Jag älskade ju Mil. Så varför behövde det vara så här?
Det förstod jag inte.



Jag kollade ut mot havs igen.












Varför?

---

Milenas perspektiv:


Jag stod där en lång stund utan att gör nånting. Visste inte. Kunde inte. Ville inte.

Jag vaknade först upp ur transen när Iphonen gled ur min hand. Jag såg den liksom flyga genom luften i slowmotion, och några tusendels sekunder senare slå i golvet.


"-AAAH!!" Fan om den hade gått sönder. Jag tog upp den, och pustade ut när jag inte såg mer än en pytteliten spricka. Jag tryckte försiktigt på mittenknappen för att se om den funkade.

Det gjorde den.

En bild på Eric kom upp som bakgrundsbild. Vilket fick tårarna börja rinna igen. Jag försökte tänka var han kunde ha tagit vägen.

Var?


Plötsligt kom jag att tänka på det.


Ja. Perfekt.


När jag, för några månader sen, hade jobbat på ICA, hade jag en kväll blivit kidnappad på väg hem. Jag rös faktiskt inte ens av tanken, som vilken normal människa som helst hade gjort. Men inte jag. Det kändes liksom som en helt annan tid.

Men iallafall. Eric hade hittat mig med hjälp av sin iPhone. Vi hade liksom kopplat ihop de. Eric hade förstås behövt skaffa en ny, eftersom hans förra troligen låg på havets botten nånstans. Men vi hade ändå hunnit koppla ihop de. Vilket jag var sjukt tacksam för nu.

Jag klickade ivrigt fram appen "Find iPhone", och tryckte på Erics symbol. Den laddade. Laddade. Laddade.

Plötsligt dök en liten blå prick upp på kartan. Jag stelnade till. Herregud. Den blinkade flera hundra kilometer bort. Den kunde väl inte mena allvar? Tänk om iPhonen visade fel? Jag fick chansa.


Det var ingen tvekan om vad jag skulle göra. Jag slog snabbt telefonnumret till närmsta taxi, och beställde en att komma så fort som möjligt.




*




Efter en lång taxitur - jag hade inte kollat på klockan men skulle uppskatta den på över tre timmar - klev jag tillslut ur bilen och stod precis på den punkt där jag några timmar tidigare hade sett den lilla blå pricken blinka. Och det gjorde den fortfarande. Som tur var hade jag täckning.


Taxiföraren hade varit missnöjd med den långa sträckan, men när jag hade stuckit fyra tusenlappar i handen på honom tvekade han inte en sekund. Nu såg jag honom köra iväg, och lämna mig ensam, här.

Och jag hade inte ägnat en enda tanke åt hur jag skulle komma hem.

Om inte Eric var här skulle det vara kört för min del. Men ärligt talat brydde jag mig egentligen inte om det, om jag skulle bli kvar här alltså.


Jag ville bara till Eric.


Det var det enda som betydde någonting. 

Jag kände tårarna rinna nerför mina kinder, men torkade snabbt bort de. Jag bet ihop.


Jag måste hitta honom.


Men var kunde han vara? Överallt såg jag bara skog, förutom den lilla skogsväg jag hade kommit hit på. Österifrån hörde jag något som brusade. Vatten? Jag kollade på iPhonens karta. Yes. Havet.


Jag vet inte hu jag kunde veta det, men jag kände på mig att han var där. Vid havet. Jag bara kände det.


Jag tog ett djupt andetag, medan tårarna fortfarande strömmade nerför mina kinder. Jag tog ett steg ut i skogen.






Nu eller aldrig.




*




Erics perspektiv:


Det hade redan blivit mörkt för länge sen, och jag frös, där jag satt på den snötäckta klippan. Det kändes som om mitt ansikte skulle frysa till is när som helst, nedblött av alla tårar - som fortfarande rann.


"-Eric!!" Jag kunde fortfarande höra hennes röst. Jag stoppade ner händerna i byxfickorna, för att värma mig. Det funkade inte särskilt bra. Jag huttrade.

Men vad skulle jag göra? Jag kunde knappast bara åka hem och låtsas som om ingenting.


"-Eric!!" Jag försökte stänga ute rösten ur min hjärna. Men det gick inte. Den var alldeles för verklig, hon skulle rent av ha kunnat vara här i närheten. Jag fick ur mig en uppgiven, suckande snyftning, och drog upp knäna mot hakan.



Varför måste livet vara så svårt?



"-Eric!" Jag försökte än en gång stänga ute den underbara rösten som plågade mig.


"-Eric!!!" Nä. Jag skakade på huvudet. Det kunde inte vara min hjärna som gjorde de verkliga ljuden. Det lät nästan som om... rösten skulle komma från alldeles nära. Jag spetsade öronen och lyssnade.


Jo.

Jag hade faktiskt rätt.


Nu hörde jag rösten alldeles tydligt. Och den kom närmare och närmare.


Det kunde inte vara sant. Kunde hon verkligen ha tagit sig ända hit? Och skulle hon ha gjort det? Jag tvivlade på det.
Men vem annars.


Jag kämpade mot lusten att resa mig upp och gå efter.

Så jag satt kvar.



Och kollade upp på den nattsvarta himlen. Såg stjärnorna. 
Plötsligt såg jag nåt som överraskade mig.



Ett stjärnfall.



Så ovanligt, men ändå så självklart. Och nu förstod jag precis.







Det måste ha varit min stjärna.

---

Gråter seriöst nu! Kanske lite konstigt om man själv har skrivit, men ändå. Jag står inte ut!! KOMMENTERA!! Kram! LoveYa♥/Wanja!