---

Jag vaknade av att jag svettades. Det var varmt. Väldigt varmt. Jag försökte sparka av mig täcket, men kunde inte röra mig. Jag kollade ner mot mina fötter, och såg att ett annat ben hade fångat in dem. Va? Var Eric redan hemma? Jag blev förvånad, men kom sen på att han hade ju faktiskt inte berättat exakt när han skulle komma hem. Sen fylldes jag av glädje och trygghet. Eric... Han var hemma. Jag pressade min rygg närmare honom, och han verkade vara vaken, för hans grepp om mig hårdnade. Jag försökte vända på mig, men hann inte.

"-Godmorgon..." Jag kände hans läppar mot min hals och hans värme runt om mig.

"-Eric" Jag kunde inte få ur mig något annat än så utan kysste honom och drog in hans doft samtidigt som jag flätade in mina fingrar i hans hår.

"-Du anar inte hur mycket jag har saknat dig" Viskade jag.

"-Du ska veta att de här dagarna har varit de längsta dagarna på länge. Jag har saknat dig också. Väldigt mycket." Hans händer gled ner till min korsrygg. Jag försökte att behålla fattningen.

"-När kom du?" Han log.

"-Klockan halv fyra ungefär." Jag kände nästan ett stygn av dåligt samvete för att jag hade fått sova så mycket mer än han. Jag borrade in mitt ansikte i hans hals, och han skrattade.

"-Det kittlas!" Jag kysste honom på halsen.

"-Din stackare."

"-För vad då? Att jag blev kittlad?" Nu skrattade jag.

"-Nej... För att du har fått sova så lite. Jag borde definitivt låta dig somna om." Han kollade på mig med spelad allvarlighet.

"-Du skulle bara våga. Jag har inget emot att vara vaken med dig..." Han avslutade meningen med att pressa sin mun mot min i en lång och passionerad kyss. Hans händer kröp in innanför täcket och när de nuddade mina lår märkte jag plötsligt att jag inte hade några byxor på mig. Jag brukade alltid sova med mjukisshorts. Aja. Jag brydde mig inte så mycket. Eric verkade ha märkt att jag stelnade till och stannade upp. Jag blev otålig när han väntade för länge, och ville att han skulle fortsätta. Så jag började knäppa upp skjortan han hade sovit i samtidigt som jag kysste honom. Han suckade lätt och jag kände hur han log  mot min mun. Jag skrattade smått, och han lät sin hand glida nerför mitt lår, vilket skickade rysningar genom mig. Jag kände hur jag började tappa andningsförmågan, och flätade in mina fingrar i hans mjuka svarta hår.

Jag log.

Det här var livet.

Eric var livet.

Och det var såna här stunder jag var som allra lyckligast.

Jag gläntade på dörren. Det var mörkt, och Eric sov fortfarande. I dag var den stora dagen, Erics födelsedag. Och han visste ingenting om vilken överraskning som väntade honom. Jag fnissade tyst för mig själv. Thomas, Jennifer, och de andra hade varit bra på att behålla hemligheten. Jag tände ljusen på brickan, och knuffade försiktigt upp dörren med höften.

"-Ja, må han leva, ja, må han leva..." Jag började sjunga och jag såg hur Eric rörde lite på dig. Jag gick leende fram och satte mig på sängen brevid honom.

"-Grattis på födelsedagen älskling" Jag böjde mig ner och kysste hans panna. Han öppnade långsamt ögonen.

"Va..." Mumlade Eric och kramade min hand.

"-Grattis." Jag skrattade. "På födelsedagen." Han kisade mot mig, lite halvsömnigt.

"-Milena, det var inte nödvändigt..." Han log blundande.

"-Klart det är, du fyller ju år!" Jag log. Jag höll fram brickan med den lilla tårtan på mot honom. "-Blås!"

När han hade blåst ut ljusen tog han en av persikobitarna som låg brevid tårtan.

"-Vad fint du har gjort." Han hade satt sig upp och log kärleksfullt, men fortfarande lite sömnigt mot mig.

Jag hade några få paket till Eric's 21 årsdag, men den största väntade ju.

När han öppnat presenterna som bestod av ett Adrian Hammond-linne (ett sånt som han redan haft, men jag snott), ett smycke och ett iphoneskal, tackade han mycket, och jag ställde mig upp.

"-Så, upp och hoppa" Jag log. Han kastade en blick mot den digitala klockan som visade 04.36.

"-Men shit, klockan är tjugo i fem ju, ska vi inte sova?" Eric sträckte sig efter min hand.

"-Nej .. jag är ledsen, men taxin kommer om en halvtimma" Jag skrattade åt hans förbryllade min. Jag hade inte sagt någonting.

"-Va?" Han satte sig upp.

"-Vilket taxi?"

"-Det får du se .." Jag kysste honom snabbt och gick ut i hallen till köket. Min och hans resväska stod färdigpackadade och klara. Jag hade inte sovit mycket mer än tre timmar den här natten, men var förvånandvärt pigg ändå.

När Eric kom ut i köket hade jag gjort amerikanska pannkakor i hjärtformar. Jag hade nämligen hittat ett hjärtformat pannkaksjärn på Lagerhaus dagen innan. Allt gick enligt mina planer, Eric frågade mig inte mycket, men var väldigt nyfiken.

"-Vart ska vi?" Frågade han med munnen full av pannkakor.

"-Det får du se har jag sagt" Skrattade jag.

---

Blev lite kort nu, men vi sitter på tåget .. Kommer fram till Sthlm om tio minuter .. Som vi skrev innan kommer vi troligtvis inte hinna skriva något mer tills på söndag/måndag - men nu på tågresan tog jag med laptopen så vi kunde skriva ett kort litet kapitel, för er skull, haha (snäll jag är va?) . Puss på er, /Nina och Wanja

Jag ville sova - så att det snabbt blev morgondag...

---

Erics perspektiv

"-Hejdå då." Jag vände mig om för att vinka mot Alex, som var på väg mot rulltrappan. Han skulle åka till Uppsala med Upptåget för att göra nåt som jag inte kunde komma ihåg. Jag log mot honom.

"-Ha det så kul." Han försvann bakom hörnet, och jag började gå mot utången. Jag hade sagt hejdå till Jennifer redan i Oslo, där hon skulle stanna ett tag med några kompisar. Det kändes nästan lite sorgligt att vi inte skulle ses på mer än en månad. Eller, vi kunde så klart liksom kontakta varandra, men konserter och så var slut för ett tag. Jag skulle mest jobba med skivan, och inte ha särskilt mycket tid för annat.

På vägen till utgången köpte jag en kaffe på Wayne's, för att hålla mig vaken så jag kunde köra hem. Servitören som stod kassan såg ganska trött ut. Eller ganska, han såg väldigt trött. Jag sa åt honom att han borde sova. Men han verkade vara för trött för att ens höra mig.


*


När jag satte mig i bilen kände jag, trots koffeinet i kaffet, tröttheten komma smygande. Jag ruskade på huvudet.

"-Skärp dig!", sa jag till mig själv. Det skulle ju inte precis vara så kul om jag krockade på grund av att jag hade somnat vid ratten. Nu skulle jag bara behövaköra de cirka tjugo minuterna hem, och sen kunde jag sova. Jag log åt tanken på att få träffa Milena igen. Jag hade bara vart borta i några få dar, men det kändes som en evighet. Jag hade saknat henne så mycket.

När jag tänkte på Milena blev jag bättre till mods, och färden hem kändes kortare än jag hade föreställt mig. När jag hade parkerat bilen och tryckt in koden för huset, gick jag med tunga steg uppför trapporna. Som tur var hade jag inte särskilt mycket bagage, bara en sportväska.


*


När jag kom in i lägenheten blev jag överraskad. Lyset var tänt.

"-Milena?" Inget svar. Jag gick runt i lägenheten, och hittade henne till slut fullt påklädd sovandes i soffan. Framför henne stod en popcornskål med några få popcorn kvar i. Jag skrattade tyst för mig själv, gick fram till henne och gav henne en puss på pannan. Sen lyfte jag upp henne och bar in henne till sovrummet, där jag drog av henne de stela jeansen och bäddade om henne. Hon verkade inte märka nånting, och sov lugnt vidare.

Efter att jag hade borstat tänderna och klätt om kröp jag ner brevid henne i sängen. Klockan visade på 03:34, och jag var glad över att jag hade ledigt imorrn. Skulle bli skönt att äntligen ha en sovmorgon. Jag virade mina armar om Milenas kropp, och kysste henne på håret. Sen tog sömnen sakta över...

---

Förlåt för superkort kapitel, men måste iväg nu!! LoveYa/Wanja♥

Som flera av er säkert redan vet har vi pratat om att göra en eventuell fortsätning på "So put your hearts in the air...", och vi kan lova att ni kommer att få en hel del läsning även i framtiden:D

Kan säga att vi har sjuuuukt stora planer, lovar att nästa novell kommer att bli nåt alldeles speciellt! Vi fick lite snilleblixtar tidigare idag och fick ner typ 10 sidor med idéer, som ser rätt lovande ut. ÅÅÅH, herregud, nej, nu får jag ångest!!!!! Vi började seriöst nästan gråta båda två nära vi läste igenom idéen, så förhoppningsvis kommer det att falla en hel del tårar i framtiden... Nä, nu börjar jag nästan gråta igen när jag tänker på som kommer att hända, kommer seriöst inte att kunna sova inatt!

Ska vi ge nån ledtråd kanske? Hmm... okej då. En liten. Vi kommer att även i nästa novell ha en låttitel som namn på novellen. Den passar in så himla bra måste jag säga, fast inte på det sätt ni tror när ni läser texten. Nä, på ett helt annat! Jag tänker inte avslöja namnet på låten nu, men om ni har bra koll kan ni säkert lista ut det ändå. Låten är nämligen 03:31 minuter lång...♥

Pusssss på er, Längtar så sjukt mycket!!!!<333333333333 Hoppas ni också gör det!

"-Hej älskling, hur mår du?" Jag hade saknat att höra hans underbara röst så mycket.

"-Jag mår bra, men jag saknar dig så enormt mycket!! Kom hem" Jag hörde hur han skrattade lågt.

"-Jag saknar dig också, jättemycket, men som tur kommer jag ju hem imorgon"

"-Det är ju typ tjugofyra timmar .. jag vet inte om jag klarar mig" Sa jag suckande i telefonen.

"-Du får hålla ut" Jag hörde leendet i hans röst.

"-Hur har du haft det då?" Frågade jag.

"-Jodå, det har varit bra, men väldigt, väldigt stressigt"

"-Har du många norska fans ?" Skrattade jag.

"-Ja, faktiskt fler än jag trodde .. ett par tusen väntade på mig på flygplatsen."

"-Oj .."

"-Men Milena, nu måste jag ta mig till en direktsändning .. glöm aldrig att jag älskar dig, glöm aldrig det" Han lät lite stressad men drog ut på de sista orden - de viktiga.

"-Jag älskar dig, vi ses i morgon, lycka till!" Jag ville inte lägga på.

"-Hejdå älskling"

"-Hejdå" Och så tutade det i telefonen. Jag ville bara lyssna till hans röst hela dagen. Inget annat ville jag hellre. Eller att han var här såklart men .. Det var ofattbart hur mycket man kunde sakna en enda person.

Jag satte mig vid datorn och jag kände glädjen sprida sig i kroppen när jag såg en bild på ön vi skulle till, om bara lite mer än en vecka. Jag hade helt glömt bort det ... Jag borde nog tala om det för Eric snart, att börja packa, även om jag redan fixat med teamet och Thomas att han skulle få ledigt en vecka inför resan.

Jag klickade fram lite bloggar .. Jag hade själv haft en i trettonårsåldern eller så, jag tror den fortfarande fanns kvar. Bara för att jag fick lust klickade jag in på blogg.se. Konstigt nog mindes jag mitt lösenord efter några få försök. Jag fick närapå en chock när jag gick in på den. 235 nya kommentarer? Det måsta vara spamm, var min första tanke, men när jag klickade in på statistiken hade sedan en månad tillbaka över 4000 gått in på min blogg. Gud vad pinsamt. Hur hade alla hittat den? Innan jag läst hundra av kommentarerna tog jag bort bloggen. Ett klick så var det gjort. Jag skippade att kolla på alla bilder som nu flera tusen hade sett ..

Men när jag tänkte efter vad det där med blogg ändå en rätt kul grej ... Jag bestämde mig för att öppna en ny, utan att tänka så mycket. Jag fick till en ful design, som fick duga, och skrev ett första inlägg. 'Hej, till alla som har hittat hit heter jag Milena Seger ...' Och så en massa onödig fakta om mig. Jag skrev inget om Eric, men självklart skulle alla känna igen mig från tidningarna. Kul med lite extra läsare tänke jag, men anade inte hur många det egentligen skulle bli.

*

Klockan var snart åtta när jag satte mig vid laptopen igen. Jag klickade in på bloggen och blev väldigt förvånad när jag såg startsidan: "135 nya kommentarer på inlägget 'HEJ'" Jag log för mig själv och klickade upp dom. Hur kunde man egentligen få såå mycket uppmärksammhet bara för att man var tillsammans med Eric? Det var rätt sjukt.

Jag tror att 70 proncent av kommentarerna var hat-kommentarer. Mitt humör steg från glad till ledsen på någon sekund. De första tjugo var i stil med "Du är inte värd Eric", "Eric är min" & "J*vla bitch!" som sedan blandades med några söta "Du är så fin"- "Du och Eric passar verkligen"- och "Sötaste du"-kommentarer. Skillnaden var så stor. Plötslig kom jag till en anonym kommentar. En kommentar som var värre än de andra. Inte för innehållet, utan för att jag skumt nog kände igen IP-nummret. Jag kom ihåg det från dagen då jag och Emelie hade tråkigt, och lärde oss varandras dator-IP-nummer utantill ...

*

Jag slog ihop datorn med en smäll och slängde den på kudden. "Milena, du tror att du är så älskad, men det är du f*n inte". Emelie hade skrivit det. Emelie som hade varit min allra närmaste vän, hade skrivit så till mig. Jag ville bara kasta datorn i golvet, men lät bli, för det skulle kosta mig alldelles för mycket.

Jag gick ut i köket och värmde rester på micron som jag åt halvvarmt med en stor kopp te. Jag kände mig mer arg en ledsen. Eller en blandning. Jag förstår inte hur hon tänkte ... Det var hon som gjorde fel, inte jag, försökte jag intala mig själv precis som Eric sa, men det var svårt.

*

Jag kände mig deprimerad och ensam när jag damp ner i soffan vid halv elva med en stor skål popcorn, bara för mig, och Titanic, en romatiskt film, att se själv, utan någon Eric att kyssa och krama när det blev sorgligt eller känslosamt.

Jag pressade i mig de översaltade popcornen och satt invirad i flera mjuka filtar. Popcornen smakade inte gått och ovädret utanför var inte så mysigt som det brukade vara. Jag kollade ut där en kille och en tjej gick hand i hand på gatan, och jag kände mig bara mer ledsen. De passionerade kyssarna på filmen gjorde ju inte hela saken bättre.

Filmen gick, popcornen tog slut, och jag grät floder när Leonardo Di Caprio dog .. Jag kramade om en stor soffkudde, men den kändes inte speciellt mänsklig precis, vilket kanske inte var så konstigt i oförsäg. Tårarna fortsatte rinna när jag klickat av tv:n. De rann tills jag somnade i jeans på soffan, utan att släcka en enda lampa eller kolla en extra gång att dörren var låst.

Jag ville sova - så att det snabbt blev morgondag.

---

Blev inte så långt nu, men jag är såå trött ... Förhoppningsvis skriver Wanja ett imorgon! Btw, jag har lite saker att tala om (*så om jag kan få allas uppmärksamhet* hahah). Jo .. Tack för fina tips och så! Denna novell kommer i varje fall snart lida mot sitt slut (det kommer sluta på ön för er som hängt med), MEN vi kommer i princip direkt börja med en ny - En FORTSÄTTING på denna, men börja om från ett kapitel 1 etc, etc .. Där kommer det hända mycket, så SNÄLLA SLUTA INTE LÄSA :D Vi har ENORMA planer inför nästa novell, och jag lovar er, den kommer vara mer fartig och det kommer att hända mer .. Vi vill dock inte trötta ut denna, så vi väljer att avsluta den snart, men sluta inte läsa om den är lite seg nu .. Håll ut sötnosar, puss /Nina ♥ /Kommentera!/

---

Jag kände först nu hur mycket jag egentligen saknat mina vänner. Men framför allt kännde jag nu hur mycket jag saknade Eric, fastän han precis åkt och snart kom tillbaka. Att inte vara nära honom kändes så tomt ...

"-Är Eric hemma nu då?" Frågade Frida lite förväntansfullt.

"-Han är i Norge tills i övermorgon, så det kändes lite tomt när jag vaknade imorse .."  Jag kollade ner och fortsatte:

"-Tack för att ni finns" Jag log mot mina vänner.

"-Vad ska vi hitta på ikväll då?" Thea verkade en aning raslös i tonen.

"-Ja, vad ska vi hitta på?" Gustav lutade sig mot dörröppningen.

"-Maggio sjunger på grönan ikväll ..." Martin log snett.

"-Visst" Log jag som svar. Konsert med mina närmaste vänner kunde verkligen inte skada. Jag behövde glömma saknaden till Eric litegrann.

*

Klockan var halv åtta när vi med möda och besvär försökte tränga oss fram i folkmassan vid stora scenen. Det var säkert redan många tusen samlade. Plötsligt knackade någon på min axel.

"-Du är ihop med Eric Saade va? Kan jag få din autograf?" En liten blond tjej i tioårsåldern höll fram ett rosa block.

"-Eh, ja, visst!" Jag fumlade med pennan hon gav mig och skrev ner en ovanligt ful namnteckning tvärs över blocken. Jag behövde nog slipa lite på min autograf.

"-Åh, tack så mycket" Tjejen sprang nöjt iväg till sin mamma som stod en bit bort och log brett.

"-Så du har redan fått lite fans?" Skrattade Gustav.

"-Mm, verkar så" Svarade jag och vi trängde oss alla fem närmare scenen.

Att glömma Eric här var verkligen något att drömma om ... Jag mindes så väl platsen där jag stått och första gången sett honom. Minnet var så klart och tydligt, och så underbart. Och hur jag vaknat upp i rummet efter att ha blivit nerslagen i korridoren vid toaletterna, och sett Eric framför mig. Det var inte änns så länge sedan.

"-Milena?" Martins röst avbröt mig.

"-Hallå?"

"-Åh, jaha, vad är det?" Jag pressade ur mitt ett leende.

"-Är nått fel?"

"-Nejdå, jag var bara försjunken i mina tankar lite ..."

"-Tänkte du på honom?" Frida var där med armen om mig.

"-Mm, men det ska jag inte göra, nu ska vi ha kul!" Jag försökte skratta, men det kom inte så mycket ur min mun.

"-Äh, du ska vara glad att du har en pojkvän .." Frida suckade halvleende.

"-Nej men seriöst! Varför har du inte sagt något! Är det slut mellan dig och Jon??" Jag blev verkligen förvånad. Frida och hennes kille hade varit tillsammans jättelänge, om jag fick säga det.

"-Ja, tyvärr"

"-Men varför?"

"-En annan tjej, såklart" Jag kramade om henne, men när några ljud hördes från scenen fästes plötsligt våra blickar dit. Klockan var fem i åtta. Jag och Frida log mot varann och Thea, Gustav och Martin trängdes nära oss. Det fanns inget bättre än vänner.

*

När Veronica höll ut sista tonen på scenen, tackade och fått rejält med applåder kände jag mig glad. Jag satt på Gustavs axlar, och Frida på Martins och vi skrattade. Thea var så lång själv, så hon stod och hoppade. Konserten hade varit sjukt bra verkligen. Fast såklart långt ifrån den med Eric. Det var rätt kallt i luften, och Gröna Lunds åkattraktioner hade nästan inga passagerare längre. Det var en mörk höstkväll när de gröna och gula ljusen från scenen slocknade.

"-Gud vad hon var bra!" Thea lät supernöjd.

"-Ja, verkligen" Vi andra instämmde.

Gustav lyfte ner mig och det värkte i benen när jag stod på egna fötter igen. Fast antaglien inte like mycket som Gustavs axlar efter en nästan hel konsert med mig på axlarna. Jag skrattade åt tanken.

"-Vad skrattar du åt då?" Gustav puttade lite på mig.

"-Haha, inget, jag är bara tacksam att jag fick sitta på dina axlar" Skrattade jag och han svarade något som 'ingen orsak' eller liknande. Jag hörde inte riktigt, för vi hade redan börjat dra bort mot utgången.

"-Sockervadd någon?" Thea vifftade med en hundralapp.

"-Jaa!" Frida jublade och tog snabbt hundralappen och sprang bort mot sockervadds-ståndet.

Killarna delade på en och vi tre tjejer orkade knappt dela på än.

"-Ska ni inte äta upp den eller?" Martin nickade mot det lilla som var kvar av den rosa, fluffiga sockervadden och våra mätta miner.

"-Joho" Jag stoppade snabbt in resten i munnen och skrattade medan vi gick ut genom utgången och började gå mot spårvagen, och gick längre bort från Grönans glad ljus.

*

När jag vaknade på golvet hemma hos Gustav morgonen därpå visste jag först inte vart jag var. De mjuka, vita täckena var utbytta mot en haik-sovsäck, en sån jag brukade ha på klassläger ute i vildmarken som mindre. Jag rullade runt och möttes av Theas sovande ansikte. Just det. Efter gårdagens underbara kväll hade jag ingen lust att ensam gå till lägenheten, utan vi bestämmde oss för att alla skulle övernatta på Gustavs vardagsrumsgolv. Hans föräldrar var ändå inte hemma.

"-Godmorgon" Martin petade på mig med foten och jag kollade upp på honom där han stod med ruffsigt hår. Jag mumlade och gömde ansiktet i sovsäcken och han gick till Thea i att göra ett försök att väcka henne också. Vilket nog var omöjligt. Omöjligare än att väcka Eric till och med. Åter flög mina tankar till honom.

När vi ätit en snabb frukost bestämmde jag mig för att bege mig hem till lägenheten igen. Jag tackade så mycket för den superoliga kvällen och kramade om dom alla innan jag gick ut. När jag började promenera hem kom solen fram mellan de kalla molnen. Det kändes plötsligt som om jag var den helt vanliga Milena igen, som var påväg hem från sina vänner.

Jag svängde av vid Ica och började närma mig de gula och blåa små villorna. Nej! Vart var jag påväg? Jag skulle väll till lägenheten. Plötsligt fick jag en chock, när jag insåg att jag tagit vägen hem till mamma och pappa istället för vägen till min och Erics lägenhet. Jag fick inte en chock för att jag gått hit, utan för att jag för en sekund glömde bort vart lägenheten egentligen låg. Jag vände mig om och började springa mot Ica igen.

Snart kom korsningen. Vilken väg skulle jag ta? Jag kände mig hjälplös, för den lilla saken. Tänk om jag drömt allt. Tänk om Eric inte var min pojkvän. Tänk om allt som hänt bara varit en dröm som jag vaknade ur hos mina vänner. Nej. Jag kände att jag ville gråta, men förhindrade tårarna och började springa. Så småningom skymtade det moderna lägenhetshuset bakom kröken. 'Det var ingen dröm' var det första jag tänkte när jag automatiskt knappade in koden vid glasdörren till huset. Varför skulle det ha varit det? Jag kände mig dum, men undrade ändå varför jag bara sådär plötsligt glömt vägen.

När jag kom in i den mysiga lägenheten kände jag mig redan bättre. Doften av Eric strömmade mot mig när jag la mig på sängen och tog fram min Iphone. Jag klickade fram Twitter. Jag hade ärligt talat nästan aldrig twittrat på mitt konto, men jag hade fått ett par hundra followers sedan Eric började följa mig.

Eric hade twittrat. "Tonight Eric is a guest at UNICEFs Humorkveld in Norway, where he will perform Hearts In The Air, the show is on...http://fb.me/17o6J1EUi" Eller inte Eric såklart, utan hans team. Självklart var inte de tweetsen så roliga att läsa som Erics egna, men det var ändå något. Jag saknade honom så mycket.

Plötsligt vibrerade min mobil till. En bild av Eric lyste upp på skärmen. Jag bubblade av glädje när jag svarade:

"-Eric!!"

---

Tänkte hinna skriva mer nu .. ett par saker som skulle hända, men jag hinner inte ikväll! Blir ett till kapitel imorgon ♥ KOMMENTERA! Lite händelselöst nu kanske, men ni får hålla ut!  Puss /Nina

Vi har fått många önskemål om att det ska hända något och kommentarer att det är lite händelselöst i novellen ... Som ni vet kommer ju snart Eric och Milena åka på resa men också som vi har planerat är denna novell snart slut, men om vi är tillräckligt peppade så börjar vi strax efter med del två - där det kommer hända en del planerade saker.

Men fram till dess, vad exakt vill ni ska hända då? Något sorligt, läskligt eller bara något kul ... Vi vill jättegärna ha tips om vad/hur saker ska hända - för det är väldigt svårt att uppfylla allas önskemål!

Så kommentera på,

Ett till kapitel kommer ikväll. Puss /Nina

Söt!

"-Det är lungt. Det är egentligen jag som borde säga förlåt"

---

Gustav kramade mig länge. Det kändes bra att allt hade löst sig så snabbt... Jag var också glad att han inte verkade ett dugg sur på mig längre. Fast jag förstod honom såklart. Jag hade inte sett mina kompisar en enda gång efter studenten, fast vi hade lovat varandra att träffas hela sommaren. Fast det var  i och för sig innan mitt liv hade förändrats helt och hållet. När Gustav släppte mig kollade han på mig.

"-Men herregud. Det är ju faktiskt skitcoolt egentligen. Om jag skulle vara tjej skulle jag ha seriöst ha blivit avundsjuk." Jag skrattade åt hans min, och kände mig lycklig. Det här var den riktiga Gustav jag kom ihåg.

"-Haha, det kan jag tänka mig..." Nu skrattade han.

"-Men seriöst, berätta mer!" Han kollade förväntansfullt på mig. Jag tvekade lite.

"-Vad ska jag berätta?" Han suckade, och tänkte efter en kort stund, medan han ivrigt försökte komma på nåt.

"-Hur träffades ni?" Jag log.

"-Haha, det är en ganska lång historia..." Vi gick uppför trappan och in i Gustavs rum, där han lät sig falla ner på sängen. Jag satte mig mitt emot honom, i andra änden. Gustavs rum hade inte förändrats särskilt mycket alls. Jag kände väl igen de blåa väggarna, garderoben av ekträ och det stora panoramafönstret längs ena väggen.

"-Då så. Du kan börja." Han log ett stort fejksmile mot mig, och jag himlade med ögonen.

"-Okej då." Jag tog ett andetag och skulle precis börja, när ringklockan hördes från nedervåningen.


Gustav sprang upp.

"-Just det. De andra skulle ju komma hit idag!" Han såg glad ut. Jag tänkte kort, men kunde inte komma på vilka han menade.

"-Vilka andra?" Han kollade på mig som om jag hade förlorat förståndet.

"-Snälla Mil. Säg inte att du har glömt bort dina egna kompisar..." Han talade med en viss irritation i rösten, och jag fattade först inte. Sen kom jag på det, och jag kände hur min mun sprack upp i ett jätteleende.

"-Är Frida här? Och Thea och Martin??" Jag ställde mig upp och såg frågande på Gustav. Nu log han.

"-Så du kommer fortfarande ihåg de?"

"-Klart jag gör!!" Skrek jag nästan, och sprang ut ur hans rum och nerför trappan. Gustav sprang för att hinna med mig. När jag kom till ytterdörren slet jag upp den. Där stod de. Mina älskade vänner. De såg överraskade ut när de såg mig, men jag slängde mig om halsen på dem.

"-Ååh, gud vad jag har saknat er!!" Frida tog ett steg tillbaka.

"-Så nu passar det att träffas? Efter tre månader??" Hon lät sur, och jag kände genast hur det högg till i hjärtat.

Gustav kom fram bakom mig.

"-Såja, var inte sura hörrni. Mil är ju här nu... Och hon har förklarat allt för mig." Mina kompisar kollade skeptiskt på mig en gång till, och klev sen in genom dörren. När de hade stängt den bakom sig, ställde sig Thea framför mig, och kolalde strängt på mig.

"-Så... Nu får du allt berätta var du har varit. I fyra månader." Hon betonade fyra extra argt, och jag blev lite förvirrad. Jag visste inte vad jag skulle säga. Som tur var kom Gustav till min hjälp.

"-Asså Tee, det är så himla sjukt! Mil. Är. Ihop. Med. Eric. Saade!!" Jag log när Gustav använde vårat eget smeknamn på Thea. Hon kollade på honom och nickade.


"-Aa, visst. Kul skämt." Jag harklade mig, och hon vände sig misstroget mot mig. Jag kände mig lite osäker när jag svarade:

"-Det är sant. Det är därför jag inte har hört av mig. Förlåt! Jag har saknat er så himla mycket, Tee!" Jag slängde mig om halsen på henne, och den här gången kramade hon tillbaka. Bakifrån kom också Frida och Martin. Och Gustav.

"-Gruppkram!" Vi skrattade, och jag kände en tår utefter min kind. Nu var vi allihopa. Alla utom Emelie. De andra visste inte än hur det var mellan oss, och det högg till i hjärtat när jag tänkte på henne. Jag försökte koncentrera mig på nuet.

"-Jag har saknat er så himla mycket!!" De andra kramade om mig, men plötsligt tog Thea tag om mina axlar och kollade mig i ögonen.

"-Men du. Är det verkligen sant? Att du är ihop med... " Hennes röst tvekade på de sista orden. "-...Eric Saade!??" Frida kom och ställde sig brevid henne. Jag tog ett djupt andetag, och svarade sen:

"-Ja." Frida och Thea kollade på varandra.

"-Du skämtar inte, va?"

"-Nej." De kollade på mig med uppspärrade ögon, sen på varandra, sen på mig igen. Frida var den som började skrika först.

"-OH MY GOSH!!!!!!"  Hon skrek ett riktigt tjejskrik, och Gustav och Martin höll för öronen när Thea också stämde in. När de hade lugnat ner sig kramade båda om mig.

"-Men herregud vad roligt gumman!" Frida var så upphetsad så att hon inte kunde stå stilla. Sen la hon till: "-Jag är så himla avundsjuk!"

Jag skrattade, och sen avbröt Thea oss:

"-Mil, vi måste få träffa honom, lova det!" Jag skrattade igen, och log.

"-Visst."


*


De hade velat höra exakt hela historien, och jag hade berättat. Typ samma version som jag berättade för Emelie. De avbröt mig flera gånger och flikade in "Åååh" och "Men Guuud!!" hela tiden typ. Killarna tyckte nog att vi var lite tjatiga, och när jag var klar pustade de ut.

"-Äntligen!" Vi skrattade, och plötsligt frågade Gustav:

"-Var är Emelie förresten?" Alla var så vana vid att hon alltid brukade vara som ihopklistrad med mig. De andra kollade på mig.

"-Ja, var är hon?" Jag skruvade på mig och visste inte riktigt vad jag skulle säga. Men till slut fick jag ur mig:

"-Jo... alltså. Vi är inte kompisar längre." De andra kollade oförstående på mig, men sen kom Martin och la en arm runt mina axlar.

"-Vill du berätta nu?" Jag skakade på huvudet.

"-En annan gång." Han kramade om mig lite hårdare.

"-Men du ska veta att du har oss. Vi kommer alltid att stå vid din sida." Min kompisar kom och kramade om mig, allihop, och jag kände mig redan mycket lyckligare än för några sekunder sen. Jag kramade om de, och log.

"-Ja. Jag har ju er."

---

Sådärja:D kommenterapå nu, sötaste ni!! See you tomorrow!! LoveYa♥/Wanja♥

Svar: Det skulle vara så sjukt kul att träffa er allihop också!! Vem vet, det är ju inte omöjligt?;D Men iaf, vi bor i varje fall i Falun, en stad som ligger i Dalarna

Btw... Lovar att det kommer ett kapitel ikväll, börjar skriva nu!! LoveYa!!<3 /Wanja

Jag kände ett stygn av ensamhet och saknad när jag läste orden. Även om han bara skulle vara borta så kort tid så saknade jag honom enormt efter bara ett par sekunder. Det var ensamt i lägenheten utan honom.

Jag tassade ut i köket i Adrian Hammond linnet, för när jag kände efter var jag nog rätt så hungrig. Eric hade förberett frukost till mig som stod i kylskåpet och en lapp låg på bordet.

Han var för söt och snäll, jag fick nästan tårar i ögonen när jag tänkte på hur han kämpat och skrivit lappar och gjort frukost innan taxin kom kvart över fem på morgonen ...

*

När jag duschat och klätt på mig bestämmde jag mig för att hitta på något, kanske ringa någon? Jag provade ringa Jennifer, men hon svarade inte, även om jag ringde minst 3 gånger. Jag tänkte att jag kanske skulle hitta på något med Emelie, men bara tanken av henne fick mitt självförtroende att sjunka till 0.

Vem skulle jag ringa ... Jag bläddrade igenom kontakterna jag hade kopierat över från min gamla telefon. Gustav. Det var verkligen på tiden. Efter tre signaler svarade en trogen röst jag saknat så mycket, fast jag knappt varit medveten om det.

"-Gustav"

"-Hej! Det är Milena!!" Jag hörde glädjen i min egen röst.

"-Så nu ringer du, vart har du varit då? Skitit i oss va?"

"-Men va? Gustav, jag fattar inte .."

"-För den där Eric, vem är det? Så du har flyttat ihop med nån snubbe utan att tala om det. Jag ringde dina föräldrar, men du kan visst aldrig höra av dig" Han lät arg och jag kände mitt glada humör försvinna snabbt.

"-Gustav, snälla! Lyssna på m .." Han avbröt mig:

"-Varför skulle jag" Pip. Pip. Pip. Han la på.

Varför gick allt så dåligt för mig? En vän om dagen ska försvinna va? Varför hände allt detta mig, nu? Jag tryckte tillbaka tårarna som var på väg ut, klev i mina kilklackar, drog på mig min kappa och min vita tubhalsduk, tog min väska och gick ut och ner för trapporna med hårda steg. ALLA missförstod mig, alla igonererade mig när jag försökte prata - jag visste vart Gustav bodde.

*

Jag tog ett djupt andetag när jag stod utanför radhuset där Gustav bodde med sina föräldrar. Jag skulle få honom att lyssna på mig, för jag tålde inte mer av att bli lämnade av mina vänner - en efter en. Jag knackade, och hörde steg närma sig. Det tog ett tag tills jag hörde någon trycka ner dörrhandtaget. Jag gömde ansiktet i halsduken.

"-Hej." Jag hörde hur han försökte dölja surheten i hans röst. Det var så olikt honom.

"-Hej, får jag komma in, vi måste seriöst prata" Jag tittade på honom och han såg ledsen ut.

"-Kom in, jag har saknat dig" Han kunde inte dölja det, så jag gav honom en lång kram. Han var typ två meter, så jag fick sträcka på mig ordentligt.

Vi satte oss i varsinn ände av soffan.

"-Förlåt att jag var så sur i telefon" Han bet ihop.

"-Nej, men vad f*n är det med er egentligen?" Jag skratta ironiskt.

"-Vi fick för oss att du svikit oss. Du har ju flyttat ihop med nån kille, eller hur, och vi fick inte ens veta vem .. eller komma på inflyttningsfest eller nåt?!" Han kollade ner och sedan på mig.

"-Hör på här. Och lova att inte avbryta mig" Han nickade.

"-Jo, jag är tillsammans med Eric. Eric Saade. Jag har flyttat till honom i hans lägenhet i Birkastan. Jag har inte haft någon tid, men jag har alltid tänkt att vi skulle hitta på något allihopa men ja ..." Jag berättade för honom och kollade ut genom fönstret för att inte behöva möta hans blick.

"-Herregud Milena! Eric. Saade. Så det är du som är hon Milena som det står om överallt?!" Jag nickade.

"-Men förlåt, förlåt, hur kunde jag missa det?" Han omfamnade mig i ännu en kram.

"-Det är lungt. Det är egentligen jag som borde säga förlåt"

---

Förlåt för kort kapitel nu ... men jag måste verkligen sova, har lite folk runt om mig som tjatar på mig ... Jaja, mer imorgon förhoppningsvis. Kommentera, puss/ Nina ♥

---

---

'Det är lördag idag' var det första jag tänkte när jag vaknade. Det var som en reflex att det alltid var det första jag tänkte på när jag vaknade, sedan jag var liten då lördagen var den bästa dagen på veckan - eftersom det var då man fick äta godis. Eric hade sina armar runt om mig och andades tungt i min nacke. Jag försökte somna om igen, men det gick inte något vidare bra, så jag vände mig om så jag kunde se hans ansikte.

"-Eric vakna!" Försökte jag. Han sov lungt vidare. Det var ingen idé.

Jag tog mig försiktigt ur Erics armar och gick ut till badrummet. Jag hade nästan glömt bort gårdagens dramatik. Det hade ju ordnat sig så bra. Trots allt. Jag bestämde mig för att ta ett bad, så jag satte på varmvattnet och hällde i rikligt med badskum som jag hittade i badrumsskåpet. Det luktade princessigt och jag skrattade för mig själv åt varför Eric hade ett sådant.

När jag kommit upp ur badet och flätat mitt midjelångahår i en fläta, vilket inte gick speciellt snabbt, virade jag en handduk runt kroppen och gick ut till sovrummet. Det tog långt tid för mig att välja kläder, så när jag precis fått på mig ett par höga jeans och ett linne vände Eric på sig lite och öppnade ögonen. Jag gick bort och satte mig på sängen.

"-Godmorgon sömntuta, sovit gott?" Sa jag och han kollade på mig med trötta ögon och satte sig upp.

"-Mycket... Vad tidigt du är uppe" Log han och sträckte sig efter mig.

"-Det är bara du som vaknar sent" Skrattade jag och kysste honom på näsan. Han sträckte ut armarna för att krama om mig men jag stod redan upp och skrattade.

"-Nu är det dags för frukost" Eric såg förnärmat på mig men jag skrattade bara och gick ut i köket.

Jag kände mig ovanligt pigg och bestämde mig för att göra våfflor. Medan jag tog fram ingredienser hörde jag hur Eric började duscha på andra sidan väggen. Jag knackade lätt på väggen, och fick strax efter en knackning tillbaka. Jag log för mig själv, och började rota i köksskåpen efter ett våffeljärn. Efter mycket letande gav jag upp. Jag gick bort till badrummet och knackade på.

"-Eric? Har du ett våffeljärn nånstans?" Jag hörde hur vattnet stängdes av, och sen hörde jag Erics röst.

"-Vad sa du? Jag hör inte, kom in!" Kom in? Tänk om han var naken? Visserligen skulle det väl inte göra mig särskilt mycket, inte alls. Snarare tvärtom. Men ändå. Jag kände mig lite osäker, så jag gläntade försiktigt på dörren, men försökte att inte kika, för att vara artig.

"-Eric... Har du ett våffeljärn nånstans?" Jag hörde hur han stampade omkring inne i duschen, och till slut stack jag in huvudet. Han stod bakom draperiet, och man såg honom bara som en skugga.

"-Hm... Tror inte det." Han funderade ett tag, och fortsatte sen: "-Eller jo, förresten! Jag fick ju ett av mamma förra julen! Det står nog fortfarande ouppackat i garderoben eller nåt... Vill du att jag ska komma och leta?"

"-Nej, nej", skyndade jag mig att svara. "-Duscha klart du, jag hittar nog." Han skrattade.

"-Okej då." Jag stängde dörren till badrummet och gick till garderoben där Eric hade sagt att våffeljärnet borde vara. Jag hittade det under en massa vinterkläder, ouppackat, och gick bort med det till köket för att klippa upp förpackningen.


*


Tio minuter senare hade jag hunnit grädda sex våfflor, dukat, och koka te. Som sagt, jag kände mig nästan överpigg idag. Jag höll just på att diska våffeljärnet när Eric kom in i köket.

"-Vad gott det luktar! Har du gjort våfflor?" Jag kollade upp på honom och märkte att han bara hade en handduk om höfterna. Det började pirra i min kropp, och jag vände bort ansiktet några sekunder för att jag inte skulle börja stirra som en fåne. Jag tog ett djupt andetag, och vände mig sen till honom igen.

"-Haha, ja. Vad tror du man gör med ett våffeljärn?" Han skrattade.

"-Jadu... Man kan aldrig veta så noga. Våffeljärn är inte alltid att lita på." Jag skrattade, och han kom fram till mig och la armarna om mig. Hans våta hår hängde ner framför ögonen, vilket gjorde att han såg ännu sexigare ut än vanligt. Jag ryste till, och placerade handflatorna på hans fortfarande lätt fuktiga bröstkorg.

"-Hungrig?" Han la huvudet på sned.

"-Det beror på vad du menar. På det här, ja." Han kysste mig, hans läppar var varma efter ångan i duschen. Jag tappade andningsförmågan och när han lyfte på huvudet fick han hålla fast mig för att jag inte skule ramla. Han skrattade.

"-Fast i och för sig, våfflorna luktar ganska oemotståndligt de också."

Han tog tag om min midja och ledde mig bort till bordet, där han satte ner mig. Jag tänkte ställa mig upp och hämta våfflorna, men han tryckte ner mig på stolen igen.

"-Jag hämtar."


*


På något sätt smakade våfflorna inte lika gott som jag hade väntat mig. Men jaja. Jag orkade i alla fall två, medan Eric orkade fem. Jag skrattade åt hans aptit, och han kollade oförstående på mig.

"-Vadådå? En riktig man behöver protein!" Jag skrattade ännu mer.

"-Kanske är för att jag inte är en riktig man då."

"-Tur för mig." Han ställde sig upp och gick bort med tallriken och besticken till diskhon, där han la ner dem.

"-Det kunde ha blivit lite bögigt annars." Jag fick typ ett skrattanfall, och Eric började skratta han också. Han hade fortfarande bara en handduk om midjan, vilket gjorde att min blick drogs till honom igen.

"-Vad stirrar du på?" Han försökte dölja ett skratt, och jag vände generat bort ansiktet.

"-Inget." Han log och kom fram till mig, lyfte upp mig i sin famn.

"-Inte?" Han log kaxigt, och bländade mig. Innan jag hann stoppa det, flög orden ut ur min mun:

"-Jag har inget emot att du skulle gå omkring så där lite oftare." Han höjde på ögonenbrynen, och fick något slugt i blicken.

"-Jaså du." Han log. "-Men då ska det vara rättvist minsann." Han tog tag i mitt linne och försökte dra av det på skoj, men jag tog tag i hans hand. ¨

"-Näädu." Jag skrattade åt hans besvikna min och kysste honom på näsan, innan jag tog mig ner på golvet.

"Du förresten..." Eric såg lite skyldigt på mig. "-Jag måste till Norge i några dagar." Jag såg uppgiven ut, så jag försökte le.

"-Får jag följa med?" Jag såg tvekan i hans ögon när han svarade.

"-Asså... Jag skulle såklart gärna vilja det, men jag tror inte det blir så kul för dig." Jag försökte dölja besvikelsen i mitt ansikte, och lyckades klämma fram ett lite halvt leende. Det funkade inte särskilt bra. Eric såg det och drog mig intill sig.

"-Tro mig. Jag kommer att behöva gå upp typ fyra varje morgon och sitta på presskonferenser hela tiden. Och det är ju bara tre dagar. Jag skulle så mycket hellre stanna hemma med dig, men det är svårt att avboka." Han förökte le snett mot mig.

Tre dagar. Tre dagar utan Eric... Och just nu när det kändes som om vi just hade träffats igen. Jag suckade. Men det kändes ändå ganska skönt att inte behöva gå upp jättetidigt varje morgon. Jag svarade:

"-Det är okej. Jag hittar säkert på nåt." Han kollade på mig.

"-Är du säker på att det är okej?"

Jag nickade, och han kramade om mig.

"-Jag lovar att ringa varje dag." Jag kramade honom tillbaka.

"-Visst. Men jag kommer att längta som tusan efter dig."

Han skrattade.

"-Jag kommer sakna dig också. Men vi har ju två dagar kvar innan jag åker." Jag ställde mig på tå och kysste honom.

"-Bra." Utan anledning började jag kittla honom. Han var oförberedd på det och skrek till.

"-Nää, nu du!" Han tog upp mig och la mig över axeln, och började gå bort mot sovrummet.

"-NEEJ!!" Jag skrattade, men det var försent...

---

Förlåt för händelselöst kapitel, lovar att det kmr mer imorrn! LoveYa!♥/Wanja och Nina

"-Det finns bara du, ingen annan, du måste tro mig" Han kysste min panna och blundade. 'Såklart jag tror dig' ville jag säga, men fick inte fram ett ord, utan bara fler tårar som blötte ner hans t-shirt.

---

Vi sa ingenting, mellan oss behövdes inga ord. Jag skämdes.Hur kunde jag någonsin tvivla på honom? När jag nu satt här i hans famn och han mjukt strök mig över håret medan han om och om mumlade hur mycket han älskade mig och hur viktig jag var för honom kunde jag bara tänka:

'Hur kunde jag vara så dum?' Jag kände mig arg. Inte på Eric. Nej, jag var arg på mig själv.

"-Älskade Milena, tvivla aldrig på mig, det gör mig så ledsen, jag visste inte vad jag hade gjort"

Jag skulle aldrig kunna förlåta mig själv om jag hade sårat honom. Jag kollade upp på honom. Han blundade, och jag visste inte vad han tänkte på. Plötsligt fick jag syn på affischen som låg sönderriven brevid sängen.

Nej. Jag greps av panik. Han fick absolut inte se det här. Det skulle bara såra honom ännu mera. Jag strök Eric över kinden.

"-Blunda." Han öppnade ögonen. Jag la en hand över hans ögon, som för att sluta de. Sen hoppade jag ner från hans knä och ner på golvet. Jag tog upp de två bitarna av den före detta affischen, och la upp de på skrivbordet. Jag sträckte mig efter tejpen och försökte passa ihop bitarna så gott det gick. Det gick väl okej. Men en stor reva syntes, rakt över det underbara ansiktet. Såg jag i syne, eller såg ansiktet ledset ut? Jag drog efter andan och strök med fingrarna över revan, som om jag skulle kunna hela den, liksom. Men det funkade inte precis. Jag skakade på huvudet. Det var ju bara en affish. Nej. Det var det ju inte alls. Det var inte vilken affish som helst.

Jag hade nästan helt glömt bort att orginalet satt här, inne i mitt rum. Så när jag emedvetet sneglade mot honom och fick se honom sitta där blev jag först helt paff. Men sen såg jag hans smärtfyllda ögon som kollade rakt på mig, och jag kastade mig i hans famn. Jag kände hur tårarna trängde fram genom ögonen.

"-Förlåt. Förlåt." Han kollade först oroligt på mig, men sen förvirrat. Han strök mig över kinden och kollade in i mina ögon.

"-För vad?" Just då kändes det som om han kunde se rakt in i mig, och jag rakt in i honom. Hans ansikte var så öppet, så ärligt, och tårarna började rinna igen. Jag nickade bort mot affishen.

"-För att jag är en så hemsk människa." Han skakade på huvudet.

"-Säg aldrig så." Han tog båda mina händer, och fångade min blick. "-Du är underbar. Det är inte ditt fel. Det är bara mitt."

"-Ditt?" Jag förstod inte riktigt hur han menade. Han smekte mig över kinden, men fick plötsligt något något kaxigt i blicken.

"-Ja, det är väl mitt fel att alla tjejer hänger efter mig? Så snygg som jag är..." Jag puffade till honom på axeln, och fnissade med en röst som fortfarande var lite hes efter allt gråtande. Han skrattade också, men blev plötsligt gravallvarlig igen.

"-Nej, men, Milena. Du är allt som betyder något för mig. Jag lovar. Jag älskar dig." Han närmade sig långsamt, och jag kunde inte stå emot längre. Jag slängde armarna om hans hals och drog honom mot mig. Han, som först hade varit försiktig, flätade in sina fingrar i mitt hår och pressade sin kropp mot min. Jag särade på läpparna när våra läppar möttes, och jag kände hans tungspets mot min underläpp. Han var så himla underbar.

Efter en lång stund, som för mig kändes alldeles för kort, släppte jag honom. Jag kom på en sak jag behövde göra. Jag sträckte mig efter pennan som låg på nattduksbordet. Jag ställde mig upp - Eric höll fortfarande fast min hand - och sträckte mig mot affischen som låg på skrivbordet. Jag la den på sängen och mönstrade den kort, innan jag ritade ett stort hjärta i det övre vänstra hörnet.
I hjärtat skrev jag omsorgsfullt ett snirkligt E...
Jag lutade mig tillbaka, och vände mig mot Eric. Han log kärleksfullt, och tog ifrån mig pennan. Han skrev något i hjärtat. När han var klar lutade jag mig fram för att se. När jag såg vad det stod blev jag varm i hjärtat. Brevid E:t hade han skrivit dit en liten bokstav. Så liten, men ändå så betydelsefull.

"E+M"


*


Vi bestämde oss för att överraska mamma och pappa med att laga middag tills de kom hem. Medan Eric stod vid spisen och kokade tomatsås dukade jag fint i matrummet. Jag vågade inte mer än att laga pasta. Så jag överlät det svårare till Eric. Plötsligt hörde jag hur en nyckel sattes i låset. Just det... Jag hade ju låst. Men... Hur hade Eric då kommit in? Jag kollade snabbt på honom. Han verkade ha läst mina tankar, för han svarade:

"-Fönstret." Jag kollade på honom, som om jag inte kunde tro honom.

"-Fönstret?" Han skrattade lite ursäktande.

"-Det var öppet. Jag klättrade uppför stuprännan." Jag stirrade på honom med öppen mun.

"-För stuprännan!? Men det är ju jättehögt! Tänk om du hade ramlat ner!" Han skrattade, och kollade på mig med mjuk blick.

"-Jag behövde ju komma in till dig." Han kom till mig och strök mig över kinden.  Plötsligt hördes röster från hallen.

"-Lagar du mat idag, Anita? Jag är så himla trött..." Pappa lät faktiskt ovanligt trött.

"-Visst, älskling, måste bara kolla vad vi..." Mamma skrek till när hon fick syn på mig och Eric.

"-Älskling! Gud vad du skrämde mig!" Sen såg hon på Eric, och log. "-Hej Eric!" Pappa kom in i rummet.

"-Hej, ungar, vad gör ni här?" Jag kollade snabbt på Eric, visste inte riktigt vad jag skulle säga. Jag log mot mina föräldrar.

"-Lagar mat." Han log stort, och la en arm om min midja. "-Milena kom med en superbra idé att vi kunde laga mat tills ni kom hem." Det hade faktiskt varit hans idé, och jag blev rörd.

Mamma flyttade blicken till mig igen och log. "-Tack, älskling." Jag kramade om Erics midja, och kramade om mamma med den andra armen.

"-Ni kan sätta er om ni vill." Jag visade de mot bordet, och Eric släppte mig kort för att hämta maten.


*


Kvällen hade varit jättemysig, och mamma och pappa hade öst beröm över Eric och hans matlagningskunskaper. Jag hade känt mig jättestolt över honom, och under middagen tog jag hans hand. Jag var så himla glad att allt var bra igen mellan oss. Som tur var hade inte mamma och pappa märkt något alls. Han hade strukit med tummen över min handrygg, och jag hade känt mig så lycklig.

Vi hade lyckats smuggla ut min resväska som jag hade tagit med ut utan att mamma och pappa hade sett. Det var bra. Det var bäst om de inget alls fick veta.


Nu stod vi på trappan utanför dörren, hade precis sagt hejdå och godnatt. Eric höll i min hand och vi kollade upp mot stjärnorna.

"-Är du säker på att du vill följa med och sova hemma hos mig? Jag förstår om du skulle vilja vara här istället..." Det märktes att han sa det där sista med en viss sorg i rösten. Jag tryckte hans hand lite hårdare.

"-Var inte dum. Det är klart jag vill." Jag kunde se hur hans ansikte sprack upp i ett lyckligt leende. Sen såg jag något i hans ögonvrå som överraskade mig.

"-Gråter du?", ropade jag förskräckt. Han strök snabbt med handen över kinden.

"-Nejdå." Han log snett mot mig, och jag la min hand på hans kind.

"-Bara så du vet så älskar jag dig." Och jag menade det verkligen. Han lutade sig fram och lät sina läppar nudda mina.

"-Och jag dig." Sen sa vi, helt oförberedda på varandra:

"-För alltid."

Vi skrattade, och Eric kramade om mig hårt, innan han lyfte upp mig i sin famn, och resväskan i den andra, och började gå bort mot bilen...

---

Skönt att allt är lyckligt igen... Kände för lite romantik nu, hoppas det inte blev för mycket. Blev lite kort kapitel, måste iväg till fotbollen nu :S men kommentera supergärna!!;)♥ LoveYa the most!!/Wanja♥

Hej alla supersöta läsare!! 

Han älskar mig, han älskar mig, han älskar mig viskade jag mot vinden, men mina ben tycktes inte höra - för de började springa, ledset, ilsket, och så tvivlande med snabba steg. När jag satte mig vid ett träd i en park ställde jag mig frågan. Vad är det frågan om egentligen, vad är det här? Och fast jag inte ville gråta igen, så gjorde jag det ändå. Jag vet inte om det var för att jag var ledsenhet, utan bara för förtvivlan och osäkerheten i mig.

---

'Jag måste hem'.

Jag kände vinden mot mitt ansikte när jag började gå igen, men stannade plötsligt när jag märkte att jag var på väg åt fel håll. Jag var inte på väg mot Birkastan. Jag var på väg hem, till mamma och pappas hus. Fast - det var ju inte mitt hem längre. Eller? Just nu visste jag inte riktigt var jag hörde hemma. Jag vände om och började gå åt hållet där Erics - vår - lägenhet låg.




"-Vet du vart han skulle imorse? Jo, till mig!"

Tjejernas ord ekade i mina öron. Jag försökte intala mig själv att ingenting av det var sant, Eric skulle aldrig nånsin göra så här. Ändå växte tvivlet inom mig för varje sekund. Nej. Nej nej nej. Inte Eric. Snälla.

Hade alla ord, alla beröringar bara varit ett spel? Hade de inte varit äkta? Jag pillade nervöst på knapparna på min trenchcoat medan jag grubblade. Men han hade ju sagt att han älskade mig. Flera gånger till och med. Men behövde det betyda att han inte älskade annan? Jag började gå snabbare.


*


Jag gick uppför trapporna som ledde till vår lägenhet. Vad skulle jag säga till Eric? Skulle jag låtsas som om ingenting? Skulle jag omfamna och kyssa honom, som vi alltid gjorde när vi sågs efter en lång dag? För första gången någonsin önskade jag att han inte var hemma och välkomnade mig när jag kom.

Jag var nervös när jag kände på handtaget. Det var låst. Jag pustade ut, och fiskade upp nyckeln ur jackfickan. Nyckeln som jag hade fått av Eric. Jag gick in i den tomma hallen och stängde om mig. Ingen där. Jag gick in i köket och såg på klockan.

17.00

Eric borde ha slutat för två timmar sen.
Förresten, om han inte var hemma, var var han då? Orden dök upp framför ögonen på mig igen.


"-Vet du vart han skulle imorse? Jo, till mig!"


Jag andades djupt. Han älskade mig inte. Varför gjorde han isåfall så här?


*


Jag fattade mitt beslut när jag såg den tomma, nyligen uppackta väskan som låg på golvet i sovrummet. Jag skulle hem. Nu. Hem där jag skulle vara. Jag drog ut byrålådorna och rev ut en massa kläder jag inte kollade på och la de i resväskan. Jag fick syn på Erics lila "Adrian Hammond"-linne. Jag tvekade om jag skulle lämna det här, men kunde inte. Jag kunde inte bara lämna allt som hade med honom att göra för alltid.

För alltid...

Nej. Tårarna började rinna nerför kinderna när jag tänkte på honom. Men det gick inte. Jag kunde inte stanna kvar här...



Plötsligt hörde jag hur dörren öppnades och strax efter smällde igen. Jag stelnade till.

"-Milena! Jag är hemma!" I vanliga fall skulle jag ha blivit helt utom mig av lycka. En lycka som även nu försökte tränga in i mitt bröst. Men jag föste bort den. Han hade varit, hos henne. Visst hade han det? Det var som jag frågade någon innom mig, men inte fick något svar.

"-Hallå? Är det någon där? Hans röst gick som ett hugg genom mitt hjärta. Jag räffsade ihop sakerna, stängde väskan, och sprang ut i hallen.

"-Älskling, har det hänt något?" Eric såg förskräckt på mig och la en hand mjuk på min axel. Jag slog bort den.

"-FÖRF*N! Du frågar om det har hänt något? Är det inte jag som borde fråga det" Röt jag och jag kände den starka smärtan. Jag kunde inte med att skrika till honom så, det hade jag aldrig gjort. Eric verkade så förvånad så han inte fick ur sig ett ord, och han backade ett steg. Jag klev i mina skor och drog ner min jacka från kroken där den alltid brukade hänga.

"-Milena, jag vet inte vad du pratar om?" Eric såg på mig.

"-Det vet du, du vet EXAKT vad jag pratar om" Skrek jag och spännde blicken i honom. Jag kände tårarna komma igen, jag sprang ut genom dörren och ner för trapporna.

"-Milena, vänta!" Eric sprang efter mig men kom redan efter och när jag sprungit över korsningen såg jag inte till honom. Så NU försöker han att säga förlåt, tänkte jag ilsket. Tårarna rann, i floder ner för mina kinder. Varför skulle jag vänta? Varför skulle jag?

Jag sprang hela vägen hem, utan att stanna en enda gång. Sträckan som brukade vara kort kändes ändå som en evighet när jag sprang förbi gatorna vi alltid gick förbi hand i hand. Själv var det inget alls.

*

Jag var så arg och så ledsen och så utom kontroll att jag rev ner bilden på det underbara ansiktet som jag hela tiden trott på. När jag rev den mitt i tu, precis på läpparna jag brukade kyssa. Det klarade jag inte av, det känndes som jag gjort något så dumt. Jag slängde de två delarna på golvet. Tejpbitar och hörnen på affishen hängde fortfarande kvar i taket. Det var inte som att jag rivit ner vilken affish som hellst, det kändes som jag hade krossat något.

Jag grät, och grät. Eric struntade i mig. Jag kännde det, för minuterna känndes som evigheter där jag var ensam i mitt rum. Jag hade inte tagit ut allt än, men affisherna och möblerna var i stort sett det enda som var kvar i mitt rum. Sängen var bäddad med de vanliga lila sängkläderna, i fall jag kom hit och sov någon gång. Fast det kändes inte som min säng, den kändes främmande.

"-Milena, lyssna. Slå mig inte och spring inte iväg, snälla" Jag skrek till och satte mig upp med ett ryck när jag plötsligt hörde Erics bedjande, ledsna röst från andra sidan rummet.

"-Gå" Snyftade jag och lät håret falla ner framför mina ögon.

"-Vad har hänt? Snälla, berätta för mig. Jag har ingen aning .." Han tog några steg närmare. Jag ville att ha skulle ta mig i sin famn och kyssa mig, men jag visste också att han inte skulle det. Han hade ju en tjej. En annan.

"-Du ljuger" Viskade jag och de mest brännande tårarna droppade ner på täcket.

"-Milena. Jag älskar dig. Vad är felet?" Han tog ett osäkert steg fram och satte sig brevid mig.

"-D-du ..." Jag visste inte vad jag skulle säga.

"-Vad?" Eric tog min hand och jag gjorde inget motstånd.

"-Du har en tjej" Grät jag och drog min fria hand genom håret.

"-Det är klart, jag har ju dig" Eric såg mig i ögonen.

"-Men hon då?" Sa jag.

"-Jag har ingen aning vad du pratar om, tro mig" Han sa det med som känsla och sorg att jag verkligen ville tro på honom, men jag visste inte om jag kunde.

"-Berätta för mig. Vart var du idag?" Han höll min hand hårt och såg mig i ögonen. Jag ville hellst springa där ifrån, men jag gjorde inget motstånd till hans hårda grepp. Jag ville hellst hoppa ut genom fönstret och bli medvetslös så jag inte behövde berätta, men jag visste att han aldrig skulle släppa mig.

"-Jag ... jag var på stan" Fick jag tillslut fram. Jag blinkade bort några tårar och blundade. Jag ville inte se hans reaktion. Jag ville inte se in i de ledsna bruna ögonen.

"-Och där träffade jag på tjejer, de sa att du utnyttjade mig, och att du var upptaget och att, att ... Jag ville inte tro dom men .." Jag fick tillslut fram allt, halvt gråtande, hulkande, halvt skrikande.

Han la armarna om mig. Precis så som det skulle vara. Hur hade jag någonsinn kunnat tvivla? Såklart de ljög! Vad tänkte jag med egentligen.

"-Älskade Milena, tvivla aldrig på mig, det gör mig så ledsen, jag visste inte vad jag hade gjort" Eric höll mig hårt och viskade orden mot mitt ruffsiga hår.

"-Det finns bara du, ingen annan, du måste tro mig" Han kysste min panna och blundade. 'Såklart jag tror dig' ville jag säga, men fick inte fram ett ord, utan bara fler tårar som blötte ner hans t-shirt.

---

Sådär ... antaglien hinner vi inte ett till ikväll tyvärr, men om ni kommenterar ordentligt så kanske ;D Tack till alla som läser, det betyder verkligen! Ni är så fina ♥ Plz comment, Puss, /Nina och Wanja

---

Eric såg ut att nästan ramla av stolen när jag sa det.

"-Men, varför?" Sa han och det fick mig att tårarna började krypa upp ur halsen igen.

"-Jag vet inte .. jag vet inte vad det är med henne, hon sa att hon var jätteledsen men .." Snyftade jag tyst och gömde ansiktet i mina händer.

"-Vad?" Eric tog min hand.

"-Hon bara ..." Jag kunde inte hindra gråten när jag tänkte på hennes ilskna reaktion. Hon hade skrikit åt mig, fast det var hon som gjort fel. Adelles för fel för att det skulle kunnat ha varit sant.

Eric ställde sig upp och tog mig i sin famn.

"-Älskling, det är okej, glöm henne bara, det var hon som gjorde fel, okej? Inte du" Han försökte lungna mig och strök bort håret från mitt söndergråtna ansikte. Hur kunde man gråta så mycket på typ en kvart? Jag visste inte varför. Antaglien mest för att jag mist en vän. En bra vän.

*

Eric diskade och jag satt på en stol, ihopkrupen med en filt virad flera varm runt om mig. Jag hade inga tårar kvar, jag satt mest tyst på stolen. Lite sur, men ändå bättre till mods. Det blev jag alltid när jag såg Eric.

"-Hur mår min vackraste?" Eric lyfte upp mig, satte sig på stolen och tog mig i sitt knä.

"-Bättre. Jag är här hos dig." Sa jag och kurade ihop mig i hans famn. Han skrattade.

"-Du är här hos mig" Han log och kysste mig mjukt.

"-Ska vi sova nu?" Det känndes som jag var typ 5 år när jag sa så.

"-Ja, klockan är mycket" Han log och såg glad ut att jag inte var så ledsen längre.

Jag tog en snabb dusch och gick med en handduk virad runt mig till sovrummet.

"-Jag har inget att ta på mig ju" Sa jag när jag stod och rotade bland röran i sovrummet i underkläder.

"-Milena, du ska sova, inte gå på stan!" Skrattade Eric som redan låg på sängen.

"-Men jag måste ju ha pjamas på mig, annars kan jag inte sova. Jag kan ju inte bara ha det här!" Jag försökte se allvarlig ut men det var svårt att dölja skratt.

"-Det är helt okej för mig!" Eric såg road ut och granskade mig. Jag räckte ut tungan åt honom och kollade om det fanns något lämpligt att ta på sig under sängen. Perfekt, Erics mysiga Adrian Hammond linne från Made Of Pop turnen. Jag drog på mig det, släckte taklampan och kröp ner i sängen hos Eric.

"-Du är så fin Milena" Viskade han och kysste mig. Jag tänkte på mitt blöta hår, och såg inte precis en fin Milena, men om han tyckte det så fick han väll.

Vi kysste varandra passionerat, en sån kyss jag hade saknat. Hans händer trevade längs min ryggrad och innan jag han tänka hade jag inte på mig Adrian Hammond- linnet längre.

"-Meh, din fuskisk!" Skrattade jag och försökte kittla honom.

"-Sa ju att det var onödigt" Han log mot mig och såg mig i ögonon, innan han släckte lampan, la sina varma armar om mig och vi somnade.

*

Nästa morgon när jag vaknade var klockan nio. Skulle inte Eric vart i studion nu? Han sov som en stock.

"-Eric, Eric!! Klockan är redan nio" Ropade jag i hans öra och han satte sig snabbt upp.

"-Va?! Nio?" Han ställde sig snabbt upp och sprang ut till badrummet. Jag sträckte på mig lite i sängen, och kunde dock tänka mig att somna om.

Efter ett par minuter var han i rummet igen, efter en dusch. Hans hår såg lite hur som hellst ut, blött, mörkt och ruffsigt, precis som jag gillade det.

"-Är ledsen att jag fick så bråttom nu, älskling, är det okej om du gör din frukost själv" Han såg på mig och jag skrattade där jag satt invirad i ett täckte på sängen.

"-Men ja! Det är faktiskt jag som är kvinnan här i huset" Han log, tog sin väska och kysste mig snabbt.

"-Vi ses i eftermiddag, hitta på nått kul idag ... Jag älskar dig" Sa han.

"-Älskar dig" Sa jag snabbt och han skyndade sig ut ur lägenheten. Dörren gick igen med en smäll.

Jag kunde inte riktigt förstå hur mycket jag älskade honom egentligen. Han var mitt allt.

*

Jag stoppade i mig lite frukost och klädde på mig ett par jeans och en luftig t-shirt. Jag blåste mitt hår och flätade det. Det tog väldigt långt tid måste jag säga. Eric sa att jag skulle hitta på något kul ... Kanske gå på stan och egoshoppa lite. Det känndes som jag behövde det. Jennifer var upptaget idag, det visste jag, och Emelie var det inte så stor chans att smsa. Även om hon lämnat minst tio meddelanden på min röstbrevlåda sedan gårdagskvällen.

Det känndes skönt att komma ut lite för mig själv. Jag gick runt i lite affärer, med ansiktet ingrävt i min tjocka halsduk. I hopp om att ingen skulle känna igen mig. Dock fick jag flera kalla blickar. När jag gick förbi kiosker såg jag flera rubriker om mig och Eric. Eric och flickvännen på hemlig semester Ja precis. Och Eric Saade skippar karriären och reser till familjen Ah precis. Milena krossar tjejernas hopp Åh tack. Alla rubriker var lika dumma och de tog hårt på mig. Jag ångrade plötsligt att jag tagit mig ut just idag. Det kanske inte var så bra ändå.

För att dämpa min oro satte jag mig på Starbucks med en stor kaffelatte och en minibrownie. Det behövde jag. Det var dock inte det bästa valet, för mittemot mig satt två tjejer i sextonårsåldern. De viskade och kastade kalla blickar åt mitt håll. När de skulle gå gick de förbi mitt bord.

"-Hah, tror du verkligen att han älskar dig, Milena" När tjejen lutade sig över mitt bord uttalade hon mitt namn som om det vore smuts. Jag ryggade tillbaka. Vad ville hon?

"-Han brukar göra så här med tjejer, Eric vår älskling, vi har alla haft våra romanser med honom, vi kan bilda ett team vi tre" Sa den andra och tillade:

"-Vet du vart han skulle imorse? Jo, till mig!" Hånskrattande. Nej, hon ljög för mig. Hon hade läst att han skulle till studion på twitter, och ville lura mig. Säg det till mig, bara. Att hon ljuger. Deras ord kändes som hugg i mig, men jag tilltalade mig att de bara var avundsjuka. De var bara avundsjuka på mig.

Han älskar mig, han älskar mig, han älskar mig viskade jag mot vinden, men mina ben tycktes inte höra - för de började springa, ledset, ilsket, och så tvivlande med snabba steg. När jag satte mig vid ett träd i en park ställde jag mig frågan. Vad är det frågan om egentligen, vad är det här? Och fast jag inte ville gråta igen, så gjorde jag det ändå. Jag vet inte om det var för att jag var ledsenhet, utan bara för förtvivlan och osäkerheten i mig.

---

Ohnej, whats gonna happend next? Haha, spänningen blev förstörd med min fina kommentar känner jag! Bara för att ni är så söta och kommenterade över fem kommentarer på typ en halvtimma, då kännde jag mig tvingad att skriva ett till kapitel idag, haha. Jag vet att det är askort, men jag mååste verkligen sova nu .. Hoppas det duger! Wanja behöver plugga så mycket, så det blir väll mest jag den här veckan .. :/ Hoppas det går bra ändå! Förhoppningsvis ett till kapitel imorgon! Puss på er sötnosar /Nina ♥

---

Jag vaknade på soffan, och kände matos från köket. Var jag hemma? Minnena kom tillbaka, jag hade somnat i taxin ... antaglien hade Eric burit in mig.

"-Eric?" Jag kände hur jag tappade rösten när jag ropade på honom, efter att ha sovit.

"-Har du vaknat nu, din sömntuta?" Jag hörde Erics röst från köket, och snart var han i vardagsrummet. Jag kravlade mig upp på armbågarna.

"-Hur länge har jag sovit?" Mumlade jag sömnigt.

"-Inte så länge, en timme kanske? Klockan är nio" Eric lutade sig mot dörröppningen och såg på mig.

"-Vad hände på flygplatsen egentligen?" Fick jag tillslut ur mig.

"-Ja, inte vet jag ... någon måste ju ha sagt att vi skulle ha kommit då?" Eric rynkade pannan och såg ut att tänka efter.

"-Mm, men vem?" Mumlade jag.

"-Det får vi nog aldrig reda på, men den som ville det är nog nöjd när svallertidningarna har stora reportage imorgon"

"Jag måste i varje fall ringa Emelie och berätta ..." Eric sträckte ut en hand för att hjälpa mig upp.

Eric gick och fortsatte med maten och jag gick ut i hallen för att leta efter min telefon, som jag tillslut hittade längst ner i min vita stora handväska. Jag slog Emelies nummer, som jag kunde så väl utantill och satte mig på sängen i sovrummet.

"-Hallå?" Det var länge sedan jag hört hennes röst, hon hade ju nyligen kommit hem från resan med Adam och vi hade bara mailat med varandra om hur det varit.

"-Hej Emelie, det är Milena!" Pratade jag snabbt.

"-Hej, och du Milena, jag måste pr ..." Jag avbröt henne:

"-Vet du vad som hände? Det var hemskt! När jag och Eric kom hem från Skåne blev vi typ överfallna av fans och journalister!" Jag berättade chockat för henne och tillade;

"-Det var ju bara typ du och mamma och pappa som visste!"

"-Milena, jag ..." Hennes röst skärde sig och det blev tyst.

"-Det ..."

"-Milena, jag är så ledsen" Jag hörde hur tårarna trängde i hennes röst.

"-Vad, vad jag hänt?" Frågade jag henne, på ett sånt vis man gjorde när äns allra bästa vän var ledsen.

"-Hallå?" Jag antog att det var något mellan henne och Adam som var fel.

"-Emelie, sötnos?" Jag hörde hur hon andades in.

"-Det var jag, Milena, det var jag som sa det till en journalist. Allt var mitt fel" Sa hon plötsligt, starkt och tydligt.

"-Men, hur .. varför? Du ..." Jag visste inte vad jag skulle säga. Jag kände hur ilskan spred sig i kroppen, och det känndes som jag kunde få ett raseriutbrott om hon sa något mer.

"-Jag är så ledsen, jag menade inte ..."

"-Vad exakt menade du inte med att du talade om för en journalist att vi skulle anlända till flyplatsen? Kan du berätta exakt vad poängen var" Jag hörde min arga röst när jag pressade fram orden mellan tänderna.

"-Jag .. vet inte, det var för jävligt gjort, jag vet" Hennes snyftningar hade tystnat.

"-För fan Emelie! Jag trodde vi var bästa vänner, jag trodde fan jag kunde lita på dig" Skrek jag och kände att Iphonen i min hand kunde krossas när som hellst.

"-Snälla förlåt mig!" Bedjade hon i andra sidan luren.

"-Så nu vill du det också, fanheller!"

"-Men seriöst Milena, bli inte s jävla sur! Du dog ju inte" När Emelie sa det kände jag hur jag blev riktigt sur.

"-JAG KUNDE GJORT DET, förf*n! Fattar du inte det? Jag kommer va typ död imorgon när tusen falska rykten finns ute om oss! Fattar du inte det?!!" Röt jag. Jag tryckte av samtalet och kastade telefonen på närmaste lampa. Telefonen höll, men glödlampan spräcktes och tusen små glasbitar föll ner på sängen och golvet. Jag tilltalade mig själv att andas - men så fort jag andades ut, kände jag tusen tårar bränna i halsen.

Nej. Nej, nej, nej. Varför Emelie? Varför vart det just hon av alla miljoner som talat om det? Det var hennes fel, men jag ville inte tro det. Varför skulle hon vilja göra nått sådant?

Jag visste inte vad innan jag låg ihopkrupen på sängen och grät. Jag visste seriöst inte vad jag skulle göra av mig. Emelie ringde inte tillbaka, hon skickade inte änns ett sms. Vad hade hänt mellan oss egentligen? Vad hade hänt med henne? Jag ville slå sönder något, slå något j*vligt hårt, men jag försökte att lungna ner mig. Lampan på nattduksbordet räckte.

"-Milena, vad ..?" Jag hörde Erics röst.

Trotts händelsen på flygplatsen kände jag mig på ganska gott humör, även om det kunde gått sämre. Det jag mest oroade mig för var hur Milena skulle klara av allt som stod imorgon, och dagen efter det, och som alltid skulle finnas kvar.

Jag sänkte värmen på pastan och gick för att säga till Milena att maten var färdig.

"-Milena?" Sa jag men fick en chock när jag såg henne gråtande, och den trasiga lampan brevid sängen, och glassplittret runt omkring henne.

"-Vad ..?" Jag sprang fram till henne.

"-Vad har hänt?" Jag tog hennes ansikte i mina händer och försökte se något i de rödgråtna ögonen.

"-Milena, snälla berätta" Tilltalade jag henne långsamt. Hon föll bara hulkanke i mina armar och kramade mig hårt. Jag smekte henne långsamt över ryggen, men hon grät bara tyst och sa ingenting. Jag brydde mig inte heller om att fråga henne mer.

När hon lungnat ner sig lite, och jag fort bort glaset som låg lite överallt i sovrummet, hjälpte jag henne upp, och vi gick till köket.

"-Oj, just det!" Jag hällde av den nu överkokta pastan i ett durkslag och vi satte oss vid bordet och började äta. Klockan var redan snart tio på kvällen, så det blev en sen middag.

"-Du behöver inte säga ..." Sa jag till henne och kollade ner i min mat. Jag visste inte om jag gjort något fel.

"-Men det blir kanske lättare för mig att förstå" Fortsatte jag tyst.

Milena skakade långsamt på huvudet och tuggade pastan hon just stoppat in i munnen.

"-Det var ..."

"-Det var Emelie" Jag försod inte riktigt hennes ord.

"-Vad är det med henne?" Jag fick plötsligt en oförberedd tankte om att något hänt Milenas bästa vän.

"-Det var hennes fel, att alla var på flygplatsen"

---

Blev kanske lite segt ... Eller vad tycker ni? Vart är kommentarerna?! ♥ Ledsen om novellen inte är så bra, men, vi gör så gott vi kan, och snart händer det saker ska ni veta! SÅ HÅLL UT! Måste tvinga Wanja att skriva lite nån gång också. Över fem kommentarer innan för sent så tvingar jag henne  att skriva ett till ikväll, you can do that! Hihi ♥ Puss på er alla /Nina

"-Vakna Milena, vi landar om fem minuter" Jag hade inte sovit länge innan Eric ruskade om mig, för det var inte speciellt långt mellan Malmö och Stockholm. Vi skulle landa på Arlanda.

Jag hörde hur en flygvärdinna pratade i högtalarna, och 'bälte-skylten' tändes. Jag lutade mig halvsovande tillbaka mot Erics axel.

"-Är ni snälla och fäller upp armstödet" En flygvärdinnna med påklistrat rött leende pekade på armstödet mellan oss.

"-Ja ..? Ja, självklart" Sa jag förvirrad och fällde ner det. Eric skrattade tyst åt min förvånade reaktion.

"-Är du trött?" Frågade han och kollade förtrollande på mig.

"-Nja, lite grann" Mumlade jag och fortsatte:

"-Det har hänt mycket de senaste dagarna"

"-Ja, det kan man säga"

Planet började landningen. Jag såg ut över det kalla höstlandskapet, de mörkgröna skogarna och de fält i gulbruna höstnyanser. Det var Sverige det. Jag tyckte det var skönt när de stora flygplanshjulen hårt stötte måt landningsbanan. Det tyckte jag alltid när jag flygit någonstanns. Jag höll hårt Eric's hand och såg ut på de ointressanta landningsbanorna som var upplysta av ljus hela vägen fram till Arlanda. Det höll på att skymma ute.

"-Ser du nått?" Frågade Eric mig och jag kände hans närhet bakom mig.

"-Inte så mycket" Jag vände mig mot honom.

"-Har du beställt taxi?" Frågade jag.

"-Jadå, det väntar en på oss, så vi är snart hemma" Log han.

När lampan för säkerhetsbälte släcktes drog Eric upp luvan över huvudet, satte på sig ett par mörka solglasögon (som vanligt) och jag drog på mig min skinjacka och den vita tubhalsduken, som jag gömde mig i. Vi hade inte så mycket baggage, så vi hade inte checkat in något, vilket var skönt.

Ingen hade lagt så stort märke till oss på flyget, för det var inte mycket folk på så här på en vardagskväll.

"-Oj" Jag ställde mig på tå och försökte få ner min lilla resväska från bagagehyllan, men rätt som det var kom det nerfallande, rakt på mig. Precis innan jag fick den i huvudet var Eric där och tog emot den.

"-Tack" Skrattade jag och kände mig lite dum.

Vi började gå ut med våra väskor, och jag försökte se ner i golvet, när jag artigt sa hejdå till den unga flygvärdinnan, och hoppades att ingen skulle känna igen mig.

Vi gick hand i hand ut i den lilla gången vid flygplanet. När vi kom till slutet av gången blev jag bländad av flera starka blixtar så jag fick stänga ögonen, vad var det? Jag hörde Eric svära tyst, men sedan försöka klistra på ett big smile till några söta tjejer några meter i från oss. Han tog hårt min hand.

"-Har ni varit på semester? Vart har ni varit? Vart ska ni? Eric, hur är det med nya skivan? Har ni bara stuckit? Milena, är du gravid?" Frågorna strömmade oförberett mot oss i takt med kamerablixtrar när vi försökte tränga oss genom folkmassan som skrek och ville ha autografer. Eric släppte inte min hand, men det var svårt att hinna med. HUR KUNDE ALLA VETA ATT VI VAR HÄR?!

Det var fullständigt kaos. En mix av journalister och fans - och så småningom Securitys som hjälpte oss ut ur folkmassan. Jag fick närapå cellskräck när folket trängde sig på mig från alla sidor.

"-Det är okej" Tilltalade mig en vakt som hjälpte mig ut. En annan tog hand om våra väskor, och flera fösade bort gråtande fans och ivriga journalister. Det var helt sjukt.

"-Är du okej?" Eric andades häftigt, och likaså jag. Jag kände mig yr och omtumlad.

"-Jag tror det" Sa jag, men i samma ögonblick som jag sa det föll jag ihop i Erics knä.

Milena föll ihop i mitt knä i taxin.

"-Milena?!" Jag smekte henne mjukt över kinden, halvt förtvivlat, men ändå rätt lungt, för hon öppnade snart ena ögat igen.

"-Va? Var är jag? Jag vill sova, tyst" Mumlade hon förvirrat och kysste hennes panna.

"-Jadå, sov du, älskling. Vi är snart hemma"

---

Oj, kortaste kapitlet hittils tror jag ... menmen, bättre än inget! Nu måste jag gå och lägga mig, har haft så mycket på gång under dagen så jag har inte hunnit skriva innan nu. Vi ska verkligen försöka hinna minst ett kapitel per dag, för att uppdateringen ska vara jämt, men jag har verkligen mycket i skolan nu också ... Tack för allt pepp, Puss på er / Nina ♥

Elias, Robin och Lina satt utmattade på en bänk en bit bort, medan Victor sköt ett skott på det tomma målet på andra sidan planen. Det hade verkligen varit roligt. Det syntes på Eric att han verkligen tyckte det också. Det var ju inte speciellt ofta han hade tid att komma hit och träffa sina vänner och sin familj ... Jag skulle nog aldrig klara av det.

Plötsligt kom jag att tänka på Emelie. Emelie och alla mina andra vänner ... Gustav, Frida, Thea, Martin, det kändes som jag knappt sett dom på evigheter - och nu var skoltiden slut. Jag hade inte sett dom sedan studenten i våras, och det gav mig en klump i magen. Jag kände mig elak, även fast jag inte fann anledningar. Det gjorde mig bara så ledsen att jag verkligen glömt bort dom sedan jag hade flyttat ihop med Eric. Även fast det var det bästa jag någonsinn gjort, så, jag vet inte.

"-Är det något?" Eric såg på mig med rynkad panna.

"-Nejdå, jag tänkte bara lite ..." Mumlade jag, och bestämmde mig för att ta tag i det när vi var tillbaka ... Nu var jag här med Eric och hans vänner - och det skulle bli en kul kväll. Jag försökte skaka av mig tankarna.

"-På vad?" Jag märkte att jag oroade Eric.

"-Äsch, inget, oroa dig inte så mycket!" Jag försökte klämma ur mig ett leende.

"-Okej, men säg, om det är något, älskling. Jag vill inte att du ska vara ledsen" Han höll min hand hårdare och vi gick bort till de andra.

"-Sluta" Skrattade Lina hysteriskt när Elias stänkte vatten från sin vattenflaska på henne. Jag skrattade, och släppte Erics hand.

Plötsligt upptäckte jag en till vattenflaska som stod bakom bänken. Robin skrattade och jag hyschade åt honom.

"-Vaf*n?" Elias reaktion när jag tömmde vattenflaskan över hans huvud var för kul. När jag såg hans min under den blöta luggen kunde jag inte förhindra att börja asgarva. Jag fick bemöda mig att stå på fötterna, så mycket som jag skrattade. Elias kollade på mig med en förargad min.

"-Du ska få din hämd" Han höjde ena ögonbrynet och jag skrattade ännu mer.

"-När du minst anar det" Fortsatte han och kollade på mig med smala ögon. Jag höll andan och försökte hålla skratten inne. Jag vände mig snabbt och kramade om Eric som stod bakom mig.

"-Han skrämmer mig" Fnissade jag mot Erics bröst i hopp om att låta rädd. Han skrattade.

"-Elias, vad håller du på med egentligen" Skrattade Eric och jag räckte ut tungan till honom. Elias skrattade bara och ruskade ut vattnet ur håret så det skvätte omkring honom.

"-Jag blir blööt" Skrek jag när några vattendroppar nuddade min bara arm.

"-Men jag då" Skrockade Elias och log.

*

Vi bestämde oss för att allihopa gå ut och äta något, och bestämmde att vi skulle gå och byta om och ses i stan vid åtta. När jag tänkte på Elias, instämmde jag nog att vi skulle gå och fräscha upp oss. Det skrattade till innom mig när jag tänkte på hans reaktion ...

"-Vad ska jag ta?!" När det kom till val av kläder, hade jag problem. Eric som satt på sängen, redo för att gå skakade på huvudet.

"-Ta bara något, du är fin i allt" Log han och jag kysste honom snabbt.  Tillslut bestämmde mig  för ett par jeans och en fin t-shirt. Jag orkade inte dra på mig någon tajt klänning. Det kändes inte nödvändigt.

När jag var klar, tagit mig en sista titt i spegeln och var på väg ner för trappan var klockan redan tio i åtta. Eric la en lapp på köksbordet till sin mamma och vi gick ut i höstmörkret. Kylan mötte mitt ansikte och jag ryste. Det var verkligen höstigt ute nu. I gatlyktornas sken gick vi till bussen som en minut senare kom.

"-Åh, det ska bli kul" Sa jag när vi satt i bussen.

"-Vad bra att du tycker det, för det gör jag också." Eric höll min hand i sin.

"-Fryser du?" Frågade han plötsligt. Det gjorde jag faktiskt, även fast vi var inne i bussen.

"-Nja, lite" Mumlade jag och lutade huvudet mot hans axel.

"-Din hand är så kall" Sa han och smekte över min hand med tummen.

"-Eller så är det din som är varm" Jag såg in i hans rådjursögon och kände mig så glad man bara kan vara.

*

Det var inte långt med bussen till platsen vi skulle mötas, så precis när några kyrkklockor i närheten klingade åtta såg jag Elias, Robin och Victor skymta vid fontänen en bit bort. Jag undrade vart Lina var ...

"-Hej på er killar!" Sa Eric till dem och jag log mot dom. Tänk att Eric hade gått hela gymnasietiden med dom ... det var svårt att föreställa sig för mig.

"-Var är Lina?" Sa Victor efter en stund och jag ryckte på axlarna.

"-Vet inte .. hon är väll sen" Jag log lite smått och la armen om Erics midja. Jag såg att killarna kände sig lite avundsjuka att vi var så lyckliga. Jag undrade om de hade några flickvänner, men tänkte att jag skulle antagligen få tillfälle att fråga dom under kvällen, så nyfiken av mig som jag var.

Precis när jag sagt det kände jag en hand på min axel.

"-Hej!" Hon kramade om mig snabbt och frågade om vi skulle gå.

"-Vart ska vi egentligen?" Frågade jag Eric när vi var på väg längs gågatan.

"-Jo, vi tänkte gå och äta nått först ... på restaurangen där borta" Han pekade mot en blinkande 'open' skylt. Han kände nog verkligen igen sig här.

Vi satte oss vid ett utebord, även fast det var kalt, och beställde mat.

*

Jag - som satt mitt emot Elias började prata med honom. Eric hade nog mycket att prata om med sina vänner också, för han kunde knappt sluta prata.

"-Vad håller du på med nu efter skolan då?" Frågade jag Elias och stoppade en bit varm klyftpotatis i munnen.

"-Jo, inte så mycket ... Studerar" Han log snett. Just det, det var nog det de flesta ungdomar gjorde. Jag som hoppat ett år i skolan och redan gått ut gymnasiet i våras hade inte börjat studera något alls.

"-Juste, vad?" Han skrattade lite.

"-Ska bli tandläkare faktiskt" Han kollade ner och jag kunde inte låta bli att skratta. Om det var något, så kunde jag verkligen inte tänka mig Elias som tandläkare. Han såg mer ut som någon form av typ ... skådis.

"-Haha, men det är väll nice?" Fick jag ur mig.

"-Jadå" Skrattade han och fortsatte:

"-Du då, vad gör du?" Jag såg att han märkte hur jag blev osäker när han ställde frågan. Jag. Jo, jag är ju arbetslös, har ingen framtid alls faktiskt - skulle nog vara det bästa svaret på frågan. Jag bet mig i läppen.

"-Jag kanske inte borde ha frågat det?" Elias såg bekymmrat på mig.

"-Nej, ingen fara, det är bara, ja .." Jag tog ett djupt andetag och fortsatte.

"-Jag hoppade ett år i skolan, alltså jag låg ett år före, så jag gick ut i våras ... och har jobbat ett tag nu, men sa upp mig på grund av lite grejer precis innan vi åkte hit" Jag kände att jag bablade på för snabbt, men Elias nickade bara och halvlog lite medlidandefullt.

"-Har du ju!" Eric avbröt mig plötsligt och såg på mig.

"-Du ska inte ana hur mycket Thomas tror på dig, älskling"

"-Så vi har en liten sångerska här också" Skrattade Elias.

"-Sjung nått då" Sa Victor och alla kollade på mig.

"-Men neej, be Eric istället" Jag pressade ansiktet mot Erics axel för att dölja att jag rodnade och de andra fnissade.

*

Klockan var kvart i tio när vi lämnade restaurangen. Vi gick längs gatan som nu var lite mer tom av barnfamiljer än för två timmar sedan.

"-Så vad gör vi nu?" Frågade Lina, skrattande. Precis som jag, verkade hon inte heller ha lust att gå hem än.

"-Vad sägs om att dra till Pascha?" Sa Victor och de andra skrattade.

"-Men varför inte, en stund bara?" Sa Robin och såg på oss.

"-Vad är det?" Viskade jag till Eric och han skrattade tyst.

"-En klubb några kvarter bort, ganska mysigt faktiskt"

"-Självklart!" Ropade jag och alla såg på mig.

"-Let's go party!"

---

Sådär .. hoppas kapitlet inte blev allt för tråkigt nu ... ♥ Kommentera som blir jag glad :D Tack till alla söta kommentarer! NI ÄR BÄST! Kommer förhoppningsvis ett eller två kapitel imorgon, för jag tror jag har tid. Nu ska jag och W ha sammanträde, whats gonna happend next ... Ni får hemskt gärna komma med tips vad som kan hända! Pusspuss /Nina