At the Break of Dawn...♥ - Kapitel 30

"-Eric, jag älskar dig mer än allt annat, lämna mig inte" Jag gömde mitt ansikte i händerna och ville inte se på hans underbara ansikte. Om jag förlorade Eric så skulle inget betyda någon längre. När han just kommit tillbaka, fick han inte gå. Även om jag gjort så stora misstag ... Han fick inte gå ... Tårarna rann i floder.

"-Jag kommer aldrig sluta älska dig Milena ... aldrig" Han kysste mitt hår.

"-Även om jag ibland önskade jag kunde" Viskade han känslolöst, och innan jag ens hunnit tänka igenom hans ord hade han lämnat rummet.

---

Jag satt på i den kalla hamnen med benen dinglande en bit från vattnet. Tårarna frös till på mina kinder och frosten på marken trängde igenom de tunna jeansen. Jag visste inte vart jag skulle ta vägen. Jag ville bara att allt skulle bli bra.

Eric var på en undersökning hos läkaren. Han hade ju inte riktigt tagit igen sig sedan tiden på ön. Han skulle dessutom träffa teamet. Eric hade knappt pratat med mig sedan morgonen då jag försökt förklara, men antagligen hade han inte så mycket att säga. Kunde han ge mig en chans till, så skulle jag göra allt, för att få honom att inse hur mycket han betydde för mig. Jag skulle göra allt, för att få den chansen.

Jag blickade ut över det kalla vattnet, och såg en båt lämna hamnen en bit bort. Jag hörde människor skratta och le, krama varandra. Jag saknade allt det där. Jag hade nått den gräns då Eric fick överväga om han skulle lämna mig eller stanna. Jag hade uppfyllt min värsta mardröm. För tänk om han valde att gå? Vattnet såg kallt, djupt och mörkt ut. Vad skulle hände om jag bara hoppade? Då skulle jag få slippa allt ... Släppa se honom välja. Salta tårar rann ner för mina kinder. Jag frös i den kalla jackan. Kände mig så hjälplös.

Jag hade inte pratat med mina föräldrar eller vänner på flera dagar. De trodde väll att jag var lycklig nu. Eric var här ju. Ingen hade ringt mig eller skickat ett sms om artikeln om Joel. Det förvånade mig lite ... Men varför skulle dom bry sig? Jag hade ignorerat alla utan att ta emot någon hjälp alls, i flera veckor ... Jag hade varit så dum.

Jag satt gråtande i kajen när jag kände en hand på min axel. Vem ..?

"-Hej, sitter du här?" Jag hörde Emelies mjuka röst tyst viska orden när hon satte sig brevid mig. Emelie!? Jag hade nästan lust att skrika, men föll bara tyst gråtande i hennes armar. På så, så länge hade jag inte hört något från henne - sedan hon avslöjat mig och Eric på flygplatsen hade jag inte velat förlåta henne. Men nu. Nu behövde jag henne som allra mest.

"-Emelie" Grät jag och hon strök mig bara över ryggen.

"-Det är okej gumman ... gråt" Sa hon tyst, tog av sig sin tjocka jacka, och la den över mina axlar. Jag hade saknat henne så mycket. Hur mycket insåg jag först nu. Jag hade saknat hennes röst. Hennes doft. Hennes snälla ord. Jag hade vänt om allt det positiva till negativt efter att hon svikit mig.

Jag berättade. Från början till slut. Hon nickade mest och lade till några tröstande ord. Jag berättade om hur det låg till med Eric och vi satt där i en lång stund av tystnad. Antaglien tyckte båda det kändes lite ovant att vara i varandras närhet igen. Men det kändes så bra att ha någon nära, när jag var så ledsen som jag var nu.

"-Ska vi ... gå någonstanns?" Sa jag efter en stund och torkade bort några tårar med baksidan av handen. Hon tog fram ett paket näsdukar ur handväskan, ställde sig upp och sträckte handen till mig, för att hjälpa mig upp.

"-Jag vet några som garanterat vill träffa dig ... och hjälpa till med allt det här" Emilie log.

"-Vilka?" Sa jag, fortfarande snyftande, och vi började gå längs hamnen.

"-Kom, vi går till bilen" Emelie krokade i min arm.

"-Bilen? Klarade du körkortsprovet?" Jag fick ur mig ett leende, även om jag fortfarande grät tyst innuti. Hon nickade bara.

"-Grattis ..." Sa jag och hon log brett.

"-Jag har saknat dig så mycket" Viskade hon och kramade om mig medan vi gick.

"-Jag har saknat dig också Emelie ... Så jävla mycket"

*

Vi satt i den ljusblå volvon och Emelie körde genom Stockholm.

"-Vart ska vi?" Sa jag tillslut, när jag lyckats undvika att fråga i nästan tio minuter.

"-Martin" Log hon och såg på vägen.

"-Resten är också där idag" Lade hon till och kastade en snabb blick på mig. Jag visste inte vad jag skulle svara utan log bara brett, och kände att det skulle fixa sig. Med mina vänner skulle jag klara det här, de visste alltid råd. De var bara de som kunde hjälpa mig nu.

*

När jag klev ur bilen utanför Martins hus och såg Thea och Gustav skratta i köket kände jag hopp tändas. Innan jag hunnit fram till dörren stod alla fyra där. Thea, Frida, Gustav och Martin, beredda för att krama mig. Det kändes som det varit så länge sedan jag känt mig så älskad och så efterlängtad.

"-Hur mår du?" Efter många kramar ställde Frida mig frågan - antagligen såg jag lite halvpigg ut efter alla tårar.

"-Ehm ... inte vidare bra" Jag slog mig ner i soffan brevid Martin.

"-Eric är väll ... tillbaka?" Undrade Thea och såg på mig med medlidande i rösten.

"-Mm" Jag kände hur tårarna var på väg. Igen.

"-Har ni inte läst om..?" Emelie satte sig brevid mig och lade armen om mig. De andra nickade. Emelie förklarade snabbt om Eric, för hon såg att jag var nära gråt.

*

"-Fan vad jag har saknat dig" Gustav böjde sig plötsligt ner för att krama mig. Så pass kort som jag var. Vi stod alla i köket med varsinn kaffekopp i handen. De var alla överänns om att på något sett komma på hur de skulle hjälpa mig ... - Med Eric. Jag visste inte om det var någon bra idé, men det var ingen chans att säga emot.

"-Skattjakt ... typ" Sa Martin plötsligt men bestämmt. De andra såg frågande på hans finurliga min.

"-Öh... vad menar du?" Skrattade Thea lite ironiskt.

"-Kom" Ingen förstod mycket, men var snart påväg efter honom uppför trappan.

---

Kände att kapitlet blev lite skumt ... Hoppas det är okej ändå! ♥ Alltid glad över kommentarer :D Ni är bäst ska ni veta..! /Nina

Ni är ju alltid lika bra vad ni änn skriver!!! <3

håller med Marre!!!

SKIT BRA! :') GRÅTER<33

Men ni är väldigt begåvade<33

KJAM!

Skit bra! <3

Jätte bra!!!!!!

Jättebra!!! :)

Hur lyckas ni få det så bra, kapitel efter kapitel? Super bra, lika spännande denna gång:) längtar tills nästa:)

lika bra som alltid!!! älskar er!

OMG! <3<3<3<3 :* Nej det blev inte ALLS skumt, skitbra! MER! <3<3 Love you!

Jätte braaa! :D <3

Längtar efter nästa! <3 Längtar efter nästa! <3 Längtar efter nästa! <3 Längtar efter nästa! <3 Längtar efter nästa! <3 Längtar efter nästa! <3 Längtar efter nästa! <3 Längtar efter nästa! <3 Längtar efter nästa! <3 Längtar efter nästa! <3