"-Frida! Är du här?" Hon nickade glatt.


"-Ja, och så såg jag er!" Jag log mot henne, och försökte ignorera personen som stod bakom henne med ryggen vänd mot oss. Men sen gjorde Frida det som gjorde att jag inte kunde låtsas längre. Hon tog tag om personens midja, och vände honom mot oss.


"-Förresten, ni har inte träffats än va? Det här är min pojkvän, Joel."


Hans blixtrande blåa ögon mötte plötsligt mina, och jag kunde inte andas. Jag klamrade mig panikslaget fast vid Eric. Men de blåa ögonen fortsatte att kolla lugnt på mig. Hans läppar mimade orden:


"-Så möts vi igen."

---

Erics perspektiv:

Jag märkte direkt att nånting var fel. Hon var på väg mot mig med snabba steg, och hon såg inte precis glad ut. Jag ställde undan min drink på bardisken och tog några steg framåt för att möta henne.

"-Mil?"


Hon kollade stressat på mig, och grep tag i min arm.

"-Eric..." Längre hann hon inte. Jag såg hur en liten tjej i ljusbrunt hår kom fram bakom henne.


"-MILENA!!" Mil mumlade nånting ohörbart, och vände sig sen om med ett stort leende på läpparna.


"-Frida!" Hon kramade om henne. "-Är du här?" Jag var förvirrad. Om det här var Frida - som jag av vad hon hade berättat förstått var en av hennes bästa kompisar - varför verkade hon då så stressad? De verkade ju inte precis ha bråkat eller nåt?


Frida nickade glatt.

"-Ja, och så såg jag er!"


Jag såg hur hon vände sig halvt om och la armen om en lång, blond kille, som hittills hade stått med ryggen vänd mot oss. Jag hade inte lagt märke till honom tidigare. Han log mot oss, men jag hade svårt att le tillbaka. Nånting med honom störde mig. Jag kunde inte lägga fingret på vad det var, men det var någonting med honom som jag inte gillade. Inte alls.

Jag lyckades klämma fram ett leende. Och Frida kramade om killens midja lite hårdare.

"-Förresten, ni har inte träffats än va? Det här är min pojkvän, Joel."


I nästa stund kände jag ett fast grepp om min arm. Jag kollade förskräckt ner på Milena. Hennes ögon var rädda - om till och med panikfyllda - , och hon stirrade skräckslaget på killen. Va? Jag fattade ingenting. Det här var ingen hon kände. Eller?

Jag kollade upp på honom. Han kollade med ett elakt leende på Milena. Hans mun rörde sig, men jag kunde inte uppfatta vad han sa. Det verkade däremot Milena ha gjort. Jag kände hennes fingrar borra sig längre in i min arm.


Och plötsligt föll alla bitar på plats.



Min första instinkt var att gå fram till honom, ge honom en rak höger och se till att han aldrig mer kunde göra någon illa. Jag ville döda honom. På riktigt. Det riktigt kokade.

Milenas händer på min arm var det enda som stoppade mig från att göra någonting av det. Eller något ännu dummare. Fastän jag mer än gärna ville göra det. Det riktigt pirrade i fingrarna av vilja att slå honom. Hårt. Men hon stoppade mig.


Istället tog jag ett djupt andetag, la min arm runt Mils midja, och kramade lugnande om henne. Sen vände jag mig mot Joel - jag äcklades av bara namnet - och Frida, och log.

"-Förlåt så mycket, men vi måste nog dra nu. Det var trevligt att träffas."


Utan att vänta på ett svar vände jag mig om och gick - med armen om Milena - ut. Jag hälsade snabbt på dörrvakten, tog våra jackor och klev ut på gatan.



Milenas perspektiv:

Jag kände hur Eric plötsligt stelnade till. Jag borrade in mina fingrar djupare i hans arm, och kände hur jag började bli yr. Sen kände jag hans arm om min midja, och hörde hans röst som sa:

"-Förlåt så mycket, men vi måste nog dra nu. Det var trevligt att träffas."


Jag ville så gärna tacka honom, men kunde inte få ur mig ett enda ord. Istället följde jag lydigt med när han styrde mig ut genom dörren, förbi garderoben och ut på gatan där han satte sig ner med mig på en bänk.

Då släppte allt, och jag släppte fram tårarna.

---

Förlåt för ganska kort kapitel, menmen... LoveYa!/Wanja♥