"-Det finns bara du, ingen annan, du måste tro mig" Han kysste min panna och blundade. 'Såklart jag tror dig' ville jag säga, men fick inte fram ett ord, utan bara fler tårar som blötte ner hans t-shirt.

---

Vi sa ingenting, mellan oss behövdes inga ord. Jag skämdes.Hur kunde jag någonsin tvivla på honom? När jag nu satt här i hans famn och han mjukt strök mig över håret medan han om och om mumlade hur mycket han älskade mig och hur viktig jag var för honom kunde jag bara tänka:

'Hur kunde jag vara så dum?' Jag kände mig arg. Inte på Eric. Nej, jag var arg på mig själv.

"-Älskade Milena, tvivla aldrig på mig, det gör mig så ledsen, jag visste inte vad jag hade gjort"

Jag skulle aldrig kunna förlåta mig själv om jag hade sårat honom. Jag kollade upp på honom. Han blundade, och jag visste inte vad han tänkte på. Plötsligt fick jag syn på affischen som låg sönderriven brevid sängen.

Nej. Jag greps av panik. Han fick absolut inte se det här. Det skulle bara såra honom ännu mera. Jag strök Eric över kinden.

"-Blunda." Han öppnade ögonen. Jag la en hand över hans ögon, som för att sluta de. Sen hoppade jag ner från hans knä och ner på golvet. Jag tog upp de två bitarna av den före detta affischen, och la upp de på skrivbordet. Jag sträckte mig efter tejpen och försökte passa ihop bitarna så gott det gick. Det gick väl okej. Men en stor reva syntes, rakt över det underbara ansiktet. Såg jag i syne, eller såg ansiktet ledset ut? Jag drog efter andan och strök med fingrarna över revan, som om jag skulle kunna hela den, liksom. Men det funkade inte precis. Jag skakade på huvudet. Det var ju bara en affish. Nej. Det var det ju inte alls. Det var inte vilken affish som helst.

Jag hade nästan helt glömt bort att orginalet satt här, inne i mitt rum. Så när jag emedvetet sneglade mot honom och fick se honom sitta där blev jag först helt paff. Men sen såg jag hans smärtfyllda ögon som kollade rakt på mig, och jag kastade mig i hans famn. Jag kände hur tårarna trängde fram genom ögonen.

"-Förlåt. Förlåt." Han kollade först oroligt på mig, men sen förvirrat. Han strök mig över kinden och kollade in i mina ögon.

"-För vad?" Just då kändes det som om han kunde se rakt in i mig, och jag rakt in i honom. Hans ansikte var så öppet, så ärligt, och tårarna började rinna igen. Jag nickade bort mot affishen.

"-För att jag är en så hemsk människa." Han skakade på huvudet.

"-Säg aldrig så." Han tog båda mina händer, och fångade min blick. "-Du är underbar. Det är inte ditt fel. Det är bara mitt."

"-Ditt?" Jag förstod inte riktigt hur han menade. Han smekte mig över kinden, men fick plötsligt något något kaxigt i blicken.

"-Ja, det är väl mitt fel att alla tjejer hänger efter mig? Så snygg som jag är..." Jag puffade till honom på axeln, och fnissade med en röst som fortfarande var lite hes efter allt gråtande. Han skrattade också, men blev plötsligt gravallvarlig igen.

"-Nej, men, Milena. Du är allt som betyder något för mig. Jag lovar. Jag älskar dig." Han närmade sig långsamt, och jag kunde inte stå emot längre. Jag slängde armarna om hans hals och drog honom mot mig. Han, som först hade varit försiktig, flätade in sina fingrar i mitt hår och pressade sin kropp mot min. Jag särade på läpparna när våra läppar möttes, och jag kände hans tungspets mot min underläpp. Han var så himla underbar.

Efter en lång stund, som för mig kändes alldeles för kort, släppte jag honom. Jag kom på en sak jag behövde göra. Jag sträckte mig efter pennan som låg på nattduksbordet. Jag ställde mig upp - Eric höll fortfarande fast min hand - och sträckte mig mot affischen som låg på skrivbordet. Jag la den på sängen och mönstrade den kort, innan jag ritade ett stort hjärta i det övre vänstra hörnet.
I hjärtat skrev jag omsorgsfullt ett snirkligt E...
Jag lutade mig tillbaka, och vände mig mot Eric. Han log kärleksfullt, och tog ifrån mig pennan. Han skrev något i hjärtat. När han var klar lutade jag mig fram för att se. När jag såg vad det stod blev jag varm i hjärtat. Brevid E:t hade han skrivit dit en liten bokstav. Så liten, men ändå så betydelsefull.

"E+M"


*


Vi bestämde oss för att överraska mamma och pappa med att laga middag tills de kom hem. Medan Eric stod vid spisen och kokade tomatsås dukade jag fint i matrummet. Jag vågade inte mer än att laga pasta. Så jag överlät det svårare till Eric. Plötsligt hörde jag hur en nyckel sattes i låset. Just det... Jag hade ju låst. Men... Hur hade Eric då kommit in? Jag kollade snabbt på honom. Han verkade ha läst mina tankar, för han svarade:

"-Fönstret." Jag kollade på honom, som om jag inte kunde tro honom.

"-Fönstret?" Han skrattade lite ursäktande.

"-Det var öppet. Jag klättrade uppför stuprännan." Jag stirrade på honom med öppen mun.

"-För stuprännan!? Men det är ju jättehögt! Tänk om du hade ramlat ner!" Han skrattade, och kollade på mig med mjuk blick.

"-Jag behövde ju komma in till dig." Han kom till mig och strök mig över kinden.  Plötsligt hördes röster från hallen.

"-Lagar du mat idag, Anita? Jag är så himla trött..." Pappa lät faktiskt ovanligt trött.

"-Visst, älskling, måste bara kolla vad vi..." Mamma skrek till när hon fick syn på mig och Eric.

"-Älskling! Gud vad du skrämde mig!" Sen såg hon på Eric, och log. "-Hej Eric!" Pappa kom in i rummet.

"-Hej, ungar, vad gör ni här?" Jag kollade snabbt på Eric, visste inte riktigt vad jag skulle säga. Jag log mot mina föräldrar.

"-Lagar mat." Han log stort, och la en arm om min midja. "-Milena kom med en superbra idé att vi kunde laga mat tills ni kom hem." Det hade faktiskt varit hans idé, och jag blev rörd.

Mamma flyttade blicken till mig igen och log. "-Tack, älskling." Jag kramade om Erics midja, och kramade om mamma med den andra armen.

"-Ni kan sätta er om ni vill." Jag visade de mot bordet, och Eric släppte mig kort för att hämta maten.


*


Kvällen hade varit jättemysig, och mamma och pappa hade öst beröm över Eric och hans matlagningskunskaper. Jag hade känt mig jättestolt över honom, och under middagen tog jag hans hand. Jag var så himla glad att allt var bra igen mellan oss. Som tur var hade inte mamma och pappa märkt något alls. Han hade strukit med tummen över min handrygg, och jag hade känt mig så lycklig.

Vi hade lyckats smuggla ut min resväska som jag hade tagit med ut utan att mamma och pappa hade sett. Det var bra. Det var bäst om de inget alls fick veta.


Nu stod vi på trappan utanför dörren, hade precis sagt hejdå och godnatt. Eric höll i min hand och vi kollade upp mot stjärnorna.

"-Är du säker på att du vill följa med och sova hemma hos mig? Jag förstår om du skulle vilja vara här istället..." Det märktes att han sa det där sista med en viss sorg i rösten. Jag tryckte hans hand lite hårdare.

"-Var inte dum. Det är klart jag vill." Jag kunde se hur hans ansikte sprack upp i ett lyckligt leende. Sen såg jag något i hans ögonvrå som överraskade mig.

"-Gråter du?", ropade jag förskräckt. Han strök snabbt med handen över kinden.

"-Nejdå." Han log snett mot mig, och jag la min hand på hans kind.

"-Bara så du vet så älskar jag dig." Och jag menade det verkligen. Han lutade sig fram och lät sina läppar nudda mina.

"-Och jag dig." Sen sa vi, helt oförberedda på varandra:

"-För alltid."

Vi skrattade, och Eric kramade om mig hårt, innan han lyfte upp mig i sin famn, och resväskan i den andra, och började gå bort mot bilen...

---

Skönt att allt är lyckligt igen... Kände för lite romantik nu, hoppas det inte blev för mycket. Blev lite kort kapitel, måste iväg till fotbollen nu :S men kommentera supergärna!!;)♥ LoveYa the most!!/Wanja♥