"-Jag ska döda den jäveln."


Jag kände Erics hand smeka mitt hår, samtidigt som han uttalade orden lungt. Men jag antog att han egentligen var allt annat än lugn.

Jag kunde inte säga något. Inte än. Eric lät mig gråta ut.


Efter en stund kollade han ner på mig, och smekte försiktigt bort en av tårarna som rann nerför min kind.

"-Vet du varför han var här?"


Jag skakade på huvudet.

"-Det verkade som om Frida..." Jag stannade plötsligt upp mitt i meningen. "-Frida!!" Jag satte mig spikrakt upp. "-Jag måste varna henne!"


"-Vänta, vänta!" Eric höll i mig när jag försökte ställa mig upp och springa tillbaka in på Pure.


"-Du kommer bara att träffa på... honom, igen. Ring istället. Eller skicka ett sms." Jag skakade på huvudet.


"-Jag måste säga det till henne NU! Innan han gör något dumt med henne!"


"-Ring."


Jag kunde knappast säga emot. Eric hade rätt. Jag skulle bara kollapsa igen om jag såg Joel. Och det skulle jag ju troligen göra om jag gick fram till Frida. Så jag satte mig i Erics knä, tog upp min iPhone och slog Fridas nummer.
Efter åtta signaler svarade hon.


"-Mil? Varför försvann ni bara sådär?? Hände det någonting?"


Jag visste inte riktigt vad jag skulle säga, så jag bet mig i läppen och kollade på Eric. Han bara nickade. Till slut fick jag ur mig:

"-Asså vi behövde gå." Jag hoppades att hon skulle nöja sig med det svaret. Det gjorde hon, som tur var.


"-Okej..." Hon verkade vänta på att jag skulle säga nåt. Så jag tog ett djupt andetag.


"-Du, jag behöver säga en sak till dig." Tystnad. Hon väntade i luren. "-Du... Joel... är inte bra. Håll dig borta från honom."

Sen sa hon något jag inte hade förväntat mig.

"-Vafan Milena. Du är bara avundsjuk."


Jag tappade nästan hakan.

"-Va?"


"-Ja. Nu, när jag äntligen har hittat nån. Så säger du att jag ska dumpa honom, bara sådär. Du vill bara sabba för mig, eller hur?"


"-Nej, men..."


"-Jo det vill du. Men du ska veta, att han är min pojkvän, och jag älskar honom."


"-Frida..." Hon lyssnade inte.


"-Ring tillbaka när du har en ursäkt."


Hon la på och jag greppade hårt om telefonen för att inte tappa den i asfalten. Jag såg upp på Eric som bekymrat bet sig i läppen.

"-Vi är framme" Påminde mig Eric när taxin stannat vid trotoarkanten. Jag vaknade upp ur mitt tänkande. Eric betalade taxin, vi sa hejdå till den aning trötta taxichauffören och stod snart utanför huset.

"-Hur är det?" Eric tog bort en hårslinga från mitt ansikte och placerade den bakom örat.

"-Jag vet inte ... Kallt" Fick jag ironsikt sett fram och såg ner på mina bara ben. Det var trots allt ganska sent. Eric log lite, tog min hand och slog portkoden till huset.

Tåraran brände bakom ögonlocken varje gång jag tänkte på Joel ... med Frida - en av mina bästa vänner. Om Emelie skulle varit friskt, då hade jag ringt henne, men nu ville jag inte lägga mer tygd på henne än det redan var. Så jag lät bli.

När vi kom in i den varma lägenheten sparkade jag av mig skorna och gick in i vardagsrummet. Klockan närmade sig kvart i två på natten, men konstigt nog var jag inte trött. Eric kom strax efter mig in och satte sig brevid mig i den mjuka soffan.

"-Jag lovar att det ordnar sig .. hon måste ju liksom inse ..." Eric försökte trösta mig men jag skakade på huvudet.

"-Du vet inte hur Joel är ... Om jag inte haft styrkan och hoppen kvar hade jag antagligen varit kvar hos honom nu" Jag ryste av tanken. Eric såg lite sårat ut genom fönstret där himlen skiftade i en mörkblå färg. Jag ångrade direkt att jag hade sagt det.

"-Du vet inte hur Joel är ... Om jag inte haft styrkan och hoppen kvar hade jag antagligen varit kvar hos honom nu" Jag blev förvånad av hennes ordval. Så hon hade varit kvar hos honom om inte jag kommit tillbaka? Jag kände hur hon såg på mig när jag riktade blicken ut genom fönstret.

"-Förlåt ... Det var inte så jag menade ... Jag menade bara att ... att" Tårarna kom tillbaka i hennes röst.

"-Jag älskar dig" Viskade jag mot hennes tårade ögon och hon kramade om mig hårdare medan fler tårar rann ner från hennes kind.

"-Jag älskar dig också Eric ... Du ska bara veta hur mycket jag älskar dig" Viskade hon knappt hörbart och jag vaggade henne i famnen. "-Tack" Lade hon snabbt till. Jag mötte hennes blick.

"-För vad?" Jag kunde se hur hennes blick började få tillbaka 'Milena'.

"-För att du finns" Ett litet leende syntes på hennes läppar, trots att tårarna inte gav upp.

---