At the Break of Dawn...♥ - Kapitel 40
Jag rynkade pannan. Vad kunde de ha pratat om? Jag kollade på Eric, men Thomas grep in.
"-Jo, det är så här, Milena. Vi har insett att du har enorm talang..." Han kollade på Eric, som nickade, och vände sig sen mot mig igen. "-Och... vi undrar om du kanske skulle vilja göra en skiva?"
Jag kunde inte tro mina öron.
"-Va!?"
Jag kunde inte riktigt få in tanken i mitt huvud. Vad menade de? Innan jag riktigt hade hunnit tänka efter, började min mun protestera av sig själv.
"-Va??? Nej!" spottade jag ur mig.
Det syntes att de blev förvånade. Det här var nog inte vad de hade väntat sig. Jag slog handen för munnen när jag insåg att jag måste ha sårat dem. Jag kollade först på Eric, sen på Tomas. Jag hade rätt. Jag sänkte blicken.
"-Förlåt..." Jag kollade ner på mina händer. "-Det kom bara lite oväntat."
Eric kollade tveksamt på mig. Tomas kollade misstroget på mig.
"-Vi trodde det var vad du ville..." Han kollade på Eric, som inte verkade kunna bestämma sig för vad han skulle säga. Jag tog mig samman, tvingade mig själv att skärpa mig. Välj dina ord noga nu, uppmanade jag mig själv. Det var väldigt viktigt att de inte missförstod mig nu.
"-Jo... asså, nej. Eller jo..." Jag försökte samla mig. "-Det var inte meningen att såra er... Det är bara det att... Det är ju du som är sångaren. Jag vill inte ta något ifrån dig." Jag vände mig mot Eric.
Helt oväntat började han skratta. Jag kollade förvånat på honom. Han kollade ömt på mig.
"-Så det är DET du oroar för dig??" Han skrattade lättat, och jag riktigt såg hur en sten föll från hans hjärta. Han släntrade fram till soffan och satte sig brevid mig. Sen la han en arm runt mina axlar och viskade:
"-Så länge du finns kan inget tas ifrån mig."
När han sa de kände jag hur jag äntligen kunde andas ut. Jag lutade mitt huvud mot hans axel, och fick ur mig ett tyst:
"-Tack."
Förlåt för ett superkort kapitel:S Känner inte att jag kan skylla på för lite tid... Men det blir inte alltid som man har tänkt sig. Som ni kanske har märkt är vi inte riktigt i toppform just nu, men vi försöker verkligen att uppdatera, och hålla bloggen vid liv, och att den ska vara kul för er att läsa. Men som ni vet blir vi sjukt peppade av alla underbara kommentarer ni ger oss./Wanja♥
"-Jo, det är så här, Milena. Vi har insett att du har enorm talang..." Han kollade på Eric, som nickade, och vände sig sen mot mig igen. "-Och... vi undrar om du kanske skulle vilja göra en skiva?"
Jag kunde inte tro mina öron.
"-Va!?"
Jag kunde inte riktigt få in tanken i mitt huvud. Vad menade de? Innan jag riktigt hade hunnit tänka efter, började min mun protestera av sig själv.
"-Va??? Nej!" spottade jag ur mig.
Det syntes att de blev förvånade. Det här var nog inte vad de hade väntat sig. Jag slog handen för munnen när jag insåg att jag måste ha sårat dem. Jag kollade först på Eric, sen på Tomas. Jag hade rätt. Jag sänkte blicken.
"-Förlåt..." Jag kollade ner på mina händer. "-Det kom bara lite oväntat."
Eric kollade tveksamt på mig. Tomas kollade misstroget på mig.
"-Vi trodde det var vad du ville..." Han kollade på Eric, som inte verkade kunna bestämma sig för vad han skulle säga. Jag tog mig samman, tvingade mig själv att skärpa mig. Välj dina ord noga nu, uppmanade jag mig själv. Det var väldigt viktigt att de inte missförstod mig nu.
"-Jo... asså, nej. Eller jo..." Jag försökte samla mig. "-Det var inte meningen att såra er... Det är bara det att... Det är ju du som är sångaren. Jag vill inte ta något ifrån dig." Jag vände mig mot Eric.
Helt oväntat började han skratta. Jag kollade förvånat på honom. Han kollade ömt på mig.
"-Så det är DET du oroar för dig??" Han skrattade lättat, och jag riktigt såg hur en sten föll från hans hjärta. Han släntrade fram till soffan och satte sig brevid mig. Sen la han en arm runt mina axlar och viskade:
"-Så länge du finns kan inget tas ifrån mig."
När han sa de kände jag hur jag äntligen kunde andas ut. Jag lutade mitt huvud mot hans axel, och fick ur mig ett tyst:
"-Tack."
Förlåt för ett superkort kapitel:S Känner inte att jag kan skylla på för lite tid... Men det blir inte alltid som man har tänkt sig. Som ni kanske har märkt är vi inte riktigt i toppform just nu, men vi försöker verkligen att uppdatera, och hålla bloggen vid liv, och att den ska vara kul för er att läsa. Men som ni vet blir vi sjukt peppade av alla underbara kommentarer ni ger oss./Wanja♥
At the Break of Dawn...♥ - Kapitel 39
"-Lämna mig aldrig" Sa jag som tyst som en viskning och kände plötsligt att jag var nära gråt. Fast antagligen mest av lycka.
"-Aldrig, jag lovar" Sa han, lyfte mitt ansikte och kysste det.
"-Bra, för det kan jag inte med igen" Ett leende spreds på mina läppar och jag snurrade in mina fingrar i hans svarta hår.
Vinden bet i mina kinder när vi med raska steg tog oss nerför Drottninggatan. Vi var på väg till studion, Eric sa att han behövde prata om något med Thomas. Jag följde med, dels för att Eric ville det, dels för att jag inte hade nåt annat att göra och det egentligen bara var roligt att träffa Thomas och de andra i teamet. Jag hade fortfarande inte berättat för honom att jag hade gett Eric skivan...
Jag sträckte mig efter Erics hand när kylan började krypa innanför min jacka. Jag hade varit dum nog att inte ta på mig varken vantar eller mössa. Eller halsduk för den delen. Och det fick jag sota för nu.
När jag hade kollat på termometern imorse hade den visat -25°. Ovanligt kallt, till och med för att vara här i Stockholm, som ju låg ganska nordligt. Och trots denna vetskap hade jag bestämt mig för att gå ut i endast en tunn jacka. Jag huttrade ofrivilligt, och jag såg i ögonvrån hur Eric vände på huvudet för att titta på mig.
"-Fryser du?"
Jag nickade nästan omärkligt, och han drog mig intill sig. Han gnuggade sina händer mot mina axlar, för att kanske ge mig lite av den friktionsvärme han framkallade. Det funkade bara lite. Det verkade han också märka, och slutade snart. Istället drog han av sig sina vantar och gav de till mig. Jag kollade bara konstigt på de.
"-Nej. Du kommer att frysa." Jag försökte ge tillbaka de, men han vägrade ta emot de.
"-DU kommer att frysa ännu mer om du inte sätter på dig de." Han kollade menande på mina närapå lila händer.
"-Förresten så är jag redan tillräckligt varm." För att bevisa det la han händerna på mina kinder. Jag ryste till när värmen slog emot min hud. Okejdå.
Så jag tog på mig vantarna. Och efter en stund kändes det redan bättre. Fast då var vi redan framme vid studion.
*
Så fort vi hade kommit in genom de ljusa glasdörrarna såg jag Thomas komma emot oss. Han hade ett stort leende på läpparna.
"-Eric! Milena! Vad roligt att se er!" Han kom och gav Eric och mig varsin vänskaplig kram, och lutade sig sen tillbaka för att kolla på oss.
"-Vad har fört er hit?" Han log så stort att jag måste skratta, vilket gjorde att Eric också började skratta. Men han tog sig samman och sa:
"-Tänkte bara prata med dig om några saker... om du har tid alltså?" Han kollade frågande på Thomas, som nickade.
"-Visst!" Sen kollade han på mig.
"-Du kan väl vänta här utanför?"
Jag nickade, och gick för att sätta mig i soffan som stod utanför dörren till studion. Eric gick in med Thomas, och pratade i vad som för mig kändes en väääldigt lång stund. 'De måste ha varit något mycket viktigt Eric behövde prata med Thomas om', tänkte jag. Jag tog upp min iPhone, stoppade i mina hörsnäckor, skruvade upp till högsta volym på Greendays "Wake me up when september ends", och försvann in i min egna bubbla en liten stund.
Jag märkte först att jag hade slumrat till när Eric försiktigt ruskade om mig, och pussade mig på pannan.
"-Var du trött, sömntuta?" Han flinade glatt. Jag gäspade stort och sträckte på mig.
"-Hur länge har jag sovit?" Han kollade på klockan.
"-Inte särskilt länge, kanske en halvtimme?" Han log ett snett leende mot mig, och fortsatte sen:
"-Du, jag och Thomas har pratat lite, och vi tänkte fråga dig en sak..." Jag rynkade pannan. Vad kunde de ha pratat om? Jag kollade på Eric, men Thomas grep in.
"-Jo, det är så här, Milena. Vi har insett att du har enorm talang..." Han kollade på Eric, som nickade, och vände sig sen mot mig igen. "-Och... vi undrar om du kanske skulle vilja göra en skiva?"
Jag kunde inte tro mina öron.
"-Va!?"
Hm.... Undra vad Milena tänker??:D Men iaf, sorry att det blev lite kort, men måste verkligen dra iväg nu! LoveYa/Wanja♥
Vinden bet i mina kinder när vi med raska steg tog oss nerför Drottninggatan. Vi var på väg till studion, Eric sa att han behövde prata om något med Thomas. Jag följde med, dels för att Eric ville det, dels för att jag inte hade nåt annat att göra och det egentligen bara var roligt att träffa Thomas och de andra i teamet. Jag hade fortfarande inte berättat för honom att jag hade gett Eric skivan...
Jag sträckte mig efter Erics hand när kylan började krypa innanför min jacka. Jag hade varit dum nog att inte ta på mig varken vantar eller mössa. Eller halsduk för den delen. Och det fick jag sota för nu.
När jag hade kollat på termometern imorse hade den visat -25°. Ovanligt kallt, till och med för att vara här i Stockholm, som ju låg ganska nordligt. Och trots denna vetskap hade jag bestämt mig för att gå ut i endast en tunn jacka. Jag huttrade ofrivilligt, och jag såg i ögonvrån hur Eric vände på huvudet för att titta på mig.
"-Fryser du?"
Jag nickade nästan omärkligt, och han drog mig intill sig. Han gnuggade sina händer mot mina axlar, för att kanske ge mig lite av den friktionsvärme han framkallade. Det funkade bara lite. Det verkade han också märka, och slutade snart. Istället drog han av sig sina vantar och gav de till mig. Jag kollade bara konstigt på de.
"-Nej. Du kommer att frysa." Jag försökte ge tillbaka de, men han vägrade ta emot de.
"-DU kommer att frysa ännu mer om du inte sätter på dig de." Han kollade menande på mina närapå lila händer.
"-Förresten så är jag redan tillräckligt varm." För att bevisa det la han händerna på mina kinder. Jag ryste till när värmen slog emot min hud. Okejdå.
Så jag tog på mig vantarna. Och efter en stund kändes det redan bättre. Fast då var vi redan framme vid studion.
*
Så fort vi hade kommit in genom de ljusa glasdörrarna såg jag Thomas komma emot oss. Han hade ett stort leende på läpparna.
"-Eric! Milena! Vad roligt att se er!" Han kom och gav Eric och mig varsin vänskaplig kram, och lutade sig sen tillbaka för att kolla på oss.
"-Vad har fört er hit?" Han log så stort att jag måste skratta, vilket gjorde att Eric också började skratta. Men han tog sig samman och sa:
"-Tänkte bara prata med dig om några saker... om du har tid alltså?" Han kollade frågande på Thomas, som nickade.
"-Visst!" Sen kollade han på mig.
"-Du kan väl vänta här utanför?"
Jag nickade, och gick för att sätta mig i soffan som stod utanför dörren till studion. Eric gick in med Thomas, och pratade i vad som för mig kändes en väääldigt lång stund. 'De måste ha varit något mycket viktigt Eric behövde prata med Thomas om', tänkte jag. Jag tog upp min iPhone, stoppade i mina hörsnäckor, skruvade upp till högsta volym på Greendays "Wake me up when september ends", och försvann in i min egna bubbla en liten stund.
Jag märkte först att jag hade slumrat till när Eric försiktigt ruskade om mig, och pussade mig på pannan.
"-Var du trött, sömntuta?" Han flinade glatt. Jag gäspade stort och sträckte på mig.
"-Hur länge har jag sovit?" Han kollade på klockan.
"-Inte särskilt länge, kanske en halvtimme?" Han log ett snett leende mot mig, och fortsatte sen:
"-Du, jag och Thomas har pratat lite, och vi tänkte fråga dig en sak..." Jag rynkade pannan. Vad kunde de ha pratat om? Jag kollade på Eric, men Thomas grep in.
"-Jo, det är så här, Milena. Vi har insett att du har enorm talang..." Han kollade på Eric, som nickade, och vände sig sen mot mig igen. "-Och... vi undrar om du kanske skulle vilja göra en skiva?"
Jag kunde inte tro mina öron.
"-Va!?"
Hm.... Undra vad Milena tänker??:D Men iaf, sorry att det blev lite kort, men måste verkligen dra iväg nu! LoveYa/Wanja♥
At the Break of Dawn...♥ - Kapitel 38
Eric sträckte mig handen, men han kunde inte heller hålla sig för skratt. Jag såg förnärmat på honom, och när han skulle hjälpa mig upp drog jag istället ner honom i snödrivan. Jag kysste skrattande honom, och vi hann bli ordentligt snöiga innan vi var på fötter igen.
"-Vad var det där bra för?" Skrattade Eric och lade armen om min midja.
"-Skyll dig själv att du skrattade" Log jag och han kysste mig mjukt i snövirvlet. Hela livet kändes så underbart.
Det kändes mysigt att komma in i värmen i lägenheten. Jag bytte om från mina blöta jeans till mjukisbyxor och rotade sedan fram en påse ur garderoben - med resten av julklapparna. Jag hade inte velat ta med alla till mina föräldrar...
När jag kom till vardagsrummet var stora röda blockljus tända och på soffbordet låg en liten hög med presenter. Jag skrattade och hällde ut resten av mina paket i högen.
Självklart, hade vi inte kunnat låta bli att köpa många presenter till varandra - även om vi sagt att vi inte skulle det. Jag satte mig skrattande brevid Eric i soffan och lutade mig mot hans axel samtidigt som jag beundrade julklappshögen. Den var säkert minst lika stor som hela den vi haft hos mamma och pappa - om inte större.
"-Vill du börja?" Log jag mot Eric, och han sträckte sig blundande mot borden och tog ett stort, silkesblått paket. Från mig, till honom. Ett skratt slank upp ur min hals när jag kom och tänka på vad det var.
När han öppnat hittade han ett Adrian Hammond linne, scenlinnet han brukade ha på Made of Pop-konserterna. Fast i en annan färg.
"-Jag vet att du har ett par stycken, och att du fick ett i födelsedagspresent också... men" Fnissade jag och gömde ansiktet i en kudde i hans knä.
"-Jag borde nog fixa en garderob för bara dom här..." Skrattade han och kysste mitt hår.
"-Tack älskling" La han kärleksfullt till och jag sträckte mig efter ett paket. Ännu ett till Eric. Jag visste vad det var, och bet mig i läppen. Det var detta paket jag var mest osäker på.
"-Vad kan det vara?" Log Eric och skakade försiktigt på det lilla, platta, fyrkantiga paketet. Han öppnade försiktigt paketet. En CD, utan namn på. Han kramade om mig och sa tack, innan han ens insett vad det var, och kollade sedan om det stod något på skivan.
"-Vänta" Jag sprang till musikrummet och tog CD-spelaren från hyllan, som jag ställde på bordet och stoppade i kontakten. Eric la i skivan, tryckte på play, och jag väntade på att musiken skulle börja spelas.
"-Vänta... jag känner igen det här" Log Eric när förspelet till hans låt som aldrig blev klar började spelas. Sedan hördes min röst. Hela låten satt vi i tystnad och han lyssnade till varje ton med tindrande ögon. När jag sjungit de sista tonerna, tonerna som jag själv satt dit, log han mjukt mot mig.
"-Alltså... jag menade aldrig att försöka ta något från dig... du skrev aldrig klart den. Så jag gjorde det, men..." Jag babblade osäkert på men avbröts av att Eric's läppar letade sig till mina och han kysste mig passioneret.
"-Den är underbar" Log han och nervositeten släppte i mig.
*
Julklappsöppningen fortsatte i vårt mysiga vardagsrum. Jag fick kläder, presentkort, en väska... Eric var nog den mest generösa personen som fanns. Vi hade det mysigt, skrattade, kysstes. Allt kändes så bra, efter all dramatik. För en månad sedan hade jag trott att jag aldrig mer skulle få se honom, känna honom. Men nu, var det ännu svårare att kunna föreställa sig än då.
"-Jag är så glad att du är här" Viskade jag när jag låg i Eric's knä och såg på allt omslagspapper och alla presenter som låg på bordet och golvet.
"-Varför skulle jag inte vara här?" Han lade armen om mig och tog min hand.
"-Jag har lärt mig att allt är så långt ifrån självklart" Jag borrade ner mitt ansikte i hans knä och han smekte över mitt hår.
"-Mm, du har rätt" Svarade han med en tyngd i hans röst.
"-Lämna mig aldrig" Sa jag som tyst som en viskning och kände plötsligt att jag var nära gråt. Fast antagligen mest av lycka.
"-Aldrig, jag lovar" Sa han, lyfte mitt ansikte och kysste det.
"-Bra, för det kan jag inte med igen" Ett leende spreds på mina läppar och jag snurrade in mina fingrar i hans svarta hår.
Blev lite kort och så .. Men imorgon kommer nästa! Vi försöker verkligen hålla "ett kapitel om dagen"-rutin så att ni inte ska få vänta för länge - trots att vi har mycket annat att göra. Tyvärr hinner vi oftast inte flera kapitel per dag .. Vi har ju som alla ni andra skola och allt möjligt som kräver tid .. I varje fall, Here is charapter 38 :D
Alltid lika glada om ni KOMMENTERAR ♥ Puss /Nina
At the Break of Dawn...♥ - Kapitel 37
"-Som komplettering, för allt som hänt" Log jag när han öppnat den silverfärgade asken med de två ringarna i guld. Hela han strålade i ett leende och han läste tyst vad som stod innuti ringarna med snirklig text. 'För alltid'.
När han trätt på den ena ringen brevid den andra på mitt finger, och jag trätt på honom den andra, log han och kysste mig mjukt.
"-Jag älskar dig" Viskade han, inte allt för högt, när mitt ansikte och hans underbara andedräkt strömmade över mig.
"-Kom" Sa jag, tog hans hand, log mot mamma, pappa och Marlene som log tillbaka - och snart var vi på väg upp för trappan till en lite mer avsides plats.
Vi gick raka vägen in i mitt rum och Eric drog igen dörren efter oss. Vi brydde oss inte om att låsa. Så fort han hade vänt sig om tog jag tag i hans skjorta och drog jag ner honom på det lila överkastet, som jag hade haft så länge jag kunde minnas. Men det la jag inte särskilt mycket uppmärksamhet på nu.
Eric skrattade när han ramlade över mig. Han tog emot sig med händerna placerade brevid mina axlar, för att inte trycka ner mig i madrassen. Han log mot mig.
"-Försöker du kidnappa mig eller?" Jag skrattade och blåste håret ur ansiktet på honom, innan jag drog ner honom över mig helt. Sen viskade jag:
"-Kanske det."
Han skrattade och strök en hårslinga ur mitt ansikte. Sen kollade han rakt in i mina ögon.
"-Du... Du vet väl att du är helt underbar?" Hans ögon glittrade, och jag kunde inte förneka någonting.
"-Det enda jag vet är att du är det." Han skrattade.
"-Nåja..." Han log kaxigt. "-Inte så lätt att avgöra kanske. Du kanske är lite sjuk? Jag borde nog bota dig."
Han sänkte sitt huvud, och i nästa sekund smälte mina läppar ihop med hans. Jag flätade in fingrarna i hans silkesmjuka hår, som trots det kraftiga snöfallet - som försörde min frisyr - såg sjukt sexigt ut. Jag drog handen genom håret på honom, så att det stod rakt upp.
Han var så snygg.
Visserligen hade jag alltid tyckt att det inte var bra att vara för ytlig, men när jag såg Eric kunde jag inte låta bli att tänka så. Det var omöjligt att INTE lägga märke till det. Istället för att tänka efter mer över det, drog jag än en gång ner hans ansikte mot mitt.
Och släppte allt annat runt omkring mig.
*
Eric skrattade när han ramlade över mig. Han tog emot sig med händerna placerade brevid mina axlar, för att inte trycka ner mig i madrassen. Han log mot mig.
"-Försöker du kidnappa mig eller?" Jag skrattade och blåste håret ur ansiktet på honom, innan jag drog ner honom över mig helt. Sen viskade jag:
"-Kanske det."
Han skrattade och strök en hårslinga ur mitt ansikte. Sen kollade han rakt in i mina ögon.
"-Du... Du vet väl att du är helt underbar?" Hans ögon glittrade, och jag kunde inte förneka någonting.
"-Det enda jag vet är att du är det." Han skrattade.
"-Nåja..." Han log kaxigt. "-Inte så lätt att avgöra kanske. Du kanske är lite sjuk? Jag borde nog bota dig."
Han sänkte sitt huvud, och i nästa sekund smälte mina läppar ihop med hans. Jag flätade in fingrarna i hans silkesmjuka hår, som trots det kraftiga snöfallet - som försörde min frisyr - såg sjukt sexigt ut. Jag drog handen genom håret på honom, så att det stod rakt upp.
Han var så snygg.
Visserligen hade jag alltid tyckt att det inte var bra att vara för ytlig, men när jag såg Eric kunde jag inte låta bli att tänka så. Det var omöjligt att INTE lägga märke till det. Istället för att tänka efter mer över det, drog jag än en gång ner hans ansikte mot mitt.
Och släppte allt annat runt omkring mig.
*
Strax efter tolv på kvällen hade vi efter en underbar middag sagt hejdå till Marlene, mamma och pappa. Marlene skulle ett par nätter få låna mitt gamla rum när hon var i Stockholm. Mina föräldrar erbjöd det henne, eftersom de tyckte att de ändå hade så mycket plats - och det passade Marlene utmärkt. Hon kom redan bra överenns med mina föräldrar. Det var inte så dumt att ha lägenheten för oss själva det heller ...
Vi gick ut i snöovädret utanför. En kall vind fick mig att rysa, jag tog Eric's hand, och vi började gå hemmåt. Vi hade för omväxligt promenerat istället för att ta bilen. Jag ångrade mig en smula när jag tänkte på ungdomarna som brukade gå runt i området - men ändrade snabbt i mina tankar när jag kom på att det faktiskt var julafton. Inte änns ungdomarna utan liv brukade gå runt på gatorna här på julafton, då ville nittionio komma nio procent nog sitta hemma och äta pepparkakor.
"-Är du nöjd med kvällen?" Frågade Eric mig när vi kommit ner för den översnöade trappen upp till huset. Jag kramade hans hand och kollade upp på honom genom snöyran. "-Mer än nöjd .. det blev den bästa julaftonen någonsinn" Jag skymtade ett leende bakom snöflingorna och blinkade bort några stora mjuka flingor från mina ögonfransar.
När vi sneddade förbi Ica var det helt mörkt där inne förrutom en liten ljusstake i personalrummet, och utanför låg endast en ensam gubbe på en bänk och snarkade. Jag tyckte synd om honom, även om han var ytterligare en av alla som la alla socialbidrag och sådant på cigaretter och alkohol. På självaste julafton var det svårt att inte tycka synd om de människorna. Jag kände efter i min ficka där jag hittade två hundralappar.
"-Vänta här" Sa jag snabbt, släppte hans hand och började småspringa över det lilla torget.
"-Vad ska du göra?" Ropade Eric oroligt efter mig, knappt hörbart genom den täta snön. Jag log bara som svar, sprang fram till bänken där gubben sov, vek ihop hundralapparna och lade dom i hans byxficka, för att sedan springa tillbaka till Eric.
"-Får jag fråga dig vad du gjorde?" Skrattade Eric och såg på mig oförstående.
"-Fick skuldkänslor ... Han kan behöva ett litet bidrag" Log jag och sträckte på mig för att kyssa honom snabbt innan vi gick vidare.
"-Milena, du är nästan för snäll ibland .." Suckade han och tog emot min kyss.
Jag såg det lysa från vårt vardagsrummsfönster hundra meter bortifrån. Jag kisade genom snön och koncenterade mig kanske lite för mycket för att se genom snön, att jag rätt som det var halkade. Rakt in i en snödriva.
Eric sträckte mig handen, men han kunde inte heller hålla sig för skratt. Jag såg förnärmat på honom, och när han skulle hjälpa mig upp drog jag istället ner honom i snödrivan. Jag kysste skrattande honom, och vi hann bli ordentligt snöiga innan vi var på fötter igen.
"-Vad var det där bra för?" Skrattade Eric och lade armen om min midja.
"-Skyll dig själv att du skrattade" Log jag och han kysste mig mjukt i snövirvlet. Hela livet kändes så underbart.
Blev lite dåligt på slutat ... men jaja, måste fixa lite saker nu - vi får ta ett lite mer fantasifullt kapitel imorgon! Puss på er /Nina & Wanja ♥
Ps. Glöm inte att kommentera ;D ♥ då blir vi glaada!
At the Break of Dawn...♥ - Kapitel 36
Mina föräldrar kom också fram och hälsade på Marlene, man märkte direkt att de verkade trivas bra ihop. Skönt.
Marlene skyndade direkt in i köket med mamma, och Eric följde med. Jag gick ut till pappa och julgranen.
När jag kom in i vardagsrummet hörde jag julmusiken spelas:
Jul, jul, strålande jul, glans över vita skogar...
Det här skulle bli den underbaraste julen någonsin.
Den halvstora julgranen var smyckad med mörkröda julgranskulor, små änglar i glas och en en strålande guldfärgad stjärna i toppen. Röda stearinljus var fastklämmda i grenarna och tomeblossen var också redo att tändas. Pappa tände en pappstjärna i fönstret som lyste upp vardagsrummet.
"-Har ni levande ljus?" Eric tog min hand. Just det. Det var nog inte många nu för tiden som hade det. För stor brandrisk antagligen, men så länge jag minns hade vi haft det - jag var inte så mycket för alla de konstgjorda blinkande sakerna som prydde de flesta svenskars julgranar.
"-Mm" Sa jag som svar, lutade mitt huvud mot Eric's axel och såg på den vackra granen och det mysiga ljuset stjärnan i fönstret spred ut över rummet. Julstämmning.
"-Vad mysigt" Fick jag som svar.
Under julgranen lång flera julklappar i grönt, guldigt och rött omslagspapper. Jag gick ut i hallen för att hämta påsen med våra, för att lägga dom under granen brevid de andra. När jag la de fyra klapparna jag hade under granen kände jag att jag kanske inte borde valt det färglada tomtepappret. Det matchade inte de andra presenterna så väl. Jag skrattade till för mig själv.
"-Vad?" Log Eric och satte sig brevid mig på golvet för att lägga ut sina perfekt inslagda paket under granen.
"-Tycker bara mitt paketpappersval var lite udda" Skrattade jag och la prydligt mina paket brevid de andra. Det allra minsta gömde jag närmast julgransfoten - för att det skulle sparas till sist.
*
Klockan tre satt vi alla framför TV:n i vardagsrummet. Jag, Eric, Marlene och mina föräldrar. På något sätt kändes det nästan lite komiskt. Vi var alla vuxna - men Jul Kalleanka var ju trots allt en tradition. En mysig tradition. Eric satt brevid mig med armen runt mig, och pappa med armen runt mamma. Jag undrade om Marlene inte kände sig lite ensam ... Jag hade aldrig frågat varför Marlene och Whalid, Eric's pappa, skilt sig. Marlene verkade i alla fall glad, som alltid, och log mot mig.
När de sista tonerna i "ser du stjärnan i det blå" hade sjungits och Calle Moreaus, årets 'julvärd', önskat god jul gick pappa för att hitta ett paket tändstickor att tända ljusen i granen med. Jag kände mig så lycklig.
Nu låg också 3 vita paket med lila- och rosa- varvade hjärtan under granen. Det var ganska många paket nu. Jag kände hur nyfikenheten spred sig i mig. Dels för att öppna paketen som var till mig till mig förståds, men också för att se de andras reaktioner när de öppnade paketen från mig. Jag hade alltid varit sånn. Tyckt lika mycket om att ge som att få, om inte mer.
När vi kollat en stund på den lysande granen och tomteblossen slutat glittra gick jag för att hämta ett första paket. Jag kröp fram till granen och valde ett stort, mjukt, vitt, men hjärtan. Antaglien från Marlene.
"-Till Antita och Christian" Läste jag högtidligt och räckte paketet till mina föräldrar som såg log brett. Marlene var så snäll. Ge paket till några hon knappt kände. Det visade sig vara en bordsduk med guldbroderier längs kanterna. Jag visste att dessa var dyra.
Efter kramar och flera tack, fortsatte presentutdelningen. Av mina föräldrar fick jag en sångkurs som jag så länge önskat mig, och av Marlene fick jag en underbar klänning i ett marinblått tyg.
"-Jag tror den passar på dig" Log hon och jag tackade henne tusen gånger och sa att jag skulle annvända den mycket, även om jag inte var så mycket för klänningar, vardagligt.
Tillslut återstod det bara två paket. Mitt - till Eric. Och Eric's - till mig.
"-Milena" Läste Pappa på ett litet grönt paket med brett, rött band och räckte det till mig. Jag kunde knappt hålla mig för att få veta vad det var.
Försiktigt drog jag loss bandet och fingrade upp pappret utan att göra sönder det. Det var en sammetsklädd ask. Jag sneglade på Eric som log brett innan jag öppnade asken. Jag blev helt förstummad. Det var ett armband. I silver, med små berlocker i form av hjärtan. Jag tog upp det från asken och såg på det utan att få fram ett ord. I varje litet hjärta var en lysande diamant innvänd och på baksidan var små ord inristade.
"-Jag vet inte vad jag ska säga, Eric. Tack. Tack så himla mycket" Jag slängde mig om halsen på honom och han kramade om mig. Utan att någon mer än jag hörde viskade han i mitt öra: "Resten av presenterna får du senare". Jag log och ett skratt slank upp ur min hals. "Du med". Han skrattade och kramade mig hårt. Självklart hade vi inte kunnat låta bli att köpa fler presenter. Självklart inte. Jag log för mig själv, släppte honom och gick för att hämta det allra sista paketet. Mina föräldrar och Marlene log lyckligt.
"-Det är till dig" Log jag och gav paketet till Eric.
Han öppnade försiktigt paketet med de färglada tomtarna. Jag såg att han döljde ett skratt, och jag log.
"-Som kompletering, för allt som hänt" Log jag när han öppnat den silverfärgade asken med de två ringarna i guld. Hela han strålade i ett leende och han läste tyst vad som stod innuti ringarna med snirklig text. 'För alltid'.
När han trätt på den ena ringen brevid den andra på mitt finger, och jag trätt på honom den andra, log han och kysste mig mjukt.
"-Jag älskar dig" Viskade han, inte allt för högt, när mitt ansikte och hans underbara andedräkt strömmade över mig.
"-Kom" Sa jag, tog hans hand, log mot mamma, pappa och Marlene som log tillbaka - och snart var vi på väg upp för trappan till en lite mer avsides plats.
Blev rätt långt nu tror jag .. Eller? Hoppas det blev okej ♥ Längtar sjuukt mycket till jul verkligen, när jag skriver det här! Glöm inte att KOMMENTERA ♥ då kommer alltid nästa kapitel snabbare ... Puss på er alla!! /Nina
At the Break of Dawn...♥ - Kapitel 35
Utanför en guldsmedja bad jag Eric vänta utanför.
"-Stanna här" Sa jag och han nickade.
Innan jag gick in genom dörrarna till butiken vände jag mig om och ropade till honom:
"-LOVA att inte tjuvkika" Han skrattade bara och satte sig på en översnöad bänk.
Milena's perspektiv, 24 DECEMBER - Stockholm.
Jag öppnade ena ögat.
Kalendern på väggen visade att det var den 24 december. Julafton... Utanför föll snön mjukt och solen lyste igenom de ljusa molnen och in i rummet. Jag log och rullade runt. Ingen Eric? Bara en lapp.
"God jul sötnos. Är tillbaka innan du vaknar ♥" Jag log för mig själv. Tydligen inte. Eric's sinne för tidsgissning var inte den bästa.
Jag kravlade mig upp ur den varma sängen. Doften av pepparkakor stötte emot mig när jag kom in i köket. Hade han...? Jag böjde mig ner för att kolla i ugnen. Ja. Eric hade ägnat julmorgonen till att baka pepparkakorna vi inte hunnit baka .. Han var för söt. Jag räckte mig efter ett par grytlappar och tog ut de nära på brända pepparkakorna.
Jag såg ut genom fönstret. I snövirvlet så jag Eric komma gående på gatan. Han kollade upp och jag fångade hans blick. "G O D J U L" försökte jag mima och gjorde ett hjärta med händerna. Han log upp mot mig och hans mörka hår var fullt av vita snöflingor.
*
När han kom in genom dörren släppte han ner kassen han höll i handen på hallgolvet och jag hoppade upp i hans famn. Han log och ruskade på huvudet, så att alla de vita snöflingorna hamnade på mig istället. Jag lutade mig bakåt för att komma undan det blöta - snöflingorna hade börjat smälta. Han skrattade åt min min, och gav mig sedan en mjuk puss på munnen.
"-Sovit gott, lilla ängel?"
Jag skrattade. Han var så söt.
"-Jadå."
"-Du sov så sött, så jag ville inte väcka dig..."
Han lutade sig ner och kysste mig. Jag tog emot hans läppar och virade armarna om hans midja. Sen lutade jag mig tillbaka lite och lade frågande huvudet på sned.
"-Var har du varit hela tiden då?" Han skrattade och rufsade om mig i håret. Jag försökte komma undan.
"-Hörru!!" Han kramade skrattande om mig, och viskade i mitt öra:
"-Det är julafton idag, vet du. Med det menas: Hemligt tills vidare."
Jag skrattade och gav honom en kyss.
"-Jaså du."
*
Jag slängde tomteluvan till Eric, och skrattade när jag såg hans förbryllade min.
"-Ska jag ha på mig den här ikväll menar du?" Eric tog upp tomteluvan och satte på sig den. Han drog ner den över ögonen, så att bara näsan och munnen syntes. Jag log.
"-Jag hade tänkt det, ja." Nu var det hans tur att skratta.
"-Förresten, när skulle vi vara där?" Jag tänkte efter.
"-Klockan ett, tror jag."
Vi skulle hem till mina föräldrar senare, under eftermiddagen. Det kändes mysigt att fira den där jag alltid hade gjort det. Dessutom hade vi bättre plats för en gran där än här hemma i lägenheten. Vi hade bjudit in Marlene också. Eric hade gärna velat fira jul med sin mamma, och jag hade ingenting emot det. Tvärtom skulle jag bara tycka att det var roligt att hon äntligen fick träffa mina förädrar.
Jag och Eric satt på mattan i vardagsrummet och slog in lite julklappar. Jag hade till en början försökt mig på att lacka de - som jag hade fått för mig var det enda riktiga sättet att slå in julklappar på - , men det fungerade inte riktigt som jag hade tänkt mig.
"-Jag ger upp!!" Jag lät mig ramla bakåt, mot soffan, och låtsades svimma. Eric skrattade.
"-Hahhahaa, sa ju att det aldrig skulle fungera...", retades han. Jag räckte ut tungan mot honom.
"-Var inte en sån pessimist."
Han skrattade fortfarande, men sträckte sig sen efter min hand.
"-Nädå. Jag bara skojade. Fast det var ju i och för sig sant." Jag räckte åter en gång ut tungan mot honom och sträckte mig framåt för att rufsa om hans hår. Han försökte komma undan, men jag var snabbare.
"-Nu är vi kvitt."
Han skrattade, och drog mig intill sig.
"-Nä. Inte riktigt." Han drog mitt ansikte intill sitt, och gav mig en lång kyss. Sen lutade han sig belåtet bakåt igen.
"-Sådärja. Nu är vi kvitt."
Jag skrattade och kastade mig över honom.
"-Nä..."
*
Det hade redan börjat mörkna, och jag stod i köket och hjälpte mamma med julmaten, när det plötsligt klingade på dörren. Eric, som hjälpte pappa att klä julgranen, ropade:
"-Jag öppnar!"
Jag la ner kniven och grönkålssalladen på köksbänken, och sa till mamma:
"-Jag kommer strax tillbaka!" Jag skyndade mig ut i hallen, och kom fram precis när Eric öppnade dörren.
"-Mamma!" Han kastade sig om halsen på henne, och hon skrattade. Ställde ner sina två gigantiska väskor på golvet, och kramade om honom.
"-Eric!! Vad du har växt!" Vi skrattade båda två åt hennes typiska mammaskämt. Då fick hon syn på mig.
"-Milena, älskling!!" Hon skyndade fram till mig, och kramade om mig.
"-Marlene..." Jag log och kramade tillbaka. "-Det var längesen." Eller egentligen var det inte alls särskilt länge sen - bara ungefär en vecka - men ändå.
Mina föräldrar kom också fram och hälsade på Marlene, man märkte direkt att de verkade trivas bra ihop. Skönt.
Marlene skyndade direkt in i köket med mamma, och Eric följde med. Jag gick ut till pappa och julgranen.
När jag kom in i vardagsrummet hörde jag julmusiken spelas:
Jul, jul, strålande jul, glans över vita skogar...
Det här skulle bli den underbaraste julen någonsin.
Vill att det ska vara JUUUUUL!!!! Och så är det liksom asvarmt ute, hallå, 9 plusgrader?? fy, fy på vädergudarna... Eller kanske snarare växthuseffekten. Men iaf, gud vad mysigt med jul. Längtar så sjuukt mycket!! Puss, LoveYa/Wanja&Nina♥
At the Break of Dawn...♥ - Kapitel 34
Allt jag såg var Erics stora bruna ögon, som glittrade ikapp med stjärnorna där utanför. Allt jag kände var hans svarta, silkeslena hår mot mina händer. Allt jag kände var hans varma famn som omfamnade mig.
Jag märkte inte ens när solen plötsligt, efter flera timmar började gå upp igen. Märkte inte hur dagen började gry.
Allt jag såg var Erics stora bruna ögon, som fortfarande glittrade. Starkare än solen.
Vi tog spårvagnen ner till stan. Eric släppte aldrig min hand.
Hoppas det inte blev för kort och tråkigt nu .. hinner tyvärr inte skriva mer just nu! Eventuellt kommer det ett till kapitel ikväll - annars imorgon. Det beror ju på hur mycket ni kommenterar också, hihi, puss på er alla! Kärlek /Nina ♥
Jag märkte inte ens när solen plötsligt, efter flera timmar började gå upp igen. Märkte inte hur dagen började gry.
Allt jag såg var Erics stora bruna ögon, som fortfarande glittrade. Starkare än solen.
När jag vaknade i lägenheten låg jag inte ensam i den breda sängen som de senaste dagarna. Eric låg brevid mig med armarna omkring mig, som om han aldrig skulle släppa mig. Utanför panormafönstret som täckte en sida av sovrummet föll snön i stora, mjuka flingor och fick Stockholm att se ut som ett snölandskap ... Det var bara en vecka till julafton - Den mest underbara dagen på året. Jag hade trott att den traditionen skulle brytas nu med all dramatik, men med Eric's armar runt om mig släppte jag alla bekymmrena ... Jag log för mig själv.
"-Godmorgon älskling" Hörde jag Eric's mjuka röst och hans ansikte närmade sig mitt. Han hade märkt att jag var vaken.
"-Det snöar" Viskade jag mot hans läppar. Han vände sig om och jag såg hans leende när han såg de vita hustaken och hur flingorna virvlade ner från den vitgrå himlen.
"-Vad fint" Log han, tog mitt ansikte i sina händer och kysste mig.
*
När vi satt vid frukostbordet kände jag mig utomordentligent glad. På gatan utanför såg jag några människor gå förbi med kassar i händerna. Julshopping. Fan.
"-Eric? Vad önskar du dig i julklapp?" Fick jag ur mig och gick för att bre mig en till smörgås. Han kollade upp.
"-Dig" Han log sitt underbaraste leende och han såg så underbart vacker ut, med sitt ruffsiga, svarta hår och ett sådant leende - som utstrålade mer glädje än något annat. Inget var underbarare än att se honom glad.
"-Men .. Du måste skriva önskelista" Fnissade jag och satte mig i hans knä. Jag hade inte skrivit en önskelista på många år. Julklappar var inget som jag tyckte var speciellt viktigt egentligen.
"-Du vet redan vad som skulle stå på den" Skrattade han kaxigt och såg mig i ögonen.
"-I varje fall ... Så måste vi nog gå på stan idag" Log jag mjukt, kysste honom och gick för att göra färdigt min frukost.
*
När jag kommit ut ur duschen satt Eric och grävde i en flyttkartong med stora röda bokstäver. J U L P Y N T. Han tog fram några elljusstakar, lite glitter och en porslinstomte.
"-Mycket mer än så har jag inte sparat" Eric rynkade pannan och såg på mig.
"-Äsch, det gör inget .. Det är inte så viktigt. Det brukar vara några scouter som säljer dörrkransar på stan som vi kan stödja" Skrattade jag och började rota efter kläder i den oordnade garderoben. Tillslut fick jag fram ett par hödmidjejeans och en vit blus som fick duga.
I vardagsrummet hade Eric ställt upp ljusstakarna längs golvlisten vid fönstret som täckte hela långsidan av rummet.
"-Blir det bra så?" Eric kollade upp på mig och jag nickade glatt.
"-Supermysigt"
Han tände dom så att ett mysigt sken strålade ut över vardagsrummet.
*
Vi gick hand i hand nedför gatan. I alla fönster sken ljusstakar och julstjärnor. Till och med tanterna på Ica julpyntat med rött och vitt glitter i fönstrena. De stora skyltarna på erbjudanden på pepparkakor såg lite stämmningsfulla ut för en gångs skull, och jag skymtade ett leende på kassatantens läppar. Till och med hon kunde alltså le. Jag skrattade tyst för mig själv åt tanken.
Vi tog spårvagnen ner till stan. Eric släppte aldrig min hand.
Utanför en guldsmedja bad jag Eric vänta utanför.
"-Stanna här" Sa jag och han nickade.
Innan jag gick in genom dörrarna till butiken vände jag mig om och ropade till honom:
"-LOVA att inte tjuvkika" Han skrattade bara och satte sig på en översnöad bänk.
Hoppas det inte blev för kort och tråkigt nu .. hinner tyvärr inte skriva mer just nu! Eventuellt kommer det ett till kapitel ikväll - annars imorgon. Det beror ju på hur mycket ni kommenterar också, hihi, puss på er alla! Kärlek /Nina ♥
At the Break of Dawn...♥ - Kapitel 33
"-Jag älskar dig."
Som svar kröp hon in i min famn och lät sig omslutas av mina armar. Jag kramade om henne, ville aldrig mer släppa henne.
Och jag visste, att jag var hemma.
Som svar kröp hon in i min famn och lät sig omslutas av mina armar. Jag kramade om henne, ville aldrig mer släppa henne.
Och jag visste, att jag var hemma.
Milenas perspektiv:
Jag kröp ihop i hans famn och han lade armarna om mig. Jag hade saknat honom så mycket. När jag satt i hans famn och kände hans läppar mot mitt hår kändes det som det höll på att ordna sig... Han sa att han älskade mig.
Han hade förlåtit mig.
*
Jag hade svårt att koncentrera mig på vägen när vi satt i bilen på väg hem. Så fort jag försökte kolla bort från Erics ansikte drogs min blick direkt tillbaka dit. Inte för att jag inte villa titta på honom. Tvärtom. Jag skulle kunna bara sitta och titta på hans ansikte i evigheter. I resten av mitt liv.
Han verkade tänka på samma sak. Han hade en hand på styret, medan den andra varsamt höll om min hand. Med tummen strök han över min handrygg, och då och då - eller största delen av tiden - såg han på mig. Ibland fick jag påminna honom om att kolla på vägen när jag kände hur bilen krängde till, men annars blev jag helt fängslad av hans blick.
Det fanns inget behov av att säga något. Men efter en stund avbröt Eric ändå tystnaden:
"-Förlåt."
"-Va?"
Jag fattade inte riktigt. Sa HAN förlåt till MIG? Det här kändes lite omvänt. Han kollade ut på vägen, och han bet sig i läppen. Det såg ut som om han skämdes för någonting. Jag sträckte mig mot honom och strök honom försiktigt över kinden.
"-För vad?"
Han såg oförstående på mig, men kollade sen förläget ner igen.
"-Jag har betett mig som en skit den senaste tiden."
Jag förstod inte. Tyckte HAN att HAN hade betett sig som en skit?? Han hade fel.
"-Du har fel. Du har ingenting att be om ursäkt för."
Han ville protestera, men jag la ett finger över hans läppar.
"-Shhh...."
*
Jag märkte inte att bilen hade stannat. Jag märkte inte att det hade blivit kolmörkt ute. Jag märkte inte att det blev allt kallare där ute. Att snön hade börjat falla i stora flingor.
Allt jag såg var Erics stora bruna ögon, som glittrade ikapp med stjärnorna där utanför. Allt jag kände var hans svarta, silkeslena hår mot mina händer. Allt jag kände var hans varma famn som omfamnade mig.
Jag märkte inte ens när solen plötsligt, efter flera timmar började gå upp igen. Märkte inte hur dagen började gry.
Allt jag såg var Erics stora bruna ögon, som fortfarande glittrade. Starkare än solen.
Förlåt för kort kapitel!♥ Men njut iallafall av det här lilla, mer kommer imorgon!! Älskarer!!/Wanja♥
Han hade förlåtit mig.
*
Jag hade svårt att koncentrera mig på vägen när vi satt i bilen på väg hem. Så fort jag försökte kolla bort från Erics ansikte drogs min blick direkt tillbaka dit. Inte för att jag inte villa titta på honom. Tvärtom. Jag skulle kunna bara sitta och titta på hans ansikte i evigheter. I resten av mitt liv.
Han verkade tänka på samma sak. Han hade en hand på styret, medan den andra varsamt höll om min hand. Med tummen strök han över min handrygg, och då och då - eller största delen av tiden - såg han på mig. Ibland fick jag påminna honom om att kolla på vägen när jag kände hur bilen krängde till, men annars blev jag helt fängslad av hans blick.
Det fanns inget behov av att säga något. Men efter en stund avbröt Eric ändå tystnaden:
"-Förlåt."
"-Va?"
Jag fattade inte riktigt. Sa HAN förlåt till MIG? Det här kändes lite omvänt. Han kollade ut på vägen, och han bet sig i läppen. Det såg ut som om han skämdes för någonting. Jag sträckte mig mot honom och strök honom försiktigt över kinden.
"-För vad?"
Han såg oförstående på mig, men kollade sen förläget ner igen.
"-Jag har betett mig som en skit den senaste tiden."
Jag förstod inte. Tyckte HAN att HAN hade betett sig som en skit?? Han hade fel.
"-Du har fel. Du har ingenting att be om ursäkt för."
Han ville protestera, men jag la ett finger över hans läppar.
"-Shhh...."
*
Jag märkte inte att bilen hade stannat. Jag märkte inte att det hade blivit kolmörkt ute. Jag märkte inte att det blev allt kallare där ute. Att snön hade börjat falla i stora flingor.
Allt jag såg var Erics stora bruna ögon, som glittrade ikapp med stjärnorna där utanför. Allt jag kände var hans svarta, silkeslena hår mot mina händer. Allt jag kände var hans varma famn som omfamnade mig.
Jag märkte inte ens när solen plötsligt, efter flera timmar började gå upp igen. Märkte inte hur dagen började gry.
Allt jag såg var Erics stora bruna ögon, som fortfarande glittrade. Starkare än solen.
Förlåt för kort kapitel!♥ Men njut iallafall av det här lilla, mer kommer imorgon!! Älskarer!!/Wanja♥
Designen
SVAR: Vi har gör våran design själva :) Tack så mycket!! ♥ Kram! /Nina
At the Break of Dawn...♥ - Kapitel 32
Du vet vart du ska.
Ja. Det visste jag.
Men det var långt bort. Längre bort än alla de andra kuverten. Och trots att det var, just det, bara ett litet kuvert, visste jag precis hur viktigt det var att jag gjorde det här. Jag började springa hemåt.
*
Jag kunde höra hur vågorna brusade, och hur vinterfåglarna sjöng i träden när jag klev ur bilen.
Och jag visste att jag hade kommit rätt.
Milenas perspektiv:
Ja. Det visste jag.
Men det var långt bort. Längre bort än alla de andra kuverten. Och trots att det var, just det, bara ett litet kuvert, visste jag precis hur viktigt det var att jag gjorde det här. Jag började springa hemåt.
*
Jag kunde höra hur vågorna brusade, och hur vinterfåglarna sjöng i träden när jag klev ur bilen.
Och jag visste att jag hade kommit rätt.
Milenas perspektiv:
Jag satt och kollade ut över vattnet.
Ljusen som jag hade tänt på stranden brann fortfarande. Men jag var lite orolig för att de skulle ha brunnit ut innan Eric kom.
Om han nu kom. När jag tänkte efter så var det faktiskt ganska liten chans. Hade hans ens kommit på vad han skulle göra?
Jodå. Eric var smart. Men frågan var om han förstod, och om han verkligen skulle komma hit när han förstod att det var jag?
Emelie och Martin hade följt med mig hit - i Emelies bil - , lämnat mig här och sen åkt tillbaka till stan för att placera ut kuverten.
Och nu satt jag alltså här och väntade. Hoppades att Martins plan hade funkat. Jag kollade ut över det kalla vattnet.
Jag kom ihåg den där gången i somras, när Eric hade tagit med mig hit. Jag tror det bara var några dagar efter konserten på grönan... Vi hade kört hit med bilen, lagt oss ner i gräset. Picknickat. Det hade varit så otroligt för mig. Det var liksom något som "never happens". Men det gjorde det. Och det var det som hade lett till att.. det var som det var nu. Fast precis just nu var det väl kanske inte utmärkt...
Jag ville bara att allt skulle bli som det hade varit. Underbart. Vackert. Kärleksfullt. Fjärilarna fladdrade i min mage när jag tänkte på hur vi hade haft det. Hur vi fortfarande skulle kunna ha det, få det. Det ledde återigen mina tankar till sommardagen för flera månader sen.
Ljusen som jag hade tänt på stranden brann fortfarande. Men jag var lite orolig för att de skulle ha brunnit ut innan Eric kom.
Om han nu kom. När jag tänkte efter så var det faktiskt ganska liten chans. Hade hans ens kommit på vad han skulle göra?
Jodå. Eric var smart. Men frågan var om han förstod, och om han verkligen skulle komma hit när han förstod att det var jag?
Emelie och Martin hade följt med mig hit - i Emelies bil - , lämnat mig här och sen åkt tillbaka till stan för att placera ut kuverten.
Och nu satt jag alltså här och väntade. Hoppades att Martins plan hade funkat. Jag kollade ut över det kalla vattnet.
Jag kom ihåg den där gången i somras, när Eric hade tagit med mig hit. Jag tror det bara var några dagar efter konserten på grönan... Vi hade kört hit med bilen, lagt oss ner i gräset. Picknickat. Det hade varit så otroligt för mig. Det var liksom något som "never happens". Men det gjorde det. Och det var det som hade lett till att.. det var som det var nu. Fast precis just nu var det väl kanske inte utmärkt...
Jag ville bara att allt skulle bli som det hade varit. Underbart. Vackert. Kärleksfullt. Fjärilarna fladdrade i min mage när jag tänkte på hur vi hade haft det. Hur vi fortfarande skulle kunna ha det, få det. Det ledde återigen mina tankar till sommardagen för flera månader sen.
Det var ett fint minne. Jag kunde precis höra fåglarna kvittra och höra Erics glada röst när jag blundade och mindes, fast utan solen, fåglarna och framförallt, Eric, såg platsen så mycket dystrare ut. Det kändes som en annan tidsepisod av mitt liv.
Jag vände blicken mot havet igen.
Och väntade.
Erics perspektiv:
Jag kunde redan se henne på långt håll. Hennes hår blåste i vinden. Jag stannade upp.
Det var hon som hade gjort allt. Med kuverten.
Jag kände hur mina ben blev svaga. Och hur jag fick en klump i halsen. Hade hon gjort allt det här? För mig? Jag började gå. Hon verkade inte höra mig.
Jag stannade några meter bakom henne och mönstrade hennes ryggtavla.
Vad vacker hon var.
Jag råkade få en skymt förbi henne. Och såg. Såg. Hon hade ställt upp värmeljus, i ett stort hjärta. Mitt inne i hjärtat hade hon dukat upp fint med duk, mat och dryck. Det måste ha gått åt flera hundra ljus... Jag blev rörd.
Hade hon verkligen gjort allt det här bara för mig? Tagit sig ändå ut hit? Här, i mörkret? Sen märkte jag var vi var.
Hon hade verkligen valt ut den rätta platsen. Jag mindes. Mindes hur jag hade tagit med henne ut hit, hur vi hade picknickat. Vi hade knappt känt varandra än då, men jag kom precis ihåg hur underbart det hade känts. Hur det hade känts. Och jag kom ihåg, att jag hade önskat att hon skulle bli min. Jag återvände till verkligheten. Och såg igen. Jag blev rörd.
Visade inte det här att hon älskade mig? Att hon verkligen älskade mig, på riktigt? Om något, så var det det här.
Efter lång tid av smärta, olycklighet och sorg, var jag äntligen beredd att förlåta henne. Jag hoppades verkligen att hon var beredd att förlåta mig...
Jag gick fram, och tog utan ett ljud hennes hand. Hon ryckte till, verkade inte ha märkt av alls att jag hade kommit. Sen kollade hon upp på mig. Och jag såg. Såg hur hennes mun sakta sprack upp i ett leende. Ett leende så underbart strålande som tusen solar... Nä, underbarare. Hon såg in i mina ögon.
"-Du kom." Jag kände lyckan sprida sig när jag hörde hennes ord.
"-Ja." Jag kände hur mina mungipor drogs upp i ett leende, utan att jag behövde göra nånting. De gjorde det av sig själva. Det kändes underbart. Som om livslusten hade återvänt till min kropp.
"-Jag har saknat dig." Det fanns inget mer att säga. Tårar rann nerför hennes kinder.
Utan att tveka kupade jag händerna runt hennes ansikte. Och drog henne försiktigt närmare mig. Precis innan våra läppar nuddade varandra, kollade jag henne djupt i ögonen, och viskade.
"-Och jag har saknat dig. Du skulle bara ana hur mycket."
Sen lät jag min läppar beröra hennes. Jag kysste henne, som om jag var rädd att hon plötsligt skulle gå upp i rök, plötsligt försvinna ur min famn. Jag kysste bort tårarna som rann nerför hennes kinder.
"-Jag älskar dig."
Som svar kröp hon in i min famn och lät sig omslutas av mina armar. Jag kramade om henne, ville aldrig mer släppa henne.
Och jag visste, att jag var hemma.
Äntligen! Blev inte riktigt som ni trodde kanske, men det blir det ju inte alltid jämt! Puss iaf, ni är så himla underbara. Vi älskar er!! LoveYa/Wanja♥
Jag vände blicken mot havet igen.
Och väntade.
Erics perspektiv:
Jag kunde redan se henne på långt håll. Hennes hår blåste i vinden. Jag stannade upp.
Det var hon som hade gjort allt. Med kuverten.
Jag kände hur mina ben blev svaga. Och hur jag fick en klump i halsen. Hade hon gjort allt det här? För mig? Jag började gå. Hon verkade inte höra mig.
Jag stannade några meter bakom henne och mönstrade hennes ryggtavla.
Vad vacker hon var.
Jag råkade få en skymt förbi henne. Och såg. Såg. Hon hade ställt upp värmeljus, i ett stort hjärta. Mitt inne i hjärtat hade hon dukat upp fint med duk, mat och dryck. Det måste ha gått åt flera hundra ljus... Jag blev rörd.
Hade hon verkligen gjort allt det här bara för mig? Tagit sig ändå ut hit? Här, i mörkret? Sen märkte jag var vi var.
Hon hade verkligen valt ut den rätta platsen. Jag mindes. Mindes hur jag hade tagit med henne ut hit, hur vi hade picknickat. Vi hade knappt känt varandra än då, men jag kom precis ihåg hur underbart det hade känts. Hur det hade känts. Och jag kom ihåg, att jag hade önskat att hon skulle bli min. Jag återvände till verkligheten. Och såg igen. Jag blev rörd.
Visade inte det här att hon älskade mig? Att hon verkligen älskade mig, på riktigt? Om något, så var det det här.
Efter lång tid av smärta, olycklighet och sorg, var jag äntligen beredd att förlåta henne. Jag hoppades verkligen att hon var beredd att förlåta mig...
Jag gick fram, och tog utan ett ljud hennes hand. Hon ryckte till, verkade inte ha märkt av alls att jag hade kommit. Sen kollade hon upp på mig. Och jag såg. Såg hur hennes mun sakta sprack upp i ett leende. Ett leende så underbart strålande som tusen solar... Nä, underbarare. Hon såg in i mina ögon.
"-Du kom." Jag kände lyckan sprida sig när jag hörde hennes ord.
"-Ja." Jag kände hur mina mungipor drogs upp i ett leende, utan att jag behövde göra nånting. De gjorde det av sig själva. Det kändes underbart. Som om livslusten hade återvänt till min kropp.
"-Jag har saknat dig." Det fanns inget mer att säga. Tårar rann nerför hennes kinder.
Utan att tveka kupade jag händerna runt hennes ansikte. Och drog henne försiktigt närmare mig. Precis innan våra läppar nuddade varandra, kollade jag henne djupt i ögonen, och viskade.
"-Och jag har saknat dig. Du skulle bara ana hur mycket."
Sen lät jag min läppar beröra hennes. Jag kysste henne, som om jag var rädd att hon plötsligt skulle gå upp i rök, plötsligt försvinna ur min famn. Jag kysste bort tårarna som rann nerför hennes kinder.
"-Jag älskar dig."
Som svar kröp hon in i min famn och lät sig omslutas av mina armar. Jag kramade om henne, ville aldrig mer släppa henne.
Och jag visste, att jag var hemma.
Äntligen! Blev inte riktigt som ni trodde kanske, men det blir det ju inte alltid jämt! Puss iaf, ni är så himla underbara. Vi älskar er!! LoveYa/Wanja♥
At the Break of Dawn...♥ - Kapitel 31
"-Har ni inte läst om..?" Emelie satte sig brevid mig och lade armen om mig. De andra nickade. Emelie förklarade snabbt om Eric, för hon såg att jag var nära gråt.
*
"-Fan vad jag har saknat dig" Gustav böjde sig plötsligt ner för att krama mig. Så pass kort som jag var. Vi stod alla i köket med varsinn kaffekopp i handen. De var alla överänns om att på något sett komma på hur de skulle hjälpa mig ... - Med Eric. Jag visste inte om det var någon bra idé, men det var ingen chans att säga emot.
"-Skattjakt ... typ" Sa Martin plötsligt men bestämmt. De andra såg frågande på hans finurliga min.
"-Öh... vad menar du?" Skrattade Thea lite ironiskt.
"-Kom" Ingen förstod mycket, men var snart påväg efter honom uppför trappan.
Erics perspektiv:
Milena var inte hemma. Jag kände å ena sidan en lättnad - inga tysta stunder då vi bara ignorerade varandra. Å andra sidan - den som jag märkte av starkast - kändes det skit.
Jag sparkade av mig skorna, hängde av mig jackan och gick in i köket.
Jag stannade när jag fick se min bild i väggspegeln. Och blev nästan rädd.
Killen som kollade på mig ur spegeln var inte jag. Det kunde inte vara jag. Jag var inte så där blek, hade inte såna där mörka ringar under ögonen, såg inte så himla deprimerad ut.
Men det var jag.
Jag suckade, och tog några steg bort till vardagsrummet, där jag damp ner i soffan. Jag försökte vilseleda tankarna som rusade i mitt huvud genom att kolla på TV, men det funkade inte särskilt bra. På nästan varje kanal såg jag något som påminde om Milena, förutom på barnkanalen. Och jag hade inte precis lust att titta på "Dora utforskaren". Så jag zappade bara vidare mellan kanalerna, tills jag inte pallade mer utan stängde av. Jag lutade mig bakåt i soffan och kollade upp mot taket.
Suck.
Varför behövde allt vara så svårt? Allt jag ville var ju att vara med Mil. Och jag visste ju att hon också ville det. Men jag bara stötte bort henne. Jag sårade henne om och om igen. Men hon hade ju sårat mig? Kunde jag plötsligt ändra mig och bara vara normal direkt? Det kändes inte så.
Jag täckte ansiktet med händerna.
Vi hade i princip inte pratat med varandra på riktigt på flera dar. Bara utbytt korta, nödvändiga ord ibland. Jag hade sovit ute på soffan medan hon var inne i sovrummet.
Jävla gubbe.
Varför hade hon gjort det? Jag menar, hon hade ju faktiskt rent av skrikit till mig att hon aldrig hade älskat honom. Jag ville så gärna att det skulle vara sant, men jag hade ändå svårt att förmå mig att tro henne. Varför hade hon stannat hos honom om hon inte älskade honom? Jag förstod bara inte.
Jag tänkte på bilden som hade synts på tidningen.
Fan, vad jag hatade honom.
Fast inte lika mycket som jag hatade mig själv.
*
Jag rycktes ur mina tankar när jag hörde brevinkastet smälla till. Det var säkert bara reklam. Jag hävde mig ändå upp från soffan, men ramlade nästan tillbaka i soffan, så jag fick ta tag i soffbordet. Som välte.
Men faan.
Äh. Jag struntade i det, och gick bort till hallen. Det låg ett brev på dörrmattan. Jag tog upp det, och mönstrade det. På framsidan stod, med stora, snirkliga bokstäver:
ERIC
Ingen adress, frimärke, ingenting förutom mitt namn. Det här var inte reklam. Inte räkningar heller. Det kunde visserligen vara ett brev från ett fan eller nåt, men jag kände på mig att det inte var det. Då slog det mig.
Milena?
Utan att tänka efter rev jag snabbt av den övre kanten av kuvertet, och drog ut en liten papperslapp. Den var handskriven, men det var INTE Milenas handstil. Jag läste:
Vasaparken.
Va? Jag vände på brevet. Fanns det inget mer? Jag kollade återigen på ordet. Vasaparken... Vad kunde de me
Då kom jag på det.
Vasaparken.
Självklart.
*
Jag vinkade hejdå till mannen i souvenirbutiken. Han var bara en av många som jag under den senaste timmen hade fått ta emot små kuvert av. Alla kännetecknades av namnet som stod på framsidan:
ERIC
Jag läste snabbt vad som stod på brevet, och stoppade sen ner det i fickan, tillsammans med alla de andra breven.
Jag blev förvånad när jag såg vad det stod. Alla de tidigare breven hade utpekat något specifikt ställe i centrala Stockholm, men det här var annorlunda.
Du vet vart du ska.
Vadå? Hur skulle jag kunna veta det. Jag skummade igenom min hjärna, för att hitta något fyndigt. Men det var för svårt. Jag hade ingen ledtråd. Fanns det inget mer som kunde hjälpa mig? Jag kollade på de små orden igen.
Och såg.
Under det sista ordet i meningen var något ritat.
En våg. Vågor.
Sedan fångade t-en min blick.
De var ritade som träd.
Jag såg allt mer ju mer jag kollade. Ett e var ritat som en sol, och här och var var gräs ritat. Till slut var det ingen tvekan om vad som hade menats.
Du vet vart du ska.
Ja. Det visste jag.
Men det var långt bort. Längre bort än alla de andra kuverten. Och trots att det var, just det, bara ett litet kuvert, visste jag precis hur viktigt det var att jag gjorde det här.
Jag började springa hemåt.
*
Jag kunde höra hur vågorna brusade, och hur vinterfåglarna sjöng i träden när jag klev ur bilen.
Och jag visste att jag hade kommit rätt.
Hoppas att det blev okej:D Vart tror ni att Eric har åkt? KOMMENTERA gärna!! Puss, iaf, LoveYa!/Wanja♥
PS. Glöm inte att fråga saker i blogresponse!!;)
Erics perspektiv:
Milena var inte hemma. Jag kände å ena sidan en lättnad - inga tysta stunder då vi bara ignorerade varandra. Å andra sidan - den som jag märkte av starkast - kändes det skit.
Jag sparkade av mig skorna, hängde av mig jackan och gick in i köket.
Jag stannade när jag fick se min bild i väggspegeln. Och blev nästan rädd.
Killen som kollade på mig ur spegeln var inte jag. Det kunde inte vara jag. Jag var inte så där blek, hade inte såna där mörka ringar under ögonen, såg inte så himla deprimerad ut.
Men det var jag.
Jag suckade, och tog några steg bort till vardagsrummet, där jag damp ner i soffan. Jag försökte vilseleda tankarna som rusade i mitt huvud genom att kolla på TV, men det funkade inte särskilt bra. På nästan varje kanal såg jag något som påminde om Milena, förutom på barnkanalen. Och jag hade inte precis lust att titta på "Dora utforskaren". Så jag zappade bara vidare mellan kanalerna, tills jag inte pallade mer utan stängde av. Jag lutade mig bakåt i soffan och kollade upp mot taket.
Suck.
Varför behövde allt vara så svårt? Allt jag ville var ju att vara med Mil. Och jag visste ju att hon också ville det. Men jag bara stötte bort henne. Jag sårade henne om och om igen. Men hon hade ju sårat mig? Kunde jag plötsligt ändra mig och bara vara normal direkt? Det kändes inte så.
Jag täckte ansiktet med händerna.
Vi hade i princip inte pratat med varandra på riktigt på flera dar. Bara utbytt korta, nödvändiga ord ibland. Jag hade sovit ute på soffan medan hon var inne i sovrummet.
Jävla gubbe.
Varför hade hon gjort det? Jag menar, hon hade ju faktiskt rent av skrikit till mig att hon aldrig hade älskat honom. Jag ville så gärna att det skulle vara sant, men jag hade ändå svårt att förmå mig att tro henne. Varför hade hon stannat hos honom om hon inte älskade honom? Jag förstod bara inte.
Jag tänkte på bilden som hade synts på tidningen.
Fan, vad jag hatade honom.
Fast inte lika mycket som jag hatade mig själv.
*
Jag rycktes ur mina tankar när jag hörde brevinkastet smälla till. Det var säkert bara reklam. Jag hävde mig ändå upp från soffan, men ramlade nästan tillbaka i soffan, så jag fick ta tag i soffbordet. Som välte.
Men faan.
Äh. Jag struntade i det, och gick bort till hallen. Det låg ett brev på dörrmattan. Jag tog upp det, och mönstrade det. På framsidan stod, med stora, snirkliga bokstäver:
ERIC
Ingen adress, frimärke, ingenting förutom mitt namn. Det här var inte reklam. Inte räkningar heller. Det kunde visserligen vara ett brev från ett fan eller nåt, men jag kände på mig att det inte var det. Då slog det mig.
Milena?
Utan att tänka efter rev jag snabbt av den övre kanten av kuvertet, och drog ut en liten papperslapp. Den var handskriven, men det var INTE Milenas handstil. Jag läste:
Vasaparken.
Va? Jag vände på brevet. Fanns det inget mer? Jag kollade återigen på ordet. Vasaparken... Vad kunde de me
Då kom jag på det.
Vasaparken.
Självklart.
*
Jag vinkade hejdå till mannen i souvenirbutiken. Han var bara en av många som jag under den senaste timmen hade fått ta emot små kuvert av. Alla kännetecknades av namnet som stod på framsidan:
ERIC
Jag läste snabbt vad som stod på brevet, och stoppade sen ner det i fickan, tillsammans med alla de andra breven.
Jag blev förvånad när jag såg vad det stod. Alla de tidigare breven hade utpekat något specifikt ställe i centrala Stockholm, men det här var annorlunda.
Du vet vart du ska.
Vadå? Hur skulle jag kunna veta det. Jag skummade igenom min hjärna, för att hitta något fyndigt. Men det var för svårt. Jag hade ingen ledtråd. Fanns det inget mer som kunde hjälpa mig? Jag kollade på de små orden igen.
Och såg.
Under det sista ordet i meningen var något ritat.
En våg. Vågor.
Sedan fångade t-en min blick.
De var ritade som träd.
Jag såg allt mer ju mer jag kollade. Ett e var ritat som en sol, och här och var var gräs ritat. Till slut var det ingen tvekan om vad som hade menats.
Du vet vart du ska.
Ja. Det visste jag.
Men det var långt bort. Längre bort än alla de andra kuverten. Och trots att det var, just det, bara ett litet kuvert, visste jag precis hur viktigt det var att jag gjorde det här.
Jag började springa hemåt.
*
Jag kunde höra hur vågorna brusade, och hur vinterfåglarna sjöng i träden när jag klev ur bilen.
Och jag visste att jag hade kommit rätt.
Hoppas att det blev okej:D Vart tror ni att Eric har åkt? KOMMENTERA gärna!! Puss, iaf, LoveYa!/Wanja♥
PS. Glöm inte att fråga saker i blogresponse!!;)
At the Break of Dawn...♥ - Kapitel 30
"-Eric, jag älskar dig mer än allt annat, lämna mig inte" Jag gömde mitt ansikte i händerna och ville inte se på hans underbara ansikte. Om jag förlorade Eric så skulle inget betyda någon längre. När han just kommit tillbaka, fick han inte gå. Även om jag gjort så stora misstag ... Han fick inte gå ... Tårarna rann i floder.
"-Jag kommer aldrig sluta älska dig Milena ... aldrig" Han kysste mitt hår.
"-Även om jag ibland önskade jag kunde" Viskade han känslolöst, och innan jag ens hunnit tänka igenom hans ord hade han lämnat rummet.
Jag satt på i den kalla hamnen med benen dinglande en bit från vattnet. Tårarna frös till på mina kinder och frosten på marken trängde igenom de tunna jeansen. Jag visste inte vart jag skulle ta vägen. Jag ville bara att allt skulle bli bra.
Eric var på en undersökning hos läkaren. Han hade ju inte riktigt tagit igen sig sedan tiden på ön. Han skulle dessutom träffa teamet. Eric hade knappt pratat med mig sedan morgonen då jag försökt förklara, men antagligen hade han inte så mycket att säga. Kunde han ge mig en chans till, så skulle jag göra allt, för att få honom att inse hur mycket han betydde för mig. Jag skulle göra allt, för att få den chansen.
Jag blickade ut över det kalla vattnet, och såg en båt lämna hamnen en bit bort. Jag hörde människor skratta och le, krama varandra. Jag saknade allt det där. Jag hade nått den gräns då Eric fick överväga om han skulle lämna mig eller stanna. Jag hade uppfyllt min värsta mardröm. För tänk om han valde att gå? Vattnet såg kallt, djupt och mörkt ut. Vad skulle hände om jag bara hoppade? Då skulle jag få slippa allt ... Släppa se honom välja. Salta tårar rann ner för mina kinder. Jag frös i den kalla jackan. Kände mig så hjälplös.
Jag hade inte pratat med mina föräldrar eller vänner på flera dagar. De trodde väll att jag var lycklig nu. Eric var här ju. Ingen hade ringt mig eller skickat ett sms om artikeln om Joel. Det förvånade mig lite ... Men varför skulle dom bry sig? Jag hade ignorerat alla utan att ta emot någon hjälp alls, i flera veckor ... Jag hade varit så dum.
Jag satt gråtande i kajen när jag kände en hand på min axel. Vem ..?
"-Hej, sitter du här?" Jag hörde Emelies mjuka röst tyst viska orden när hon satte sig brevid mig. Emelie!? Jag hade nästan lust att skrika, men föll bara tyst gråtande i hennes armar. På så, så länge hade jag inte hört något från henne - sedan hon avslöjat mig och Eric på flygplatsen hade jag inte velat förlåta henne. Men nu. Nu behövde jag henne som allra mest.
"-Emelie" Grät jag och hon strök mig bara över ryggen.
"-Det är okej gumman ... gråt" Sa hon tyst, tog av sig sin tjocka jacka, och la den över mina axlar. Jag hade saknat henne så mycket. Hur mycket insåg jag först nu. Jag hade saknat hennes röst. Hennes doft. Hennes snälla ord. Jag hade vänt om allt det positiva till negativt efter att hon svikit mig.
Jag berättade. Från början till slut. Hon nickade mest och lade till några tröstande ord. Jag berättade om hur det låg till med Eric och vi satt där i en lång stund av tystnad. Antaglien tyckte båda det kändes lite ovant att vara i varandras närhet igen. Men det kändes så bra att ha någon nära, när jag var så ledsen som jag var nu.
"-Ska vi ... gå någonstanns?" Sa jag efter en stund och torkade bort några tårar med baksidan av handen. Hon tog fram ett paket näsdukar ur handväskan, ställde sig upp och sträckte handen till mig, för att hjälpa mig upp.
"-Jag vet några som garanterat vill träffa dig ... och hjälpa till med allt det här" Emilie log.
"-Vilka?" Sa jag, fortfarande snyftande, och vi började gå längs hamnen.
"-Kom, vi går till bilen" Emelie krokade i min arm.
"-Bilen? Klarade du körkortsprovet?" Jag fick ur mig ett leende, även om jag fortfarande grät tyst innuti. Hon nickade bara.
"-Grattis ..." Sa jag och hon log brett.
"-Jag har saknat dig så mycket" Viskade hon och kramade om mig medan vi gick.
"-Jag har saknat dig också Emelie ... Så jävla mycket"
*
Vi satt i den ljusblå volvon och Emelie körde genom Stockholm.
"-Vart ska vi?" Sa jag tillslut, när jag lyckats undvika att fråga i nästan tio minuter.
"-Martin" Log hon och såg på vägen.
"-Resten är också där idag" Lade hon till och kastade en snabb blick på mig. Jag visste inte vad jag skulle svara utan log bara brett, och kände att det skulle fixa sig. Med mina vänner skulle jag klara det här, de visste alltid råd. De var bara de som kunde hjälpa mig nu.
*
När jag klev ur bilen utanför Martins hus och såg Thea och Gustav skratta i köket kände jag hopp tändas. Innan jag hunnit fram till dörren stod alla fyra där. Thea, Frida, Gustav och Martin, beredda för att krama mig. Det kändes som det varit så länge sedan jag känt mig så älskad och så efterlängtad.
"-Hur mår du?" Efter många kramar ställde Frida mig frågan - antagligen såg jag lite halvpigg ut efter alla tårar.
"-Ehm ... inte vidare bra" Jag slog mig ner i soffan brevid Martin.
"-Eric är väll ... tillbaka?" Undrade Thea och såg på mig med medlidande i rösten.
"-Mm" Jag kände hur tårarna var på väg. Igen.
"-Har ni inte läst om..?" Emelie satte sig brevid mig och lade armen om mig. De andra nickade. Emelie förklarade snabbt om Eric, för hon såg att jag var nära gråt.
*
"-Fan vad jag har saknat dig" Gustav böjde sig plötsligt ner för att krama mig. Så pass kort som jag var. Vi stod alla i köket med varsinn kaffekopp i handen. De var alla överänns om att på något sett komma på hur de skulle hjälpa mig ... - Med Eric. Jag visste inte om det var någon bra idé, men det var ingen chans att säga emot.
"-Skattjakt ... typ" Sa Martin plötsligt men bestämmt. De andra såg frågande på hans finurliga min.
"-Öh... vad menar du?" Skrattade Thea lite ironiskt.
"-Kom" Ingen förstod mycket, men var snart påväg efter honom uppför trappan.
Kände att kapitlet blev lite skumt ... Hoppas det är okej ändå! ♥ Alltid glad över kommentarer :D Ni är bäst ska ni veta..! /Nina
At the Break of Dawn...♥ - Kapitel 29
Han måste ha hittat mig. Eric. Jag kravlade mig upp på armbågarna för att se om han var här. Klart han inte var. Jag kände mig lite yr i huvudet, men kom med möda upp på fötterna och trevade efter väggen. Eric.
Jag stapplade ut i vardagsrummet.
"-Milena" Han satt i soffan, i boxershorts och ruffsigt hår och såg på mig. Med blanka ögon.
"-Berätta nu" Sa han tonlöst och jag släppte dörröppningen, för att berätta allt för honom. Allt.
"-Eric... Jag älskade honom aldrig" Viskade jag med gråten i halsen, och spännde blicken i den mulna vädret, för att inte behöva se i hans ledsna ögon.
"-Vem?" Frågade han tyst. Jag tålde inte att se honom så ledsen.
"-Joel..." Tårarna var mycket nära nu.
"-Joel" Gav Eric ifrån sig med en ledsen suck och hans blick träffade min. Hans ögon var blanka och röda, som de brukade vara efter att man gråtit en hel natt.
"-Eric, han betydde aldrig något för mig... det bara blev... jag var så deprimerad... Snälla tro mig!" Min röst blev allt mer förtvivlad. Han verkade inte tro mina ord.
"-Bilden..." Sa han som svar.
"-Den ... den ... den var fan inte kärlek" Stammade jag tyst, mumlande.
"-Vad var det då?" Sa Eric och blickade ut mot de grå molnen.
"-Jag hatade honom Eric ... Jag ... jag kunde inte ta mig ur det" Viskade jag och en tår rann ner för min kind.
"-Varför kunde du inte? För att du älskade honom för mycket?" Han såg mig inte i ögonen, men jag såg hur ledsen han var.
"-Fanheller ... Eric, jag älskar ingen mer än dig ... Har aldrig gjort och kommer aldrig göra! Det var för att du inte var med mig som jag grät i två veckor - utan stopp. För att jag älskade dig så mycket som jag var nära att ta mitt liv flera gånger ... Eric, snälla" Tårarna började rinna ner för kinderna men jag brydde mig inte om att torka bort dom.
"-Varför kunde du inte ta dig ur det?" Jag såg smått medlidande i hans blick - men hans sorg och ilska översteg det. Jag såg gråtande på honom utan att hitta ord, men drog tillslut undan håret och blottade märkena av hans hårda händer på min hals och blåmärkena på mitt käkben.
"-Han slog mig ..." Grät jag tyst och såg på honom.
"-Varför gick du inte?" Ännu hade hans röst inte fått tillbaka värmen det skulle ha, men medlidandet började krypa fram i honom.
"-För att han hotade att döda mig om jag skulle gå" Jag stängde ögonen och fick alla de hemska minnena tillbaka som ett slag i magen. När jag öppnade ögonen igen stod Eric vid mig och såg ner på mig, med ledsna ögon.
"-Eric, jag älskar dig mer än allt annat, lämna mig inte" Jag gömde mitt ansikte i händerna och ville inte se på hans underbara ansikte. Om jag förlorade Eric så skulle inget betyda någon längre. När han just kommit tillbaka, fick han inte gå. Även om jag gjort så stora misstag ... Han fick inte gå ... Tårarna rann i floder.
"-Jag kommer aldrig sluta älska dig Milena ... aldrig" Han kysste mitt hår.
"-Även om jag ibland önskade jag kunde" Viskade han känslolöst, och innan jag ens hunnit tänka igenom hans ord hade han lämnat rummet.
Förlåt för kort kapitel ... men jag hade i princip ingen tid alls idag för att skriva, har vänner från Sthlm här - så jag måste vara lite social. Kort kapitel är bättre än inget, eller? KOMMENTERA! :D Puss på er alla //Nina ♥
At the Break of Dawn...♥ - Kapitel 28
Jag kände hur oroligheten började komma krypande. Visst hade hon ljugit för mig, varit otrogen ... Men hon kunde inte vara försvunnen? Hon fick inte vara ... borta från mig. Snabbt fylldes mitt huvud av oroliga tankar. Tänk om hon ramlat, låg någonstanns i mörkret? Tänk om hon sprungit så långt bort att hon inte hittat tillbaks? Men det värsta ... Tänk om hon, tänk om hon.. Hoppat från klippan. På grund av mig. Jag ansträngde mig för att inte skrika rakt ut. Jag hade inte låtit henne förklara. Om det nu fanns något att förklara.
Jag satte mig ner. Förkrossad, förtvivlad och besviken - på mig själv. Jag kanske skulle gett henne en chans? Jag satte mig ner på den kalla mossan och kände hur mycket jag frös. En ljusglimt från fullmånen på den nattsvarta himlen lyste in mellan trädkronorna. Något blänkte en bit bort. En bit metall? Utan minsta kraft eller hopp ställde jag mig upp och tog ett par steg närmare det blänkande föremålet.
Det var en ring. På ett finger.
Jag hukade mig försiktigt ner.
"-Milena?" Viskade jag och la handen på hennes panna. Hon var iskall. Läpparna var blåfrusna och iskristaller glittrade i hennes hår. Jag fick inget svar.
"-Milena, snälla svara ..." Mumlade jag. Det var inte så här jag velat ha det.
Jag tog kroppen i mina armar och höll den nära mig. Hon behövde bli varm. Fort. Jag kände svaga andetag från hennes bröst. Men hennes ögon var stängda och hela hon som fryst. Bokstavligt.
Jag hittade så smångingom tillbaka till vägen, med livlösa Milena i famnen. Tusen tankar virvlade i mitt huvud och visste inte vart jag skulle ta vägen. Först skulle jag i alla fall ta oss till bilen och få liv i Milena- tankar och beslut fick vänta till senare.
*
Jag satt i den kalla bilen och masserade Milenas stelfrusna händer. Hon hade inte fått medvetandet tillbaka än. Det började oroa mig. Är det möjligt att frysa ihjäl en kall kväll? I Sverige? Jag försöka att inte tänka så, utan virade in henne i min jacka och packade om henne i baksätet.
"-Snälla vakna" Viskade jag mot hennes panna innan jag i bara t-shirt satte mig framför den iskalla ratten och stryde bort från den ödsliga skogen och klipporna.
Hon hade ljugit för mig, och svikit mig - men jag kunde inte låta henne lida. För jag visste att hon visste bättre. Hon var värd mer. För jag älskade henne. Och någon man älskar lämnar en väll inte? Men älskade hon fortfarande mig ...? Det var där tvivlet kom.
*
När vi kom in genom dörren låg Milena fortfarande livlös i mina armar, men nu såg det mer ut som om hon sov ... Hennes kropp var varm och hennes ansikte hade fått tillbaka sin färg. Utan att ta av mig de blöta skorna lade jag Milena i sängen och bäddade om henne. Hon var så vacker.
När jag kommit ut ur duschen och kom in i sovrummet, tog jag snabbt ett täcke, och kröp ensam ner i soffan. Det kändes så fel.
Milena's perspektiv:
Mitt huvud dunkade och jag kände mig svag i kroppen. Vart var jag? Jag öppnade ena ögat och insåg efter en stund att jag befann mig hemma - i lägenheten. Men ... hur?
Minnena klarnade och jag mindes hur jag satte mig ner för att vila en stund, i skogen. Det hade varit så kallt och jag så trött ... Sedan mindes jag inget mer.
Han måste ha hittat mig. Eric. Jag kravlade mig upp på armbågarna för att se om han var här. Klart han inte var. Jag kände mig lite yr i huvudet, men kom med möda upp på fötterna och trevade efter väggen. Eric.
Jag stapplade ut i vardagsrummet.
"-Milena" Han satt i soffan, i boxershorts och ruffsigt hår och såg på mig. Med blanka ögon.
"-Berätta nu" Sa han tonlöst och jag släppte dörröppningen, för att berätta allt för honom. Allt.
Sry ... blev lite kort, men jag måste sova! Kommentera så gärna så ♥ Hoppas det blev okej :) Puss/Nina
KOLLA HIT!
Hej!!
Asså jag vill verkligen inte att det här ska vara nån "sälj"-sida, men jag ville bara säga att vi har två biljetter till Erics POP EXPLOSION CONCERT i Västerås den 19 April 2012.
Tyvärr är den nu så att vi har bokat fel biljetter, och vi undrar om någon av er är intresserade av att köpa de för lite billigare pris. (De kostar 350/st egentligen men vi tänkte sälja de för kanske 300/st, priset kan dock förhandlas ännu mer).
Så, om ni är intresserade av att köpa, eller om ni vet nån som är det, får ni jättegärna meddela oss!
Kram/Wanja♥
Asså jag vill verkligen inte att det här ska vara nån "sälj"-sida, men jag ville bara säga att vi har två biljetter till Erics POP EXPLOSION CONCERT i Västerås den 19 April 2012.
Tyvärr är den nu så att vi har bokat fel biljetter, och vi undrar om någon av er är intresserade av att köpa de för lite billigare pris. (De kostar 350/st egentligen men vi tänkte sälja de för kanske 300/st, priset kan dock förhandlas ännu mer).
Så, om ni är intresserade av att köpa, eller om ni vet nån som är det, får ni jättegärna meddela oss!
Kram/Wanja♥
At the Break of Dawn...♥ - Kapitel 27
Det kändes som om jag hade varit ifrån honom i tusentals år. Jag saknade honom. Så himla mycket. Och här var han.
Jag kände lyckan sprida sig i hela kroppen, och här mungiporna drogs uppåt. Jag tog ett djupt andetag, och började springa över den hala klippan.
"-Eric!!"
Jag stannade och andades andfått. Jag hade kommit fram till en väg. Om jag skulle följa den skulle jag förhoppningsvis hitta bilen ... Jag hade sprungit långt, och ingen Milena var efter mig längre. Milena. Ett stygn av smärta kändes i hjärtat. Jag hade kommit hem. Allt hade varit så perfekt. Så självklart. Men nu?
Jag satte mig ner. Förkrossad, förtvivlad och besviken - på mig själv. Jag kanske skulle gett henne en chans? Jag satte mig ner på den kalla mossan och kände hur mycket jag frös. En ljusglimt från fullmånen på den nattsvarta himlen lyste in mellan trädkronorna. Något blänkte en bit bort. En bit metall? Utan minsta kraft eller hopp ställde jag mig upp och tog ett par steg närmare det blänkande föremålet.
Tillbaks på bloggen :D
Jag kände lyckan sprida sig i hela kroppen, och här mungiporna drogs uppåt. Jag tog ett djupt andetag, och började springa över den hala klippan.
"-Eric!!"
Jag hejdade mig några meter från honom. Han vände sig inte om utan fortsatte blicka ut över det kalla vattnet. Jag hade lust att krama om honom, men var inte säker på om han bara skulle putta bort mig ... Egentligen hade han all rätt att vara arg på mig. Jag kände hur det smärtade i bröstet, men tog ett djupt andetag och satte mig i all tystnad brevid honom på den kalla klippan.
"-Det är sant eller hur?" Sa han utan att se på mig efter en lång stund i tystnad. Jag hörde ledsenheten i hans röst. Jag visste inte vad jag skulle säga, men tog ett djupt andetag och svarade;
"-Ja" Jag kunde inte ljuga för honom. Inte för Eric. Inte igen. Han ställde sig upp.
"-Det är inte alls som du tror, Eric, snälla lyssna" Viskade jag och kände hur jag bara ville låta tårarna falla, ta tag i honom och be honom att stanna. Men ännu en gång insåg jag att det var för sent.
"-Vänta!" Ropade jag förtvivlat när han vände sig mot skogen och med raska steg gick. Han kunde inte gå, när jag precis tagit mig hela vägen hit.
"-Snälla Eric vänta!!" Grät jag förtvivlat och kravlade mig upp på benen. Men inget hjälpte. Han var redan på väg in i den mörka, täta skogen med ena handen som torkade en tår från hans kind. Det högg till i mig, och i det ögonblickt hatade jag verkligen mig själv. Hur hade jag kunnat vara så dum? Så självisk?
Jag sprang snubblande efter honom. Över den hala klippan och in i skogen. Han ökade bara stegen, och försvann djupare och djupare bland de mörka träden. Mina steg blev allt mer kraftlösa, jag snubblade på trädrötter, ramlade och kom upp igen ... Det var så mörkt så jag knappt såg något. Bara ljus långt, långt borta någonstanns, kanske flera kilometer. Ju längre in jag kom in i skogen, ju mer kom kylan, mörkret och ensamheten. Men ingen Eric.
Eric's perspektiv:
Jag hörde hennes svaga andetag bakom mig och ansträngde mig för att inte vända mig om och se på henne. Varför hade hon ...? Hon hade inte sagt något. Hon hade ljugit.
"-Det är sant eller hur?" Fick jag till slut tonlöst ur mig. Tänk om allt bara var ett dumt trick ...?
"-Ja" Såklart inte. Såklart det var sant. Jag hade märkt hennes osäkerhet när jag frågat om hon hittat någon ... men hon hade ljugit för mig.
"-Det är inte alls som du tror, Eric, snälla lyssna" Sa hon förtvivlat och jag hörde gråten i rösten. Vadå inte som du tror? Bilden sa ju redan allt? Hon hade en kille. En annan.
Jag kände smärtan innom mig. Jag kunde inte mer. Snabbt var jag på fötterna och utan minsta tanke satte mina ben iväg mot skogen. Jag vände mig inte om för att kyssa henne när hon ropade på mig, jag vände mig inte för att lyssna, för att prata ... Jag var för förtvivlad, för ledsen och för besviken. Jag torkade bort några tårar som ofrivilligt rann ner för kinderna. Boy's dont cry ... Jag tänkte på orden och blev bara arg. För fan, vad ska man göra då? Skratta?
Jag stannade och andades andfått. Jag hade kommit fram till en väg. Om jag skulle följa den skulle jag förhoppningsvis hitta bilen ... Jag hade sprungit långt, och ingen Milena var efter mig längre. Milena. Ett stygn av smärta kändes i hjärtat. Jag hade kommit hem. Allt hade varit så perfekt. Så självklart. Men nu?
Jag tog ett steg upp från diket, upp på den smala asfalterade vägen, i skenet från en svag gatlykta. Ringet på mitt finger glittrade, och jag tog försiktigt av den och lät den falla mot den spruckna, frosttäckta asfallten jag stod på. Vad gjorde jag ...? Vad fan gjorde jag ...? Jag älskar henne, jag måste förlåta henne, jag kan inte leva utan henne ... Tankarna rann ut i tårar, och droppade ner på frosten. Nej. Jag tog upp ringen, stoppade den i min ficka, och gav mig iväg in i skogen - för att hitta personen som var mitt liv.
*
Jag tog upp telefonen ur fickan, och tryckte snabbt numret jag så väl kunde utantill. En signal. Två signaler. Mina fotsteg blev raskare. Tre signaler. Över stockar och stenar började jag springa. Fyra signaler. Vart kunde hon vara? Fem signaler. Varför svarade hon inte? Jag bet mig förtvivlat i läppen, och trodde att det inte fanns något hopp att hitta henne - just som jag hörde en svag ringsignal. Ett litet blått ljus blinkade en bit bort. Sex signaler och jag lyfte upp mobiltelefonen från mossan. Dispalyen var täckt av ett tunt frosttäcke.
Jag kände hur oroligheten började komma krypande. Visst hade hon ljugit för mig, varit otrogen ... Men hon kunde inte vara försvunnen? Hon fick inte vara ... borta från mig. Snabbt fylldes mitt huvud av oroliga tankar. Tänk om hon ramlat, låg någonstanns i mörkret? Tänk om hon sprungit så långt bort att hon inte hittat tillbaks? Men det värsta ... Tänk om hon, tänk om hon.. Hoppat från klippan. På grund av mig. Jag ansträngde mig för att inte skrika rakt ut. Jag hade inte låtit henne förklara. Om det nu fanns något att förklara.
Jag satte mig ner. Förkrossad, förtvivlad och besviken - på mig själv. Jag kanske skulle gett henne en chans? Jag satte mig ner på den kalla mossan och kände hur mycket jag frös. En ljusglimt från fullmånen på den nattsvarta himlen lyste in mellan trädkronorna. Något blänkte en bit bort. En bit metall? Utan minsta kraft eller hopp ställde jag mig upp och tog ett par steg närmare det blänkande föremålet.
Det var en ring. På ett finger.
Tillbaks på bloggen :D
Hoppas det duger för idag! Inte överdrivet långt och fantasifullt kanske men ... Måste ta igen allt jag missat under veckan jag var borta från skolan ... Så jag har lite att göra! Skriver minst ett till imorgon ♥ KOMMENTERA, så blir jag glaad! Puss på er alla /Nina
I'm back!
Hej alla söta läsare,
Tack för alla fina kommentarer och att ni peppat Wanja så mycket medan jag varit bortrest ... Nu är jag tillbaka i varje fall :D Ska hinna skriva så mycket jag bara kan - och självklart kommer ett kapitel senare ikväll! Ska försöka göra det lite långt ♥ Måste (eller vill) nu iväg på bio, men skriver klart det påbörjade kapitlet ikväll, håll ut! Puss&kram! //Nina
At the Break of Dawn...♥ - Kapitel 26
Och kollade upp på den nattsvarta himlen. Såg stjärnorna.
Plötsligt såg jag nåt som överraskade mig.
Ett stjärnfall.
Så ovanligt, men ändå så självklart. Och nu förstod jag precis.
Det måste ha varit min stjärna.
Milenas perspektiv:
Det började redan bli mörkt. Jag hade gått runt kanske i en kvart och ropat, innan jag kom på att jag var på väg åt fel håll. Jag kunde inte höra havet längre. Fan. Hoppas jag hittade tillbaka.
Jag tog upp min iPhone, som konstigt nog fortfarande hade täckning, och kollade på GPS:n. Jag var som tur var inte för långt bort från kusten, bara några hundra meter. Så det var bara att vända om.
Jag frös - det var verkligen kallt. Och jag hade bara en tunn jacka på mig. Ingen halsduk, ingen mössa, inga vantar. jag stoppade in mina frusna fingrar innanför tröjan och rös till när den kalla huden nuddade mina mage.
Efter en halvtimme hade jag fortfarande inte kommit fram, och jag började bli orolig. Hade jag verkligen gått rätt. Jag började ropa igen.
"-Eric!" Jag fick inget svar.
"-Eric!!" Han kanske inte ens var här. Jag kände hoppet sjunka. Sen, plötsligt, hörde jag havets brusande igen.
Jag riktigt kände hur mitt humör steg uppåt, och jag börja småspringa genom skogen. Vilket inte var alldeles för lätt i den decimeterdjupa snön.
Plötsligt lyste ett starkt sken upp den mörka natthimlen. Jag kollade överraskat uppåt.
Ett stjärnfall.
Jag förundrades över det. Jag kom ihåg att pappa en gång, när jag var liten, hade varit ute med mig en vinternatt och kollat på stjärnorna, och vi hade sett ett flygplan som flög över natthimlen. Jag hade frågat om det var ett stjärnfall, men han hade berättat att något sånt ser man bara en gång i livet.
När jag nu såg den här stjärnan, som lämnade sin plats på natthimlen för gott, trodde jag honom.
Och jag förstod precis.
Det måste ha varit min stjärna.
Jag blundade. Och önskade.
*
Havets brusande kom allt närmare. Och träden var inte lika täta länge. Det måste vara här. Jag kände bara på mig det. Om han var här nånstans, så var han här.
Jag föste undan de sista grenarna, tog ett steg framåt, och sen stod jag där.
Jag såg Östersjöns mörka vatten, och himlen som verkade ta upp hela världen runt om kring mig. Jag såg snön som glittrade på de kala klipporna. Såg små granar som hade tagit sig upp genom små sprickor mellan stenarna.
Men det jag framför allt såg var honom.
Det var han.
Det kändes som om jag hade varit ifrån honom i tusentals år. Jag saknade honom. Så himla mycket. Och här var han.
Jag kände lyckan sprida sig i hela kroppen, och här mungiporna drogs uppåt. Jag tog ett djupt andetag, och började springa över den hala klippan.
"-Eric!!"
Sådärja;D Det här blir sista "bara-Wanja-kapitlet" då, för Nina kommer hem ikväll:) ååh, har saknat henne!! Aja, tack för alla söta kommentarer!! Ni är så sjukt bäst!!! LoveYa/Wanja♥
Plötsligt såg jag nåt som överraskade mig.
Ett stjärnfall.
Så ovanligt, men ändå så självklart. Och nu förstod jag precis.
Det måste ha varit min stjärna.
Milenas perspektiv:
Det började redan bli mörkt. Jag hade gått runt kanske i en kvart och ropat, innan jag kom på att jag var på väg åt fel håll. Jag kunde inte höra havet längre. Fan. Hoppas jag hittade tillbaka.
Jag tog upp min iPhone, som konstigt nog fortfarande hade täckning, och kollade på GPS:n. Jag var som tur var inte för långt bort från kusten, bara några hundra meter. Så det var bara att vända om.
Jag frös - det var verkligen kallt. Och jag hade bara en tunn jacka på mig. Ingen halsduk, ingen mössa, inga vantar. jag stoppade in mina frusna fingrar innanför tröjan och rös till när den kalla huden nuddade mina mage.
Efter en halvtimme hade jag fortfarande inte kommit fram, och jag började bli orolig. Hade jag verkligen gått rätt. Jag började ropa igen.
"-Eric!" Jag fick inget svar.
"-Eric!!" Han kanske inte ens var här. Jag kände hoppet sjunka. Sen, plötsligt, hörde jag havets brusande igen.
Jag riktigt kände hur mitt humör steg uppåt, och jag börja småspringa genom skogen. Vilket inte var alldeles för lätt i den decimeterdjupa snön.
Plötsligt lyste ett starkt sken upp den mörka natthimlen. Jag kollade överraskat uppåt.
Ett stjärnfall.
Jag förundrades över det. Jag kom ihåg att pappa en gång, när jag var liten, hade varit ute med mig en vinternatt och kollat på stjärnorna, och vi hade sett ett flygplan som flög över natthimlen. Jag hade frågat om det var ett stjärnfall, men han hade berättat att något sånt ser man bara en gång i livet.
När jag nu såg den här stjärnan, som lämnade sin plats på natthimlen för gott, trodde jag honom.
Och jag förstod precis.
Det måste ha varit min stjärna.
Jag blundade. Och önskade.
*
Havets brusande kom allt närmare. Och träden var inte lika täta länge. Det måste vara här. Jag kände bara på mig det. Om han var här nånstans, så var han här.
Jag föste undan de sista grenarna, tog ett steg framåt, och sen stod jag där.
Jag såg Östersjöns mörka vatten, och himlen som verkade ta upp hela världen runt om kring mig. Jag såg snön som glittrade på de kala klipporna. Såg små granar som hade tagit sig upp genom små sprickor mellan stenarna.
Men det jag framför allt såg var honom.
Det var han.
Det kändes som om jag hade varit ifrån honom i tusentals år. Jag saknade honom. Så himla mycket. Och här var han.
Jag kände lyckan sprida sig i hela kroppen, och här mungiporna drogs uppåt. Jag tog ett djupt andetag, och började springa över den hala klippan.
"-Eric!!"
Sådärja;D Det här blir sista "bara-Wanja-kapitlet" då, för Nina kommer hem ikväll:) ååh, har saknat henne!! Aja, tack för alla söta kommentarer!! Ni är så sjukt bäst!!! LoveYa/Wanja♥
Svar på kommentar.
Tack så mycket - det värmer/Wanja
At the Break of Dawn...♥ - Kapitel 25
Jag älskade ju Mil. Så varför behövde det vara så här?
Det förstod jag inte.
Jag kollade ut mot havs igen.
Varför?
Milenas perspektiv:
Jag stod där en lång stund utan att gör nånting. Visste inte. Kunde inte. Ville inte.
Jag vaknade först upp ur transen när Iphonen gled ur min hand. Jag såg den liksom flyga genom luften i slowmotion, och några tusendels sekunder senare slå i golvet.
"-AAAH!!" Fan om den hade gått sönder. Jag tog upp den, och pustade ut när jag inte såg mer än en pytteliten spricka. Jag tryckte försiktigt på mittenknappen för att se om den funkade.
Det gjorde den.
En bild på Eric kom upp som bakgrundsbild. Vilket fick tårarna börja rinna igen. Jag försökte tänka var han kunde ha tagit vägen.
Var?
Plötsligt kom jag att tänka på det.
Ja. Perfekt.
När jag, för några månader sen, hade jobbat på ICA, hade jag en kväll blivit kidnappad på väg hem. Jag rös faktiskt inte ens av tanken, som vilken normal människa som helst hade gjort. Men inte jag. Det kändes liksom som en helt annan tid.
Men iallafall. Eric hade hittat mig med hjälp av sin iPhone. Vi hade liksom kopplat ihop de. Eric hade förstås behövt skaffa en ny, eftersom hans förra troligen låg på havets botten nånstans. Men vi hade ändå hunnit koppla ihop de. Vilket jag var sjukt tacksam för nu.
Jag klickade ivrigt fram appen "Find iPhone", och tryckte på Erics symbol. Den laddade. Laddade. Laddade.
Plötsligt dök en liten blå prick upp på kartan. Jag stelnade till. Herregud. Den blinkade flera hundra kilometer bort. Den kunde väl inte mena allvar? Tänk om iPhonen visade fel? Jag fick chansa.
Det var ingen tvekan om vad jag skulle göra. Jag slog snabbt telefonnumret till närmsta taxi, och beställde en att komma så fort som möjligt.
*
Efter en lång taxitur - jag hade inte kollat på klockan men skulle uppskatta den på över tre timmar - klev jag tillslut ur bilen och stod precis på den punkt där jag några timmar tidigare hade sett den lilla blå pricken blinka. Och det gjorde den fortfarande. Som tur var hade jag täckning.
Taxiföraren hade varit missnöjd med den långa sträckan, men när jag hade stuckit fyra tusenlappar i handen på honom tvekade han inte en sekund. Nu såg jag honom köra iväg, och lämna mig ensam, här.
Och jag hade inte ägnat en enda tanke åt hur jag skulle komma hem.
Om inte Eric var här skulle det vara kört för min del. Men ärligt talat brydde jag mig egentligen inte om det, om jag skulle bli kvar här alltså.
Jag ville bara till Eric.
Det var det enda som betydde någonting.
Jag kände tårarna rinna nerför mina kinder, men torkade snabbt bort de. Jag bet ihop.
Jag måste hitta honom.
Men var kunde han vara? Överallt såg jag bara skog, förutom den lilla skogsväg jag hade kommit hit på. Österifrån hörde jag något som brusade. Vatten? Jag kollade på iPhonens karta. Yes. Havet.
Jag vet inte hu jag kunde veta det, men jag kände på mig att han var där. Vid havet. Jag bara kände det.
Jag tog ett djupt andetag, medan tårarna fortfarande strömmade nerför mina kinder. Jag tog ett steg ut i skogen.
Nu eller aldrig.
*
Erics perspektiv:
Det hade redan blivit mörkt för länge sen, och jag frös, där jag satt på den snötäckta klippan. Det kändes som om mitt ansikte skulle frysa till is när som helst, nedblött av alla tårar - som fortfarande rann.
"-Eric!!" Jag kunde fortfarande höra hennes röst. Jag stoppade ner händerna i byxfickorna, för att värma mig. Det funkade inte särskilt bra. Jag huttrade.
Men vad skulle jag göra? Jag kunde knappast bara åka hem och låtsas som om ingenting.
"-Eric!!" Jag försökte stänga ute rösten ur min hjärna. Men det gick inte. Den var alldeles för verklig, hon skulle rent av ha kunnat vara här i närheten. Jag fick ur mig en uppgiven, suckande snyftning, och drog upp knäna mot hakan.
Varför måste livet vara så svårt?
"-Eric!" Jag försökte än en gång stänga ute den underbara rösten som plågade mig.
"-Eric!!!" Nä. Jag skakade på huvudet. Det kunde inte vara min hjärna som gjorde de verkliga ljuden. Det lät nästan som om... rösten skulle komma från alldeles nära. Jag spetsade öronen och lyssnade.
Jo.
Jag hade faktiskt rätt.
Nu hörde jag rösten alldeles tydligt. Och den kom närmare och närmare.
Det kunde inte vara sant. Kunde hon verkligen ha tagit sig ända hit? Och skulle hon ha gjort det? Jag tvivlade på det.
Men vem annars.
Jag kämpade mot lusten att resa mig upp och gå efter.
Så jag satt kvar.
Och kollade upp på den nattsvarta himlen. Såg stjärnorna.
Plötsligt såg jag nåt som överraskade mig.
Ett stjärnfall.
Så ovanligt, men ändå så självklart. Och nu förstod jag precis.
Det måste ha varit min stjärna.
Gråter seriöst nu! Kanske lite konstigt om man själv har skrivit, men ändå. Jag står inte ut!! KOMMENTERA!! Kram! LoveYa♥/Wanja!
