Timeless♥ - Kapitel 23

"-Du har ett missat samtal. Samtalet togs emot tio och fyrtio." Vem lämnar ett meddelande så tidigt? Antagligen hade vi precis gått på planet när jag fick det. Snabbt kände jag igen rösten när jag hörde den.

"-Hej Milena. Det är Timmy" Emelies pappas röst oroade mig. Han brukade inte lämna meddelanden. Jag tog ett djupt andetag och tryckte telefonen närmare örat.

"-Det är Emelie .. Hon .. hon" Något var fel. Mycket fel. Jag hörde hur han drog efter andan och hans röst förändrades till en hård, allvarlig röst.

"-Milena, kom till sjukhuset. Emelie är .. sämre"

---

Jag lade ner mobilen i fickan. En stor klump av orohet och rädsla samlades i magen. Sämre? Hur mycket sämre? Snabba steg ledde mot bagagebandet där Eric och resten av teamet redan tagit emot väskorna.

"-Eric, jag måste till sjukhuset" Sa jag snabbt, svagt men innom mig skrikande. Eric kom fram till mig.

"-Mår du inte bra?" Med orolig blick mötte han mina rädda ögon.

"-Jag mår bra. Men det är Emelie" Tårar brände bakom ögonlocken. Jag hade ingen aning om vad som hände. Emelie skulle väl bli bättre? De sa ju det!

"-Jag följer med dig. Kom" Eric tog min hand.

"-Vi hörs senare, vi måste iväg!" Med rynkad panna såg han på Tomas som nickade. Vi började gå mot utgångarna, med våra väskor. Jag visste inte vad jag säga, men jag behövde heller inte säga något. Eric höll bara min hand. Hårt.

*

"-Vad har hänt?" Frågade mig Eric till slut, först när vi hoppat in i en taxi utanför Arlanda.

"-Jag vet inte riktigt ..." Sa jag tyst med gråten i halsen.

"-Hennes pappa lämnade ett meddelande på telefonen, och han lät .. allvarlig ... Han sa att hon är sämre" Eric lade armen om mig och jag lät honom krama om mig. Tankar virvlade runt i mitt förvirrade huvud. Allt hade varit så bra - och nu? Jag visste inte. Hon kanske bara var lite illamående, eller hade ovanligt mycket smärtor..? Men när jag tänkte efter visste jag att det inte var så. Jag hade hört på Timmys röst att det var något riktigt allvarligt. Så det var därför jag var på väg mot sjukhuset.

"-Det blir säkert bra snart ..." Viskade Eric tyst i mitt öra, i hopp om att lugna mig - men någonstanns, innerst inne visste jag att det inte var så. Jag hade alltid velat dölja den sanningen. Det hade alla. Adam, Emelies föräldrar, Frida, Thea, Victor, Martin ... Ingen ville inse att hon hade skadats så svårt.

"-Jag tror inte det" Viskade jag mot hans axel med gråten i halsen. Eric märkte det och kramade om mig hårdare, men hade inga ord att tillägga. Han pressade bara läpparna mot min panna.

Erics perspektiv:

"-Jag tror inte det" Hennes röst var tyst, och jag visste inte vad jag skulle säga. Jag kramade om henne och pressade mina läppar mot hennes varma panna, och ville bara säga att allt skulle bli bra. Men jag visste att det inte skulle det, lika väl som hon. Tanken slog mig ... Tänk om Emelie dött. Jag kände henne inte så bra, men något sådant fick inte hända. Det skulle krossa Milena så mycket, att jag inte skulle veta vad jag skulle ta mig till.

Milenas perspektiv:

Efter en liten stund bromsade taxin in brevid sjukhusets gråa byggnad. Jag kände igen mig på sjukhuset nu, efter alla besök jag gjort ... Jag ville gråta när vi klev ur taxin, men inga tårar kom fram. Vi tog väskorna, betalade taxichauffören och gick med snabba steg mot glasdörrarna.

"-Emelie .. Larsson" Stammade jag fram till kvinnan i receptionen.

"-En vän eller?" Jag nickade och rabblade upp Emelies personnummer som jag numera kunde utantill.

"-Okej ... Rum 256, men det är inte lämpligt att besöka henne nu. Kom tillbaka om några timmar" Sa kvinnan känslolöst. Vad menade hon? Fick man inte besöka sin bästa vän, bara för att hon mådde dåligt? Ilskan spred sig i kroppen. Jag greppade tag om Erics hand, gav en sur blick till kvinnan bakom disken, och började med bestämmda steg gå mot rum . Jag struntade i kvinnans ord som kastades i ryggen på mig. Jag hörde inte änns vad hon sa. Jag gick bara med snabba steg mot rummet där Emelie befann sig. 256. 25/6. Dagens datum. Varför skulle alltid mina hjärta göra allt så logiskt?

När vi närmade oss rummet genom de vita korridorerna var mina känslor bara en förvirrad blanding. Sorg, rädsla, ilska ... och framför allt kärlek. Kärlek till Emelie, som jag växt upp med, som nu låg bakom en av alla de meningslösa vita dörrarna - och hur hon mådde där bakom, det visste jag inte. Det enda jag visste var att hon inte mådde bra. Hur dåligt, eller hur bra, det hade jag ingen minsta aning om.

Vi svängde till vänster, och fann det blå väntrummet jag suttit i flera gånger. Någon satt framåtböjd med ansiktet i händerna.

"-Adam?!" Jag släppte Erics hand och sprang fram till honom.

"-Hur mår hon? Vart är hon?" Jag såg förtvivlat på hans rödgråtna ansikte. Det var inte bra, det var inte bra! Tankarna for som raketer genom huvudet. Han pekade mot dörren framför honom, som stod halvt på glänt. Dörr 257.

"-EMELIE" Min röst var så svag, men ändå så tydlig. Hennes föräldrar var lutade över kroppen i den vita sjukhussängen.

"-Vad händer?! Kan någon tala om för mig vad som händer?!" Min röst var tyst, men stark och full av förtvivlan. Ingen sa något. Inte ens sköterskan som stod lutad mot den vittapetserade väggen. Inte ens Emelies mamma eller pappa som kände mig så bra. När jag såg ut på den gråtande Adam och sedan på Emelies livlöst bleka ansikte insåg jag vad som hade hänt, och hon lovat mig aldrig skulle hända.

Det var då tårarna kom.

---

:'( :'( :'( kommentera! Inte så långt kapitel, menmen, hoppas det duger =) Love you /Nina ♥

Duger?? Det var ju super bra, men sorgligt:( inga torra ögon här inte:/ Ni gör ett fantastiskt jobb:)

sjukt sjukt sjukt sjukt sjukt sjukt sjukt bra ! ! ! ! ! ! ! ! ! ! ! ! ! !! sluta... allldrrriiig.... aaaalldriiig... att skriva!!

Neeeejjjj!!!!! Hon får bara inte vara död! Så sorjligt så fantastiskt men så hemskt.....

:'( sjukt bra men sorjligt <3

Det är jättebra jag lovar! Det känns verkligen som att ni lagt ner energi, känslor och lust att skriva dessa underbara noveller ;)

De senaste 2 novellerna har innehållt mycket sorg som är skrivet med ganska mycket inlevelse och det gillas riktigt mycket speciellt av mig :D <3

Näää fy vad hemskt... :'(

Sorgligt!!!

Ni skriver alltid med sån inlevelse, oavsett om det är lyckligt, sorgligt, roligt, läskigt eller romantiskt, det är det som gör era noveller så sjukt bra!

Man blir alltid berörd! ♥

Vill ha nästa kapitel NU...

Ni e bäst!

<3 <3 <3

Åh herregud! NEEEEEEEEEEEEEEEEJ! Usch fy vad hemskt. :((( MER! <3<3<3

Usch va sorgligt :'((((((((((((((( LÄNGTAR SÅÅÅÅÅÅÅÅÅÅÅÅÅÅÅÅÅÅÅÅÅÅÅÅÅÅÅÅÅÅÅÅÅÅÅÅÅÅÅÅÅÅÅÅÅÅÅÅÅÅÅÅÅÅÅÅÅÅÅÅÅÅÅÅÅÅÅÅÅÅÅÅÅÅÅÅÅÅÅÅÅÅÅÅÅÅÅÅ mycket till nästa<3<3<<3<3<3<3

Kjam<3

jätte bra!

Nej det var detta som inte fick hända ju:( Längtar enormt mycket till nästa;)

Ohhh nej! OH NEJ!!! Det FÅR bara INTE HÄNDA!!! Men asså... NEJ!! Nu blir jag rädd... LÄNGTAR SÅÅÅÅÅÅÅÅÅÅÅÅÅÅÅÅÅÅ TILL NÄSTA! <3<3<33<3<3<3<3