En halvtimme senare satte jag mig upp på sängkanten, gnuggade mig i ögonen och drog ut lådan på nattduksbordet. Och tog ut albumet. Albumet jag aldrig hade hunnit ge till henne. Jag slog upp första sidan.


En bild på mig och Emelie, från förra våren. När snön just hade smält och vi hade åkt ner till havet. Man såg inte våra ansikten, men jag visste att vi hade haft roligt. Vi hade varit glada. Vi hade ropat mot vinden som hade blåst in över land, och känt den härliga kalla vinden vina genom håret.


Jag mindes alltför väl.







Jag vände blad innan det förra blev alldeles för blött.

---

Jag satt vid frukostbordet med en kopp te, en macka med smör och ost och ett ägg framför mig. Jag satt med blicken ut genom fönstret. Efter ett tag kände jag att jag behövde göra något. Jag kunde ju inte bara sitta här och vara deprimerad. Även om det väl var det jag helst skulle göra just nu.
Så jag tog upp dagstidningen för att kolla om det fanns något intressant. Inte för att jag brydde mig precis. Jag bläddrade igenom den, men hittade inget som intresserade mig.

Med en suck lade jag tillbaka tidningen på det lilla runda bordet.


När papperet landade med en duns på den slipade bordsskivan såg jag det plötsligt. Så litet men ändå så viktigt. Dagens datum som var tryckt i tidningens övre högra hörn stirrade mot mig.


Och jag fick plötsligt energi. Enormt mycket energi.


"-Eric!" Jag reste mig upp från stolen och sprang ut ur köket. "-Eric!"


Jag krockade med honom just i samma stund som jag tänkte ta språnget in i vardagsrummet, där han hade suttit fram tills nu. Han slog sina armar om mig och kollade oroligt på mig.

"-Mil? Har det hänt något?"


Jag log stort.

"-Nej... Eller jo."


Han verkade inse att det tydligen var något bra. När han såg mitt leende kunde han inte heller låta bli att le smått.

"-Vad?"


Jag tänkte efter lite, tänkte på hur jag kunde göra det så spännande som möjligt. Så jag tvekade lite innan jag började, tog båda hans händer och kramade de mjukt, tog ett steg närmare honom och tittade upp honom genom ögonfransarna.

"-Kommer du ihåg vad det är för datum idag?"


Han nickade och höjde ett ögonbryn.

"-Andra juli?"


Jag nickade glatt.

"-Ja." Jag lade armarna om hans nacke, och drog ner honom så långt att våra nästippar snuddade vid varandra. "-Och vet du vem jag träffade för första gången, för exakt ett år och en dag sen?"


Jag såg hur han först inte verkade fatta, men när han gjorde det, förändrades hans ansiktsuttryck. Hans mungipor gick från att ha varit ett litet tveksamt leende, till ett leende som lyste vackrare än solen.

Han tog tag om mina kinder och tittade rakt in i mina ögon. Innan han kysste mig viskade han:

"-Åh, Milena..."

---

Förlåt för kort kapitel, men nästa blir bättre och längre!:)LoveYa/Wanja♥