"-Det finns bara du, ingen annan, du måste tro mig" Han kysste min panna och blundade. 'Såklart jag tror dig' ville jag säga, men fick inte fram ett ord, utan bara fler tårar som blötte ner hans t-shirt.

---

Vi sa ingenting, mellan oss behövdes inga ord. Jag skämdes.Hur kunde jag någonsin tvivla på honom? När jag nu satt här i hans famn och han mjukt strök mig över håret medan han om och om mumlade hur mycket han älskade mig och hur viktig jag var för honom kunde jag bara tänka:

'Hur kunde jag vara så dum?' Jag kände mig arg. Inte på Eric. Nej, jag var arg på mig själv.

"-Älskade Milena, tvivla aldrig på mig, det gör mig så ledsen, jag visste inte vad jag hade gjort"

Jag skulle aldrig kunna förlåta mig själv om jag hade sårat honom. Jag kollade upp på honom. Han blundade, och jag visste inte vad han tänkte på. Plötsligt fick jag syn på affischen som låg sönderriven brevid sängen.

Nej. Jag greps av panik. Han fick absolut inte se det här. Det skulle bara såra honom ännu mera. Jag strök Eric över kinden.

"-Blunda." Han öppnade ögonen. Jag la en hand över hans ögon, som för att sluta de. Sen hoppade jag ner från hans knä och ner på golvet. Jag tog upp de två bitarna av den före detta affischen, och la upp de på skrivbordet. Jag sträckte mig efter tejpen och försökte passa ihop bitarna så gott det gick. Det gick väl okej. Men en stor reva syntes, rakt över det underbara ansiktet. Såg jag i syne, eller såg ansiktet ledset ut? Jag drog efter andan och strök med fingrarna över revan, som om jag skulle kunna hela den, liksom. Men det funkade inte precis. Jag skakade på huvudet. Det var ju bara en affish. Nej. Det var det ju inte alls. Det var inte vilken affish som helst.

Jag hade nästan helt glömt bort att orginalet satt här, inne i mitt rum. Så när jag emedvetet sneglade mot honom och fick se honom sitta där blev jag först helt paff. Men sen såg jag hans smärtfyllda ögon som kollade rakt på mig, och jag kastade mig i hans famn. Jag kände hur tårarna trängde fram genom ögonen.

"-Förlåt. Förlåt." Han kollade först oroligt på mig, men sen förvirrat. Han strök mig över kinden och kollade in i mina ögon.

"-För vad?" Just då kändes det som om han kunde se rakt in i mig, och jag rakt in i honom. Hans ansikte var så öppet, så ärligt, och tårarna började rinna igen. Jag nickade bort mot affishen.

"-För att jag är en så hemsk människa." Han skakade på huvudet.

"-Säg aldrig så." Han tog båda mina händer, och fångade min blick. "-Du är underbar. Det är inte ditt fel. Det är bara mitt."

"-Ditt?" Jag förstod inte riktigt hur han menade. Han smekte mig över kinden, men fick plötsligt något något kaxigt i blicken.

"-Ja, det är väl mitt fel att alla tjejer hänger efter mig? Så snygg som jag är..." Jag puffade till honom på axeln, och fnissade med en röst som fortfarande var lite hes efter allt gråtande. Han skrattade också, men blev plötsligt gravallvarlig igen.

"-Nej, men, Milena. Du är allt som betyder något för mig. Jag lovar. Jag älskar dig." Han närmade sig långsamt, och jag kunde inte stå emot längre. Jag slängde armarna om hans hals och drog honom mot mig. Han, som först hade varit försiktig, flätade in sina fingrar i mitt hår och pressade sin kropp mot min. Jag särade på läpparna när våra läppar möttes, och jag kände hans tungspets mot min underläpp. Han var så himla underbar.

Efter en lång stund, som för mig kändes alldeles för kort, släppte jag honom. Jag kom på en sak jag behövde göra. Jag sträckte mig efter pennan som låg på nattduksbordet. Jag ställde mig upp - Eric höll fortfarande fast min hand - och sträckte mig mot affischen som låg på skrivbordet. Jag la den på sängen och mönstrade den kort, innan jag ritade ett stort hjärta i det övre vänstra hörnet.
I hjärtat skrev jag omsorgsfullt ett snirkligt E...
Jag lutade mig tillbaka, och vände mig mot Eric. Han log kärleksfullt, och tog ifrån mig pennan. Han skrev något i hjärtat. När han var klar lutade jag mig fram för att se. När jag såg vad det stod blev jag varm i hjärtat. Brevid E:t hade han skrivit dit en liten bokstav. Så liten, men ändå så betydelsefull.

"E+M"


*


Vi bestämde oss för att överraska mamma och pappa med att laga middag tills de kom hem. Medan Eric stod vid spisen och kokade tomatsås dukade jag fint i matrummet. Jag vågade inte mer än att laga pasta. Så jag överlät det svårare till Eric. Plötsligt hörde jag hur en nyckel sattes i låset. Just det... Jag hade ju låst. Men... Hur hade Eric då kommit in? Jag kollade snabbt på honom. Han verkade ha läst mina tankar, för han svarade:

"-Fönstret." Jag kollade på honom, som om jag inte kunde tro honom.

"-Fönstret?" Han skrattade lite ursäktande.

"-Det var öppet. Jag klättrade uppför stuprännan." Jag stirrade på honom med öppen mun.

"-För stuprännan!? Men det är ju jättehögt! Tänk om du hade ramlat ner!" Han skrattade, och kollade på mig med mjuk blick.

"-Jag behövde ju komma in till dig." Han kom till mig och strök mig över kinden.  Plötsligt hördes röster från hallen.

"-Lagar du mat idag, Anita? Jag är så himla trött..." Pappa lät faktiskt ovanligt trött.

"-Visst, älskling, måste bara kolla vad vi..." Mamma skrek till när hon fick syn på mig och Eric.

"-Älskling! Gud vad du skrämde mig!" Sen såg hon på Eric, och log. "-Hej Eric!" Pappa kom in i rummet.

"-Hej, ungar, vad gör ni här?" Jag kollade snabbt på Eric, visste inte riktigt vad jag skulle säga. Jag log mot mina föräldrar.

"-Lagar mat." Han log stort, och la en arm om min midja. "-Milena kom med en superbra idé att vi kunde laga mat tills ni kom hem." Det hade faktiskt varit hans idé, och jag blev rörd.

Mamma flyttade blicken till mig igen och log. "-Tack, älskling." Jag kramade om Erics midja, och kramade om mamma med den andra armen.

"-Ni kan sätta er om ni vill." Jag visade de mot bordet, och Eric släppte mig kort för att hämta maten.


*


Kvällen hade varit jättemysig, och mamma och pappa hade öst beröm över Eric och hans matlagningskunskaper. Jag hade känt mig jättestolt över honom, och under middagen tog jag hans hand. Jag var så himla glad att allt var bra igen mellan oss. Som tur var hade inte mamma och pappa märkt något alls. Han hade strukit med tummen över min handrygg, och jag hade känt mig så lycklig.

Vi hade lyckats smuggla ut min resväska som jag hade tagit med ut utan att mamma och pappa hade sett. Det var bra. Det var bäst om de inget alls fick veta.


Nu stod vi på trappan utanför dörren, hade precis sagt hejdå och godnatt. Eric höll i min hand och vi kollade upp mot stjärnorna.

"-Är du säker på att du vill följa med och sova hemma hos mig? Jag förstår om du skulle vilja vara här istället..." Det märktes att han sa det där sista med en viss sorg i rösten. Jag tryckte hans hand lite hårdare.

"-Var inte dum. Det är klart jag vill." Jag kunde se hur hans ansikte sprack upp i ett lyckligt leende. Sen såg jag något i hans ögonvrå som överraskade mig.

"-Gråter du?", ropade jag förskräckt. Han strök snabbt med handen över kinden.

"-Nejdå." Han log snett mot mig, och jag la min hand på hans kind.

"-Bara så du vet så älskar jag dig." Och jag menade det verkligen. Han lutade sig fram och lät sina läppar nudda mina.

"-Och jag dig." Sen sa vi, helt oförberedda på varandra:

"-För alltid."

Vi skrattade, och Eric kramade om mig hårt, innan han lyfte upp mig i sin famn, och resväskan i den andra, och började gå bort mot bilen...

---

Skönt att allt är lyckligt igen... Kände för lite romantik nu, hoppas det inte blev för mycket. Blev lite kort kapitel, måste iväg till fotbollen nu :S men kommentera supergärna!!;)♥ LoveYa the most!!/Wanja♥

Hej alla supersöta läsare!! 

Han älskar mig, han älskar mig, han älskar mig viskade jag mot vinden, men mina ben tycktes inte höra - för de började springa, ledset, ilsket, och så tvivlande med snabba steg. När jag satte mig vid ett träd i en park ställde jag mig frågan. Vad är det frågan om egentligen, vad är det här? Och fast jag inte ville gråta igen, så gjorde jag det ändå. Jag vet inte om det var för att jag var ledsenhet, utan bara för förtvivlan och osäkerheten i mig.

---

'Jag måste hem'.

Jag kände vinden mot mitt ansikte när jag började gå igen, men stannade plötsligt när jag märkte att jag var på väg åt fel håll. Jag var inte på väg mot Birkastan. Jag var på väg hem, till mamma och pappas hus. Fast - det var ju inte mitt hem längre. Eller? Just nu visste jag inte riktigt var jag hörde hemma. Jag vände om och började gå åt hållet där Erics - vår - lägenhet låg.




"-Vet du vart han skulle imorse? Jo, till mig!"

Tjejernas ord ekade i mina öron. Jag försökte intala mig själv att ingenting av det var sant, Eric skulle aldrig nånsin göra så här. Ändå växte tvivlet inom mig för varje sekund. Nej. Nej nej nej. Inte Eric. Snälla.

Hade alla ord, alla beröringar bara varit ett spel? Hade de inte varit äkta? Jag pillade nervöst på knapparna på min trenchcoat medan jag grubblade. Men han hade ju sagt att han älskade mig. Flera gånger till och med. Men behövde det betyda att han inte älskade annan? Jag började gå snabbare.


*


Jag gick uppför trapporna som ledde till vår lägenhet. Vad skulle jag säga till Eric? Skulle jag låtsas som om ingenting? Skulle jag omfamna och kyssa honom, som vi alltid gjorde när vi sågs efter en lång dag? För första gången någonsin önskade jag att han inte var hemma och välkomnade mig när jag kom.

Jag var nervös när jag kände på handtaget. Det var låst. Jag pustade ut, och fiskade upp nyckeln ur jackfickan. Nyckeln som jag hade fått av Eric. Jag gick in i den tomma hallen och stängde om mig. Ingen där. Jag gick in i köket och såg på klockan.

17.00

Eric borde ha slutat för två timmar sen.
Förresten, om han inte var hemma, var var han då? Orden dök upp framför ögonen på mig igen.


"-Vet du vart han skulle imorse? Jo, till mig!"


Jag andades djupt. Han älskade mig inte. Varför gjorde han isåfall så här?


*


Jag fattade mitt beslut när jag såg den tomma, nyligen uppackta väskan som låg på golvet i sovrummet. Jag skulle hem. Nu. Hem där jag skulle vara. Jag drog ut byrålådorna och rev ut en massa kläder jag inte kollade på och la de i resväskan. Jag fick syn på Erics lila "Adrian Hammond"-linne. Jag tvekade om jag skulle lämna det här, men kunde inte. Jag kunde inte bara lämna allt som hade med honom att göra för alltid.

För alltid...

Nej. Tårarna började rinna nerför kinderna när jag tänkte på honom. Men det gick inte. Jag kunde inte stanna kvar här...



Plötsligt hörde jag hur dörren öppnades och strax efter smällde igen. Jag stelnade till.

"-Milena! Jag är hemma!" I vanliga fall skulle jag ha blivit helt utom mig av lycka. En lycka som även nu försökte tränga in i mitt bröst. Men jag föste bort den. Han hade varit, hos henne. Visst hade han det? Det var som jag frågade någon innom mig, men inte fick något svar.

"-Hallå? Är det någon där? Hans röst gick som ett hugg genom mitt hjärta. Jag räffsade ihop sakerna, stängde väskan, och sprang ut i hallen.

"-Älskling, har det hänt något?" Eric såg förskräckt på mig och la en hand mjuk på min axel. Jag slog bort den.

"-FÖRF*N! Du frågar om det har hänt något? Är det inte jag som borde fråga det" Röt jag och jag kände den starka smärtan. Jag kunde inte med att skrika till honom så, det hade jag aldrig gjort. Eric verkade så förvånad så han inte fick ur sig ett ord, och han backade ett steg. Jag klev i mina skor och drog ner min jacka från kroken där den alltid brukade hänga.

"-Milena, jag vet inte vad du pratar om?" Eric såg på mig.

"-Det vet du, du vet EXAKT vad jag pratar om" Skrek jag och spännde blicken i honom. Jag kände tårarna komma igen, jag sprang ut genom dörren och ner för trapporna.

"-Milena, vänta!" Eric sprang efter mig men kom redan efter och när jag sprungit över korsningen såg jag inte till honom. Så NU försöker han att säga förlåt, tänkte jag ilsket. Tårarna rann, i floder ner för mina kinder. Varför skulle jag vänta? Varför skulle jag?

Jag sprang hela vägen hem, utan att stanna en enda gång. Sträckan som brukade vara kort kändes ändå som en evighet när jag sprang förbi gatorna vi alltid gick förbi hand i hand. Själv var det inget alls.

*

Jag var så arg och så ledsen och så utom kontroll att jag rev ner bilden på det underbara ansiktet som jag hela tiden trott på. När jag rev den mitt i tu, precis på läpparna jag brukade kyssa. Det klarade jag inte av, det känndes som jag gjort något så dumt. Jag slängde de två delarna på golvet. Tejpbitar och hörnen på affishen hängde fortfarande kvar i taket. Det var inte som att jag rivit ner vilken affish som hellst, det kändes som jag hade krossat något.

Jag grät, och grät. Eric struntade i mig. Jag kännde det, för minuterna känndes som evigheter där jag var ensam i mitt rum. Jag hade inte tagit ut allt än, men affisherna och möblerna var i stort sett det enda som var kvar i mitt rum. Sängen var bäddad med de vanliga lila sängkläderna, i fall jag kom hit och sov någon gång. Fast det kändes inte som min säng, den kändes främmande.

"-Milena, lyssna. Slå mig inte och spring inte iväg, snälla" Jag skrek till och satte mig upp med ett ryck när jag plötsligt hörde Erics bedjande, ledsna röst från andra sidan rummet.

"-Gå" Snyftade jag och lät håret falla ner framför mina ögon.

"-Vad har hänt? Snälla, berätta för mig. Jag har ingen aning .." Han tog några steg närmare. Jag ville att ha skulle ta mig i sin famn och kyssa mig, men jag visste också att han inte skulle det. Han hade ju en tjej. En annan.

"-Du ljuger" Viskade jag och de mest brännande tårarna droppade ner på täcket.

"-Milena. Jag älskar dig. Vad är felet?" Han tog ett osäkert steg fram och satte sig brevid mig.

"-D-du ..." Jag visste inte vad jag skulle säga.

"-Vad?" Eric tog min hand och jag gjorde inget motstånd.

"-Du har en tjej" Grät jag och drog min fria hand genom håret.

"-Det är klart, jag har ju dig" Eric såg mig i ögonen.

"-Men hon då?" Sa jag.

"-Jag har ingen aning vad du pratar om, tro mig" Han sa det med som känsla och sorg att jag verkligen ville tro på honom, men jag visste inte om jag kunde.

"-Berätta för mig. Vart var du idag?" Han höll min hand hårt och såg mig i ögonen. Jag ville hellst springa där ifrån, men jag gjorde inget motstånd till hans hårda grepp. Jag ville hellst hoppa ut genom fönstret och bli medvetslös så jag inte behövde berätta, men jag visste att han aldrig skulle släppa mig.

"-Jag ... jag var på stan" Fick jag tillslut fram. Jag blinkade bort några tårar och blundade. Jag ville inte se hans reaktion. Jag ville inte se in i de ledsna bruna ögonen.

"-Och där träffade jag på tjejer, de sa att du utnyttjade mig, och att du var upptaget och att, att ... Jag ville inte tro dom men .." Jag fick tillslut fram allt, halvt gråtande, hulkande, halvt skrikande.

Han la armarna om mig. Precis så som det skulle vara. Hur hade jag någonsinn kunnat tvivla? Såklart de ljög! Vad tänkte jag med egentligen.

"-Älskade Milena, tvivla aldrig på mig, det gör mig så ledsen, jag visste inte vad jag hade gjort" Eric höll mig hårt och viskade orden mot mitt ruffsiga hår.

"-Det finns bara du, ingen annan, du måste tro mig" Han kysste min panna och blundade. 'Såklart jag tror dig' ville jag säga, men fick inte fram ett ord, utan bara fler tårar som blötte ner hans t-shirt.

---

Sådär ... antaglien hinner vi inte ett till ikväll tyvärr, men om ni kommenterar ordentligt så kanske ;D Tack till alla som läser, det betyder verkligen! Ni är så fina ♥ Plz comment, Puss, /Nina och Wanja

---

Eric såg ut att nästan ramla av stolen när jag sa det.

"-Men, varför?" Sa han och det fick mig att tårarna började krypa upp ur halsen igen.

"-Jag vet inte .. jag vet inte vad det är med henne, hon sa att hon var jätteledsen men .." Snyftade jag tyst och gömde ansiktet i mina händer.

"-Vad?" Eric tog min hand.

"-Hon bara ..." Jag kunde inte hindra gråten när jag tänkte på hennes ilskna reaktion. Hon hade skrikit åt mig, fast det var hon som gjort fel. Adelles för fel för att det skulle kunnat ha varit sant.

Eric ställde sig upp och tog mig i sin famn.

"-Älskling, det är okej, glöm henne bara, det var hon som gjorde fel, okej? Inte du" Han försökte lungna mig och strök bort håret från mitt söndergråtna ansikte. Hur kunde man gråta så mycket på typ en kvart? Jag visste inte varför. Antaglien mest för att jag mist en vän. En bra vän.

*

Eric diskade och jag satt på en stol, ihopkrupen med en filt virad flera varm runt om mig. Jag hade inga tårar kvar, jag satt mest tyst på stolen. Lite sur, men ändå bättre till mods. Det blev jag alltid när jag såg Eric.

"-Hur mår min vackraste?" Eric lyfte upp mig, satte sig på stolen och tog mig i sitt knä.

"-Bättre. Jag är här hos dig." Sa jag och kurade ihop mig i hans famn. Han skrattade.

"-Du är här hos mig" Han log och kysste mig mjukt.

"-Ska vi sova nu?" Det känndes som jag var typ 5 år när jag sa så.

"-Ja, klockan är mycket" Han log och såg glad ut att jag inte var så ledsen längre.

Jag tog en snabb dusch och gick med en handduk virad runt mig till sovrummet.

"-Jag har inget att ta på mig ju" Sa jag när jag stod och rotade bland röran i sovrummet i underkläder.

"-Milena, du ska sova, inte gå på stan!" Skrattade Eric som redan låg på sängen.

"-Men jag måste ju ha pjamas på mig, annars kan jag inte sova. Jag kan ju inte bara ha det här!" Jag försökte se allvarlig ut men det var svårt att dölja skratt.

"-Det är helt okej för mig!" Eric såg road ut och granskade mig. Jag räckte ut tungan åt honom och kollade om det fanns något lämpligt att ta på sig under sängen. Perfekt, Erics mysiga Adrian Hammond linne från Made Of Pop turnen. Jag drog på mig det, släckte taklampan och kröp ner i sängen hos Eric.

"-Du är så fin Milena" Viskade han och kysste mig. Jag tänkte på mitt blöta hår, och såg inte precis en fin Milena, men om han tyckte det så fick han väll.

Vi kysste varandra passionerat, en sån kyss jag hade saknat. Hans händer trevade längs min ryggrad och innan jag han tänka hade jag inte på mig Adrian Hammond- linnet längre.

"-Meh, din fuskisk!" Skrattade jag och försökte kittla honom.

"-Sa ju att det var onödigt" Han log mot mig och såg mig i ögonon, innan han släckte lampan, la sina varma armar om mig och vi somnade.

*

Nästa morgon när jag vaknade var klockan nio. Skulle inte Eric vart i studion nu? Han sov som en stock.

"-Eric, Eric!! Klockan är redan nio" Ropade jag i hans öra och han satte sig snabbt upp.

"-Va?! Nio?" Han ställde sig snabbt upp och sprang ut till badrummet. Jag sträckte på mig lite i sängen, och kunde dock tänka mig att somna om.

Efter ett par minuter var han i rummet igen, efter en dusch. Hans hår såg lite hur som hellst ut, blött, mörkt och ruffsigt, precis som jag gillade det.

"-Är ledsen att jag fick så bråttom nu, älskling, är det okej om du gör din frukost själv" Han såg på mig och jag skrattade där jag satt invirad i ett täckte på sängen.

"-Men ja! Det är faktiskt jag som är kvinnan här i huset" Han log, tog sin väska och kysste mig snabbt.

"-Vi ses i eftermiddag, hitta på nått kul idag ... Jag älskar dig" Sa han.

"-Älskar dig" Sa jag snabbt och han skyndade sig ut ur lägenheten. Dörren gick igen med en smäll.

Jag kunde inte riktigt förstå hur mycket jag älskade honom egentligen. Han var mitt allt.

*

Jag stoppade i mig lite frukost och klädde på mig ett par jeans och en luftig t-shirt. Jag blåste mitt hår och flätade det. Det tog väldigt långt tid måste jag säga. Eric sa att jag skulle hitta på något kul ... Kanske gå på stan och egoshoppa lite. Det känndes som jag behövde det. Jennifer var upptaget idag, det visste jag, och Emelie var det inte så stor chans att smsa. Även om hon lämnat minst tio meddelanden på min röstbrevlåda sedan gårdagskvällen.

Det känndes skönt att komma ut lite för mig själv. Jag gick runt i lite affärer, med ansiktet ingrävt i min tjocka halsduk. I hopp om att ingen skulle känna igen mig. Dock fick jag flera kalla blickar. När jag gick förbi kiosker såg jag flera rubriker om mig och Eric. Eric och flickvännen på hemlig semester Ja precis. Och Eric Saade skippar karriären och reser till familjen Ah precis. Milena krossar tjejernas hopp Åh tack. Alla rubriker var lika dumma och de tog hårt på mig. Jag ångrade plötsligt att jag tagit mig ut just idag. Det kanske inte var så bra ändå.

För att dämpa min oro satte jag mig på Starbucks med en stor kaffelatte och en minibrownie. Det behövde jag. Det var dock inte det bästa valet, för mittemot mig satt två tjejer i sextonårsåldern. De viskade och kastade kalla blickar åt mitt håll. När de skulle gå gick de förbi mitt bord.

"-Hah, tror du verkligen att han älskar dig, Milena" När tjejen lutade sig över mitt bord uttalade hon mitt namn som om det vore smuts. Jag ryggade tillbaka. Vad ville hon?

"-Han brukar göra så här med tjejer, Eric vår älskling, vi har alla haft våra romanser med honom, vi kan bilda ett team vi tre" Sa den andra och tillade:

"-Vet du vart han skulle imorse? Jo, till mig!" Hånskrattande. Nej, hon ljög för mig. Hon hade läst att han skulle till studion på twitter, och ville lura mig. Säg det till mig, bara. Att hon ljuger. Deras ord kändes som hugg i mig, men jag tilltalade mig att de bara var avundsjuka. De var bara avundsjuka på mig.

Han älskar mig, han älskar mig, han älskar mig viskade jag mot vinden, men mina ben tycktes inte höra - för de började springa, ledset, ilsket, och så tvivlande med snabba steg. När jag satte mig vid ett träd i en park ställde jag mig frågan. Vad är det frågan om egentligen, vad är det här? Och fast jag inte ville gråta igen, så gjorde jag det ändå. Jag vet inte om det var för att jag var ledsenhet, utan bara för förtvivlan och osäkerheten i mig.

---

Ohnej, whats gonna happend next? Haha, spänningen blev förstörd med min fina kommentar känner jag! Bara för att ni är så söta och kommenterade över fem kommentarer på typ en halvtimma, då kännde jag mig tvingad att skriva ett till kapitel idag, haha. Jag vet att det är askort, men jag mååste verkligen sova nu .. Hoppas det duger! Wanja behöver plugga så mycket, så det blir väll mest jag den här veckan .. :/ Hoppas det går bra ändå! Förhoppningsvis ett till kapitel imorgon! Puss på er sötnosar /Nina ♥

---

Jag vaknade på soffan, och kände matos från köket. Var jag hemma? Minnena kom tillbaka, jag hade somnat i taxin ... antaglien hade Eric burit in mig.

"-Eric?" Jag kände hur jag tappade rösten när jag ropade på honom, efter att ha sovit.

"-Har du vaknat nu, din sömntuta?" Jag hörde Erics röst från köket, och snart var han i vardagsrummet. Jag kravlade mig upp på armbågarna.

"-Hur länge har jag sovit?" Mumlade jag sömnigt.

"-Inte så länge, en timme kanske? Klockan är nio" Eric lutade sig mot dörröppningen och såg på mig.

"-Vad hände på flygplatsen egentligen?" Fick jag tillslut ur mig.

"-Ja, inte vet jag ... någon måste ju ha sagt att vi skulle ha kommit då?" Eric rynkade pannan och såg ut att tänka efter.

"-Mm, men vem?" Mumlade jag.

"-Det får vi nog aldrig reda på, men den som ville det är nog nöjd när svallertidningarna har stora reportage imorgon"

"Jag måste i varje fall ringa Emelie och berätta ..." Eric sträckte ut en hand för att hjälpa mig upp.

Eric gick och fortsatte med maten och jag gick ut i hallen för att leta efter min telefon, som jag tillslut hittade längst ner i min vita stora handväska. Jag slog Emelies nummer, som jag kunde så väl utantill och satte mig på sängen i sovrummet.

"-Hallå?" Det var länge sedan jag hört hennes röst, hon hade ju nyligen kommit hem från resan med Adam och vi hade bara mailat med varandra om hur det varit.

"-Hej Emelie, det är Milena!" Pratade jag snabbt.

"-Hej, och du Milena, jag måste pr ..." Jag avbröt henne:

"-Vet du vad som hände? Det var hemskt! När jag och Eric kom hem från Skåne blev vi typ överfallna av fans och journalister!" Jag berättade chockat för henne och tillade;

"-Det var ju bara typ du och mamma och pappa som visste!"

"-Milena, jag ..." Hennes röst skärde sig och det blev tyst.

"-Det ..."

"-Milena, jag är så ledsen" Jag hörde hur tårarna trängde i hennes röst.

"-Vad, vad jag hänt?" Frågade jag henne, på ett sånt vis man gjorde när äns allra bästa vän var ledsen.

"-Hallå?" Jag antog att det var något mellan henne och Adam som var fel.

"-Emelie, sötnos?" Jag hörde hur hon andades in.

"-Det var jag, Milena, det var jag som sa det till en journalist. Allt var mitt fel" Sa hon plötsligt, starkt och tydligt.

"-Men, hur .. varför? Du ..." Jag visste inte vad jag skulle säga. Jag kände hur ilskan spred sig i kroppen, och det känndes som jag kunde få ett raseriutbrott om hon sa något mer.

"-Jag är så ledsen, jag menade inte ..."

"-Vad exakt menade du inte med att du talade om för en journalist att vi skulle anlända till flyplatsen? Kan du berätta exakt vad poängen var" Jag hörde min arga röst när jag pressade fram orden mellan tänderna.

"-Jag .. vet inte, det var för jävligt gjort, jag vet" Hennes snyftningar hade tystnat.

"-För fan Emelie! Jag trodde vi var bästa vänner, jag trodde fan jag kunde lita på dig" Skrek jag och kände att Iphonen i min hand kunde krossas när som hellst.

"-Snälla förlåt mig!" Bedjade hon i andra sidan luren.

"-Så nu vill du det också, fanheller!"

"-Men seriöst Milena, bli inte s jävla sur! Du dog ju inte" När Emelie sa det kände jag hur jag blev riktigt sur.

"-JAG KUNDE GJORT DET, förf*n! Fattar du inte det? Jag kommer va typ död imorgon när tusen falska rykten finns ute om oss! Fattar du inte det?!!" Röt jag. Jag tryckte av samtalet och kastade telefonen på närmaste lampa. Telefonen höll, men glödlampan spräcktes och tusen små glasbitar föll ner på sängen och golvet. Jag tilltalade mig själv att andas - men så fort jag andades ut, kände jag tusen tårar bränna i halsen.

Nej. Nej, nej, nej. Varför Emelie? Varför vart det just hon av alla miljoner som talat om det? Det var hennes fel, men jag ville inte tro det. Varför skulle hon vilja göra nått sådant?

Jag visste inte vad innan jag låg ihopkrupen på sängen och grät. Jag visste seriöst inte vad jag skulle göra av mig. Emelie ringde inte tillbaka, hon skickade inte änns ett sms. Vad hade hänt mellan oss egentligen? Vad hade hänt med henne? Jag ville slå sönder något, slå något j*vligt hårt, men jag försökte att lungna ner mig. Lampan på nattduksbordet räckte.

"-Milena, vad ..?" Jag hörde Erics röst.

Trotts händelsen på flygplatsen kände jag mig på ganska gott humör, även om det kunde gått sämre. Det jag mest oroade mig för var hur Milena skulle klara av allt som stod imorgon, och dagen efter det, och som alltid skulle finnas kvar.

Jag sänkte värmen på pastan och gick för att säga till Milena att maten var färdig.

"-Milena?" Sa jag men fick en chock när jag såg henne gråtande, och den trasiga lampan brevid sängen, och glassplittret runt omkring henne.

"-Vad ..?" Jag sprang fram till henne.

"-Vad har hänt?" Jag tog hennes ansikte i mina händer och försökte se något i de rödgråtna ögonen.

"-Milena, snälla berätta" Tilltalade jag henne långsamt. Hon föll bara hulkanke i mina armar och kramade mig hårt. Jag smekte henne långsamt över ryggen, men hon grät bara tyst och sa ingenting. Jag brydde mig inte heller om att fråga henne mer.

När hon lungnat ner sig lite, och jag fort bort glaset som låg lite överallt i sovrummet, hjälpte jag henne upp, och vi gick till köket.

"-Oj, just det!" Jag hällde av den nu överkokta pastan i ett durkslag och vi satte oss vid bordet och började äta. Klockan var redan snart tio på kvällen, så det blev en sen middag.

"-Du behöver inte säga ..." Sa jag till henne och kollade ner i min mat. Jag visste inte om jag gjort något fel.

"-Men det blir kanske lättare för mig att förstå" Fortsatte jag tyst.

Milena skakade långsamt på huvudet och tuggade pastan hon just stoppat in i munnen.

"-Det var ..."

"-Det var Emelie" Jag försod inte riktigt hennes ord.

"-Vad är det med henne?" Jag fick plötsligt en oförberedd tankte om att något hänt Milenas bästa vän.

"-Det var hennes fel, att alla var på flygplatsen"

---

Blev kanske lite segt ... Eller vad tycker ni? Vart är kommentarerna?! ♥ Ledsen om novellen inte är så bra, men, vi gör så gott vi kan, och snart händer det saker ska ni veta! SÅ HÅLL UT! Måste tvinga Wanja att skriva lite nån gång också. Över fem kommentarer innan för sent så tvingar jag henne  att skriva ett till ikväll, you can do that! Hihi ♥ Puss på er alla /Nina

"-Vakna Milena, vi landar om fem minuter" Jag hade inte sovit länge innan Eric ruskade om mig, för det var inte speciellt långt mellan Malmö och Stockholm. Vi skulle landa på Arlanda.

Jag hörde hur en flygvärdinna pratade i högtalarna, och 'bälte-skylten' tändes. Jag lutade mig halvsovande tillbaka mot Erics axel.

"-Är ni snälla och fäller upp armstödet" En flygvärdinnna med påklistrat rött leende pekade på armstödet mellan oss.

"-Ja ..? Ja, självklart" Sa jag förvirrad och fällde ner det. Eric skrattade tyst åt min förvånade reaktion.

"-Är du trött?" Frågade han och kollade förtrollande på mig.

"-Nja, lite grann" Mumlade jag och fortsatte:

"-Det har hänt mycket de senaste dagarna"

"-Ja, det kan man säga"

Planet började landningen. Jag såg ut över det kalla höstlandskapet, de mörkgröna skogarna och de fält i gulbruna höstnyanser. Det var Sverige det. Jag tyckte det var skönt när de stora flygplanshjulen hårt stötte måt landningsbanan. Det tyckte jag alltid när jag flygit någonstanns. Jag höll hårt Eric's hand och såg ut på de ointressanta landningsbanorna som var upplysta av ljus hela vägen fram till Arlanda. Det höll på att skymma ute.

"-Ser du nått?" Frågade Eric mig och jag kände hans närhet bakom mig.

"-Inte så mycket" Jag vände mig mot honom.

"-Har du beställt taxi?" Frågade jag.

"-Jadå, det väntar en på oss, så vi är snart hemma" Log han.

När lampan för säkerhetsbälte släcktes drog Eric upp luvan över huvudet, satte på sig ett par mörka solglasögon (som vanligt) och jag drog på mig min skinjacka och den vita tubhalsduken, som jag gömde mig i. Vi hade inte så mycket baggage, så vi hade inte checkat in något, vilket var skönt.

Ingen hade lagt så stort märke till oss på flyget, för det var inte mycket folk på så här på en vardagskväll.

"-Oj" Jag ställde mig på tå och försökte få ner min lilla resväska från bagagehyllan, men rätt som det var kom det nerfallande, rakt på mig. Precis innan jag fick den i huvudet var Eric där och tog emot den.

"-Tack" Skrattade jag och kände mig lite dum.

Vi började gå ut med våra väskor, och jag försökte se ner i golvet, när jag artigt sa hejdå till den unga flygvärdinnan, och hoppades att ingen skulle känna igen mig.

Vi gick hand i hand ut i den lilla gången vid flygplanet. När vi kom till slutet av gången blev jag bländad av flera starka blixtar så jag fick stänga ögonen, vad var det? Jag hörde Eric svära tyst, men sedan försöka klistra på ett big smile till några söta tjejer några meter i från oss. Han tog hårt min hand.

"-Har ni varit på semester? Vart har ni varit? Vart ska ni? Eric, hur är det med nya skivan? Har ni bara stuckit? Milena, är du gravid?" Frågorna strömmade oförberett mot oss i takt med kamerablixtrar när vi försökte tränga oss genom folkmassan som skrek och ville ha autografer. Eric släppte inte min hand, men det var svårt att hinna med. HUR KUNDE ALLA VETA ATT VI VAR HÄR?!

Det var fullständigt kaos. En mix av journalister och fans - och så småningom Securitys som hjälpte oss ut ur folkmassan. Jag fick närapå cellskräck när folket trängde sig på mig från alla sidor.

"-Det är okej" Tilltalade mig en vakt som hjälpte mig ut. En annan tog hand om våra väskor, och flera fösade bort gråtande fans och ivriga journalister. Det var helt sjukt.

"-Är du okej?" Eric andades häftigt, och likaså jag. Jag kände mig yr och omtumlad.

"-Jag tror det" Sa jag, men i samma ögonblick som jag sa det föll jag ihop i Erics knä.

Milena föll ihop i mitt knä i taxin.

"-Milena?!" Jag smekte henne mjukt över kinden, halvt förtvivlat, men ändå rätt lungt, för hon öppnade snart ena ögat igen.

"-Va? Var är jag? Jag vill sova, tyst" Mumlade hon förvirrat och kysste hennes panna.

"-Jadå, sov du, älskling. Vi är snart hemma"

---

Oj, kortaste kapitlet hittils tror jag ... menmen, bättre än inget! Nu måste jag gå och lägga mig, har haft så mycket på gång under dagen så jag har inte hunnit skriva innan nu. Vi ska verkligen försöka hinna minst ett kapitel per dag, för att uppdateringen ska vara jämt, men jag har verkligen mycket i skolan nu också ... Tack för allt pepp, Puss på er / Nina ♥

Elias, Robin och Lina satt utmattade på en bänk en bit bort, medan Victor sköt ett skott på det tomma målet på andra sidan planen. Det hade verkligen varit roligt. Det syntes på Eric att han verkligen tyckte det också. Det var ju inte speciellt ofta han hade tid att komma hit och träffa sina vänner och sin familj ... Jag skulle nog aldrig klara av det.

Plötsligt kom jag att tänka på Emelie. Emelie och alla mina andra vänner ... Gustav, Frida, Thea, Martin, det kändes som jag knappt sett dom på evigheter - och nu var skoltiden slut. Jag hade inte sett dom sedan studenten i våras, och det gav mig en klump i magen. Jag kände mig elak, även fast jag inte fann anledningar. Det gjorde mig bara så ledsen att jag verkligen glömt bort dom sedan jag hade flyttat ihop med Eric. Även fast det var det bästa jag någonsinn gjort, så, jag vet inte.

"-Är det något?" Eric såg på mig med rynkad panna.

"-Nejdå, jag tänkte bara lite ..." Mumlade jag, och bestämmde mig för att ta tag i det när vi var tillbaka ... Nu var jag här med Eric och hans vänner - och det skulle bli en kul kväll. Jag försökte skaka av mig tankarna.

"-På vad?" Jag märkte att jag oroade Eric.

"-Äsch, inget, oroa dig inte så mycket!" Jag försökte klämma ur mig ett leende.

"-Okej, men säg, om det är något, älskling. Jag vill inte att du ska vara ledsen" Han höll min hand hårdare och vi gick bort till de andra.

"-Sluta" Skrattade Lina hysteriskt när Elias stänkte vatten från sin vattenflaska på henne. Jag skrattade, och släppte Erics hand.

Plötsligt upptäckte jag en till vattenflaska som stod bakom bänken. Robin skrattade och jag hyschade åt honom.

"-Vaf*n?" Elias reaktion när jag tömmde vattenflaskan över hans huvud var för kul. När jag såg hans min under den blöta luggen kunde jag inte förhindra att börja asgarva. Jag fick bemöda mig att stå på fötterna, så mycket som jag skrattade. Elias kollade på mig med en förargad min.

"-Du ska få din hämd" Han höjde ena ögonbrynet och jag skrattade ännu mer.

"-När du minst anar det" Fortsatte han och kollade på mig med smala ögon. Jag höll andan och försökte hålla skratten inne. Jag vände mig snabbt och kramade om Eric som stod bakom mig.

"-Han skrämmer mig" Fnissade jag mot Erics bröst i hopp om att låta rädd. Han skrattade.

"-Elias, vad håller du på med egentligen" Skrattade Eric och jag räckte ut tungan till honom. Elias skrattade bara och ruskade ut vattnet ur håret så det skvätte omkring honom.

"-Jag blir blööt" Skrek jag när några vattendroppar nuddade min bara arm.

"-Men jag då" Skrockade Elias och log.

*

Vi bestämde oss för att allihopa gå ut och äta något, och bestämmde att vi skulle gå och byta om och ses i stan vid åtta. När jag tänkte på Elias, instämmde jag nog att vi skulle gå och fräscha upp oss. Det skrattade till innom mig när jag tänkte på hans reaktion ...

"-Vad ska jag ta?!" När det kom till val av kläder, hade jag problem. Eric som satt på sängen, redo för att gå skakade på huvudet.

"-Ta bara något, du är fin i allt" Log han och jag kysste honom snabbt.  Tillslut bestämmde mig  för ett par jeans och en fin t-shirt. Jag orkade inte dra på mig någon tajt klänning. Det kändes inte nödvändigt.

När jag var klar, tagit mig en sista titt i spegeln och var på väg ner för trappan var klockan redan tio i åtta. Eric la en lapp på köksbordet till sin mamma och vi gick ut i höstmörkret. Kylan mötte mitt ansikte och jag ryste. Det var verkligen höstigt ute nu. I gatlyktornas sken gick vi till bussen som en minut senare kom.

"-Åh, det ska bli kul" Sa jag när vi satt i bussen.

"-Vad bra att du tycker det, för det gör jag också." Eric höll min hand i sin.

"-Fryser du?" Frågade han plötsligt. Det gjorde jag faktiskt, även fast vi var inne i bussen.

"-Nja, lite" Mumlade jag och lutade huvudet mot hans axel.

"-Din hand är så kall" Sa han och smekte över min hand med tummen.

"-Eller så är det din som är varm" Jag såg in i hans rådjursögon och kände mig så glad man bara kan vara.

*

Det var inte långt med bussen till platsen vi skulle mötas, så precis när några kyrkklockor i närheten klingade åtta såg jag Elias, Robin och Victor skymta vid fontänen en bit bort. Jag undrade vart Lina var ...

"-Hej på er killar!" Sa Eric till dem och jag log mot dom. Tänk att Eric hade gått hela gymnasietiden med dom ... det var svårt att föreställa sig för mig.

"-Var är Lina?" Sa Victor efter en stund och jag ryckte på axlarna.

"-Vet inte .. hon är väll sen" Jag log lite smått och la armen om Erics midja. Jag såg att killarna kände sig lite avundsjuka att vi var så lyckliga. Jag undrade om de hade några flickvänner, men tänkte att jag skulle antagligen få tillfälle att fråga dom under kvällen, så nyfiken av mig som jag var.

Precis när jag sagt det kände jag en hand på min axel.

"-Hej!" Hon kramade om mig snabbt och frågade om vi skulle gå.

"-Vart ska vi egentligen?" Frågade jag Eric när vi var på väg längs gågatan.

"-Jo, vi tänkte gå och äta nått först ... på restaurangen där borta" Han pekade mot en blinkande 'open' skylt. Han kände nog verkligen igen sig här.

Vi satte oss vid ett utebord, även fast det var kalt, och beställde mat.

*

Jag - som satt mitt emot Elias började prata med honom. Eric hade nog mycket att prata om med sina vänner också, för han kunde knappt sluta prata.

"-Vad håller du på med nu efter skolan då?" Frågade jag Elias och stoppade en bit varm klyftpotatis i munnen.

"-Jo, inte så mycket ... Studerar" Han log snett. Just det, det var nog det de flesta ungdomar gjorde. Jag som hoppat ett år i skolan och redan gått ut gymnasiet i våras hade inte börjat studera något alls.

"-Juste, vad?" Han skrattade lite.

"-Ska bli tandläkare faktiskt" Han kollade ner och jag kunde inte låta bli att skratta. Om det var något, så kunde jag verkligen inte tänka mig Elias som tandläkare. Han såg mer ut som någon form av typ ... skådis.

"-Haha, men det är väll nice?" Fick jag ur mig.

"-Jadå" Skrattade han och fortsatte:

"-Du då, vad gör du?" Jag såg att han märkte hur jag blev osäker när han ställde frågan. Jag. Jo, jag är ju arbetslös, har ingen framtid alls faktiskt - skulle nog vara det bästa svaret på frågan. Jag bet mig i läppen.

"-Jag kanske inte borde ha frågat det?" Elias såg bekymmrat på mig.

"-Nej, ingen fara, det är bara, ja .." Jag tog ett djupt andetag och fortsatte.

"-Jag hoppade ett år i skolan, alltså jag låg ett år före, så jag gick ut i våras ... och har jobbat ett tag nu, men sa upp mig på grund av lite grejer precis innan vi åkte hit" Jag kände att jag bablade på för snabbt, men Elias nickade bara och halvlog lite medlidandefullt.

"-Har du ju!" Eric avbröt mig plötsligt och såg på mig.

"-Du ska inte ana hur mycket Thomas tror på dig, älskling"

"-Så vi har en liten sångerska här också" Skrattade Elias.

"-Sjung nått då" Sa Victor och alla kollade på mig.

"-Men neej, be Eric istället" Jag pressade ansiktet mot Erics axel för att dölja att jag rodnade och de andra fnissade.

*

Klockan var kvart i tio när vi lämnade restaurangen. Vi gick längs gatan som nu var lite mer tom av barnfamiljer än för två timmar sedan.

"-Så vad gör vi nu?" Frågade Lina, skrattande. Precis som jag, verkade hon inte heller ha lust att gå hem än.

"-Vad sägs om att dra till Pascha?" Sa Victor och de andra skrattade.

"-Men varför inte, en stund bara?" Sa Robin och såg på oss.

"-Vad är det?" Viskade jag till Eric och han skrattade tyst.

"-En klubb några kvarter bort, ganska mysigt faktiskt"

"-Självklart!" Ropade jag och alla såg på mig.

"-Let's go party!"

---

Sådär .. hoppas kapitlet inte blev allt för tråkigt nu ... ♥ Kommentera som blir jag glad :D Tack till alla söta kommentarer! NI ÄR BÄST! Kommer förhoppningsvis ett eller två kapitel imorgon, för jag tror jag har tid. Nu ska jag och W ha sammanträde, whats gonna happend next ... Ni får hemskt gärna komma med tips vad som kan hända! Pusspuss /Nina

Kommer ett kapitel ikväll, I promise ! ♥ Har inte haft tid under dagen.

Tack till alla som kommenterar, det betyder verkligen, ni är så söta ... Ju fler kommentarer, ju fler kapitel kommer. Btw, glöm inte AllAboutEric.

"-Neeej" Fnissade jag när Eric ramlade över mig och vi rullade runt på gräset. Han skrattade och kysste mig, och vi struntade i att allt folk från trottoaren kunde se oss.

---

Först efter en lång stund kunde vi sluta skratta, och satte oss upp. Eric hade fortfarande mjukglass lite här och var i ansiktet. Jag började skratta.

"-Vad är det nu då?" Han kollade frågande på mig, men kunde nästan själv inte hålla sig för skratt. Jag funderade lite på om jag skulle säga det till honom, eller låta bli. Det var en ganska frestande tanke att låta honom se det först senare, och gå omkring sådär. Fast när jag tänkte efter så fick jag lite dåligt samvete.

Eric tittade fortfarande på mig, ännu mer frågande än förut.

"-Vad är det!" Han skrattade, och jag log åt hans min. Han var för söt. Jag lutade mig fram och slickade bort glassen som fanns på hans näsa. Nu verkade han fatta och log stort.

"-Jaså du."  Han rullade runt så han låg ovanpå mig. För att det inte skulle bli för tungt för mig stödde han sig själv på armarna. Han kollade ett snabbt ögonblick på mig med sina glittrande ögon, och sen kysste han mig. Jag kunde inte göra något motstånd. Inte för att jag ville det heller.


Det var han som påbörjade kyssen och var också den som fick avsluta den. När han satte sig upp gnydde jag och flätade fast fingrarna i hans hår, för att hålla honom kvar. Han skrattade och lyfte upp mig, kysste mig en sista gång för att sedan höja på huvudet. När han såg min besvikna min skakade han på huvudet och skrattade.

"-Jag tror det räcker nu. Du blir alldeles för lätt berusad." Jag kollade förbryllat på honom.

"-Berusad?"

"-Du blir berusad av min blotta närvaro." han log kaxigt, och mitt hjärta stannade typ. Jag kollade in i hans underbara ögon.

"-Det kan jag inte precis förneka..." Han skrattade, och satte sen ner mig på marken, men behöll en arm om min midja. Det kändes tryggt. Jag la min arm om hans midja också och drog honom närmare. Jag kunde nästan känna hur han log, och han kysste mig på huvudet. Innan vi började gå hemåt sa han det som betydde mer för mig än allt annat som jag kunde få höra:

"-Jag älskar dig"


*


Nästa morgon vaknade jag av nånting som landade i mitt ansikte. Jag blev så överraskad, så jag först inte kunde säga nånting alls. Sen hörde jag Erics skratt och förstod. Jag tog tag i trasan som låg i mitt ansikte och slängde den framåt. Jag hörde hur den träffade något, och sen hörde jag ett:

"-Haha, näää!!" Jag öppnade ögonen. När jag såg var den hade träffat log jag. Mitt i prick. Jag försökte vända på mig men märkte att jag satt fast. Så jag sträckte mig framåt och drog i Eric som satt ovanpå mig. Han var blöt i håret - fast det var i och för sig jag också - och jag kunde inte låta bli att skratta åt hans ansiktsuttryck.

"-Hämndattacken funkade inte riktigt som du hade tänkt dig va?" Jag skrattade, och han kollade på mig med ett lite halvt leende. Men sen skrattade han.

"-Njaa... Fast det blev ju bra ändå." Han skrattade och borrade in ansiktet i min halsgrop.

"-Aaaah, det kittlas!!" Jag försökte lyfta på honom, men då började han kyssa mig istället. Det var bättre. Han lät sina läppar vandra över käkbenet, uppöver kinden till min mun. Sen lyfte han på huvudet igen.

"-Godmorgon förresten." Han kollade kärleksfullt på mig. "-Har du sovit gott?"

"-Tills du väckte mig!" Jag drog skrattande ner honom över mig. När hans öra var precis vid min mun viskade jag:

"-Fast det var nog bara bra. Du är ännu bättre i verkligheten än i mina drömmar." Han skrattade och satte sig upp igen. Den här gången drog han mig med sig. Han ställde sig upp brevid sängen och sträckte en hand mot mig.

"-Du ska bara veta hur mina drömmar är..." Han kollade på mig med het blick och skrattade. "-Hungrig?"

Jag tog hans hand och han hjälpte mig upp.

"-Lite." Han gav mig en puss på pannan och kramade om mig medans vi gick nerför trappan som ledde till köket. Jag märkte inte att han iakttog mig, men när han plötsligt tilltalade mig förstod jag att han måste ha kollat på mig hela tiden.

"-Milena, vet du en sak?" Jag skakade på huvudet. "-Du är det bästa som har hänt mig, någonsin." Jag blev helt varm i hjärtat, och pressade ansiktet mot hans bröst. Han fortsatte:

"-När jag liksom nu har dig här fattar jag inte hur jag någonsin kan ha levat utan dig. Asså, jag menar, det har jag ju gjort jättelänge, och det är det som är så obegripligt." Han log stort mot mig, och jag kände hur även min mun sprack upp i ett leende. Det kändes som om han kunde se djupt in i mig, ända in i min själ.

"-Jag älskar dig. Milena, jag vill att du ska veta att jag älskar dig. Och att jag alltid kommer att göra det."

"-Det kan du inte veta." Varför sa jag så? Dumhuvud. Han kollade allvarligt på mig.

"-Jo. Jag vet det bara. Och det kan ingenting ändra på." Jag kände hur mitt hjärta slog trippelslag, och jag fick ur mig:

"-Då ska du veta att... Jag älskar dig också, Eric. Mer än du nånsin kan ana. Jag vet inte om det framgår, men... Jag skulle seriöst inte kunna leva utan dig. Du är mitt allt." Jag gjorde en paus, och han kollade djupt in i mina ögon. Det pirrade till i maggropen, och jag fortsatte: "-Om jag skulle behöva välja mellan att andas och att älska dig så skulle jag välja det senare alternativet."

Det fick honom att skratta.

"-Vi får hoppas att du inte behöver välja då. Det skulle inte vara så trevligt om du slutade andas." Jag skrattade, men slutade när jag åter mötte hans blick. Han tog mina båda händer i sina och fortsatte att kolla rakt in i mina ögon. I hans ögon glittrade något, och jag se något stort djupt där inne, något som ville ut. Jag tog ett fastare grepp om hans händer. Jag älskade honom. Jag älskade honom så himla mycket.


Det magiska ögonblicket avbröts när en röst plötsligt hördes.

"-Så turturduvorna är vakna redan?" Det var Erics mamma Marlene. Jag blev röd i ansiktet och tog ett steg tillbaka, men Eric la en arm om min midja och drog mig till sig. Marlene verkade inte se något konstigt i det.

"-Gomorron! Ja, vi tänkte äta frukost." Han log stort mot henne och hon såg glad ut.

"-Visst, ta för er bara. Har dukat fram lite på köksbordet."

"-Tack så jättemycket, mamma!" Eric log stort och gav sin mamma en kram och en puss på kinden innan vi gick ner till köket.


*


Vi hade bestämt träff med Erics syster Lina på en restaurang i stan för att äta lunch. Jag var lite nervös, men ändå glad över att hon ville träffa mig. Vad jag hade hört av Eric så var hon tydligen jättesöt och snäll. Men ändå darrade mina ben lite när vi gick in på restaurangen.

"-Tänk om hon inte tycker om mig?" Jag kollade lite oroligt på Eric.

"-Klart att hon gör. Varför skulle hon inte göra det?" Han viskade i mitt öra: "-Du är underbar."

Jag slappnade av lite och Eric tog min hand.

*

Lina var faktiskt inte så läskig som jag hade trott - eller haha, jag hade ju inte precis trott att hon skulle var läskig, men i allafall -, nä, hon var jättesnäll och jättesöt, men inte ett dugg lik Eric. Till skillnad från honom hade hon blont hår och ljusa ögon. Man trodde nästan inte att de var syskon. Hon var till och med kortare än mina 1,67.
Hon kramade om både mig och Eric när vi kom.

"-Heeeeej!!! Gud vad länge sen det var, har saknat dig!" Sen vände hon sig mot mig, och log stort.

"-Hej, vad kul att äntligen träffa dig!" Hon verkade uppriktigt mena det, och jag kände mig glad. Det kändes som om hon och jag skulle komma bra överrens.


Vi beställde varsin matig sallad och satte oss för att äta i ett hörn av restaurangen. Bara ett par få tjejer kom för att fråga autografer, men fick vara förvånansvärt mycket ifred. Lina hade en massa att fråga om - och berätta! - och vi pratade en hel del. Hon pratade en del med Eric, men mest med mig. Jag skrattade inombords. Jag kollade på honom då och då för att försäkra mig om att han inte kände sig utanför, men han log bara mot mig och verkade tycka att det var ganska skönt att bara få vara tyst ett tag.

Efter ett ganska bra tag smekte han mig över håret och sa att vi kanske borde gå snart. Han hade bestämt träff med sina kompisar klockan tre, och nu var klockan halv tre. Vi skyndade oss att betala - Lina tvingade oss att låta henne bjuda - och gav oss iväg.


När vi hade kommit ut ur restaurangen tog jag Erics hand och frågade:

"-Vart ska vi?" Han log och svarade lite finurligt:

"-Du får väl se..."


*


När vi kom fram till fotbollsplanen - jag vet inte vad Eric hade tänkt att vi skulle göra här - möttes vi av samma tre killar som vi hade sett igår. De kom springande till oss.

"-Tjena, Eric!" En av killarna, han med lite längre, blont hår, kom fram och kramade om Eric. "-Redo för en riktig match?" skämtade han? Skulle vi spela fotboll? Jaja, det kanske kunde bli kul.

Eric log stort.

"-Visst." Sen vände han sig mot mig och Lina. "-Ni är väl med?"

"-Självklart!" Lina kollade på mig. "-Vi mot killarna, eller hur Milena?" Jag tvekade.


"-Nja..."

"-Kom igen!" En av killarna, en med brunt hår, klappade mig på axeln. Sen sträckte han fram handen mot mig.

"-Jag är Elias, förresten!" Jag tog hans hand och skakade den. De andra två killarna presenterade sig som Robin och Victor, och vi började gå bort mot planen. De var ganska barnsliga, men väldigt sjyssta. Och sjukt roliga.

Jag och Lina kom i ett lag, och de fyra killarna i det andra. Det kändes inte som om det här skulle gå särskilt bra.

*

Det blev som jag trodde. De vann med nånting på kanske 24-1 - jag orkade inte räkna särskilt noga - , det enda målet vi gjorde var när de lät mig dribbla förbi bollen en gång, och på något klumpigt sätt få in den i mål.

"-Wihoo!!!" Lina gav mig en high-five, och jag skrattade. Flera gånger blev jag omkulltacklad, och det var tur att jag hade satt på mig ganska lediga kläder. När vi hade spelat färdigt var nämligen hela jag full med gräs. Robin sträckte handen för att hjälpa mig upp, och när han hade gått iväg för att dricka lite kom Eric fram till mig.

Han hade något speciellt i blicken som jag inte riktigt kunde identifiera, men när han tog min hand lite löst och kollade upp mot himlen blev jag fundersam. Sen fattade jag. Jag skrattade.

"-Du är väl inte svartsjuk?" Han kollade lite tveksamt på mig, och verkade inte riktigt veta vad han skulle säga. Till slut fick han ur sig:

"-Inte?" Han vände ner blicken mot marken, men jag tog tag om hans armar och vände honom mot mig. Sen tog jag tag om hans huvud så att jag mötte hans blick.

"-Var inte det." Han kollade lite tveksamt på mig, och jag fortsatte:

"-Jag älskar dig. Bara dig. Och ingen annan. Jag lovar." Det verkade göra honom lättad, och han skrattade lite.

"-Skönt. Jag började nästan undra." Jag skakade på huvudet, och kysste honom lätt.

"-Tvivla aldrig på att jag älskar dig. Aldrig, aldrig nånsin. Sa jag inte igår att du var mitt allt? Jo det gjorde jag. Så tro på mig."

"-Nu gör jag det." Han log stort nu, och jag kunde inte låta bli att le själv. Han var så himla söt. Jag la mina armar runt hans nacke, och drog honom till mig.

"-Älskar dig."

"-Älskar dig mer." Vi skrattade båda två, och sen lutade jag mig upp för att kyssa hans underbara läppar som välkomnade mig på ett sätt som gjorde att jag kände att jag aldrig ville släppa honom.

---

Såååå... Förlåt för att ni har fåttvänta så länge, men här kommer ett extra långt kapitel istället! LoveYa!! Nu vill vi ha en massa kommentarer!!;D♥//Wanja

PS. Gå gärna in på Ninas fanblogg om Eric!: www.allabouteric.blogg.se!!

PS2. Glöm inte bort att vi har blogresponse, fråga på!!:D

Det var så kul att se Eric när han var med sin mamma. Han var helt annorlunda. Inte alls den kändis-kille många förväntar sig. Det kändes som han var vilken kille i tjugoårsåldern som helst... Fast såklart av den mest underbara  sorten.

---

*

Eftersom vi hade kommit ganska sent till Helsingborg så hade vi bestämt oss för att ta sovmorgon nästa dag. Eric hade ju jobbat så mycket och jag tyckte också att det skulle bli skönt att bara kunna göra precis vad man ville. Fast det där med sovmorgon funkade inte riktigt för mig. Jag vaknade klockan sju och kände mig klarvaken. Eric låg fortfarande och sov, med armarna om mig. Jag slöt ögonen igen och kurade mig närmare honom. Han var varm, och det kändes underbart att bara ligga där, tätt intill honom.

Efter en stund blev jag dock lite rastlös, och vände på mig. Jag lutade örat mot hans bröstkorg och hörde hans hjärta som dunkade med jämna slag. Jag blev varm i kroppen, och kramade om honom så gott det gick. Gud vad jag älskade honom. Sen märkte jag att han hade på sig en skjorta, och blev lite irriterad. Jag började knäppa upp den. Eric sov lugnt vidare. När jag hade knäppt upp den la jag händerna på hans mage och sträckte på halsen för att kyssa honom på munnen. Han sov vidare.

Det här var hopplöst.

Egentligen ville jag inte väcka honom när han sov så sött, men jag hade ju så tråkigt. Så jag bestämde mig för att ta till hårdare medel. Efter att försiktigt och motvilligt ha lossat på Erics grepp om mig, gick jag iväg till badrummet. På vägen mötte jag Marlene.

"-Godmorron gumman, har du sovit gott?" Jag blev smått förvånad över hennes sätt att tala till mig, men samtidigt glad.

"-Jadå." Jag log. "-Du då?"

"-Ganska." Hennes mungipor åkte nedåt."-Men jag måste ju upp till jobbet." Hon stegade iväg mot dörren. " Jag måste iväg nu, men Eric vet ju var frukosten finns." Hon log mot mig, och jag log tillbaka.

"-Jag klarar mig nog."

"-Sover han fortfarande?" Hon skakade på huvudet och suckade.

"-Aa, fast det är ju ganska så tidigt" Jag kastade en snabb blick på klockan som hängde vid trappen.

"-Ja, du har rätt ... Men du, vi ses ikväll" Hon gick med snabba steg ner för trappan.

"-Hejdå" Jag vinkade till henne och med ett snabbt 'hejdå' gick dörren igen. Det var rätt skönt att vara ensam vaken i huset, och jag var glad att Marlene litade på mig så pass mycket att hon bara lät mig gå runt ensam i hennes hus.

Jag gick till badrummet och tog en liten handduk från den vita hyllan, som jag blötte med iskallt vatten. Jag fnissade lite åt hur Eric skulle reagera när jag la den i ansiktet på honom. Jag vred ur handduken lite och gick sedan tillbaka till sovrummet där Eric sov som en stock. Jag satte mig på hans mage och la handduken i ansiktet på honom. Jag kunde inte låta bli att börja skratta när jag såg honom förvirrat skaka på huvudet och med ena handen få bort den blöta handduken ur ansiktet.

"-Vad gör du?" Mumlade han med stängda ögon. Jag kunde se hur ett leende lekte i hans mungipa, fast han försökte dölja det.

"-Haha, försöker väcka dig, du är så tråkig" Skrattade jag och började kittla honom. Han mumlade något om 'du ska få' och vände lite på sig. Han öppnade ena ögat och tog tag i mina händer, som försökte kittla honom, så han äntligen vaknade.

"-Neej, släpp mig" Skrattade jag när han började ge mig min egna medicin. Jag avskydde verkligen att bli kittlad.

"-Jag ger upp! Jag ger upp!" Skrek jag och han kysste mig mjukt och skrattande.

*

"-Vad vill du ha till frukost?" Jag stod redan i köket när Eric med ruffsigt hår kom ner för trappan. Han var så snygg.

"-Jag vet inte riktigt ... pizza?" Mumlade han. Jag skrattade och tog ut ost och smör ur kylskåpet.

Jag bredde oss varsinn macka och vi satt oss vid det lilla bordet och åt.

"-Vad ska vi hitta på idag?" Frågade jag med munnen full av ostmacka.

"-Vi kan väll gå ner på stan? Jag kan visa dig runt, om du vill?"

"-Ja, gärna..! Jag måste köpa en höstjacka också" Sa jag glatt. Ute sken solen, men det såg redan rätt höstigt ut när löven började dala ner från träden.

När vi ätit klart gick vi upp för att göra oss iordning. Erics saker låg redan utspridda på golvet, men jag försökte så gott jag kunde att hålla alla mina kläder i min resväska. Jag plockade varsamt ut ett par perfekt vikta jeans, och en enkel t-shirt.

Vi var ute ur huset redan vid halv elva och vi tåg bussen in till centrum. Det var rätt mycket folk på stan, men vi brydde oss inte om att försöka dölja vilka vi var, utan gick helt normalt på stan och konstigt nog fick inte Eric ge såå mycket autografer. Ett par stycken snygga tjejer och småkillar kom dock på honom.

Jag fick med mig Eric in i alla möjliga klädaffärer, i letan efter en höstkappa - och hittade tillslut en dyr en på Only.

"-Jag köper nog den här" Mumlade jag och höll en halvlånga, beige kappa framför mig.

"-Okej, hur mycket kostar den?" Eric tog fram sin plånbok ur fickan.

"-Nej, seriöst Eric, jag har pengar"

"-Nej men säkert, jag betalar" Sa han och tog fram ett antal hundralappar.

"-Men ..." Eric avbröt mig:

"-Inga men älskling, jag tilllåter dig inte att betala dina kläder!" Jag skrattade och tackade honom, och med tanke på den lilla lilla summan jag hade kvar på mitt konto var det nog rätt bra att få kappan betalad.

"-Tack" Sa jag ännu en gång och kysste honom när vi kommit ut ur affären.

"-Det var så lite så. Vad sägs om lunch?" När jag tänkte efter så kände jag mig rätt hungrig, så jag instämmde och vi gick och beställde varsinn sallad på ett café en bit bort.

*

När vi ätit klart bestämmde vi oss för att snart bege oss hemmåt igen. När vi var påväg längs gågatan hand i hand knackade någon plötsligt på Erics axel.

"-Eric?" Det var tre killar, i tjugoårsåldern eller så.

"-Hej killar!! Aslänge sen!" Eric kramade allihopa och de fick syn på mig.

"-Vem har vi här då?" Det var en blond kille som log kaxigt mot mig.

"-Milena. Det här är några vänner från gymnasietiden" De presenterade sig, och de verkade verkligen snälla och roliga. De hade tydligen redan fått reda på om att jag var Erics tjej. Tidningarna, såklart.

När vi pratat en stund och de frågat en del saker om mig bestämmde vi oss för att ses dagen därpå allihopa.

"-Men vi hörs imorgon då!" Ropade Eric efter dom, och jag vinkade hejdå. Det skulle bli kul att träffa dom dagen därpå, och vi bestämmde oss för att försöka få med Lina, Erics syster.

Det var så kul att Eric kände sig så hemma, och det gjorde jag genast också.

På vägen hem köpte vi varsinn mjukglass i Silbylla-kiosken som vi åt när vi promenerade till Marlenes hus.

"-Får jag smaka?" Försökte Eric när han ätit upp sin, och jag knappt hunnit äta halva min. Jag suckade och höll fram den till honom, och han tog en rejäl tugga.

"-Meh!! Inte så mycket!" Jag försökte dölja ett skratt i min allvarliga ton och tryckte upp glassen i ansiktet på honom så han fick mjukglass runt hela munnen.

"-Haha, rätt åt dig!" Skrattade jag. Han slickade sig runt munnen och jag såg i hans blick att det var dags för mig att springa.

Skrattande och med munnen full av glassen Eric inte "smakat" sprang jag över en gräsplätt där jag snubblade på en grästuva.

"-Neeej" Fnissade jag när Eric ramlade över mig och vi rullade runt på gräset. Han skrattade och kysste mig, och vi struntade i att allt folk från trotoaren kunde se oss.

---

Ska försöka övertala Wanja att skriva ett till kapitel idag ... Skrev klart detta som hon inte blev klar med, så det är Wanja som börjat på det ;) Tack för alla fina kommentarer, ni ska bara veta vad glada vi blir! TACK SÖTNOSAR, det betyder asmycket! PoK /Nina ♥

"-Vem har vi här?" Hon verkade förvånad, men samtidigt glad. Jag kastade en blick på Eric. Han hade inte talat om att jag skulle med.

"-Jo just det ... Mamma, det här är Milena, min flickvän" Eric la armen om mig och log varmt.

"-Åh, hej Milena, vad kul att se dig. Marlene." Hon skakade min hand.

Vi hängde av oss och gick in. Det var ett fint hus. Litet, men fint. I köket hade Marlene, Erics mamma, dukat upp mat och vi slog oss ner vid bordet.

"-Vad kul att ni kommer och hälsar på" Sa hon, och började servera den goddoftande gratängen som stod på bordet.

"-Det var så länge sedan..." Hon log mot Eric. Det var kul att se glädjen i Eric, när han fick träffa sin mamma igen. Jag hade aldrig förut tänkt på hur sällan de egentligen sågs när Eric bodde i Stockholm.

"-Verkligen gott" Fick jag ur mig för att bryta tystnaden.

"-Tack!" Marlene skrattade och tog en tugga av maten.

"-Ja, jag har saknat din mat mamma" Eric hade redan nästan ätit upp, och sträckte sig för att ta en till portion.

"-Har du inte fått i honom lite vett med matlagningen?" Marlene höjde ena ögonbrynet.

"-Eric är superbra på att laga mat ju!" Jag skrattade.

"-Han försöker nog imponera på dig ser du" Jag var glad att Erics mamma var så avslappnad när jag var med.

*

"-Ni kan ta era grejer upp om ni vill" Marlene pekade på en öppen dörr ovanför trappen.

"-Tack..." Jag tänkte precis sträcka mig efter min resväska men Eric hade redan tagit en i varje hand och var på väg upp för trappan. Jag suckade, Marlene skrattade och vi gick allihopa till gästrummet på övervåningen.

Rummet var klätt i ljusa tapeter och mitt i rummet stod en dubbelsäng med vitt överkast.

"-Vill ni att jag ska dra in en extramadrass också...?" Marlene tog ett kliv ut ur rummet.

"-Nejnej, tack mamma, men det går bra, vi är vana" Jag kände att jag rodnade när Eric avfyrade ett kaxigt leende mot mig.

"-Haha, okej, säg till om ni behöver nått" Eric gick fram och gav sin mamma en lång kram.

När jag och Eric hade hjälpt Marlene med disken gick jag till vårt rum och hämtade min nessesär ur min väska.

"-Är det okej om jag tar en dusch?" Frågade jag  Marlene som stod i köket och torkade sina händer.

"-Självklart, känn dig som hemma!" Jag gick till badrummet under trappen, klädde av mig och gick in i duschen. När jag stod under det strömmande vattnet tänkte jag efter. Hallå? Jag var i Eric Saades mammas hus? Det kändes inte konstigt längre, det kändes inte som om det inte var sant längre när jag var med Eric. Det kändes helt enkelt bara rätt.

Jag klev i ett par mjukisbyxor och tog på mig ett oversizelinne, satte upp mitt hår och gick ut. Eric och Marlene satt och pratade och skrattade i soffan.

"-Vänta lite, jag har dom här någonstans..." Marlene plockade ner något från hyllan som såg ut som ett fotoalbum. Eric såg mig i dörröppningen.

"-Kom" Han sträckte ut sin hand och jag kom och satte mig brevid honom i soffan.

"-Jo, det är Erics fotoalbum..." Log Marlene och bläddrade till andra sidan, där det var ett gammalt skolfoto av Eric. Eric skrattade och drog handen genom håret.

"-Gud vad du är lik dig" Log jag och Eric la armen om mig.

"-Ja... Kolla här då" Marlene bläddrade ett par blad - till en bild av Eric som tre-fyra åring. Han var för söt. Jag kunde inte låta bli att fnissa.

"-Vad skrattar du åt då?" Eric rufsade till mitt hår.

"-Meh" Jag släppte ut tofsen, som nu ändå var förstörd. Eric skrattade och gav mig en ursäktande blick.

Vi bläddrade igenom albumet. Det var så många söta bilder på Eric. Marlene verkade så glad över att vi var här, och det kändes bra. Vi kom till en bild där Eric stod brevid en blond tjej.

"-Vem är det?" Frågade jag och pekade på blondinen.

"-Det är min helsyster, Lina, jag tänkte vi kanske skulle hitta på något med henne någon dag vi är här?" Sa Eric och Marlene tyckte det lät som en bra idé. Jag instämde.

"-Om det är okej, så träffar vi också några av mina gamla vänner... Om det är okej för dig alltså" Han såg på mig.

"-Men självklart, det är ju superkul" Svarade jag.

"-Jag kommer ju behöva jobba och så, men det förstår ni ju" Sa Marlene och vi bläddrade vidare i albumet.

"-Det är klart, mamma. Det är så kul att vi kunde komma hit ändå!" Eric la en hand på hennes axel.

"-Ni är alltid välkomna".

Det var så kul att se Eric när han var med sin mamma. Han var helt annorlunda. Inte alls den kändis-kille många förväntar sig. Det kändes som han var vilket kille i tjugoårsåldern som helst... Fast såklart den mest underbara av sorten.

---

KOMMENTERA !! ♥ Säger det ännu en gång, tack för alla supersöta kommentarer! Vi blir superglada, och det är det som ger oss lust att skriva :) Kommer förhoppningsvis ett till kapitel senare idag! /Nina

"-Inte jag heller" Han tog mitt ansikte i sina händer och kysste mig. Vi rullade runt på golvet, och jag kände hur tröttheten kom smygande.  Innan vi hann tänka så mycket, hade vi somnat i varandras armar på det hårda golvet.

---

*

Jag vaknade av att jag hade ont i ryggen och att jag kände hur något ruskade om mig försikigt. Jag öppnade mina lite sömniga ögon och såg rakt in i ett par bruna, vakna ögon. Ansiktet som de tillhörde verkade ha svårt att hålla sig för skratt.

"-Milena, varför ligger du i min resväska?" Jag såg hur Eric försökte hålla sig för skratt. Jag var fortfarande trött, så jag vände på mig och drog locket på resväskan över huvudet, så att bara benen stack ut. Där gick gränsen. Eric började gapskratta, och jag började också fnissa, där jag låg, inne i resväskan. Till slut lyfte jag lite på locket och tittade ut. Eric låg på rygg på golvet, och gav mig inte ens en sekund att reagera. Han tog tag i mig och drog upp mig så att jag låg ovanpå honom.
När jag förbryllat kollade på honom kysste han mig och skrattade.

"-Sååå... Har du sovit gott i den där?" Han skrattade högt.

"-Nja... Min rygg är nog ganska sur på mig just nu." Jag grimaserade, och Eric smekte mig över ryggen. "-Var har du sovit då?" Han log.

"-Jag vaknade i soffan..." Han kollade upp på soffan som var till vänster om oss. "...Jag hittade nog en lite skönare plats än dig iallafall." Han skrattade igen, och jag kysste honom. Sen märkte jag att han inte hade någon tröja på sig. Han verkade märka att jag kollade på honom, och log ursäktande.

"-Tänkte just ta en dusch." Han gjorde en ansats att resa sig, men jag höll fast honom.

"-Du får gärna gå omkring så här lite oftare..." Jag skrattade, och rullade ner på sidan så att jag kunde lägga huvudet på hans bröstkorg. Jag knölade in armarna runt hans midja, och han skrattade.

"-Jaså, det tycker du?" Han kollade på mig med ett bländande vitt leende.

"-Mm...", mumlade jag, och slöt ögonen. Han slappnade av och kysste mitt hår.



"-Är du klar med packningen?" Jag var oförberedd på hans fråga, och lyfte på huvudet för att kolla på honom.

"-Va?" Han skrattade mjukt.

"-Jag frågade om du var klar med packningen." Jag tänkte efter snabbt, och svarade sen:

"-Inte riktigt än." Han suckade teatraliskt och skrattade.

"-Varför behöver tjejer egentligen alltid ha med sig så himla mycket?" Jag slöt ögonen igen och la mig tillrätta på hans bröstkorg samtidigt som jag strök med handen över hans perfekta mage.

"-Man behöver ju ha ett urval." Jag hörde leendet i hans röst när han svarade.

"-Som sagt..." Han drog åt armen lite hårdare om min midja. "-För mycket kläder behöver du ju inte nödvändigtvis ha på dig." Sen la han till: "-Om jag får bestämma alltså"

Jag boxade till honom lätt på magen, men han verkade nästan inte känna det ens.

"-Jag säger bara vad jag tycker." Jag kände ur hans bröstkorg skakade när han skrattade, och tänkte boxa till honom en gång till, men han stoppade min hand i luften, och drog upp på sig igen. Han slank in med händerna under mitt linne och jag placerade händerna på hans bara axlar. Jag kollade in hans ögon och fnissade.

"-Visserligen skulle det ju kanske vara lite orättvist att du inte skulle få önska nåt när jag har det så bra..."

"-Just det." Han skrattade och lät sina läppar vandra från min hals upp till käkbenet innan han slutligen kysste mig.


*


Vi hade bestämt oss för att åka med lokala tåg istället för att ta bilen - Helsingborg var ju så långt bort - så vi åkte ner till centralen. Innan vi hade gått ut ur lägenheten hade vi försökt att klä ut oss så gott som det gick, resultatet blev ganska bra faktiskt.

Innan vi klev ur bilen efter att vi hade parkerat vid stationen kollade jag på Eric.

"-Ser man att det är jag?" Han la huvudet på sne och mönstrade mig.

"-Nä." Jag skrattade och nickade menande på honom.

"-Du har inte heller precis världens sämsta förklädnad..." Han kollade upp och jag kunde inte låta bli att skratta åt hans fejkmustasch och hans gigantiska dunjacka.

"-Fast vi får väl se..." Han skrattade och vi klev ur bilen för att gå till perrongen.


Våra förklädnader verkade funka ganska bra. Vädigt bra till och med. Inte en enda människa kom och ville ha en autograf av Eric - och det var seriöst en hel del människor där! Vi klarade oss bra ända till tågkupén där vi kunde sätta oss ner och pusta ut. Jag drog för gardinerna så att förbipasserande resenärer som gick runt i korridoren inte skulle se oss. Sen tog jag av mig min stora mörka glasögon och den varma sjalen jag hade virat hårt runt mitt huvud.
Sen satte jag mig brevid Eric och lutade huvudet mot hans axel.

Tågresan var lång, men det gjorde inget alls. Det var snarare som en dröm för mig att få tillbringa flera timmar med Eric i en ensam tågkupé. Vi pratade jättemycket, men vågade inte mysa för mycket om det plötsligt skulle komma en konduktör eller nåt. Men som tur var hade Eric bokat hela tågkupén iallafall, så det var inget annat folk där.


*


Efter många timmar kom vi fram till Helsingborg, och tog en taxi hem till Erics mamma. Han berättade för taxichauffören vart vi skulle, och satte sig sen i baksätet med mig. Efter en liten stund, kanske en kvart eller så, var vi framme, Eric betalade, och vi gick ur taxin.

Eric tog min hand och ledde mig fram till dörren. Det var ett fint litet gulmålat radhus, och jag älskade det. Jag undrade om Eric hade bott här som liten? Jag fick fråga honom senare.

"-Är du redo?" Eric avbröt mina tankar. Jag kollade upp på honom.

"-Japp." jag kände mig bara lite nervös, och Eric kramade om mig en gång till innan han knackade på. Efter några sekunder hörde jag steg och sen hur dörrklinkan trycktes ner...

---

Spännande! Hinner inte skriva mer nu, ska iväg;) Men puss på er/Wanja♥

"-Jag är så himla stolt över dig, älskling" Eric lade armen om mig och vi gick mot bilen men såg sedan lurigt på mig.

"-Känner att du börjar bli ett litet hot för min fina karriär" Skrattade han.

"-Sluta, jag har inte ens spelat in en låt... Vad tror du egentligen? Jag kan inte mätas med en tusendel av dig" Jag stannade upp och såg honom i ögonen.

"-Vem vet, vem vet" Han log snett och kysste mig mjukt.

---

Jag satt inne i soffan när jag hörde hårda steg i trappan. Ingen brukade gå i trapporna så här mitt på dagen. Antaglien var det någon från de andra lägenheterna. Men plötsligt hörde jag dörren gå upp. Det var Milena. Jag stängde av tv:n och gick ut i hallen.

"-Men Milena, hur är det?" Jag såg hennes blanka ögon och hon drog en hand genom håret samtidigt som hon tog ett djupt andetag.

"-Älskling?" Jag lade armarna om henne och hon lutade ansiktet mot min bröstkorg och snyftade tyst.

"-Jag är bara så... sur!!" Hennes skrik dämpades mot min skjorta.

"-Berätta, var det något på jobbet?" När hon snörat av sig sina converse och hängt jackan på en krok gick vi och satt oss i soffan.

När vi satt oss i soffan började jag berätta om den hemska dagen på jobbet. Det hade börjat en ny tjej, ungefär i min ålder, men hon var bara ute för att göra mig illa - för att jag var tillsammans med Eric, som hon var kär i. Hon hade börjat jobba där för att förstöra saker för mig. Hur kunde man bara vara så dum? Jag berättade om hur hon fick alla på jobbet att hata mig medan jag var borta, lurade i dem att jag bara var hemma och kollade på tv, och gjorde så en hel mjölvagn ramlade så jag fick 500 kronor avdrag på min lön. Så j*vla barnsligt.

"-Och nu?" Sa Eric när jag pratat klart. Jag lät mitt rufsiga hår hänga ner framför ögonen.

"-JAG HAR F*N SAGT UPP MIG! Nu har jag inget jobb heller, det var precis det hon ville!" Skrek jag och kände hur det högg till i hjärtat när jag skrek så rakt upp i Erics ansikte. Det var ju inte hans fel.

Jag kände hur tårarna ilsket började rinna ner för mina kinder.

"-Det är okej, det är okej, det var ett skitjobb" Eric tog mig i sin famn och smekte mig över ryggen.

*

När jag ställde mig framför spegeln fick jag närapå en chock. Jag såg hemsk ut. Rödgråtna ögon, smink rinnande ner för kinderna och mitt vanligtvis långa, vackra hår var rufsigt och fult. Jag tog hårborsten ur spegelskåpet och började borsta ut tovorna. Jag tvättade mitt ansikte med varmt vatten. Jag kände hur jag hade fler tårar, men försökte hålla dom inne, fastän det knappt gick. Jag stirrade tomt i spegeln och när jag såg mitt ilskna ansikte kändes det som om jag ville bryta ihop på golvet.

"-Är du okej?" Jag kände Erics varma hand på min kind.

"-Mm" Hulkade jag.

"-Du, kom" Han tog mig i sin famn och bar mig bort till sovrummet där han satte ner mig på sängen.

"-Jo, jag tänkte... Jag har ledigt ett par dagar, och jag undrade om du kanske ville resa ner till Helsingborg och hälsa på min familj och så" Jag kände hur jag fick tillbaka glädjen i kroppen.

"-Ja, jättegärna" Jag virade in fingarna i hans mörka hår och kysste honom.

"-Du behöver komma bort från allt det här" Mumlade han mellan kyssarna.

*

Äntligen skrattade hon igen. Vi packade våra väskor, vilket hon var väldigt entusiastisk över. När jag skulle någonstans packade jag oftast på fem minuter, men hon höll på i säkert två timmar. Hon ville ta med ALLT.

"-Den här, eller den här" Jag satt på sängen och hon höll fram två nästan precis likadana t-shirts framför mig.

"-Helst ingen" Skrattade jag och hon såg fundersamt på mig. Hon var för söt.

"-Va...?" Hon släppte t-shirtarna på golvet och jag drog ner henne i sängen. Vi kysstes och hon fnissade när hon verkade fatta vad jag menade. Jag lät mina händer slinka in under hennes tröja.

"-Nähä du, först packa" Hon skrattade och satt sig på min mage, kysste snabbt mitt förbryllade ansikte och gick sedan för att fortsätta packa.

Hon hade fyllt sin väska, men konstaterade att hon inte var klar än, men gäspade stort. Klockan var redan halv ett på natten.

"-Nej, jag är inte klar!" Fnissade jag hysteriskt när Eric drog ner mig i hans famn där han satt på golvet.

"-Inte jag heller" Han tog mitt ansikte i sina händer och kysste mig. Vi rullade runt på golvet, och jag kände hur tröttheten kom smygande.  Innan vi hann tänka så mycket, hade vi somnat i varandras armar på det hårda golvet.

---

KOMMENTERA är ni supersöta! Tänkte i veckan ha en liten tävling där ni kan vinna något, som en-månads-jubileum på bloggen. What do u think about that? ♥ Puss /Nina

"-Klart du kan" Eric smekte mig över håret och jag la mitt huvud i hans knä.

---

Jag protesterade lite till, men Eric insisterade på att jag sjöng fantastiskt.

"-Ska du säga!" Han skrattade bara, så jag petade till honom på näsan med pekfingret.

"-Ska jag behöva visa dig det där klippet igen eller?" Han log mot mig, och utan att vänta på ett svar tog han sin laptop som låg på hyllan under soffbordet och placerade han den i knät. Han öppnade internet och gick in på youtube.

"-Nej!" Jag försökte stoppa honom, men kunde samtidigt inte låta bli att skratta. Jag tog tag i hans axlar och försökte dra bak honom, men kunde inte dra för hårt på grund av smärtan i armen. Jag kände hur det högg till i axeln och drog efter andan. Eric märkte och vände sig snabbt om.

"-Va? Vad hände? Stötte jag till dig? Gör det ont?" Han tog tag i min friska axel och tittade oroligt på mig.

"-D-det är ingen fara, Jag mår b-bra..." Fick jag ur mig, men kände hur ett par tårar tvingade sig fram genom ögonvrårna. Han skakade på huvudet och flyttade på sig lite så att han kunde ta mig i sin famn. Han kramade mig försiktigt, för att inte skada mig, och såg in i mina ögon.

"-Du. Om det någonsin är nåt som inte är bra... Säg det då." Han smekte mig över håret, och jag kunde känna värmen från honom. Jag rös till av välbehag, och kurade mig närmare honom.

"-Jag lovar, jag mår bra. Det gjorde bara lite ont." Jag försökte skicka iväg ett stort leende, och han verkade bli lite lugn. Men inte helt.

"-Bara?" Jag försökte nicka övertygande, och han började skratta och gav mig en puss på pannan.

"-Det är inte så bara. Du måste vara förisktig med dig. Du är ju det dyrbaraste jag har." Han såg på mig med het blick, och jag ville bara kyssa honom. Så jag sträckte på huvudet lite. Han började skratta när han förstod vad jag ville, och lutade sig ner för att låta sina läppar nudda mina. Trodde jag alltså. Precis innan våra läppar möttes, stannade han upp med ett finurligt leende och slickade mig i ansiktet.

"-Nää, Nu du!!!!" Jag gav honom en så blöt puss jag bara kunde och började fnissa.

Han fnissade också och tog ett fast men mjukt tag om mig.

"-Hahahaha, men jag kunde inte låta bli. Du såg ju så god ut! Tydligen tyckte du samma sak?" Han log kaxigt mot mig, och hans bländande leende gjorde att jag inte kunde andas, utan bara stirra med öppen mun på honom. Han tog tillfället i akt och började kyssa mig, först lugnt, men sen mer och mer inlevelsefullt. När han efter ett tag släppte mig var jag alldeles yr. Han skrattade, och sa sen:

"-Vet du att Seger betyder söt på franska?" Va? Hahaha. Det hade jag verkligen inte förväntat mig att han skulle säga. Jag hade visserligen inga som helst språkkunskaper i franska, men tvivlade ganska starkt på att mitt namn skulle betyda nåt speciellt. På franska dessutom. Seger var väl svenskt... Eller?


"-Nää, det tror jag inte på." Han skrattade och log stort.

"-Joo, det är sant." Jag fnissade, och sa sen.

"-Och visste du att Saade betyder underbarast, bäst, snyggast, sötast, sexigast, coolast och allra vackrast i hela världen på afrikanska?" Han skrattade och kysste mig.

"-Haha, det finns ju inte ens nåt som heter afrikanska!"

"-Johodå, det gör det visst." Jag försökte låta övertygande, men han verkade inte precis gå på det.

"-Jaha, men då så. Trodde väl att det betydde nåt sånt." Han avfyrade ett kaxigt leende, och jag kunde inte låta bli att le. Han var så himla söt...


Sen vände han sig till laptopen igen. Försent insåg jag vad han tänkte göra...

"-Neej!" Jag försökte hålla fast hans armar, men det gick inte så bra. Sen hörde jag mig själv, och min blick drogs till datorn.

My hands were cold and dry
Your cheeks were red
We promised that we'd love forever
That's what we said
That's what we said

Det... Lät faktiskt bättre än jag hade trott. Men jag kunde inte på långa vägar mäta mig med Eric. Aldrig, aldrig nånsin. Han lutade mig mot hans axel, och kollade på skärmen. Nu hade Eric börjat sjunga också, och vi sjöng tillsammans.


Think about home when you're far away
Think about me when I wake up and you're gone
At the break of dawn
Think about us when we said forever
Think about me and remember I'm alone
At the break of dawn
At the break of dawn
At the break of dawn

När sista tonen hade klingat ut och han bad publiken att ge mig en stor applåd, började jag kolla mer uppmärksamt. Sen kom ögonblicket jag hade väntat på. Jag kunde precis känna tillbaka mig till det där ögonblicket, när kameran visade Eric. Som kysste mig. Jag kunde minnas hur publiken hade dragit efter andan. Jag vaknade upp ur min trans när videon var slut.

"-Jag sa ju det. Du är jätteduktig. Erkänn det bara?" Jag ignorerade Erics "fråga" och kollade undrande upp på honom.

"-Varför gjorde du det egentligen? Missförstå mig inte, jag var såklart glad att du gjorde det, men jag bara undrar?"
Han kollade frågande på mig, och jag tog ett andetag innan jag fortsatte:

"-Asså, jag menar, hade du liksom planerat att, liksom... kyssa... mig... där på scenen, eller hur kom du på det liksom?" När jag sa "kyssa" böjde han på nacken för att ja, precis, kyssa mig. Sen rätade han på sig och kollade ut genom fönstret.

"-Jag kände bara för det. Eller, asså, jag menar, Jag ville bara visa de. Att du var min alltså." Han log snett mot mig.

"-Så du hade inte bestämt något i förväg?" Jag kollade på honom med ett leende.

"-Nej." Han log, och jag kunde inte låta bli att skratta och sträcka på halsen för att låta mina läppar nudda hans.

"-Du ska veta en sak." Jag lät tungspetsen fara över hans underläpp.

"-Jag älskar dig, Eric. Jag älskar dig."


*


När vi senare skulle gå och lägga oss, och vi låg i sängen, kom jag på en sak. Jag vände på mig så att jag låg med huvudet upp i taket.

"-Du... betyder Seger verkligen söt på franska?" Först kollade han lite överraskat på mig, men började sen gapskratta. Jag kollade misstänksamt på honom.

"-Gör det det?" men han ignorerade min fråga och drog mig till sig. Sen kollade han på mig.

"-Sexigt nattlinne, förresten." Han visslade till, och jag rodnade lätt men blev glad över hans kommentar.

"-Aa, det är klart, det är ju ditt!" Jag log mot Eric i mörkret som hade tagit tag i mitt - eller ja, hans egentligen - lila konsertlinne från "Adrian Hammond". Han drog mig närmare.

"-Fast det är snyggare på dig." Han log, och hans blick sände en stöt av kärlek igenom mig. Jag flätade in mina fingrar i hans ostyriga svarta, underbara hår, och drog hans ansikte mot mig. Jag kände hur han log mot mina läppar, och kände mig så lycklig man bara kan bli. Det sista jag sa innan jag kysste honom var:

"-Jag vet inte riktigt om jag kan hålla med om det".

---

Ååååh, romantiskt! Har förstått att det är populärt... annars får ni gärna komma med andra önskemål!;) Tack för alla söta kommentarer, LoveYa!♥/Wanja

---

Jag vaknade av att solljuset trängde in mellan persiennerna. Jag kisade mot det starka ljuset och kravlade mig upp på armbågarna. Jag mådde redan mycket bättre, även om axeln fortfarande värkte en hel del.

Jag märkte att Eric låg brevid mig på sjukhussängen. Jag log och kysste hans panna. Jag försökte ruska liv i honom, men han rullade bara ner från sängen och landade på det kalla trägolvet - där han sov vidare. Jag började skratta. Vilken sömntuta.

Jag tittade ner för sängkanten och började kittla honom.

"-Vakna!!" Fnissade jag och han mumlade något om 'nej, inte nu'. men rätt som det var slog han upp ögonen och ställde sig upp. Han log mot mig och satte sig på sängen.

"-Hur kom det sig att jag låg på golvet?" Han såg finurligt mot mig.

"-Hahah, du rullade ner, vad tror du?" Han skrattade och böjde sig ner för att kyssa mig. Vi kysstes länge innan vi avbröts av att en sköterska knackade på dörren. Eric gick snabbt över till sin egna säng.

"-Jo, du kommer att bli utskriven idag, Milena, men inte få jobba på ett par dagar" Sköterskan såg ner i några papper hon höll i handen. Att jag inte skulle jobba, gjorde mig inte mycket.

"-Så, du får försiktigt packa ihop dina saker, och sedan kommer en läkare och tar en sista koll" Fortsatte hon och jag nickade. Hon gick ut ur rummet igen.

Jag och Eric började packa ihop sakerna som låg utspridda över golvet. Det var inte mycket mer än lite böcker, min ipod och en några halvtomma choklad-paket. Jag hade ju fått lov att alltid bära de vita passient-kläderna över alla bandage.

"-Vad är det här?" Eric höll fram min dagbok med den blommiga omslaget och log kaxigt.

"-Min!" Skrattade jag och ryckte åt mig den. Jag ville inte äns att Eric skulle läsa den, för det stod så mycket hemligt i den.

"-Så, står det något hemligt i den...?" Eric höjde ena ögonbrynet och jag nickade. Han log och kysste mig snabbt innan han gick för att packa i resten av mina saker. Jag drog fram t-shirten jag alltid brukade ha under min kudde och gömde den i famnen. Innan jag blev tillsammans med Eric hade jag den alltid med mig, en t-shirt med en bild av Eric. Han kollade på mig och jag kastade den till Eric.

"-Lägg den i väskan!" Han höll upp den framför sig och skrattade.

"-Så duger det inte med att riktiga jag är i din säng på natten?" Jag log och kände att jag rodnade när han sa så.

*

Vid ett, efter att läkaren gjort en sista koll, jag fått nya bandage och en tid att ta bort stygnen, fick jag äntligen lämna sjukhuset. Jag hade lite svårt att gå, så Eric stöttade mig med sin ena arm, och bar min väska med den andra. På dagarna hade han varit en del i studion och på intervjuer och liknande, men han hade alltid sovit hos mig på sjukhuset.

"-Hur känns det?" Eric såg oroligt på mig när jag försökte bita ihop för att kunna gå normalt utan att skrika. Min axel smärtade.

"-Mm, bra" Jag blundade till, och Eric lyfte upp mig.

"-Du ljuger" Han bar mig bort till hans bil, där han satte ner mig på sätet.

Vi körde hem i det mulna vädret. Jag hade stor lust att åka iväg någonstanns, och jag kom att tänka på resan jag bokat. Det gjorde mig varm i kroppen, och jag hade lust att berätta nu på en gång ... Fast det skulle bli roligt att överasska honom.

*

När jag klev in genom dörren efter att Eric burit upp mig för trapporna, kändes det hur härligt som helst att vara hemma igen. Det kändes lite ovant, med ändå rätt, att detta var mitt hem nu. Jag bodde här!

"-Ska du jobba något mer idag?" Frågade jag Eric när vi kommit in och stängt dörren.

"-Nej, faktiskt inte ... nästa vecka är jag ledig ett par dagar också" Han log mot mig och jag kände mig glad.

"-Funderade på om vi skulle dra ner till Helsingborg och hälsa på in familj?" Fortsatte han.

"-Ja, jättegärna! Om jag kan ta ledigt från jobbet alltså ... men det antar jag"

Vi orkade inte laga något utan beställde hem varsinn pizza till lunch som vi åt framför tv:n.

"-Jo, just det ..." Eric vände sig mot mig.

"-Mm, vad?" Jag kollade på honom.

"-Thomas vill att du ska komma och provsjunga i studion någon gång den här månaden ... Om du vill alltså" Han log mot mig.

"-Men jag kan inte sjunga eller någonting så varför ...?!" Bablade jag på.

"-Klart du kan" Eric smekte mig över håret och jag la mitt huvud i hans knä.

---

Tillbaka från Sthlm .... Blev ett superkort kapitel nu, men förhoppningsvis hinner vi med något mer i eftermiddag, för nu måste jag sticka iväg till skolan. Puss på er/ Nina

---

Jag öppnade ögonen, långsamt. Det smärtade i hela min kropp, och jag ville hellst bara falla i sömn igen. Men jag visste inte vart jag var. Var kom all min smärta ifrån? Jag försökte röra på mig, men jag kunde inte flytta mig en centimeter. Jag försökte orientera mig, men det var mörkt i rummet jag befann mig. Jag kände något blött droppa på min panna, och de salta vattendropparna nuddade mina ögonlock blinkade jag till och mumlade svagt något oförståbart.

"-Milena" Jag hörde en svag röst när mit ansikte. En andedräkt som doftade mjukt, och som jag val kände igen.

"-Mmrm" Jag fick inte ur mig mycket mer än så. Men det var tydligt aldelles tillräckligt.

"-Milena, älskling, du lever! Jag trodde aldrig du skulle vakna!" Jag hörde fortfarande tårarna i hans röst, som jag aldrig hört förrut men också en överväldigande glädje.

"-Eric" Mumlade jag mot hans hals när han böjde sig ner över mig.

"-Vad hände? Var är jag?" När jag fått tillbaka lite av min kraft kunde jag ställa frågorna, men min röst var så svag som en viskning, och mina ögonen var bara halft öppna.

"-Du. D..du, blev överfallen. De tog dig till de gamla hamnlokalerna, och ... och" Han tappade orden.

"-Milena, du är på sjukhuset. Du har legat i koma i över 10 timmar. Ja..g trodde aldrig du skulle vakna!" Han tog ett ljupt andetag, och kramade om mig.

"-Aj" Jag skakade svagt på mig, och jag kände en blixt av smärta från tårna, ända upp till toppen av huvudet.

"-Förlåt" Viskade han mot min panna. "-Jag glömde"

"-Hur känner du dig?" Fortsatte han, tyst och lungt i mörkret. Antagligen var det natt, men jag kunde orientera mig i dygnet riktigt. Eller morgon, för bakom persiennerna lyste ett svagt ljus in.

"-Det gör ont. Det gör så ont." Jag ville inte göra honom mer orolig, men det var nästan en underdrivet. Hela jag gjorde ont.

"-Jag hämtar en sköterska" Sa han och ställde sig upp. Jag försökte lyfta min slappa arm och ta tag i honom, och dra honom tillbaka, men den kom inte mer än något centimeter från sängen.

"-Nej, snälla, lämna mig inte ensam" Gnydde jag tyst och blundade hårt.

"-Okej. Okej, älskling." Han la mig brevid mig på sängen, men försiktigt för att inte skada mig. I min arm satt en slang som gick till en flaska som hängde brevid sängen, så jag kunde knappt röra på mig.

"-Varför gör det så ont, Eric?" Jag förstod själv inte riktigt min fråga men kände tårarna som rullade ner för mina kinder.

"-Det blir bra. Det kommer att bli bra." Han smekte mjukt över min kind.

"-Du kom, hur?" Jag märkte hur han frågande såg på mig, men sedan förstod vad jag menade och stilla förklarade.

"-Polisen behövde 45 minuter. Jag och de andra kunde inte låta det vänta så länge, så vi tog oss dit, men ... det var för sent för att hinna" Jag märkte hur hans röst skar sig på "för sent".

"-Det var ju inte försent. Jag lever" Han nickade långsamt och kysste min panna.

*

"-Milena Seger, hur mår du?" Doktorn's röst var fruktansvärt irriterande, och hans kalla hand som höll i min gav mig kalla rysningar längst ryggraden. Jag såg Eric sitta på en stol och stirra ner i marken i andra sidan rummet. Jag var glad att han var här. Mina föräldrar skulle även komma på eftermiddagen och hälsa på.

"-Jag ... vet inte, det gör bara så extremt ont överallt" Mumlade jag och det såg ut som doktorn fick anstränga sig för att höra vad jag sa.

"-Jag vill inte vara ensam" Jag slöt ögonen, för jag hade ingen lust att se på doktorn.

"-Din pojkvän kommer att ha möjlighet att stanna här med dig" Han talade tyst och harklade sig sedan, ställde sig upp och gick ut ur rummet. När han gått kom Eric fram och satte sig på min säng.

"-Jag stannar här med dig" Han tog min svaga hand och höll den i sina varma, mjuka händer. Jag såg på honom och pressade ur mig ett litet leende, som ett tack.

*

Något senare på dagen kom mina föräldrar. När de halvgråtande kom in i rummet där jag låg fick jag bara ur mig ett helt normalt:

"-Hejhej" Och försökte ignorera all smärta.

"-Oh, min dotter" Mamma omfamnade mig hårt där jag låg och pappa tog min hand. När mammas hand snuddade vid min vänstra axel skrek jag svagt. Det var där kniven hade gått som djupast.

"-Oj förlåt" Mamma grät några glädjetårar som hon torkade av mot sin höstkappa. Eric ställde sig upp från stolen och kom mot oss.

"-Åh, tack Eric, tack för allt" Mamma gav honom en mjuk kram och pappa pratade med honom, om hur tacksamma de var.

"-Så du blev inte skadad?" Det var pappa som ställde frågan. Jag skämdes lite. Själviska jag hade glömt att fråga hur det gått för honom.

"-Mest i hjärtat" Han halvlog och såg sedan på mig.

"-Nej, men det var nära ..." Fortsatte han.

"-Vad händer med gärningsmännen nu?" Kunde mamma nog inte låta bli att fråga.

"-Jo, de sätts väll inför rätt nu antar jag" Sa Eric och satte händerna i byxfickorna.

"-Ja, sånna kan ju inte få gå lösa" Sa pappa, och de diskuterade ett tag. Jag ville verkligen inte minnas. Aldrig, aldrig mer skulle jag gå hem ensam från Ica. Varför hände allt detta mig?

När mina föräldrar gått kom sköterskorna med en uppfällbar säng som de ställde ett par meter från min, vid väggen. När de gått sköt Eric den på mitt kommando så tätt intill min säng som möjligt. När vi låg brevid varandra var det tyst en lång stund. När Eric kysste mig ignorerade jag smärtan i armen och kysste honom ivrigt tillbaka. Det känndes som det var evigheter sedan jag kysst honom. Hans kyssar var det bästa som fanns.

"-Åh, jag älskar dig så mycket Eric" Mumlade jag och släckte lampan.

"-Jag älskar dig mer än du någonsinn kan ana" Viskade han tyst mot mitt hår och jag hörde hur han tyst tackade ett 'tack, tack så himla mycket för att hon lever' i mörkret.

Jag sprang fram till Milena och tog henne i mina armar. Hennes huvud hängde livlöst bakåt, men hon andades fortfarande, tungt. Jag kände tårarna tränga bakom ögonlocket. "Snälla. Låt henne leva. Det är allt som betyder" Jag skickade iväg en kort bön med läpparna mot hennes panna.

---

"-Milena! Säg nånting!!!" Hon svarade inte. Jag försökte hålla upp hennes huvud med ena handen samtidigt som jag strök henne över pannan med den andra.

"-Snälla Milena, säg att du lever!" Jag hörde mig själv skrika förtvivlat, men jag kunde inte fatta vad som hände. Det kunde inte vara sant. Det fick inte vara sant. Plötsligt kände jag en hand på min axel. Jag kunde inte vända mig om, utan fortsatte att kolla på Milena. När personen som rörde mig insåg att jag inte tänkte säga något, sa den med Alex's röst:

"-Polisen har tagit hand om gärningsmännen. Du kan vara lugn." Hur kunde han säga så?

"-LUGN!??? Är du galen!???" Jag ville verkligen inte skrika åt Alex, men förstod han själv vad han just hade sagt??

"-Va...?", började Alex frågande men såg sedan på Milena såg låg livlös i mina armar. Jag hörde hur han drog efter andan.

"-Vad i..." Han flög fram till Milena och hukade sig ner. "-Herregud. Nej"

"-Vi måste göra något!" jag kunde inte dölja förtvivlan i min röst.

"-Jag vet." Alex tog tag i Milenas arm för att undersöka den. Hur kunde han låta så lugn??

"-Men vadå?? Vi måste göra något NU, ringa en ambulans eller nåt...!" Sen kom jag på vad jag just hade sagt, och drog blixtsnabbt upp mobilen ur fickan. Nej juste. Den var avstängd. Jag svor lågt, hann inte vänta på att den skulle sättas på.

"-Alex. Får jag din mobil." Han drog snabbt upp den ur fickan.

"-Visst. Här." Jag tog snabbt mobilen och slog in 112. Efter två långa toner svarade en röst, precis som förra gången:

"-112 SOS alarm"

Jag drog efter andan, och slängde sen ur mig:

"-Vi behöver en ambulans. Min flickvän har blivit knivhuggen."

Jag hörde hur kvinnan på andra sidan luren tippade in något i datorn.

"-Var är du?"

Jag förklarade snabbt var vi befann oss, och jag kunde nästan höra hur hon nickade.

"-Ambulans kommer om fem minuter." Jag kände lättnaden skölja över mig.

"-Tack", svarade jag. "-Tack så himla mycket."

När jag hade lagt på gav jag tillbaka mobilen till Alex. Sen såg jag ner på Milena som fortfarande låg i mina armar. Jag kände hur paniken kom tillbaka. Jag lyfte upp henne en aning, försiktigt för att inte skada henne. Jag kände tårarna som ville ut. Jag brydde mig inte om det. Milena var det enda viktiga just nu. Vilket fick det att hugga till i hjärtat igen. Hon fick inte vara... Nej. Jag kunde inte tänka på det. Jag fokuserade istället på att försiktigt lyfta upp henne och bära bort henne till dörren, för att vara redo när ambulansen kom.


*


Förutom jag var Jennifer den enda som åkte med ambulansen. De andra tog sig till sjukhuset med Antons bil, som de skulle hämta - den var parkerad vid baren vi hade varit på tidigare under kvällen. Under hela resan satt jag och höll Milenas hand, samtidigt som jag kollade på hennes ansikte. Hon såg så skör, så bräcklig ut. Så livlös. Jag kände hur det stockade sig i halsen på mig. Jag hörde en snyftning brevid mig och kollade på Jennifer, som lät tårarna rinna nerför kinderna i floder. Jag slöt ögonen och kände hur tårarna ville komma fram under ögonlocken.

Jag kollade på Milena igen, för att avstyra mina tankar. En sköterska hade lagt ett tillfälligt förband runt hennes överarm för att stoppa blodflödet. Min blick vandrade till hennes ansikte. Hon var blek, och ögonen var stängda. Jag tryckte försiktigt hennes hand. Den var slapp. Jag strök henne över kinden med den andra handen. Den var kall.


*


Jag gick otåligt fram och tillbaka i korridoren medan jag väntade på att de skulle komma med ett besked. De hade sagt åt mig att gå hem, men jag hade vägrat. Så de hade inte kunnat göra något. Jennifer hade åkt hem, hon sa att hon inte klarade av situationen. På sätt och vis förstod jag henne.

Nu hade jag alltså väntat här i flera timmar, och klockan var redan långt efter midnatt. Men jag var inte alls trött. Eller, det kanske jag var, men jag tänkte inte på sömn nu, nej inte alls. Jag tänkte bara på Milena. Milena. Jag slöt ögonen, och bad en tyst bön att hon skulle klara sig. Jag skulle inte kunna leva vidare annars. Inte kunde väl livet ta ifrån mig det jag älskade mest i hela världen bara så där? Jag hade ju precis funnit det.

Plötsligt hörde jag hur någon ropade på mig. Jag vände mig om, och såg en sköterska stå i andra änden av korridoren. Jag gick fram till henne.

"-Hon lever. Men hon har svåra skador i överarmen, och även flera skallskador. Vi vet inte än om hon kommer att överleva, men..." Jag hörde inte mera. Jag kände hur det började svartna för ögonen, men jag tog mig samman igen. Hon levde fortfarande i alla fall. Och jag skulle göra allt jag kunde för att hon skulle fortsätta med det.
Sköterskan vinkade till mig att följa med, och vi gick bort, genom en annan korridor, och kom till en dörr som det stod "112" på. I vanliga fall skulle jag nog ha tyckt att det var komiskt, men just nu kändes det inte ett dugg kul. Det kändes som om jag aldrig mer skulle kunna le.

Sköterskan öppnade den vita dörren och så fort jag steg in i rummet såg jag henne. Hon låg i en vit säng och hade en massa sladdar och sånt omkring sig. Jag rusade omedelbart fram till henne.

"-Milena!!" Hon svarade inte. Jag kollade på hennes arm. Hon hade ett tjockt förband om den, men jag gissade att de hade fått sy ganska mycket. Jag satte mig på stolen som stod brevid sängen och tog hennes händer. Jag tänkte inte lämna hennes sida förrän hon hade vaknat. Inte då heller, för den delen.

Jag hörde sköterskan harkla sig, och tittade upp. Hon stod i dörröppningen, som om hon väntade sig att jag skulle gå ut.

"-Du får komma tillbaka under besökstiden om några timmar, men nu måste..." Jag gav henne en hård blick och hon drog efter andan.

"-Jag stannar här." Hon vågade inte säga emot, utan drog snabbt igen dörren efter sig. Oj. Jag måste nog ha sett väldigt hemsk ut.


När sköterskan hade gått kunde jag slappna av. Besökstiden... Jag kollade på klockan som satt på väggen.

05:56

Oj. Klockan var snart sex. Det slog mig att Milena hade varit medvetslös i snart åtta timmar. Jag kollade ner på henne och böjde mig ner. Jag lät mina läppar nudda hennes. De kändes kalla, och jag rös till. Inte av kylan, utan av rädsla. Rädsla att hon kanske inte skulle vakna. Kanske aldrig nånsin. Nej. Nej Nej Nej. Jag kände tårarna bränna bakom ögonlocken. Jag kollade på Milena, och viskade tyst:

"-Jag älskar dig. Du får inte dö." Min röst lät som en snyftning.

"-Du får inte dö. Om du dör vet jag inte vad jag gör. Om du dör vill jag inte leva." Jag kände hur huden under mina ögon började bli fuktig.

"-Jag älskar dig Milena. Jag älskar dig..." De sista orden försvann i snyftningarna och tårarna som nu rann nerför min kinder, och jag lutade min panna mot hennes. Och grät.

---

Nej. Kan seriöst inte låta bli att få en klump i halsen själv. Eric får inte vara så här ledsen!! Jag klarar seriöst inte av det!!!!!/Wanja

LoveYa the most!♥ Btw, följ vår twitter och vår facebooksida(SaadeStoories)! Och fråga oss jättegärna saker i blogresponse!♥

---

Jag greps av panik, ilska och sorg - som blandades till en väldigt obehaglig känsla. Jag ville hellst bara kasta mig på den blöta asfalten och skrika - men jag visste, att det inte hjälpte henne. Jag tog som refelx upp mobilen och ringde ett enkelt nummer - 112. Efter en ton svarade en röst:

"-112 SOS alarm"

"-Min flickvän ..." Jag tog ett ljupt andetag och fortsatte:

"-Har blivit överfallen, och jag vet inte vart hon befinner sig, men någonstanns här i Birkastan i Stockholm. Två män ringde mig och vill ha något för henne" Jag kände smärtan i hjärtan.

"-3 polisbilar befinner sig inom 45 minuter i Birkastan" Svarade rösten och jag hörde hur hon knappade in något på en dator.

"-45 MINUTER! Är ni galna?" Jag kunde inte hålla inne min ilska.

"-Tyvärr har vi mycket nu, men sköter situationen så snabbt vi kan" Jag la på och var närapå att pressa sönder telefonen mellan handflatorna. Jag ville bara vakna, och märka att allt bara hade varit en hemsk dröm. Men nej. Det gick inte. Jag kunde inte vänta 45 minuter, tänk om de skadade henne? Jag började springa. Tillbaka till baren där mina vänner från teamet satt och roade sig.

"-Hjälp mig, Milena är i fara" Sa jag när jag slog upp glasdörren och flera förvånade ansikten kollade på mig.

"-Eric, vad händer?" Jennifer som du satt i Alex knä ställde sig snabbt upp och de andra var efter med att ta på sig sina jackor.

"-Två killar har henne, någonstans ... någonstans i närhete..n" Jag tappade orden, jag visste inte vad jag skulle säga.

"-Vänta, vad sa du nu?" Alex kom fram till mig.

"-Jag vet inte vart hon är."

"-Då får vi väll börja leta, allihopa" Calle försökte tränga fram ett leende med det gick inget vidare.

"-Iphone" Kevins ord fick alla att kolla på honom.

"-Eh, va ... ?" Alla kollade frågande på honom men han kollade bara på mig och fortsatte:

"-Milena har väll en Iphone?" Jag nickade frågande.

"-Och?"

"-Ge hit din!" Jag tog upp den ur fickan och kastade den till honom.

"-Varför har du inte ringt polis Eric?" Jennifer såg orolig ut.

"-De behöver 45 minuter" Jag pressade fram orden.

"-Åjdå ... vi fixar det här" I samma ögonblick som hon sa det kom Kevin med telfonen till mig igen.

"-Sådär, karta, leta, klart" Han log snett. Vilket snille han var. Vi hade självklart ställt in "hitta iphone" till varandras telefoner. Nu var det inte svårt att hitta vart hon befann sig. Förhoppningsvis hade männen inte tänkt på det och stängt av telefonen.

*

Vi började springa genom den kalla, regniga luften allihopa. Min iphone började blinka. Vi var nära.

Vi hamnen fanns det gamla lagerlokaler. Självklart var det en perfekt plats för männen att gömma henne. Men varför? Självklart för att de ville ha pengar för henne. Ett litet fönster stod på glänt någon meter upp på den gråa betongväggen.

"-Där" Pekade jag, och de andra handlade snabbt. En efter en klättrade vi in genom det lilla fönstret in i ett litet, tomt rum. Jag var glad att de alla ställde upp. Antaglien hade dom dock inte så mycket aning om vad som skedde, för lite hade de nog druckigt i baren. Trots allt verkade de vara rätt klara i huvudet.

"-Schh" Jennifer hyschade till de andra och la örat mot dörren. Jag ville bryta ihop när jag hörde Milenas röst.

"-Gör inget mot honom. Snälla. Ta mig om ni vill, men gör honom inte illa" Hennes röst var så svag som en viskning, men jag hörde snyftningarna och männen som skratta hånfullt.

"-Haha, vi ska inte göra något med dig, tjejen, fast det beror ju förstås på hur snabbt vi får pengarna från din älskling" Den andre skrattade och genom nyckelhålet såg jag hur mannen tog upp hennes telefon igen. Nej. Han tänkte ringa. Snabbt drog jag telefonen ur Anton's hand och stängde av den, för att inte riskera några ovälkomna ljud.

"-Han svarar inte" Mannen svor långt och slängde mobilen i golvet och mumlade något om att prova igen senare.

"-Han kanske har övergett dig" En av dom gick runt Milena och drog sin stora hand runt hennes ansikte, samtidigt som han log hånfullt.

"-Dig har vi ju i alla fall" De båda skrattade och jag såg tårarna pressas ut ur Milena's ögon. Hon sa inget.

"-Dig har vi ju i alla fall" Jag kunde inte hejda tårar. Kunde det verkligen vara möjligt att Eric struntat i mig? Nej, jag fick inte tänka så.

"-Ni kan dra åt ..." Jag avbröts av ett hårt slag i huvudet och jag kände yrseln i hela kroppen.

"-För i!" Plötsligt gick en dörr i den vänstra hörnet av den mörka lokalen upp. Nej.

"-Eric, nej!" Jag försökte förgäves ställa mig upp från stolen, men det ledde bara till att stolen vickade fram och tillbaka.

Jag kunde inte hejda honom. Han var på väg mot oss, när plötsligt den ena mannen tog upp en revolver ur fickan. Han avlöste ett skott mot Eric.

"-NEJ!!!!!!" Jag skrek, men inget hände. När jag öppnat ögonen såg jag Eric sitta på huk, och andas häftigt. Skottet hade träffat väggen precis ovanför hans huvud.

"-Men vad ...." Mannen försökte meningslöst skicka iväg ännu ett skott, men upptäckte att den var tom. Jag fick tänka snabbt. Han sträckte sig efter patronerna som låg nära mina fötter. Men all min kraft sparkade jag iväg dom till andra sidan av rummet, och de föll ner i ett hål i golvet innan mannen hann ta dom.

Eric tog några snabba steg framot.

"-Eric!!" Jag kände att min kraft höll på att ta slut, och skriket blev mer som en viskning. Jag såg mot honom, och han stelnade plötsligt till.

"-Milena, var försiktig, rör dig inte" Han pressade fram orden mellan tänderna och stirrade på mig. Först efter några sekunder, när jag vände mig åt vänster, märkte jag vad han menade. Ett hugg kändes i min överarm. Smärtan var oförståbar, jag hade aldrig känt något liknande. Den vassa kniven trängde ljupt in i min arm. Jag kunde inte skrika. Jag hade ingen kraft kvar.

Jag visste inte vad jag skulle ta mig till. När jag såg mannen hugga kniven i henne kändes det som allt brast. Men jag fick inte ge upp.

"-Kom inte ett steg närmare ... annars" Mannen höll kniven mot hennes hals. Ur Milenas arm forsade rött blod och hennes ögon rullade bakåt.

"-Nej. Nej. Nej!! Rör henne inte" Jag hörde smärtan i min röst. Sen gick allt snabbt.

"-Kom inte när...." Mannen avbröts av ett hårt slag i ryggen och tappade kniven. Alex. Jag hörde honom tyst viska "j*vla peddo" när mannen utan motstånd föll ner på golvet och slog i hakan.

Den andre fick en spark, och ramlade ofrivilligt ner på golvet. Edin. De andra kom ut ur skuggorna i den bakre delen av rummet och tog hand om männen. Jennifer tog en kniv och skar upp repen, och ur hennes ögon forsade tårar. Från olika delar av rummet kom nu poliserna. Aldelles för sent.

Jag sprang fram till Milena och tog henne i mina armar. Hennes huvud hängde livlöst bakåt, men hon andades fortfarande, tungt. Jag kände tårarna tränga bakom ögonlocket. "Snälla. Låt henne leva. Det är allt som betyder" Jag skickade iväg en kort bön med läpparna mot hennes panna.

---

Klockan började närma sig tre när jag sprang ut. Jag snubblade nästan på tröskeln när jag vände mig om för att vinka till Eric. Jag såg att han fick hålla handen för munnen för att inte börja skratta, men hand ändrade det sedan till att kasta en slängkyss till mig.

När jag sprang till Ica var luften fuktig, och från den gråa himlen började regnet sakta falla. Det var nästan skönt att komma in i affären. Jag var på bra humör, och det kände sig nästan som det smittade av sig, för när jag kom in i personalrummet så log nästan tant Yrsa, som en av de vanligtvis suraste kassörskan.

"-Hej" Jag log mot henne och hon pressade ut ett svagt:

"-Hejhej"

Jag sjöng innom mig när jag sorterade in filpaketen i de vanliga hyllorna. Tiden rullade på ganska snabbt, men jag kände mig väldigt trött vid nio, då jag satt mig på en stol i personalrummet och tog en kopp te. Det var varmt och brännde mot tungan, och smaken av det svarta teet var inte så speciellt gott, men jag hällde snabbt i mig det tillsammans med en energybar.

Jag fortsatte att jobba på en knapp timma i kassan och när klockan tickade tio slog jag in en juice, som jag köpte. Jag bytte om och tog mina saker, sedan gav jag mig ut i mörkret. När den kalla luften slog emot mig när jag kom ut genom bakdörren drog jag jeansjackan tätt omkring mig och önskade i ögonblicket att jag ändå skulle ha bett Eric att hämta mig. Mörkret var lite kusligt, och det lilla torget var tomt och dött.

Jag skickade ett snabbt sms till Eric: Jag är på väg hem nu <3 och snart durrade mobilen till. Jag kommer och möter dig, är i närheten! Det känndes bra, för på något sett kändes det lite läskigt att gå hem ensam i mörkret, i Stockholm. Jag skakade bort rädslan och började med raska steg gå in på en smal gata, för att så snabbt som möjligt vara i Eric's armar igen.

Jag tog fram juicen ur min handväska och tog en stor klunk. Drycken forsade snabbt ner i kroppen men plötsligt stelnade jag till. Någon stod i slutet av gatan. Eric? Nej, mycket större. Jag funderade på att vända, men tog säkra steg framåt. Mannen flyttade sig inte. Jag kisade för att se honom, och jag såg hans hand slinka ner i fickan. Ett skarpt knivblad reflekterades plötsligt i gatlyktans ljus. Nej. Jag släppte juicen och vände mig om. Men det var för sent. Där stod en annan, stor, muskulös bodybuilder med en mössa nerdragen över ansiktet. Jag fick panik, men jag han inte tänka mer innan allt blev svart.

Jag satt i baren med teamet. Jag saknade Milena. Det känndes konstigt att hon inte var här ... Plötsligt durrade mobilen i fickan till. Ett sms: Jag är på väg hem nu <3 Jag log och såg ut i mörkret. Jag kunde inget annat en att skicka tillbaks ett: Jag kommer och möter dig, är i närheten!

"-Jag måste gå och möta Milena, tack för ikväll killar" Sa jag till Alex, Edin, Kevin, Calle och Anton.

"-Och tjej" Jag log mot Jennifer som satt tätt intill Alex. Hon skrattade och bad mig att hälsa.

"-Hejdå Eric" Sa de alla i mun på varandra och jag gav mig ut i höstkvällen. Löv yrde ner från träden och det gula ljuset från gatlykorna gav gatan ett lite kusligt ljus. Jag började gå för att möta henne. Jag visste vilken väg hon brukade gå.

Jag gick hela vägen till Ica. Ingen Milena. Jag kände oron växa, men försökte vifta bort tankarna. Vi hade nog missat varandra, försökte jag intala mig själv och tog upp Iphonen ur fickan. Jag klickade på bilden av Milena, och kände att jag saknade henne otroligt mycket, hon betydde verkligen allt för mig. Jag höll telefonen mot örat när den söta bilden på henne dök upp på skärmen.

Jag vaknade på en stol, och kände salta tårar som rann ner för kinderna. Vart var jag? Jag kände hur smärtan dunkade i mitt huvud, och jag försökte ställa mig upp. Men jag satt fast. Jag var fastbunden.

När jag såg en gestalt fimpa en cigg i ena hörnet av den mörka lokalen, antaglien en av de gamla lagerlokalerna vid hamnen, kom minnena tillbaka. Jag fick ur mig ett ilande skrik:

"-NEJ!" Han vände sig om och gick med raska steg mot mig.

Han höll en knytnäve framför mina ögon.

"-Nu håller du käften gumman, annars kan det gå illa" Jag ryggade tillbaka och blundade snyftande.

Min mobil ringde plötsligt ur min väska. Jag försökte med möda öppna väskan med foten, men det gick inte vidare bra, för medans den ena mannen höll i mig tog den andra hånskrattande upp mobilen.

"-Vi visste väll att han skulle ringa" Mannen hånlog mot mig och tryckte på den gröna "svara"-knappen.

Någon svarade.

"-Milena, älskling, var är du?" Jag hörde själv oron i min röst men ingen Milena svarade. Jag hörde ett mörkt skratt i andra sidan luren.

"-Oh, du vill förståds prata med din älskling" Han uttalade ordet som om det var smuts.

"-Var är hon?" Pressade jag ilsket fram mellan tänderna och upprepade:

"-Var är hon?!!" Nästan skrikande.

"-Jodu, det kan du få veta - mot vissa omständigheter förståds" Jag hörde en annan mansröst i bakgrunden och ett snyftande läte.

"-Nej. Nej Eric!" Det var Milena. Jag hörde ett slag, ett skrik och den vanliga tonen - när en telefon tutade upptaget.

---

Scaarryyy ... :o

"-Godmorgon älskling, sovit gott?" När jag halvsovande kom ut i köket en onsdagmorgon stod Eric redan och stekte pannkakor.

"-Mm" Jag skönk ner på en stol, lat som jag var. Utanför fönstret låg en tunn dimma, och det kändes verkligen som hösten var på väg. Det känndes lite tråkigt. Denna sommar hade varit den bästa i mitt liv. Eric kom med en tallrik till mig, och en till sig och satte sig.

"-Och du?" Mumlade jag. Han såg också rätt trött ut, men mest söt. Hans hår var lite hur som hellst, precis som jag gillade det.

"-Bara bra ... fast lite längre skulle ju inte skadat precis ..." Han skrattade tyst och tog ett bett av sin pankaka och log mot mig.

"-Du är fin i håret" Fnissade jag och kollade upp från min frukost på Eric.

"-Haha, tackdesamma" Han log snett mot mig, som om jag hade varit ironsik.

"-Jag var inte ironiskt faktiskt" Sa jag. Han log och stoppade in resten av sin pankaka i munnen och kom till mig. Han böjde sig ner och kysste mig mjukt.

"-Men du, vill du följa med till studion idag? För du har väll ett eftermiddagspass på affären eller?"

"-Ja!" Jag studsade upp från stolen av glädje och kramade honom, och jag fortsatte:

"-Får jag det?"

"-Varför skulle jag annars fråga dig sötnos?" Jag blev varm i kroppen, och kände mig redan piggare. Jag kysste honom snabbt på kinden, ställde min tallrik på diskbänken och rusade iväg till badrummet för att ta en snabb dusch.

*

Snart var vi påväg till Roxy recordings studio.

"-Vad ska ni göra idag?" Frågade jag nyfiket, och höll hårt i Eric's hand.

"-Jo, skriva lite på låtarna till nya albumet - och spela in ett par låtar" Han log mot mig, och pekade bort mot andra sidan korsningen.

"-Där är det!" Vi skyndade på våra steg och snart var vi framme vid glasdörren. Eric öppnade och vi gick in.

Jag fick möta Thomas, J-son och några till, en vid namn Daniel om jag minns rätt. Det var väldigt roligt, Eric visade mig runt ... Jag hade aldrig varit i en studio förut. Rummet var inte så stor, men högtalare stod i hörnen, och micar och instrument stod uppställda. Bakom en glasruta fanns alla volymknappar och allt sånt som jag inte förstod mig på.

Jag fick för det mesta vara med, men när låtarna spelades in sa Thomas att jag kunde vänta i ett litet instrumentrum. Det gjorde mig inte så mycket.

"-Spela gärna på instrumenten om du vill ..." Sa Thomas, Eric's mananger till mig och jag tackade vänligt.

För de första minuterna satt jag mest i fåtöljen och pillade lite på min Iphone. Twittrade ett snabbt inlägg och fick neka några vänförfrågninar jag fått bara för mott förhållandestatus med Eric på Facebook. Jag hörde Eric och J-son från studion, och tjuvlyssnade lite med örat mot väggen - även om Eric sagt att det skulle bli en överaskning.

Efter en stund kunde jag inte låta bli att sätt mig vid keyborden och klinka lite. Det var så länge sedan jag gjort det. Jag minndes plötsligt alla covers jag hade skrivit på Eric's låtar hemma vid pianot i mitt rum. Det var fina minnen.

Jag kunde inte låta bli att sjunga min cover på Eric's "I'ts gonna rain".

Snart hörde jag hur någon öppnade dörren igen.

"-Hej, har du haft det tråkigt?" Eric mötte mig i en kram.

"-Nejdå, det var inte så farligt" Sa jag och log. För det hade det ju inte varit.

Jag kastade en snabb blick mot klockan. Kvart i tre.

"-Jag måste nog ta mig till jobbet nu ..." Grymtade jag och såg på Eric.

"-Okej, ska jag följa dig?" Han lade armen om mig och jag placerade min hand på runt hans midja när vi gick ut ur instrumentrummet.

"-Nja, du har väll saker att göra antar jag?" Jag kollade ner på mina fötter.

"-Mm, men ..."

"-Det är okej, vi ses ju ikväll! Mitt pass slutar tio, men jag hittar ju hem"

"-Säkert?" Eric vände sig mot mig och smekte min kind.

"-Jadå!" Jag kysste honom snabbt och gick för att hämta mina väskor i studion.

---

Lite kort men a ... Tack för alla supefina kommentarer! Jättebra med tips och saker vi kan förbättreá, det gör vår novell bättre ... Och för er som väntar på att något spännande ska hända någon gång - håll ut! Nästa kapitel, då händer det saker ska ni se ;D Vi har alltså alltid planerat för några kapitel framot när vi skriver något, om ni undrar! Dock vill vi ju inte att novellen ska ta slut direkt ... ♥ Eventuellt kommer det ju bli en del två och tre, om vi är tillräckligt peppade att skriva mer! Puss! Skriver nästa kapitel så snart jag får tid, eventuellt ikväll /Nina ♥

---

Plötsligt kom jag på - Jag skulle börja jobba idag. På Ica, ett sjukt tråkigt jobb, men jag behövde pengarna. Hade verkligen glömt bort det! Jag kastade en snabb blick mot klockan: 08.08. Jag hade exakt 42 minuter tills jag skulle vara klar, i röd, ful Ica-skjorta och allt.

"-Juste!" Fick jag ur mig och rullade snabbt ner från Eric, kanske lite för snabbt, för innan jag hann tänka ramlade jag ner på golvet.

"-Hur gick det?" Eric kunde inte dölja ett skratt när han kikade ner från sängkanten.

"-Bra, tror jag" Jag gned handen mot bakhuvudet men kunde inte hindra att ett skratt slank ur min mun. Jag var snabbt på fötter igen.

"-Varför fick du så bråttom då, ska du någonstanns?" Just det. Jag hade helt glömt bort att säga att jag började idag.

"-Jo ... Jag måste till jobbet. Ica. Klockan nio" Jag rotade i klädhögen brevid sängen.

"-Va? Idag? Nu?" Eric satte sig på sängkanten och drog en hand genom håret.

"-Mm, förlåt" Mumlade jag och drog av mig t-shirten jag sovit i. Eric ställde sig upp och gick mot sin garderob.

"-Jag följer dig" Jag hann inte protestera innan han lite halvstressat också börjat göra iordning sig.

"-Alltså, du behöver inte om ..." Han satte ett mjukt finger framför mina läppar.

"-Klart jag gör! Allt för dig" Han log och gick för att klä på sig.

Jag tog på mig ett par jeans och en tråkig t-shirt, borstade igenom mitt hår och sminkade mig lätt. Mer hann jag inte, utan gick till köket där Eric hade gjort iordning frukost till mig. Vi slänge i oss varsinn macka, och lite frukt.

"-Ska det bli kul att börja jobba?" Frågade Eric mig och kollade upp från sitt mackätande.

"-Nja ... kul och kul ... jag tror du har lite roligare och mer omväxlande jobb än jag" Jag log lite halvt mot honom.

*

Snart var vi på väg. Eftersom affären var så pass nära gick vi till fots. Asfalten var blöt och det smattrade höstigt när våra skosulor nuddade den. Ica, vilket drömjobb ... Jag hade många drömmar, och jag hoppades verkligen inte att jag skulle behöva jobba länge där. Blev mest något jag tog, för att jag behövde pengar ...

I korsningen till Ica, möttes vi plötsligt av en man i trettioårsåldern.

"-Men är detta inte självaste Eric Saade? Har du tid för en liten intervju?" Han lät trevlig, och inte så på som han i spårvagnen.

"-Nej, tyvärr, jag ska följa min flickvän till jobbet" Han sa DET! Eric sa att jag var hans FLICKVÄN. Jag ignorerade tankarna om kvällstidningarnas stora rubriker, och blev varm innombords.

Vid Ica sa Eric hejdå.

"-Vad ska du göra nu?" Frågade jag innan han släppte greppet om min hand.

"-Jag tar mig direkt till studion som ligger här i samma kvarter, när slutar du?"

"-Sju" Mumlade jag och såg ner i marken.

"-Perfekt! Hämtar upp dig här sju, så sticker vi och äter någonstanns!" Log han mjukt och såg mig i ögonen.

"-Tack, jag älskar dig" Jag kysste honom snabbt innan jag vände mig för att gå mot de röd-inramade dörrarna.

"-Jag älskar dig ockå Milena"

*

Jag måste bara säga att jobbet var trist, enformigt och ja ... helt enkelt ... det sämsta jobb man kan ha om man får säga så. De som jobbade i den lilla Ica-butiken var alla 50-plussare och hade antaglien jobbat där i säkert hälften av deras liv. När de gick ut för rökpaus köpte jag mig en risifrutti som jag satt och åt vid bakingången. Det var helt enkelt inget för mig - men ett par veckor fick jag hålla ut i varje fall. Jag hade skrivit upp mig för de närmaste tre.

Klockan segade sig fram. Jag fyllde på varor, främst juicepaket, mjölkpaket, yoghurtpaket, kesopaket, filpaket, smörpaket, jästpaket och alla andra himla paket som skulle finnas i affären. När man bara gick och handlade insåg man inte vilket trist jobb några stackare fick ha och timmar långa sortera in saker.

Jag krossade parkeringen och såg Eric kliva ur opeln. Jag ville bara kasta mig i hans famn, även om jag sett honom, för bara några timmar sedan.

"-Hej älskling, hur ..." Han hann inte säga något mer för jag placerade händerna runt hans hals och kysste honom.

"-Det var INTE bra, om det var det du undrade" Sa jag glatt när jag avslutat kyssen. Jag drog en hand genom min långa lugg och studsade bort mot passagerarsätet.

"-Du verkar väldigt glad i alla fall" Eric skrattade och klev in i bilen.

"-Ja superglad, för att jobbet är slut alltså ... och för att få se dig" Jag kände mig verkligen otroligt glad, och busig, så jag fnissade inom mig. Jag älskade den känslan.

"-Haha, jag är glad att se dig också" Eric höll min hand och startade bilen med den andra.

"-Hur hade du det då?" Frågade jag.

"-Bara bra faktiskt, du kanske vill med till studion någon dag?"

"-Ja, gärna!" För det ville jag verkligen.

*

Vi åt på en lite, avlägsen chinesisk restaurang en bit bort från centrum. Det var skönt när inte alla kände igen Eric och ville ha en autograf, det första de gjorde när de såg honom. Han fick bara ge en enda, om jag minns rätt.

När vi satt och åt durrade plötsligt min telefon till. Först trodde jag att det var Eric som lurades, men sen såg jag vem det var ifrån. Mamma. Hej gumman, vi kommer hem om ca. en timme. Är du hemma då? Snabbt skrev jag tillbaka: Nix.

"-Vem hade skrivit?" Frågade Eric och försökte böja sig över bordet för att se.

"-Mamma, dom är hemma om en timme" Jag fortsatte att äta av den goda maten.

"-Ojdå, vi kanske borde skynda oss?" Eric såg frågande på mig men jag fortsatte äta i samma lungna takt.

"-Varför då?" Jag log lekfullt mot Eric.

Så vi fortsatte äta. Och efter maten tog vi en promenad, hand i hand, ner till en hamn där vi satte oss på bryggan.

"-Gud vad fint det är här" Viskade jag mot Eric's axel. Man såg alla ljus från skärgården i skymmningen, och långt borta solen gå ner.

"-Mm, framförallt du" Han höll om mig och jag kände en innerlig glädje. Plötsligt hörde jag något bakom oss.

"-Hhrm" En gubbe med sjömansjacka stod bakom oss och såg på oss.

"-Det är förbjudet att gå på denna brygga efter åtta" Han pekade på en liten, liten skylt.

"-Ojdå, förlåt" Fick jag ur mig och vi ställde oss upp. Inte förrän vi hade gått en bit utom synhåll för gubben fick jag en skrattattack. Då kunde förståds Eric inte heller låta bli att skratta lite.

"-Vad var det nu som var så kul" Eric la en arm över min axel när jag lungnat ner mig lite.

"-Haha, vet faktiskt inte" Vi promenerade tillbaka till bilen, och bestämmde oss för att ta en sväng förbi mamma och pappa på vägen till lägenheten.

*

Konstigt nog ringde jag på dörren istället för att bara öppna. Mamma öppnade.

"-Hej älsklingen min" Mamma omfamnade mig, och sedan Eric. Pappa kom strax efter.

"-Hur har ni haft det?" Det var Eric som frågade.

"-Underbart! Och ni?" Jag sneglade mot Eric och svarade:

"-Minst lika underbart"

"-Nämen vad bra! Hur blir det nu då, sover du här inatt Milena, eller?"

"-Nej ... ehm,  jag funderar på att ..." Mamma kollade frågande på mig och jag fortsatte:

"-Flytta till Eric." Jag andades ut när jag fick se mammas och pappas leenden.

"-Oj, vad du har blivit stor nu, min flicka, men det är klart du ska!" Pappa la en hand på min axel.

"-Ska ni ta med något nu?"

"-Ja, lite saker, så tar vi resten i veckan eller så"

"-Är ni helt säkra då?" Mamma ville bara mitt bästa.

Jag kollade och Eric kollade på mig. Vi behövde inte säga något mer än:
"-Helt säkra"

"-För att du finns." Jag blundade och log.

---

Erics perspektiv

Jag vaknade av att jag fick ett slag i magen. Förskräckt satte jag mig upp i sängen och kollade runt omkring mig, men jag såg ingen utom Milena. Haha. Nu förstod jag. Milena. Jag kollade på henne och log. Hon var så himla söt när hon sov. Jag lutade mig fram för att ge henne en puss på pannan, men hann inte fram, utan krockade med en arm som kom flygande på vägen. Som tur var var det inte så hårt. Jag skrattade och smekte henne över håret.
Jag tog snabbt bort handen när hon började mumla någonting, jag trodde att jag hade väckt henne. Men hon rullade över på andra sidan och gnydde lite innan hon började andas djupt igen. Jag andades ut och la mig ner brevid henne igen, och sköt in min arm under hennes nacke, så att jag kunde dra henne till mig och krama om henne.

Vi låg så en stund, och jag försökte somna om, men kunde inte. Så jag började tänka på lite på allt möjligt. Jag tänkte bland annat på hur nytt allt det här måste vara för Milena. Jag försökte att känna mig in i hur hon kände, men det gick inte. Jag hade ju levt med det här sen jag var tretton, det var liksom inget konstigt för mig. Men för Milena... När hon hade berättat för mig om journalisten som i princip hade överfallit henne på spårvagnen igår, fick jag dåligt samvete. Jag kanske inte borde ha kysst henne sådär inför alla de där människorna. Fast jag ville ju visa alla att hon var min. Jag ville visa hela världen hur mycket jag älskade henne.
Jag önskade ändå att jag kunde skydda henne från allt det här på något sätt ändå...

Jag avbröts i mina tankar av att Milena började prata.

"-Nej..." Först trodde jag att hon pratade med mig, men sen insåg jag att hon pratade i sömnen.

Jag lyssnade spänt.

"-Nej, mamma!" Drömde hon om sin mamma? Hon fortsatte:

"-Mamma, jag har ju sagt det! Jag vill inte vara här!" Jag rynkade pannan. Vad menade hon?

"-MAMMA!!!" Hon lät arg. "Nej!! Jag vill inte bo här! Jag vill bo hos Eric! Fatta det nån gång!" Jag ryckte till. Menade hon verkligen det?

"-Snälla mamma. Du måste förstå. Jag älskar honom. Jag kan bara inte leva utan honom..." Jag blev helt varm inombords. Vile hon verkligen bo hos mig? Jag kände hur mitt hjärta slog snabbare, och njöt av tanken och log. Jag kramade om henne lite hårdare, och hon gnydde lite innan hon slappnade av och började andas djupare igen. Jag lät mina läppar nudda hennes hår, och drog in hennes doft. Underbart. HON var underbar. Jag lutade min kind mot hennes huvud, och efter ett tag slumrade jag till också.


*


Milenas Perspektiv

Jag vaknade när solen lyste på mig mellan persiennerna. Jag öppnade försiktigt ögonen och kollade på klockan som stod på nattduksbordet.

07.59

Då borde Eric vara hemma. Det pirrade skönt i maggropen när jag tänkte på honom. Vi hade haft en sån fantastisk vecka tillsammans. Imorgon skulle mina föräldrar komma hem... Och jag skulle flytta hem igen. Det högg till i hjärtat. Nej. Jag fick inte tänka på det. Men jag kunde inte låta bli, och kände efter ett tag att en tår börjad leta sig fram genom ögonvrån. Jag knep ihop ögonen, och tänkte på hur gärna jag ville stanna hos honom. För alltid. Eller liksom hela tiden. Jag skulle så gärna vilja berätta för honom att jag så himla gärna skulle vilja bo med honom, men jag visste inte hur han skulle reagera, så jag lät bli, hur mycket jag än ville det.

Var var han förresten? Jag vred lite på mig för att kolla efter, men märkte att jag var fast. Sen märkte jag vad det var som höll fast mig. Det var Erics armar. Jag slappnade av, la mig ännu närmare Eric - visserligen låg vi redan typ en millimeter från varandra, men ändå - och log för mig själv.
Men jag var för pigg för att bara ligga stilla, så jag lyckades vända på mig så jag låg med ansiktet mot hans bröstkorg. Jag försökte picka på honom, men han sov lugnt vidare. Jag försökte trycka mig lite bakåt så att jag kunde komma loss.

Han muttrade något i stil med "-Nej..." och drog mig närmare sig igen så att jag inte kunde röra mig alls. Jag suckade. Jag fick väl lov att komma på någonting annat.
Efter en stunds funderande fick jag plötsligt en idé.
Jag lyckades kravla mig upp så att mitt ansikte var i jämnhöjd med hans. Sen började jag kyssa honom. Efter inte särskilt lång tid - jag vet inte om han gjorde det i sömnen eller inte - tog han bort händerna som låg runt min midja och placerade de runt mitt ansikte istället. Jag var inte beredd på det, och kunde inte göra motstånd när jag lyftes upp och hamnade ovanpå honom. Han öppnade ögonen och kollade på mig. Sen skrattade han och kysste mig igen.

"-Jag trodde aldrig att du skulle komma på hur du skulle väcka mig!" Jag fattade plötsligt vad han menade och greppade tag i närmaste kudde för att kasta på honom.

"-Du lurades!" Jag skrattade medan jag lyfte kudden för att kasta den. Han stoppade min arm i luften och tog istället båda mina armar och höll ut de åt sidan så att jag inte kunde göra någonting.

"-Du är inte särskilt stark, du." Han skrattade när jag försökte ta loss armarna för att protestera. Han log kaxigt mot mig.

"-Eller beror det på att du blir yr av min kysskicklighet?" Han log ett bländade leende som fick mig att mjukna. Så jag svarade:

"-Kanske det... Just nu vet jag faktiskt inte riktigt." Han skrattade och släppte mina armar, som jag genast virade runt honom. Han la händerna på min rygg och tryckte mig närmare mot sig samtidigt som han mjukt placerade sina läppar och började kyssa mig. Som ett svar på hans fråga blev jag alldeles slapp och kunde inte göra annat än att fläta in mina fingrar i hans hår och besvara kyssen. När han släppte mitt ansikte skrattade han.

"-Jag trodde väl det." Jag kunde inte låta bli att fnissa, och han tryckte mig hårt men kärleksfullt mot sitt bröst innan han sa:

"-Vet du, du pratade i sömnen i natt." Jag stelnade till. Vad hade jag sagt? Hoppas att det inte var något pinsamt. Han verkade märka att jag blev lite ansträngd, och smekte mig lugnande över ryggen.

"-Det är ingen fara, älskling. Du sa inte precis något dumt eller så..." Han log mjukt mot mig. "-Det var bara det att..." Han såg plötsligt blyg ut, som om det var något han inte riktigt vågade säga.

"-Vadå? Vad är det?" Nu var det min tur att lugnande smeka honom över håret. Han såg en sekund på mig. Sen öppnade han munnen för att börja... Men ångrade sig.

"-Äh, glöm det." Han vände bort ansiktet, men jag tog det mellan båda mina händer och tvingade honom att titta på mig. Han mötte min blick, och plötsligt verkade allt tvivel försvinna hos honom. Han log mjukt mig, och satte sig upp innan han började. Jag satte mig också upp så jag satt mitt emot honom, och han tog tag i mina händer.

"-Milena...", började han. "-Jag bara undrar om... " Han harklade sig. "-Jag bara undrar om du vill bo här hos mig. Asså, jag menar flytta in, stanna här, inte bara sova här då och då, utan liksom... alltid."

Jag kunde riktigt se hans mungipor dras uppåt när han såg min ansiktsuttryck. Jag kände hur mitt hjärta bultade, och hur det pirrade lyckligt i magen. Jag log mot honom.

"-Vill du verkligen det?" Han såg lycklig ut.

"-Det är klart jag vill. Men vill du?" Han kollade allvarligt på mig och såg rakt in i mina ögon. Jag väntade en sekund, och svarade sen säkert:

"-Eric, det har jag velat så himla länge. Jag har bara inte vetat hur jag skulle fråga dig om det!" Han kollade på mig ett par sekunder, och drog mig sen mot sig och kramade om mig.

"-Tack. Tack så himla mycket." Han kramade mig ännu hårdare, och jag kände mig så himla lycklig. 'Jag älskar dig'. ville jag säga, men jag fick inte fram nånting. Jag var för lycklig.

---

åååh, gud vad jag älskar dig, Eric!♥ Så himla mysigt! Tack, alla underbara läsare för alla fina kommentarer, Love Ya! Förlåt för sent kapitel, men nu är det i allafall här!:D Puss och Kram/Wanja♥

PS. Glöm inte att följa oss på twitter!(SaadeStoories)

Nu var det dags för middagen - Jag stängde min laptop och gick ut till köket. Vad skulle jag laga? Jag kollade i kylskåpet ... det fanns köttfärs, mais, grönsaker och lite allt möjligt för att göra en mysig taco-kväll. Det enda som fattades var ju brödet förståds. Ute hade det börjat regna, och jag hade ingen lust att gå och handla - Men gott om tid hade jag ju, så varför inte baka?

Jag började steka mjuka tacobröd i stekpannan efter den mexikanska tortilla-receptet. Dom blev riktigt lyckade. Jag dukade fram alltsammans på bordet och tände ljus. Snart hörde jag en hand på dörrhandtaget, och jag släckte lyset och gömde mig bakom dörren.

"-Hallå?" Eric ställde ner sin väska i hallen, tog av sig skorna och jackan och skakade ur lite kallt regnvatten ur sitt mörka hår.

"-Milena?" Han gick in i köket, och fick se det dukade bordet.

"-Du! Jag vet att du är här någonstanns!" Han lät så kul så jag inte kunde låta bli att fnissa, där jag stod bakom dörren. Han skrattade och stängde dörren.

"-Nej, det där var orättvist!" Jag försökte se förnärmad ut.

"-Haha, vad var det som var orättvist? Att du började skratta för att jag är så rolig?" Han kom mot mig och jag flätade ihop mina fingrar i hans nacke, och kysste honom. Han besvarade kyssen och höll om mig länge.

"-Vad fint du har gjort!" Sa han när han satt sig vid det dukade bordet.

"-Haha, tack för imorse föressten, du ska bara veta hur glad jag blev" Han tog min hand.

"-Äsch, det var inget stort!"

Vi började äta av maten och Eric var riktigt imponerad av mitt taco-bröd bakande:

"-Tusen gånger bättre än de man köper" Sa han, och faktiskt tyckte jag det själv också.

Eric verkade dock rätt trött efter första dagen med intensivt jobb igen, efter turnens slut.

"-Hur var det att jobba idag då?" Mumlade jag medans jag tog en stor tugga mat.

"-Jodå, det var väll okej ... Mest planering idag, men nästa vecka börjar vi med låtskrivandet och inspelandet och allt igen. Det är ju det roligaste"

"-Har du inte mycket intervjuer då?" Så hade jag i varje fall alltid sett det.

"-Jo, hela tiden. Kul, men jobbigt. I princip all tid jag inte är i studion på dagarna ska jag gästa på någon festival, bli intervjuad eller göra vad allt det nu är" Han suckade lite.

"-Fast det är kul?"

"-Det bästa som finns, jag älskar mitt jobb, men ibland blir det för mycket" Han log snett.

"-Jag vill ha tid att vara med dig" Fortsatte han. Jag blev varm innombords när han sa så.

*

Vi satt oss i soffan och pratade lite. Ute smattrade regnet mot asfalten och det var mysigt att sitta inne i den mjuka soffan.

"-Jo, just det, pressen var efter mig idag ..." Jag kände att det nog var lämligt att tala om.

"-Va? Vad sa du till dom?" Han verkade nästan förskräckt.

"-Jo ... jag sa att dom skulle ringa" Sa jag och han såg förvånat på mig.

"-Och gav dom numret till en pizzeria" Fortsatte jag och Eric brast i skratt.

"-Smart!"

"-Men du, Eric, vad ska jag säga?" Tänk om han inte ville presentera oss som par, trots att han kysst mig på scenen inför alla?

"-Säg som det är bara, det är det bästa!" Jag log när han sa så, det känndes bra.

"-Tack" Jag la mitt huvud i hans knä och han smekte varsamt över mitt hår.

"-För vad?" Han såg frågande på mig.

"-För att du finns." Jag blundade och log.

---

Blev lite kort nu, men jag har skola som börjar om tio minuter så ... Har antagligen tid för nästa kapitel i eftermiddag, eller ikväll ...! Snart händer det grejer i novellen ska ni veta ... Kanske lite trög för tillfället men ja, vi har saker på gång, så sluta inte läsa :D Puss/ Nina ♥

---

Eftersom Erics turné var slut nu, hade vi några dagar för oss själva nu, innan han skulle börja jobba igen. Vi tillbringade en hel del av tiden hemma i lägenheten, men på tisdagskvällen åkte vi och picknickade på stället där vi hade varit första gången tillsammans och stannade ända tills det blev mörkt. Vi låg där tillsammans i solskenet och hade det superskönt. Hela tiden höll han min hand, som om vi var ihopsydda eller nåt. Det kändes så himla underbart. Och nu visste jag att han faktiskt älskade mig också. Det fick mig bara att älska honom ännu mer.
Vi låg där och pratade, åt och tittade på varandra i flera timmar, men till slut kunde vi nästan inte se marken framför oss, så vi bestämde oss för att åka hem.

Jag visste ju att Eric skulle behöva börja jobba någon gång igen, men blev ändå överraskad när berättade det för mig i bilen på vägen hem.

"-Jag ska börja jobba imorrn". Han kollade lite ledset på mig, och jag tog hans hand. Jag försökte att inte låta besviken när jag svarade:

"-Det är okej. Asså, jag menar, jag skulle jättegärna velat ha flera dagar bara med dig, men till och med jag förstår att du måste börja någon gång igen. Man kan ju inte ha semester jämt". Jag log mot honom, och han verkade lättad att jag tog det så okomplicerat. Jag fortsatte:

"-Vad ska ni göra?" Han kollade lite tveksam på mig när han svarade:

"-Typ planera budgeten eller nåt. Jag vet inte om det är så kul för dig."

"-Äh, det är ingen fara! Jag kan..." Jag försökte snabbt komma på något. Sen fick jag en idé. "-Vänta lite!"

Jag tog upp min mobil ur min bruna läderväska och började slå ett nummer. Eric kollade frågande på mig.

"-Vem ringer du till?" Han flätade in sina fingrar i mina i väntan på svar.

"-Jennifer." Jag förde mobilen till örat. Efter nio signaler tänkte jag ge upp och lägga på, men precis då svarade hon.

"-Hallå? Asså förlåt, jag fick inte upp mobilen. Vem är det?" Hon lät lite stressad, och jag kom att tänka på att jag kanske störde henne. Hon kanske jobbade också? Äh.

"-Hej, Jennifer, det är Milena!" Hon verkade slappna av när hon hörde att det var jag.

"-Nämen hej sötnos, hur har du det?" Jag log åt hennes tonfall och såg snabbt på Eric innan jag fortsatte. Han hade blicken fokuserad på vägen igen, men höll fortfarande min hand.

"-Du, jag tänkte bara fråga en sak..." Jag tog en snabb paus, och fortsatte sen: "-Eric ska börja jobba imorrn, och jag undrade bara om du kanske ville hitta på något? Om inte du också jobbar förstås?"

*

Jennifer var eld och lågor över mitt förslag, och började direkt rabbla upp idéer på vad vi kunde göra. Hon sa att hon behövde en ordentlig shoppingrunda, så vi bestämde oss för att träffas nere på stan på förmiddagen och äta shoppa tillsammans, och sen äta lunch nånstans. När jag hade lagt på vände jag mig mot Eric.

"-Är det okej för dig då?" Först låtsades han tänka en stund, men skrattade sen och rufsade om mitt hår.

"-Milena, jag är inte din mamma. Det är väl jättekul om du och Jennifer kan hitta på nåt, så att du inte måste sitta hemma och uggla hela dagen!" Jag rufsade om hans hår, för att hämnas. Tyvärr var det inte lika lätt att förstöra en killes frisyr som att förstöra en tjejs. Ärligt talat såg han faktiskt ännu sexigare ut efter min lilla hämndattack. Jag suckade och han fick typ en skrattattack när han såg mitt uppgivna ansikte. Men sen mjuknade hans ansikte och han verkade ångra sig.

"-Förlåt. Jag vet ju hur viktigt det är för er tjejer med frisyren..." Han började fnissa och jag kastade löst en hatt på honom som hängde på nackstödet. Han satte på sig den och lutade sig sen över till mig för att ömt kyssa mig på munnen. Jag blev som vanligt när Eric kysste mig helt yr och hade inga tankar på att hämnas längre. Efter en alldeles för kort stund lutade han sig tillbaka och kollade på mig, som fortfarande kände mig lite vinglig.

"-Ska vi gå in?" Vi hade kommit fram, märkte jag nu.

"-J-jag vet inte om jag kan...", stammade jag fram. Eric höjde på ögonbrynet och började sedan skratta.

"-Kom", sa han. "-Jag bär dig." Han lyfte ut mig ur bilen och gick mot ingången. När jag när vi hade kommit innanför dörren till lägenheten fortfarande inte hade sagt något började han kolla lite oroligt på mig.

"-Jag kanske borde ha tagit det lite försiktigare... Jag visste inte att du blir så lätt påverkad" Jag log lite slappt mot honom.

"-Du får gärna påverka mig oftare." Han skrattade och pussade mig på pannan. Vilket gjorde mig yr igen. Jag brukade inte vara så här lättpåverkad. Jag kanske var sjuk. Eller så var det han som var sjukt underbar... Jag trodde på det senare alternativet.

"-Jaså? Är jag så bra på att kyssas?" Han log kaxigt.

"-Bra? Ja, faktiskt. Alldeles för bra till och med". Han började skratta igen, och sparkade av sig sina röda sneakers innan han kysste mig igen och gick in i vardagsrummet.


*


Nästa morgon när jag vaknade var sängen brevid mig bäddad och tom. Jag blev först orolig. Hade det hänt nåt? Men kom sen på att Eric skulle ju jobba idag. Just det. Jag upptäckte plötsligt ett litet kuvert på nattduksbordet. Jag log för mig själv. Han var så himla gullig. När jag läste brevet han skrivit kände jag hur mina mungipor drogs uppåt.

God morgon älskling♥

Hoppas du har sovit gott.
Du sov så sött när jag skulle gå, så jag ville inte väcka dig.
Saknar dig redan, varje sekund utan dig känns som en evighet!
Frukost finns i köket.

Älskar dig♥ Du är mitt allt

Din Eric

Jag kände hur det stockade sig i halsen när jag fällde ihop pappret och höll det mot hjärtat, innan jag la ner det på nattduksbordet igen. Jag kollade ut genom fönstret. Det såg ut att vara varmt, så jag valde att sätta på mig en vit magtröja och ett par mörkblåa hotpants. Till det tog jag en stor stråhatt och ett par peaceörhängen. Det kändes som en ganska bra shopping-klädsel.

När jag hade klätt på mig och sminkat mig lätt gick jag ut i köket. Jag blev helt rörd när jag såg vad Eric hade förberett för mig. Mitt på bordet stod en vas med röda rosor, och på en tallrik låg rostat bröd i form av två hjärtan. Brevid stod ett glas med blodapelsinjuice. Mums. Jag satte mig ner och började äta. Plötsligt såg jag ett litet kort som var lutat mot vasen med rosorna.

I ♥ You

Jag log för mig själv. Han var så himla underbar. Jag måste komma ihåg att tacka honom ordentligt. Det var i och för sig ingen risk att jag skulle glömma bort det.


*


Klockan halv tio rusade jag ut ur huset, och sprang till spårvagnen. När jag satt där på väg ner till centrum, fick jag ett sms av Jennifer.

På väg? Väntar vid Sergels.

Jag skickade snabbt iväg ett svar.

På väg. Är där om fem minuter.

Sju minuter senare sprang jag in på drottninggatan, och sju och en halv minut senare såg jag Jennifer som satt på trappan vid Sergels torg. Jag gav henne en hastig kram.

"-Hej sötnos!" Hon kollade ivrigt på mig. "-Redo för shopping?" Jag log åt hennes entusiasm. Hon var som ett litet barn i en godisaffär.

"-Visst." Hon tog mig i armen och drog mig bort mot närmaste klädaffär.

"-Kom då!" Jag fick lov att skratta.

Vi hade jättekul tillsammans, jag tyckte verkligen om Jennifer. Vi hade bara känt varandra i typ en vecka, men ändå kändes det som om vi redan var typ bästa vänner. Vi pratade om allt och inget, och jag berättade hela historien om hur jag och Eric hade träffats. Hon hade säkert redan hört den, men hon gillade tydligen romantiska historier, så jag berättade den igen. Vi åt lunch på Starbucks - de har verkligen sjukt goda sallader - och tog en mjukglass till efterrätt, som vi satte oss och åt på en bänk. Någon gång var det några tjejer i tonåren som kollade på mig och viskade med varandra, men annars klarade jag mig undan ganska bra, troligtvis tack vare min enorma stråhatt. Tidningarna skrev fortfarande om "Eric Saades hemliga romans", men som tur var hade inga journalister fått tag på mig eller Eric. Än.


När vi efter flera timmars shoppande, pratande och ätande satte oss på spårvagnen - med typ femtio shoppingbags - för att åka hem, var vi helt slut. Som tur var skulle Jennifer åt samma håll som jag, så vi kunde åka tillsammans. Mitt under en diskussion om huruvida Alex var hennes pojkvän eller inte - eller han var enligt henne egentligen inte det, men hon visste inte riktigt - , kände jag hur någon knackade mig på axeln. Jag vände mig långsamt om...

---

Vem kan det vara?:o Kommentera! LoveYa♥//Wanja

"-Eric ... det här är alltså min mamma och pappa" Jag sneglade mot honom.

"-Jag förstår precis vad du menar. Det är samma för mig..." Jag kände hur hans bröstkorg rörde sig när han skrattade av lättnad, och jag kunde inte låta bli att le. Jag tog ett djupt andetag, och viskade sen:

"-Jag älskar dig, Eric Saade."

Jag kunde känna hans lycka när han svarade.

"Och jag älskar dig, Milena Seger. Jag älskar dig så himla mycket. Det kommer jag alltid att göra"

Sen slöt han armarna tätt omkring mig. Och så låg vi, en lång stund,  bara lyssnandes till varandras andetag, tills vi somnade...





"-Jag är hungrig" Sa jag när han avslutat kyssen. Han log och lyfte upp mig och bar mig till köket. Han satte ner mig på diskbänken och gick mot kylskåpet.

"-Vad vill du ha då?" Eric såg på mig och jag hoppade ner från diskbänken.

"-Hmm" Jag granskade det välfyllda kylskåpet och tog tillslut ut en chokladmousse.

"-Ska du äta den till frukost?" Eric skrattade medan jag gick för att hämta en sked.

Jag satte mig vid bordet och åt min chokladmousse medans Eric gjorde mackor och hällde upp juice till mig. Vad bortskämd jag kände mig. Plötsligt när vi satt och åt frukost ringde min telefon.

"-Hallå?" Svarade jag som standardsvar.

"-Hej gumman! Vart har du hållit hus hela tiden? Skulle du inte komma förbi i går kväll?" Mamma babblade på.

"-Jo... men..." Jag såg på Eric och han nickade.

"-Jag är hos min pojkvän" Fortsatte jag och andades ut.

"-Men gud så trevligt!" Mammas plötsliga svar gjorde mig väldigt förvånad.

"-Kan ni inte komma förbi på middag ikväll, så jag och pappa får träffa honom och du kan få dina presenter" Jag log finurligt mot Eric. Han kollade upp från sitt smörgås-ätande.

"-Det ska nog gå bra..." Sa jag tillslut, utan att ha fått några som helst okej-tecken från Eric.

"-Nämen så kul, då ses vi ikväll då"

"-Hejdå mamma" Jag la på och gick tillbaka och satt mig i Eric's famn.

"-Har du något för dig ikväll?" Jag snurrade in mina fingrar i hans mörka hår.

"-Nej, det tror jag inte... Vaddårå?"

"-Jo, mamma och pappa skulle vilja att vi kom och åt med dom" Jag kollade osäkert ner på mina fötter.

"-Absolut" Jag blev glad över hans säkra svar.

"-Är det okej för dig då?" Frågade jag och han skrattade.

"-Varför skulle det inte vara?" Han log och kysste mig snabbt.

Vi åt klart frukosten och pratade en del om den underbara gårdagen. Jag kände mig fortfarande som den lyckligaste personen på jorden inombords, och det skulle nog hålla ett tag. Eric verkade också glad. Och det var ju förståds det viktigaste.

*

Efter frukosten gick jag och tog en snabb dusch. Det var skönt att bara låta det varma vattnet forsa ner längs ryggen och glömma allt som hela tiden händer. Även om det var det underbaraste som hänt mig, var det fortfarande svårt att förstå. Jag tog långt tid på mig och stod länge och bara lät vattnet falla på mitt ansikte. Kanske lite för länge för plötsligt hörde jag Eric's röst.

"-Milena? Du är väl okej?" Jag skrattade och svarade:

"-Varför skulle jag inte vara?"

När jag duschat klart virade jag en handduk runt kroppen och gick till sovrummet. Jag rotade runt i den lilla väskan jag hade med mig och hittade tillslut något att ta på mig. Det fick bli ett par svarta leggings, shorts och en stor vit tröja.

"-Vad fin du är" Eric kom in i rummet och granskade mig. Han la armarna runt mig och såg mig i ögonen.

"-Du också" Fick jag ur mig.

*

"-Så när skulle vi vara hos dina föräldrar?" Frågade Eric mig där jag satt i hans låtskrivar rum och kollade på alla hans skivor.

"-Typ sju tror jag .."

"-Vad vill du hitta på idag då?" Sa Eric och jag kollade upp.

"-Spela något" Jag hämtade gitarren och gav den till honom.

"-Okej... vad?" Han log mot mig.

"-Vad som helst" Jag satt mig ner på den tjocka mattan och tittade på honom. Han satt sig ner på pallen och började spela. Jag kände genast igen låten. I'ts gonna rain. Jag bara satt och njöt. När han spelat klart gav han mig gitarren.

"-Så, nu är det din tur" Jag blev förvånad och kollade på honom med stora ögon.

"-Aldrig, jag suger" Han höll ett finger framför mina läppar.

"-Säg aldrig så där" Han skakade på huvudet och gick till laptopen som stod på skrivbordet och klickade på en video från gårdagens konsert som redan var på YouTube. Efter en stund hörde jag att det var Break of Dawn, då jag sjöng. Jag kände hur det hettade om kinderna, men Eric log bara.

"-Du måste veta hur bra du egentligen är" Sa han och hjälpte mig upp från golvet.

*

Klockan började närma sig sju. Vi hade tillbringat den största delen av dagen i lägenheten. Eric knäppte sin skjorta och jag klev i mina skor.

"-Redo?" Sa jag, och öppnade dörren.

"-Självklart" Eric log och kysste mig snabbt.

Vi gick till bilen som stod parkerad vid trotoarkatens parkeringsplats och jag satte mig i framsätet.

"-Jag är arton... tycker du inte att jag borde ta körkort?" Skrattade jag och Eric log.

"-Jo, varför inte? Här är ju en professionell bilförare som kan övningsköra med dig" Han log kaxigt.

"-Ja, vad kul" Jag log mot honom.

Vi satt och pratade mycket på vägen hem till mig. Eric tyckte det skulle bli kul att träffa mina föräldrar. Jag tyckte det var tid för det jag också. Jag kunde inte dölja det längre... de skulle säkert också fått reda på det snart, på grund av kyssen från gårdagen. När vi åkte förbi en kiosk vid vägranden kände jag väl igen bilden som stod under den stora svarta texten: ERIC'S HEMLIGA ROMANS . På en annan var det en bild då en vakt hjälpte mig från en journalist. Det gick snabbt, för snabbt, jag visste att de alltid skulle vara efter mig.

Jag försökte blåsa bort tankarna, men Eric hade redan sett min oroliga min.

"-Är det något...?" Han såg på mig och jag kollade ut genom fönstret för att undvika hans hypnotiserande blick.

"-Nejdå, det är okej..."

"-Älskling, tala om för mig om det är något" Han smekte mig över ryggen med ena handen. Jag kände mig genast bättre till mods.

"-Mm"

*

Så var det dags. Vi stod framför dörren, och jag tryckte ner handtaget.

"-Hallå!" Ropade jag in i hallen. Inne i vardagsrummet var ljus tända och en lungn musik flöt över nedervåningen. Mina föräldrar...

"-Hej" Sa mamma och pappa i mun på varandra, när de dök upp i dörröppningen. Men när de såg vem som höll min hand såg de ut som de skulle ramla bakåt. Jag såg att mamma rodnade, pappa harklade sig.

"-Eric" Han sträckte fram handen och presenterade sig med ett varmt leende. Mamma såg ut som hypnotiserad ut, men försökte skaka av sig det.

"-Saade..." Hon log förvirrat mot honom.

---

---

Det var ett par låtar kvar. De spenderade jag från ett annat håll... Bakom scenen kikade jag fram lite för att se något, men förhoppningsvis såg ingen mig. Jag tror inte det hade varit någon bra idé att gå tillbaka till publiken, efter att Eric kysst mig på scenen och så. Det var nog en chock för många av tjejerna.

När sista låten - Popular - började jag nynna med:

Jag tänkte på tiden jag var på scenen, i detalj. Jag hade ju sjungit för typ 10.000 pers! Jag som bara innan sjungit i duschen? Haha. Mest tänkte jag dock på kyssen, applåderna och känslan. Jag var Erics. Och han var min. Nu visste alla det.

Jag tänkte på kvällstidningarna som säkert snart skulle vara efter mig... Tänk om alla skulle hata mig nu? Tanken blåste dock snabbt bort när Eric höll ut sista tonen på Popular och tackade flera gånger. Han fick överväldigande applåder och jag applåderade svagt bakom den svarta skynket.

*

"-Eric, du var underbar, och tack. Tusen gånger tack!" Jag kastade mig om halsen på en genomsvettig Eric, och han omfamnade mig. Jag kunde inte förstå hur lycklig jag var. Han lyfte upp mig.

"-Du var underbar" Sa han och jag kände hur han log mot mitt hår och han höll om mig hårdare.

"-Men du måste nog ta en dusch..." Fnissade jag efter en lång kram och han höll med. Han gav mig en snabb puss och gick sedan bort till logen.

Jennifer och resten av dansarna kom också ut från scenen.

"-Tack sötnos, ska du säga" Jag log åt hennes svar och kände mig glad att jag kunde vara så avslappnad med henne. Vi hade trots allt bara känt varandra i några timmar.

Jag var överdrivet lycklig, glad och pirrig för vad som skulle hända nu. Konserten hade varit underbar.

Medans dansarna, bandet och Eric duschade och bytte om pratade jag en hel del med Thomas och ett par andra trevliga personer i teamet. De såg lite finurliga ut, så jag undrade om de döljde något.

*

När Eric kom ut från logen hade han på sig en vit t-shirt, grå kofta, jeans och flera kedjor runt halsen. Bland annat den med bokstaven M. Som i Milena. Han var så snygg så man blev bländad.

"-Hej älskling, jag ska bara skriva några autografer till de som fortfarande väntar. Sedan åker vi vidare" Han gav mig en snabb kram och jag drog in hans underbara doft innan han släppte mig.

Eric gick i sällskap med några security-vakter ut för att skriva några autografer. Jag kikade ut, och hoppades ingen skulle se mig. För sent. En man med anteckningsblock var snabbt på mig.

"-Så är du Eric's flickvän? Hur träffades ni? När? Var? Vad heter du?" Jag blev lite överväldigad av alla frågor och mumlade något oförståbart till svar.

"-Ehm..." Jag visste inte riktigt vad jag skulle säga. Skulle jag säga något alls? Jag backade ett par steg men han var efter mig med penna och papper.

"-Det är okej, låt henne vara" En security-gubbe slöt upp vid min sida och tog mig in igen. Det kändes skönt att vara inne bakom scenen igen. Jag såg hur press fick tag på Eric med han svarade bara lungt på några frågor och skrev autografer till halvgråtande tjejer som trängdes fram till stängslet. Fick han inte skrivkramp när han skrev så mycket?

*

Efter drygt en timme satt vi på bussen. Det var nästan lite tråkigt att det var slut alltihopa. Dock hade jag bussresan framför mig. Alla pratade om konserten, och många gav mig beröm för min sånginsats. Jag kände mig överlycklig. Det var den bästa födelsedagen jag kunde tänka mig.

"-Är du redo, födelsedagsbarnet?" Sa en finklädd Eric och tog min hand, när vi stod vid lägenhetsdörren.

---

Drömfödelsedag va? Åh, vad man vill vara henne ... Kommentera :D Btw, tack för alla söta kommentarer, verkligen supersnällt! <3 Blev lite kort kapitel nu, kanske kommer ett till ikväll! Annars imorgon! Puss//Nina

"-Ojdå, det börjar bli lite privat!" Edin stod några meter ifrån oss men Eric sträckte bara ut handen mot honom och jag kände hur han log när vi kysstes.

---

Edin skrattade och gick iväg, bort till resten av dansteamet, som diskuterade någonting. Eric höll om mig en lång stund, och plötsligt kom jag att tänka på en sak.

"-Blir du seriöst aldrig nervös? Det är ju herregud flera tusen människor därute!" Jag sneglade bort mot skynkena som bara var några decimeter ifrån oss. Han skrattade och kollade upp i taket.

"-Jo, alltid. Men det glömmer jag ganska snabbt när jag är ute på scenen, när showen är igång. Märks det inte på mig?" Han log lite blygt. Jag log mot honom och flätade in mina fingrar i hans. 

"-Det märks faktiskt inte alls. När du uppträder verkar du som om du aldrig skulle göra något annat i ditt liv än att stå på scen." Han log mot mig och sa kaxigt:

"-'Något annat'? som det här till exempel?" Han lutade sig ner och gav mig en djup kyss. Plötsligt hörde vi en röst som skrattade:

"-Hörru, kan du inte släppa ifrån dig bruden ett litet tag i alla fall? Det är dags för soundcheck snart..." Jag kollade upp och såg Kevin som försökte låta bli att skratta. Jag rodnade och tog ett millimetersteg bort från Eric, rädd att vi hade gått för långt. Det fanns ju ändå en hel del annat folk här. För att vara mer precis ett par tusen ungefär... Fast till skillnad visste de inte om nånting. Inte än iallafall. Jag undrade hur...

"-Aldrig!" Eric virade armarna tätt omkring mig och avfyrade ett sånt där typiskt kaxigt kill-leende mot Kevin. Kevin skrattade och boxade Eric på armen.

"-Haha, nämen seriöst, det ska vara soundcheck om..." han kollade på klockan som satt på väggen. "-Exakt tjugo minuter!" Sen kollade han på mig och han verkade komma på något.

"-Just det! Ska du vara backstage under konserten eller?" Jag kollade frågande på Eric. Det hade jag inte ens tänkt på än.

"-Vad vill du?" Han kollade frågande tillbaka på mig. "-Du kan vara här backstage, eller stå i publiken, om du vill det?"


Erics perspektiv

"-Vad vill du?" frågade jag, och la sen till: "-Du kan vara här backstage, eller stå i publiken, om du vill det?"

"-Är det okej om jag står i publiken?" Hon kollade lite skuldmedvetet på mig och jag skyndande mig att svara:

"-Ja, självklart!!" Hon log lättat och fnissade.

"-Du vet, man ser dig bättre därifrån..." Jag log mot henne och hon ställde sig på tåspetsarna för att nå att kyssa mig. Jag skrattade lätt och besvarade kyssen samtidigt som jag smekte henne över kinden.

Perfekt.

Hon skulle få en överraskning. Som hon förhoppningsvis inte skulle glömma på ett tag.


Milenas perspektiv

För att jag inte skulle dra till mig för mycket upmärksamhet gick jag runt och ställde mig en bit bak, istället för att låta mig lyftas över stängslet av en säkerhetsvakt så att jag stod längst fram. Men jag lyckades ändå lura en massa folk att jag letade efter min lillasyster som stod någonstans därframme, och så fick jag en plats vid stängslet ändå till slut. Precis i mitten. Nu var det ungefär en timme och en kvart kvar till konserten, och jag fick den där mäktiga känslan igen, som jag hade haft förra gången. Visserligen var det inte på långa vägar lika mycket folk här som på Grönan, men ändå! Det var fortfarande sjukt mycket folk. Jag kollade upp mot scenen. Soundchecken skulle börja om tio minuter. Jag bestämde mig för att skriva ett sms till Emelie, men kom sen på att hon var utomlands, och att det skulle kosta för mycket. Så jag lät bli.

Jag var borta i tankarna när musiken började spelas och dansarna kom ut på scen, men kollade upp när jag hörde Erics underbara röst. Antagligen förinspelad, men ändå.

We always do this
It's like a bad trick
It may look cool but it burns
We are like magnets
Gravity like planets
Somehow we always return

Plötsligt hörde jag hur Eric skrattade. Skrattade? Var det inte förinspelat? Sen kom jag på att det hette ju SOUND-check, så det var väl egentligen ganska uppenbart. Att jag inte hade kommit på et tidigare. Jag kollade upp mot dansarna och vinkade till Jennifer. Först såg hon mig inte, men mötte sen min blick och log, innan hon vände bort blicken igen för att koncentrera sig på dansen...

Oh then we bounced right back
Tried to break it off
But just like that we keep being blind, so
We can't escape
We'll be coming back like an echo, echo

I don't wanna go
I don't wanna stay
We're going up and down
We're going round and round
Been here before
It's always the same
We're going to break up and then
Kiss and make up again
We are like an echo, echo, echo
Returning like an echo, echo, echo
A never ending echo, echo, echo
We are like an echo, echo, echo

De körde igenom några låtar, och gick sen backstage igen, troligen för att köra lite pepptalk eller nåt. Jag återgick till att kolla mig lite omkring i väntan på att det skulle börja. Jag såg den där tanten med plakatet. Vad gjorde hon egentligen här? Alla var ju typ minst 20 år yngre än henne... Aja, alla var väl välkomna. Jag hade ju inte särskilt svårt att förstå att man gillade Eric. Fem minuter kvar. Fyra. Tre. Nu började det pirra i kroppen. Två. Jag kunde seriöst inte förstå att Eric skulle komma ut på scen om bara nån minut. Nu var JAG asnervös. Det borde väl egentligen vara tvärtom, haha.

Jag avbröts i mina tankar av att musiken började spelas. Oj. Jag hade inte märkt att Anton, Calle och alla de andra musikerna hade kommit ut på scen. Nu började det pirra i allvar på kroppen. Sen, plötsligt, exploderade allting, och Erics röst hördes. Jag blev helt stum av beundran. Minnena från förra konserten kom tillbaka. Jag hade glömt att han var så otroligt bra på scen! De senaste veckorna hade jag liksom bara tänkt på honom. På honom. Så jag hade nästan glömt att han var artist. Eller nä, det kunde man ju inte precis säga. Jag lyssnade ju fortfarande på hans låtar varje dag. Men iallafall.

Låtar gick, och jag kunde inte låta bli att bara stirra på honom. Jag kunde inte förstå att han var min! Några gånger kollade han på mig med ett leende, som gjorde att jag fick fjärilar i magen. Till slut var det dags för Break of Dawn. Jag log åt hur otroligt mycket jag hade hoppats att han skulle ta upp mig förra gången, och log åt tanken att alla runt mig kände precis samma nu som jag hade känt då.

Eric började gå runt på scenen, med ögonen hos publiken. Han gick några gånger fram och tillbaka, och jag undrade vem han skulle ta upp. Efter ett par blickar som fick en massa tjejer att skrika, stannade han precis framför mig och pekade på mig. Menade han allvar!? Jag skrattade inom mig och kom ihåg vad han hade sagt imorse: '-Det här är bara början...'

Jag kände mig lycklig när securityvakterna och den där tjejen som jag fortfarande inte hade lärt känna riktigt än ledde mig mot scenen. Jag såg på vägen hur ett par tjejer slängde bitchblickar mot mig. Jag kände ett litet styng av dåligt samvete, men det försvann snabbt när tjejen som ledde upp mig stannade utanför dörren till scenen och sa:

"-Hoppas du får kul, Milena! Eric har förberett nåt speciellt åt dig! Hon log och öppnade dörren. jag hann bara tänka: 'något speciellt?' innan ett starkt ljus slog emot mina ögon. Sen såg jag Eric och log. Jag glömde bort min scenskräck är jag såg in i hans glittrande bruna ögon. Tjejen ledde fram mig till Eric och han tog emot mig med en kram, som han brukade göra med alla 'Break of Dawn-tjejer'. Än syntes inget speciellt i hans blick, men ett leende lekte i hans mungipa. Jag fick sätta mig på trappan, och han sjöng för mig, medan han satt med armen runt mina axlar. Precis som han brukade göra. Jag tänkte att han ville väl inte komma ut med att vi var ett par än, så jag spelade med genom att lägga händerna för munnen som för att hejda ett lyckoskrik - Sen kom jag på att det faktiskt var äkta. Eric skrattade lite smått och viskade tyst i mitt öra, utan att någon annan märkte det:

"Du hade bättre lycka den här gången, va?" Jag skrattade och han smekte mig nästan omärkligt över ryggen innan han fortsatte sjunga...


Men plötsligt så hände något, precis innan sticket. Snabbt som en virvelvind kom dök Alex upp brevid mig, och tryckte en mikrofon i min hand. Jag stirrade oförstående på honom, men han log bara och försvann bakom scenen igen. Så jag vände mig mot Eric. Han nickade mot mikrofonen i min hand. Vad menade han? Skulle jag sjunga?? Han kunde väl inte mena allvar!? Jag kände scenskräcken komma krypande. Men sen kom jag att tänka på kvällen på ön, hur vi hade sjungit tillsammans. Han hade sagt att jag hade en fantastisk röst. Men ville han ändå att jag skulle sjunga? Här, framför alla hans fans? Jag tog risken. Och började...

My hands were cold and dry
Your cheeks were red
We promised that we'd love forever
That's what we said
That's what we said

Eric log stort mot mig, och jag förstod att jag hade gissat rätt. Han kom fram till mig och stannade först när hans ansikte bara var några centimeter ifrån mitt. Jag kunde inte andas. Det var inte förrän jag märkte hur han började sjunga som jag förstod att jag hade kommit av mig. Först njöt jag bara av att lyssna på hans underbara röst, men började sen också sjunga. Han gick upp på en andrastämma, och vi sjöng tillsammans.

Think about home when you're far away
Think about me when I wake up and you're gone
At the break of dawn

Han log ett leende som var vackert som solen och mitt hjärta stannade upp för en sekund. Sen smekte han mig övr kinden och fortsatte.

Think about us when we said forever
Think about me and remember I'm alone
At the break of dawn
At the break of dawn
At the break of dawn

När vi hade sjungit klart visste jag inte riktigt vad som hade hänt. Eller inte riktigt, inte ALLS faktiskt. Jag var helt yr, men enormt lycklig. Jag kollade fortfarande in i Erics ögon, och han vände oss mot publiken. Många kollade på oss med stora ögon, som om de inte heller kunde fatta det riktigt. Han kollade snabbt på mig, och ropade sen:

"-En stor applåd för Milena!" Applåder. Sjukt stora applåder. Jag tror att alla hade blickarna på mig i den där sekunden, och jag kände mig lycklig. Eller ja, alla utom den där tanten. Hon såg bara sur ut.
Jag kunde fortfarande inte fatta det. Eric höll sin arm hårt runt min midja, och viskade till mig, så ingen annan än jag hörde:

"-Jag är så stolt över dig..."

'Och jag över dig', ville jag säga, men kunde inte förmå mig till det. Det fick bli senare, när jag hade fått tillbaka talförmågan...

Sen, plötsligt, gjorde han något som jag verkligen inte hade väntat mig. Aldrig. Så fort att jag inte kunde märka det, tog han ett mjukt grepp om min haka och vände mitt ansikte mot sitt. Sen, så snabbt att jag inte hann blinka, sänkte han ner sina läppar mot mina och kysste mig. Det kändes som om tiden stannade upp när han gjorde det. Jag hann precis se publikens förvånade ansikten och uppspärrade munnen innan jag tappade tankeförmågan.

Efter ett par alldeles för korta sekunder släppte han mig, och jag hörde hur alla i publiken drog efter andan. Sen fattade jag vad som hade hänt. Nu gjorde jag det. Han hade kysst mig. Framför alla de här tusentals människorna!! Vi närmare eftertanke kunde jag nog ändå inte fatta det...

Jag kollade upp på Eric, och han viskade: "-Jag älskar dig". Sen drogs jag i armen, och lämnade ofrivilligt scenen. Tjejen som hade lett mig upp på scen drog med mig bakom skynket och backstage.

"-Det var nåt speciellt va?" Jag hörde leendet i hennes röst.

'-Ja, det var det. Det var det verkligen'. Men jag kunde inte svara. Jag förde fingrarna mot mina läppar och kände på de. Nej, jag kunde inte svara - Jag var alldeles för lycklig.

---

Ååååh, så himla avundsjuk!! VILL VARA MILENA!!!! Och förresten, tack så sjukt mycket för alla jättefina och gulliga kommentarer. Man blir liksom så himla glad och peppad när man läser de! Kom ihåg: utan er läsare är vi ingenting! PoK/Wanja♥

Som om Eric kunde läsa mina tankar sa han:
"-Det här är bara början".

När vi satt i bilen höll jag på att spricka av nyfikenhet och förväntan. Snart skulle jag få träffa hela teamet! Självklart visste jag redan namnen på de flesta. Google ni vet. Jag hade verkligen varit ett sjukt fan av Eric ...

---

Lite segt kapitel kanske ... Men... Kommentera vad ni tycker! Och tack för alla söta som har kommenterat :D Vi blir superglada! Kram /Nina ♥