Jag satt och kollade ut över vattnet.


Ljusen som jag hade tänt på stranden brann fortfarande. Men jag var lite orolig för att de skulle ha brunnit ut innan Eric kom.

Om han nu kom. När jag tänkte efter så var det faktiskt ganska liten chans. Hade hans ens kommit på vad han skulle göra?

Jodå. Eric var smart. Men frågan var om han förstod, och om han verkligen skulle komma hit när han förstod att det var jag?


Emelie och Martin hade följt med mig hit - i Emelies bil - , lämnat mig här och sen åkt tillbaka till stan för att placera ut kuverten.

Och nu satt jag alltså här och väntade. Hoppades att Martins plan hade funkat. Jag kollade ut över det kalla vattnet.

Jag kom ihåg den där gången i somras, när Eric hade tagit med mig hit. Jag tror det bara var några dagar efter konserten på grönan... Vi hade kört hit med bilen, lagt oss ner i gräset. Picknickat. Det hade varit så otroligt för mig. Det var liksom något som "never happens". Men det gjorde det. Och det var det som hade lett till att.. det var som det var nu. Fast precis just nu var det väl kanske inte utmärkt...

Jag ville bara att allt skulle bli som det hade varit. Underbart. Vackert. Kärleksfullt. Fjärilarna fladdrade i min mage när jag tänkte på hur vi hade haft det. Hur vi fortfarande skulle kunna ha det, få det. Det ledde återigen mina tankar till sommardagen för flera månader sen.

Det var ett fint minne. Jag kunde precis höra fåglarna kvittra och höra Erics glada röst när jag blundade och mindes, fast utan solen, fåglarna och framförallt, Eric, såg platsen så mycket dystrare ut. Det kändes som en annan tidsepisod av mitt liv.


Jag vände blicken mot havet igen.


Och väntade.



Erics perspektiv:

Jag kunde redan se henne på långt håll. Hennes hår blåste i vinden. Jag stannade upp.


Det var hon som hade gjort allt. Med kuverten.


Jag kände hur mina ben blev svaga. Och hur jag fick en klump i halsen. Hade hon gjort allt det här? För mig? Jag började gå. Hon verkade inte höra mig.


Jag stannade några meter bakom henne och mönstrade hennes ryggtavla.


Vad vacker hon var.


Jag råkade få en skymt förbi henne. Och såg. Såg. Hon hade ställt upp värmeljus, i ett stort hjärta. Mitt inne i hjärtat hade hon dukat upp fint med duk, mat och dryck. Det måste ha gått åt flera hundra ljus... Jag blev rörd.

Hade hon verkligen gjort allt det här bara för mig? Tagit sig ändå ut hit? Här, i mörkret? Sen märkte jag var vi var.


Hon hade verkligen valt ut den rätta platsen. Jag mindes. Mindes hur jag hade tagit med henne ut hit, hur vi hade picknickat. Vi hade knappt känt varandra än då, men jag kom precis ihåg hur underbart det hade känts. Hur det hade känts. Och jag kom ihåg, att jag hade önskat att hon skulle bli min. Jag återvände till verkligheten. Och såg igen. Jag blev rörd.


Visade inte det här att hon älskade mig? Att hon verkligen älskade mig, på riktigt? Om något, så var det det här.



Efter lång tid av smärta, olycklighet och sorg, var jag äntligen beredd att förlåta henne. Jag hoppades verkligen att hon var beredd att förlåta mig...


Jag gick fram, och tog utan ett ljud hennes hand. Hon ryckte till, verkade inte ha märkt av alls att jag hade kommit. Sen kollade hon upp på mig. Och jag såg. Såg hur hennes mun sakta sprack upp i ett leende. Ett leende så underbart strålande som tusen solar... Nä, underbarare. Hon såg in i mina ögon.


"-Du kom." Jag kände lyckan sprida sig när jag hörde hennes ord.


"-Ja." Jag kände hur mina mungipor drogs upp i ett leende, utan att jag behövde göra nånting. De gjorde det av sig själva. Det kändes underbart. Som om livslusten hade återvänt till min kropp.


"-Jag har saknat dig." Det fanns inget mer att säga. Tårar rann nerför hennes kinder.


Utan att tveka kupade jag händerna runt hennes ansikte. Och drog henne försiktigt närmare mig. Precis innan våra läppar nuddade varandra, kollade jag henne djupt i ögonen, och viskade.


"-Och jag har saknat dig. Du skulle bara ana hur mycket."


Sen lät jag min läppar beröra hennes. Jag kysste henne, som om jag var rädd att hon plötsligt skulle gå upp i rök, plötsligt försvinna ur min famn. Jag kysste bort tårarna som rann nerför hennes kinder.


"-Jag älskar dig."


Som svar kröp hon in i min famn och lät sig omslutas av mina armar. Jag kramade om henne, ville aldrig mer släppa henne.



Och jag visste, att jag var hemma.

---

Äntligen! Blev inte riktigt som ni trodde kanske, men det blir det ju inte alltid jämt! Puss iaf, ni är så himla underbara. Vi älskar er!! LoveYa/Wanja♥