Och kollade upp på den nattsvarta himlen. Såg stjärnorna. 
Plötsligt såg jag nåt som överraskade mig.



Ett stjärnfall.



Så ovanligt, men ändå så självklart. Och nu förstod jag precis.







Det måste ha varit min stjärna.

---

Milenas perspektiv:


Det började redan bli mörkt. Jag hade gått runt kanske i en kvart och ropat, innan jag kom på att jag var på väg åt fel håll. Jag kunde inte höra havet längre. Fan. Hoppas jag hittade tillbaka.

Jag tog upp min iPhone, som konstigt nog fortfarande hade täckning, och kollade på GPS:n. Jag var som tur var inte för långt bort från kusten, bara några hundra meter. Så det var bara att vända om.


Jag frös - det var verkligen kallt. Och jag hade bara en tunn jacka på mig. Ingen halsduk, ingen mössa, inga vantar. jag stoppade in mina frusna fingrar innanför tröjan och rös till när den kalla huden nuddade mina mage.


Efter en halvtimme hade jag fortfarande inte kommit fram, och jag började bli orolig. Hade jag verkligen gått rätt. Jag började ropa igen.


"-Eric!" Jag fick inget svar.


"-Eric!!" Han kanske inte ens var här. Jag kände hoppet sjunka. Sen, plötsligt, hörde jag havets brusande igen.

Jag riktigt kände hur mitt humör steg uppåt, och jag börja småspringa genom skogen. Vilket inte var alldeles för lätt i den decimeterdjupa snön.


Plötsligt lyste ett starkt sken upp den mörka natthimlen. Jag kollade överraskat uppåt.


Ett stjärnfall.


Jag förundrades över det. Jag kom ihåg att pappa en gång, när jag var liten, hade varit ute med mig en vinternatt och kollat på stjärnorna, och vi hade sett ett flygplan som flög över natthimlen. Jag hade frågat om det var ett stjärnfall, men han hade berättat att något sånt ser man bara en gång i livet.
När jag nu såg den här stjärnan, som lämnade sin plats på natthimlen för gott, trodde jag honom.

Och jag förstod precis.






Det måste ha varit min stjärna.



Jag blundade. Och önskade.




*




Havets brusande kom allt närmare. Och träden var inte lika täta länge. Det måste vara här. Jag kände bara på mig det. Om han var här nånstans, så var han här.


Jag föste undan de sista grenarna, tog ett steg framåt, och sen stod jag där.

Jag såg Östersjöns mörka vatten, och himlen som verkade ta upp hela världen runt om kring mig. Jag såg snön som glittrade på de kala klipporna. Såg små granar som hade tagit sig upp genom små sprickor mellan stenarna.


Men det jag framför allt såg var honom.


Det var han.


Det kändes som om jag hade varit ifrån honom i tusentals år. Jag saknade honom. Så himla mycket. Och här var han.


Jag kände lyckan sprida sig i hela kroppen, och här mungiporna drogs uppåt. Jag tog ett djupt andetag, och började springa över den hala klippan.





"-Eric!!"

---

Sådärja;D Det här blir sista "bara-Wanja-kapitlet" då, för Nina kommer hem ikväll:) ååh, har saknat henne!! Aja, tack för alla söta kommentarer!! Ni är så sjukt bäst!!! LoveYa/Wanja♥