"-Jag vet ... Men det blir för ansträngande för dig att gå .... Vi kan komma förbi senare, kanske" Jag kysste hennes panna, sa hejdå, och lämnade stugan. Det var hårt att lämna henne hemma varje dag. De tidigare sommrarna hade vi gått omkring på stan tillsammans varje dag, men den här sommaren fick hon knappt lämna stugan. Doktorerna sa att hennes skada behövde vila i minst ett år innan de skulle kunna ge nästa diagnos. Jag suckade tungt och började gå in mot stan.

---

Clarion Hotel. Jag kollade för säkerhets skull en gång till på google maps på min iPhone. Japp. Här var det. I samma stund som jag satte handen på handtaget till de gammaldags medeltida dörrarna som ledde in till receptionen började kyrkklockorna slå. Jag skyndade mig in.

Eftersom det var tomt i hela lobbyn antog jag att de inte var klara än. Så jag satte mig i en fåtölj med en tidning och väntade.


Åtta minuter över fem kom Milena ner för trappan. När hon såg mig sprack hennes ansikte upp i ett stort leende, och hon tog några skutt fram till mig, och kramade om mig.

"-Maja!!" Jag log och kramade tillbaka.


"-Milena." Jag var så glad att det hade gått så bra. Jag tyckte verkligen om Milena, och det verkade som om hon tyckte om mig också. När jag hade mött hennes oroliga blick där backstage för första gången hade jag inte alls varit lika säker. Men jag hade förstått vad hon var orolig för. Att jag skulle ta Eric ifrån henne. Men det skulle jag aldrig göra.

Visst, jag hade väl också varit så där "fan-kär" i Eric. Det hade jag. Men under de där veckorna på ön hade jag lärt känna honom bättre. Och insett att det aldrig skulle bli vi. Jag hade inte heller känt någon längtan efter det heller. Han kändes mer som en bror för mig. Någon som skulle förstå mig i vilken situation som helst. Någon jag kunde prata med.

"-Hej, Maja!" Milena släppte mig och Eric kom och gav mig en varm kram. När jag hade släppt honom frågade jag:


"-Så... vad har ni lust att se?"


Eric tog Mils hand och kollade frågande på henne.

"-Ingen aning. Det är roligt att bara se sig omkring lite..." Han tänkte efter. "-Eller jo. Jag vill se såna där raukar!"


Jag skrattade.

"-Isåfall får vi ta bussen. Det är hrm... ganska långt bort."


Eric såg ut som en stor smiley.

"-Jamen dåså! Vad väntar vi på?"



*



"-Ska inte du bada också?" Milena kollade på Eric. Han skakade på huvudet.


"-För kallt."  Han la sig tillbaka på den varma klippan och satte på sig solglasögonen. Milena suckade, och gick upp ur vattnet.


"-Men då får vi ju inte se din snygga mage ju." Eric satte sig upp igen och kikade fram bakom solglasögonen samtidigt som han avfyrade ett bländande leende.


"-Jaså, det är det ni är ute efter?"


"-Klart vi är." Milena gick fram till honom och försökte lyfte upp honom. Men han drog istället ner henne över sig. Jag fnissade för mig själv. De var så söta. Jag lät de vara lite ifred, och dök ner i vattnet.

Plötsligt fick jag en idé. Jag dök ner till botten - som inte var särskilt långt ner - och samlade på mig så mycket av det slemmiga, gröna sjögräset jag kunde. När jag kom upp igen smög jag försiktigt, på tå fram till klippan där Eric och Milena låg och solade. Det verkade som om Milena hade fått Eric att ta av sig tröjan ändå. Jag log för mig själv.
Perfekt för min plan.


"-IIIHHH!!" Jag hade släppt ner det gröna slemmiga sjögräset rakt på deras magar.


"-MAJA!!" Milena skrattade och skrek samtidigt, medan hon såg sig om för att hitta gärningsmannen. Jag var redan på väg mot vattnet när hon fick syn på mig.


"-Du ska fåååå!!!!!!" Hon sprang efter, och Eric såg bara förbryllad ut. Men sen var han inte sent efter.


"-Nä nu du..."


Det slutade med att vi alla till slut var helt gröna av sjögräs. Så Eric blev tvungen att bada iallafall.

När vi hade fått på oss alla kläder - ja, vi hade haft med oss badkläder - , tagit oss till busshållplatsen och löst biljetter, kom jag på en sak. Jag började lite tveksamt...

"-Just det. Eric?" Han kollade upp på mig.


"-Ja, Maja?" Jag harklade mig.


"-Jag tänkte... Madde ville så gärna träffa dig? Om du skulle ha lust alltså." Han sken upp.


"-Jättegärna! Närdå? Nu?" Jag kollade på klockan.


"-Ja. Vi skulle kunna hoppa av några stationer tidigare isåfall..."


"-Perfect." Han log stort, och kollade sen ner på Milena, som hade somnat på hans axel. "-Det kanske blir dags att väcka den här då." Vi skrattade båda två.




Jag såg genast den lilla stugan när vi klev av bussen. Den lilla röda stugan med vita knutar. Och jag visste att Madde troligen satt därinne, ensam och utan att ha någonting att göra.

Jag log för mig själv.


Hon skulle bara veta vad som väntade henne.

---

Kapitel 11! Skulle vara askul om ni alla kunde skriva hur gamla ni är/vilket år ni är födda? Lite nyfiken bara. Pusspuss, LoveYa!/Wanja♥