Den halvstora julgranen var smyckad med mörkröda julgranskulor, små änglar i glas och en en strålande guldfärgad stjärna i toppen. Röda stearinljus var fastklämmda i grenarna och tomeblossen var också redo att tändas. Pappa tände en pappstjärna i fönstret som lyste upp vardagsrummet.
"-Har ni levande ljus?" Eric tog min hand. Just det. Det var nog inte många nu för tiden som hade det. För stor brandrisk antagligen, men så länge jag minns hade vi haft det - jag var inte så mycket för alla de konstgjorda blinkande sakerna som prydde de flesta svenskars julgranar.
"-Mm" Sa jag som svar, lutade mitt huvud mot Eric's axel och såg på den vackra granen och det mysiga ljuset stjärnan i fönstret spred ut över rummet. Julstämmning.
"-Vad mysigt" Fick jag som svar.
Under julgranen lång flera julklappar i grönt, guldigt och rött omslagspapper. Jag gick ut i hallen för att hämta påsen med våra, för att lägga dom under granen brevid de andra. När jag la de fyra klapparna jag hade under granen kände jag att jag kanske inte borde valt det färglada tomtepappret. Det matchade inte de andra presenterna så väl. Jag skrattade till för mig själv.
"-Vad?" Log Eric och satte sig brevid mig på golvet för att lägga ut sina perfekt inslagda paket under granen.
"-Tycker bara mitt paketpappersval var lite udda" Skrattade jag och la prydligt mina paket brevid de andra. Det allra minsta gömde jag närmast julgransfoten - för att det skulle sparas till sist.
*
Klockan tre satt vi alla framför TV:n i vardagsrummet. Jag, Eric, Marlene och mina föräldrar. På något sätt kändes det nästan lite komiskt. Vi var alla vuxna - men Jul Kalleanka var ju trots allt en tradition. En mysig tradition. Eric satt brevid mig med armen runt mig, och pappa med armen runt mamma. Jag undrade om Marlene inte kände sig lite ensam ... Jag hade aldrig frågat varför Marlene och Whalid, Eric's pappa, skilt sig. Marlene verkade i alla fall glad, som alltid, och log mot mig.
När de sista tonerna i "ser du stjärnan i det blå" hade sjungits och Calle Moreaus, årets 'julvärd', önskat god jul gick pappa för att hitta ett paket tändstickor att tända ljusen i granen med. Jag kände mig så lycklig.
Nu låg också 3 vita paket med lila- och rosa- varvade hjärtan under granen. Det var ganska många paket nu. Jag kände hur nyfikenheten spred sig i mig. Dels för att öppna paketen som var till mig till mig förståds, men också för att se de andras reaktioner när de öppnade paketen från mig. Jag hade alltid varit sånn. Tyckt lika mycket om att ge som att få, om inte mer.
När vi kollat en stund på den lysande granen och tomteblossen slutat glittra gick jag för att hämta ett första paket. Jag kröp fram till granen och valde ett stort, mjukt, vitt, men hjärtan. Antaglien från Marlene.
"-Till Antita och Christian" Läste jag högtidligt och räckte paketet till mina föräldrar som såg log brett. Marlene var så snäll. Ge paket till några hon knappt kände. Det visade sig vara en bordsduk med guldbroderier längs kanterna. Jag visste att dessa var dyra.
Efter kramar och flera tack, fortsatte presentutdelningen. Av mina föräldrar fick jag en sångkurs som jag så länge önskat mig, och av Marlene fick jag en underbar klänning i ett marinblått tyg.
"-Jag tror den passar på dig" Log hon och jag tackade henne tusen gånger och sa att jag skulle annvända den mycket, även om jag inte var så mycket för klänningar, vardagligt.
Tillslut återstod det bara två paket. Mitt - till Eric. Och Eric's - till mig.
"-Milena" Läste Pappa på ett litet grönt paket med brett, rött band och räckte det till mig. Jag kunde knappt hålla mig för att få veta vad det var.
Försiktigt drog jag loss bandet och fingrade upp pappret utan att göra sönder det. Det var en sammetsklädd ask. Jag sneglade på Eric som log brett innan jag öppnade asken. Jag blev helt förstummad. Det var ett armband. I silver, med små berlocker i form av hjärtan. Jag tog upp det från asken och såg på det utan att få fram ett ord. I varje litet hjärta var en lysande diamant innvänd och på baksidan var små ord inristade.
"-Jag vet inte vad jag ska säga, Eric. Tack. Tack så himla mycket" Jag slängde mig om halsen på honom och han kramade om mig. Utan att någon mer än jag hörde viskade han i mitt öra: "Resten av presenterna får du senare". Jag log och ett skratt slank upp ur min hals. "Du med". Han skrattade och kramade mig hårt. Självklart hade vi inte kunnat låta bli att köpa fler presenter. Självklart inte. Jag log för mig själv, släppte honom och gick för att hämta det allra sista paketet. Mina föräldrar och Marlene log lyckligt.
"-Det är till dig" Log jag och gav paketet till Eric.
Han öppnade försiktigt paketet med de färglada tomtarna. Jag såg att han döljde ett skratt, och jag log.
"-Som kompletering, för allt som hänt" Log jag när han öppnat den silverfärgade asken med de två ringarna i guld. Hela han strålade i ett leende och han läste tyst vad som stod innuti ringarna med snirklig text. 'För alltid'.
När han trätt på den ena ringen brevid den andra på mitt finger, och jag trätt på honom den andra, log han och kysste mig mjukt.
"-Jag älskar dig" Viskade han, inte allt för högt, när mitt ansikte och hans underbara andedräkt strömmade över mig.
"-Kom" Sa jag, tog hans hand, log mot mamma, pappa och Marlene som log tillbaka - och snart var vi på väg upp för trappan till en lite mer avsides plats.