Timeless♥ - Kapitel 12

"-Perfect." Han log stort, och kollade sen ner på Milena, som hade somnat på hans axel. "-Det kanske blir dags att väcka den här då." Vi skrattade båda två.




Jag såg genast den lilla stugan när vi klev av bussen. Den lilla röda stugan med vita knutar. Och jag visste att Madde troligen satt därinne, ensam och utan att ha någonting att göra.

Jag log för mig själv. 


Hon skulle bara veta vad som väntade henne.

---

Erics perspektiv:

"-Hallå, jag är hemma" Ropade Maja och hyschade åt mig och Milena. Vi hade beslutat att överraska Madde.

"-Redan?" Jag hörde plötsligt Maddes röst. Det var så länge sedan jag hört hennes röst så jag knappt ens kände igen den. Den lät äldre på något sätt ... och svagare. Vi tog av oss skorna och gick in.

"-Jag har med mig några som du nog vill träffa" Log Maja och leendet som strax därpå spred sig på Maddes läppar var enormt.

"-Eric!! Milena!" Hon var snart på fötter. Milena såg en aning förbryllad ut att till och med Madde visste hennes namn.

"-Madde!" Jag mötte henne i en stor, mjuk kram och lyfte upp henne. Trots att vi knappt hittat någon mat på ön kändes hennes kropp mycket skörare nu än för ett halvår sedan. Hur hade giftet kunnat påverka så mycket?

"-Eric" Mumlade hon glatt i mitt öra och jag log. Maja och Madde hade liksom bara existerat i en liten tidsperiod i mitt liv, en period som känns så långt borta från allt - men nu sågs vi igen. Det kändes speciellt på något sätt. De delade en 'upplevelse' med mig som ingen annan delade.

Milenas perspektiv:

"-Du måste vara Milena?" När Eric släppt Majas syster kom hon leende till mig.

"-Du måste vara Madde?" Jag gav henne en snabb kram.

*

Vi satte oss på den lilla altanen och Maja gick för att hämta något att äta och dricka. En sval sommarvind blåste upp från havet och jag ryste till. Eric lade armen om mig.

"-Så, hur är det med dig?" Frågade Eric Madde som satt invirad i en filt på en av solstolarna.

"-Sådär, kan man väl säga ..." Madde log lite halvt.

"-Maja har berättat" Eric såg bekymrat på Madde och hon nickade stumt.

*

Det började närma sig kväll när vi lämnade stugan. Vi hade blivit erbjudna middag av Anna och Daniel, men hade sagt att vi nog behövde gå tillbaka till hotellet ... Det var tråkigt att säga hejdå till Maja, och Madde. De var så fina tjejer. När vi sa hejdå lovade Maja att hon skulle komma och hälsa på när hon var i Stockholm. Jag ville tro att det skulle bli snart vi sågs igen, men på något sätt kände jag på mig att det inte skulle bli så snart ...

Jag vände mig om och vinkade en sista gång innan vi gick mot busshållplatsen.

"-Det känns lite sorgligt att säga hejdå" Sa jag och såg upp på Eric som inte kunde dölja att han var lite ledsen att lämna dom.

"-Mm" Sa han bara tyst, log och tog min hand. Jag tog hans hand och tryckte den mot hjärtat samtidigt som jag såg upp i hans ögon.

"-Men du har jag mig i alla fall" Jag log lite halvt och han kysste mig mjukt. Sådana stunder ville jag helst stanna i för alltid ... Inget att tänka på, inga bekymmer. Bara Erics läppar mot mina.

"-Du vet väl att jag älskar dig?" Sa han när vi börjat gå längs klipporna mot busshållplatsen.

"-Du vet väl att jag älskar dig mer än allt på hela jorden tillsammans?" Jag kollade på honom med en busig blick och kände att jag lät som ett litet barn som pratade till sin mamma.

"-Mm, jag vet" Han stannade upp och pussade mig på läpparna.

*

"-Stanna! Vänta!" Förgäves sprang vi efter bussen som åkt förbi framför näsorna på oss. Eric tog min hand och stannade upp.

"-Ingen idé ..." Han suckade och vi satte oss på en stor sten vid vägkanten.

"-Ska vi behöva sitta här i två timmar?!" Jag lutade mig mot Erics axel. Hur lyckades vi egentligen? Missa bussen med en sekund.

"-Nja, det finns några andra alternativ ..." Eric blickade ut mot solen som höll på att gå ner.

"-Vilka?" Jag gäspade och tryckte mig nära Eric. Jag frös lite.

"-Ett, gå tillbaka till Maja ..." Han såg först på mig och sedan på stugan som skymtade långt borta bakom några raukar.

"-Och två?"

"-Alternativ två ... Gå hem till hotellet" Eric skrattade lite och jag rynkade pannan. Trevlig kvällspromenad på två, tre timmar?

"-Eller tre, ringa en taxi" Innan jag han säga något hade han redan tagit upp mobiltelefonen.

"-Nejnej Eric, det blir aldelles för dyrt!" Sa jag hysteriskt och hoppade upp från stenen. Eric mimade 'Tomas' och jag började skratta.

Erics perspektiv:

Efter tre signaler svarade han. "-Tomas Lingman?"

"-Jo, hej ... Det är Eric!" Jag andades in och fortsatte.

"-Du är inte möjligtvis en bit utanför Visby någonstanns där det finns massor av stenar?" Jag såg mig omkring, och insåg att det, och havet, var det enda man såg. Jag rabblade upp busshållsplatsens namn.

"-Jo, tyvärr så är jag faktiskt det ... Vad gör ni där ute?" Tomas suckade och Milena skrattade ljudligt.

"-Åh, men nej vilken tur ... Vi är på utflykt ... Och missade precis den sista bussen inom två timmar" Jag kunde knappt hålla mig för skratt, för situationen var ganska komisk.

"-Tur för er att jag finns då ... Där om tio" Muttrade Tomas. Jag log och lade på.

"-Taxin kommer om tio minuter" Log jag, tog Milena i mitt knä och satte mig på stenen igen.

*

Milenas perspektiv:

"-Tack för skjutsen Tomas, du är vår hjälte!" Log jag när vi klev ut vid hotellet.

"-Ingen orsak!"

Jag och Eric klev ut på gatan vid hotellet och Tomas åkte för att parkera bilen.

"-Är du hungrig?" Sa Eric. När jag kände efter så var jag faktiskt ganska hungrig nu ... Vi hade ju trots allt varit med om mycket äventyr idag. Jag nickade och Eric log.

"-Bra. För det är jag också" När vi gick ned längs gatan hand i hand för att leta upp en restaurant, bland folk som inte lade märke till just Eric Saade gick förbi dem kändes det som om jag skulle kunna göra vad som helst för att stanna ögonblicket. Det var en varm Junikväll, och jag kände mig lika fri och lycklig som de vita molnen som lekte på himlen trots att solen redan gått ned. Jag hade nått så mycket, men hade så mycket mer att nå. Jag hade hela sommaren 2012 framför mig.

---

Sådär! Kapitel 12 :D Ni är så himla söta på att kommentera! Gissa hur glada vi blir?! Era kommentarer betyder allt söta ni! ♥ Så kommentera på, ni är bäst! :):) Puss /Nina

Tävlingen kommer upp så snart som möjligt!

SJUKTBRA!!! Måste säga att jag älskar delen när Eric ringde Tomas xD Älskar alla delar men den tar hem första platsen xD <3

Ännu ett kapitel med lite kvälls humor;D Lovisa gilla:D:D♥♥♥♥♥♥♥

SJUKT BRA! Det blir bara bättre och bättre! <3<3 Haha gud va roligt det var när Eric ringde till Tomas, kunde inte låta bli att le själv. X)

så himla underbart! Ni är bäst! ;) <3

jätte bra!

VI VILL HA MER! :DD<3

Nu tänkte jag kommentera till dig, nu när du är så duktig på att kommentera min novell.



Jag tycker du är väldigt duktig på att skriva, keep up the good work! Dock så har jag bara läst två kapitel, men hittills så var det bra. Ha en bra dag kära du!♥

1. Sry att jag nthar kommenterat.. Har nt haft internet hemma :(

2. På förra inlägget skrev ni att vi skulle skriva åldern och när vi föddes. Jag är 12 år och är född 1999 den 26 augusti.

3. Bäst som vanligt! ;) <333333

Superbra!!!!!!!!!!!! :D

längtar otroligt, skjukt och grymt mycket till nästa happy face :DDDDDDDDDDDDDDDDDD<333333

Kjam<!!!3

Klart att vi kommenterar när ni skriver så SJUKT bra!!! Man kan ju inte låta bli ;D

Det e ni som e söta, och mer än det, som tar er tid att skriva så långa och grymma noveller!!!

<3 <3 <3

Jäkligt kul när Eric ringde Tomas, LOL :'D

Och mysigt hur fina E & M är mot varann... :)

Ni e bäst!

Kan som vanligt knappt stå ut till nästa...

<3 <3 <3