„-Hur mår du?“, frågade han med ett lite oroligt uttryck i ansiktet.

Jag kunde inte fatta att det verkligen var han. Eric Saade satt här, bara några centimeter ifrån mig! Jag mönstrade hans svarta hår och mötte plötsligt hans vackra, bruna ögon. Jag blev alldeles yr och såg säkert ut som en fåne där jag satt och stirrade. Han log varmt, och jag mindes plötsligt hans fråga.

---

„-Mmm, va? Jodå, jag mår bra. Vad har hänt egentligen?“, sa jag, och fortsatte: „-Vad gör DU här förresten? Om det verkligen är du vill säga. Varför skulle det vara det?“

 

Jag insåg att jag svamlade och höll snabbt handen för munnen. Men han bara skrattade, nickade mot mitt huvud och sa sen:

 

„-jag var klar med konserten, hade bytt om och sånt, och tänkte åka hem, när jag såg de där killarna slå¨ner någon i korridorerna här utanför“. I hans ögon blänkte ilska. „-Jag bad de dra härifrån och kallade på vakt. Sen såg vi dig och tog dig upp hit, så du fick plåstras om lite. Det var på tiden att du vaknade“.

Han log ett leende som var vackert som solen.

 

„-Du var på konserten va? Tyckte jag kände igen dig“.

 

Jag mindes plötsligt ögonblicket tidigare under dagen då han hade kollat på mig och tagit min hand. jag blev varm i kroppen. Han hade verkligen lagt märke till mig! Jag kände att jag rodnade lätt, men som tur var verkade han inte märka det. Jag kände att jag borde säga något.

 

„-Jo“. Jag log mot honom. „-Brukar du träffa fans såhär backstage ofta?“

 

„-Hahaha“, skrattade han. „-Nja, inte precis. Men jag kunde ju inte bara lämna dig där“.

 

Jag blev jätterörd. Tydligen var ju bara han kvar här hos mig.

 

„-Jag täkte att vi kunde skjutsa hem dig när du hade vaknat. Vad heter du förresten?“

 

Helst ville jag ju inte åka hem, men svarade:

 

„Milena “

 

„Eric“, svarade han och sträckte fram handen.

 

Som om jag inte visste det. Jag satta mig upp och tog hans hand. Den var mjuk och varm. Han kollade på mig en stund, som om han inte ville att jag skulle gå, men reste sig sen upp och frågade om jag var redo att åka. Jag reste mig tvekande, fortfarande lite yr, och vi gick ut till hans bil i tystnad. Det var fortfarande rätt ljust ute eftersom det var mitt i sommarn, och visarna på min klocka visade 23.05. Konserten hade slutat klockan åtta. Mina föräldrar brukade inte bli så oroliga, jag var ju ändå sjutton år gammal, och fick gå och komma lite hur jag ville.

Vi satte oss i bilen, en svart opel, Eric i förarsätet och jag bredvid. Vi pratade lite om mig och vem jag var medan jag då slängde in vägbeskrivningsinstruktioner. Han stannade utanför mitt hus och gick ut.

 

„-Är det här du bor?“, frågade han.

 

„-Japp“, sa jag tyst. „-Tack så mycket för skjutsen“, log jag.

 

„-Ingen orsak, kul att lära känna dig“. han sträckte fram handen, men jag avbröt honom.

 

„Förlåt, men skulle jag inte kunna få en autograf? Inte för att vara påträngande, men nu när man ändå har chansen“.

 

Han skrattade högt och skakade på huvudet, och tog sen fram en penna ur byxfickan.

 

„-Självklart“. Han tog tag i min arm och svepte med pennan över den. Det var för mörkt nu för att jag skulle kunna se. Jag kollade närmare.

 

Han skrattade lågt och såg mig i ögonen. „-Hejdå, då“, viskade han, och log mot mig. Jag log lite sorgset och viskade med samma låga tonfall: „-Hejdå“. Hans ansikte förändrades i mörkret och jag såg hur hans ögon började glittra. Han kollade mig djupt i ögonen, tvekade kort och lutade sig sen fram och gav mig en kram.

 

"-Hoppas vi ses igen". Han lutade sig tillbaka och log. Min hjärna slutade funka, och jag kunde komma på något alls att säga, så jag bara nickade, och stammade fram ett "-Aa-a..."

 

Han släppte mig och vinkade till mig medan han körde iväg. Efter att ha sett den svarta bilen försvinna bakom hörnet började jag gå mot huset, och låste försiktigt upp dörren. Jag var sjukt hungrig, så jag tog mig en macka i köket innan jag gick upp för trappan till mitt sovrum. på vägen kikade jag in i mammas & pappas rum, och konstaterade att de sov. Bra. När jag hade lagt mig i sängen låg vaken en stund och försökte minnas dagen. Det funkade inte särskilt bra, så jag slöt ögonen och lät mig omslutas av sömnen...

 

---

Vad tycker ni om novellen hittills? Snälla, börja kommentera!! det peppar oss:D♥/Wanja