Timeless♥ - Kapitel 13

"-Är du hungrig?" Sa Eric. När jag kände efter så var jag faktiskt ganska hungrig nu ... Vi hade ju trots allt varit med om mycket äventyr idag. Jag nickade och Eric log.

"-Bra. För det är jag också" När vi gick ned längs gatan hand i hand för att leta upp en restaurant, bland folk som inte lade märke till just Eric Saade gick förbi dem kändes det som om jag skulle kunna göra vad som hellst för att stanna ögonblicket. Det var en varm Junikväll, och jag kände mig lika fri och lycklig som de vita molnen som lekte på himlen trots att solen redan gått ned. Jag hade nått så mycket, men hade så mycket mer att nå. Jag hade hela sommaren 2012 framför mig.

---

Stockholm.

Jag klev ur bussen och en sval vind blåste mot mitt ansikte. Jag andades in den friska luften för att vakna till och blickade mot telefonen. 03.24. Sedan tidig morgon hade vi suttit i bussen på väg hem från Visby efter en härlig sista dag med Maja, och hennes familj, nya tankar och en kort natt på hotellet. En knapp vecka skulle vi få vara hemma nu - innan nästa stopp på turnen, Barcelona. Det kändes stort att få uppträda där - på en stor arena. Utomlands.

Jag gäspade stort och gick in i bussen igen för att hämta min väska.

"-Hejdå Milena, vi ses väl i veckan?" Jennifer var precis på väg ut. Med halvvakna ögon log hon mot mig.

"-Det hoppas jag!" Jag kramade snabbt om henne och hon gick ut till Alex bil.

Inne i bussen plockade Eric fortfarande ihop sina saker. Att han aldrig kunde hålla någon ordning i bussen ... Jag log för mig själv. På min säng låg den lilla resväskan klar, och jag tog ner den på bussgolvet.

"-Är du färdig snart?" Log jag sömnigt och satte mig på Edins tomma säng.

"-Så snabbt som möjligt" Eric försökte stänga den överfulla resväskan men insåg snabbt att det inte var någon mening med att försöka, så snart låg sakerna utspridda på sängen igen, och han började packa i allt en andra gång. Linda var i full färd med att räfsa ihop lakanen som skulle tvättas innan turnen satte igång igen. Jag reste mig för att hjälpa henne.

*

När bilen körde in i garaget nedanför lägenheten i Birkastan vid fyratiden på morgonen kände jag lite innerlig glädje för att vara hemma igen. Trots att det var min dröm att få åka på turnen - var det alltid lika mysigt att komma hem till vår fina lägenhet. Min och Erics.

"-Skönt att vara hemma igen?" Eric var snabbare än jag, och var redan och öppnade bildörren för mig. Jag tog hans hand.

"-Mm"

Eric bar upp väskorna, och när jag vred nyckeln i nyckelhålet kände jag mig så hemma. För detta var mitt hem numera. Jag gick in och sparkade av mig skorna i hallen, drog av mig jeansjackan och bar min resväska till sovrummet med ett trött leende.

*

Jag kände doften av kaffe och öppnade förskitigt ögonen samtidigt som Eric kom in genom dörröppningen med en bricka.

"-Frukost" Log han och jag satte mig glatt upp i sängen.

"-Du är så underbar" Skrattade jag och, han satte sig på sängkanten och satte brickan i mitt knä. Han kysste mig mjukt.

"-Allt för dig" Han log sitt söta leende och jag började äta av jordgubbarna på tallriken.

Jag hörde plötsligt hur mobilen vibrerade till på nattduksbordet. Ett sms, från mamma. 'Hej gumman, eftersom ni är hemma nu, har ni lust att komma på middag i veckan? Det var så länge sedan vi sågs!' Jag såg upp mot Eric.

"-Mamma undrar om vi vill komma på middag .."

"-Vad sägs som ikväll?" Han log och tog en klunk av sitt kaffe.

Två dagar senare.

Efter två dagen hemma kändes det redan som om vi varit hemma i evigheter. Kylskåpet var välfyllt, vi hade träffat mina föräldrar, och hela situationen kändes allmänt bra. Det fanns på något sätt inga bekymmer. Eric var i studion en snabbis, och jag satt i soffan och zappade mellan kanalerna när jag kom och tänka på... Emelie. Jag hade lovat att hälsa på ofta, men sedan turnen börjat hade jag inte hunnit förbi sjukhuset en enda gång.

Snart var jag på fötter. Jag borstade igenom mitt hår, snörade conversen och var snart ute ur lägenheten. Jag bestämde mig för att promenera till sjukhuset. Solen stod högt på himlen och sken varmt ner på mig. När jag gick förbi Ica, gick jag in och köpte med mig en ask av Emelies favoritchoklad och senaste numret av Veckorevyn. Blommor hade hon nog fått tillräckligt av Adam.

När jag klev in på sjukhuset kände jag inte av samma tygd som för en tid sedan. Emelies skador läkte, sakta. Men säkert. Hoppades alla. Jag gick fram till receptionen, gav mitt namn och personnummer och gick sedan mot Emelies nya rum. Hon hade flyttats runt en del. De vita sjukhusväggarna kändes nästan fridfulla när solskenet stötte emot dom, och stegen var lätta när de styrde mot rummet längst bort i korridoren.

"-Surprise" Log jag när jag knackade på dörren och klev in.

"-MILENA!" Emelie satte sig försiktigt upp i sängen, lade undan en bok hon haft i händerna och log som om hon inte sett mig på år.

"-Hur mår du?" Frågade jag henne när vi kramats en stund och jag satt mig på den lilla vita pallen brevid sängen.

"-Bara bra, faktiskt ... Visst får jag inte röra mig så mycket, men några gånger har jag faktiskt fått komma ut i solskenet ändå" Hon log mot mig. En frisk ros blommade i ett glas vatten på nattduksbordet.

"-Har Adam varit här?" Log jag och fingrade på de blodröda bladen.

"-Nej, den är faktiskt från mormor" Skrattade hon men fick snabbt ett lite ledset ansiktsuttryck i ansiktet.

"-Fungerar det bra mellan dig och Adam?" Jag såg på henne med rynkad panna.

"-Nja, jag vet inte ... Han har inte varit här på ett tag, men jag antar att han har annat för sig än att sörja över mig" Hon log lite halvt men jag såg i hennes ögon att lite sorg gömde sig där.

"-Han har säkert haft lite mycket bara ..." Jag försökte få henne på bättre tankar och tog fram chokladen och tidningen. Hennes leende kom tillbaka.

"-Men tack, det var inte nödvändigt ...! Du är bäst" Hon böjde sig fram och kramade om mig.

Vi pratade en stund om allt möjligt. Om turnen. Om Eric. Om mig. Allt handlade om mig. Vi skippade allt prat om Adam, om Emelies ledsna familj, om skadorna ... Det kändes så fel, men jag ville inte få ner hennes glada humör. Man fick inte gå miste om då Emelie var glad.

*

"-Du, tack för att du kom!" Log Emelie innan jag gick ut genom dörren.

"-Jag kommer snart igen. Jag älskar dig, Emelie, för alltid" Jag öppnade dörren för att gå, trots att det var svårt att lämna henne ensam igen.

"-Jag älskar dig, och allt kommer att bli bra" Hörde jag henne säga innan jag stängde dörren bakom mig. Jag hoppade till när jag såg någon stå lutat mot väggen utanför rummet.

"-Adam!" Oförberett kramade jag om honom. "Tro mig, hon kommer bli glad att se dig!" Jag log brett mot honom innan han gick in till Emelie. Jag kunde nästan känna Emelies glädje genom de tjocka sjukhusväggarna när jag lämnade sjukhuset. Hon var inte ensam i alla fall. Inte alltid.

---

Kapitel 13, what do you think? Kommentera bästa ni! Det gör mig alltid lika peppad :D xxx /Nina ♥

Har det blivit en tradition att lägga ut kapitel kl. 00.00 varje kväll? ;) men ett superbra kapitel och kakan säga det att detta var min första favoritnovell och det kommer den alltid vara :) jo jag älskar MÅNGA

Hann inte skriva klart.. Dumma mobil.. Men jo, jag älskar MÅNGA noveller, men denna är min favorit:)<33333 kjam!!!! :)<3<3<3

Aaawwww vilket fint kapitel!!!

Ni e bara SÅ duktiga :D

Ni e grymma på att beskriva hur personerna känner sig, och samspelet mellan dem, med inlevelse så att man riktigt känner hur de känner!

Längtar till nästa!

Som vanligt ;)

<3 <3 <3

SJUKT BRA! Det var så fruktansvärt fint och "vi vill ha mer, vi vill ha mer, vi vill ha meeeeer!" haha x)

Supert! Världens bästa novell med världens bästa författare!!!!<3<3<3 ;-)

det går inte att beskriva med ord hur bra det var;D;D;D;D♥♥♥♥

jättebra! <3333

Jättebra!!<3

jättebra som vanligt! :D