smockfull av glassätande barn, fjortisar i hotpants och stråhattar, mammor som försökte hitta den billigaste diskborsten i sommarrean och en massa annat folk. Vi gick och shoppade en stund också, men eftersom det var så sjukt varmt kunde vi inte stanna mer än halvtimme. Jag hittade i alla fall en ny blus, en vit som satt åt ordentligt i midjan. Emelie hade fått mig att köpa den, med orden 'Herregud vad snygg den är på dig'. Och det var den faktiskt också, måste jag medge. haha. Jag var i alla fall assvettig när jag kom hem, och tog en kall dusch. Siffrorna på armen hade gått bort för länge sen, och jag tänkete bara ibland på den där dagen. Tills idag.
Eftersom jag hade rätt så mycket pengar kvar av min lön, tänkte jag spara de i min skrivbordslåda. Jag letade en stund efter nyckeln, och hittade den efter typ en halvtimme under madrassen.
När jag öppnade den lilla lådan ramlade en lapp ut, och ner på golvet framför mina fötter. Jag tog upp den. Redan när den hade ramlat ut visste jag ju vad det var, men jag höll den ändå framför ansiktet och kollade närmare på den.
Jag kunde inte vänta längre.
Jag måste göra det.
Nu.
Innan jag hann tänka efter tog jag fram min mobil och slog in de tio siffrorna. Sen tog det stopp. Jag insåg att min hand darrade.
"-Skärp dig!", sa jag högt till mig själv. Varför skulle han ha skrivit sitt nummer bara så där? Det var väl klart att jag skulle sms:a honom. Eller ringa. Aja, whatever. Men tänk om det inte var hans? Jag slog bort tanken och kollade på mobilen igen. Innan jag hann tänka tryckte jag på 'Ring'. Första signalen hördes. Nej. Det här gick inte. Jag tryckte blixtsnabbt bort samtalet. Vad höll jag på med?? Han tyckte säkert bara att jag var ett jobbigt fan. Han kom säkert inte ens ihåg mig. Fast han hade ju ändå gett mig sitt nummer...
"PLINGGG!!!!"
Jag ryckte ofrilligt till av det oväntade ljudet, och tog upp mobilen. Dolt nummer. Självklart.
Hej, vem?:)
Shit. Shit. HAN hade sms:at mig! mitt hjärta tog ett lyckoskutt, och jag skyndade att skriva tillbaka:
Milena. Kommer du ihåg mig?;)
Två sekunder senare kom ett nytt meddelande. Jag kollade inte ens på avsändaren, så ivrig var jag. Det borde jag inte ha varit, för det som jag fick läsa sen gjorde mig rejält besviken(underdrift):
Nej?? Något får du väl göra själv! Jag är väl inte din betjänt heller!?
Jag kände hur jag fick en klump i halsen och ögonen började bli suddiga. Men vad hade jag väntat mig? Plötsligt fick jag syn på avsändaren. "Mamma". Jag drog en lättnadens suck, och mindes att jag hade frågat mamma om hon inte kunde komma hem och laga lunch åt mig. Hon var på jobbet.
När det plingade till igen kollade jag först noga på avsändaren. Dolt nummer. Bra.
Äntligen!! Jag trodde aldrig att jag skulle få höra från dig igen... Klart jag kommer ihåg dig!;D
Ett lyckorus gick genom min kropp. Han kom ihåg mig! HAN KOM IHÅG MIG! Jag höll för munnen för att inte skrika av lycka och kastade mig bakåt på sängen, så att jag såg rakt upp på affishen. I det ögonblicket kändes det som att de där bruna ögonen kollade rakt på mig, och att munnen kröktes i ett snett leende. Jag andades ut. Han kom ihåg mig!!!! När min värsta glädjeattack var över skrev jag tillbaka:
:D Du skrev ditt nummer på min arm...
3 sekunder.
Ja, jag kunde ju inte bara låta dig gå... Är du ledig idag? Vi kanske kunde ses isf?;)
Mitt hjärta stannade. Menade han allvar!? När mitt hjärta hade fått tillbaka sin normala rytm svarade jag att det var jag. Vi bestämde att han skulle hämta upp mig om en timme ungefär. Jag försökte låta bli att hyperventilera medan jag gjorde mig i ordning. Jag valde att sätta på mig min nya vita blus och ett par ljusblåa stuprörsjeans. Jag satte upp mitt ljusbruna hår i en hög tofs. Jag hade aldrig färgat mitt hår, tyckte att det var fint som det var. Eftersom jag hade låtit det växa sen jag var ganska liten, föll det i stora, böljande lockar ändå ner till midjan.
Jag valde att inte sminka mig så mycket, eftersom jag hade hört att killar gillade det mer diskret. Varför brydde jag mig egentligen så mycket om hur jag såg ut? Det har var ju inte precis en dejt. Eller var det det? Vid närmare eftertanke kom jag fram till att det var nog precis vad det var. Men varför skulle han vilja träffa mig? Jag var ju bara en vanlig tjej. Och han var definitivt INTE vanlig. Han var världens snyggaste, bästa, sötaste, vackraste kille...
När klockan i köket närmade sig två skrev jag en lapp till mamma att jag var ute med en kompis. Hon skulle nog ändå inte bry sig särskilt mycket. När klockan var två minuter i två började jag hyperventilera. Jag försökte intala mig själv att jag skulle vara lugn, det var inte HAN som som skulle stå utanför min dörr om ca två minuter, bara en vanlig kille. En. Helt. Vanlig. Kille. Det funkade inte.
Även om jag hade väntat på det ryckte jag till när jag hörde ringklockan. Jag väntande några sekunder, och gick sen för att öppna dörren...
Vad kommer hända nu? Är så sjuukt avis!!!!!<3 Kommentera!/Wanja
Kommentarer
Trackback
