När klockan i köket närmade sig två skrev jag en lapp till mamma att jag var ute med en kompis. Hon skulle nog ändå inte bry sig särskilt mycket. När klockan var två minuter i två började jag hyperventilera. Jag försökte intala mig själv att jag skulle vara lugn, det var inte HAN som som skulle stå utanför min dörr om ca två minuter, bara en vanlig kille. En. Helt. Vanlig. Kille. Det funkade inte.

Även om jag hade väntat på det ryckte jag till när jag hörde ringklockan. Jag väntande några sekunder, och gick sen för att öppna dörren...

---

Det kändes som om jag tvekade en hel evighet med handen där på dörrhandtaget. Jag kom plötsligt att tänka på att han måste ju stå och vänta där ute på att jag skulle öppna dörren, och jag övertalade mig själv att trycka ner dörrklinkan och försiktigt knuffa upp dörren.

"-Hej".

Jag hörde plötsligt hans röst och kollade upp. Ögonblicket då jag mötte hans blick kändes det som om luften stannade upp. Som förra gången jag mötte honom kändes det som om jag drömde, men inte lika starkt eftersom det var ljust, och mitt på dagen, men det kändes fortfarande helt overkligt. Jag mönstrade honom snabbt från topp till tå och konstaterade att han såg helt perfekt ut, som alltid. Han hade på sig en grå huvtröja med ett vitt linne under, och svarta jeans. Jag insåg att jag måste se ut som en fåne där jag stod och stirrade, och skyndade mig att svara:

"-Hej". Jag log brett, och han tog ett steg fram och gav mig en hård kram. Han verkade inte ha lagt märke att jag hade varit lite frånvarande nyss.

"-Hur har du haft det?"

Han släppte mig och lutade sig tillbaka, för att se på mig. Han log stort tillbaka, och jag blev, typ, bländad av hans blänkvita tandrad. Ett lätt skratt slank ur min mun och jag kände hur mungiporna drogs uppåt.

"-Allt är bra med mig... du då?", frågade jag, kisande mot solen.

Jag bannade mig själv för att jag inte kom på nåt bättre att säga. Han log bara och svarade mjukt:

"-Haha, bra, har inte haft särskilt mycket ledig tid, men så är det. Superskönt med lov i några dagar nu, när man kan göra vad man vill." Han nickade bort mot bilen och fortsatte:

"-Tänkte vi kunde åka nånstans? Om det är okej för dig förstås?", frågade han och höjde på ögonbrynen.

'Vart som helst med dig', tänkte jag, men det sa jag inte... Oh my gosh, jag kunde fortfarande inte fatta att han stod här precis framför mig! ERIC SAADE!!!! Jag svarade istället:

"-Absolut! Vart ska vi?", frågade jag medan jag låste dörren om mig och vi började gå mot bilen. Eric höll upp dörren för mig och jag satte mig i passagerarsätet. Hans halsduk låg emellan sätena, och medan han gick runt bilen passade jag på att föra den mot näsan och lukta på den. Den doftade himmelskt, som en perfekt blandning av alla de finaste parfymerna i världen, fast ändå helt personlig och naturlig. Jag höll halsduken mot ansiktet en hundradels sekund till, men hörde sen hur dörren på andra sidan öppnades. Jag skyndade att lägga ner halsduken igen, och i nästa sekund hoppade han och satte sig framför ratten. Han verkade vara på bra humör, vilket gjorde att jag också fylldes av glädje inombords.

"-Det finns en plats jag gillar, som ligger ungefär kanske en halvtimme härifrån med bil". Han log mot mig. "-Har du ätit lunch än?"

Jag tänkte snabbt igenom dagen, och svarade sen:

"-Nej. Men jag åt frukost ganska sent".

Han pekade bakåt mot baksätet och sa:

"-Tänkte vi kunde äta lite picknick? Tog med lite mat". Jag kollade bakom mig, och såg en stor korg och en rödrutig filt. Jag älskade picknick. Jag log stort mot Eric och frågade:

"-Har du lagat mat?"

"-Japp". Han log stolt och jag kunde inte låta bli att skratta åt hans min. Stämningen mellan oss var lättsam, och vi pratade om allt möjligt medan vi körde ut ur stan. Eric berättade bland annat att han hade några dagar ledigt nu, sen skulle han iväg och fortsätta med sin turné igen. Jag kände ett sting av sorg när han sa det. Han verkade märka det och tröstade mig med att han skulle ha en konsert i Södertälje ganska snart, jag kanske ville komma då? Han sa att han skulle kunna visa mig allt backstage och att jag kunde få träffa hans dansare och resten av teamet. Jag blev genast på bättre humör.

Eftr ungefär en tre kvart kom vi fram till en strand, en kust eller vad man nu ska kalla det. Det var inga folk där förutom vi, och man kunde höra havet slå mot klipporna. Det var så himla vackert. Vi bredde ut picknickfilten under ett par stora ekar och började duka upp. Maten var fantastisk, och det sa jag också till honom. Han verkade bli jätteglad och ansiktet sken som solen. Han var så himla vacker. Och han satt här med mig, ensam vid havet, där inga andra människor kunde störa.

När vi hade ätit klart tog han på sig ett par solglasögon och lade sig tillrätta på filten. Jag följde hans exempel och la mig och njöt av den skinande solen.

"-Fint, va?". Jag hörde på rösten att han log.

"-Aa. Det är så himla vackert här". Jag vände mitt huvud på sidan och kollade på honom. Han låg med ansiktet mot solen och blundade. Hans svarta hår glänste och jag kunde hur mitt hjärta slog dubbelslag. Efter en stund hörde jag dova snarkningar och satte mig upp. Jag skrattade smått för mig själv. Han var så himla söt. Jag la mig ner brevid honom igen och dåsade till lite jag också. Jag vaknade av att han mumlade någonting i sömnen och rullade över så att han låg alldeles nära mig, bara en cm från mitt ansikte. Jag kunde inte andas, men började skratta när han började snarka igen.

Han verkade sova som en stock, och vaknade inte förrän de första regndropparna träffade honom i ansiktet. Jag ruskade lite försiktigt på honom och började räfsa ihop filten och matsakerna.

"-Kom! Det börjar regna!"

"-Va?" Han blinkade lite yrvaket men kom snabbt på fötter. Jag tog korgen och filten medan han borstade av lite gräs från byxorna.

"-KOM!" Jag skrattade åt hans halvslutna ögon och sprang skrattande mot bilen...

---

Sorry för kort kapitel, hade inte så mycket tid/Wanja
Ps. Har fått veta att det tydligen inte går att kommentera, ska fixa det, lovar!:D