I floder forsade de ner för mina kinder. Iskalla, salta tårar. Jag stod som förstenad. Kunde inte förstå.

"-Milena, hon är död" Snyftade Karin, Emelies mamma, och mötte mig med sina rödgråtna ögon. Hennes blick var så tom, så hjälplös. Jag visste inte vart jag skulle ta vägen. Skulle jag omfamna Emelies ledsna föräldrar? Skulle jag trösta Adam? Nej. För det var inget man kunde göra.

Död.

Ordet ekade fram och tillbaka i mitt huvud och det kändes som jag skulle svimma.

"-När?" Ordet var mer som ett påstående än en fråga. Så svag och innehållande så mycket dold sorg.

"-För en timme sedan" Pressade Timmy fram, och tårar rann långsamt ner för hans kinder. När jag tog ett kliv framot och såg Emelies slutna ögon fortsatte bara tårarna rinna. Alla tårar som samlats inom mig när jag varit så lycklig en tid. Alla tårar som bara väntade på att få göra mina kinder våta.

"-Varför? Varför hände det här?! Hon skulle ju bli bra, sa ni inte det?" Plötsligt blev jag arg, även om jag inte hade någon anledning till det. Jag var arg på den oskyldiga sköterskan som stod lutad mot väggen en bit bort. Hon grät inte, och visade inga känslor. Klart hon inte gjorde. Det här var vardag för henne. Hon öppnade munnen för att svara och mötte min blick.

"-Hennes skador påverkade henne mer än vi trodde... Hon fick en hjärtattack. Och hennes hjärta slutade slå på bara några minuter" Sköterskans röst var okänslolös och torr. Inga spår av sorg. Hon gick med snabba steg ut genom dörren.

Jag lade ner mobilen i fickan. En stor klump av orohet och rädsla samlades i magen. Sämre? Hur mycket sämre? Snabba steg ledde mot bagagebandet där Eric och resten av teamet redan tagit emot väskorna.

"-Eric, jag måste till sjukhuset" Sa jag snabbt, svagt men innom mig skrikande. Eric kom fram till mig.

"-Mår du inte bra?" Med orolig blick mötte han mina rädda ögon.

"-Jag mår bra. Men det är Emelie" Tårar brände bakom ögonlocken. Jag hade ingen aning om vad som hände. Emelie skulle väl bli bättre? De sa ju det!

"-Jag följer med dig. Kom" Eric tog min hand.

"-Vi hörs senare, vi måste iväg!" Med rynkad panna såg han på Tomas som nickade. Vi började gå mot utgångarna, med våra väskor. Jag visste inte vad jag säga, men jag behövde heller inte säga något. Eric höll bara min hand. Hårt.

*

"-Vad har hänt?" Frågade mig Eric till slut, först när vi hoppat in i en taxi utanför Arlanda.

"-Jag vet inte riktigt ..." Sa jag tyst med gråten i halsen.

"-Hennes pappa lämnade ett meddelande på telefonen, och han lät .. allvarlig ... Han sa att hon är sämre" Eric lade armen om mig och jag lät honom krama om mig. Tankar virvlade runt i mitt förvirrade huvud. Allt hade varit så bra - och nu? Jag visste inte. Hon kanske bara var lite illamående, eller hade ovanligt mycket smärtor..? Men när jag tänkte efter visste jag att det inte var så. Jag hade hört på Timmys röst att det var något riktigt allvarligt. Så det var därför jag var på väg mot sjukhuset.

"-Det blir säkert bra snart ..." Viskade Eric tyst i mitt öra, i hopp om att lugna mig - men någonstanns, innerst inne visste jag att det inte var så. Jag hade alltid velat dölja den sanningen. Det hade alla. Adam, Emelies föräldrar, Frida, Thea, Victor, Martin ... Ingen ville inse att hon hade skadats så svårt.

"-Jag tror inte det" Viskade jag mot hans axel med gråten i halsen. Eric märkte det och kramade om mig hårdare, men hade inga ord att tillägga. Han pressade bara läpparna mot min panna.

Efter en liten stund bromsade taxin in brevid sjukhusets gråa byggnad. Jag kände igen mig på sjukhuset nu, efter alla besök jag gjort ... Jag ville gråta när vi klev ur taxin, men inga tårar kom fram. Vi tog väskorna, betalade taxichauffören och gick med snabba steg mot glasdörrarna.

"-Emelie .. Larsson" Stammade jag fram till kvinnan i receptionen.

"-En vän eller?" Jag nickade och rabblade upp Emelies personnummer som jag numera kunde utantill.

"-Okej ... Rum 256, men det är inte lämpligt att besöka henne nu. Kom tillbaka om några timmar" Sa kvinnan känslolöst. Vad menade hon? Fick man inte besöka sin bästa vän, bara för att hon mådde dåligt? Ilskan spred sig i kroppen. Jag greppade tag om Erics hand, gav en sur blick till kvinnan bakom disken, och började med bestämmda steg gå mot rum . Jag struntade i kvinnans ord som kastades i ryggen på mig. Jag hörde inte änns vad hon sa. Jag gick bara med snabba steg mot rummet där Emelie befann sig. 256. 25/6. Dagens datum. Varför skulle alltid mina hjärta göra allt så logiskt?

När vi närmade oss rummet genom de vita korridorerna var mina känslor bara en förvirrad blanding. Sorg, rädsla, ilska ... och framför allt kärlek. Kärlek till Emelie, som jag växt upp med, som nu låg bakom en av alla de meningslösa vita dörrarna - och hur hon mådde där bakom, det visste jag inte. Det enda jag visste var att hon inte mådde bra. Hur dåligt, eller hur bra, det hade jag ingen minsta aning om.

Vi svängde till vänster, och fann det blå väntrummet jag suttit i flera gånger. Någon satt framåtböjd med ansiktet i händerna.

"-Adam?!" Jag släppte Erics hand och sprang fram till honom.

"-Hur mår hon? Vart är hon?" Jag såg förtvivlat på hans rödgråtna ansikte. Det var inte bra, det var inte bra! Tankarna for som raketer genom huvudet. Han pekade mot dörren framför honom, som stod halvt på glänt. Dörr 257.

"-EMELIE" Min röst var så svag, men ändå så tydlig. Hennes föräldrar var lutade över kroppen i den vita sjukhussängen.

"-Vad händer?! Kan någon tala om för mig vad som händer?!" Min röst var tyst, men stark och full av förtvivlan. Ingen sa något. Inte ens sköterskan som stod lutad mot den vittapetserade väggen. Inte ens Emelies mamma eller pappa som kände mig så bra. När jag såg ut på den gråtande Adam och sedan på Emelies livlöst bleka ansikte insåg jag vad som hade hänt, och hon lovat mig aldrig skulle hända.

"-Bra jobbat!!" Tomas mötte mig i en kram när jag svettig och överväldigad kom ut i logen. Det var helt sjukt. Hjärtat slog snabbt och det kändes som jag precis vaknat upp ur en underbar dröm.

"-Shit, drömde jag det där?" Utbrast jag när jag slog mig ned i en fåtölj och en av assistenterna vid arenan kom med ett glas vatten.

"-Att du var så bra menar du? Nej, det var sant" Skrattade Tomas och jag log samtidigt som jag knappt kunde sitta stilla. Jag ville bara ut på scen och göra samma sak igen.

"-Men gud .. det var helt .. underbart" Log jag brett och Tomas log tillbaka.

"-Fansen verkar gilla det också ..." Nickade Tomas mot dörren till scenen. Jag kunde höra Erics röst i högtalarna och skrik från fans ändå in i logen. Jag kunde inte annat än att le. Jag tog en klunk vatten och gick sedan ut i korridoren, för att tjuvkika lite bakom scenen. Jag svängde vänster i en av de långa korridorerna och följde den dunkande musiken från trummorna och elgitarrerna som precis spelade introt till den sista låten. Fans skrek och jag kom allt närmare. Tillslut hittade jag en perfekt plats bakom scenen där jag satte mig och kikade in i arenan, där jag såg tusentals ansikten och Eric som förberedde sig för att ta sista låtens första toner. Det var nog det största uppträdandet utomlands för honom också ... Och jag fick dela det med honom.

*

"-Skynda er, taxin är här" Ropade Tomas från andra sidan dörren och jag skyndade mig att knyta skorna innan jag tillsammans med Eric gav mig iväg ut.

"-Har du trivts i Barcelona då?" Log Eric mot mig när vi stod i hissen ner till lobbyn.

"-Om jag har! Det har varit en dröm" Jag log brett och såg in i hans vackra, mörka ögon. Allt kändes så perfekt. Jag hade glömt bekymmrena hemifrån med mina vänner, och hade bara haft några helt underbara dagar här, i Spanien.

"-Äntligen, hoppa in i taxin där borta!" Tomas mötte oss i lobbyn och tog emot nyckeln för att lämna den till receptionen. Vi gick med snabba steg mot en av taxibilarna som väntade på oss utanför hotellet. Taxin var ovanligt stor, med två fåtöljliknande säten och stjärnhimmel. Alltid det bästa. När chauffören tagit handom mitt bagage och jag satt mig i ett av sätena såg jag genom fönstret hur just Jennifer, Alex, Edin och Kevin hoppade in i en taxi. Jennifer mötte min blick och vinkade glatt. Jag hade inte spenderat speciellt mycket tid med henne i Barcelona, förrutom en kväll då vi åt med teamet. För det mesta av de tre dagarna umgicks så mycket jag bara kunde med Eric. Varje ledig minut, tjugofyra timmar om dygnet.

"-Jag kommer sakna Spanien" Sa jag och såg på Eric när taxin börjat rulla, mot flygplatsen.

"-Jag med ..." Eric log snett.

"-Men vi kommer säkert snart tillbaka" Lade han till och tog min hand. De tre andra bilarna var tätt efter oss på den trafikfyllda vägen mot Girona-flygplatsen. Konserten hade verkligen blivit en succé. Dagen efter hade massor av fans stått utanför hotellet när vi skulle ut, så den största delen av dagen hade vi spenderat i hotellerummet med roomservice som kom med mat och godsaker bara vi tryckte på en knapp. Och nu var vi på väg hem igen. Så pass tidigt på morgonen som det nu var hade det knappt varit några fans alls som störde oss, men antagligen skulle någon vänta på flygplatsen.

*

Som jag trott möttes vi av glada, gråtande, hysteriska tjejer när vi klev ur taxin vid Girona. Några av medhjälparna hjälpte oss förbi skarorna, men det tog längre tid än beräknat att ta oss igenom säkerhetskontrollen. När min väska åkt igenom säkerhetskontrollen tre gånger och jag i stressen råkat få med mig både nagelsax och lotion, som jag blev av med, var klockan aldelles för mycket.

"-Last call. Flight 240 to Stockholm will close boarding in five minutes." För säkert femte gången ropades vårt flyg upp i högtalarna och jag såg nervöst på mobilklockan. "Förlåt" mimade jag till Eric som var den ende som väntade, plus en säkerhetsvakt. Jag stängde väskan, slängde den över axeln, tog Erics hand och började springa mot gaten som med en skylt visades att ta tio minuter att gå.

"-Det var ju inte ditt fel" Sa Eric och suckade mot en spanjorska som fortfarande undersökte min lotion så att den inte var något sprängmedel eller så. Med snabba steg fortsatte vi mot gaten. Säkerhetsvakten erbjöd sig att bära min väska men jag tackade nej och fortsatte bara springa.

"-Flight 240 to Stockholm, boarding is closed" Hörde vi en kvinna säga i högtalarna samtidigt som vi visade biljetterna för flygplatskontrollanten. Jag pustade ut.

När vi kom in i flyplanet hörde jag Edin börja skratta.

"-Oj, jag trodde ni skulle missa flyget" Skrattade Linda när vi trötta efter springturen slog oss ner på våra platser framför henne och Tomas.

"-Vad var det som tog så långt tid?" Undrade Tomas.

"-Någon jävla kontrollant som inte tillät nagelsaxar och lotions i flygplanet" Skrattade jag och Jennifer brast i skratt framför oss. Hon kollade på mig mellan sätena.

"-Du är rolig du" Log hon och jag bara ut tungan till henne.

Flygresan gick snabbt. Jag ägnade timmarna åt att kolla på Valentines day på den lilla tv:n som alla hade framför flygplanssätet. Vi fick frukost på planet, och eftersom jag var riktigt hungrig åt jag upp allting, även om jag inte tyckte om flygplansmat något vidare ... Snart närmade vi oss kära Sverige igen. Jag såg de gröna ängarna och Stockholms skärgård när vi planet långsamt skönk. Det var så vackert. Eric hade små stygn av rädsla för att flyga kvar, efter olyckan, så jag höll hans varma hand när vi långsamt landade. Ingen annan i teamet hade ju varit med i flygolyckan, förrutom två assistenter, som okom. Eric hade inte pratat mycket om dessa, för han kände dem knappt.

"-We will arive in Stockholm in a couple of minutes. The weather in Stockholm will be 25 degrees and sunny." När en flygvärdinnas röst hördes i högtalarna sken solen in genom fönstret och bländade mig. Jag hade nästan glömt att det faktiskt fortfarande var varmt och somrigt i Sverige också.

*

"-Vad har jag gjort för att få en så underbar person som du?" Plötsligt stannade Milena upp och mötte min blick. Jag såg på hennes underbara ansikte och hade inga ord att svara med. Så jag böjde mig bara ner och mötte hennes läppar i en perfekt kyss. I solnedgången i Spanien, en sådan kyss som annars bara existerade i filmer. En kyss som sa att inga ord kunde beskriva hur mycket man älskar någon.

---

Erics perspektiv:

Jag kände energin redan innan jag hade gått ut på scenen. Det var utsålt. Hela himla Palau Sant Jordi, den enorma arena jag skulle uppträda på ikväll. Där vi skulle uppträda. Det kändes helt sjukt.

Innan jag tog de avgörande stegen ut på scenen, tog jag ett djupt andetag, fyllde mina lungor med luft. Sen tog jag med mig all min energi, och sprang ut på scenen, till introt av "Fingerprints". När publiken fick se mig, börja de skrika, och jublet som följde var öronbedövande.

Jag bara log. Inga ord i världen kunde beskriva det här. Jag skrattade högt, och ropade:

"-HOW ARE YOU BARCELONA!??"



Jublet som följde var enormt. Och jag kunde inte låta bli att bara skrika rakt ut:

"-I LOVE YOU!!!!"



Strax efter fick jag tusentals kärleksförklaringar tillbaka. Det kändes som om jag flög på små rosa moln. Jag hörde knappast när det var dags för mig att börja, och fick skärpa mig för att överhuvudtaget ta ton. Men jag klarade det, trots att det kändes som att jag inte skulle kunna göra något annat än att bara glida runt på den stora våg av kärlek och lycka som fansen rent ut sagt slungade mot mig.

You did this on your own
Not who I used to know
You need to turn it around
Put yourself on display
I like you more that way
Why can't you stay on the ground


Nu förstod jag vad Milena hade menat. Det här var helt sjukt. Jag hade vetat att det skulle vara fullsatt... Men jag hade aldrig någonsin kunnat föreställa mig något sånt här. Det var bara... det var bara too crazy.


You're acting like a stranger
Your fingerprints in danger
'Cause I don't recognize you at all
There's no face in the mirror
Your image is the killer
No I don't recognize you at all
Your fingerprints are gone
You're losing your heart
You're fingerprints are gone
You're falling apart

Sången satt. Movesen satt. Allt satt. Och energin bara flödade.

You're in this for infinity
You're losing your identity
And I hate to see you fade away
You're heading for a destiny
You're in this for infinity
You're losing your identity
And I hate to see you fade away



*


När introt till Popular började spelas, bröt kaoset ut. Eller nej... inte kaos. Isåfall underbart kaos. Jag kollade på några tjejer i främsta raden, och såg hur de grät. Jag log för mig själv. Efter många oroliga stunder då jag hade undrat vad alla dessa gråtande fans var ledsna för, hade jag insett att de grät av glädje, inte av sorg. Fast jag förstod inte precis varför de grät. Jag var ju bara en vanlig människa.


I will be popular, I will be popular
I'm gonna get there, popular
My body wants you girl
My body wants you girl
I'll get you when I'm popular
I put my hands up in the light
You see me dancing for my life
I will be popular, I will be popular
I'm gonna get there, popular

"-Så, vad tyckte ni om arenan?" Tomas mötte upp oss på parkeringen bakom arenan där bilarna stod parkerade.

"-Det var helt sjukt... stort" Skrattade jag och Eric höll med.

"-Och vet ni vad det bästa är?" Lade Tomas till.

"-Nej?" Jag såg på honom.

"-Det blir ännu större med publik"

Vi skrattade alla tre och började gå bort mot bilarna som skulle ta oss tillbaka till hotellet. Jennifer, Alex, Edin och Kevin var i full färd med att packa in väskor i bakluckorna.

"-Men det kommer väl inte vara fullsatt, det var ju enormt ju?" Jag log ironiskt och Tomas skrattade. Klart det inte skulle vara fullsatt.

"-VA?" Jag stannade upp och bara gapade.

"-Im popular now, you know" Blinkade Eric.

*

"-Åh, vad jag älskar det här stället" Jag andades in lukten av städat och ställde ner min väska på hotellrummets golv.

"-Vad bra... För jag älskar att vara här med dig" Jag kände Erics andedräkt i nacken. Jag sprakade av mig de lätta skorna och vände mig om för att möta hans läppar.

"-Jag kan inget mindre än att säga detsamma" Mumlade jag lyckligt mot hans läppar och jag kände glädje spridas i hela kroppen. Då och då flög tankar på Frida förbi - tankar på Joel. Jag tänkte också på Emelie, och hoppades med hela mitt hjärta att hon äntligen skulle bli bra snart. Men just i ögonblicket, tänkte jag faktiskt allra mest på hur mycket jag älskade Eric.

"-Vad sägs som en promenad innan solen går ner?" Log Eric när han släppt mig igen. Jag nickade och gick in i hotellrummet för att hämta mina solglasögon som låg på bordet. Jag fäste dom i håret och drog på mig en kofta - i fall det skulle bli kyligt. Jag sprang fram och tillbaka i hotellrummet tills jag var redo att gå.

"-Tjejer..." Suckade Eric när jag äntligen var beredd att gå. Jag log medan jag snörde mina converse.

När vi lämnade nyckeln till rummet i receptionen och gick ut genom glasdörrarna höll solen långsamt på att gå ner. Den lyste röd bakom hustaken där jag kunde se havet börja. Stranden låg faktiskt inte så långt från hotellet. Vi började gå längs vägkanten, vi kikade in i små butiker och njöt bara av att värmen, solnedgången och av att få gå där tillsammans.

"-Oj, vad fint det är" Utbrast jag när jag såg havet en bit bort. Ju längre vi gick dessto starkare blev den salta doften av hav. Vi vek av på en liten gångväg som ledde närmare stranden.

"-Är du sugen på en glass?" Log Eric, jag nickade och vi styrde mot en kiosk en bit bort. När vi kom närmare såg jag en plansh som satt fäst på den gula träväggen. ERIC SAADE IN SPAIN löd en rubrik i stora svarta bokstäver ovanför en bild från förra årets eurovision.

"-Kolla!" Log jag och pekade mot planshen. Han skrattade och satte snabbt på sig solglasögonen, för säkerhets skull - men förstås skulle det inte hjälpa mot fans som kände igen honom, solglasögonen var i princip ett av hans kännetecken. Vi gick fram till kiosken och kollade på affishen över glassorterna.

"-Wait, is it possible that you're Eric Saade?" Avbröt oss plötsligt en röst på bruten engelska.

"-Yes, thats me" Mötte Eric mannen i kioskens breda leende.

"-Can I please, please get an autograph for my daughter? She is a big fan of you" Eric log bara ett snabbt "Yes, of course" och tog emot papper och penna.

"-Whats her name?" Eric kollade på mannen som såg överlycklig ut.

"-Ana"

"-Oh, so you're Milena Seger?!" Jag såg förvånat på mannen som just nämt mitt namn.

"-Well, yes I am" Jag log lite chockat. Hur kunde han veta vem jag var? Förutom gästandet på Erics konserter under turnen hade jag inte kommit långt i karriärer än. En främmande man i Spanien kände igen mig...! När Eric skrivit en snabb hälsning till Ana och gett tillbaka pappret till mannen räckte han mig det.

"-Can't you also write something? That would be so nice" Jag skrattade och tog självklart emot pappret. Med en lite mindre snitsig handstil än Erics skrev jag snabbt mitt namn.

"-Thank you so much" Mannen log det största han kunde.

"-No problem" Hann Eric innan mig och vi fortsatte kolla på vilka glassar vi ville ha.

"-So, two of these" Jag pekade på en glassort.

"-Anything else?" Mannen lade fram glassarna på den lilla disken.

"-No, thanks" Eric höll fram tio-euro-sedeln men mannen skakade bara på huvudet.

"-Nono, its free for you" Lite halvt förvånat men glatt tackade vi den snälla spanjoren och fortsatte promenera ner längs gångvägen.

"-Vad snällt" Skrattade jag när vi kommit en bit bort.

"-Haha, ja" Det verkade som Eric var lite förvånad han också.

*

Erics perspektiv:

Vi gick längs muren som ledde längs strandkanten. Solen höll på att gå ner men luften var fortfarande varm och behaglig. Där vi gick höll folket på att gå hem, och knappt några fans hade kommit fram till mig, bortsett från mannen i kiosken. Jag log för mig själv. Allt var så underbart så jag ville stanna där för alltid.

"-Vad har jag gjort för att få en så underbar person som du?" Plötsligt stannade Milena upp och mötte min blick. Jag såg på hennes underbara ansikte och hade inga ord att svara med. Så jag böjde mig bara ner och mötte hennes läppar i en perfekt kyss. I solnedgången i Spanien, en sådan kyss som annars bara existerade i filmer. En kyss som sa att inga ord kunde beskriva hur mycket man älskar någon.

---

"-Dig själv förstås" Jag suckade och gick för att hämta min lotion och solkräm ur badrummet. Det skulle bli en bra resa. Och inte bara det. Jag skulle uppträda i en arena för flera tusen personer. I Spanien. Jag insåg nog inte hur stort det var, än. För för ett par månader sedan hade jag inte ens drömmar om att bli sångerska över huvud taget. Jag visste bara en sak jag ville då, och det var att få vara med Eric. För alltid. Allt jag fått nu, det var bara ett litet plus i kanten.

---

"-WIHOOOO JENNIFER!!"


Mitt skrik måste ha hörts över hela flygplatsen. Jennifer hade tydligen också hört det, för strax efter kom hon ut från flygplatstoaletterna. Hon sprang fram till mig.

"- Vad tusan gör du??"


Jag tog på mig min bästa oskyldighetsmin.

"-Vadå?"


Hon la armarna i kors och kollade på mig.

"-I know what you're hiding, hun."


Jag skrattade, och tog henne i armen.

"-Nämen du, de väntar på oss. Flyget går om tolv minuter."


Hon kollade chockat på mig och stannade upp. Jag skrattade.

"-Kom då!!"



*



Jag slog upp dörrarna till balkongen och kände värmen slå emot mig. Jag kunde inget annat än att bara stå där, njuta, och låta solen värma mitt ansikte. Plötsligt kände jag ett par armar om min midja.

"-Eric?"


Han skrattade mjukt och kysste mig på kinden.

"-Har du några flera pojkvänner?"


Jag vände ansiktet uppåt, så jag tittade på honom.

"-Klart jag inte har."


Jag kollade strängt på honom, och han skrattade.

"-Jag skojar bara med dig, älskling."


Jag vände på mig, så att jag stod med kroppen mot honom.

"-Jag älskar dig."


Han svarade med att lägga armarna om min midja och kyssa mig passionerat. Jag låste mina händer bakom hans nacke, och flätade in fingrarna i hans hår. Så stod vi en stund, och middagssolen lyste över oss. När jag kände hur Erics händer började leta sig in under min tröja, la jag händerna på hans bröstkorg och började fösa in honom i hotellrummet. Jag släppte honom en sekund för att stänga dörren till balkongen, men då flyttade han bara läpparna till min hals.

Jag föste honom bakåt tills han ramlade bakåt, ner på sängen. Han drog med mig i fallet, och jag hamnade ovanpå honom. Utan att jag hann tänka hade jag börjat knäppa upp knapparna på hans skjorta, och snart låg även min på golvet. Jag kände Erics händer röra sig upp och nerför min rygg, och hans läppar, som ivrigt formade mina.

Jag älskade honom så mycket...




"-RINGGG!!"


Vi struntade först i telefonen, men den fortsatte ringa. Tillslut suckade Eric och sträckte sig efter den.


"-Ja, hej, Alex. Vad vill du?" Han drog handen genom sitt sexigt rufsiga hår.


"-Va, nu?" Eric satte sig upp på sängen.


"-Jaha... okej... hejdå." När han hade lagt på vände han sig mot mig.


"-Förlåt älskling. Thomas vill att vi ska komma till arenan och testa lite redan nu."


Jag hasade mig fram till honom och gav honom en kyss.

"-Det låter kul."


Eric skrattade.

"-Jaja, det är väl bra att du är positiv."


Nu var det min tur att skratta.

"-Skulle jag inte vara det?"


"-Jag skulle nog inte varit lika positiv."


Jag rynkade pannan.

"-Men du tycker väl att det är roligt att se arenan?"


"-Skulle hellre stanna i hotellrummet, med dig."


Leendet som han gav mig fick det att pirra till i maggropen, och jag vände ner ansiktet för att man inte skulle se hur jag rodnade. Jag gick fram till Eric, la armarna om honom och kysste honom en gång till innan jag gick bort till min resväska för att hitta en ny blus att sätta på mig innan vi drog iväg till arenan.

---

Förlåt för ett lite händelselöst kapitel, men så kan det bli om man har för lite fantasi. Iallafall, pussokram, hoppas ni älskar mig ändå! Hahahaa, näädå, men är för flumm för att skriva nu, LOOVE YA/Wanja♥

"-Är det varmt där?" Frågade jag Eric som börjat packa ner t-shirts och badbyxor i sin stora resväska. Jag låg fortfarande och halvsov i den mjuka sängen. Hade inga planer på att gå därifrån heller.

"-Jag tror det ... Vi får hoppas i varje fall!" Skrattade Eric och packade ner det tredje paret solglasögon. Jag log och sträckte mig efter min iphone.

"-På vädret står det att det är typ 30 plus" Log jag belåtet åt vädersidan över Barcelona som bara visade stora, gula solar på de närmaste dagarna.

"-Och soligt" Lade jag till och Eric log brett. Jag fingrade runt lite på facebook och twitter, och rätt som det var tappade jag fästet om telefonen och tappade den mitt i ansiktet.

"-Aaaj" Skrek jag till och Eric såg upp från packandet. Han hade svårt att hålla sig för skratt.

"-Det var INTE roligt" Jag försökte se allvarligt på honom.

"-Nejnej, självklart inte ... Hur gick det älskling?" Eric kom fram till mig och fångade min blick.

"-Inte bra" Mumlade jag, halvt skrattande, och druknande i hans underbara ögon. Eric började pussa mig i ansiktet, lite överallt, och det fick mig bara att skratta ännu mer.

"-Bättre nu?" Jag nickade glatt, samtidigt som jag satte mig upp i sängen. Eric återgick till packningen.

"-Ska du inte packa, din slöfock?" Eric såg upp på mig.

"-Måste jag?" Jag slängde mig tillbaka ner på sängen och borrade ner ansiktet i kudden.

"-Klockan är ett" Skrattade Eric.

"-VA?! Är klockan ett? Varför sa du inte det?! Jag måste packa!" Snart var det fart på henne. Hon hoppade upp ur sängen och efter några sekunder hörde jag hur vattnet började rinna ur dushen i badrummet.  Jag skrattade för mig själv.

Imorgon fortsatte turnen. Klockan fem skulle vi vara vid studion och träffa teamet inför morgondagen, så vi hade i princip 4 knappa timmar tills dess. Efter en liten stund kom Milena ut från badrummet igen.

"-Brr, vad kallt det är" Huttrade hon när hon kom in i rummet med handuken runt om sig. Jag såg upp från där jag satt i högen med kläder och saker som skulle ner i resväskan. Hon var så fin. Vattnet droppade från hennes långa hår.

"-Vad kollar du på?" Log hon.

"-Dig ... du är så vacker" Hon suckade och gick skrattande iväg med sina kläder för att byta om.

Milenas perspektiv:

När jag satt på mig jeansen och den svartvita linnet borstade jag igenom mitt blöta hår som redan samlat ihop sig i små tovor. När vi var yngre brukade alltid Frida borsta igenom mitt hår tills det var helt mjukt och fint. Hon älskade att hålla på med mitt långa hår. Jag log, men mitt leende försvann snabbt när jag tänkte på henne. Frida hade inte hört av sig sedan kvällen vi träffat henne och Joel på Pure. Det högg till i mitt hjärta och jag kände ett stygn av dåligt samvete, fastän jag visste att det inte var mitt fel. Jag borde göra något! Skrek det inom mig, men jag visste att jag inte vågade gå ett steg närmare Joel igen. Även om det gällde Frida.

"-Hej, hur är det?" Frågade Eric när jag kom in i sovrummet igen inkånkande på min resväska. Han hade inte kommit mycket längre med packningen än för en stund sedan.

"-Bra, hurså?" Svarade jag kanske lite för avsöljande att jag inte mådde speciellt bra.

"-Du såg lite bekymmrad ut bara ..." Eric såg på mig med rynkad panna och drog ner mig i sin famn.

"-Nejdå, jag tänkte bara på Frida ..." Jag lutade huvudet mot hans axel.

"-Jag känner dig allt för bra" Eric kysste min panna och släppte mig sedan för att låta mig packa. Jag öppnade resväskan där forfarande en tom chipspåse låg kvar sedan resan till Gotland.

"-Vad är det här?" Sa jag och slängde påsen på Eric som oskyldigt såg upp på mig innan han gick och slängde den. Jag log för mig själv och började riva ut kläder ur garderoben. Några klänningar, ett par jeansshorts, jeans, ett par t-shirts ... Linda skulle ta mig sig ett set av mina scenkläder, det hade hon lovat, så det behövde jag inte tänka på.

"-Vad ska man ta med?" Jag satte mig på sängen brevid resväskan som började bli halvfull.

"-Det ser ut som du redan har med dig ganska mycket saker" Log Eric som såg ut att börja bli klar med sin packning.

"-Det är bara kläder, Eric" Han skakade på huvudet.

"-Men vad är det viktigaste att ta med?" Upprepade jag. Han log bara ett snett leende.

"-Dig själv förstås" Jag suckade och gick för att hämta min lotion och solkräm ur badrummet. Det skulle bli en bra resa. Och inte bara det. Jag skulle uppträda i en arena för flera tusen personer. I Spanien. Jag insåg nog inte hur stort det var, än. För för ett par månader sedan hade jag inte ens drömmar om att bli sångerska över huvud taget. Jag visste bara en sak jag ville då, och det var att få vara med Eric. För alltid. Allt jag fått nu, det var bara ett litet plus i kanten.

---

"-Jag ska döda den jäveln."


Jag kände Erics hand smeka mitt hår, samtidigt som han uttalade orden lungt. Men jag antog att han egentligen var allt annat än lugn.

Jag kunde inte säga något. Inte än. Eric lät mig gråta ut.


Efter en stund kollade han ner på mig, och smekte försiktigt bort en av tårarna som rann nerför min kind.

"-Vet du varför han var här?"


Jag skakade på huvudet.

"-Det verkade som om Frida..." Jag stannade plötsligt upp mitt i meningen. "-Frida!!" Jag satte mig spikrakt upp. "-Jag måste varna henne!"


"-Vänta, vänta!" Eric höll i mig när jag försökte ställa mig upp och springa tillbaka in på Pure.


"-Du kommer bara att träffa på... honom, igen. Ring istället. Eller skicka ett sms." Jag skakade på huvudet.


"-Jag måste säga det till henne NU! Innan han gör något dumt med henne!"


"-Ring."


Jag kunde knappast säga emot. Eric hade rätt. Jag skulle bara kollapsa igen om jag såg Joel. Och det skulle jag ju troligen göra om jag gick fram till Frida. Så jag satte mig i Erics knä, tog upp min iPhone och slog Fridas nummer.
Efter åtta signaler svarade hon.


"-Mil? Varför försvann ni bara sådär?? Hände det någonting?"


Jag visste inte riktigt vad jag skulle säga, så jag bet mig i läppen och kollade på Eric. Han bara nickade. Till slut fick jag ur mig:

"-Asså vi behövde gå." Jag hoppades att hon skulle nöja sig med det svaret. Det gjorde hon, som tur var.


"-Okej..." Hon verkade vänta på att jag skulle säga nåt. Så jag tog ett djupt andetag.


"-Du, jag behöver säga en sak till dig." Tystnad. Hon väntade i luren. "-Du... Joel... är inte bra. Håll dig borta från honom."

Sen sa hon något jag inte hade förväntat mig.

"-Vafan Milena. Du är bara avundsjuk."


Jag tappade nästan hakan.

"-Va?"


"-Ja. Nu, när jag äntligen har hittat nån. Så säger du att jag ska dumpa honom, bara sådär. Du vill bara sabba för mig, eller hur?"


"-Nej, men..."


"-Jo det vill du. Men du ska veta, att han är min pojkvän, och jag älskar honom."


"-Frida..." Hon lyssnade inte.


"-Ring tillbaka när du har en ursäkt."


Hon la på och jag greppade hårt om telefonen för att inte tappa den i asfalten. Jag såg upp på Eric som bekymrat bet sig i läppen.

"-Vi är framme" Påminde mig Eric när taxin stannat vid trotoarkanten. Jag vaknade upp ur mitt tänkande. Eric betalade taxin, vi sa hejdå till den aning trötta taxichauffören och stod snart utanför huset.

"-Hur är det?" Eric tog bort en hårslinga från mitt ansikte och placerade den bakom örat.

"-Jag vet inte ... Kallt" Fick jag ironsikt sett fram och såg ner på mina bara ben. Det var trots allt ganska sent. Eric log lite, tog min hand och slog portkoden till huset.

Tåraran brände bakom ögonlocken varje gång jag tänkte på Joel ... med Frida - en av mina bästa vänner. Om Emelie skulle varit friskt, då hade jag ringt henne, men nu ville jag inte lägga mer tygd på henne än det redan var. Så jag lät bli.

När vi kom in i den varma lägenheten sparkade jag av mig skorna och gick in i vardagsrummet. Klockan närmade sig kvart i två på natten, men konstigt nog var jag inte trött. Eric kom strax efter mig in och satte sig brevid mig i den mjuka soffan.

"-Jag lovar att det ordnar sig .. hon måste ju liksom inse ..." Eric försökte trösta mig men jag skakade på huvudet.

"-Du vet inte hur Joel är ... Om jag inte haft styrkan och hoppen kvar hade jag antagligen varit kvar hos honom nu" Jag ryste av tanken. Eric såg lite sårat ut genom fönstret där himlen skiftade i en mörkblå färg. Jag ångrade direkt att jag hade sagt det.

"-Du vet inte hur Joel är ... Om jag inte haft styrkan och hoppen kvar hade jag antagligen varit kvar hos honom nu" Jag blev förvånad av hennes ordval. Så hon hade varit kvar hos honom om inte jag kommit tillbaka? Jag kände hur hon såg på mig när jag riktade blicken ut genom fönstret.

"-Förlåt ... Det var inte så jag menade ... Jag menade bara att ... att" Tårarna kom tillbaka i hennes röst.

"-Jag älskar dig" Viskade jag mot hennes tårade ögon och hon kramade om mig hårdare medan fler tårar rann ner från hennes kind.

"-Jag älskar dig också Eric ... Du ska bara veta hur mycket jag älskar dig" Viskade hon knappt hörbart och jag vaggade henne i famnen. "-Tack" Lade hon snabbt till. Jag mötte hennes blick.

"-För vad?" Jag kunde se hur hennes blick började få tillbaka 'Milena'.

"-För att du finns" Ett litet leende syntes på hennes läppar, trots att tårarna inte gav upp.

---

---

Stockholm.

Jag klev ur bussen och en sval vind blåste mot mitt ansikte. Jag andades in den friska luften för att vakna till och blickade mot telefonen. 03.24. Sedan tidig morgon hade vi suttit i bussen på väg hem från Visby efter en härlig sista dag med Maja, och hennes familj, nya tankar och en kort natt på hotellet. En knapp vecka skulle vi få vara hemma nu - innan nästa stopp på turnen, Barcelona. Det kändes stort att få uppträda där - på en stor arena. Utomlands.

Jag gäspade stort och gick in i bussen igen för att hämta min väska.

"-Hejdå Milena, vi ses väl i veckan?" Jennifer var precis på väg ut. Med halvvakna ögon log hon mot mig.

"-Det hoppas jag!" Jag kramade snabbt om henne och hon gick ut till Alex bil.

Inne i bussen plockade Eric fortfarande ihop sina saker. Att han aldrig kunde hålla någon ordning i bussen ... Jag log för mig själv. På min säng låg den lilla resväskan klar, och jag tog ner den på bussgolvet.

"-Är du färdig snart?" Log jag sömnigt och satte mig på Edins tomma säng.

"-Så snabbt som möjligt" Eric försökte stänga den överfulla resväskan men insåg snabbt att det inte var någon mening med att försöka, så snart låg sakerna utspridda på sängen igen, och han började packa i allt en andra gång. Linda var i full färd med att räfsa ihop lakanen som skulle tvättas innan turnen satte igång igen. Jag reste mig för att hjälpa henne.

*

När bilen körde in i garaget nedanför lägenheten i Birkastan vid fyratiden på morgonen kände jag lite innerlig glädje för att vara hemma igen. Trots att det var min dröm att få åka på turnen - var det alltid lika mysigt att komma hem till vår fina lägenhet. Min och Erics.

"-Skönt att vara hemma igen?" Eric var snabbare än jag, och var redan och öppnade bildörren för mig. Jag tog hans hand.

"-Mm"

Eric bar upp väskorna, och när jag vred nyckeln i nyckelhålet kände jag mig så hemma. För detta var mitt hem numera. Jag gick in och sparkade av mig skorna i hallen, drog av mig jeansjackan och bar min resväska till sovrummet med ett trött leende.

*

Jag kände doften av kaffe och öppnade förskitigt ögonen samtidigt som Eric kom in genom dörröppningen med en bricka.

"-Frukost" Log han och jag satte mig glatt upp i sängen.

"-Du är så underbar" Skrattade jag och, han satte sig på sängkanten och satte brickan i mitt knä. Han kysste mig mjukt.

Jag hörde plötsligt hur mobilen vibrerade till på nattduksbordet. Ett sms, från mamma. 'Hej gumman, eftersom ni är hemma nu, har ni lust att komma på middag i veckan? Det var så länge sedan vi sågs!' Jag såg upp mot Eric.

"-Mamma undrar om vi vill komma på middag .."

"-Vad sägs som ikväll?" Han log och tog en klunk av sitt kaffe.

Snart var jag på fötter. Jag borstade igenom mitt hår, snörade conversen och var snart ute ur lägenheten. Jag bestämde mig för att promenera till sjukhuset. Solen stod högt på himlen och sken varmt ner på mig. När jag gick förbi Ica, gick jag in och köpte med mig en ask av Emelies favoritchoklad och senaste numret av Veckorevyn. Blommor hade hon nog fått tillräckligt av Adam.

När jag klev in på sjukhuset kände jag inte av samma tygd som för en tid sedan. Emelies skador läkte, sakta. Men säkert. Hoppades alla. Jag gick fram till receptionen, gav mitt namn och personnummer och gick sedan mot Emelies nya rum. Hon hade flyttats runt en del. De vita sjukhusväggarna kändes nästan fridfulla när solskenet stötte emot dom, och stegen var lätta när de styrde mot rummet längst bort i korridoren.

"-Surprise" Log jag när jag knackade på dörren och klev in.

"-MILENA!" Emelie satte sig försiktigt upp i sängen, lade undan en bok hon haft i händerna och log som om hon inte sett mig på år.

"-Hur mår du?" Frågade jag henne när vi kramats en stund och jag satt mig på den lilla vita pallen brevid sängen.

"-Bara bra, faktiskt ... Visst får jag inte röra mig så mycket, men några gånger har jag faktiskt fått komma ut i solskenet ändå" Hon log mot mig. En frisk ros blommade i ett glas vatten på nattduksbordet.

"-Har Adam varit här?" Log jag och fingrade på de blodröda bladen.

"-Nej, den är faktiskt från mormor" Skrattade hon men fick snabbt ett lite ledset ansiktsuttryck i ansiktet.

"-Fungerar det bra mellan dig och Adam?" Jag såg på henne med rynkad panna.

"-Nja, jag vet inte ... Han har inte varit här på ett tag, men jag antar att han har annat för sig än att sörja över mig" Hon log lite halvt men jag såg i hennes ögon att lite sorg gömde sig där.

"-Han har säkert haft lite mycket bara ..." Jag försökte få henne på bättre tankar och tog fram chokladen och tidningen. Hennes leende kom tillbaka.

"-Men tack, det var inte nödvändigt ...! Du är bäst" Hon böjde sig fram och kramade om mig.

Vi pratade en stund om allt möjligt. Om turnen. Om Eric. Om mig. Allt handlade om mig. Vi skippade allt prat om Adam, om Emelies ledsna familj, om skadorna ... Det kändes så fel, men jag ville inte få ner hennes glada humör. Man fick inte gå miste om då Emelie var glad.

*

"-Du, tack för att du kom!" Log Emelie innan jag gick ut genom dörren.

"-Jag kommer snart igen. Jag älskar dig, Emelie, för alltid" Jag öppnade dörren för att gå, trots att det var svårt att lämna henne ensam igen.

"-Jag älskar dig, och allt kommer att bli bra" Hörde jag henne säga innan jag stängde dörren bakom mig. Jag hoppade till när jag såg någon stå lutat mot väggen utanför rummet.

"-Adam!" Oförberett kramade jag om honom. "Tro mig, hon kommer bli glad att se dig!" Jag log brett mot honom innan han gick in till Emelie. Jag kunde nästan känna Emelies glädje genom de tjocka sjukhusväggarna när jag lämnade sjukhuset. Hon var inte ensam i alla fall. Inte alltid.

---

"-Hallå, jag är hemma" Ropade Maja och hyschade åt mig och Milena. Vi hade beslutat att överraska Madde.

"-Redan?" Jag hörde plötsligt Maddes röst. Det var så länge sedan jag hört hennes röst så jag knappt ens kände igen den. Den lät äldre på något sätt ... och svagare. Vi tog av oss skorna och gick in.

"-Jag har med mig några som du nog vill träffa" Log Maja och leendet som strax därpå spred sig på Maddes läppar var enormt.

"-Eric!! Milena!" Hon var snart på fötter. Milena såg en aning förbryllad ut att till och med Madde visste hennes namn.

"-Madde!" Jag mötte henne i en stor, mjuk kram och lyfte upp henne. Trots att vi knappt hittat någon mat på ön kändes hennes kropp mycket skörare nu än för ett halvår sedan. Hur hade giftet kunnat påverka så mycket?

"-Eric" Mumlade hon glatt i mitt öra och jag log. Maja och Madde hade liksom bara existerat i en liten tidsperiod i mitt liv, en period som känns så långt borta från allt - men nu sågs vi igen. Det kändes speciellt på något sätt. De delade en 'upplevelse' med mig som ingen annan delade.

"-Du måste vara Milena?" När Eric släppt Majas syster kom hon leende till mig.

"-Du måste vara Madde?" Jag gav henne en snabb kram.

*

Vi satte oss på den lilla altanen och Maja gick för att hämta något att äta och dricka. En sval sommarvind blåste upp från havet och jag ryste till. Eric lade armen om mig.

"-Så, hur är det med dig?" Frågade Eric Madde som satt invirad i en filt på en av solstolarna.

"-Sådär, kan man väl säga ..." Madde log lite halvt.

"-Maja har berättat" Eric såg bekymrat på Madde och hon nickade stumt.

*

Det började närma sig kväll när vi lämnade stugan. Vi hade blivit erbjudna middag av Anna och Daniel, men hade sagt att vi nog behövde gå tillbaka till hotellet ... Det var tråkigt att säga hejdå till Maja, och Madde. De var så fina tjejer. När vi sa hejdå lovade Maja att hon skulle komma och hälsa på när hon var i Stockholm. Jag ville tro att det skulle bli snart vi sågs igen, men på något sätt kände jag på mig att det inte skulle bli så snart ...

Jag vände mig om och vinkade en sista gång innan vi gick mot busshållplatsen.

"-Det känns lite sorgligt att säga hejdå" Sa jag och såg upp på Eric som inte kunde dölja att han var lite ledsen att lämna dom.

"-Mm" Sa han bara tyst, log och tog min hand. Jag tog hans hand och tryckte den mot hjärtat samtidigt som jag såg upp i hans ögon.

"-Men du har jag mig i alla fall" Jag log lite halvt och han kysste mig mjukt. Sådana stunder ville jag helst stanna i för alltid ... Inget att tänka på, inga bekymmer. Bara Erics läppar mot mina.

"-Du vet väl att jag älskar dig?" Sa han när vi börjat gå längs klipporna mot busshållplatsen.

"-Du vet väl att jag älskar dig mer än allt på hela jorden tillsammans?" Jag kollade på honom med en busig blick och kände att jag lät som ett litet barn som pratade till sin mamma.

"-Mm, jag vet" Han stannade upp och pussade mig på läpparna.

"-Stanna! Vänta!" Förgäves sprang vi efter bussen som åkt förbi framför näsorna på oss. Eric tog min hand och stannade upp.

"-Ingen idé ..." Han suckade och vi satte oss på en stor sten vid vägkanten.

"-Ska vi behöva sitta här i två timmar?!" Jag lutade mig mot Erics axel. Hur lyckades vi egentligen? Missa bussen med en sekund.

"-Nja, det finns några andra alternativ ..." Eric blickade ut mot solen som höll på att gå ner.

"-Vilka?" Jag gäspade och tryckte mig nära Eric. Jag frös lite.

"-Ett, gå tillbaka till Maja ..." Han såg först på mig och sedan på stugan som skymtade långt borta bakom några raukar.

"-Och två?"

"-Alternativ två ... Gå hem till hotellet" Eric skrattade lite och jag rynkade pannan. Trevlig kvällspromenad på två, tre timmar?

"-Eller tre, ringa en taxi" Innan jag han säga något hade han redan tagit upp mobiltelefonen.

"-Nejnej Eric, det blir aldelles för dyrt!" Sa jag hysteriskt och hoppade upp från stenen. Eric mimade 'Tomas' och jag började skratta.

"-Jo, hej ... Det är Eric!" Jag andades in och fortsatte.

"-Du är inte möjligtvis en bit utanför Visby någonstanns där det finns massor av stenar?" Jag såg mig omkring, och insåg att det, och havet, var det enda man såg. Jag rabblade upp busshållsplatsens namn.

"-Jo, tyvärr så är jag faktiskt det ... Vad gör ni där ute?" Tomas suckade och Milena skrattade ljudligt.

"-Åh, men nej vilken tur ... Vi är på utflykt ... Och missade precis den sista bussen inom två timmar" Jag kunde knappt hålla mig för skratt, för situationen var ganska komisk.

"-Tur för er att jag finns då ... Där om tio" Muttrade Tomas. Jag log och lade på.

"-Taxin kommer om tio minuter" Log jag, tog Milena i mitt knä och satte mig på stenen igen.

*

Milenas perspektiv:

"-Jag vet ... Men det blir för ansträngande för dig att gå .... Vi kan komma förbi senare, kanske" Jag kysste hennes panna, sa hejdå, och lämnade stugan. Det var hårt att lämna henne hemma varje dag. De tidigare sommrarna hade vi gått omkring på stan tillsammans varje dag, men den här sommaren fick hon knappt lämna stugan. Doktorerna sa att hennes skada behövde vila i minst ett år innan de skulle kunna ge nästa diagnos. Jag suckade tungt och började gå in mot stan.

---

Clarion Hotel. Jag kollade för säkerhets skull en gång till på google maps på min iPhone. Japp. Här var det. I samma stund som jag satte handen på handtaget till de gammaldags medeltida dörrarna som ledde in till receptionen började kyrkklockorna slå. Jag skyndade mig in.

Eftersom det var tomt i hela lobbyn antog jag att de inte var klara än. Så jag satte mig i en fåtölj med en tidning och väntade.


Åtta minuter över fem kom Milena ner för trappan. När hon såg mig sprack hennes ansikte upp i ett stort leende, och hon tog några skutt fram till mig, och kramade om mig.

"-Maja!!" Jag log och kramade tillbaka.


"-Milena." Jag var så glad att det hade gått så bra. Jag tyckte verkligen om Milena, och det verkade som om hon tyckte om mig också. När jag hade mött hennes oroliga blick där backstage för första gången hade jag inte alls varit lika säker. Men jag hade förstått vad hon var orolig för. Att jag skulle ta Eric ifrån henne. Men det skulle jag aldrig göra.

Visst, jag hade väl också varit så där "fan-kär" i Eric. Det hade jag. Men under de där veckorna på ön hade jag lärt känna honom bättre. Och insett att det aldrig skulle bli vi. Jag hade inte heller känt någon längtan efter det heller. Han kändes mer som en bror för mig. Någon som skulle förstå mig i vilken situation som helst. Någon jag kunde prata med.

"-Hej, Maja!" Milena släppte mig och Eric kom och gav mig en varm kram. När jag hade släppt honom frågade jag:


"-Så... vad har ni lust att se?"


Eric tog Mils hand och kollade frågande på henne.

"-Ingen aning. Det är roligt att bara se sig omkring lite..." Han tänkte efter. "-Eller jo. Jag vill se såna där raukar!"


Jag skrattade.

"-Isåfall får vi ta bussen. Det är hrm... ganska långt bort."


Eric såg ut som en stor smiley.

"-Jamen dåså! Vad väntar vi på?"



*



"-Ska inte du bada också?" Milena kollade på Eric. Han skakade på huvudet.


"-För kallt."  Han la sig tillbaka på den varma klippan och satte på sig solglasögonen. Milena suckade, och gick upp ur vattnet.


"-Men då får vi ju inte se din snygga mage ju." Eric satte sig upp igen och kikade fram bakom solglasögonen samtidigt som han avfyrade ett bländande leende.


"-Jaså, det är det ni är ute efter?"


"-Klart vi är." Milena gick fram till honom och försökte lyfte upp honom. Men han drog istället ner henne över sig. Jag fnissade för mig själv. De var så söta. Jag lät de vara lite ifred, och dök ner i vattnet.

Plötsligt fick jag en idé. Jag dök ner till botten - som inte var särskilt långt ner - och samlade på mig så mycket av det slemmiga, gröna sjögräset jag kunde. När jag kom upp igen smög jag försiktigt, på tå fram till klippan där Eric och Milena låg och solade. Det verkade som om Milena hade fått Eric att ta av sig tröjan ändå. Jag log för mig själv.
Perfekt för min plan.


"-IIIHHH!!" Jag hade släppt ner det gröna slemmiga sjögräset rakt på deras magar.


"-MAJA!!" Milena skrattade och skrek samtidigt, medan hon såg sig om för att hitta gärningsmannen. Jag var redan på väg mot vattnet när hon fick syn på mig.


"-Du ska fåååå!!!!!!" Hon sprang efter, och Eric såg bara förbryllad ut. Men sen var han inte sent efter.


"-Nä nu du..."


Det slutade med att vi alla till slut var helt gröna av sjögräs. Så Eric blev tvungen att bada iallafall.

När vi hade fått på oss alla kläder - ja, vi hade haft med oss badkläder - , tagit oss till busshållplatsen och löst biljetter, kom jag på en sak. Jag började lite tveksamt...

"-Just det. Eric?" Han kollade upp på mig.


"-Ja, Maja?" Jag harklade mig.


"-Jag tänkte... Madde ville så gärna träffa dig? Om du skulle ha lust alltså." Han sken upp.


"-Jättegärna! Närdå? Nu?" Jag kollade på klockan.


"-Ja. Vi skulle kunna hoppa av några stationer tidigare isåfall..."


"-Perfect." Han log stort, och kollade sen ner på Milena, som hade somnat på hans axel. "-Det kanske blir dags att väcka den här då." Vi skrattade båda två.




Jag såg genast den lilla stugan när vi klev av bussen. Den lilla röda stugan med vita knutar. Och jag visste att Madde troligen satt därinne, ensam och utan att ha någonting att göra.

Jag log för mig själv.


Hon skulle bara veta vad som väntade henne.

---

Kapitel 11! Skulle vara askul om ni alla kunde skriva hur gamla ni är/vilket år ni är födda? Lite nyfiken bara. Pusspuss, LoveYa!/Wanja♥

Majas perspektiv:

Jag skulle möta Eric och Milena utanför deras hotell vid femtiden för att sedan visa dom runt lite i Visby. Jag kände igen mig ganska bra eftersom jag tillbringat varje sommar på Gotland sedan jag varit mycket liten. Jag borstade igen mitt hår och kastade en sista blick i spegeln.

"-Jag går nu" Ropade jag till mamma och pappa som satt i köket.

"-Gör så! Ni är välkomna hit sen" Svarade mamma och jag gick till vardagsrummet för att säga hejdå till Madde. Hon låg i soffan och läste. Jag satte mig på soffkanten.

"-Jag vill också följa med" Log hon lite halvt med rynkad panna. Jag kände ett stygn av dåligt samvete.

"-Jag vet ... Men det blir för ansträngande för dig att gå .... Vi kan komma förbi senare, kanske" Jag kysste hennes panna, sa hejdå, och lämnade stugan. Det var hårt att lämna henne hemma varje dag. De tidigare sommrarna hade vi gått omkring på stan tillsammans varje dag, men den här sommaren fick hon knappt lämna stugan. Doktorerna sa att hennes skada behövde vila i minst ett år innan de skulle kunna ge nästa diagnos. Jag suckade tungt och började gå in mot stan.

---

Vi väntade in Tomas och resten av teamet innan vi gick ut från hotellet. Tomas hade tydligen bokat bord på någon restaurang inte så lång från hotellet. Jag tyckte det skulle bli roligt att lära känna hela teamet lite bättre, så jag såg fram emot middagen. För jag ingick i teamet nu. Team Saade, som för drygt ett år sedan bara hade existerat i drömmarna.

---

"-Vad tänker du beställa?" Jag satt och kollade igenom menyn tillsammans med Jennifer.


"-Hm..." Hon granskade listan med vegetariska rätter, och fastnade till slut med blicken på en. "-Den där tror jag."


Jag läste vad det stod - Ris med Tofu och grillade grönsaker. Inte för att jag hade någon aning om vad det var. Jag vände mig till Jennifer.

"-Vad är tofu för nåt?"


Hon bara skrattade.

"-Typ soja - eller ja, en sorts mosade bönor. Men det är sjukt gott jag, lovar!", la hon skrattande till när hon såg min tveksamma min. Jag såg hur kyparen var på väg mot vårt bord, och kände att jag behövde fatta ett snabbt beslut.


"-Okejdå. Jag tar samma." Jag slog ihop menyn. Jennifer log och blinkade.


"-Bra val." Men jag kollade på henne med allvarlig min.


"-Det är ditt fel om jag dör av matförgiftning." Hon skrattade högt, och jag kunde inte låta bli att le lite själv.


Plötsligt kom Alex fram bakom Jennifer och lade händerna framför hennes ögon, så att hon inte såg något. Hon skrek till, men slappnade sen av.

"-Mil? Jag visste inte att du hade superkrafter. Ärligt talat så trodde jag att du var ganska långsam." Hon tog tag i händerna och sniffade på de.


Alex skrattade, sänkte sitt huvud så att han var precis brevid hennes öra, och sa med mörk röst:

"-Bu." Han släppte Jennifers ansikte, och flyttade istället händerna till hennes axlar. Hon kollade upp på honom.


"-Alex!! Du skrämde mig!"


Han skrattade.

"-Det var ju det som var meningen." Han gjorde en paus, men verkade sen komma på något. "-Vad var det där om dödshot förresten?"


Jag kollade på Jennifer, och skrattade snabbt.

"-Jennifer tvingar mig att äta läskig vegetarisk mat." Jennifer kollade förebrående på mig.


"-Ditt eget val. Btw så är det inte särskilt läskigt? Eller hur Alex?" Hon skrattade. Han himlade med ögonen, och suckade.


"-Fast... jo." Han tog ett andetag. "-Nu ska jag gå och se till min fisk. Bye Ladies." Han lutade sig snabbt ner och gav Jennifer en hastig kyss på kinden innan han blixtsnabbt försvann iväg någonstans. Jennifer kollade med gapande mun efter honom. Jag kunde inget annat än att skratta åt hennes ansiktsuttryck. Hon såg faktiskt lite ut som en fisk. Hon kollade på mig som om hon inte riktigt kunde fatta, sen åt hållet dit han hade försvunnit, och tillbaka till mig. Hon höjde handen och lät sina fingrar stryka över stället där Alex läppar hade lämnat osynliga avtryck. Jag fnissade, och sjöng lite tyst:


"-Love is in the air..."


Plötsligt blev allting svart. Jag skrattade.

"-Har du och Alex en pakt eller? Som går ut på att man ska skrämma sina flickvänner?"


Eric tog bort händerna från mina ögon, och kollade förvånat på mig.

"-Hur kunde du veta att det var jag?"


Jag log och skakade på huvudet, samtidigt som jag suckade teatraliskt.

"-Kände det på lukten."


Jennifer skrattade högt och Eric rynkade pannan.

"-Luktar jag så illa...?"


Jag vände mig om lita halvt så att jag kunde kolla rakt in i hans ögon.

"-Nej, dummer. Snarare tvärtom."


Han skrattade mjukt och log varmt.

"-Jag antar att det betyder bra?"


Jag log och fångade en av hans hårlockar med mitt finger. Jag älskade när han lät bli att platta det.

"-Precis."


Han lutade sig ner och gav mig en varm kyss, och det pirrade lite i mig. När han alldeles för snart avslutade och drog sig tillbaka, frågade han:

"-Flickvänner?"


Jag kollade oförstående på honom.

"-Va?"


Han nickade menande bort mot Jennifer.

"-Ja, därborta verkar vi ju ha en, enligt vad du sa nyss." Han skrattade, och det gjorde även jag när jag fattade vad han menade.


"-Just det..." Jag log mot Jennifer. "-Vad har offret att säga?"


Hennes kinder antog en rodnande färg, och hon vände bort ansiktet. Eric småfnissade, och jag nynnade en gång till:

"-Love is in the air..."


Jennifer väste: "-Tyst!", och vände sen bort ansiktet igen. Med ett litet leende som hon inte kunde hejda. Eric vände upp mitt huvud, och skrattade.

"-Ohyes. It is."


Sen kände jag hans andedräkt alldeles intill mitt ansikte, och hans leende läppar mot mina.




*



"-Det här var ju riktigt gott." Jag kollade på Jennifer, som just höll på att stoppa en bit sockerärta i munnen. Hon nickade.


"-Sa ju det."


"-Man kanske skulle bli vegetarian."


Hon log stort mot mig.

"-Klart tjejen. Vi bildar klubb. Förresten kan man prata med minimajs, visste du det?" Jag brast ut i gapflabb över hennes sjukt konstiga humor, och det blev inte precis bättre när hon demonstrerade genom att ta upp en bit majs med gaffeln och kolla på den med djup blick. Hon bet sig i läppen.


"-Förlåt, lilla älskade minimajs, men nu måste jag äta upp dig." Hon stoppade den snabbt i munnen, och jag trillade nästan av stolen. Några andra i teamet, som satt bredvid, kollade lite konstigt på oss. Men vi brydde oss inte särskilt mycket.

Jag kunde inte sluta skratta på ett bra tag, men när jag äntligen hade börjat andas normalt igen var det ändå svårt att äta vidare, eftersom jag hela tiden tänkte på att jag behövde prata med maten innan jag åt upp den. Inte bra. Tillslut hade jag dock klarat av hela tallriken. Jag sköt ut stolen och tänkte precis ställa mig upp för att gå på toa.




Då kände jag något kallt träffa mitt huvud.

---

Hehe... Känner mig på lite 'oseriös'-humör idag, hoppas det inte påverkar kapitlet för negativt. Iaf, I LOVE YOU:* /Wanja


PS. GLÖM INTE ATT VI HAR BÅDE TWITTER, FACEBOOK och BLOGRESPONSE! inte bästa uppdateringen, men gå gärna in och gilla!:D

Tack för allt peppande och alla fina kommentarer. Gott nytt år på er, fina läsare! Klockan 00.00 publiceras nästa kapitel här på bloggen! Hoppas ni får ett superbra 2012! xx /Nina & Wanja

Ett leende spreds över hennes läppar när jag sa det, och när jag såg in i Erics ögon såg jag att ännu en fattande bit hade kommit på plats.

---

*

"-Vänta! Stanna!" Precis när bussen börjat rulla insåg jag att jag glömt min mobiltelefon i logen. Bussen stannade och dörren öppnades. Jag hörde Kevin sucka. Med snabba steg gick jag tillbaka till logen där lyckligtvis min mobiltelefon låg kvar. Jag pustade ut, stoppade ner den i fickan och började gå tillbaka. Hur kunde jag vara så glömsk?

"-Så" Log jag när jag äntligen, aldelles andfådd var tillbaka inne i bussen. Precis när jag kommit in började bussen åka igen.

"-Hur lyckas du?" Skrattade Kevin när jag gick förbi honom, men jag räckte bara ut tungan och gick försiktigt längre bak i bussen där Eric satt.

"-Hej" Han klappade på platsen brevid honom på soffan.

"-Hej" Jag log brett och satte mig istället för brevid honom, i hans knä.

"-Så du och Maja är redan bra vänner, eller?" Han skrattade och lade armarna om mig.

"-Haha, verkar så ... Hon är verkligen snäll" Jag pussade honom lätt på munnen.

"-Så du trodde inte hon skulle vara det?" Eric såg på mig.

"-Trodde hon var något annat för dig först" Jag log snett. "-För det är hon väll inte .. jag menar ..."

"-Älskling, klart hon inte är ... Det finns bara du" Han kysste mig mjukt. 'Det finns bara du'. Orden ekade i mitt huvud och jag kände mig otroligt lycklig. Jag var bara hans, och han var bara min.

"-Älskling, klart hon inte är ... Det finns bara du" Jag kysste Milena för att övertyga henne om att det var riktigt sant.

"-Det förstår jag" Log hon.

*

"-Vad ska vi hitta på?" Frågade Milena när hon kommit in i det öppna, stora hotellrummet och slängt sig på den mjuka sängen.

"-För omväxligs skull ... Kanske bara ta det lungt?" Log jag och hon nickade glatt till svar. Nu när turnen var igång var det inte många stunder vi bara kunde mysa, så det var rätt att ta vara på dom. Jag tog av mig skorna och gick och satte mig i sängen brevid Milena som just slagigt på tv:n.

Vi låg i sängen och zappade mellan kanalerna en stund, men inget verkade speciellt intressant - så jag stängde av tv:n igen.

"-Jag är hungrig" Sa plötsligt Milena med allvarlig röst och såg på mig.

"-Du menar, hungrig eller hungrig?" Jag kysste henne passionerat och hon fnissade.

Efter en stund hittade vi en meny på det lilla bordet i hotellrummet. Jag räckte Milena den.

"-Ta vad du vill ... Det kommer på hotellräkningen" Jag log snett och hon skrattade.

"-Vem betalar den då?"

Vi satt på vår balkong och åt varsinn toast i solskenet när min mobil plötsligt ringde. När jag låste up Iphonen möttes jag av en konstig syn. Nån hade bytt min bakgrundsbild ... Det måste ha hänt när jag glömt mobilen i logen. Istället för att tänka för mycket svarade jag.

"-Hallå?" Svarade jag med ett leende på läpparna.

"-Vi vet vart du är" Hörde jag en bitchig tjejröst.

"-Vad menar du?" Frågade jag med rynkad panna. Vem var det?

"-Vi ska fan döda dig" Skrattade hon och jag lade snabbt på. Jag hade inte haft något problem med haters den senaste tiden ... De flesta hade varit glada för mitt och Erics förhållande. Snabbt bytte jag bakgrundsbilden som föreställde mig med ett kryss över ansiktet till den jag haft innan - en bild på mig och Eric.

"-Vad var det där om?" Frågade Eric oroat och såg på mig med allvarlig blick.

"-Jag vet inte ..." Jag försökte att inte överreagera. Det skulle göra Eric för orolig, men han måste sett rädslan i min ögon, för han tog min hand och såg på mig.

"-Vem var det?"

"-Jag vet inte!" Sa jag ännu en gång och kollade samtalslistan. Okänt nummer, såklart.

"-Vad sa dom?" Eric blev bara ännu oroligare när jag lade iphonen på bordet och drog handen genom håret.

"-Inget viktigt ..." Svarade jag.

"-Klart det var ... vad sa dom?" Eric smekte min hand med tummen. Jag suckade och tog ett djupt andetag.

"-Bara att ... de visste var jag var och att de skulle döda mig ..." Jag blickade ut över hustaken.

"-Vad fan ... Det skulle aldrig någon göra" Eric ställde sig upp och kom för att krama om mig. Antagligen inte ... Tänkte jag, men känslan i magen av att någon hatade mig så mycket - var inte den bästa.

Vi väntade in Tomas och resten av teamet innan vi gick ut från hotellet. Tomas hade tydligen bokat bord på någon restaurang inte så lång från hotellet. Jag tyckte det skulle bli roligt att lära känna hela teamet lite bättre, så jag såg fram emot middagen. För jag ingick i teamet nu. Team Saade, som för drygt ett år sedan bara hade existerat i drömmarna.

---

Så! Kände mig så snäll så det blev ganska långt kapitel nu .. :) Nyårskapitel kan vi väll säga! Då får ni kommentera lite extra också ♥ Kramar /Nina ♥ (Och nej .. jag har inte slutat skriva ;))