Jag kröp ihop i hans famn och han lade armarna om mig. Jag hade saknat honom så mycket. När jag satt i hans famn och kände hans läppar mot mitt hår kändes det som det höll på att ordna sig... Han sa att han älskade mig.


Han hade förlåtit mig.



*



Jag hade svårt att koncentrera mig på vägen när vi satt i bilen på väg hem. Så fort jag försökte kolla bort från Erics ansikte drogs min blick direkt tillbaka dit. Inte för att jag inte villa titta på honom. Tvärtom. Jag skulle kunna bara sitta och titta på hans ansikte i evigheter. I resten av mitt liv.

Han verkade tänka på samma sak. Han hade en hand på styret, medan den andra varsamt höll om min hand. Med tummen strök han över min handrygg, och då och då - eller största delen av tiden - såg han på mig. Ibland fick jag påminna honom om att kolla på vägen när jag kände hur bilen krängde till, men annars blev jag helt fängslad av hans blick.

Det fanns inget behov av att säga något. Men efter en stund avbröt Eric ändå tystnaden:


"-Förlåt."


"-Va?"


Jag fattade inte riktigt. Sa HAN förlåt till MIG? Det här kändes lite omvänt. Han kollade ut på vägen, och han bet sig i läppen. Det såg ut som om han skämdes för någonting. Jag sträckte mig mot honom och strök honom försiktigt över kinden.

"-För vad?"

Han såg oförstående på mig, men kollade sen förläget ner igen.


"-Jag har betett mig som en skit den senaste tiden."


Jag förstod inte. Tyckte HAN att HAN hade betett sig som en skit?? Han hade fel.


"-Du har fel. Du har ingenting att be om ursäkt för."


Han ville protestera, men jag la ett finger över hans läppar.


"-Shhh...."



*



Jag märkte inte att bilen hade stannat. Jag märkte inte att det hade blivit kolmörkt ute. Jag märkte inte att det blev allt kallare där ute. Att snön hade börjat falla i stora flingor.

Allt jag såg var Erics stora bruna ögon, som glittrade ikapp med stjärnorna där utanför. Allt jag kände var hans svarta, silkeslena hår mot mina händer. Allt jag kände var hans varma famn som omfamnade mig.



Jag märkte inte ens när solen plötsligt, efter flera timmar började gå upp igen. Märkte inte hur dagen började gry.


Allt jag såg var Erics stora bruna ögon, som fortfarande glittrade. Starkare än solen.

---

Förlåt för kort kapitel!♥ Men njut iallafall av det här lilla, mer kommer imorgon!! Älskarer!!/Wanja♥