"-Att Eric Saade spökar i Stockholm" Skrattade Eric lite ironiskt, tog min ena hand, och styrde ut på Stockholms gator med den andra.

---

Det var inte så läskigt som jag trodde hos den där psykologen. Det var en ung kvinna, kanske i trettioårsåldern, som tog emot mig. Hon ställde en hel del massa olika frågor, dels om hur allting kändes, men faktiskt också såna som jag inte hade väntat mig. Typ om jag tyckte om mitt hår och sånt. Knäppt. Fast det funkade. Det kändes liksom bra att bara prata med nån som hon.

Jag hade frågat om Eric fick följa med in, men psykologen tyckte att det skulle vara bättre om han väntade utanför. Först hade jag blivit lite smått irriterad. Men när vi hade pratat en stund förstod jag henne bättre. Det var nog bra om jag fick göra mig av med mina tankar utan att hela tiden tänka på att jag kunde säga något fel. Psykologen kände mig ju inte, så där spelade det egentligen ingen roll vad jag sa.

Men en sak var jag noga med. Inte ett enda ord om Joel. Och det var nog på grund av den lilla, fruktansvärda saken som gjorde att jag fortfarande hade en liten klump i magen när vi var klara. För det här gången. Men jag kunde bara inte berätta om honom. Jag kunde bara inte.



*



När jag kom ut i väntesalen satt Eric och läste en tidning, och märkte inte riktigt ens när jag kom in. Han verkade väldigt försjunken i tidningen, och jag såg hur han rynkade pannan eller höjde på ögonbrynen ibland allt eftersom han läste. Jag log för mig själv. Han var så himla söt. Humöret i mig steg från noll till hundratusen på bara en sekund. Jag gick fram till honom och satte mig brevid honom. Han kollad förvånat upp, och log när han såg att det var jag. Jag såg hans mungipor dras uppåt, och fjärilarna fladdrade till i min mage.


"-Hur gick det?" Han smekte mig över kinden.


"-Bra." Jag blundade och njöt av hans beröring. Han skrattade, och jag la till


"-Fast jag ska dit nästa vecka igen. För att följa upp behandlingen." Jag kände hur han nickade, även fast jag hade ögonen slutna.


"-Men du..." Jag kände hans andedräkt nära mig, och kände plötsligt en outhärdlig stark lust att bara dra honom intill mig. Tätt intill mig. Men precis när jag trodde att jag skulle få känna hans mjuka läppar mot min panna, sa han:


"-Ska vi gå?" Jag öppnade besviket ögonen. Han log mot mig, och sträckte sig efter min hand. Jag kände besvikelsen för hans avvisande skölja över mig. Men jag försökte le och tog hans hand.


"-Ja."



*



Så fort vi hade kommit utanför sjukhusets entrédörrar, tog Eric tag i mina axlar, och vände mig mot sig. Han kollade djupt in i mina ögon, och såg med allvarlig min på mig.


"-Förlåt. Men jag tänkte att det kunde vara artigt att inte gå för långt därinne. Pensionärer är ganska känsliga." Han skrattade. " Dessutom är det mycket mysigare här ute." Han log ett av sina underbaraste leenden.


Jag hann inte ens tänka, utan plötsligt hade Eric pressat sina läppar mot mina, och dragit mig tätt intill sig. Han hade flätat in sina fingrar i mitt hår, och jag blev helt överraskad. Han brukade inte ta för sig så här mycket. Men jag gillade det. Alldeles för mycket. Jag skrattade lyckligt, och kramade om honom, hårt. Jag sög åt mig hans mjuka, underbara läppar, och kysste dem.

Eric kände min reaktion, och flyttade sina händer till min bröstkorg, och lät de glida innanför jackan istället, så att hela hans kropp var pressad mot min. Varenda lilla millimeter. Ändå ville jag bara komma närmare honom.

Han kysste mig igen.


Jag kände snön under mina fötter. Men jag frös inte. Inte nu. Eric var ju här.

---

Förlåt för kort och fantasilöst kapitel nu... Men jag lovar att det blir bättre imorrn!!:D LoveYa/Wanja♥

---

Jag hittade några ägg och lite mjölk och rörde ihop pannkakor som jag stekte i en stekpanna jag inte rört på länge. Jag hade verkligen inte lagt någon tid eller energi alls på att laga mat de senaste veckorna... Det var synd, för jag tyckte det egentligen var ganska roligt.

När jag dukat bordet, tänt några ljus och frukosten var klar gick jag för att se om Eric var vaken. Klockan började närma sig halv tolv.

"-Eric" Sa jag tyst och satte mig på sängkanten och strök över hans panna.

"-Klockan är halv tolv" Jag log och såg på honom. Han var så söt när han sov.

"-Redan?" Plötsligt slog Eric upp ena ögat och sträckte lite på sig. Jag böjde mig ner och kysste hans mjuka läppar. Det var endast han som hade gåvan att ha bra andedräkt precis när man vaknar, han smakade alltid gott.

Efter en liten stund satt vi båda vid frukostbordet och Eric var imponerad över den 'lyxiga' frukosten.

"-Är så jävla trött på kokosnötter" Log Eric och tog en stor tugga pannkaka. Jag skrattade, även om den kanske inte var något att skratta åt.

"-Seriöst ... åt ni kokosnötter?" Eric hade berättat för mig om familjen som också hamnat på ön tidigare.

"-Vad skulle vi annars äta ... marinerade bältdjur?" Han skrattade smått.

"-Nej men ... det låter som typ värsta äventyrsfilmen du varit i, helt osannolikt!" Jag såg på honom och han nickade.

"-Sant ..." Han tog en sista tugga.

"-Du skulle kunna göra en film om ditt liv .." Mumlade jag.

"-Då skulle filmen handla om dig" Eric såg på mig och jag kände en värme innom mig.

"-Just det! Har läkartid halv ett ... De säger att jag kommer behöva en behandling för att återställas efter allt" Eric kastade en snabb blick mot klockan och var sedan snart på benen för att göra i ordning sig.

"-Just det! Ska jag följa med dig?" Jag började ställa ihop tallrikarna.

"-Om du har lust?" Sa han och jag nickade snabbt med ett leende.

*

När vi båda dushat och gjort iordning oss var vi snart på väg ut. Bilen stod orörd i garaget sedan Eric åkt.

"-Vad kommer alla säga som ser dig?" Mumlade jag när vi satt oss i bilen.

"-Att Eric Saade spökar i Stockholm" Skrattade Eric lite ironiskt, tog min ena hand, och styrde ut på Stockholms gator med den andra.

---

---

*

"-Nej!!!" Jag vaknade med ett ryck. Jag svettades och andades häftigt.

"-Älskling! Vakna! Du drömmer" Jag kände Erics händer runt mig och kände hur tryggheten långsamt kom tillbaka. Jag kurade ihop mig tätt intill honom.

"-Gå aldrig" Viskade jag mot hans bröstkorg och kramade honom hårt.

"-Jag lovar ..." Han smekte mig långsamt över håret.

"-Vad drömde du?" När han sa det kom drömmen tillbaka som ett starkt minne. Han hade bara gått och lämnat mig. Jag kände hur tårarna trängde sig fram, men försökte hålla dom inne.

"-Du ... Du lämnade mig" Fick jag tillslut ur mig och makade mig ännu närmare honom. Så nära jag bara kunde komma.

"-Jag lämnar dig aldrig ... Du är mitt allt" Viskade han mot mitt hår och slöt sina armar omkring mig.

*

När jag vaknade i sängen på morgonen och inte var ensam kände jag en innerlig glädje. Han var här. Hos mig. I nästan en månad hade jag varje morgon vaknat, och kännt smärta, sorg och saknad ... Men nu, känndes det som 'jag' var tillbaka - jag kännde bara kärlek och glädje när jag vaknade på morgonen, lust att upptäcka en ny dag, lust att leva. Det var som allt föll på plats igen när Eric var här. För han var mitt liv.

"-Sovit gott?" Jag kände Eric's andedräkt mot min hals.

"-Bättre än någonsinn ... i alla fall om man jämför med den senaste tiden" Mumlade jag. Jag försökte låsa ut den konstiga drömmen ur mina tankar ... jag hade tillräckligt mycket att tänka på. Jag visste ju att han aldrig skulle lämna mig ... eller? Jag kastade bort tanken och vände mig om så att jag kunde se Eric.

"-Och du?" Jag såg på honom och log.

"-Du ska bara ana hur skönt det är att sova i en riktig säng ..." Han log snett.

"-Mm" Mumlade jag tyst. Jag tänkte på Joels hårda madrass men sa som tur var ingenting.

"-Hur mår du egentligen?" Jag såg på honom. Han var så vacker som vanligt, men sår prydde hans ansikte och han var en aning magrare än han skulle vara ... Han såg ut att bli förvånad över min fråga.

"-Jag mår bra ... När jag är här hos dig" Sa han tillslut och kysste mig mjukt.

*

Gårdagens kväll hade innehållit mycket tårar och glädje ... Eric's mamma, pappa, Lina och flera av Eric's vänner hade kommit. Det hade varit så rörande, och jag hade gråtit en hel del själv. Dessutom hade Eric pratat med Thomas, som hade blivit utomordentligt lycklig, kan man säga ... Dock skulle Eric inte jobba på minst en vecka, och besöka sjukhuset idag  - tre veckor på ön hade tagit hårt på honom.

Jag kravlade mig upp ur sängen och sträckte på mig. Eric låg trött kvar i sängen.

"-Sov en stund till du! Jag gör frukost .." Jag ställde mig upp och log mot honom. Han log och blundade. Innan jag gick jag fram till honom och kysste honom.

"-Jag älskar dig" Viskade han leende, och innom ett par sekunder, hade han somnat om.

"-Mm" Viskade jag och kysste honom, för att han inte skulle märka min osäkerhet. Jag hade inte träffat någon annan. Nej. Joel räknades absolut inte "som någon ny". Mer som det värsta som hänt mig. Eric däremot, gjorde mitt liv värt att leva. Han var inte värd att bli ledsen bara för att jag 'träffat' Joel.

"-Jag älskar dig" Mumlade Eric mot mina läppar och jag fick tillbaka glädjen i mig.

"-Jag älskar dig mer än du någonsin kan ana" Svarade jag, släppte hans läppar för en sekund och fortsatte:

"-Jag vet inte vad jag hade gjort om du hade varit borta från mig en enda dag till" För det visste jag faktiskt inte. Jag hade antagligen tagit mitt liv eller något i den riktningen ... På tanke hur jag hade mått då jag kom in i lägenheten.

"-Men jag kom ju nu ... perfekt timing" Han log halvt mot mig och strök med handen över min kind.

"-Du skulle kommit tidigare" Slängde jag ur mig, för snabbt. Han såg på mig med orolig blick.

"-Jag hade alldelles glömt bort ... hur ... vad har du gjort hela tiden?" Han la armen om mig när han såg att tårar började tränga ur mina ögon igen.

"-Jag .. Jag har gråtit hela jävla tiden ... Jag hade tagit mitt liv om du varit borta en dag till. Jag behöver dig. Det är bara så.." Hulkade jag och tappade delar av orden.

"-Älskling ...." Eric tog mig i sin famn och smekte långsamt över min rygg.

"-Säg inte så ... Inte på grund av mig" Andades han i min nacke.

"-Men det är sant ... Innan Lina .. Innan hon tog sig in i min lägenhet gick jag inte ut på två veckor, Eric" Jag grät tyst och såg upp på honom. Han höll om mig och försökte lungna mig.

"-Det är okej nu ..."

Precis som jag nämnt Linas namn durrade min mobil till. Eric hade ju självklart inte någon ... Än. En bild på Lina kom upp på skärmen. Jag satte mig snabbt upp och fumlade med att klicka på den gröna 'svara'-knappen.

"-Hallå?" Jag försökte låta bli att låta för ledsen.

"-Milena!!" Snyftade hon och tog ett djupt andetag innan hon fortsatte:

"-Du har inte ringt eller svarat på flera dagar!! Vart är du?" Hon grät ljudligt. Oj. Shit. Just det. Ingen visste ju att Eric var här. Varför hade ingen ringt ...? Talat om? Jag såg på Eric som långsamt skakade på huvudet och bet sig i läppen. Hon skulle inte tro mig. Och flippa ur om jag gav luren till Eric. Jag hade ju behövt ett bra tag innan jag ens fattat, om jag nu gjorde det ...

"-Vadfan Milena!!" Skrek hon i luren så jag fick lov att hålla telefonen en bit från örat, och jag kände att jag var nära på att börja gråta igen. Jag var för känslig. Eric strök bara med handen längs min rygg.

"-Shh. Lyssna. Jag vet att varken kommer tro på mig eller lyssna, men du måste. För Eric har överlevt. Och han är här nu, med mig. Eric, din bror" Jag försökte prata lungt, men det var svårt.

"-Du är sjuk i huvdet!!! Han är död, fatta bara det, han kommer inte tillbaka! Försök inte att tro, för det går fan inte" Grät hon. Det hade varit väldigt, väldigt svårt för henne också den senaste tiden. Klart hon skulle ta det på det viset. Jag hoppade till och gav med blanka ögon luren till Eric och gråtande lutade mig bakåt i soffan med händerna för ansiktet.

"-Lina ... hej" Eric tog telefonen och svarade lungt, men jag såg att han också fick kämpa mot tårarna.

*

Det tog ett bra tag för Eric att lugna ner sin syster. Hon blev först helt förtvivlad, med sedan så glad som hon aldrig varit ... Jag undrade om det skulle bli så med alla Eric's vänner och familjemedlemmar ... Det kunde man behöva spendera mycket tid på.

"-Lina ringer mamma, och pappa ... De kommer hit" Han log och döljde tårarna.

"-Vad bra ..." Snyftade jag tyst och la mig i hans famn. Jag torkade bort en tår från Eric's kind.

"-Jag vet inte hur allt det här kommer att gå ... Alla tror att jag är död ... Jag kommer att framstå som ett spöke" Sa Eric och kramade min hand. Han log snett mot mig genom tårarna.

"-Det ordnar sig, älskling, det ordnar sig ... På något sätt fixar det sig. Vi gör det här tillsammans" Det var nu det var min tur att trösta honom. Han hade antagligen så många fler problem nu än jag någonsinn hade.

---

Hinner tyvärr inte skriva mer just nu! Hoppas ni inte tycker det går för trögt ... Vi vill dock bara spara lite på all spänning också! Ni är bäst!! Puss på er! //Nina ♥♥♥

Eftersom jag (Nina) kommer att åka bort en vecka (på torsdag) tänkte jag skriva så mycket jag bara hinner nu innan jag åker, kommer självklart ett kapitel ikväll! Wanja kommer dock skriva så mycket hon kan under veckan jag är borta, så ni blir inte utan kapitel :)

Tack så sjukt mycket för alla UNDERBARA kommentarer! Sluta aldrig kommentera som ni gör- Vi blir så himla glada och peppade ska ni veta ♥ Tack vare all bra respons får vi nya idéer och intresse att skriva! Tack!! Det är så kul att så många läser och kommenterar ...

Nu ska jag bara få klart kapitel 17, så kommer det upp här på bloggen innom en timme! Puss! ♥/Nina

"-Berätta" Grät jag, men han hann inte säga något innan jag kysste honom. Något jag saknat så mycket, och aldrig, aldrig trott jag skulle få göra igen.

---

Aldrig mer.
Aldrig mer ville jag släppa honom.
Aldrig nånsin.

Jag kramade om honom hårt, och lät mina läppar då och då nudda hans. Våra kyssar blandades med de salta tårarna som rann nerför våra kinder.

Jag ville aldrig mer släppa honom.

Jag vände upp ansiktet mot honom, och kollade rakt in i hans underbara, glittrande ögon, som jag hade saknat så himla mycket. När de såg in i mina, skickade de en stöt genom mig, och ännu en gång började tårarna rinna. Han strök med handen över min kind, och kysste bort några ytterligare tårar ur min ögonvrå, trots att även hans ögon var våta. Han slöt ögonen, och kramade om mig, hårt.

"-Jag kan fortfarande inte förstå att det verkligen är sant..." Man hörde hans lycka genom tårarna, och den sände en stöt av värme genom hela min kropp. Jag pressade ansiktet mot hans bröst.

"-Jag har svårt att tro att du är på riktigt." Han skrattade lätt.

"-Men det är jag." Jag kollade upp på honom, som om jag hade sett ett spöke.

"-Så du lovar att du inte bara är en önskedröm eller nåt?" Jag pausade. "-Du kanske försvinner om jag vaknar?" Jag kollade på honom med uppriktig oro. Han strök mig över håret, om och om igen, och vände försiktigt upp mina läppar mot sina. Han lutade sig framåt, tills våra läppar bara var någon millimeter ifrån varandra. Hans blick höll fast min, och innan han lät sina mjuka läppar forma mina viskade han:

"-Du är vaken."

Sen kände jag bara hans mun mot min, och alla minnen, alla ögonblick, som så länge hade varit förlorade, kom tillbaka. Sorgen som hade borrat sig in i mitt bröst och skapat ett jättelikt hål där, försvann i det ögonblicket. Jag kunde riktigt känna hur hålet fylldes igen, och inte lämnade kvar mer än ett litet ärr, en påminnelse om vad som hade hänt. Och jag förstod. Jag förstod äntligen, att det var han. Det var verkligen han! Nu trängde lyckan in i mitt bröst, och jag ville inte stoppa den. Aldrig nånsin.


*


"-...Jag trodde jag skulle få stanna där för alltid." Jag kollade ner på våra sammanlänkade händer. Ringarna glittrade brevid varandra, så underbart att jag blev helt stum. Först nu insåg jag att den hade tappat sin glans under tiden jag hade varit utan Eric. När jag var med Joel... Nej. Jag fick inte tänka på det. Jag lutade huvudet mot Erics axel och andades in hans doft. Jag började nästan gråta, och bannade mig själv. Hur fan kunde jag stå ut!? Hur fan kunde jag bara försöka glömma, och vara otrogen med en annan kille medan Eric fanns där borta på någon öde ö?? Hur...?

Jag avbröts i mina tankar av att jag kände en hand mot min kind. Jag kollade upp, och rakt in i de mörkbruna ögonen. Han verkade ha märkt att jag var lite borta, och såg smått orolig ut.

"-Är det något fel?"

Jag tvekade en hundradels sekund, men skakade sen på huvudet. Tyvärr märkte han den där hundradels sekunden. Han bet sig i läppen, och vände ner blicken.

"-Du..." Han vände inte upp blicken, men kramade om mina händer. Jag kände på mig att han ville säga något, men att jag inte riktigt fick fram det. Så jag tog ett andetag och frågade:

"-Vadå?" Han kollade upp på mig, öppnade munnen. Och sen rann orden ur honom:

"-Har du.. asså jag menar liksom... tycker du fortfarande..." Han tog sig samman. "-Vad jag vill säga är att... Milena, jag älskar dig. Men har du kvar samma känslor för mig?" Jag såg smärtan i hans ögon när han yttrade orden.

"-Våga aldrig tro nåt annat!" Jag kastade mig in i hans famn, och fångade hans blick, för att försäkra mig om att han förstod att jag verkligen menade det. Han skrattade lättat.

"-Vilken tur." Han tog mitt ansikte i sina händer och kysste mig passionerat. Men han hade en till fråga, och höll mig ett par centimeter bort.

"-Så du har inte träffat nån annan?"

"-NEJ!!!!", flög det ur mig, innan jag hann tänka efter. Eric skrattade lyckligt och tog mig till sig igen.

"-Tur för mig igen då." Jag tänkte igenom hans ord.




Ah. Vilken tur. Fan.

---

Förlåt för askort kapitel, men ska dra iväg nu(och käka kladdkaka xD) I allafall, pusspuss xx LoveYa♥/Wanja

Tårarna strömmade och jag andades häftigt. Allt kändes krossat. Allt hopp. Vad hade jag egentligen tänkt? Glömma? De senaste dagarna hade varit mitt livs största misstag. Så - Nu låg jag på mattan i hallen, hjälplös och förstörd. Jag hade struntat i alla som ville mig väl och tagit den svåra vägen runt allt, min familj och mina vänner hade jag bara velat glömma, för att försöka glömma honom. Klart det aldrig skulle gå? Jag visste ju hela tiden att det skulle sluta så här. I tårar och smärta.

Tankar flög förbi. Jag såg Erics ansikte framför mig, i en suddig dimma. Jag kunde nästan känna hans doft och hans läppar mot mina. Jag ville känna det. Det var det enda som kunde läka alla mina blödande sår och mitt krossade hjärta.

Jag satte mig upp med andan i halsen och såg mitt förstörda ansikte i spegeln som satt på väggen. Det var inte jag. Inte Milena Seger. Jag lät huvudet falla ned i knät och drog händerna genom håret. Precis samtidigt som jag hörde hur dörren gick upp. Jag gömde ansiktet i händerna. 'Vem kunde det vara?' Shit. Tänk om jag glömt att låsa? Jag hörde svaga andetag från dörröppningen och förberedde på mig att Joel vilken sekund som hellst skulle slå något hårt i mitt huvud. Men det hände inget. Sekunderna tickade från klockan i köket i takt med mina snabba, hulkande andetag. Vadfan. Slå ihjäl mig nu, så jag äntligen slipper allt det här! Tankarna var arga och ledsna i mitt huvud.

"-Mi .. Milena" Rösten var svag, halvt gråtande. Det var inte Joel.

Jag vände mitt ansikte mot dörren. Synen jag såg fick allt att stanna. Eric. Tankarna började snurra. Började jag se syner nu också, av all sorg? Nej. Jag ställde mig långsamt upp. Det var han. Håret var lite ruffsigare och smutsigare än vanligt, han var mycket magrare och små sår prydde hans ansikte - Men det var ändå han. Min Eric. Det måste sett ut som jag sett ett spöke, som jag stirrade på honom. Det. Kunde. Inte. Vara. Sant.

"-Jag är i himlen va? Visst är jag det? Jag är död, eller hur?" Orden snubblade på varandra och jag han inte tänka innan jag var i hans armar och tårarna forsade. Han höll om mig hårt, som om han aldrig skulle släppa mig. Om döden hade varit det enda sättet att få honom igen, skulle jag tagit den chansen för länge sedan - trots alla konsekvenser.

"-Du lever, älskling" Hans svaga ord nära mitt öra gick inte att förstå.

"-Vad menar du?" Snyftade jag och pressade hans kropp närmare min.

"-Jag är här nu" Hans röst var en blandning av glädje och tårar. Jag släppte honom för ett ögonblick och såg in i hans blanka ögon. I samma ögonblick kändes det som allt föll på sin plats igen, även om jag innerst inne visste att det inte gjort det. Han var hos mig. Igen.

"-Hur ..? Hur kan de..t vara möjligt? Jag trodde jag hade... förlorat d..dig! För a..lltid!" Snyftade jag mot hans kind. Han kramade om mig och jag kände hur han grät mot min panna.

"-Jag trodde jag förlorat dig ...." Mumlade han och det blev tyst en stund innan han fortsatte.

"-Jag älskar dig så jävla mycket Milena" Jag kunde knappt tänka. Hur kunde han vara här egentligen? Alla sa ju att han var död? Alla visste ju det!

"-Men .. men .. Ditt plan störtade! Visst gjorde det det? Du var ju d...öd.. " Tårarna kunde inte sluta rinna utan fortsatte forsa ner för hans t-shirt.

"-Nej. Det var jag inte. Jag var än av de fem som överlevde" Han borrade in ansiktet i mitt hår och lyfte upp mig.

*

"-Är det säkert att det är du?" Jag drog handen genom hans spretiga lugg och såg lite halv misstänksamt på honom, vilket fick honom att skratta svagt mellan tårarna.

"-Jag tror det" Våra blickar var fästa i varandra som med starka trådar. Min hand for över såren på hans kind.

"-Berätta" Grät jag, men han hann inte säga något innan jag kysste honom. Något jag saknat så mycket, och aldrig, aldrig trott jag skulle få göra igen.

---

Åh, jag vet inte vad jag ska skriva, har ingen kommentar!  ♥ Kommenterakommenterakommentera! :D Det är helt sjukt vad ni kommenterar sötnosar, tack så himla mycket! Vi blir såå glada ska ni veta ♥ Puss! /Nina

---

När jag vaknade i Joels lägenhet kände jag mig smutsig, äcklig och dum, precis som jag gjort varje morgon de senaste dagarna, som jag tillbringat med honom. Han var ett svin. Men jag kastade bort de tankarna. För han fick mig att glömma mig själv. Och Eric, för en liten stund ibland. Sorgen för Eric.

Jag visste vem han var - Han var en tjugofemårig kille jag mött på Pure den första kvällen jag gick ut igen, han hade flera prickar hos polisen och hans kylskåp var fullt av ölburkar. Men det värsta var, han slog mig, och utnyttjade mig. Han slog mig. Hårt. Varje kväll när jag kände dåligt samvete och sa att jag borde gå hem. Då slog han mig och sa att jag skulle stanna. Och det gjorde jag, för jag var aldelles för svag för att göra motstånd.

---

Åhhhh, blir nästa lite spännd på nästa kapitel själv .. haha, för att dela med mig av det alltså ;) Så ... Kommenterakommentera :D Puss /Nina

---

Redan på långt håll såg jag de små ljusen som mysigt lyste upp staden.

Jag kände en våg av värme strömma igenom mig, trots den bitande kylan som trängde in innanför kläderna. Vi var äntligen hemma. Jag vände huvudet upp mot himmelen och tog emot snöflingorna som långsamt dinglade ner och smälte på mina kinder. Och jag kände mig så himla lycklig.

De andra var nere i hytten och värmde sig, men jag hade stått här ute sen kanske en timme tillbaka. Jag ville se när vi kom hem. Så nu stod jag här, vid relingen, medan vinden ven omkring mig, på däcket av den mörka lilla båten, och tittade ut över det snö- och istäckta landskapet som låg framför mig.

Jag hade fortfarande svårt att tro det jag såg. För bara ungefär två veckor sen hade jag suttit på en strand, långt borta, mitt ute i Atlanten, och inte haft någon aning om jag någonsin skulle komma därifrån. Jag hade trott att allt var slut, att jag skulle förbli ensam för alltid.

Men så hade ju vändningen kommit, när jag hade träffat på familjen Christiansson. Tillsammans hade vi kommit på ett bra sätt att ta oss därifrån. Eller ja, bra och bra, vi var vl så desperata att vi hade provat vad som helst. I varje fall hade vi på något sätt bucklat till en stor metallbit till en båt, som vi hade sjösatt.

Tyvärr hade ju resan inte precis gått som vi hade tänkt oss. Ett par timmar ut till havs hade det börjat storma, och plåtlådan som inte var särskilt tålig hade självklart vält och tagit sig i väg på egen hand. Och lämnat oss att drunkna i det stora, mörka, kalla havet.

Vi hade fått lifta med en av Mr. Andreus - killen hette så - bekanta till Estland med ett transportflyg, och därifrån hade vi sedan kunnat följa med ett sällskap med vinterseglare till Sverige. Vi hade tillbringat cirka fyra nätter på båten - vinden hade inte varit för snäll - , och ikväll skulle vi ÄNTLIGEN komma fram.

"-Hej." Jag avbröts av att Maja kom fram och ställde sig brevid mig. Jag kollade på henne och log.

"-Hej." Sen såg jag något som glimmade i hennes ögonvrå. Hon grät. Jag vände mig försiktigt mot henne.

"-Gråter du?" Hon drog en hand över ansiktet, och vände sig mot mig.

"-Näädå..." började hon. Men när hon såg mig, ändrade hon sig. "-Fast jo." Hon vände ner blicken.

Jag tog ett steg närmare henne, och lade en arm om hennes axlar. Hon snyftade till, och jag frågade:

"-Något du vill prata om?" Hon vände upp huvudet mot mig och log.

"-Jag kommer att sakna dig." Hon la snabbt till: "-Asså, det ska ju såklart bli helt underbart att komma hem, men ja... du fattar." Och jag förstod precis. Fast allra mest det där med att det skulle bli helt underbart att komma hem. Men jag förstod det där första också.

"-Jag kommer sakna dig också. Jag kommer sakna er allihop." Jag kramade om henne lite hårdare. Hon kramade tillbaka. Jag kände att jag borde säga något. Jag vände ner huvudet och log.

"-Men du lovar väl att vi ses snart igen?" Hon kollade upp på mig med öppen mun.

"-Vill du det?" Jag skrattade.

"-Klart jag vill!" Hon kramade om mig.

"-Jodå. Jag tror du skulle gilla henne." Jag kollade ut i mörkret, och såg på ljusen som kom allt närmare och närmare.

*

När jag tog första steget ut på den snötäckta marken kändes det som om jag hade kommit till himmelriket. Jag kände nästan för att kyssa marken framför mina fötter, men jag hade ingen tid.

Jag behövde komma till Milena.

Nu.

När jag stod där och väntade på de andra - jag ville inte bara lämna de. Något sånt skulle jag aldrig göra. Jag hjälpte över Madde, och de andra tog sig över själva. Vi tackade ägarna till båten så mycket, och blev sen lite tystlåtna. Det var dags för det som ingen av ville göra.

Daniel tog initiativet. Han tog ett steg framåt och kramade om mig.

"-Hoppas vi ses någon gång i framtiden, Eric. Vi kommer sakna dig." Jag kände hur jag fick lov att kämpa mot klumpen i halsen när jag tog farväl av de allihop.

Även Anna kramade om mig, och sen kom Madde emot mig.

"-Hejdå..." Jag såg tårarna som rann nerför hennes kinder. Jag kramade om henne och gav henne en puss på huvudet. Sen tog hennes ansikte i båda mina händer och kollade på henne.

"-Du. Du får komma och hälsa på mig nån gång. Eller hur?" Hon nickade och kramade om mig en gång till.

"-Grattis på födelsedagen." Hon kollade upp från kramen, och kollade förvånat på mig.

"-Hur kunde du komma ihåg det!? Jag hade till och med glömt det själv!" Jag skrattade, men struntade i att svara på hennes fråga.

"-Lova att hälsa på mig." Hon skrattade, samtidigt som tårarna rann ner i strida strömmar för hennes kinder.

"-Jag lovar."

*

Jag sprang.

Sprang så fort jag bara kunde.

Jag behövde bara komma hem till Milena.

Flera gånger hörde jag människor runt omkring mig som drog efter andan, eller skrek rakt ut. Ibland såg jag deras ansikten. De såg som om de hade sett ett spöke. Inte så konstigt, egentligen. Jag var ju död, efter deras vetskap. Jag hade struntat i att dölja mitt ansikte. Jag brydde mig inte om ifall någon kände igen mig. Det enda som betydde just nu var att jag kom till Milena.

Det KOMMER ett kapitel ikväll, och vi hade egentligen ett klart, men sen planerade vi om lite i historien, så vi fick skynda oss att skriva ett annat. Det är på gång nu, kommer vara på bloggen inom en timme!:D

Så glöm inte att kolla in bloggen senare!! LoveYa/Wanja

"-Visst, vart ska vi ses?" Jag kände inte igen min röst när jag sa det.

---

Jag kunde inte tro mina ögon. Jag kunde seriöst inte tro mina ögon. Kanske hundra meter bort, där skogen var ännu tätare, såg jag en tunn strimma av rök stiga upp mot himlen.

Människor?

MÄNNISKOR!

Var ön bebodd? Herregud. Jag hade varit här i... ja, jag visste inte riktigt. Men i alla fall, jag hade varit här så himla länge, svultit och lidit, och hade inte märkt att ön var bebodd? Jag måste vara dum i huvudet.

Det lilla tecknet på liv gav mig ny kraft, nytt hopp, och jag tvekade inte en sekund, utan började springa mot stället där röken kom ifrån. Jag fastnade i rankor, rev mig på stenar medan jag for fram genom det gröna, men jag brydde mig inte.

Det tog längre tid än vad jag hade trott. Tänk om jag hade gått i fel riktning? Jag kollade upp för att titta efter rökstrimman. Först såg jag den inte, och fick lite panik. Men sen blev den tydligare. Jag var på rätt väg, och den var nära. Jag fortsatte springa.

*

Jag klev ut i den lilla gläntan. Och såg. Det var människor. Riktiga människor! Jag kände för att springa fram och krama om de, men det kändes inte riktigt passande. Så jag tog ett steg framåt, och ropade:

"-Hello!" De fyra människorna - två vuxna och två barn, ett uppskattningsvis i tonåren, och ett lite yngre - vände förvånat upp ansiktena mot mig och stirrade, som om de inte kunde tro sina ögon. De satt som förstenade, ända tills pappan försiktigt ställde sig upp.

"-Det kan inte vara sant..." Han stirrade på mig med en öppen mun, vars gipor långsamt drogs uppåt till något som kunde vara påbörjan till ett leende. Jag tänkte på innebörden i hans ord, och nickade för mig själv. Nä. 'Det kunde inte vara sant'. Plötsligt gick ett ljus upp för mig. Det kan inte vara sant... pratade de här människorna svenska? Då kunde de väl inte vara infödningar?

Nej. De hade kommit från det sjunkna planet. Precis som jag. Jag kände lättnad i sorgen, att jag inte längra var ensam. Jag log, och tog ett steg närmare mannen.

"-Äntligen." Han verkade förstå vad jag menade, och svarade leende, nickande:

"-Ja. Äntligen."

*

Jag erbjöds sitta ner med familjen vid elden, och vi började entusiastikt prata om hur vi hade kommit hit, vad som hade hänt och hur vi hade klarat oss. Det var så skönt att höra en annans människas röst efter så länge, så samtalsämnet spelade egentligen inge större roll.

Jag fick reda på att de hade tagit sig hit på en vrakbit från planet, och att de hade varit här på ön sedan en tid tillbaka. De hade anlagt vid en av öns andra kuster, och tagit sig in hit till skogen, där de hade stannat. De hade lyckligtvis fått med sig ett elddon - precis ett sånt som jag hade fått tag på - , och lyckats hålla sig vid liv genom att grilla nedfallna kokosnötter som de hade öppnat med vassa stenar.

När jag hörde de här människornas berättelse kände jag mig väldigt primitiv. Jag hade kunnat upptäcka det här redan för flera veckor sen? Och så hade jag bara stannat på stranden, i väntan på bättre. Aja. Det fanns väl inte så mycket man kunde ändra på. Jag lyssnade vidare på mannen, tills plötsligt den äldre dottern avbröt.

"-Du..." Hon mönstrade mig, som om hon plötsligt hade kommit på någonting. "-Jag känner igen dig."

Den yngre dottern kollade upp på henne, och nickade lite försiktigt. Hon kollade snabbt över på mig, och kollade sedan på sin syster igen. De utbytte ett par snabba blickar, och vände sedan sina ansikten mot mig. De kunde inget annat än att gapa.

"-Eric Saade!" Det såg ut som om den äldre systern hade svårt att tro sina ögon.

"-Det kan inte vara sant." Hon skakade på huvudet. Jag fnissade lite för mig själv, och harklade mig sen.

"-Jo. Faktiskt."

Mamman i familjen vände sig mot mig, och sen mot sina döttrar.

"-Vänta lite... är inte det den där killen som finns på affischer överallt i era rum?" Hon skrattade, och den äldre dottern skakade på huvudet. Inte åt frågan, utan för att hon fortfarande inte verkade kunna fatta det. Hon vände upp ansiktet mot himlen.

"-Herregud. Det var inte precis så här jag hade planerat att träffa honom. På en öde ö... efter en flygolycka. Nä. Helknäppt."

Jag skrattade, och sträckte på skoj fram handen mot henne.

"-Trevligt att träffas. Eller ja... 'trevligt' kanske inte är precis rätt ord, med tanke på omständigheterna." Jag skrattade, och hon skakade nervöst min hand...

"-Shiiiet asså."

Lillasystern fnissade, och gjorde en pussmun. Hennes storasyster märkte det inte.

*

När hon hade släppt min hand, kollade jag runt på de andra, som plötsligt kändes nästan lite som en familj. Eller ja, DE var ju en familj, men för mig menar jag. Jag vet inte varifrån den känslan kom, men den berodde kanske på den underbara känslan efter att ha fått sällskap efter så lång ensamhet. Jag kände mig gladare än på länge. Jag log mot de, och drog ett djupt andetag och ställde mig upp, innan jag uttalade orden:

"-Då så. Redo att komma hem?"

De skrattade, och svarade lyckligt, i mun på varandra:

"-Redo."

När jag ett par timmar senare gick ut i duggregnet kände jag mig gladare än jag gjort på länge. Jag var på väg mot Roxy Recordings för att möta Thomas, Erics mananger. Vi skulle tillsammans göra klart Erics nästan klara album och ge ut det, till hans minne. För det var han värd.

När jag kom fram till studion kom Thomas och öppnade.

"-Hej Milena" Han gav mig en kram och log brett.

"-Kom in" Vi gick in i studion.

"-Hur hade du tänkt det här?" Fortsatte han och satte sig vid datorn.

"-Jo .. Eller .. Jag skulle vilja göra klart skivan" Jag kände hur min röst skar sig lite när jag sa det men jag tog ett andetag och fortsatte tyst.

"-Jag har skrivit klart låten .. Jag vet inte om den är bra, eller dålig, den kanske inte alls är så som ni har tänkt er .." Jag kände hur jag pratade för snabbt och Thomas avbröt mig.

"-Den är säkert bra! Låt höra" Han ställde sig upp och hämtade gitarren som stod i hörnet av rummet.

"-Ska jag spela ..?" Jag tog emot gitarren och bet mig i läppen.

"-Det är det man brukar göra på gitarrer ja" Han log och satte sig till rätta med blicken mot mig. Jag kände mig nervös. 'För Eric' tänkte jag tyst och började dra akorden på introt. Jag slöt bort omvärlden för en stund och spelade så som jag gjort hemma i lägenheten på förmiddagen.

*

"-Milena, jag vet inte riktigt vad jag ska säga" Jag såg att Thomas ögon var blanka.

"-Vart det så dåligt?" Jag kände hur jag ville sjunka genom marken. Tänk om det sög?

"-Nej, tvärtom!! Ser du, jag fick gåshud .." Han visade sin arm. Det var sant. Jag kände hur mina kinder rödnade.

"-Det var underbart! Du måste spela in den här, så publicerar vi albumet" Han kollade på mig och log.

"-Men, det är ju Eric som .." Tänk om hans fans skulle hata mig? Tänk om jag bara förstörde?

"-Det här ordnar sig ... Jag hade aldrig tänkt att det skulle bli någonting! Det blir det tack vare dig, Milena!" Han såg på mig och sedan på datorn där han satte på Hotter Than Fire, som hann bli klar innan olyckan.

"-Det var för synd att allt det här skulle hända honom .. Han var en sån bra och talangfull kille" Thomas suckade djupt.

'Shes cooler then ice, flier then wind, hotter than fire . This is the night, im burning whit it, shes hotter than fire' När jag hörde Erics röst kände jag hur sorgen kom tillbaka, och tårarna börja krypa upp ur halsen på mig igen. Vad fan gjorde jag här? Trodde att jag kunde fylla tomrummet och göra klart allt det Eric börjat på? Nej.

"-Jag .. jag måste nog gå" Mumlade jag och tog på mig jackan. Om jag skulle vara här längre skulle jag nog riskera att börja gråta. Allt detta påminnde mig för mycket om Eric. Thomas stängde av musiken.

"-Men du kan väll komma i veckan .. Vi fixar det här tillsammans, eller hur?" Han log lite halvt mot mig.

"-Mm, aa, absolut" Jag såg ner i golvet.

"-Och du, du är okej va?" Thomas ställde sig upp för att säga hejdå.

"-Jadå, oroa dig inte" Jag pressade ur mig ett falskt leende.

När jag kom ut ur den varma studion drog jag efter andan. Jag klarade verkligen inte så här mycket. Långsamt började salta tårar droppa ner för mina kinder. Jag satte mig på en bänk utanför Ica och såg hur solen höll på att gå bakom husen. 'Eric, jag behöver dig' viskade jag tyst, gråtande. 'Jag behöver dig så jävla mycket, du får inte lämna mig så här, för jag kan inte leva utan dig'.

Jag satt på bänken i duggregnet en stund för att lunga ner mig. Plötsligt började min mobil durra. Okänt nummer. Vem kunde det vara?

"-Hallå" Svarade jag. Det klassiska standartsvaret när det var dolt nummer.

"-Hej snygging, minns du mig?" Jag kände en obehaglig känsla av att jag kände igen rösten.

"-Nej. Jag vet inte vem du är." Svarade jag stelt och började ta stegen mot lägenheten.

"-Klart du gör, pure, igår kväll?" Nu kunde jag plötsigt orientera mig. Det var han. Killen jag kysst, så där random, bara för att glömma allt.

"-Vad vill du? Och hur fan har du fått tag i mitt nummer?" Jag lät inte så arg som jag hoppats på.

"-Lungna ner dig sötnos, lust att ses, vill du inte bara för en stund .. för att glömma?" Han skrattade dovt. Mina tankar gick snabbt. 'Det betyder inget, inte någonting, men jag måste bara få glömma för en sekund. Eric, du måste förlåta mig sen, lova det ...'

"-Visst, vart ska vi ses?" Jag kände inte igen min röst när jag sa det.

---

---

"-Lingman" Svarade han efter fem signaler. Det var så länge sedan jag hört hans röst. Den lät trött.

"-Hej .. eh .. det är Milena .. Seger" Jag var osäker på hur bra han skulle veta vem jag var.

"-Milena, hur är det med dig?" Sa han med en röst full av medlidande.

"-Jag vet inte riktigt .. jag vet inte riktigt vart jag ska ta vägen menar jag men .." Jag suckade och fortsatte:

"-Jag har en god nyhet, om man kan säga så .. Ni måste ge ut Saade volym 2, även om Eric inte kommer tillbaka, ni måste" Jag var lite nervös på hur han skulle reagera.

"-Men den sista låten fattas ju" Han suckade djupt.

"-Inte längre .. den är klar .."

"-Vad menar du Milena?"

"-Låten. Det är färdig nu" Jag fick ett leende på mina läppar.

"-Så du har skrivit klart den?" Jag hörde glädjen som började ta över tröttheten i hans röst.

"-Ja .." Jag log för mig själv.

"-Kan du komma förbi vid studion senare idag?" Jag hörde prasslande från papper.

"-Javisst, jag kommer om en stund... ska bara äta något" Mumlade jag och plockade ihop papprena med noterna.

"-Bra, vi ses!" Sa han glatt och la på.

Jag kände mig nöjd.

*

Jag kunde ju inte precis säga att jag hade det bra. Tvärtom. Det hade varit väldigt svårt att hitta mat under de här senaste två veckorna, och jag hade magrat en hel del. Jag försökte att inte tänka på det för mycket, men jag kunde inte undkomma tanken på att jag måste se ut som ett skelett. Men vad kunde jag göra åt det? Ibland kunde jag ha tur, och hitta någon enstaka frukt - som jag oftast inte visste vad det var - eller bär som gav mig lite energi. Annars var jag tvungen att livnära mig på rötter som jag först befriade från jord genom att tvätta de i havet, och sen hängde upp de att torka i någon låg palm. Visst, det fanns kokosnötter, men hur skulle jag komma åt de? Jag kunde inte komma up i träden, och när någon väl hade ramlat ner kunde jag ändå inte öppna de.

Så nu, efter två veckor... jag kände att jag inte skulle klara mig länge till. Jag hade inte mycket energi kvar i kroppen, och det enda som höll mig vid mod var ringen som satt och glänste, lika vackert som alltid, på mitt magra finger. Den var det enda som fortfarande gav mig ett hopp om allt skulle ordna sig. Allt skulle gå bra. Någon gång, på något sätt skulle jag komma tillbaka. Komma hem. Få återse Milena.

Det värkte i mig när jag tänkte på henne. Jag tänkte på att hon måste väl leva vidare sitt liv hemma i Sverige, i Stockholm.

Trodde hon att jag var död? Det gjorde hon nog. Hade hon träffat någon ny? Det gjorde ont i mig när jag tänkte på det. Tänk om... Hon hade glömt mig? Nej. Det trodde jag inte. Men kanske...?

Nej. Jag skakade bort tanken ur huvudet.

*

Jag bestämde mig för att ta en promenad på stranden, för att bli av med alla oroliga tankar som malde i mitt huvud. Jag lät mina fötter vada genom vattnet i vattenbrynet, som kylde ner mina bara ben.

Jag var så inne i tankarna att jag inte såg papplådan som långsamt närmade sig mig. Så när den stötte emot mitt ben - jag hade vant mig så pass mycet vid smärtan att jag inte brydde mig längre - hoppade jag till. Sen såg jag vad det var, och det tändes ett hopp i mig. Tänk om där fanns något som kunde hjälpa mig att komma hem. Eller fanns det mat? Kläder?

Till min besvikelse var det enda jag såg ett papperskuvert i botten, nedblött av det inkomna vattnet. Jag suckade, men tog upp det och öppnade det. Inuti fanns... en fällkniv! Och ett sånt där elddon. Jag överraskades när jag fick syn på "SAS"-loggan på kniven. Va? Sen såg jag att samma logga fanns både på Kuvertet och på lådan.

Det slog mig att den måste ha kommit från det sjunkna planet. Säkert en första hjälpen-grej eller nåt. Jag log för mig själv. Jag visste precis vad jag skulle använda den till.

Kokosnötterna.

Jag joggade snabbt upp mot skogsbrynet, och stannade framför en palm. Jag kollade upp mot nötterna, som hängde där, kanske femton meter upp, precis under bladen. Jag funderade ett tag, och tog sen upp en sten från marken, och vägde den i handen en stund. Sen, med ett ryck, slungade jag iväg stenen, upp mot kokosnötterna. Den missade. Jag tog upp en till. Den missade också. Äh. Det här skulle aldrig funka.

Jo. Jag skulle få ner den där himla nöten. Jag väntade en stund, och lutade mig ner, och tog upp en trekantig, hård sten. Jag tog ett djupt andetag, kisade upp mot toppen av palmen för att kunna avgöra den perfekta kaststräckan, tvekade kort, och slungade sen iväg den mot nöten. Jag var helt säker på att den skulle missa. Så när kokosnöten landade med en dov duns framför mina fötter, blev jag väldigt förvånad. Först stirrade jag bara på den, som om jag inte riktigt kunde fatta att den verkligen låg där. Men när jag fattade det, kastade jag mig över den.

Jag tog fram fällkniven, och skar ett djupt snitt i nöten - som tur var var det inte den där hårda, bruna sorten som man typ måste köra över med ångvält för att krossa, utan en mjukare, grön sort. Jag förde nöten mot munnen, och började dricka ivrigt av saften som rann ur hålet jag hade skurit upp. Jag struntade i att den var lite sur, och att nöten kanske var lite omogen. Jag brydde mig inte. Allt var bättre än torra rötter och saltvatten.

Jag kände sakta men säkert hur energi fyllde min kropp. Jag kände mig bättre än jag någonsin hade gjort de två senaste veckorna. Jag märkte inte ens av smärtan i min vänstra sida längre.

*

Nu när jag kände mig bättre... kom jag på att jag kanske skulle utforska ön lite. Fast jag hade haft två hela veckor på mig hade jag inte ens tänkt tanken att göra det tidigare. Jag hade inte haft orken. Hur som helst, det var definitivt på tiden att göra det.

Så fort jag hade kommit längre in i den täta skogen, märkte jag att den var ännu större än jag hade trott. Mycket större. Jag hoppades att jag skulle hitta tillbaka till stranden. Om det nu skulle spela någon roll.

Jag strosade omkring en stund, och såg plötsligt... något som skulle förändra allt.

---

Kände att det blev extremt fantasilöst nu... förlåt:S  Men iaf, bara så ni vet skrev Nina den första - och den bra - delen, så jaja... Men iaf, Kommentera!!!:D LoveYa/Wanja♥

"-RINGEN!!!" Jag kunde inte tro det. Den var lite smutsig och tilltygad, men hade inte tappat sin glans. Man kunde fortfarande lätt se att det var den. Jag skrattade lyckligt, och trädde på den på mitt vänstra ringfinger. Smärtan som följde när jag rörde axeln märkte jag inte ens av. En varm våg strömmade igenom min kropp, och det kändes som om jag redan hade börjat läka, endast genom detta lilla föremåls beröring. 

Nej.

Jag tänkte aldrig ge upp hoppet. 

Jag förde munnen mot ringen, och viskade, med en röst, tyst men full av lycka: 

"-Jag kommer tillbaka, älskling. Jag kommer tillbaka."

---

Jag vaknade morgonen därpå, lite bakis, men ändå med hela gårdagskvällen i detaljerat minne. Lina mndes dessto mindre ...

"-Godmorgon" Sa jag när jag kom in i köket där Lina redan satt.

"-Hej! Sovit gott?" Hon log.

"-Nja, bättre än de senaste nätterna... men jag vet fortfarande inte om man kan kalla det bra" Mumlade jag och gick och öppnade kylskåpet. Jag plockade ut den färdiga pannkakssmeten och la en smörklick i stekpannan. Det var inte alls lika kul att steka pannkakor som när Eric brukade vara med. Jag tänkte fortfarande på honom. Varje sekund.

"-Vill du ha pannkakor?" Frågade jag Lina som satt och smuttade på en kopp varm choklad.

"-Jättegärna" Sa hon och fortsatte sedan med rynkad panna.

"-Har du lika ont i huvudet som jag har?" Hon drog ena handen genom håret.

"-Lite kanske..." Jag hade faktiskt inte känt efter riktigt.

"-Och du... Jag kan inte stanna hur länge som helst... för jag måste hem till Helsingborg idag" Hon kollade ner i golvet. Jag visste att det skulle bli tomt utan henne. Man kanske skulle hitta på något med sina vänner, för en gångs skull?

*

När vi ätit frukost och Lina packat ihop sina få saker gick det snabbt tills hon var borta.

"-Ska jag inte beställa taxi ändå? Det är ju så kallt!" Sa jag en tredje gång men hon skakade bara på huvudet.

"-Säkert?" Jag sneglade på Lina och sedan på det kalla vädret utanför fönstret. Hon log bara, kramade om mig och sa hejdå.

När Lina gått var lägenheten lika tom som innan. Den annars mysiga lilla lägenheten kändes kall och ensam. Jag gick runt, full av tankar, men samtidigt så tom. Det kändes på något sätt obekant, som om jag var på en visning för lägenheten eller så. Allt var så annorlunda när Eric inte var här. Jag gick in i musikrummet. Gitarren stod lutad mot hyllan med alla papprena och noterna, och på keyboarden låg en mic. Jag satte mig på den välbekanta lilla oranga stolen och tog gitarren i knät... På notstället framför stod det par notpapper... Jag hade inte hört låten förut.

Innan jag ens han tänka så mycket på det började jag försöka ta ut akorden och testade att sjunga texten långsamt... Låten var inte färdig. Det fattades ett slut.

Han är värd allas grattis :D <3 Eric, du är underbar .