At the Break of Dawn...♥ - Kapitel 27

Det kändes som om jag hade varit ifrån honom i tusentals år. Jag saknade honom. Så himla mycket. Och här var han. 


Jag kände lyckan sprida sig i hela kroppen, och här mungiporna drogs uppåt. Jag tog ett djupt andetag, och började springa över den hala klippan. 



"-Eric!!"

---

Jag hejdade mig några meter från honom. Han vände sig inte om utan fortsatte blicka ut över det kalla vattnet. Jag hade lust att krama om honom, men var inte säker på om han bara skulle putta bort mig ... Egentligen hade han all rätt att vara arg på mig. Jag kände hur det smärtade i bröstet, men tog ett djupt andetag och satte mig i all tystnad brevid honom på den kalla klippan.

"-Det är sant eller hur?" Sa han utan att se på mig efter en lång stund i tystnad. Jag hörde ledsenheten i hans röst. Jag visste inte vad jag skulle säga, men tog ett djupt andetag och svarade;

"-Ja" Jag kunde inte ljuga för honom. Inte för Eric. Inte igen. Han ställde sig upp.

"-Det är inte alls som du tror, Eric, snälla lyssna" Viskade jag och kände hur jag bara ville låta tårarna falla, ta tag i honom och be honom att stanna. Men ännu en gång insåg jag att det var för sent.

"-Vänta!" Ropade jag förtvivlat när han vände sig mot skogen och med raska steg gick. Han kunde inte gå, när jag precis tagit mig hela vägen hit.

"-Snälla Eric vänta!!" Grät jag förtvivlat och kravlade mig upp på benen. Men inget hjälpte. Han var redan på väg in i den mörka, täta skogen med ena handen som torkade en tår från hans kind. Det högg till i mig, och i det ögonblickt hatade jag verkligen mig själv. Hur hade jag kunnat vara så dum? Så självisk?

Jag sprang snubblande efter honom. Över den hala klippan och in i skogen. Han ökade bara stegen, och försvann djupare och djupare bland de mörka träden. Mina steg blev allt mer kraftlösa, jag snubblade på trädrötter, ramlade och kom upp igen ... Det var så mörkt så jag knappt såg något. Bara ljus långt, långt borta någonstanns, kanske flera kilometer. Ju längre in jag kom in i skogen, ju mer kom kylan, mörkret och ensamheten. Men ingen Eric.

Eric's perspektiv:

Jag hörde hennes svaga andetag bakom mig och ansträngde mig för att inte vända mig om och se på henne. Varför hade hon ...? Hon hade inte sagt något. Hon hade ljugit.

"-Det är sant eller hur?" Fick jag till slut tonlöst ur mig. Tänk om allt bara var ett dumt trick ...?

"-Ja" Såklart inte. Såklart det var sant. Jag hade märkt hennes osäkerhet när jag frågat om hon hittat någon ... men hon hade ljugit för mig.

"-Det är inte alls som du tror, Eric, snälla lyssna" Sa hon förtvivlat och jag hörde gråten i rösten. Vadå inte som du tror? Bilden sa ju redan allt? Hon hade en kille. En annan. 

Jag kände smärtan innom mig. Jag kunde inte mer. Snabbt var jag på fötterna och utan minsta tanke satte mina ben iväg mot skogen. Jag vände mig inte om för att kyssa henne när hon ropade på mig, jag vände mig inte för att lyssna, för att prata ... Jag var för förtvivlad, för ledsen och för besviken. Jag torkade bort några tårar som ofrivilligt rann ner för kinderna. Boy's dont cry ... Jag tänkte på orden och blev bara arg. För fan, vad ska man göra då? Skratta?

Jag stannade och andades andfått. Jag hade kommit fram till en väg. Om jag skulle följa den skulle jag förhoppningsvis hitta bilen ... Jag hade sprungit långt, och ingen Milena var efter mig längre. Milena. Ett stygn av smärta kändes i hjärtat. Jag hade kommit hem. Allt hade varit så perfekt. Så självklart. Men nu?

Jag tog ett steg upp från diket, upp på den smala asfalterade vägen, i skenet från en svag gatlykta. Ringet på mitt finger glittrade, och jag tog försiktigt av den och lät den falla mot den spruckna, frosttäckta asfallten jag stod på. Vad gjorde jag ...? Vad fan gjorde jag ...? Jag älskar henne, jag måste förlåta henne, jag kan inte leva utan henne ... Tankarna rann ut i tårar, och droppade ner på frosten. Nej. Jag tog upp ringen, stoppade den i min ficka, och gav mig iväg in i skogen - för att hitta personen som var mitt liv.

*

Jag tog upp telefonen ur fickan, och tryckte snabbt numret jag så väl kunde utantill. En signal. Två signaler. Mina fotsteg blev raskare. Tre signaler. Över stockar och stenar började jag springa. Fyra signaler. Vart kunde hon vara? Fem signaler. Varför svarade hon inte? Jag bet mig förtvivlat i läppen, och trodde att det inte fanns något hopp att hitta henne - just som jag hörde en svag ringsignal. Ett litet blått ljus blinkade en bit bort. Sex signaler och jag lyfte upp mobiltelefonen från mossan. Dispalyen var täckt av ett tunt frosttäcke.

Jag kände hur oroligheten började komma krypande. Visst hade hon ljugit för mig, varit otrogen ... Men hon kunde inte vara försvunnen? Hon fick inte vara ... borta från mig. Snabbt fylldes mitt huvud av oroliga tankar. Tänk om hon ramlat, låg någonstanns i mörkret? Tänk om hon sprungit så långt bort att hon inte hittat tillbaks? Men det värsta ... Tänk om hon, tänk om hon.. Hoppat från klippan. På grund av mig. Jag ansträngde mig för att inte skrika rakt ut. Jag hade inte låtit henne förklara. Om det nu fanns något att förklara.

Jag satte mig ner. Förkrossad, förtvivlad och besviken - på mig själv. Jag kanske skulle gett henne en chans? Jag satte mig ner på den kalla mossan och kände hur mycket jag frös. En ljusglimt från fullmånen på den nattsvarta himlen lyste in mellan trädkronorna. Något blänkte en bit bort. En bit metall? Utan minsta kraft eller hopp ställde jag mig upp och tog ett par steg närmare det blänkande föremålet.

Det var en ring. På ett finger.

---

Tillbaks på bloggen :D

Hoppas det duger för idag! Inte överdrivet långt och fantasifullt kanske men ... Måste ta igen allt jag missat under veckan jag var borta från skolan ... Så jag har lite att göra! Skriver minst ett till imorgon ♥ KOMMENTERA, så blir jag glaad! Puss på er alla /Nina

Äntligen! har väntat som en gam på ett as! (haha! igga mina ordval) men jag älskar verkligen på sättet som ni skriver på, det har så mycket inlevelse och man känner precis som personen gör, men känner nästan alla lukter och värmen/kylan. kommer aldrig att sluta läsa! det är ett som är säkert! älskar er! <333 :D

Herregud vad bra, väntar med spänningen på nästa kapitel.

shit va bra!!!! va hände m milena??? omg kan nt vänta :-O

Sjukt bra!!!



Längtar tills imorn <3 <3 <3

OMG NI SKRIVER SOM GUDAR!!!!! åhhh vad jag längtar till nästa :D

Hej Nina & Wanja! Har följt er blogg ett tag nu, men inte kommenterat innan. Ni e grymma på att skriva - ni skriver med hjärtat = härligt :-) Ikväll kom det tårar när jag läste kapitlet...

Hemskt... Stackars Eric! Sorgligt.. Stackars Milena! Och vackert... Och som alltid slutar det spännande, ni vet hur ni sa avsluta kapitlen för att man inte ska kunna låta bli att läsa nästa ;-) Plus i kanten för det!

Puss på er! Fortsätt så! :-)

OMG!!!!!!!!! mer mer mer mer mer!!! jag älskar er!!!

SHIT VA BRA!!<333

OMG!!!!<33 Älskar er seriöst!<33 (novellkärlek ;) )

Men ni är så bra!! :')

KJAM!<3

MER MER MER MER MER MER MER MER MER MER MER!!! :D<3

Jag har altid svårt att hitta på något att skriva som komentar eftersom det alltid är lika perfekt på alla sätt o vis! Men ni är allt som är posetivt! <3

OMG MER MER MER MER! <3<3<3<3<3<3 Ni är bara för helt jävla braaaa! :* <3<3<3

OMG vad bra ni är alltså!!! Älskar er!!! <33