"-Kom" Sa jag, tog hans hand, log mot mamma, pappa och Marlene som log tillbaka - och snart var vi på väg upp för trappan till en lite mer avsides plats.

---

Vi gick raka vägen in i mitt rum och Eric drog igen dörren efter oss. Vi brydde oss inte om att låsa. Så fort han hade vänt sig om tog jag tag i hans skjorta och drog jag ner honom på det lila överkastet, som jag hade haft så länge jag kunde minnas. Men det la jag inte särskilt mycket uppmärksamhet på nu.

Eric skrattade när han ramlade över mig. Han tog emot sig med händerna placerade brevid mina axlar, för att inte trycka ner mig i madrassen. Han log mot mig.


"-Försöker du kidnappa mig eller?" Jag skrattade och blåste håret ur ansiktet på honom, innan jag drog ner honom över mig helt. Sen viskade jag:


"-Kanske det."


Han skrattade och strök en hårslinga ur mitt ansikte. Sen kollade han rakt in i mina ögon.


"-Du... Du vet väl att du är helt underbar?" Hans ögon glittrade, och jag kunde inte förneka någonting.


"-Det enda jag vet är att du är det." Han skrattade.


"-Nåja..." Han log kaxigt. "-Inte så lätt att avgöra kanske. Du kanske är lite sjuk? Jag borde nog bota dig."


Han sänkte sitt huvud, och i nästa sekund smälte mina läppar ihop med hans. Jag flätade in fingrarna i hans silkesmjuka hår, som trots det kraftiga snöfallet - som försörde min frisyr - såg sjukt sexigt ut. Jag drog handen genom håret på honom, så att det stod rakt upp.

Han var så snygg.

Visserligen hade jag alltid tyckt att det inte var bra att vara för ytlig, men när jag såg Eric kunde jag inte låta bli att tänka så. Det var omöjligt att INTE lägga märke till det. Istället för att tänka efter mer över det, drog jag än en gång ner hans ansikte mot mitt.

Och släppte allt annat runt omkring mig.


*

Strax efter tolv på kvällen hade vi efter en underbar middag sagt hejdå till Marlene, mamma och pappa. Marlene skulle ett par nätter få låna mitt gamla rum när hon var i Stockholm. Mina föräldrar erbjöd det henne, eftersom de tyckte att de ändå hade så mycket plats - och det passade Marlene utmärkt. Hon kom redan bra överenns med mina föräldrar. Det var inte så dumt att ha lägenheten för oss själva det heller ...

Vi gick ut i snöovädret utanför. En kall vind fick mig att rysa, jag tog Eric's hand, och vi började gå hemmåt. Vi hade för omväxligt promenerat istället för att ta bilen. Jag ångrade mig en smula när jag tänkte på ungdomarna som brukade gå runt i området - men ändrade snabbt i mina tankar när jag kom på att det faktiskt var julafton. Inte änns ungdomarna utan liv brukade gå runt på gatorna här på julafton, då ville nittionio komma nio procent nog sitta hemma och äta pepparkakor. 

När vi sneddade förbi Ica var det helt mörkt där inne förrutom en liten ljusstake i personalrummet, och utanför låg endast en ensam gubbe på en bänk och snarkade. Jag tyckte synd om honom, även om han var ytterligare en av alla som la alla socialbidrag och sådant på cigaretter och alkohol. På självaste julafton var det svårt att inte tycka synd om de människorna. Jag kände efter i min ficka där jag hittade två hundralappar.

"-Får jag fråga dig vad du gjorde?" Skrattade Eric och såg på mig oförstående.

"-Fick skuldkänslor ... Han kan behöva ett litet bidrag" Log jag och sträckte på mig för att kyssa honom snabbt innan vi gick vidare.

"-Milena, du är nästan för snäll ibland .." Suckade han och tog emot min kyss.

Jag såg det lysa från vårt vardagsrummsfönster hundra meter bortifrån. Jag kisade genom snön och koncenterade mig kanske lite för mycket för att se genom snön, att jag rätt som det var halkade. Rakt in i en snödriva.

Eric sträckte mig handen, men han kunde inte heller hålla sig för skratt. Jag såg förnärmat på honom, och när han skulle hjälpa mig upp drog jag istället ner honom i snödrivan. Jag kysste skrattande honom, och vi hann bli ordentligt snöiga innan vi var på fötter igen.

"-Vad var det där bra för?" Skrattade Eric och lade armen om min midja.

"-Skyll dig själv att du skrattade" Log jag och han kysste mig mjukt i snövirvlet. Hela livet kändes så underbart.