Den här dagen hade jag väntat på i evigheter. Eric Saade skulle uppträda på Grönan, och jag tänkte sjävklart ta mig dit. Själva konserten skulle börja först om några timmar, men jag hade varit på konsert här förut och visste att jag aldrig skulle få en bra plats om jag inte kom i tid.

Jag hade tur. Platserna vid stängslet var bara upptagna till hälften, och jag trängde mig fram till en plats precis vid högtalarna. Där satte jag mig ner och väntade. Jag tog upp min mobil ur min bruna läderväska och skrev ett sms till min kompis Emelie:

 

Kmr du eller? Paxar en plats åt dig längst fram;-)<3

 

Redan några sekunder senare plingade det till.

 

Asså jag e så himla lessen sötan, men jag har ändrade planer, ska ut med Adam, kommer inte :(<3

 

Åh, perfekt. Så nu skulle jag få stå här själv bland alla skrikande småglin. Jippi. Aja, hon fick väl skylla sig själv att hon missade allt. Jag tänkte i alla fall stanna här.

 

Utrymmet framför scenen fylldes ganska snabbt, och jag fick ställa mig upp för att inte fösas undan. Från alla håll tryckte det mot mig, och jag höll hårt i min väska. Jag klamrade mig fast vid stängslet när några tjejer försökte tränga sig fram till min plats. Vakterna som stått mellan publiken och scenen ända sen jag kom gick runt och motade tillbaka fans som hängde ut för mycket över stängslet. Gud vad det här skulle bli kul!

Jag hade aldrig varit på nån konsert med Eric, hade blivit superlycklig när jag såg att han skulle uppträda här på Grönan nu i sommar. Jag och Emelie hade bestämt att vi skulle gå tillsammans. Men nu så hade hon tydligen viktigare saker för sig. Jag surade lite över det där, men avbröts i mina tankar av att en liten gubbe(säkert chefen för grönan eller nåt) kom upp på scenen, hälsade alla välkomna och bad publiken att tränga ihop sig så gott det gick. Sen berättade han att det var nytt publikrekord, 41'000 människor hade kommit för att lyssna på Eric!! Alla jublade högt, och fick mig att kolla runt bakom mig.

Shit. Det var faktiskt sjukt mycket folk här, det pirrade till lite i mig när jag tänkte på att jag stod längst fram, bara någon meter bort från Eric. Jag hade hört att han ibland brukade ta upp en tjej på scenen under konserten, tänk om det skulle bli jag! När jag tänkte på det blev jag alldeles varm i kroppen.

 

Nu var det bara några minuter kvar tills konserten skulle börja, och det kändes redan som om jag varken hade någon röst eller hörsel kvar. När gitarristen, trummisen och alla andra som stod för musiken kom in, jublade hela publiken. Sen hände en aspinsam grej. Alla trodde typ att basisten var Eric, och började skrika för full hals. När vi märkte att det inte var han blev det lite pinsamt tyst.

 

De satte igång med förspelet till öppningsnumret, och det kom lite dimma också. Eller lite, typ hela scenen dränktes. Herregud, varför skulle förspelet vara så himla långt? hann jag tänka, sen exploderade allt, och Erics röst hördes... „You’re raw dangerous, Oh, what a rush...“. Jublet som följde var öronbedövande. Sen kom Eric själv fram ur dimman, och jag blev nästan held ställd av hans perfektion. jag hade ju bara sett honom på TV, och på bilder, och redan då tyckt att han var sjukt snygg. Men det här hade jag då ALDRIG kunnat drömma om...

 

Hans leende gjorde så att jag inte kunde andas. Jublet steg för varje dansmove, och i det ögonblicket då han tog av sig sina solglasögon kollade han rakt in i mina ögon. Han log brett, det vackraste jag nånsin sett. Först när han efter några sekunder släppte min blick kunde jag släppa lös i ett jublande skrik. Låtar gick, med prat ibland mellan styckena, och när det var dags för „Break of Dawn“, sa han: „-Förra året, under Masquerade tour, brukade jag ibland ta upp en tjej på scenen under den här låten“. Skrik hördes lite överallt ifrån. „-Jag har inte riktigt bestämt mig än om jag ska göra det idag, men...“ Han avbröts av öronbedövande jubel, och skrattade smått. „-Jag tänkte säg att vi får se“, sa han. „-Det beror på hur bra ni sjunger med här“ log han.

 

Introt gick igång och han började sjunga. Efter andra refrängen började musiken gå lite lugnare, och Erics ögon vandrade över publikhavet. Han pekade lite förstrött åt mitt håll, och när scenarbetarna kom bärandes på en stege stannade mitt hjärta nästan. Han hade valt mig, han ville verkligen att JAG skulle komma upp på scen! Min lycka gick snabbt över till besvikelse när de ställde dit stegen åt tjejen bredvid mig.

 

Hon grät nästan av lycka när de ledde upp henne på scen, och jag kände hur en klump av avundsjuka växte inom mig när Eric tog emot henne med en kram. Han sjöng refrängen en gång till, medan hon fick sitta på trappan på scenen, och sen fick hon en t-shirt, en skiva och en kram till innan hon gick tillbaka till sin plats igen.

 

Eric fortsatte med några andra låtar, och under „Manboy“ kom han släntrande mot „min“ sida av scenen,  När han tog ett steg ut på högtalaren framför sträckte alla tjejer(inklusive jag) runt mig händerna mot honom, Men han kollade bara på mig, och sträckte sig efter min hand, med en ursäktande, men gillande blick. Han såg ut att vilja säga att han hade velat mig att komma upp på scenen, och säga förlåt för att det blev nån annan.

 

I det ögonblicket kändes det som om han och jag var de enda människorna i hela universum, och jag drog efter andan. Sedan tog jublet tillbaka oss till verkligheten och han tryckte mjukt min hand en gång till innan med ett leende på läpparna släntrade bort mot mitten av scenen...

 

---

Det var alltså första kapitlet:) vad tycker ni? Skulle bli sjuuukt glad för kommentarer!♥/Wanja